Jag hade nätt och jämnt hunnit få senatens godkännande som utrikesminister förrän en samling tekniker ringde på i vår villa i nordvästra Washington. De installerade en knallgul avlyssningssäker telefon så att jag också mitt i natten kunde tala med presidenten eller en ambassadör i något avlägset land om känsliga frågor. Den var en ständig påminnelse om att världens alla oroshärdar aldrig var långt borta.
Klockan 21.36 onsdagen den 25 april 2012 ringde den gula telefonen. Det var min chef för policyplanering och biträdande stabschef Jake Sullivan som ringde från sin egen säkra linje på utrikesdepartementets sjunde våning, dit han i all hast hade begett sig från en sällsynt kväll i hemmets vrå. Han berättade att vår ambassad i Beijing hade hamnat i en oväntad kris och måste ha instruktioner genast.
Vi visste ingenting om att en blind fyrtioårig människorättsaktivist som hette Chen Guangcheng mindre än en vecka tidigare hade klättrat över muren utanför sin bostad i Shandongprovinsen och rymt från sin husarrest. Han bröt foten men lyckades hålla sig undan polisen som stod på vakt. Familjen blev kvar medan han med vänners och andra dissidenters hjälp reste de fyrtiofem milen till Beijing på en modern motsvarighet till den ”underjordiska järnväg” som förde slavar från sydstaterna till friheten i norr. Medan han höll sig gömd i Beijing tog han kontakt med en tjänsteman vid den amerikanska ambassaden som i många år hade stått i förbindelse med kinesiska människorättsaktivister. Hon insåg omedelbart att situationen var mycket allvarlig.
Chen hade blivit känd i Kina som ”barfotaadvokaten” som kämpade för de handikappades rättigheter och hjälpte bybor på landet att protestera mot korrumperade lokala myndigheter som olagligt konfiskerade jord. Han dokumenterade påtvingade steriliseringar och aborter som genomförts i enlighet med ettbarnspolitiken. Till skillnad från många uppmärksammade kinesiska dissidenter hade Chen inte läst vid något elituniversitet och inte heller rörde han sig i intellektuella storstadskretsar. Han bodde själv i en by, han var fattig och självlärd och allmänheten kom att betrakta honom som en äkta man av folket. År 2005 greps han efter att ha stämt staten för övergrepp mot tusentals personer. En lokal domstol dömde honom till femtioen månaders fängelse för att han som det påstods hade förstört offentlig egendom och orsakat trafikhinder. Det var ett grovt justitiemord som var chockerande även i ett land där rättsstaten knappast existerade. Efter att ha avtjänat hela straffet tvingades han sitta kvar i husarrest, omgiven av beväpnade vakter och avskuren från omvärlden.
Nu var han skadad, på flykt och i behov av vår hjälp. I gryningen i Beijing hade två av våra ambassadtjänstemän träffat Chen i hemlighet. Kinas hemliga polis var honom i hälarna och han frågade om han fick ta sin tillflykt till ambassaden, åtminstone så länge att han kunde få läkarvård och hann fundera ut en ny plan. De lovade att skicka hans begäran vidare till Washington, där den snabbt tog sig upp i kedjan. Chen fortsatte att åka omkring i Beijings förstäder i bil i väntan på svar.
Av flera anledningar var detta ett särskilt svårt beslut. Först var det logistiken. Chens fot var bruten och han var efterlyst. Om vi inte handlade snabbt skulle han förmodligen gripas. Läget komplicerades av att den kinesiska säkerhetstjänsten ständigt håller manstark vakt utanför vår ambassad. Om Chen försökte ta sig fram till grinden skulle de säkerligen gripa honom innan vi ens hann låsa upp. Det enda sättet att få in honom var att skicka ut ett par man på Beijings gator som hämtade upp honom utan att väcka uppmärksamhet. Vår andreman i Beijing, Bob Wang, uppskattade Chens chanser att ta sig in på ambassaden på egen hand till mindre än 10 procent, men om vi fångade upp honom var chansen motsvarande större. Men det skulle med all säkerhet skärpa spänningarna mellan våra länder.
Tidpunkten var en annan faktor. Av en tillfällighet gjorde jag mig just redo att fyra dagar senare själv resa till Beijing för att delta i den årliga strategiska och ekonomiska dialogen med finansminister Tim Geithner och våra kinesiska motsvarigheter. Det var kulmen på ett helt års minutiösa diplomatiska förberedelser och vi hade en lång lista på viktiga och känsliga ärenden, bland annat spänningarna i Sydkinesiska havet, provokationer från Nordkorea och ekonomiska frågor som valutavärdering och piratkopiering. Om vi gick med på att hjälpa Chen var risken stor för att kineserna skulle bli så indignerade att de inställde mötet. Vi fick i varje fall vara beredda på mycket mindre samarbetsvilja i frågor av stor strategisk betydelse.
