Varför i all världen låg jag i baksätet i en blå minibuss med mörka rutor? Bra fråga. Jag försökte lämna min bostad i Washington DC utan att reportrarna framför huset som skulle bevaka mina minsta rörelser fick syn på mig.
Det var på kvällen den 5 juni 2008 och jag var på väg till ett hemligt möte med Barack Obama – och inte det jag hade hoppats på och förväntat mig bara några månader tidigare. Jag hade förlorat och han vunnit. Än hade jag inte hunnit ta till mig den verkligheten. Men nu var saken klar. Primärvalskampanjen i presidentvalet hade varit historisk på grund av hans hudfärg och mitt kön, men den hade också varit ansträngande, hetsig, lång och jämn. Jag var besviken och utmattad, inte tu tal om den saken. Jag hade kämpat hårt in i det sista, men Barack hade vunnit och nu var det dags att stödja honom. De mål och människor som jag hade arbetat för i kampanjen, de amerikaner som hade förlorat arbete och sjukvård, som inte hade råd med bensin eller mat eller högre utbildning, som hade tyckt sig vara osynliga för sin statsledning de föregående sju åren, var nu beroende av att han blev Förenta staternas 44:e president.
Det skulle inte bli lätt vare sig för mig eller för mina medarbetare och anhängare som hade gett allt. I ärlighetens namn skulle det inte heller bli lätt för Barack och hans folk. Hans kampanj hade hållit lika stort avstånd till mig och mitt lag som vi till dem. Skarpa ord och sårade känslor hade förekommit på ömse håll, och trots hårt tryck från hans anhängare hade jag vägrat att ge upp innan den sista rösten var räknad.
Barack och jag hade talats vid två dagar tidigare, sent på kvällen när de sista primärvalen i Montana och South Dakota var över. ”Vi kan väl sätta oss ner tillsammans när du tycker att det är dags”, hade han sagt. Dagen därpå möttes vi bakom scenen på en sedan länge planerad konferens ordnad av American Israel Public Affairs Committee i Washington. Stämningen var lite besvärad, men våra närmaste medarbetare fick en chans att börja resonera om detaljer inför ett möte. För min del var det min ambulerande stabschef Huma Abedin, den kunniga, outtröttliga och intagande unga kvinna som hade arbetat åt mig sedan jag bodde i Vita huset. För Obamas del var det Reggie Love, som hade varit basketbollspelare vid Dukeuniversitetet och sällan lämnade Baracks sida. Huma och Reggie hade hållit kommunikationslinjen öppen också under kampanjens intensivaste dagar, ett slags het linje, delvis därför att Barack och jag regelbundet ringde till varandra efter varje primärval, erkände oss besegrade och gratulerade, oavsett vem som hade vunnit. Tonen var hjärtlig, ibland till och med upprymd därför att åtminstone en av oss hade anledning att vara på gott humör. En hel del samtal var korta, vi bockade av och så var det inte mer. Fotbollstränare möts mitt på planen efter en match men klappar inte alltid om varandra.
Vi behövde något ställe utanför mediernas strålkastarljus för att träffas och föra ett samtal, så jag ringde till min goda vän senator Dianne Feinstein i Kalifornien och frågade om vi fick använda hennes bostad i Washington. Jag hade varit där tidigare och trodde att vi skulle kunna komma och gå utan att väcka uppmärksamhet. Krigslisten lyckades. Jag halkade runt på baksätet när chauffören tog den tvära vänsterkurvan där min gata mynnade i Massachusetts Avenue, och så var jag på väg.
Jag kom först. När Barack anlände serverade Dianne kalifornisk chardonnay, och sedan satt vi ensamma i hennes vardagsrum i öronlappsfåtöljer mitt emot varandra framför den öppna spisen. Trots våra sammanstötningar under det gångna året hade vi fått en respekt för varandra som bottnade i våra gemensamma erfarenheter. Att kandidera i ett presidentval är intellektuellt krävande, emotionellt utmattande och fysiskt påfrestande. Men hur galna sådana kampanjer än kan vara ibland är de vår demokrati i aktion, med alla dess fel och brister. Att se det på nära håll lärde oss att uppskatta varandra för att ha stigit ut på ”arenan”, som Theodore Roosevelt hade kallat det, och stått på benen i alla tolv ronderna.
Vid det här laget hade jag känt Barack i fyra år, av vilka vi hade ägnat två åt att debattera med varandra. Liksom många amerikaner var jag imponerad av hans tal vid det demokratiska konventet i Boston 2004. Tidigare det året hade jag stött hans kampanj för att väljas in i senaten genom att ordna en subskriberad middag hemma hos oss där pengarna gick till hans valarbete, och jag hade varit med på en liknande tillställning i Chicago. I mitt kontor i senaten hade jag till mångas förvåning ett foto av honom, Michelle, deras döttrar och mig själv som hade tagits på middagen i Chicago. Fotot stod kvar på samma plats när jag kom tillbaka till senaten på heltid efter primärvalen. Som kolleger i senaten hade vi samarbetat i en del frågor, till exempel reformer av patientsäkerheten och sjukvårdens behandlingsansvar. Efter orkanen Katrina bjöd Bill och jag Barack till Houston där vi tillsammans med expresident George H.W. och mrs Barbara Bush besökte evakuerade från orkanen och talade med räddningspersonal.
Vi var båda jurister som hade fått vårt elddop som gräsrotsaktivister för social rättvisa. I början av min bana arbetade jag på Children’s Defense Fund, registrerade spanskspråkiga väljare i Texas och företrädde fattigt folk som offentlig försvarare. Barack arbetade med samhällsfrågor i Chicagos fattiga södra del. Vi hade helt olika bakgrund och erfarenheter men delade den gammalmodiga idén att det är en moralisk skyldighet att tjäna samhället, och vi trodde båda fullt och fast på grundprincipen i den amerikanska drömmen: vem man än är eller var man än bor ska man ha möjlighet att skapa ett gott liv åt sig själv och sin familj, om man arbetar flitigt och spelar efter reglerna.
Själva idén med valkampanjer är ändå att markera olikheter, och våra var inga undantag. Trots att vi var allmänt överens i de flesta frågor hade vi gott om anledningar att vara oeniga och utnyttja alla tillfällen att framhålla en kontrast. Jag var medveten om att politiska kampanjer med höga insatser inte är något för den harhjärtade eller lättsårade, men både Barack och jag och våra respektive staber hade långa listor över klagomål på varandra. Det var dags att rensa luften. Vi hade ett presidentämbete att vinna och det var viktigt för landet, och för mig personligen, att komma vidare.
