Ulla tackade Agnes i brev och telefonsamtal och försökte beskriva vad som hände, när hon besegrade mörkret och demonerna. Hon var inte längre orolig för vad människorna skulle tänka och tro om henne, ty hon var förbi rädslan och domen.
Hon levde i gården vid Backåkra och rörde sig i landskapet flera timmar om dagen. Gammalt gods i henne förvandlades till en hed och där stod avenbok, hassel, lind, vårtbjörk, ask och bok. Hon gjorde en krattskog av minnena som plågat henne. Sommargylling, näktergal, aftonfalk, törnskata och fältpiplärka gled i fläkten av kronorna och agnade ljuset från solen en dag i början av juni. Hon föresatte sig att tiden var inne att släppa ut de sjuka människorna på bete. De kom som svettdroppar genom porerna. Först små och glasaktiga och de bildade genast en här av genomskinliga fosterbubblor och ur dessa utvecklades skalliga och döende spädbarn, men ändå i livet hos henne, nära som hud mot hud. En efter en skapades de ännu en gång i världen och de sa sina namn, om hon inte mindes dem, och några var till en början bara ett par ögon, ett bråck på ryggmärgen eller en förvriden hand. Långsamt reste sig mannen från Borlänge som legat i gipsvagga och sträck i fyra månader. Då var Ulla i sitt tredje år på Karolinska sjukhuset och hon hade inte specialiserat sig. Hon förnam doften av brännskadade kroppar. En dag ser hon den vackra färgen av blod på den afrikanska kvinnans lår i den federala mottagningen i Addis Abeba. Det måste ha varit i september eller oktober 1963. Axel drabbades av en långvarig magåkomma och han magrade förfärligt och klagade på smärtor och yrade i sömnen.
Torkan i landet var svår det året. De stannade där i åtta månader och det var där de lärde sig vattnet och den såriga jordskorpan på savannen, karavaner av öden. Tillståndet avfärgade boskapens ögon. Kvinnornas bröst skrumpnade, och männen samlades i klungor och stötte ut ljud som påminde om vildhundarnas klagan i huvudstaden på nätterna.
Ulla och två andra läkare i Röda korsets tjänst åkte i en Land-Rover i byarna och kom till de runda hyddorna med platta och spetsiga tak. Den svarta sjuksköterskan följde dem och talade i en form av sång som ingen på platsen undkom.
Ulla gick på heden och i backarna ner mot havet och såg korna och hästarna och hon sjöng av glädje, när hon kröp uppför sanddynerna. Hon smorde sig till vilan på kvällen och lyssnade till väderleksrapporten i radion.
På morgonen bröt och åt hon brödet och drack kaffe. Sedan vandrade hon längs havet i flera kilometer, tills hon nådde Stenshuvuds klippstrand. Då vek hon av några hundra meter inåt land och kom fram till parkeringsplatsen för bilar. Ryggsäcken var inte tung att bära.
Hon trampade på träbryggan över det smala vattensprånget och dröjde litet där och tittade på det makliga flödet. Då var hon nära fuktstråket där ormbunken lundbräken redan blommade, trots att det var tio dagar kvar till medio av juni. Hon böjde sig och sänkte näsan mot den vita älgörten: Det är bara jag, dofta du.
Alsocklarna bar gröna manschetter i mötet med marken. Hon letade i ett visst mått av kunskap efter olika arter i floran. Sankt Pers nycklar och hela knippan full skulle finnas där. Hon gick litet avsides och satte sig på en stor sten och tittade och tänkte.
Hon bar ingångna skor som hon köpte i Basel 1971. Huden ångade under tyget. Hon lyfte av ryggsäcken och drog ner blixtlåset i anoraken så långt det gick mot bröstkorgen och drog den över huvudet. Några människor passerade trettio meter ifrån henne. En man ledde en hund som var kopplad. Om hon blundade, kunde hon se dvärgen Valentin skutta längs stigen på bete försommaren 1985 en dag i det första besöket som de gjorde tillsammans i Agnes gård. Då var Axel inte med, och hon mindes att maken skrattade på ett gungbräde som vägde mellan vrede och vanmakt, innan de åkte: Den kvinnliga läkaren tar med sin patient på rekreationsresa, medan mannen stannar hemma och sköter huset. Det är den nya terapin i vården.
Hon blåste litet luft mellan den nakna halsen och tröjan under det yttre plagget. Den gången gick hon bakom den lilla fjädern av liv som rullade över den mjuka heden i mossa, gräs och jord och hon såg hur han närmade sig sanddynerna och sprang rakt in i himlens ljus. Han ropade, medan han hoppade. Hon log och tyckte att det var egendomligt och vackert. Förlamningen i hans ena sida hade aldrig släppt efter sjukdomen i hjärnan, och han lutade kroppen åt det hållet i rörelsen framåt: som om vinden alltid blåste på honom från hans högra sida. Huvudet följde med åt vänster och den ena armen arbetade högre upp än den andra.