Jag måste alltså bestämma mig för att antingen skydda en enda person, om än en mycket sympatisk man med stort symbolvärde, eller slå vakt om våra relationer med Kina. I skalans ena ände stod Amerikas grundvärderingar och vår status som en frihetens och möjligheternas fyrbåk, i den andra många av våra mest överhängande prioriteter på säkerhetens och ekonomins område.
I detta dilemma tänkte jag ofrånkomligen på de dissidenter som hade sökt skydd på amerikanska ambassader i kommunistländer under det kalla kriget. En av dem, den ungerske kardinalen József Mindszenty, blev kvar i femton år. År 1989 tillbringade de båda kinesiska fysikerna Fang Lizhi och hans hustru Li Shuxian tretton månader på ambassaden i Beijing efter att mycket aktivt ha deltagit i protesterna på Himmelska fridens torg. De tog sig sedan till USA. Allt detta vilade tungt över Chens fall från första början.
Jag hade också en mycket färskare incident i tankarna. I februari 2012, bara två månader tidigare, steg den kinesiske polismästaren Wang Lijun in på det amerikanska konsulatet i Chengdu, huvudstad provinsen Sichuan i sydvästra Kina, och begärde asyl. Tills han råkade i onåd hade han varit närmaste medarbetare åt den mäktige partibossen Bo Xilai i det närbelägna Chongqing och sett till att denne fick sin vilja fram i allt. Wang hade hjälpt Bo att driva ett omfattande korruptionssystem där mutorna flödade. Han påstod sig ha känt till att Bos hustru hade mördat en brittisk affärsman och att mordet hade mörklagts. Bo var en färgstark figur och en stigande stjärna i kommunistpartiet, men hans iögonfallande maktmissbruk – han påstods ha avlyssnat president Hu Jintao – gjorde hans överordnade i Beijing nervösa. De började utreda vad både Bo och Wang hade haft för sig. Wang blev rädd att han skulle möta samma öde som den förgiftade britten och flydde till vårt konsulat i Chengdu där han dukade upp en rad historier.
Medan han var därinne omringades konsulatet av säkerhetsstyrkor som var lojala mot Bo. Läget var spänt. Wang Lijun var ingen människorättsaktivist, men vi kunde inte rätt och slätt lämna ut honom till dem som väntade utanför – i praktiken hade det varit en dödsdom och mörkläggningen skulle ha fortsatt. Vi kunde inte heller ha honom kvar på konsulatet för all framtid. Efter att ha frågat Wang vad han var ute efter vände vi oss till centralmyndigheterna i Beijing och lade fram vårt förslag: om de ville lyssna till Wangs vittnesuppgifter skulle han frivilligt överlämna sig åt dem. Vi hade ingen aning om hur explosiva hans uppgifter skulle bli eller om makthavarna skulle ta dem på allvar. Vi gick med på att inte säga något om saken och kineserna var tacksamma för vår diskretion.
Dominobrickorna började snart falla. Bo avskedades från sin maktställning och hans hustru dömdes för mord. Inte ens den strängaste kinesiska censur kunde hindra att detta blev en enorm skandal, som skakade tilliten till kommunistpartiets ledning vid en känslig tidpunkt. President Hu och regeringschefen Wen skulle överlämna makten till en ny ledargeneration i början av 2013, och de ville till varje pris ha en smidig övergång, inte ett landsomfattande vredesutbrott över korruption och intriger i maktens korridorer.
Nu, två månader senare, stod vi inför ännu ett prov, och jag visste att nerverna hos ledningen där borta var på bristningsgränsen.
Jag bad Jake ordna en telefonkonferens med Kurt Campbell, biträdande utrikesminister Bill Burns (som hade efterträtt Jim Steinberg) och rättschefen Cheryl Mills. Kurt hade haft nära kontakt med vår ambassad i Beijing sedan Chen närmat sig oss, och han trodde att vi hade mindre än en timme på oss att fatta ett beslut. Ett par man ur personalen stod beredda att köra till en överenskommen mötesplats så fort jag gav mitt tillstånd. Vi talade igenom alltsammans en gång till och sedan sade jag: ”Åk och hämta honom.”
När allt kom omkring var det ingen stor risk jag tog. Jag har alltid varit övertygad om att våra värderingar är vår största källa till styrka och säkerhet, ännu större än vår militära och ekonomiska makt. Det är inte bara idealism; det vilar på en nykter utvärdering av vår strategiska position. USA hade talat om mänskliga rättigheter i Kina i decennier, under både demokratiska och republikanska presidenter. Nu stod vår trovärdighet på prov, hos kineserna och i andra länder i regionen och världen runt. Om vi inte hjälpte Chen skulle vår position överallt undergrävas.
Jag chansade också överlagt på att kineserna hade satsat minst lika mycket som vi på att de planerade överläggningarna skulle kunna hållas. Med skandalen kring Bo Xilai och det överhängande skiftet högst upp i statsledningen hade de händerna fulla och ville säkerligen inte få en ny kris på halsen. Jag var villig att slå vad om att Beijing inte skulle låta hela vår relation gå i stöpet på grund av denna incident.