Vi sneglade på varandra som två tonåringar på en tafatt första dejt och läppjade lite på vinet, men till sist bröt Barack isen genom att retas lite med mig om vilken tuff kampanj jag hade drivit mot honom. Sedan bad han mig om hjälp att ena partiet och vinna presidentämbetet. Han ville att vi två skulle visa oss tillsammans inom kort och att det demokratiska konventet i Denver två månader senare skulle bli inte bara enat utan fyllas med ny energi. Han underströk att han också ville ha Bills hjälp.
Jag hade redan bestämt mig för att säga ja till hans förfrågan om hjälp, men jag ville också ta upp några obehagliga episoder från året som gått. Ingen av oss hade haft fullständig kontroll över allt som sades eller gjordes i våra kampanjer, än mindre över vad våra mest lidelsefulla anhängare eller den politiska pressen, inklusive mängder av bloggare, hade tillåtit sig. Uttalanden från båda sidor, även några av mina egna, hade brutits ut ur sitt sammanhang, men den orimliga anklagelsen mot Bill för rasism var särskilt smärtsam för oss. Barack försäkrade att varken han eller hans medarbetare hade trott på den beskyllningen. Jag visste att den sexism som kom upp till ytan under kampanjen härrörde från kulturella och psykologiska attityder till kvinnans roll i samhället, men det gjorde inte saken lättare för mig och mina anhängare. Barack svarade med att i mycket personliga ordalag berätta om sin mormors prövningar i affärslivet och om sin stora stolthet över Michelle, Malia och Sasha och hur starkt han kände att de förtjänade fulla och jämlika rättigheter i vårt samhälle.
Att vi kunde tala så uppriktigt och öppet med varandra lugnade mig och stärkte mig i mitt beslut att stödja honom. Det hade definitivt varit roligare att sitta där och själv be om stöd, men för ögonblicket var det viktigaste att presidentvalet gick rätt väg. Baracks framgång var det bästa sättet att föra fram de värderingar och den progressiva politik jag hade ägnat de båda senaste åren – och en livstid – åt att kämpa för.
På hans fråga om mina anhängare skulle vilja gå med i hans kampanj och vad han måste göra för att övertala dem svarade jag att han måste ge dem tid men att de allra flesta skulle ställa upp, förutsatt att de hela tiden fick en känsla av att de togs emot med öppna armar. Nu var han ju vårt partis fanbärare, och om jag kunde gå från att göra mitt bästa för att besegra honom till att göra allt jag kunde för att få honom vald till president, så kunde de göra likadant. När allt kom omkring stöddes han av nästan allesammans.
Efter en och en halv timme hade vi båda sagt vad vi ville säga och talat om hur vi skulle gå vidare. Senare på kvällen mejlade Barack ett utkast till ett gemensamt uttalande som skulle offentliggöras av hans kampanjpersonal och där mötet bekräftades: att vi hade haft en ”produktiv diskussion” om vad som ”måste göras för att nå en seger i november”. Han bad också om ett telefonnummer till Bill så att de kunde tala direkt med varandra.
Nästa dag, den 6 juni, hade Bill och jag min kampanjpersonal hemma hos oss i Washington. Solen gassade. Vi försökte alla hålla oss under kokpunkten medan vi gick igenom primärvalssäsongens otroliga slingerbultar. Jag var inspirerad och ödmjuk där jag stod, omgiven av mina hängivna medarbetare som hade varit med oss på kampanjer ända sedan tiden i Arkansas. För många av de yngre var denna kampanj den första. Jag ville inte att de skulle förlora modet till följd av nederlaget eller tappa lusten för valpolitik och arbete i det allmännas tjänst. Jag uppmanade dem att vara stolta över det lopp vi hade tävlat i och fortsätta att arbeta för de mål och de kandidater vi trodde på. Jag visste också att jag måste föregå med gott exempel. Samtalet kvällen före var en början men inte mer. Det skulle ta tid för många att lägga allt som hade hänt bakom sig, men jag visste att de skulle rätta sig efter mig. Så jag gick rakt på sak och talade om för dem att jag skulle stödja Barack fullt ut.
Trots omständigheterna kopplade gästerna av och stämningen var hög. Min kära vän Stephanie Tubbs Jones, den orädda afrikanskamerikanska kongressledamoten från Ohio som hade trotsat hårda påtryckningar och stått vid min sida under alla primärvalen, doppade fötterna i poolen och berättade roliga historier. Två månader senare dog hon plötsligt av en hjärnaneurism, en svår förlust för hennes familj och väljare och för mig och min familj personligen. Men åtminstone den här dagen var vi fortfarande vapensystrar som såg fram mot bättre tider.
Jag skulle göra mitt sista framträdande i kampanjen dagen därpå och började arbeta på mitt tal. Det var komplicerat att skriva. Först måste jag tacka mina anhängare, så framhålla den historiska betydelsen av min kampanj, i och med att jag hade varit den första kvinnan i historien som vunnit ett delstatsprimärval, och slutligen ställa upp för Barack på ett sätt som hjälpte honom i själva presidentvalet. Det var en hel del material att stoppa in i ett enda tal, och jag hade inte mycket tid att få allt precis som jag ville. Jag mindes bittra primärvalsdrabbningar som hade fortsatt hela vägen till partikonventet, särskilt Ted Kennedys misslyckade utmaning av president Carter 1980, och jag ämnade inte låta den historien upprepa sig. Den hade varken gynnat partiet eller landet. Jag skulle gå ut snabbt och stödja Barack offentligt och agitera för honom. Det var inget svårt val.
Jag ville träffa rätt mellan att respektera mina väljare och att blicka framåt. Personligen och i telefon gick jag fram och tillbaka mellan mina talskrivare och rådgivare och sökte efter rätt tonfall och ordval. Min gamle vän Jim Kennedy, som kan trolla fram de mest minnesvärda formuleringar, hade vaknat mitt i natten med en lysande idé: de 18 miljoner som hade röstat på mig hade var och en slagit en spricka i glastaket. Det gav mig något att bygga vidare på eftersom jag inte ville upprepa de gamla vanliga klyschorna som alla kunde till leda. Min anslutning till Barack måste uttryckas i mina egna ord, på mitt eget sätt, och innehålla ett övertygande resonemang om varför han hade de rätta idéerna och den rätta karaktären för att bli president. Jag satt uppe vid köksbordet med Bill till långt in på småtimmarna och skrev om och skrev om.