När hon nådde stranden, gick han redan en bit ut i vattnet och vågorna omslöt honom till axlarna och hon visste inte att han kunde simma och några sekunder var hon nära att ropa åt honom att vara försiktig. Valentin dök. Han var borta från hennes blick i en halv minut eller längre. Hon tänkte på hans vänstra kroppshalva. Agnes stod bredvid och ingen av dem hade baddräkt på sig. Hans kläder låg i en mångfärgad treklöver på sanden. Plötsligt sköt han över ytan och slängde med den lockiga växten upptill. Sedan simmade han under himlen och solen, och då upptäckte de att han var naken.
Hon tog fram sin termos och en kopp. Sedan hällde hon upp kaffe i kärlet. Emellanåt blundade hon och lutade sig en aning bakåt. Högt och tydligt sa hon: Valentin Bager, jag saknar dej! Nu vet jag att jag älskade dej och att det var rädslan för den allmänna domen som fick mej att hålla kvar vid Axel. Vår kärlek var dömd från början: en svensk ambassadör mot en krympling. Det var två och ett halvt huvud mellan oss och trettio år. Bara det räckte långt, längre än till månen och solen. Jag ska framöver anteckna allt som jag minns och lämna kvar det på Jorden.
Jag har tvivlat på mycket i mitt liv, tänkte hon. Mitt ämbete gjorde mej försiktig och ängslig i sånt som gällde gränserna mellan det kloka och dumdristiga. Det stod en ambassadör mellan oss, till och med ett departement, vanor och ögon och smycken av skvaller. Du var alltid rar och kär mot mej, Valentin.
Hon gled utanför de outsagda reglerna, när hon tänkte på resan till Nola. Tankarna följde en fågel som flög över henne och den tog henne till Italien i slutet av juli 1987. Där sökte hon sig till Scalone del Vescovado och gick på pass utanför huset i timmar under två dagar innan hon såg en kvinna komma nerför den svängda trappan och vidare ut på stenplattorna under balustraden. Det stod två blomkrukor och storbladiga, gröna växter på ömse sidor om det nedersta steget. Fasaden öppnade sig i välvda och hästskoformade inskott.
Hon hade läst i de samlade dokumenten om Anna Vescovil, den trolovade kvinnan som Antonio låg hos, när han blev seende, och flera av människorna i sällskapet sa sig ha en god uppfattning om hennes ansikte, längd, gångart och vanor, trots att de endast hört berättelsen om henne från en av männen som bar Antonios minne. Dessutom hade lång tid förflutit sedan det hände, närmare bestämt trettioåtta år.
Ulla tittade åt sidorna för att förvissa sig om att ingen annan i sällskapet kom i närheten, när hon väntade på Anna. I gläntan mellan då och nu hade den kvinnan levt ogift med barnet som hon födde, och Antonio skrev brev till henne och följde deras liv på avstånd. Sonen bodde i Milano och det hände att han och fadern möttes i Italien och någon gång i Stockholm.
I sammanlagt fem timmar bevakade hon huset och hon tvekade en stund och mätte avståndet, innan hon gick fram till kvinnan som kunde vara Anna Vescovil. Hon mindes att hon la handen på kvinnans axel och höll den där i några sekunder medan de gick i den smala gränden. Hon sa hela namnet och sedan släppte hon Antonio Conti genom huden och reaktionen var omedelbar och tydlig: två ansikten möttes.
Hon tänkte på detta där hon satt på stenen i den fridlysta parken. Den varma vätskan brände litet på hennes läppar, när hon höll muggen mot munnen och drack. Samtidigt gick Valentin Bager inför hennes blick på stranden och han böjde sig och tog upp stenar och kastade dem i vida bågar över vattnet, gång på gång. Han var mörkbrun i skinnet.
Tankarna blev mossa och gräs. Hon knöt upp skobanden och drog ut fötterna och placerade dem på lädret. Kaffet gned på sitt plån längs strupen. Då och då släppte hon ut några ord till en mening för att se om den kunde flyga till det högsta trädet och puckeln av rödgnejs: Jag har varit rädd, försiktig och allmän. Karriären ryms på två papperssidor, men lusten kan ingen fånga och tämja. Det är riskerna som jag avstått ifrån, stupen och de tvära kasten. Jag kan inte hålla fram mitt ljus och säga att jag låtit lågan fladdra och brinna. Se på Agnes. Hon går sina egna vägar. Och Johan. Axel och jag var ett par för salongerna och de fina sköldarna.
