Den förste utrikesminister jag träffade var Dean Acheson. Han hade tjänat president Harry Truman i det kalla krigets början och var sinnebilden för den vördnadsbjudande diplomaten av den gamla skolan. Jag var en nervös student som just skulle hålla mitt livs första viktiga offentliga anförande. Det var våren 1969, och min kurskamrat och vän Eldie Acheson vid Wellesley University, som var sondotter till Acheson, tyckte att vår årgång borde ha en egen talare vid examenshögtidligheten. Vår rektor gav sitt godkännande, och mina kurskamrater bad mig tala om våra fyra händelserika år och ge dem något att fundera över när vi alla anträdde färden mot en okänd framtid.
Jag var fortfarande inte klar med talet kvällen före examensceremonin när jag stötte ihop med Eldie och hennes närmaste. Hon presenterade mig för sin farfar som ”flickan som ska tala i morgon”. Den sjuttiosexårige Acheson med sin karakteristiska kortklippta mustasch hade just färdigställt sina memoarer, ”Present at the Creation”, som skulle inbringa honom Pulitzerpriset året därpå. Han log och tog min hand. ”Det ska bli roligt att höra vad ni har att säga”, sade han. Jag greps av panik och skyndade tillbaka till mitt studenthem för att ägna en sista natt åt finputsning.
Det hade aldrig fallit mig in att jag fyrtio år efteråt skulle följa i Achesons fotspår på utrikesdepartementet, som har öknamnet Foggy Bottom efter de kvarter i Washington det ligger i. Till och med mina barndomsdrömmar om att bli astronaut skulle ha tett sig mer realistiska. Men som vårt lands 67:e utrikesminister tänkte jag ofta på den gråhårige äldre statsman som jag hade träffat den kvällen på Wellesley. Bakom sitt strama yttre var han en mycket fantasirik diplomat som bröt mot etikettsreglerna när det var nödvändigt och gjorde vad han ansåg vara bäst för sitt land och sin president.
Amerikas ledarskap i världen kan liknas vid ett stafettlopp. En utrikesminister, en president, en generation får alla stafettpinnen och uppmanas att avverka en etapp av loppet så väl de kan och sedan överlämnar de pinnen till sina efterträdare. Alldeles som jag drog nytta av mina företrädares åtgärder och lärdomar har en del initiativ som påbörjades under mina år på utrikesdepartementet burit frukt efter min avgång, då jag överlämnade pinnen i John Kerrys händer.
Jag lärde mig snabbt att jag egentligen hade tre befattningar i en: som landets ledande diplomat, som presidentens främsta rådgivare i utrikespolitiska frågor och som chef för ett stort departement. Från första början måste jag alltså fördela min tid och energi mellan konkurrerande krav. Det var min uppgift att styra vår offentliga och privata diplomati så att ansträngda allianser reparerades och nya partnerskap bildades. Men jag skulle också bedriva en hel del diplomati inom vår egen statsledning, särskilt i den politiska processen i Vita huset och med kongressen. Och så var det arbetet inom själva departementet så att vi fick ut mesta möjliga ur vår begåvade personal, skärpte arbetsviljan, höjde effektiviteten och utvecklade den nödvändiga kompetensen inför nya utmaningar.
En före detta utrikesminister ringde och gav mig ett gott råd: ”Försök att inte göra för mycket.” Jag fick höra samma sak från andra veteraner i departementet: ”Ni kan försöka genomföra besluten eller förenkla byråkratin, men att göra båda är omöjligt.”
Ett annat råd som jag ofta fick lydde: Välj ut några viktiga ärenden och låt ingen annan lägga sig i dem. En sådan inställning stämde inte med den alltmer komplicerade värld vi övertog. Det hade kanske funnits en tid när en utrikesminister kunde koncentrera sig på en handfull frågor och låta ställföreträdare och medhjälpare sköta resten av världen. Men den tiden var förbi. Att försumma regioner och hot (som Afghanistan efter det sovjetiska tillbakadragandet 1989) kunde få smärtsamma konsekvenser, det hade vi fått känna av inpå bara kroppen. Jag skulle bli tvungen studera hela schackbrädet.
Under åren efter 11 september hade dessutom vår utrikespolitik naturligt nog inriktats på de största hoten. Vår vaksamhet fick givetvis inte slappna. Jag ansåg också att vi borde göra mer för att tillvara de största tillfällena, särskilt i Asien-Stillahavsregionen.
Jag ville ta mig an en rad nya svårigheter som skulle kräva uppmärksamhet på högsta nivå och kreativa strategier, till exempel hur vi skulle hantera konkurrensen från Arktis till Stilla havet om energiresurser under havsytan, hur vi kunde hålla stånd mot ekonomiskt översitteri av mäktiga statsägda företag och hur vi skulle knyta an till unga människor världen runt som just hade fått ny röst i de sociala medierna. Jag visste att jag skulle möta traditionalister i det utrikespolitiska etablissemanget som skulle undra om en utrikesminister verkligen borde lägga ner tid på att fundera över Twitters effekter, starta projekt för kvinnliga företagare eller föra amerikanska företags talan utomlands, men jag betraktade alltsammans som led i arbetet för en diplomat på 2000-talet.