Jag höll talet lördagen den 7 juni på National Building Museum i Washington. Det var inte lätt att hitta en lokal som rymde alla anhängare och journalister. Jag blev lättad när vi bestämde oss för vad som förr kallades Pension Building med ståtliga kolonner och högt i tak. Den var uppförd för att bistå veteraner, änkor och föräldralösa från inbördeskriget med deras angelägenheter och är ett monument över den amerikanska tanken om ett gemensamt ansvar. Jag hade Bill, Chelsea och min åttionioåriga mor Dorothy Rodham med mig när jag tog mig fram till podiet. Somliga grät innan jag ens hade öppnat munnen.
Stämningen påminde om en likvaka – spänd, känsloladdad, sorgsen och med ett starkt inslag av indignation, men också med stolthet och rentav kärlek. En kvinna hade en stor knapp med ”Hillary for Pope!”. Det var sannerligen inget att hoppas på, men jag blev rörd av engagemanget.
Talet hade varit svårt att skriva men blev ännu svårare att hålla. Det kändes som om jag hade svikit alla dessa miljoner människor, särskilt kvinnorna och flickorna som hade satt sina förhoppningar till mig. Jag ville infria förhoppningarna samtidigt som jag argumenterade för Barack. Jag började med att tacka alla som hade arbetat för min sak och röstat på mig och underströk hur viktigt det var för mig att tjäna mitt land. Jag ville fortsätta att ”hjälpa människor att lösa sina problem och förverkliga sina drömmar”.
Jag vände mig särskilt till de kvinnor av mammas generation som föddes innan kvinnor ens hade rösträtt men som hade levt så länge att de hann se en kvinna på allvar kandidera till presidentposten, och komma ganska långt på den vägen. En var den åttioåttaåriga Florence Steen från South Dakota, som hade varit noga med att hennes dotter skulle ordna en fullmakt. Hon avled kort därpå och enligt delstatens lag räknades inte hennes röst. Efteråt berättade hennes dotter i en intervju: ”Pappa är en tjurig gammal cowboy och han blev inte glad när han hörde att mammas röst inte skulle räknas. Han hade nog inte röstat på tjugo år men nu gjorde han det i hennes ställe.” Att vara föremål för miljoner människors förhoppningar och böner innebar en förpliktelse som både skrämde och inspirerade mig, och jag försökte hela tiden hålla i minnet att kampanjen gällde dem mycket mer än mig.
Jag tog upp mina anhängares besvikelse: ”Vi lyckades inte krossa det högsta, hårdaste glastaket den här gången, men tack vare er har det nu ungefär 18 miljoner sprickor. Och ljuset skiner igenom som aldrig förr och fyller oss alla med hoppet och vissheten om att vägen blir lite mindre stenig nästa gång. Så har framåtskridandet alltid gått till i Amerika.” Jag lovade att de oavbrutet skulle få se mig stå i demokratins frontlinje i strid för framtiden. ”Sättet att nu gå vidare med kampen och uppnå de mål vi har satt upp för oss är att ägna vår energi, vår lidelse, vår styrka och allt vi har för att se till att Barack Obama blir USA:s nästa president.”
Jag lärde mig mycket av att ha lidit nederlag, hur svårt allt detta än var. Jag hade haft min beskärda del av privata och offentliga besvikelser genom åren, men fram till 2008 hade jag kunnat glädja mig åt en ovanlig serie valframgångar, först som deltagare i Bills kampanjer i Arkansas och i presidentvalet och sedan när jag ställde upp i senatsvalen 2000 och 2006. Den kväll då nomineringsmötet hölls i Iowa, där jag kom på tredje plats, var mycket påfrestande.
Medan jag fortsatte till New Hampshire och sedan över hela landet hittade jag fotfäste och röst. Jag blev stimulerad och min beslutsamhet stärktes av de många landsmän jag mötte på vägen. Min seger i primärvalet i Ohio tillägnade jag alla i hela landet ”som någonsin har varit uträknade men vägrat att slås ut, och alla som har snavat men genast rest sig och alla som arbetar flitigt och aldrig ger upp”. Det jag fick höra av dem jag mötte bekräftade min tro på vårt lands gränslösa rikedom på möjligheter men inskärpte också hur mycket som återstod att göra för att alla skulle få del av den. Och fastän kampanjen var lång och ansträngande och kostade alldeles för mycket pengar kunde processen till slut erbjuda väljarna ett reellt alternativ för landets framtid.
En silverkant på nederlagets mörka moln var att jag inte längre brydde mig så mycket om vad de som var kritiska sade om mig. Jag gjorde mitt bästa för att ta kritik på allvar men inte personligt, och där hade kampanjen verkligen satt mig på hårt prov men också befriat mig. Jag kunde släppa efter. I en intervju på en resa till Indien som jag gjorde i egenskap av utrikesminister frågade Jill Dougherty på CNN vad jag tyckte om mediernas ständiga kommentarer till att jag visade mig osminkad och med glasögon i utländska huvudstäder efter långa flygresor. ”Hillary au naturale” kallade hon det. Jag kunde inte låta bli att skratta. ”Det är en sådan lättnad att vara i det skede av livet som jag är just nu, för om jag vill ha mina glasögon på mig så har jag det. Om jag vill stryka håret bakåt så gör jag det.” En del reportrar som bevakade min verksamhet på utrikesdepartementet blev förvånade när jag ibland hoppade över de diplomatiska omskrivningarna och sade exakt vad jag tyckte, om det nu gällde att huta åt Nordkoreas ledare eller pressa pakistanierna om var Usama bin Ladin höll till. Det passade mig inte längre att gå på äggskal.
Valförlusten gav mig också en speciell möjlighet att tala till ledare för andra nationer om hur man accepterar svåra motgångar och går vidare för sitt lands skull. Över hela världen finns det statschefer som påstår sig hylla demokratin, men när väljarna protesterar eller röstar bort dem från deras ämbete gör de allt för att sätta stopp för dem. Jag kunde visa upp en annan modell. Jag hade naturligtvis tur som förlorat till en kandidat med praktiskt taget samma åsikter som jag själv och som hade lagt sig vinn om att ta med mig i sitt lag. Men det faktum att vi hade varit häftiga konkurrenter och nu samarbetade var ett slagkraftigt argument för demokratin – ett som jag skulle komma att framföra gång på gång jorden runt de kommande åren i en befattning som jag inte hade en aning om att jag skulle få.