Så fort jag hade gett grönt ljus gick allt snabbt. Bob Wang lämnade ambassaden och körde till den uppgjorda mötesplatsen. Under tiden föll det på Jake att underrätta Vita huset. Han redogjorde för mitt resonemang och besvarade skeptiska frågor. Vissa av presidentens medhjälpare skakade på huvudet: vi stod i begrepp att rasera vårt förhållande till Kina. Men trots stor nervositet ville ingen säga åt oss att ge vika och ta ansvaret för att lämna Chen åt sitt öde, bara att jag och mina medhjälpare på något sätt skulle skaffa undan hela saken.
Medan Jake talade med presidenten utspelade sig ett drama på Beijings gator som hämtat direkt ur en spionroman. Ambassadens bil var framme vid mötesplatsen efter ungefär trekvart, och Bob fick syn på Chen. Han såg också kinesiska säkerhetsmän i närheten. Det var nu eller aldrig. Han knuffade in Chen i bilen, kastade en jacka över huvudet på honom och satte fart. Han rapporterade direkt till Washington från bilen och vi höll andan. Måtte de inte bli stoppade innan de var i säkerhet innanför ambassadens grindar! När klockan var nästan 03.00 i Washington ringde Bob med goda nyheter: uppdraget var fullföljt och Chen sköttes om av ambassadens läkare.
I två dagar framåt överlade Bill Burns, Kurt, Cheryl, Jake och jag om vad vi skulle göra härnäst. Det första steget var att ringa till kineserna och berätta att Chen fanns på ambassaden men att vi inte hade fattat några beslut om hans status, och sedan be dem komma och resonera om saken så att vi kunde nå fram till en lösning innan mötet med den strategiska och ekonomiska kommittén började. Vi trodde att vi skulle vara halvvägs till en lösning om vi kunde förmå dem att diskutera ärendet i god tro.
Nästa steg var att tala med Chen. Vad ville han egentligen? Var han beredd att tillbringa femton år av sitt liv på ambassaden, han som kardinal Mindszenty?
Så fort vi hade lagt kursen bad jag Kurt ta första bästa plan till Beijing så att han kunde sköta förhandlingarna direkt. Han skulle resa sent på kvällen fredagen den 27 april och vara framme före soluppgången på söndagen. Bill Burns skulle följa efter dagen därpå. Vi kallade också tillbaka ambassadör Gary Locke, som firade familjesemester på Bali, och spårade upp utrikesdepartementets juridiske rådgivare Harold Koh, som varit dekanus vid Yales juridiska fakultet och råkade vara på resa i en avlägsen del av Kina. Cheryl fick tag i honom och frågade hur lång tid han behövde för att ta sig till en avlyssningssäker telefon. Fyra timmar, blev svaret. ”Åk dit genast”, svarade hon. ”Jag ska förklara när du kommer fram.”
Så snart Kurt hade landat i Beijing begav han sig till tredje våningen i ambassadens marinförläggning. Nu syntes betydligt fler kinesiska säkerhetsvakter runt området än dagen före och alla därinne kände sig belägrade. Chen verkade bräcklig. Det var svårt att tro att denne spenslige man med stora mörka glasögon stod i centrum för en sjudande internationell incident.
Det var en lättnad att höra från Kurt att det i alla fall fanns några små ljuspunkter. Kineserna hade gått med på ett möte. Med tanke på att vi talade om en av deras egna medborgare, som hade hämtats på deras egen mark, var detta lovande i sig. Dessutom tycktes Chen redan ha kommit på god fot med Bob och några av de andra tjänstemännen på ambassaden som talade mandarin, och han hade klart och tydligt sagt ifrån att han ville stanna i Kina och inte söka asyl eller bli kvar i marinsoldaternas förläggning resten av livet. Han berättade om övergrepp och misshandel han hade utsatts för av de korrumperade myndigheterna i Shandong och hoppades att centralregeringen i Beijing skulle ingripa och skipa rättvisa. Han hyste särskilt stort förtroende för regeringschefen Wen Jiabao, som var känd för att bry sig om de fattiga och hjälplösa. ”Farfar Wen” skulle säkert rycka ut om han bara fick veta sanningen om vad som pågick.
Det var med ängslan som vi väntade på att förhandlingarna skulle börja, men vi hade ändå anledning att vara försiktigt optimistiska. Så tidigt i förloppet stod det inte klart att Chen skulle visa sig vara en lika formidabel förhandlare som de kinesiska ledarna utanför.
Kurts motpart var den erfarne diplomaten Cui Tiankai, som längre fram utsågs till Kinas ambassadör i Washington. Kurt och jag hade enats om att han skulle gå försiktigt fram vid det första mötet och försöka skapa en gemensam plattform. Vi skulle under inga omständigheter utlämna Chen, men jag ville ha denna kris snabbt och diskret ur världen utan skada för relationen och för våra överläggningar i den strategiska och ekonomiska kommittén. Båda sidor behövde vinna. Det var i varje fall det vi hade tänkt oss.