Den tillträdande administrationens säkerhetsrådgivare sammanträdde i sex timmar i Chicago den december för första gången sedan våra nomineringar hade tillkännagetts två veckor tidigare. Vi tog genast upp några av de kinkigaste politiska dilemman vi skulle ställas inför, bland dem läget i krigen i Irak och Afghanistan och utsikterna för fred i Mellanöstern. Vi hade också en ingående diskussion om en fråga som har visat sig mycket svår: hur vi skulle uppfylla den tillträdande presidentens löfte att stänga militärfängelset i Guantánamobukten i Kuba. Det spörsmålet är olöst än i dag.
Jag gick in i Obamas administration med mina egna idéer om USA:s ledarskap och utrikespolitik och även om det lagarbete alla presidenter har rätt att förvänta sig av medlemmarna av Nationella säkerhetsrådet. För min del ämnade jag med all kraft hävda mina åsikter i statsledningen, men som jag väl visste från historien och av egna erfarenheter var det precis som de ord Harry Truman hade haft i stora bokstäver på sitt skrivbord i Ovala rummet: ”The buck stops here.” Det är presidenten som har det yttersta ansvaret för sin administrations åtgärder. Och med den långa primärvalrörelsen bakom mig visste jag också att medierna skulle leta efter – rentav hoppas på – minsta tecken till oenighet mellan mig och presidenten. Den nyheten tänkte jag inte bjuda på.
Jag var imponerad av de personer som presidenten hade valt som medarbetare.
Den tillträdande vicepresidenten Joe Biden hade med sig en skatt av internationella erfarenheter från sin tid som ordförande i senatens utrikesutskott. Hans värme och humor kom att bli en stor tillgång under de långa sammanträdena i Lägesrummet i Vita huset. Om vi hade möjlighet träffades Joe och jag alltid och åt frukost på tu man hand en gång i veckan i Flottans observatorium, hans officiella residens, som ligger nära min bostad. Artig som alltid mötte han mig vid bilen och förde mig upp till ett soligt hörn intill verandan där vi åt och talades vid. Ibland var vi ense, ibland oense, men jag uppskattade hela tiden våra öppna och konfidentiella samtal.
De övriga var lika imponerande. Jag hade känt Vita husets blivande stabschef Rahm Emanuel i många år. Han började arbeta tidigt i Bills valkampanj 1992, tjänstgjorde i Vita huset och återvände sedan hem till Chicago där han kandiderade till kongressen. Han var en stigande stjärna i representanthuset och lotsade den nya demokratiska majoriteten till seger 2006, men han lämnade kongressen när han blev stabschef i Vita huset. Längre fram valdes han till Chicagos borgmästare. Rahm var känd för sin kraftfulla personlighet och (milt uttryckt) livfulla språkbruk, men han var också kreativ och idérik, expert på lagstiftningsprocessen och en utomordentlig tillgång för presidenten. Under primärvalskampanjen, som var en strid på kniven, höll han sig neutral på grund av sina starka band till både mig och dåvarande senator Obama och sade i en intervju i sin hemstads Chicago Tribune: ”Jag gömmer mig under skrivbordet.” Nu när vi alla tjänstgjorde tillsammans stod Rahm för en del av det lim som höll ihop detta ”lag av rivaler”. Han och jag resonerade ofta med varandra och han lyssnade vänligt och höll sin dörr öppen i Västra flygeln.
Den nye nationelle säkerhetsrådgivaren var den pensionerade marinkårsgeneralen James Jones, som jag hade lärt känna från min period i senatens försvarsutskott medan han var chef för marinkåren och längre fram Natos överbefälhavare i Europa. Han iakttog värdighet, höll huvudet kallt och lyssnade till alla synpunkter, viktiga egenskaper hos en person i hans befattning.
General Jones närmaste man och med tiden efterträdare var Tom Donilon, som jag hade känt sedan Carters administration. Tom hade varit Warren Christophers stabschef, så han var insatt i och satte värde på utrikesdepartementets verksamhet. Han delade också min entusiasm för att förstärka vårt engagemang i Asien-Stillahavsområdet. Tom blev en uppskattad kollega som ledde den svåra policyprocessen mellan olika myndigheter där man analyserade alternativ och förberedde beslut åt presidenten. Han hade talang för att ställa de svåra frågor som tvingade oss att noga tänka igenom viktiga beslut.
Till FN-ambassadör hade presidenten valt Susan Rice, som hade tjänstgjort i Nationella säkerhetsrådets stab och sedan varit biträdande utrikesminister för afrikanska angelägenheter på 1990-talet. I primärvalskampanjen arbetade Susan aktivt för Obama och gjorde ofta utfall mot mig i teve. Jag visste att det ingick i hennes arbete – och politik är politik – men till att börja med höll vi oss på avstånd från varandra. Vi lyckades ändå lägga det förflutna bakom oss och samarbeta nära, till exempel med att skaffa röster i FN för nya sanktioner mot Iran och Nordkorea och bemyndiga Nato att skydda civila i Libyen.