Tre veckor efter talet i Washington var jag på väg till Unity i New Hampshire, en stad som valts för vårt första gemensamma framträdande inte bara för sitt namns skull utan också för att vi hade fått exakt lika många röster där i primärvalet – 107 för Barack och 107 för mig. Vi möttes i Washington och flög i hans kampanjplan. Det var samma sorts plan som det jag hade flugit med under min kampanj, med delvis samma livvakter ombord. När vi landade stod en stor turistbuss och väntade på att köra oss till Unity, en sträcka som tog nästan två timmar. Jag hade inte glömt den fantastiska tur Bill och jag hade gjort med Al och Tipper Gore alldeles efter det demokratiska konventet 1992 och kom att tänka på Timothy Crouses berömda bok om kampanjen 1972, ”The Boys on the Bus”. Den här gången var jag ”flickan” på bussen och kandidaten var inte jag eller min man. Jag tog ett djupt andetag och steg på.
Barack och jag satt bredvid varandra och samtalet flöt lätt. Jag berättade hur det hade varit att låta en dotter växa upp i Vita huset. Han och Michelle funderade redan över hur livet skulle gestalta sig för Malia och Sasha om han vann. Själva mötet, på en stor äng en härlig sommardag, var utformat för att göra helt klart för alla att primärvalen låg bakom oss och att vi nu var ett sammanhållet lag. Publiken skanderade båda våra namn när vi steg upp på podiet till U2:s ”Beautiful Day”. Stadens namn, UNITY, syntes med stora bokstäver ett stycke bort och bakom oss fladdrade en blå flagga med texten ”Enighet för förändring”. ”I dag och alla dagar framåt står vi skuldra vid skuldra för de ideal vi delar, de värderingar vi håller högt och det land vi älskar”, sade jag i mitt tal. Efteråt kom taktfasta rop, ”Tack, Hillary. Tack, Hillary”, och Barack instämde. ”Du och ditt gäng har tjuvtittat på mitt tal. Ni vet redan hur det börjar”, skämtade han. Sedan talade han i vackra och generösa ordalag om min kampanj. Bill och Barack hade ett långt samtal några dagar senare där de redde upp alla återstående frågor från primärvalen och enades om att föra kampanjen gemensamt.
Sommarens största händelse var konventet i Denver i slutet av augusti. Jag hade varit med på alla det demokratiska partiets konvent sedan 1976, och av självklara anledningar hade jag särskilt ljusa minnen från 1992 i New York och 1996 i Chicago. Den här gången bad Barack mig hålla ett tal på bästa sändningstid och formellt nominera honom, och det lovade jag att göra.
När det var dags steg Chelsea fram och presenterade mig, och jag kunde inte ha varit mer stolt över henne eller mer tacksam för allt hon hade gjort under hela den långa primärvalskampanjen. Hon hade rest kors och tvärs över landet på egen hand, talat med ungdomar och entusiasmerat åhörare vart hon kom. Där hon stod i den fullpackade konventsalen slogs jag av hur obesvärad hon var och hur vuxen hon plötsligt hade blivit.
Strax var det min tur och jag hälsades av ett hav av Hillaryskyltar i rött, blått och vitt. Hur många tal jag än hade hållit var detta ett viktigt inför en gigantisk skara i salen och ytterligare miljoner som följde konventet i teve. Jag måste erkänna att jag var nervös. Jag hade ändrat formuleringarna in i det sista, och det gick så långt att när min bilkortege var framme vid lokalen fick en medhjälpare hoppa ut och skynda i förväg och lämna matarkontrollen till den som hade hand om telepromptern. Obamas medarbetare hade bett att få läsa talet mycket tidigare, och när jag inte ville lämna det ifrån mig trodde en av hans medarbetare att jag dolde något som de inte ville att jag skulle säga. Men förklaringen var helt enkelt att jag ville ta vara på varje sekund så att allt blev som det skulle.
Det var inte det tal jag länge hade hoppats få hålla på detta konvent, men det var en viktig uppgift att uträtta. ”Oavsett om ni röstade på mig eller på Barack är tiden nu inne att enas som ett enda parti med ett enda mål. Vi är i samma lag och ingen av oss kan kosta på sig att sitta i kulisserna. Detta är en kamp om framtiden. Och det är en kamp vi måste vinna tillsammans”, sade jag. ”Barack Obama är min kandidat. Och han måste bli vår president.” Efteråt kom Joe Biden emot mig utanför det gröna rummet och gick ner på ena knäet för att kyssa min hand. (Hörde jag någon säga att ridderliga seder är bortlagda?) Barack ringde från Billings i Montana och tackade.
Tidigare samma dag hade jag stött på Michelle på en tillställning, och hon var också tacksam för allt vi gjorde för att stötta Barack. Bill var ju inte den enda äkta hälften i loppet, och Barack och jag fick erfara att det många gånger var familjen som tog attacker på oss hårdast. Men Michelle och jag knöt an till varandra över svårigheterna att uppfostra barn i offentlighetens ljus. Vid en privat lunch några månader senare i Gula ovala rummet en trappa upp i Vita huset talade hon om hur den nya ”första familjen” fann sig till rätta och om sina planer på att bekämpa barnfetma med bättre matvanor och motion. Vi satt vid ett litet bord med utsikt över Trumanbalkongen åt söder mot Washingtonmonumentet. Det var mitt första besök i den privata våningen sedan jag hade lämnat Vita huset den 20 januari 2001. Det var mycket roligt att träffa personalen som hjälper varje ny presidents familj att bli hemmastadd. När Bill blev president 1993 betydde det mycket för mig att höra Jacqueline Kennedy, Lady Bird Johnson, Betty Ford, Rosalynn Carter, Nancy Reagan och Barbara Bush berätta om sina erfarenheter. Vi är bara några få som har haft förmånen att bo i det som är folkets eget hus, och jag ville hjälpa Michelle så mycket jag kunde.
Jag hade trott att talet vid konventet skulle vara det enda jag hade att göra där, men en resolut skara av mina delegater ämnade fortfarande rösta på mig i uppropet när delstaterna avlämnade sina röster. Obamas stab frågade om jag ville gå till konventet dagen därpå, avbryta den traditionella omröstningen delstat för delstat och i stället yrka på en omedelbar förklaring att Barack Obama nominerades av partiet. En hel del vänner, anhängare och delegater tiggde och bad att jag inte skulle göra det. Flera berättade för mig att de ville fullfölja det de hade påbörjat och hålla fast vid mig. De ville också ha dokumenterat i historien att en kvinna hade vunnit drygt tjugo primärval och lokala nomineringar och nästintill 2 000 delegater, något som aldrig hänt tidigare. De påpekade att våra bemödanden aldrig skulle erkännas fullt ut ifall omröstningen delstat för delstat slopades. Jag förstod hur de tänkte och kände och jag blev djupt rörd av deras orubbliga lojalitet, men det var viktigare att visa att vi stod fullständigt enade, tyckte jag.
