Ulla Ringblom fick brev från Valentin Bager. Han skrev från Portugal och berättade att han hyrde in sig hos några fiskare och följde dem i båtarna och arbetet varje dag. För detta fick han betald mat och logi och litet pengar. Dessutom hade han sin sjukpension.
Han saknade henne och förklarade varför han blev desperat efter Axels död. Det var otäckt att poliserna ställde frågor till honom och han blev rädd. Hans uppehållstillstånd varade inte längre tid än sex månader.
Ulla svarade och bad honom komma till Sverige: Det finns plats för dej i huset vid havet. Här kan vi bo, och nu råder jag över mitt eget liv. Vi behöver varandra.
Johan flyttade från lägenheten och huset och köpte en våning nära Karlbergssjön. Emilia och han delar nu på fem rum och kök på Kungsholmen. Hon fortsätter att binda kransar och sälja snittblommor och buketter. Agnes tror att de tänker gifta sig.
Jag arbetar i verkstaden. Det är faktiskt så att jag har flera beställningar än jag hinner effektuera inom rimlig tid. Medicinerna står i skåpet till vänster om spisen i Agnes kök.
Jag förstår det inte. Under de senaste veckorna har jag inte drabbats av anfall. Två, tre gånger i månaden springer jag på Pampas eller Djurgården. Mina hälsenor värker och det hindrar mig från att träna mer. Jag bestämmer mina tider efter eget huvud. Vissa dagar arbetar jag från åtta på morgonen till nio på kvällen och andra blir det fem, sex timmar. Det beror på uppgifterna. Det händer aldrig att jag blir trött på hantverket och konsten. Inga möbler är avslutade, förrän jag lämnar dem till kunderna och de säger sig vara nöjda med min insats. De flesta beställningarna är verkliga utmaningar, eftersom det tycks vara så att människorna låter renovera endast om tingen är rariteter och bär affektionsvärde för dem.
Jag tar emot stolar i biedermeier, Göteborgsstolar, en amerikansk gungstol, varianter som nyrokoko, ny-Louis-seize-stil, vaggor, stolpsängar, imperialsängar, fällbord, skänkar, byråer och fina arbeten i intarsia. Jag fäller in små träbitar, slipar och lackerar ett slagbord med blomstermotiv från slutet av 1700-talet. Tre gulbruna fåglar sitter och svävar över en gren med blad och rönnbär. Originalmålningen är gjord i Asplunds Wärkstad i Fahlun. Texten står i ett av hörnen på skivans baksida.
Jag visslar, sjunger, beräknar noga och bedömer olika moment i arbetet. Mycket litet av det är givet på förhand. Om jag tvekar och överväger, sätter jag mig i en av fåtöljerna i verkstaden och tittar och tänker. Jag läser i Tine Hestrups manuskript, lyssnar på radion och ibland kommer Agnes ner och pratar en stund.
Hon oroar mig, när hon stannar i skrädderiet i dagar och nätter och inte lämnar huset. Jag erbjuder mig att handla och uträtta andra ärenden på post och bank. Hon säger att hon vill hålla sig undan människor och ler och stryker ett finger mot min kind.
Jag förmodar att hon emellanåt sitter vid symaskinen och flyttar tyget långsamt över skivan. Hon har råd att köpa den dyraste utrustningen som finns på marknaden, men hon använder Baltsars ting: saxarna, nålarna, trådrullarna, måttstockarna och pressjärnen.
Vi älskar i sängarna, stående på golven, i badkaret, i en fåtölj. Det sker när som helst på dygnet. Ett par gånger har hon sagt att hon vill att jag skall stanna i huset under dagarna. Nu tar hon inte på sig de mörka glasen och schaletten och beger sig ut i staden för att promenera. Om jag dröjer i ett ärende, undrar hon var jag varit och frågar efter tiden, när jag hämtar eller levererar möbler i den lilla skåpbilen.
Hon målar inte längre läpparna och naglarna på tårna och fingrarna och sminkar inte kinderna och ögonlocken, brynen och fransarna. På morgonen ligger hon en timme eller längre i badkaret. Hennes ljusa hår växer ner på axlarna och färgen i det är en blandning av det grå och vita. Hon äter inte mycket. Till middag och kvällsmål tar hon små portioner av det som står på bordet och hon rör inte sprit, vin eller öl.