Många blev överraskade när presidenten behöll försvarsminister Robert Gates, som hade gjort en lysande karriär på CIA och i Nationella säkerhetsrådet innan president George W. Bush 2006 övertalade honom att lämna rektorstjänsten vid A&M i Texas, dit han hade dragit sig tillbaka, och ersätta Donald Rumsfeld i Pentagon. Jag hade sett Bob i aktion från min plats i senatens försvarsutskott och tyckte att det var ett utmärkt val. Han skulle stå för kontinuitet och behålla fotfästet när vi hanterade två ärvda krig. Han var också en övertygande förespråkare för att ge diplomati och utveckling mer resurser och en större roll i vår utrikespolitik. Det är inte ofta man får höra någon i det revirmedvetna Washington föreslå att någon annan myndighet borde få generösare anslag. Men Bob såg den större strategiska bilden efter många år då den amerikanska utrikespolitiken varit dominerad av militären, och han hävdade att det var dags för bättre balans mellan försvaret, diplomatin och biståndsarbetet.
Det var i budgeten som obalansen var lättast att urskilja. Folk i allmänhet trodde att det utländska biståndet stod för minst en fjärdedel av den federala budgeten, men sanningen var att allt vårt stöd till bistånd och diplomati uppgick till lite drygt en procent. I ett tal 2007 sade Bob att utrikesbudgeten var ”oproportionerligt liten i förhållande till vad vi lägger ut på militären” och förklarade: ”Det sammanlagda äskandet för utrikesdepartementets angelägenheter uppgår till 36 miljarder dollar – mindre än försvarsdepartementet lägger ut enbart på sjukvård.” Han påpekade ofta att militärorkestrarna sysselsatte lika många amerikaner som hela utrikesdepartementet.
Vi blev allierade från första stund, gick samman om att trycka på kongressen om en smartare säkerhetsbudget och hamnade på samma sida i många interna policydebatter i administrationen. Vi undvek det traditionella käbblet mellan utrikes- och försvarsdepartementen som i många föregående administrationer hade kommit att likna de båda rivaliserande gatugängen i ”West Side Story”. Vi hade gemensamma möten med allierade i Sydkorea och Australien och satt ofta sida vid sida i intervjuer där vi lade fram en enad syn på dagens utrikespolitiska frågor.
I oktober 2009 framträdde vi tillsammans på George Washington University på en debattafton som CNN ledde och sände. Någon frågade vad vi tyckte om att arbeta i tandem. ”Under nästan hela min karriär har utrikesministrar och försvarsministrar inte talat med varandra”, svarade Bob till åhörarnas skratt. ”Det kunde faktiskt bli riktigt otrevligt. Så det är fantastiskt att ha en relation där vi kan tala med varandra. Vi trivs tillsammans, vi samarbetar bra. […] Av egen erfarenhet tror jag uppriktigt sagt att förutsättningen är att försvarsministern är villig att erkänna att utrikesministern är den främsta talespersonen för amerikansk utrikespolitik. Och när man väl har kommit över den häcken faller resten på plats.”
Vårt lag ärvde en förskräckande lista på svårigheter, samtidigt som vi såg hur tilltron försvagades i och utanför USA till vårt lands förmåga att leda världen. Så fort man öppnade en tidning på den tiden eller tittade in på en tankesmedja i Washington fick man för det mesta veta att USA var på väg ner. Kort efter presidentvalet 2008 publicerade Nationella underrättelserådet, en samling analytiker och experter utsedda av chefen för den nationella underrättelseverksamheten, en oroande rapport med titeln ”Global Trends 2025: A Transformed World”. Där fick man sig till livs en dyster prognos om allt svagare amerikanskt inflytande, tilltagande global konkurrens, minskande resurser och utbredd instabilitet. Underrättelseanalytikerna förutsade att USA:s relativa ekonomiska och militära styrka skulle avta de kommande åren och att det internationella system vi hade bidragit till att bygga upp och försvara sedan andra världskriget skulle undermineras av det ökande inflytande från tillväxtekonomier som Kina, oljerika länder som Ryssland och Iran och fristående aktörer som al-Qaida. I ovanligt osminkade termer betecknades denna utveckling som ”en historisk överföring av relativt välstånd och ekonomisk makt från väst till öst”.
Kort innan president Obama installerades skrev historikern Paul Kennedy vid Yale en kolumn i Wall Street Journal under rubriken ”Amerikansk makt mattas”. Kennedy benade upp ett resonemang som ofta förekom 2008 och 2009 och lade skulden på stigande statsskuld, den stora recessionens svåra ekonomiska verkningar och krigen i Irak och Afghanistan, som ”i imperialistisk anda gapar över för mycket” och försvagade USA:s makt. I en illustrativ analogi förklarade han varför han såg Amerika förlora sin plats som oomstridd världsledare: ”En stark individ, balanserad och muskulös, kan bära en förkrossande tung packning uppför en backe en lång stund. Men om han mister i kraft (ekonomiska problem) och bördan till och med blir tyngre (Bushdoktrinen) och terrängen mer svårframkomlig (nya stormakter som uppkommer, internationell terrorism, stater som gör bankrutt), börjar den en gång så starke vandraren tappa fart och snubbla. Det är just då som smidigare vandrare med lättare packning närmar sig, kommer jämsides och kanske går förbi.”
Jag behöll ändå min grundläggande optimism om Amerikas framtid. Den var förankrad i att jag hela livet hade studerat och upplevt svängningarna i Amerikas historia, och jag gjorde en nykter värdering av våra komparativa fördelar i förhållande till resten av världen. Nationers öden växlar och det kommer alltid att finnas människor som säger att en katastrof väntar bakom hörnet. Men det är aldrig klokt att räkna ut Förenta staterna. När än vi varit hotade, av krig eller depression eller global konkurrens, har vi samlat våra krafter och övervunnit hotet med hårt arbete och kreativitet.