Somliga av mina anhängare retade sig också på att Barack hade valt senator Joe Biden från Delaware som kandidat till vicepresidentposten. Men den befattningen var jag aldrig intresserad av. Jag gladde mig åt att återvända till senaten, där jag hoppades få möjlighet att gå i bräschen för frågor som sjukvård och sysselsättning. Jag tyckte att Barack hade gjort alldeles rätt och var säker på att Joe skulle bli en tillgång i valet och i Vita huset.
Vi höll idén om att jag skulle gripa in hemlig, så det vållade uppståndelse bland delegater och journalister när jag plötsligt steg fram bland de många tusen begeistrade demokraterna just när delstaten New York ropades upp och skulle avge sin röst. Med mina vänner och kolleger omkring mig tog jag till orda: ”Låt oss med ögonen stadigt fästa på framtiden, i en anda av enighet, med seger som mål, med tro på vårt parti och vårt land med en röst förklara här och nu att Barack Obama är vår kandidat och att han blir vår president.” Sedan lade jag fram mitt yrkande på att röstuppropet skulle slopas och Barack nomineras med acklamation. I talarstolen frågade representanthusets talman Nancy Pelosi om någon stödde mitt förslag, och hela konventet svarade med ett hejdundrande ja. Det knastrade i luften av energi och historia skrevs när vi alla ställde oss bakom den förste afrikanskamerikan som nominerats till presidentkandidat av ett stort parti.
Det kom ännu en stor överraskning den veckan. På morgonen dagen efter det att Barack hade talat inför konventet tillkännagav senator John McCain, som väntades bli nominerad av det republikanska partiet, att han hade valt Alaskas guvernör Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat. Ett dånande ”Vem är det?” genljöd över landet. Vi skulle alla lära känna henne de följande månaderna men vid den tidpunkten var hon så gott som helt okänd, även för politiknördar. Obamas medhjälpare hade hoppats förmå de kvinnor som så ivrigt hade stöttat mig att rösta på honom, och nu tyckte de att nomineringen av Palin var ett fräckt försök att sticka hål på deras förhoppningar. De utfärdade genast ett nedlåtande uttalande och vädjade till mig att göra likadant. Men det ville jag inte. Jag tänkte inte angripa henne bara för att hon var kvinna. Jag ansåg inte att det var politiskt klokt och det kändes inte heller rätt. Så jag vägrade och påpekade att det skulle bli många tillfällen att kritisera henne för konkreta åtgärder längre fram. Några timmar senare ändrade de kurs och lyckönskade guvernör Palin.
De följande veckorna var Bill och jag med på över hundra möten och subskriberade middagar där vi talade med pålitliga partivänner och med väljare som ännu inte hade bestämt sig, och vi propagerade för Barack och Joe. På morgonen den 4 november, valdagen, gick vi till en skola i närheten av vår bostad i Chappaqua i delstaten New York och röstade. Det var slutet på en otroligt lång vandring. På kvällen satt Bill som klistrad vid teven och gjorde det han alltid gör på valdagens kväll, analyserade alla siffror han kunde hitta om valdeltagandet och tidiga vallokalsundersökningar. Nu när det inte fanns mer vi kunde bidra med försökte jag fördriva tiden med andra sysslor i huset tills något resultat hade kommit in. Det blev en avgörande seger utan den utdragna väntan som vi hade varit med om 2004, eller 2000, då det dröjde mycket länge. Huma ringde till Reggie Love, och jag gratulerade snart den tillträdande presidenten. (Det var som ”President-elect” jag började tänka på honom, tala om honom och tilltala honom i det ögonblick valet var över, precis som han skulle bli ”mr President” efter installationen.) Jag var upprymd, stolt och uppriktigt sagt lättad. Det var dags att andas ut, och jag såg fram mot att återgå till den tillvaro och det arbete jag älskade.
Fem dagar efter valet kom en stilla söndagseftermiddag med det perfekta tillfället att slappna av. Höstluften var frisk och Bill och jag bestämde oss för att ta en långpromenad till Mianus River Gorge på en av de många vandringslederna i närheten av vår bostad i Westchester County. Med våra hektiska liv försökte vi ofta gå långa promenader tillsammans för att rensa hjärnan. Valet var över och jag kunde återvända till senaten. Jag var mycket glad åt att representera delstaten New Yorks invånare, och efter valkampanjen hade jag många ärenden att ta itu med som jag ville driva vidare. På promenaden den eftermiddagen hade jag massor av idéer, och jag hoppades att allesammans skulle få kraft av en tät relation med den nye presidenten.
Föga anade jag hur tät den relationen skulle bli. Plötsligt ringde Bills mobil där vi gick på stigen. Han svarade och hörde den tillträdande presidenten säga att han ville tala med oss båda. Bill förklarade att vi befann oss mitt i ett naturreservat och skulle ringa tillbaka när vi kom hem. Var det våra synpunkter på den administration han satte ihop som han ville ha? Eller ville han skissera på en strategi i någon viktig fråga, till exempel ekonomisk återhämtning eller en sjukvårdsreform? Eller bara försäkra sig om vår hjälp inför en serie lagförslag på våren? Bill hade inte glömt den hektiska perioden innan han själv tillträdde och trodde att han ville tala om för oss vilka som skulle arbeta i Vita huset och kabinettet.
När vi var hemma igen visade sig Bills förutsägelse om samtalet stämma – för hans del. Barack diskuterade tänkbara medlemmar med honom i den ekonomiska arbetsgrupp han var i färd med att sätta ihop för att tackla finanskrisen, som den nya administrationen skulle ärva. Han tillade att han såg fram mot att träffa mig inom kort. Jag tänkte inte vidare på det eftersom jag utgick från att han och jag skulle samarbeta nära om hans paket med lagförslag i senaten.