Hon satt under den skandinaviska urbergsskölden, och Linderödsåsen höll sitt tjurhuvud högt över havet. Ljungheden bredde ut sig inför henne och hon kunde nästan räkna de kompakta posteringarna i skepnad av enbuskar. Bakom henne tassade krattskogen så skarp i färgen. Tänk att jag skulle få möta martorn och dvärgväxt på denna plats. Eller den ende infödde läkaren i lägret som bistod sköterskan som tolk och själ i de etiopiska byarna. Så långt tog henne fågeln.
Den infödde läkaren hette Omo och han var döpt efter en flod i landet.
Hon såg mannen där hon satt och hörde vattnet i honom och väntade länge på ordet. Det dröjde innan han gav bort det. I timmar använde han inga andra tecken än de marängvita ögonen med två bläckkulor i. De blanka läpparna skiftade färg i solljuset och när han stod under den nakna glöddroppen i taket som lyste genom det magiska batteriet, trängde små svettkulor fram i pannan och kinderna och den vätskan tappade Omo ur patienternas släkttunnor. Det var tre dagars fotavstånd mellan medicinmannens trollformler och läkarens vita rock. Den vägen gick Omo många gånger om dagen och eftersom det fordrades kraft av honom till detta spillde han inte den på ord som fyllde ut tiden och bara tjänade konvenansen,
Omo opererade bort blindtarmar, elaka födelsemärken, polyper, tonsiller och rättade till skelettdelar och la vackra kejsarsnitt i de havande kvinnorna, om det behövdes. Han var lång, säkert två meter, och han var uppvuxen i södra Etiopien.
Han fick sin utbildning i England och Frankrike, men han återvände till hemlandet, trots att han kunde få anställning i London och Paris. Han forskade i onkologiska sjukdomar i många år, men även i spetälska och sömnsjuka.
Han levde i spädbarnens hunger, överbefolkningen och de onda andarna som kom jordskorpan att spricka och törsta, bäckar, vattenhål och floder att sina, denna torka, makternas hämnd på gamla oförrätter mellan dem och människorna, torkan i barnen och kvinnobrösten, diarréerna som berövade dem den avgörande kraften.
I detta levde hans ögon och ord, och hon förstod det. De assisterade varandra, när de opererade och undersökte patienterna som kom till Röda korsets tält eller det federala sjukhuset. Han var av boranastammen. Hans farfar och far var nomader och klanhövdingar. Genom missionärer från Frankrike kom Omo till Europa och denna handling välsignade fadern.
Omo och Ulla åkte i landet. De var lediga i tre dagar, och hon bad honom att visa henne landskapet, husen och människorna. Han körde Land-Rovern på de dammiga vägarna eller på bara marken som den var och han pekade och de steg av fordonet, när de kom till turkosen Abbay som slingrade sig mil efter mil och stupade i fall på flera ställen. Vidare till Takazze som rann åt väster i norr och förenade sig med Nilen i Sudan under namnet Atbara.
– Atbara är ett syskon till mej, sa Omo och skrattade så att överkroppen hoppade.
De såg Afrikas tak i höglandet och Semienbergen, och de for genom Danakilöknen. Omo höll sina svarta händer på den svagt gulfärgade ratten och han sa inte många ord, men de som kom vattnade hennes sinnen i hettan.
– Jag är en flod, sa han. Jag når fram till Turkanasjön i sydväst och boskapen och människorna dricker av mej. Jag har ärvt min fars ande och jag tänker alltid på honom och farfar, när jag opererar och behandlar patienterna. Barn, kvinnor och gamla män är heliga i min kropp. Av vatten är jag, av man och man i flera led. När det regnar på somrarna gläds jag med herdarna och jägarna. Jag känner djungeln och grässavannen. Dom är mina böcker. Likaså stenbocken och antilopen och ormen.
Ulla knöt samman hans glesa utfall i ord. De åkte mellan Awash och Asmara från höglandet i väster till Afarsänkan i öster.
Omo behärskade engelska, franska, tyska och gallaspråket. Han gick i missionsskolan som barn, men de flesta av hans jämnåriga kamrater fick ingen undervisning alls. När han var femton år, mottog han ett stipendium av den etiopiska staten till studier utomlands. En av missionärerna följde honom på resan.
Ulla såg hans händer, de långa svarta fingrarna och de smultronfärgade insidorna, ögonen, håret och hon hörde de engelska glosorna och en del av dem tassade och smög som djur på savannen. Hon blev ett byte, utan att han avsåg det. Han var fredlig och mild av den stora anden i släkten och stammen, men i varje stund blev han en fara för henne. Axel fanns inte hos henne. I timmar tänkte hon på ljuden från honom och Omos historia och hon förstod inte allt, men tillräckligt för att drabbas av hans liv.