Jag ansåg att dessa pessimistiska analyser underskattade många av USA:s starka sidor, till exempel vår förmåga att ta törnar och finna nya lösningar. Vår militärmakt var den överlägset starkaste i världen, vår ekonomi var alltjämt den största, vårt diplomatiska inflytande saknade motstycke, våra universitet satte den globala standarden och våra värderingar, frihet, jämlikhet och möjligheter för alla, lockade fortfarande människor överallt ifrån till våra landamären. När vi blev tvungna att lösa något problem på något håll i världen kunde vi räkna med mängder av vänner och allierade.
Enligt min mening var det i stort sett vi själva som styrde förloppet i Amerika, så som vi alltid hade gjort. Vi behövde bara vässa redskapen i verktygslådan och använda dem på bästa sätt. Men allt detta prat om tillbakagång underströk ovedersägligen att vi hade ärvt många och stora svårigheter och stärkte min beslutsamhet att göra som Steve Jobs och ”tänka annorlunda” om utrikesdepartementets roll på 2000-talet.
Utrikesministrar kommer och går med några års mellanrum men de flesta på departementet och vårt biståndsorgan U.S. Agency for International Development (USAID) blir kvar mycket längre. Tillsammans sysselsätter dessa myndigheter cirka 70 000 personer världen runt, av vilka det stora flertalet är ordinarie statstjänstemän som arbetar kontinuerligt under den ena administrationen efter den andra. Det är långt färre än de över 3 miljoner som är knutna till försvarsdepartementet, men det är ändå ett betydande antal i verksamhet över hela jorden. När jag blev utrikesminister hade de anställda på utrikesdepartementet och USAID levt med krympande anslag och allt högre krav, och de ville ha en ledare som framhöll vilket viktigt arbete de uträttade. Den ledaren ville jag bli. Då behövde jag några erfarna medarbetare som delade mina värderingar och var järnhårt inriktade på att få fram resultat.
Jag värvade Cheryl Mills som min stabschef och rättschef. Vi hade blivit goda vänner medan Cheryl arbetade som biträdande rättschef i Vita huset på 1990-talet. Hon talade fort och tänkte ännu fortare, och hennes intellekt var som ett välslipat knivblad som skar upp och tärnade alla problem hon stötte på. Hon hade också ett stort hjärta, gränslös lojalitet, orubblig integritet och ett starkt engagemang för social rättvisa. Efter tiden i Vita huset upprätthöll hon viktiga juridiska och företagsledande poster i den privata sektorn och vid New York University, där hon var förste vice rektor. Hon lovade att hjälpa till medan jag blev hemmastadd i utrikesdepartementet men ville inte lämna NYU och acceptera en permanent befattning i statsledningen. Till all lycka ändrade hon sig på den punkten.
Hon hjälpte mig att hantera ”Huset”, som är vad alla i utrikesdepartementet kallar byråkratin, och övervakade personligen några av mina mest angelägna frågor, bland dem riskfria livsmedel, global sjukvård, hbtq-personers rättigheter och Haiti. Hon fungerade också som min närmaste förbindelselänk med Vita huset i känsliga frågor, till exempel personalärenden. Trots att presidenten hade lovat att jag skulle få välja mina egna medarbetare blev det i början en del upprörda dispyter med hans rådgivare när jag ville rekrytera de allra bästa begåvningarna.
Ett exempel var Capricia Marshall, som jag ville ha som protokollchef. Det är en mycket viktig tjänst vars innehavare tar emot utländska ledare till Washington, organiserar toppmöten, sköter kontakterna med diplomatiska kåren, följer med presidenten utomlands och väljer ut de presenter han och jag skulle överlämna till våra motsvarigheter. Som presidenthustru fick jag lära mig hur viktigt det är i diplomatin att man rättar sig efter etiketten. Generöst värdfolk och artiga gäster bidrar till goda relationer, och i samma mån raseras de om man råkar trampa fel. Jag ville vara säker på att allt skulle fungera perfekt hos oss.
Capricia hade haft hand om alla sociala evenemang i Vita huset på 1990-talet och visste redan vad hennes befattning krävde, men Vita huset ville att jag skulle ta någon som hade arbetat åt presidenten under primärvalen. Det tyckte jag var kortsynt, men jag förstod att en viss mängd friktion och växtvärk var ofrånkomlig medan vi låg i för att smälta samman de vidsträckta ytor som kallades Obamaworld och Hillaryland. ”Det här ska vi reda ut”, försäkrade jag Capricia. ”Jag skulle inte envisas om du inte var rätt person för tjänsten – för det är du.”
Presidenten frågade mig om vi borde ordna till en fredsprocess mellan Cheryl och Denis McDonough, en av hans närmaste rådgivare, men någon intervention behövdes inte. De redde ut saken och Capricia fick tjänsten. Jag visste att hon inte skulle svika, och det gjorde hon inte heller. Längre fram berättade Denis att han och hans fru Kari hade hört Capricia intervjuas i den icke-kommersiella radion en morgon. Kari blev överförtjust och ville veta mer om denna ”oöverträffat eleganta” diplomat. Denis fick förklara att han först inte hade velat få henne utnämnd. Kari tyckte att han hade varit skvatt galen och Denis höll med. ”Inte att undra på att jag förlorade den striden”, sade han till Cheryl vid ett senare tillfälle. ”Och det var bra att jag gjorde det.”