Men lite nyfiken var jag allt och ringde några i min stab i senaten, bland andra min talesman Philippe Reines. Philippe är engagerad, lojal och klok. Han vet i regel vad makthavarna i Washington tänker redan innan de själva vet det. Och jag kan alltid lita på att han säger vad han tycker. Den här gången var inget undantag. På fredagen, två dagar tidigare, hade Philippe tagit upp ryktena om att jag skulle utnämnas till allting från försvarsminister till chef för postverket, men för egen del hade han med eftertryck profeterat: ”Han tänker erbjuda er att bli utrikesminister.” ”Omöjligt!” svarade jag genast. ”Det finns absolut ingen anledning att tro det.” Det var inte första gången jag trodde att Philippe gjorde sig alldeles för stora illusioner. Jag var faktiskt inte intresserad av att sitta i kabinettet. Jag ville tillbaka till senaten och mitt arbete för invånarna i delstaten New York. Från terroristattackerna 11 september 2001 till finanskraschen 2008 hade de haft åtta svåra år. De hade vågat satsa på mig år 2000 och nu behövde de en stark och engagerad företrädare i Washington. Och jag trivdes med att vara min egen herre och själv bestämma över schema och dagordning. En kabinettspost skulle innebära att jag måste ge avkall på en del av den självständigheten.
När jag ringde Philippe på söndagen rapporterade han att medierna hade satt snurr på spekulationshjulet. ABC:s program ”This Week” nämnde rykten om att Obama övervägde att ge mig posten som utrikesminister och tillade att han lockades av tanken att ha ”ett lag av rivaler” i regeringen. Det var en anspelning på en nyutkommen storsäljande bok av historikern Doris Kearns Goodwin, som beskriver hur Abraham Lincoln år 1860 valde senator William Henry Seward från New York till utrikesminister efter att ha besegrat honom i det republikanska partiets nominering till presidentkandidat.
Med tiden hade jag kommit att beundra Seward, så denna parallell fängslade mig särskilt. Han var en av sin tids mest framstående politiker, en principfast reformivrare, stark motståndare till slaveriet, guvernör och senator och till sist utrikesminister. Han hjälpte också Lincoln att formulera tacksägelseproklamationen, som fastställde dagen för den amerikanska tacksägelsehelgen. Han beskrevs av en samtida som ”aldrig bestört eller uppjagad, alltid klok, glad åt en rolig historia, mottaglig för allt angenämt och förtjust i ’goda maträtter’”. Sympatiskt, tyckte jag.
Seward hade varit en ansedd senator som försökt bli nominerad till presidentkandidat innan han stötte på en mångkunnig och lovande politiker från Illinois. Analogin var inte perfekt – jag hoppas att ingen någonsin kommer att beskriva mig som en ”förståndig papegoja”, det intryck Seward gjorde på Henry Adams. Och i själ och hjärta var jag road av att den som hade gjort mer än någon annan för att demolera Sewards chanser att bli president var journalisten Horace Greeley, som står staty på en central plats i Chappaqua.
Seward tilltalade mig också av orsaker som gick djupare än historiska tillfälligheter. Jag hade varit i hans hus i Auburn i New York, en hållplats på den underjordiska järnvägen där slavar flydde från Södern till friheten i norr. Det är fyllt av minnen från hans enastående karriär och från hans fjorton månader långa resa världen runt sedan han hade avgått som utrikesminister. Det diplomatiska galleriet innehåller hyllningar från nästan alla världens ledare, av vilka de flesta var kungar och kejsare som betygade sin aktning för en ödmjuk demokratins tjänare.
Trots sitt världsliga sinnelag månade Seward varmt om invånarna i sin valkrets och de uppskattade honom lika varmt. Hans retorik flödade när han talade om att Amerika kunde bli ett land där alla var välkomna. Och han lät ord följas av handling. Harriet Tubman, den hjältemodiga konduktören på den underjordiska järnvägen, bosatte sig i Sewards hemstad på mark som Seward själv ställde till förfogande. Hans vänskap med Lincoln var särskilt berörande. Efter att ha erkänt sig besegrad i nomineringskonkurrensen ägnade Seward alla krafter åt att få Lincoln vald, åkte tåg över hela landet och höll tal. Han blev snart en av Lincolns betrodda rådgivare. Han var där från första början och formulerade det hänförande sista stycket i Lincolns första inträdestal som president, som Lincoln själv förvandlade till en vädjan till ”de bättre änglarna i vår natur”. Och han var med i slutet – planen på att mörda Lincoln innehöll en samordnad attack på Seward, som dock överlevde. Lincoln och Seward vandrade en lång väg tillsammans och deras vänskap och stora insatser bidrog till att unionen räddades.
Sewards arbete var emellertid inte riktigt slutfört när inbördeskriget upphörde, och i ett sista utslag av statsmannaskap 1867 genomdrev han att USA köpte Alaska av Ryssland. Priset, 7,2 miljoner dollar, ansågs så hutlöst att det kallades ”Sewards dårskap”, men nu inser vi att det var en av de bästa markaffärerna i Amerikas historia (rena kapet). Efter att ha gått ut college hade jag tillbringat några oförglömliga månader i Alaska med att rensa fisk och diska. Nu när mitt namn nämndes allt oftare i samband med utrikesdepartementet började jag undra om Sewards vålnad var mig i hälarna. Men jag måste ändå fråga mig om det inte var pur galenskap att lämna senaten och allt jag ville uträtta i inrikespolitiken för en kortvarig tjänstgöring som utrikesminister, om nu den tillträdande presidenten bad mig ställa upp.
Kvällen efter Obamas telefonsamtal var jag på väg in till magasinet Glamours prisutdelning till Årets kvinnor i New York City när en reporter frågade om jag kunde tänka mig att acceptera en post i Obamas administration. Jag svarade precis som jag kände just då: ”Jag stortrivs med att vara senator från New York.” Det var sant. Men jag var också realistisk nog att veta att allt kan hända i politiken.
På morgonen torsdagen den 13 november flög jag till Chicago tillsammans med Huma för att träffa den tillträdande presidenten. Själva resan var händelselös. I övergångsstabens kansli, där man planerade för perioden fram till installationen, fördes jag in i ett stort rum med träpaneler och möblerat med några stolar och ett hopfällbart bord. Det var där jag skulle ha ett enskilt samtal med den tillträdande presidenten.
Barack Obama såg mer avspänd och utvilad ut än han hade gjort på månader. Trots att han stod inför den allvarligaste ekonomiska krisen sedan 30-talsdepressionen verkade han lugn. Och som jag längre fram ofta såg honom göra gick han rakt på sak, hoppade över småpratet och bad mig bli utrikesminister. Han hade haft mig i tankarna för den posten en tid, sade han, och han trodde att jag var bäst skickad att fylla den funktionen vid denna tidpunkt, med de unika svårigheter som Amerika stod inför hemma och utomlands.