Cui sade blankt nej. ”Det finns bara ett sätt att lösa det här: lämna omedelbart ut Chen till oss. Om ni verkligen är angelägna om era relationer med oss gör ni det.” Kurt tänkte noga igenom sitt svar och erbjöd kineserna en möjlighet att komma till ambassaden och tala direkt med Chen. Cui blev bara ännu mer aggressiv. Han höll en halvtimmeslång straffpredikan där han dundrade om Kinas suveränitet och värdighet, och han blev bara mer högljudd och upprörd ju längre han höll på. Vi underminerade relationen och förolämpade det kinesiska folket, och Chen gömde sig fegt i Amerikas kjolar. De våra uthärdade ytterligare fem omgångar, alla i samma ton, i utrikesministeriets sällskapsrum. Bakom Cui stod ett antal högt uppsatta och mycket nervösa tjänstemän från säkerhetstjänsten. De samlades tätt kring Cui före och efter sittningarna men yttrade sig aldrig inför amerikanerna. Vid ett tillfälle blev Kurt vittne till en häftig replikväxling mellan Cui och en hög säkerhetstjänsteman, men han kunde inte uppfatta några detaljer. Efter tio minuter viftade en frustrerad Cui undan den andre.
På ambassaden lyssnade personalen medan Chen talade om att han ville studera juridik och fortsätta att arbeta för reformer i Kina. Han hade hört talas om landsförvisade dissidenter som mist sitt inflytande så fort de var ute ur landet och levde tryggt i skymundan i USA. Det var inte vad han ville. Det var en synpunkt som Harold Koh hade förståelse för. Hans far, en sydkoreansk diplomat, hade flytt från Seoul efter en militärkupp 1961 och sökt asyl i USA. Harold talade med stor empati om de svårigheter Chen skulle möta om han bestämde sig för att lämna Kina.
Utöver att Harold var en av USA:s mest framstående jurister var han också en skicklig universitetsadministratör, och nu kom hans erfarenheter på det området till nytta. Han gjorde upp en plan som skulle tillåta Chen att lämna ambassaden, undvika den känsloladdade frågan om asyl och lägga fram en ansiktsräddande lösning innan det stora mötet började. Hur skulle det vara om Chen fick börja studera vid en kinesisk juridisk fakultet, någonstans långt från Beijing, och sedan, kanske efter ett par år, fortsätta vid ett amerikanskt universitet? Harold hade nära kontakt med professorer och administratörer vid New York University, som var i färd med att sätta upp ett annex i Shanghai, och inom kort hade han övertalat universitetet att erbjuda Chen ett stipendium. Därmed kunde vi lägga fram ett komplett förslag för kineserna.
Cui var skeptisk men avvisade inte förslaget rakt av. Han satt själv i en svår sits. Det såg ut som om kommunistpartiets ledning försökte gå balansgång mellan att å ena sidan samarbeta konstruktivt med oss och rädda den strategiska och ekonomiska dialogen, å andra sidan tillmötesgå de element i säkerhetsapparaten som ville se hårdare tag. Till slut fick Cui sina order: Gör vad som behövs för att det här ska ordnas upp.
Sent på kvällen måndagen den 30 april, fem dygn efter det första telefonsamtalet, gick jag ombord på ett plan ur flygvapnet som lyfte från Andrewsbasen mot Beijing. Därmed fick förhandlarna ytterligare tjugo timmar på sig att spika detaljerna. Jag har aldrig vare sig förr eller senare varit så nervös under en resa. Presidenten hade sänt ett tydligt budskap från Vita huset: Trassla inte till det här.
Konturerna till en uppgörelse började långsamt avteckna sig. Först skulle Chen föras till ett sjukhus i Beijing för att få vård för de skador han hade ådragit sig under flykten och sedan få tillfälle att berätta för vederbörande myndigheter om de övergrepp han utsatts för medan han satt i husarrest i Shandong. Därpå skulle han återförenas med sin familj, som hade trakasserats hela tiden sedan han flydde. Till sist skulle han lämna Beijing och studera någon annanstans i två år och eventuellt fortsätta i USA. Den amerikanska ambassaden skulle hålla kontakten med honom varje steg på vägen. Kurt lade fram en lista på fem eller sex tänkbara universitet i Kina. Cui granskade den och fick ett raseriutbrott. ”Till Östra Kinas Normalskola kommer han absolut inte”, vrålade han. ”Han får inte på några villkor läsa vid det universitet där jag själv studerade!” Vi hade alltså kommit ett stycke på väg.
På ambassaden visste Chen inte riktigt hur han ville ha det. Han ville träffa sin familj innan han fattade något slutgiltigt beslut – att vänta lite på att återse familjen dög inte. Kurt fasade vid tanken på att behöva komma med en ny begäran när kineserna redan hade gått med på så mycket, men Chen envisades. Som väntat slog kineserna ifrån sig med båda händerna. Cui var förintande i sin kritik av Kurt och de andra och vägrade att vika en millimeter. Chens hustru och barn skulle inte tillåtas komma till Beijing förrän allt var uppgjort.