Capricias framgång var en miniatyr av den resa vi alla gjorde tillsammans, från rivaler i valrörelsen till kolleger som respekterade varandra och vidare till vänner som satte värde på varandra. Cheryl och Denis, de båda främsta kombattanterna i våra första skärmytslingar, blev först kamrater och sedan vänner. De hade ständig kontakt nästan varje dag och träffades på tidiga frukostar i helgerna där de gjorde upp strategier över ägg och varm choklad. Mot slutet av min tid som utrikesminister skickade presidenten ett avskedsbrev till Cheryl där han påpekade att vi hade vuxit från ”ett lag bestående av rivaler” till ”ett lag som ingen kunde rivalisera med”.
Jag var också fast besluten att rekrytera Richard Holbrooke, en naturkraft som allmänt ansågs vara vår generations främste diplomat. Hans handfasta bemödanden skapade fred på Balkan på 1990-talet, och som FN-ambassadör övertalade han republikanerna att gå med på att vi erlade våra avgifter till FN och framhöll hiv/aids som en säkerhetsfråga. Jag hade ett diskret möte med honom i New York kort efter att ha tackat ja till erbjudandet att bli utrikesminister och bad honom bli vårt speciella sändebud till Afghanistan och Pakistan. Från första dagen skulle den nya administrationen stå inför allvarliga spörsmål rörande framtiden för kriget i Afghanistan, i synnerhet huruvida vi skulle sätta in fler trupper, som militären ville. Vad än presidenten beslutade skulle vi behöva intensifierade insatser, diplomatiska och biståndsorienterade, i båda länderna. Richard hade den erfarenhet och det kurage som behövdes.
En annan prioritet var som alltid försöken att stifta fred i Mellanöstern. Jag bad den förre senatorn George Mitchell att leda det arbetet. George var Holbrookes raka motsats, lika tillknäppt som Richard var öppen, men han besatt ett överflöd av erfarenhet och expertis. Mitchell hade representerat delstaten Maine i senaten i femton år, varav sex som majoritetsledare. Efter att ha lämnat politiken i mitten av 1990-talet samarbetade han med Bill på att skapa fred i Irland. Längre fram var han ordförande i den undersökningskommission som sammanträdde i Sharm el-Sheikh och fick sitt namn efter denna turistort. Den kartlade den andra intifadan, det palestinska upproret som bröt ut år 2000.
Många presidenter och utrikesministrar hade satt in speciella sändebud för särskilda uppdrag. Sändebuden skulle också samordna åtgärderna i vissa ärenden i hela statsledningen. Jag hade sett hur bra det kunde fungera. Somliga påstod att diplomater med hög profil som Holbrooke och Mitchell skulle reducera min roll i viktiga beslut och policyfrågor. Det var inte min egen syn på saken. Att utse människor som själva kunde vara utrikesministrar gav mig större räckvidd och ökade administrationens trovärdighet. De skulle ge oss mer kraft och rapportera till mig men samarbeta nära med Vita huset. Presidenten höll med och kom själv till utrikesdepartementet i sällskap med vicepresidenten för att tillkännage dessa tillsättningar på hög nivå. Jag var stolt över att män med sådan prestige gick med på att tjänstgöra i de befattningarna som mina medarbetare. Efter långa och lysande karriärer behövde varken Richard eller George åta sig uppdrag som under alla förhållanden var svåra, om inte omöjliga. Men de var patrioter och ämbetsmän som ställde upp när de blev kallade.
Jag behövde också förstklassiga biträdande utrikesministrar för att kunna driva departementet effektivt. Presidenten gjorde en enda personlig rekommendation: han ville se Jim Steinberg som biträdande utrikesminister för politiska frågor. Medierna spekulerade om att Jim skulle uppfattas som ”inplanterad av Obama” och förutsade spänningar mellan oss. Det tyckte jag bara var dumheter. Jag hade känt Jim sedan han var biträdande nationell säkerhetsrådgivare i Clintonadministrationen, och i primärvalskampanjen hade han gett båda kandidaterna utrikespolitiska råd. Han var specialiserad på Asien-Stillahavsområdet, en region jag ville prioritera. Vid vårt första sammanträde, då jag erbjöd honom posten, klargjorde jag att jag betraktade oss som ett enda lag. Det var exakt Jims egen uppfattning. Vid halvårsskiftet lämnade Jim sin tjänst och blev dekanus vid Maxwell School på universitetet i Syracuse. Jag bad Bill Burns, en exceptionellt kunnig och erfaren yrkesdiplomat, att efterträda honom.
Tidigare hade det bara funnits en biträdande utrikesminister. Jag fick veta att kongressen hade gett bemyndigande för en sådan tjänst som skulle sköta förvaltning och resurser, men den hade aldrig tillsatts. Jag ville absolut införa en hög position vars innehavare kunde slåss i kongressen för de resurser departementet behövde och se till att de användes på rätt sätt. Jag valde Jack Lew, som hade varit chef för Office of Management and Budget, OMB, i slutet av 1990-talet. Jacks expertis som finansman och administratör skulle visa sig oumbärlig när vi tillsammans införde utvärderingar av åtgärder och organisatoriska förändringar.