Hon lyssnar på musik och läser böcker. En dag får hon ett kuvert från Ulla Ringblom i brevlådan och sedan sitter hon i timmar och håller i bladen och följer orden på raderna. Det är ett utdrag på nästan hundra sidor som handlar om mannen från Nola. Då och då läser hon högt och kommenterar innehållet.
Jag lyssnar.
”Han åker i en bil från stad till stad och besöker människor som skrivit eller ringt till honom. De gråter och omfamnar honom, sitter tysta långa stunder efter ett utbrott eller stilla flöde i ord. Kvinnor, män och barn tittar på hans ögon och tänker att han varit blind i många år. De har hört historien om ynglingen som låg hos den trolovade Anna, eftersom miraklet sprider sig bland dem som vet att det verkligen inträffat och är liktydigt med sanningen.
De frågar honom försiktigt och litet tveksamt om missväxten och nödåren för de onda och elaka människorna i den lilla italienska staden, och han ler och svarar och berättar utan att anstränga sig. Det har hänt och det är egentligen inte konstigare än att somliga människor kan tjusa andra med sin sångkonst eller att jordklotet och solen och månen förhåller sig till varandra på ett sådant sätt att vår art kan leva här.
Under resorna sover han kanske tre, fyra timmar på dygnet och resten av tiden möter han bröderna och systrarna som bett honom komma. Ibland söker skrivare och fotografer honom, men han har ingenting att säga eller visa dem och det förklarar han vänligt och tveklöst, innan de lämnar platsen: Jag har inte kommit för sensationens och nyhetens skull. De som vill mej någonting, kan träffa mej på annat sätt än i tidningarna och på bilder …”
– Hyenor, parasiter och jägare, säger Agnes och blottar sin vrede. De har ingen annan moral än profitens och lös nummerupplagans. Dom har inte med mina pengar att göra och människorna som läser smörjan blir dumma, om dom inte redan är det. Dom lånar ut sina liv och säljer sina själar och förfalskar sina möjligheter. Båda parter är sämre än fnasken och sutenörerna. Politiken har blivit skådespelarkonst och fiktion. Televisionens pajasar blir hjältar och folket i landet har mer att säja om dom än om konstnärer, vetenskapsmän, filosofer och verkligt ädelmodiga, tappra och barmhärtiga individer. Människorna avstår frivilligt från visioner och meningsfulla liv. Dom äcklar mej och ger mej sorg och smärta. Därför håller jag mej helst undan dom, om jag kan det.
Så tänker inte jag. Jag snickrar och renoverar möbler och älskar henne. Det räcker gott för mig. Ibland spelar jag på kornetten eller trumpeten och jag upplever mycket sällan en tråkig stund. Inget annat yrke än det som jag har nu, lockar mig, och jag har pengar så det räcker till hyran, maten och andra förnödenheter. Jag längtar inte efter någonting särskilt som inte finns runtom mig eller inom räckhåll. Agnes kropp lever i mina händer och sinnen, när jag står vid svarven eller arbetsbänken.
En kväll kommer jag från verkstaden och upptäcker att tavlorna som hängde på väggarna är borta: i salongen, matsalen och de andra sju rummen.
Hon säger att hon lämnat bort dem, och jag frågar inte var de finns och varför hon gjorde detta. När telefonerna ringer, svarar hon inte. Om jag är i närheten, låter hon mig lyfta luren, men det händer också att hon ber mig att avstå från att svara.
En morgon stiger hon inte ur sängen. Klockan blir nio, tio och tolv och hon ligger kvar. Jag frågar om hon är sjuk på något sätt, men det är hon inte. Pannan och kinderna är svala. Hon dricker litet kaffe som jag ställer fram på det ovala bordet bredvid henne, men hon rör inte brödet. Jag ser ansiktet och det är blekt. Ögonen är stora och de mörka pupillerna är mera färg och djup än annars mot den huden och det blekvita håret som faller mot kudden och ena kinden.
Jag sätter mig på en stol intill sängen, men hon pratar inte. Jag är klädd för arbetet i verkstaden. Först säger jag många ord och tänker att jag skall skämta litet och kommentera en händelse som jag läste om i tidningen vid köksbordet. Hon ler milt eller inte alls. Jag böjer mig ner och kysser hennes panna. Då blundar hon och jag förnimmer att hon andas mot min hals.
Plötsligt säger hon att hon vill att jag skall stanna hos henne i lägenheten och vänta med arbetet.