Han var gift och far till tre flickor. Hon önskade att han skulle stanna bilen på vägen eller savannen och vända sitt ansikte mot henne och utan ett ord kyssa henne. De delade yrke och utbildning och ändå levde de i olika världar. Det självklara hos henne förvandlades till gåtor och mystiska skeenden. Han talade långsamt om teff, durra, sockerrör, bomull, majs och oljefrön och det var som om hon hörde orden för första gången. Hon lyssnade till jorderosion och skogsplanering. Hon blev viktlös och svävande, hon blev vitare än vit och han glimmade som kol i ansiktet, när solljuset bländade hans ögon.
De åkte i mil utan att möta en människa. Hennes önskan och hans tystnad, då och då några klungor av låga buskar i öknen. Det var ordet hos Omo. Fåglar vaggade med långa ben och halsar och de påminde om strutsar, ett vattendrag och senare taffelbergen som han kallade ambas.
Hon öppnade sig, medan Axel arbetade för det svenska utrikesdepartementet i Addis Abeba femtio mil bort. Svetten vätte tyget i klänningen. Han stannade bilen och de drack mineralvatten och rörde sig i terrängen.
Hon utnämnde honom till kärlet för historien om den lille pojken som hon inte kunde älska och hon berättade i en halv timme, medan han körde fordonet. Hon ansträngde sig att hålla odjuret på plats i den heta kroppen och hon förnam att det flyttade sig av och an i henne, blev blod, lungor och hjärta. När blåsan fylldes med urin, övervägde hon en sirlig och kvinnlig förklaring till att gå åt sidan bakom en buske eller stor sten, men det kom henne i stället att skratta högt.
Det mindes hon där hon satt nedanför Stenshuvud och svalde den varma drycken och tuggade en bit bröd. Blustyget klibbade mot huden. Nu som då. Avståndet till Omo var ingenting. Höjden var en basaltkupp, heden en etiopisk savann. Blåsan värkte litet.
Med en tydlig röst sa hon på engelska: I would like to spend a penny.
Då bromsade han in mjukt och log, och hon gick avsides och satte sig i en sänka av äktenskapet. Sedan vätte hon en näsduk och gned händerna mot den. Det var för hans sinnen och kvinnlighetens skull.
Odjuret klämde åt hennes hals och tryckte mot bröstkorgen. Hon grät inför Omo och han lyssnade och drog samman förfädernas andar till en vänlig hand och släppte ut dem i ögonen: Jag är av vatten. Det vet medicinmännen bland boranafolket och likaså att de onda andarna måste ut ur kroppen, innan man kan gå till vila för natten. Sorgen och smärtan har ingen plats att gömma sig bland oss, sa Omo. Vi samlas kring dem som vore de lägereldar och vi dansar och sjunger och målar våra ansikten med lera och färger som vi tar från trädens och blommornas safter.
De hade alltså ledigt i tre dagar och de bestämde att de skulle övernatta i ett litet tält som låg i bilens bagageutrymme. När mörkret steg ur marken – hon mindes det faktiskt så; att skymningen lyfte sig ur den torra jorden – stannade de och slog läger och gjorde upp eld. Omo var klädd i kakibyxor, vit, kortärmad skjorta och svarta tygskor.
– Jag ska skicka mina förfäders andar på dina demoner, sa han. De är starkare än dina. Du kommer en dag att bli kvitt dem och då ska du börja leva i frihet. Vrede och sorg är hälsans fiender. De bryter ner det som glädjen har skapat i oss. Ett lejon eller en buffel eller en apa som sörjer blir inte gammal.
Omo låg bredvid henne hela natten, och hon bad honom att gripa handen och hålla kvar den tills hon somnade och det gjorde han utan att tala. I mörkret var hans ögonvitor två malar som kröp på svärtan. Inte en vindpust hördes. Det torra trät i eldstaden jämrade sig, en fågel trädde tystnaden på ljusa tonstavar och Omos hand var inte varm och inte kall.
Jag ville ha honom nära mig den natten, tänkte hon, och han förstod det, men han avstod från att röra något annat än handen hos mej.
Hon stack fötterna i skorna och böjde sig ner och knöt snörena till två rosetter. Anoraken låg ovanpå ryggsäcken. Hon kunde räkna molnen på himlen i sitt blickfång.
Sedan gick hon på stigen fram till bergknallen som kallades Stenshuvud och hon befann sig i en av landets nationalparker. Hon tittade upp och såg en bit av den högsta delen, men träd och buskar skymde det mesta av urberget.
Omos ansikte flyttade sig i synfältet och andarna värmde henne.