När presidenten år 2010 bad Jack att åter bli chef för OMB efterträddes han smidigt och skarvlöst av Tom Nides, som hade lång erfarenhet av både näringsliv och offentlig tjänst. Med sina år som representanthusets talman Tom Foleys stabschef och sedan i samma befattning hos min vän den federale handelsrepresentanten Mickey Kantor var han väl rustad att tala för departementet i kongressen och agera för amerikanska företag utomlands. Med sin utomordentliga förhandlingsskicklighet redde han ut ett antal besvärliga frågor, till exempel ett ytterligt känsligt dödläge med Pakistan 2012.
Mitt nomineringsförhör inför senatens utrikesutskott närmade sig och jag kastade mig ut i intensiva förberedelser. Jake Sullivan, min allvarsamme och högt begåvade vän från Minnesota med oklanderliga meriter (Rhodesstipendiat, handläggare i högsta domstolen, tjänsteman i senaten), hade varit en betrodd rådgivare i min presidentvalskampanj (och även bistått Obama med råd och dåd inför debatterna). Jag bad Jake att samarbeta med Lissa Muscatine, min vän som varit talskrivare under Bills tid i Vita huset. Nu hade hon samma uppgift i utrikesdepartementet. De hjälpte mig att formulera min inställning klart och tydligt och ge raka svar på utskottets frågor om allt tänkbart. Jake blev med tiden min biträdande stabschef för politiska ärenden och längre fram chef för policyplaneringen, och han stod vid min sida på så gott som alla resor under de fyra år som följde.
En övergångsstab, som samarbetade med yrkesdiplomater på utrikesdepartementet, översvämmade mig med tjocka pärmar som innehöll föredragningar och med personliga genomgångar av alla ämnen man kunde föreställa sig, från budgeten för Husets kafeteria till vad som låg varje kongressmedlem närmast om hjärtat. Jag hade sett ganska många sådana pärmar i mitt liv och var imponerad av de djupa, omfattande och systematiska kunskaper som dessa utrikesdepartementets produkter innehöll. Minsta detalj ägnades stor omsorg, och en bred (ibland bysantinsk) kontrollprocess gav experter från hela departementet och hela statsledningen möjlighet att komma med synpunkter.
Utöver föredragningarna ägnade jag de veckorna åt att läsa, fundera och kontakta experter och vänner. Bill och jag tog långa promenader och talade om världens tillstånd. Vår gamle vän Tony Blair hälsade på oss i Washington i början av december. Han redogjorde för arbetet i ”kvartetten” – USA, FN, EU och Ryssland – där han hade deltagit i fredsförhandlingarna i Mellanöstern sedan han avgått som premiärminister i juni 2007.
Utrikesminister Condoleezza Rice bjöd hem mig på en privat middag i sin våning i Watergatekomplexet, där vi gick igenom de politiska problem och personalfrågor jag skulle ställas inför. Hon hade bara en enda begäran: att jag behöll hennes chaufför Otis Pearson. Det gick jag med på och blev snart lika beroende av honom som Condi hade varit.
Condi ordnade en annan middag där jag fick träffa hennes mest erfarna medarbetare. Den avåts i en matsal på åttonde våningen i utrikesdepartementet. Hon berättade vad jag skulle vara beredd på i min nya roll, och det var mycket värdefullt.
Jag talade med alla tidigare utrikesministrar som var i livet. Det är en fascinerande klubb som står över alla partimotsättningar. Alla hade avverkat sin etapp av stafettloppet och var ivriga att hjälpa mig att få grepp om pinnen och komma snabbt i väg. Madeleine Albright och jag var parhästar i kampen för kvinnors rättigheter och möjligheter och hon var villig att bli ordförande i ett nytt offentligt-privat partnerskap som skulle stimulera företagsamhet och innovationer i Mellanöstern. Warren Christopher gav mig vad som kan ha varit det mest praktiska rådet av alla: planera inte semester i augusti för den månaden händer det alltid något, till exempel att Ryssland invaderade Georgien 2008. Henry Kissinger tittade regelbundet in hos mig och kom med träffsäkra iakttagelser av utländska ledare, och han skickade också skriftliga rapporter om sina resor. James Baker stödde mina ansträngningar att bevara departementets representationsvåning och förverkliga den gamla idén om ett museum i Washington som åskådliggjorde USA:s diplomatiska historia. Colin Powell kom med osminkade bedömningar av personer och idéer som presidenten och jag övervägde. Lawrence Eagleburger, den förste och ende yrkesdiplomat som varit utrikesminister, och jag deltog i femtioårsfirandet av departementets operativa center (”Ops”, som alla i Huset säger). Men det var av George Shultz som jag fick den allra bästa presenten, en nallebjörn som sjöng ”Don’t worry, be happy!” när man klämde den om tassen. Jag hade den i mitt ämbetsrum, först på skämt, men det hände ofta att det verkligen hjälpte att klämma den och höra den låten.