Trots alla viskningar, rykten och raka frågor var jag helt handfallen. Bara några månader tidigare hade Barack Obama och jag stått som varandras fiender i en av historiens bittraste primärvalsfejder. Nu bad han mig gå med i sin administration, på kabinettets förnämsta post, nummer fyra i successionsordningen till presidenturen. Det var som en repris på sista omgången av ”Vita huset”, där den tillträdande presidenten erbjuder sin besegrade motståndare tjänsten som utrikesminister. I teveversionen avböjer rivalen först men hans nej accepteras inte.
I verkligheten redogjorde Obama grundligt för sina argument och förklarade att han skulle bli tvungen att ägna huvuddelen av sin tid och uppmärksamhet åt den ekonomiska krisen och behövde någon med egen prestige att företräda honom utomlands. Jag lyssnade noga och tackade sedan högaktningsfullt nej. Det var givetvis hedrande att ha blivit tillfrågad. Jag var mycket engagerad i utrikespolitiken och ansåg att det var absolut nödvändigt att återställa vår skamfilade status i världen. Vi hade två krig som måste avslutas, nya hot att motarbeta och nya chanser att gripa. Men jag var också lidelsefullt engagerad i att få upp sysselsättningen efter det enorma antalet friställningar, laga vårt trasiga sjukvårdssystem och skapa nya möjligheter för alla på arbetsmarknaden. Allt detta och mer därtill låg och väntade på mig i senaten. Dessutom fanns det många erfarna diplomater som också kunde bli utmärkta ministrar. ”Varför inte Richard Holbrooke?” undrade jag. ”Eller George Mitchell?” Men den tillträdande presidenten ville inte höra på det örat, och innan jag gick lovade jag att fundera på saken. På hemvägen till Washington tänkte jag inte på något annat.
Innan jag ens hade landat i New York nådde spekulationerna i medierna en febertopp. Dagen därpå hade New York Times ”Obamas samtal med Clinton skapar surr” på sin förstasida, och i texten stod det att utsikten till att jag nominerades till nationens främsta diplomat kunde bli ett ”överraskande slut” på ”dramat Obama–Clinton” från presidentvalskampanjen. Av respekt för den tillträdande presidenten undvek jag alla frågor om att jag hade fått något erbjudande.
Jag hade lovat att fundera på saken, så det gjorde jag. I veckan som följde talade jag ingående med familj, vänner och kolleger. Bill och Chelsea lyssnade tålmodigt och uppmanade mig enträget att noga överväga erbjudandet. Mina vänner sönderföll i två lika stora grupper av entusiaster och skeptiker. Jag hade mycket att tänka på och bara några dagar innan jag måste bestämma mig. Posten var frestande och jag var säker på att jag kunde sköta den bra. Jag hade tampats i åratal med de svårigheter som USA hade stått inför världen runt, både som presidenthustru och som senator, och jag kände redan många tongivande ledare, från Angela Merkel i Tyskland till Hamid Karzai i Afghanistan.
Min värderade vän John Podesta, en av Obamas övergångsstabs båda ordförande och tidigare Bills stabschef i Vita huset, ringde den 16 november för att gå igenom några frågor och inskärpa hur angelägen den tillträdande presidenten var att jag skulle tacka ja. Vi diskuterade några praktiska synpunkter, till exempel hur jag skulle kunna betala min återstående kampanjskuld på mer än 6 miljoner dollar när jag i egenskap av utrikesminister måste hålla mig utanför partipolitiken. Jag ville inte heller göra något som inkräktade på det livräddande arbete Bill uträttade världen runt genom Clintonstiftelsen. Tidningarna gjorde stor affär av tänkbara intressekonflikter mellan hans filantropiska arbete och min eventuella nya position. Det problemet löstes raskt sedan Obamas övergångsstab fingranskat stiftelsens donatorer och Bill gått med på att offentliggöra allas namn. Bill skulle få avstå från att arrangera utländska versioner av den innovativa välgörenhetskonferens han hade grundat, Clinton Global Initiative, så att alla konflikter med mitt arbete som utrikesminister undveks. ”Det goda du kan göra som utrikesminister uppväger med råge det arbete jag måste dra ner på”, försäkrade han.
Under hela denna process och i fyra år framåt var Bill min viktigaste supporter och mitt bästa bollplank. Han betonade alltid att jag skulle inrikta mig på ”trendlinjerna”, inte bara på rubrikerna, i vad som pågick i världen och ta vara på de erfarenheter jag skulle vinna.
Jag bad några betrodda kolleger om råd. Senatorerna Dianne Feinstein och Barbra Mikulski och medlemmen av representanthuset Ellen Tauscher uppmanade mig att tacka ja, och det gjorde också min kamrat på New Yorks senatsbänk, Chuck Schumer. Många påpekade mer än gärna hur olika Chuck och jag var och att vi konkurrerade hårt med varandra ibland, men sanningen är att vi båda uträttade mycket för vår delstat och jag respekterade hans politiska talang. Senatens majoritetsledare Harry Reid överraskade mig med att berätta att Obama tidigare på hösten, under ett kampanjbesök i Las Vegas, hade frågat vad han tyckte om idén. Reid ville inte att jag skulle försvinna ur senaten men ansåg att jag inte kunde avböja.
Jag funderade vidare. Ena stunden lutade det mot att jag skulle säga ja, i nästa planerade jag lagförslag som jag skulle lägga fram under kongressens kommande arbetsperiod. Då visste jag det inte, men senare fick jag höra talas om alla knep och finter som mina medarbetare och Obamas hade hittat på för att jag skulle få svårt att säga nej. Mina medarbetare kom och berättade att Joe Biden snart skulle fylla år men nämnde ett datum som var två dagar för tidigt. De hade lurat ut att om jag ringde då skulle Joe vara mindre upptagen och hinna stämma in i övertalningskören. Den blivande stabschefen i Vita huset, Rahm Emanuel, låtsades att Obama var sjuk när jag försökte ringa och tacka nej.