Vi måste höja insatserna. Kineserna är kända för att noga respektera etikett och auktoritet. Vi beslöt att dra fördel av det. Bill Burns var den högst uppsatte yrkesdiplomaten i USA och vår mycket ansedde tidigare ambassadör i Ryssland och Jordanien. Dessutom är han en av de lugnaste och mest sansade personer jag någonsin har träffat, egenskaper som vi var i desperat behov av vid förhandlingsbordet. Efter att ha landat på måndagen satt han med vid nästa sammanträde. Från sin plats mitt emot Cui lade han fram hela saken stillsamt men övertygande, som en diplomat till en annan. Låt familjen komma och gå vidare med den strategiska och ekonomiska kommitténs möte, sedan kan vi alla lägga hela den här incidenten bakom oss. Cui blev blidkad och gick med på att mangla ärendet med sina överordnade en gång till. Vid midnatt, medan jag fortfarande befann mig någonstans över Stilla havet, fick jag besked om att familjen skulle sitta på morgontåget från Shandong. Det enda som återstod var att Chen gick ut genom ambassadens grind.
Så fort mitt plan hade landat tidigt den 2 maj bad jag Jake bege sig raka vägen till ambassaden och framföra mina uppmuntrande hälsningar till Chen. Efter maratonresan hade vi nästan hela dagen fri, och det första officiella engagemanget var en privat middag samma kväll med statsrådgivaren Dai Bingguo.
Chen var fortfarande nervös. Han kände sig trygg i marinförläggningen under ambassadläkarens vård. Han hade knutit starka band med personalen, särskilt med ambassadör Gary Locke, den förste kinesamerikan som hade tjänstgjort på den posten. Garys farfar hade utvandrat från Kina till delstaten Washington, där han fick arbete i privata hushåll, ibland i utbyte mot lektioner i engelska. Gary är född i Seattle, där hans familj ägde en liten livsmedelsaffär, och blev med tiden delstaten Washingtons guvernör och federal handelsminister. Hans levnadshistoria är en inkarnation av den amerikanska drömmen och jag var stolt över att ha honom som vår företrädare vid denna ömtåliga tidpunkt.
Gary och Harold satt i timmar hos Chen, höll honom i handen, lugnade honom och talade om hans förhoppningar för framtiden. De ordnade så att han två gånger fick tala i telefon med sin hustru medan hon satt på tåget till Beijing. Till sist reste sig Chen, full av energi och iver, och sade: ”Nu går vi.” Det långa, påfrestande dramat verkade äntligen lida mot sitt slut.
Stödd på Garys arm och med ett stadigt tag om Kurts hand steg Chen ut från förläggningen och gick sakta fram till en väntande skåpbil. När han hade tagit plats slog Jake mitt nummer på sin mobil och räckte den till Chen. Efter alla dessa stressande dagar av väntan och oro hade vi äntligen möjlighet att tala med varandra. ”Jag vill kyssa er”, sade han. Jag måste medge att det kändes likadant för mig.
Utanför Chaoyangsjukhuset i närheten trängdes medier och säkerhetspersonal när bilen körde fram. Kineserna var skrupulöst noga med att hålla sin del av överenskommelsen: Chen återförenades med hustru och barn och fördes sedan in för att behandlas av en samling läkare. Vår ambassadpersonal var med hela tiden. Jag utfärdade ett omsorgsfullt formulerat pressmedelande, min första offentliga kommentar till hela episoden: ”Jag är glad att vi har kunnat arrangera Chen Guangchengs vistelse och avfärd från den amerikanska ambassaden på ett sätt som avspeglar hans beslut och våra värderingar.” Kineserna för sin del fördömde denna inblandning i deras inre angelägenheter, precis som väntat, men genomförde mötet i den strategiska och ekonomiska kommittén och motstod frestelsen att omedelbart gripa Chen på nytt.
Med Chen i tryggt förvar på sjukhuset var det dags för middag. Dai och Cui tog emot oss i det sköna Wanshousitemplet, ett 1500-talskomplex av tysta innergårdar och utsmyckade villor som inrymmer en stor samling antika konstföremål. Dai visade mig stolt omkring och medan vi beundrade jadefigurinerna och den eleganta kalligrafin var lättnaden påtaglig. Som Dai alltid ville göra talade vi utförligt om betydelsen av vår relation till varandra och historiens gång. Vi åt middag tillsammans och sedan gick Dai och jag in i ett litet rum tillsammans med Kurt och Cui där vi fick ett privat samtal. Det hade gått lång tid sedan han första gången visade mig fotona på sitt barnbarn och vi hade enats om att tillsammans göra vårt bästa för att hon och alla andra barn skulle få leva i fred. Nu hade vi kämpat oss igenom vår värsta kris dittills och banden hade hållit. Men Dai kunde inte motstå lusten att gnälla lite. Vi hade begått ett stort misstag när vi litade på Chen, som var en manipulativ brottsling. Han bad mig enträget att inte ta upp episoden när jag träffade president Hu och regeringschef Wen längre fram i veckan. Vi enades om att det var dags att återgå till de brådskande strategiska ämnena för kommitténs möte, från Nordkorea till Iran.