Jag begrundade mina föregångares erfarenheter och gick tillbaka till den allra förste i raden, Thomas Jefferson. Att utforma USA:s utrikespolitik har alltid varit att balansera på slak lina mellan kontinuitet och förändring. Jag försökte tänka mig in i hur Dean Acheson, som jag ju hade träffat den där gången många år tidigare när jag studerade vid Wellesley University, och hans ryktbare företrädare George Marshall hade reagerat på det oroliga internationella landskap som väntade dem.
I slutet av 1940-talet var det Trumanadministrationens uppdrag att skapa en ny värld – en fri värld – av andra världskrigets ruiner och i skuggan av det kalla kriget. Acheson beskrev det som en uppgift ”bara en liten smula mindre oerhörd än den som skildras i Första Mosebokens första kapitlet”. Gamla imperier föll sönder och nya makter trädde fram. Stora delar av Europa var söndertrasade och hotades av kommunismen. I vad som då kallades tredje världen höjde människor som länge varit förtryckta rösten och krävde rätt till självbestämmande.
General Marshall, en hjälte från andra världskriget som var både utrikes- och försvarsminister under Truman, insåg att USA:s säkerhet och välstånd var beroende av kompetenta allierade som delade våra intressen och köpte våra varor. Ännu viktigare var att han visste att USA hade skyldighet och möjlighet att leda världen och att nya svårigheter innebar att den måste ledas på nya vägar.
Marshall och Truman lanserade en ambitiös plan på att med hjälp av alla den amerikanska maktens beståndsdelar – militära, ekonomiska, diplomatiska, kulturella och moraliska – återuppbygga Europas utslagna länder och avvärja kommunismens utbredning. De vädjade om stöd från det republikanska partiet för sina bemödanden och fick det också, och de värvade företagsledare, fackföreningsfolk och akademiker att klargöra deras syften för det amerikanska folket.
Sextio år senare, då 2010-talet led mot sitt slut, lotsade vårt land än en gång en värld stadd i hastig förändring. Teknologi och globalisering hade knutit länderna tätare till varandra och det ömsesidiga beroendet hade förtätats mer än någonsin, och vi skulle få tampas med drönare, cyberkrig och twitter. Fler länder – Kina, Indien, Brasilien, Turkiet och Sydafrika – hade kraft att påverka den globala debatten, och fristående aktörer – civilsamhällets aktivister, multinationella företag och terroristnätverk – spelade större roller i de internationella relationerna, på gott och ont.
Det fanns nog de som ville ha en Obamadoktrin, en ny storslagen och enhetlig teori som erbjöd en enkel och elegant vägkarta för utrikespolitiken i denna nya tidsålder, en doktrin som påminde om uppdämningspolitiken under det kalla kriget, men det fanns inget enkelt eller elegant i det invecklade problemkomplex vi mötte internationellt. Till skillnad från det kalla krigets dagar, då vi hade en enda motståndare i Sovjetunionen, hade vi nu många olika krafter mot oss. Men likt våra föregångare efter andra världskriget måste vi modernisera vårt tänkande för att kunna hantera de förändringar vi såg runt omkring.
Experter på utrikespolitik talar ofta om det system av institutioner, allianser och normer som byggdes upp efter andra världskriget som ”arkitektur”. Vi behövde fortfarande en regelbaserad världsordning som kunde sköta kontakter mellan stater, slå vakt om grundläggande fri- och rättigheter och mobilisera gemensamma insatser. Men det måste bli smidigare och mer omslutande än tidigare. Jag kom att tänka på den gamla arkitekturen som något liknande Parthenon i Grekland, med rena linjer och tydliga regler. De bärande kolonnerna – en handfull stora institutioner, allianser och fördrag – var påfallande stabila. Men tiden tär på allting, även på den ståtligaste byggnad. Nu behövde vi en ny arkitektur för en ny värld, mer i Frank Gehrys anda än den formbundna grekiska klassicismens. Där några kraftiga kolonner förr kunde bära upp hela världens tyngd behöver vi i dag en dynamisk blandning av material, former och strukturer.
Utrikespolitikens verktyg hade i decennier klassificerats antingen som det militära våldets ”hårda kraft” eller som det diplomatiska, ekonomiska, humanitära och kulturella inflytandets ”mjuka makt”. Jag ville bryta oss ur detta föråldrade tänkande och lägga ett brett perspektiv på användningen av den amerikanska utrikespolitikens alla beståndsdelar tillsammans.
Utöver det traditionella arbetet med att förhandla fram fördrag och delta i diplomatiska konferenser måste vi bland annat engagera aktivister i sociala medier, vara med och bestämma om var olje- och gasledningar skulle dras, begränsa koldioxidutsläpp, förmå marginaliserade grupper att delta i politiken, hävda universella mänskliga rättigheter och försvara gemensamma ekonomiska trafikregler. Alla dessa faktorer var avgörande mått på vår nationella makt.
Med denna analys som ledstjärna tog jag till mig ett begrepp som kallades ”smart makt” och som hade singlat omkring i Washington några år. De utrikespolitiska experterna Joseph Nye, Suzanne Nossel på Human Rights Watch och några till hade använt det, även om de gav det en lite annan innebörd. Jag tolkade smart makt som att välja den rätta kombinationen av verktyg – diplomatiska, ekonomiska, militära, politiska, juridiska och kulturella – för varje situation som uppstod.