– Jag är rädd för människorna och det är den värsta rädsla man kan drabbas av. Jag längtar efter vänner och bekanta som aldrig lämnar mej och håller av och älskar mej som en kär familjemedlem och det kan jag inte få. Så är ingen. Vänskapen i mitt fall har alltid stannat vid en viss gräns. Jag tror att mina pengar och namnet har varit ett hinder för mig och dom andra omkring mej. Det har blivit villkorligt på ett olyckligt sätt. Vi har inte tagit oss förbi detta värde och denna börda. Säger Agnes.
Och hon fortsätter: Jag har inget annat förhållande till staden än ledan och vämjelsen. Det är smutsigt och fult på dom flesta ställen och är det vackert finns det alltid någonting i närheten som förtar intrycken och förfelar dom. Tunga åbäken rullar på gatorna. Låsen på ytterdörrarna och portarna är heliga och nödvändiga. Kontorshusen är stumma och svarta på kvällarna. Av hundra män på en gata är två alkoholister, en narkoman, en presumtiv våldtäktsman, väskryckare och så vidare. Vi tar det snart för givet och tror att det är bestämt av ödet. Dom gamla människorna stannar hemma i lägenheterna eller ligger på långvårdsklinikerna. Terrorister lurar i sina högkvarter. Det går alltid att hitta ett hot och en fara som är värre än det andra och säjer man det högt kallas man konservativ eller pessimist, trots att det är dagens främsta och säkraste sanning. Jag ska sälja alla mina fastigheter utom denna där vi bor och bli skräddare med en liten, exklusiv kundkrets. Ska vi flytta ut på landet och ta bort Rådmansgatan också? Min kropp värker. Nu har jag bara dej att visa ansiktet för. Vill du inte ha mej som jag är, kan jag inte göra något åt saken för att ändra den. Du är ung och jag är gammal eller i varje fall mycket yngre än jag. Dessutom är du man och det gör skillnad i fråga om ålder. Du kan fortfarande bli far till fem, sex barn och byta ut mej mot en kvinna som är tretti. Så talar Agnes Blad.
Jag har aldrig tidigare hört henne säga på det sättet. Det är obehagligt att lyssna, och hennes ögon byter färg och uttryck, medan hon släpper orden i rummet.
– Baltsar hade sin glädje i arbetet och den lilla familjen och jag och Viola var samtidigt ett dödligt hot mot honom, eftersom han kunde mista oss på ett eller annat sätt. Så är det för människan. Hon älskar och är rädd för att förlora det som älskas. Hon är ensam och längtar efter någon att hålla av och vara nära. Jag har pengarna och tingen nu, men jag förställde mej och låtsades och valde annorlunda än Viola. Hon tog den enkle och ganska fattige Baltsar och tackade nej till rikemanssonen. Sen låg hon i sängen och kroppen blev svag av skäl som vi inte förstod. Jag har fuskat mej till min förmögenhet, och det insåg Johan, innan han var femton år. Därför hatade han mej och jag klandrar honom egentligen inte. Alla som har levt som jag bör avslöjas och rannsakas. Jag har till och med lurat dej på sju år i min ålder. Av fåfänga och dumhet.
– Det har jag vetat länge, men det spelar ingen roll för mej. Du har min kärlek ändå.
– Du och Valentin Bager och kanske också den sena Ulla Ringblom är dom mest sanna mänskor jag träffat i mitt liv, säger Agnes.
Sedan fortsätter hon att läsa om den blinde ynglingen från Nola.
”Människorna i den lilla staden visste inte hur de skulle behandla honom med blickarna och sinnena. Han var dömd, men likväl förunderligt fri i förhållande till dem. De föraktade hans fader som mestadels vinglade omkring på vägarna och gick från glaset och flaskan till hemmet, när han inte låg i sängen och yrade och sov i ruset.
Några av medborgarna sa att det var konstigt att inte den märklige sonen kunde omvända ynkryggen som ruinerade familjen Conti och detta tog de som en seger för misstron och sanningen: Varför springer han omkring och mästrar oss, så länge hans dagars upphov skämmer ut sej och barnen och hustrun?
Ingen av dem hade modet att erkänna att han skrämde och gjorde dem osäkra på många sätt, ty ingen kunde förneka att han förutsagt händelser och sett dem bli till såsom han beskrivit dem.