På andra sidan staden pågick ett helt annat samtal. Ambassadpersonalen hade låtit Chen och hans hustru få en stund för sig själva efter sin långa skärseld. Nu när de äntligen var ensamma i rummet på sjukhuset började Chen och hans närmaste fråga sig om han hade fattat rätt beslut. Hur skulle de kunna lita på att myndigheterna ämnade hålla sina löften efter så mycket trakasserier och övergrepp? Chen kan ha börjat tycka att den storslagna idén att stanna i Kina och behålla sitt inflytande, trots riskerna, var mindre tilltalande när han inte längre var i skydd innanför ambassadens väggar och med sina närmaste, som han kanske utsatte för fara. Han talade också i telefon med andra människorättsaktivister som var oroliga för hans säkerhet och ville att han skulle lämna landet så fort han kunde, och med journalister som undrade varför han hade bestämt sig för att stanna i Kina. Under kvällens lopp fick hans svar en annan karaktär.
I Wanshousitemplet började oroande presskommentarer dyka upp på mina medarbetares Blackberries. När Dai och jag hade tagit avsked stod det klart att något hade gått snett. Journalisterna uppgav att Chen hade sagt att han inte längre kände sig trygg på sjukhuset, att amerikanerna hade övergett honom och att han hade ändrat sig och inte längre ville stanna i Kina. Han förnekade till och med att han någonsin hade sagt att han ville kyssa mig! (Senare erkände han i New York Times att han hade ”varit generad över att ha uttryckt sig alltför intimt” i samtalet med mig.) Vår omsorgsfullt konstruerade koreografi föll i stycken.
På hotellet höll jag ett krismöte i min svit. Chen verkade prata obesvärat med varenda journalist och aktivist från Beijing till Washington, men ingen på ambassaden kunde nå honom på de mobiler som vi ironiskt nog hade försett honom med. Än hade vi inte hört något officiellt från kineserna, men de läste samma uppgifter som vi och poliserna utanför sjukhuset blev fler för varje timme. Jag kunde precis föreställa mig att Dai och Cui formulerade ett episkt ”Vad var det vi sa?”
Kurt erbjöd sig storsint att avgå från sin tjänst om läget förvärrades. Det ville jag inte ens höra talas om utan underströk tvärtom att vi måste lägga upp en ny plan. För det första skulle vi utfärda ett meddelande som klargjorde att Chen i motsats till vissa förhastade uppgifter i medierna aldrig hade begärt asyl och aldrig hade fått nej på någon sådan begäran. För det andra var vi tvungna att komma på ett sätt att få i gång nya förhandlingar med Kinas regering, hur svårt och pinsamt det än var, och ordna en ny uppgörelse dagen därpå, om Chen fortfarande ville bege sig till USA. Vi hade inte råd att låta denna fråga ligga och vara sig offentligt och ta all uppmärksamhet från arbetet i den strategiska och ekonomiska kommittén. För det tredje skulle jag gå vidare med allt som var planlagt för den dialogen som om ingenting hade hänt, så som jag hade gjort upp med Dai. Med sina marschorder i handen tågade mina soldater ut ur sviten, oroliga och dödströtta. Ingen av oss fick mycket sömn den natten.
Nästa dag blev en surrealistisk övning i diplomatiskt mångsyssleri. Tack vare de omfattande åtgärder regeringen hade vidtagit före mötet i den strategiska och ekonomiska kommittén var Beijings för de mesta igenkorkade gator mer framkomliga och dess förorenade luft klarare än vanligt när vår bilkortege i hög fart körde genom staden på morgonen. Men vägen framåt var ingalunda hinderfri. Mycket hängde på de närmaste timmarna.
Vi kom fram till Diaoyutai, det vidsträckta komplexet av traditionella gästvillor, trädgårdar och sammanträdesrum. Det var här som Henry Kissinger först förhandlade med Zhou Enlai 1971 och lade grunden till Nixons historiska besök, normaliseringen och allt annat som följde. Det var också här, under våra möten 2010, som ett obehärskat utbrott av en kinesisk amiral hade blottat de djupa sprickor av misstroende som alltjämt skiljer våra länder från varandra. I vårt nuvarande predikament undrade jag vilken av de där båda attityderna som våra värdar skulle låta råda.