Idén med smart makt och vårt utvidgade fokus på teknologi, offentlig-privata partnerskap, energi, ekonomi och andra områden utanför utrikesdepartementets standardområde var hela tiden att komplettera mer traditionella diplomatiska verktyg och prioriteter, inte att ersätta dem. Vi ville sätta in alla resurser på de största och svåraste hoten mot den nationella säkerheten. I hela den här boken förekommer exempel på hur det fungerade. Ett är vårt arbete rörande Iran. Vi använde nya finansiella instrument och partner i den privata sektorn för att genomdriva stränga sanktioner och skära av Iran från den globala ekonomin. Vår energidiplomati bidrog till att minska försäljningen av iransk olja och trummade upp nya leverantörer som stabiliserade marknaden. Vi utnyttjade de sociala medierna för att kommunicera direkt med det iranska folket och satsade på nya högteknologiska verktyg för att hjälpa de oliktänkande att undslippa statens förtryck. Allt detta gav ny spänst åt vår gammalmodiga, stelbenta diplomati och satte de viktigaste målen för vår säkerhetspolitik i centrum.
Den 13 januari 2009 satt jag mitt emot mina kolleger i senaten och grillades av utrikesutskottet inför min slutgiltiga utnämning. I över fem timmar redogjorde jag för hur och varför jag ämnade omforma utrikesministerns roll, skisserade positionerna i våra mest överhängande problem och svarade på frågor om allting från vår policy i Arktis till internationell ekonomi och energikällor.
Den 21 januari bekräftade senaten in pleno min utnämning med 94 röster mot 2. Senare samma dag avlade jag ämbetseden i en liten privat ceremoni i mitt rum i senatens Russell Building. Jag var omgiven av min senatsstab, domaren Kay Oberly förestavade eden och Bill höll Bibeln.
I likhet med alla andra nyutnämnda utrikesministrar följde jag traditionen och gick dagen därpå in i utrikesdepartementet genom stora ingången. Personalen lät höra sitt bifall när jag passerade glasdörrarna in i huset. Jag blev överväldigad av deras entusiastiska välkomsthälsning och fylldes av ödmjukhet. Stoltheten över att känna vårt land vällde upp inom mig. Ovanför vajade flaggorna från alla länder som USA har diplomatiska förbindelser med. Jag skulle besöka över hälften av dem – 112 allt som allt – under den virvelvind som just skulle blåsa upp. ”Jag är fullt och fast övertygad om att detta är en ny epok för Amerika”, sade jag i mitt tal till de församlade.
Längst bak i foajén såg jag inristade i marmorväggarna namnen på över 200 diplomater som hade mist livet medan de representerade USA utomlands, med början under republikens allra första år. De hade omkommit i krig, naturkatastrofer, terroristattacker, epidemier, till och med förlisningar. Jag visste att vi mycket väl kunde förlora fler amerikaner i tjänst på farliga och utsatta platser. (Sorgligt nog gjorde vi det, från jordbävningen i Haiti till terroristattacken i Benghazi i Libyen och flera ställen däremellan.) Den dagen och alla andra dagar utfäste jag mig att göra allt jag kunde för att stödja och skydda de människor som tjänade vårt land jorden runt.
Utrikesministerns ämbetsrum ligger på sjunde våningen i en svit som kallas ”mahognygången”. Korridoren kantas av ståtliga porträtt av mina föregångare. Jag skulle tjänstgöra under deras vaksamma blickar. Vårt gytter av kontorsrum och konferenssalar bevakades av säkerhetspersonal, och specialister på avlyssningsapparatur undersökte dem regelbundet. Ibland kändes det som om vi arbetade i ett gigantiskt kassaskåp. Vi fick inte ta med några elektroniska apparater utifrån, inte ens en mobiltelefon, för att ingen skulle kunna tjuvlyssna.
Efter att ha hälsat på mina medarbetare steg jag in i mitt privata ämbetsrum och satte mig för första gången vid skrivbordet. Ett brev från min företrädare, Condoleezza Rice, låg och väntade. Väggarna i detta inre rum hade paneler i körsbärsträ från norr som George Shultz hade valt, och de gav det lilla rummet en känsla av hemtrevnad som helt skilde sig från det ståtliga yttre rum där jag skulle ta emot besökare. Tre telefoner stod på skrivbordet, en för vanliga öppna samtal med vem som helst i världen, och en vit och en mindre gul som båda hade direkta linjer för avlyssningssäkra samtal med Vita huset, Pentagon och CIA. Jag lät ställa in en soffa där jag kunde ligga och vila en stund, till och med sova ibland, och alldeles utanför fanns ett litet kök och ett duschrum med toalett.
Det skulle inte dröja länge förrän detta rum blev mitt andra hem, där jag kom att tillbringa många timmar i telefon med utländska ledare medan jag vankade fram och tillbaka. Men den här första dagen lät jag bara intrycken flöda.
Jag tog upp brevet från Condi och öppnade det. Det var kort, varmt och hjärtligt. Att vara utrikesminister var ”det bästa jobbet i statsledningen”, skrev hon, och hon var säker på att hon lämnade departementet i goda händer. ”Du har den viktigaste kvalifikationen för den här tjänsten – du älskar detta land djupt.” Jag blev rörd av hennes ord.
Jag darrade av otålighet att komma i gång.