Och männen blev arga och febriga av avund och hat, när den unge Antonio kom kvinnorna att göra sig till och bli svekfulla. Det gick så långt att flera av dem öppet tillstod inför varandra att han varit hos dem och att de gärna såg att han återkom. De gjorde rentav en gång och väg från dessa stunder fram till kyrkbacken och de vardagliga bestyren med bak, tvätt och barnpassning, medan männen talade om att tygla, snöpa och en gång för alla göra slut på skammen.
De måste dock medge att han skötte förbindelserna som en konst och utan den minsta avvikelse från diskreta och taktfulla språng från ett kärl till ett annat. Det var faktiskt kvinnorna och inte han som släppte ut mötena och den ljuva eftersmaken.
Mycket hade säkert varit annorlunda, om det stannat vid de sannspådda missväxtåren och en del andra händelser fram till stunden då han låg hos Anna Vescovil, men en dag kom det sig så att den yngste pojken i familjen Zoff föll i en djup och smal brunn två hundra meter från det vita, vackra huset vid Casala a Cicala.
Den femårige pojken lekte först med sina syskon och några kamrater i närheten av brunnen, och sedan lämnade de honom och tänkte att han varit ensam där otaliga gånger förut och kände den korta sträckan till hemmet.
Efter en halv timme saknade modern honom. Hon frågade ett syskon och fick svar och hon gick utan rädsla till platsen, men fann inte Luigi vid förrådsbyggnaderna och en sandig gräsplätt där barnen brukade spela fotboll och jaga varandra i lek.
Däremot upptäckte hon att locket till brunnen låg vid sidan om öppningen och när hon lutade sig över kanten och tittade ner, såg hon det som var en kupad rygg och ett ben på sonen.
Hon skrek och sprang hem till mannen som klöv ved på tomten. Några av hennes barn hörde skräcken och de följde henne till brunnen och konstaterade att det var tystnad i hålet. Bara en liten del av kroppen var synlig. Fadern bar med sig ett rep och han försökte själv sträcka sig ner för att nå benet som sköt upp snett åt sidan. Den äldste sonen tänjde sig, tills det inte gick mera, och fadern höll honom i vaderna. Sedan återstod den smalaste och yngste bland dem, men inte heller han lyckades och det stod klart för dem att pojken fastnat så långt ner i cylindern att deras händer endast nådde hälften av avståndet ner till hans fot.
Ingen av dem kunde förstå hur det gått till: att han hamnat med huvet neråt och ett ben mot öppningen. Kvinnan skrek och grät, och mannen darrade och svettades ymnigt, medan han reste sin vanmakt inför deras ögon.
Utan att säga ett ord sprang den äldste brodern från platsen, och de andra tänkte inte annat än att han blev rädd och flyttade på skulden, eftersom han var en av dem som lekte med Luigi och lämnade honom ensam en halv timme tidigare.
Det fanns en sjukstuga i Nola, några läkare, präster och två utlokaliserade poliskonstaplar från Genua, men varken modern eller fadern hade tankar på att be om hjälp och förresten förstod de direkt att situationen var sådan att dessa inte kunde göra mer än de själva. Det var framför allt en fråga om tid. De ropade pojkens namn, men kroppen var orörlig och stum.
Efter nio, tio minuter kom brodern springande i sällskap med den blinde. Han höll honom i handen och de drog varandra i kasten framåt vägen. Fadern avlöstes av två barn i försöken att nå Luigis arm eller ben, men ingen av dem kunde pressa sig så långt ner i hålet.
Det var inte stunden att tala om vem som plötsligt stod där och visade de flackande ögonen som var kända i trakten. Den blinde sa några ord, och brodern hade redan informerat honom om händelsen och villkoren i den.
Han hälsade hastigt på sällskapet och bad att få känna på kanterna till den övre delen av den långa cylindern som stack ner i marken och inte längre tjänade som brunn eller avrinningshål till ett stort växthus som legat intill förrådsbyggnaderna.
Han lutade sig över öppningen och började sänka eller pressa sin kropp neråt och inom trettio sekunder var allt utom fötterna och litet av vaderna hos honom osynliga för dem.
De tittade och slöt inne sina ljud och tvivel.
Plötsligt hörde de en uppmaning som sa fadern att denne skulle dra i fötterna och vaderna och ta hjälp av kvinnan och ett av barnen. Efteråt kunde han inte med bestämdhet säga att han mottog de orden från den blinde, men han mindes en särskild smak i munnen och det blöta tyget i skjortan som klibbade mot den nakna ryggen, medan händelsen lyftes upp mot marken och slutligen delade sig i den lille sonen Luigi och den blinde Antonio.