Svaret kom så fort de första formella talen började. Dai och hans kolleger ansträngde sig uppenbarligen lika hårt som Tim Geithner och jag för att inge en stämning av normalitet och lugn. De upprepade sina standardfraser om Kinas harmoniska utveckling och betydelsen av att andra länder inte blandade sig i dess inre angelägenheter – uttalanden som visserligen var välbekanta men fick lite mer udd i ljuset av vad som nyss hade hänt. När det blev min tur undvek jag att nämna Chen och inriktade mig på Iran, Nordkorea, Syrien och den långa listan på andra frågor där vi behövde Kinas medverkan. Men, tillade jag, ”ett Kina som slår vakt om alla sina medborgares rättigheter blir en starkare och mer välmående nation och givetvis en starkare partner i arbetet på att nå våra gemensamma mål”. Närmare den pågående krisen än så gick jag inte den förmiddagen.
Efter våra anföranden bildade vi mindre grupper för att kunna behandla våra ärenden mer detaljerat. Även om tankarna ofta vandrade till dramat som utspelade sig i ett sjukhusrum tvärsöver staden var detta en chans att arbeta på viktiga frågor och vi kunde inte kosta på oss att slösa bort den. Jag satt alltså igenom timmar av föredragningar och diskussioner, ställde frågor och tog upp angelägna ärenden.
Med jämna mellanrum smög Kurt ut för att bevaka vad som pågick på sjukhuset. Det var inga goda nyheter vi fick. Från ambassaden kunde man fortfarande inte få kontakt med Chens mobil, och poliserna sållade noga dem som ville komma in på sjukhuset. Demonstranter dök upp utanför, några med likadana mörka glasögon som Chen som en hyllning till sin hjälte, och säkerhetsmännen blev allt oroligare. Inget av detta hejdade Chen från att tala med amerikanska journalister, som basunerade ut hans nya önskan att lämna Kina och resa till USA, och som ifrågasatte att vi hade gjort allt vi kunde för att hjälpa honom.
Nu hade valårspolitiken kommit upp i varv därhemma och det mullrade i Washington. Representanthusets talman, republikanen John Boehner, sade sig vara ”djupt störd” av uppgifter om att Chen hade ”tvingats lämna den amerikanska ambassaden mot sin vilja till lättvindiga löften och eventuella hot mot hans familj”. Massachusetts förre guvernör Mitt Romney, som var republikanernas presidentkandidat, gick ännu längre: det var ”en mörk dag för friheten” och ”en skammens dag för Obamaadministrationen”. Jag vet inte om de som kritiserade oss visste att vi hade gjort precis som Chen ville från första till sista stund. Vita huset drog i gång hela maskineriet för skadebegränsning. Direktivet till oss i Beijing var enkelt: Red upp det här.
Jag bad Kurt och ambassadör Locke att genast ta upp förhandlingarna med Cui igen och försöka få ut Chen ur landet. Det var lättare sagt än gjort. Kineserna kunde inte tro att vi skulle vilja ta upp ett ärende som de aldrig hade velat få på sitt bord. Cui skakade bara på huvudet och tyckte att Kurt borde ”resa hem till Washington och begära avsked”. Under tiden gick Chen ännu längre. Han hade fortfarande inte talat med någon på vår ambassad men lyckades komma fram till ett pågående kongressförhör i Washington. Aktivisten Bob Fu, som var en nära vän till honom, klickade på högtalaren i sin iPhone framför kongressledamoten Chris Smiths utskott. ”Jag fruktar för mina närmastes liv”, sade Chen, och sedan upprepade han sin önskan att resa till USA. Det var som att spruta bensin på den politiska elden.
Det var dags för mig att träda in. Om Cui vägrade att förhandla fick jag ta tjuren vid hornen och gå raka vägen till Dai. Skulle våra år av relationsbyggande bära frukt? På fredagen skulle jag träffa president Hu och regeringschef Wen i Folkets stora sal, och jag visste hur viktigt det var för både Dai och mig att de mötena gick utan hakar. Det låg i bådas vårt intresse att den här frågan löstes.
På morgonen den 4 maj gick jag till Dai och tackade honom för att han hade hållit sin del av överenskommelsen. Sedan berättade jag om den politiska eldstormen i Washington och de svårigheter den vållade oss. Dai verkade förvånad när jag beskrev cirkusen i kongressförhöret. Ingenting sådant hade någonsin inträffat i Kina. Vad skulle vi nu ta oss till? Jag erbjöd vad jag hoppades skulle bli en ansiktsräddande lösning. Enligt den ursprungliga uppgörelsen skulle Chen studera i Kina en tid och sedan fortsätta vid ett amerikanskt universitet. Att påskynda den tidtabellen krävde inte någon helt ny överenskommelse, den som redan fanns skulle bara fintrimmas. Dai såg på mig en lång stund utan att säga ett ord, och jag undrade vilka tankar som rörde sig bakom hans stoiska fasad. Han vände sig långsamt mot Cui, som var märkbart irriterad, och sade åt honom att arbeta ut detaljerna tillsammans med Kurt.