Till sist ringde den tillträdande presidenten, och vi satt i telefon efter midnatt och in på småtimmarna den 20 november. Han lyssnade till mina invändningar, svarade på mina frågor och talade entusiastiskt om vad vi skulle kunna uträtta tillsammans. Jag svarade att Bills välgörenhetsarbete och min kampanjskuld tyngde mig men att det jag mest grubblade över var om jag gjorde störst nytta och tjänade de högsta syftena genom att sitta i senaten och inte i kabinettet. Och ärligt talat ville jag ha mer regelbundna tider efter den långa valkampanjen. Jag lade fram allt detta och han lyssnade tålmodigt – och sedan försäkrade han att allt jag var bekymrad för kunde klaras av. Han ville att jag skulle ”dra av plåsterlappen” och säga ja.
Lite finurligt ledde han också samtalet från erbjudandet till själva arbetet. Vi talade om krigen i Irak och Afghanistan, de aldrig upphörande hoten från Iran och Nordkorea och hur vi snabbt och tryggt skulle kunna ta oss ur recessionen. Det var storartat att få utbyta idéer under ett avspänt privat samtal efter ett år då vi hade bankat på varandra under de tevesända valdebatternas heta strålkastarljus. Vid en tillbakablick ter sig det här samtalet ännu viktigare än när det skedde. Vi lade grunden för en gemensam dagordning som skulle styra amerikansk utrikespolitik i åratal framåt.
Men jag sade fortfarande nej. Den tillträdande presidenten vägrade återigen att acceptera det. ”Jag vill ha ett ja. Du är den bästa vi kan få.” Något avböjande gick han inte med på. Det gjorde intryck på mig.
Efteråt satt jag uppe nästan hela natten. Vad skulle jag själv ha gjort om situationen hade varit den omvända? Om jag hade varit tillträdande president och velat ha Barack Obama som utrikesminister? Om jag hade ärvt de svårigheter som han stod inför? Självklart skulle jag ha velat att han sade ja och det fort, så att jag kunde ägna mig åt andra utnämningar och problem. Jag skulle ha velat att de dugligaste i statens tjänst samlades och satte in alla krafter på nationens bästa. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer övertygad blev jag om att han hade rätt. Landet var illa ute, både hemma och utomlands. Han behövde en utrikesminister som omedelbart kunde gå ut på världsscenen och börja reparera de skador vi hade fått överta.
En självklar tanke återkom hela tiden: När presidenten ber att man ska ställa upp gör man det. Hur mycket arbetet i senaten än betydde för mig och även om jag ansåg mig ha mer att bidra med där var det i utrikesdepartementet han behövde mig, hade han ju sagt. Min far tjänstgjorde i flottan under andra världskriget och utbildade unga flottister att gå i strid i Stilla havet. Och fast han ofta morrade om de beslut olika presidenter fattade i Washington ingöt han och mamma en stark pliktkänsla i mig. Den förstärktes av familjens metodistiska tro som med John Wesleys ord manade: ”Gör allt det goda du kan, vid alla tillfällen då du kan, mot alla dem du möter och så länge du någonsin kan.” Uppmaningen att tjäna hade gett mig styrka att gå in i politiken då jag inledde min första kampanj i senatsvalet 2000, och nu gav den mig styrka att fatta det svåra beslutet att lämna senaten och anta posten som utrikesminister.
På morgonen hade jag bestämt mig och bad att få tala med den tillträdande presidenten en gång till. Han blev mycket glad att jag hade ändrat mig. Han lovade att jag skulle ha direkt tillträde till honom och kunna träffa honom i enrum när jag än behövde, och att jag fick välja mina egna medarbetare. Han hade ändå vissa förslag. Eftersom jag hade bott i Vita huset visste jag hur viktiga båda dessa löften var. Historien hade ideligen visat att utrikesdepartementet kunde negligeras av Vita huset, för det mesta med olyckliga konsekvenser. Obama försäkrade mig att det skulle bli annorlunda den här gången: ”Jag vill vara säker på att du lyckas.” Vår gemensamma utrikespolitik skulle säkert inte flyta utan misstag och turbulens, men han visste också att vi skulle sträva efter att fatta bästa möjliga beslut för vårt land. Vi hade ännu inte byggt upp den nära relation som skulle komma, men jag blev varm om hjärtat när han sade: ”Tvärtemot vad folk säger tror jag att vi kan bli goda vänner.” De orden bar jag med mig under åren framöver.
Presidenten höll sina löften fullt ut. Han gav mig fria händer att välja medarbetare, litade på mina råd i min egenskap av hans närmaste utrikespolitiska rådgivare rörande de stora besluten på hans bord och ville att vi skulle träffas ofta så att vi kunde tala öppet med varandra. Vi sågs i regel minst en gång i veckan när vi inte var på resa. Så var det kabinettsammanträdena, möten i Nationella säkerhetsrådet och bilaterala möten med gästande utländska ledare – och det var bara de sammanträden där presidenten deltog. Jag träffade också försvarsministern och den nationelle säkerhetsrådgivaren regelbundet i Vita huset. Sammanlagt var jag i Vita huset mer än sjuhundra gånger under mina fyra år, trots det belamrade reseprogrammet. Efter att ha förlorat valet hade jag aldrig trott att jag skulle tillbringa så mycket tid där.
Jag var inte alltid enig med presidenten och andra medlemmar av hans stab. Några av de tillfällena beskrivs i den här boken, men andra förblir konfidentiella i det slutna rum av sekretess som bör finnas mellan en president och hans utrikesminister, särskilt medan presidenten sitter kvar på sin post. Men han och jag skapade en stark yrkesrelation och med tiden smidde vi den personliga vänskap som han hade spått och som jag kom att värdera högt. Bara ett par månader in i den nya administrationen föreslog presidenten en härlig eftermiddag i april att vi skulle avsluta våra veckomöten vid picknickbordet utanför Ovala rummet på södra gräsmattan, alldeles intill Malias och Sashas nyanlagda lekplats. Det passade mig perfekt. I tidningarna kallades det för vårt ”strategisamtal vid picknickbordet”. ”Två människor som för ett givande samtal” var vad jag skulle ha sagt.
Måndagen den 1 december tillkännagav den tillträdande presidenten att han valt mig att tjänstgöra som Förenta staternas 67:e utrikesminister. Där jag stod bredvid honom upprepade han offentligt vad han hade sagt till mig privat: ”Utnämningen av Hillary är en signal till vänner och fiender om allvaret i mitt åtagande att förnya den amerikanska diplomatin.”
Månaden därpå, den 20 januari 2009, stod Bill och jag i den bitande kylan och såg nationens förste afrikanskamerikanske president avlägga presidenteden. Vår rivalitet, en gång i tiden hätsk, var förbi. Nu var vi kamrater.