Ingen av dem kunde säga eller veta hur länge pojken suttit fast i brunnen, men det kunde inte vara längre tid än femtio minuter enligt syskonens uppgifter. Den blinde rörde vid Luigis kinder och bad honom vakna och strax såg de att barnet öppnade ögonen och tycktes titta på dem.
Han hade sett Antonio många gånger förut, när denne kom gående på gatan intill huset där familjen bodde. Han grät inte. Fadern och modern lutade sig över honom och började prata och undersöka hans kropp. Försiktigt lyfte de hans armar och ben, men innan de nådde fram till den tredje frågan, reste han sig upp och sa några ord till den äldste brodern: Jag tog bort locket och snubblade. Det gjorde ont i axlarna och jag skrek.
Efter en halv timme låg han på en brits hos en av läkarna i staden, men denne kunde inte finna några andra skador än blåmärken på axlarna och ena skulderbladet. Han föreslog dock att de skulle ta honom till sjukhus och låta röntga skallbenet, ryggen och bröstkorgen.
Luigi klagade inte över värk i huvudet och han kunde röra lemmarna utan att det smärtade. Han lovade att aldrig röra brunnslocket, och fadern såg till att det plomberades ordentligt sedan han klagat hos ägaren till förråden och marken där brunnen fanns.
Den kvällen gick föräldrarna, lille Luigi och syskonen till familjen Contis hus för att berätta om händelsen och tacka den blinde för insatsen som de inte förstod och långt mindre kunde förklara, ty de hade varit övertygade om att pojken dött av fallet eller åtminstone skadat sig allvarligt och livshotande.
Det fanns glädje och rädsla hos dem, när fru Conti öppnade och undrade varför någon kom till deras dörr. Fadern var inte hemma, men Antonio satt vid bordet i köket och flyttade pjäserna på schackbrädet. Han visste att de skulle komma och han hade väntat dem.
Han log och skakade händer och klappade Luigi på huvudet och lyfte honom mot taket, medan han skrattade. Sedan sa han att glädjen var hans och att det var klokt av pojkens bror att hämta honom i stället för att springa till doktorn eller någon annan.
De var tacksamma, men villrådiga, och de tänkte var för sig att det var bäst att de höll tyst om händelsen och inte berättade om olyckan och dess utgång.
Endast Luigi var upprymd av det verkliga skeendet: Den blinde är snäll och han kom och befriade mej från det mörka hålet. Det var kallt i brunnen och när jag skrek gjorde det ont i axlarna och halsen. Sen blev det svart.
Agnes drar en hand genom håret. Hon ligger i sängen och läser högt för mig. Ljudet från bilarna på gatan tar sig genom fönsterglasen och väggarna. Utan att jag tänkt på det, har jag lagt sju år till hennes kropp och bilden av den, men hon är inte gammal och ful.
Jag tror inte att jag kan lära mej att tycka om mänskor. Om du flyttar, kommer jag att stanna här i lägenheten, tills någon bär ut mej och jag anstränger mej inte för att få nya vänner. Mina barn besöker väl mej pliktskyldigast, och då och då ringer jag till Ulla eller skriver ett brev. Det får räcka. Jag upprepar att två, tre människor är långt fler än jag uthärdar i mitt liv. Du har varit god och kärleksfull mot mej och jag förstår inte vad du ser hos mej. Jag är gammal och tråkig. Det är bara pengarna som kan göra mej intressant för en man i din ålder och jag hoppas att det inte är dom som du är ute efter.
Hon skrattar, när hon säger det sista. Jag lovar att jag skall stanna hos henne och sköta henne som om hon vore ett litet barn, om hon önskar det så, men helst ser jag att hon möter människor och fortsätter att umgås med sina söner. Hon känner lögnen och det är en styrka, om hon skall närma sig sanningen.
– Det är konstigt att jag inte drabbas av anfall och dofter och syner som föregår dom, säger jag. Jag har slutat att medicinera. Mänskor talar med mej och jag låter det ske. I verkstaden står många möbler och jag har arbete i månader framåt. Det gläder mej. Utanför huset finns staden, och jag är med om att skapa den i mina sinnen. Tingen och det levande i världen är inte avslutade och jag känner mitt ansvar inför detta.
Hon ler och tittar in i mitt ansikte.