Jag repade mod men var ingalunda lugn när jag begav mig till Folkets stora sal för att träffa landets högsta ledare. Som jag hade lovat tog jag inte upp Chens ärende med Hu eller senare med Wen. Det behövde jag inte. De verkade tankspridda medan vi talades vid men tonen var behaglig. Samtalet gick i cirklar och dansade kring de stora frågorna om framtiden för våra relationer, medan våra respektive medarbetare ilade omkring och försökte hitta en väg ut ur vårt gemensamma dilemma. Hu och Wen närmade sig slutet av sin tioåriga ämbetsperiod och vi var också på väg in i ett val som kunde forma om vår egen regering. Men även om aktörerna byttes ut skulle spelet i grund och botten förbli detsamma.
Jag gick ut ur Folkets stora sal och fortsatte över Himmelska fridens torg till det nyrenoverade Nationalmuseet för att samtala om student- och kulturutbyte med statsrådgivare Liu Yandong, den högst uppsatta kvinnan i Kinas regering. Hennes far hade varit vice jordbruksminister med starka band till kommunistpartiet, och hon blev den ena av endast två kvinnor som hade säte i politbyrån. Vi hade blivit goda vänner genom åren och jag blev glad åt att se ett vänligt ansikte i ett spänt läge.
Nationalmuseet är enormt och avsett att tävla med Stora salen tvärsöver torget, men samlingarna har aldrig hämtat sig riktigt sedan generalissimus Chiang Kai-sheks styrkor tog med sig många av Kinas dyrbaraste konstföremål då de drog till Taiwan 1948. Nationalstoltheten sargas djupt av ett sådant ingrepp och läkningen tar lång tid. Där vi gick uppför den ståtliga trappan till entrén frågade Kurt: ”Har vi gjort rätt?” Det var en rimlig fråga efter så mycket diplomati med höga insatser och nervpåfrestande kast hit och dit. ”Det finns många beslut jag fattar i det här jobbet som jag får ont i magen av”, svarade jag, ”men detta är inte ett sådant. Det är ett lågt pris att betala för att få leva i Förenta staterna.” Det var vad Kurt behövde höra, men det råkade också vara sant.
Inne i museet möttes vi av en stor skara kinesiska och amerikanska barn som viftade med flaggor och kom med välkomstord. På övervåningen sjöng en kör av kinesiska och amerikanska studenter två hälsningssånger, en på engelska och en på mandarin. Slutligen steg två utbytesstudenter fram och berättade om sina erfarenheter av studier utomlands. En ung kinesiska som uttryckte sig mycket väl på engelska talade om hur det var att bo i New York, en överraskande resa in i ett Amerika hon bara hade läst om. Den unge amerikanen talade lika väl när han skildrade sina studier i mandarin i Kina som hade gjort det lättare för honom att förstå relationen mellan våra båda länder.
Ibland händer det mitt i all den diplomatiska pompan och ståten vid dessa viktiga möten, med förberedda dal och koreograferade fasta inslag, att ett äkta mänskligt ögonblick tränger igenom och påminner om vad det är vi håller på med. Detta var ett sådant ögonblick. Medan jag hörde studenterna uttrycka så mycket empati och glädje tänkte jag på alla mödor vi hade lagt ner på vad somliga kritiker avfärdar som diplomatins ”mjukare” sida: studentutbyten, turnéer med framstående kulturpersonligheter och vetenskapligt samarbete. Jag hade prioriterat idén att fler amerikanska studenter fick möjlighet att resa till Kina, med målet 100 000 på fyra år, delvis därför att jag var övertygad om att avvaktande kinesiska politiker då skulle inse att vi menade allvar när vi sade att vi ville utvidga våra kontakter med dem. Dessa program får inga rubriker, men de har potential att påverka nästa generation amerikanska och kinesiska ledare på ett sätt som inget annat initiativ erbjuder maken till. Att döma av dessa studenter fungerade det. Jag kastade en blick tvärsöver bordet på Liu, Cui och de andra och visste att de också kände det.
Efter lunch satte sig Cui med Kurt och hans medhjälpare för att förbereda nästa akt i dramat om Chen, och Cuis ton var påfallande förändrad. Trots våra motsättningar arbetade vi gemensamt på att rädda relationen och den framtid som de där båda studenterna stod för. Efteråt skyndade sig Kurt och Jake att avfatta ett kort och omsorgsfullt formulerat uttalande som inte innehöll någon explicit uppgörelse men klargjorde att parterna hade kommit varandra betydligt närmare. Som laglydig kinesisk medborgare skulle Chen ansöka om visum till USA, och det skulle behandlas snabbt på båda sidor. Sedan kunde han ta med sig sin familj och börja läsa vid New York University.
I Diaoyutai gick Tim Geithner och jag upp på podiet tillsammans med våra motsvarigheter och avrundade den strategiska och ekonomiska dialogen med våra slutkommentarer. Själv konstaterade jag att vi hade kommit ett gott stycke på väg de senaste dagarna. Jag underströk att ett antal starka meningsskiljaktigheter hade förekommit men att vi tack vare fyra års flitigt arbete hade byggt upp en förtroendenivå som var hållbar nog att motstå stötar och störningar. Jag citerade några taoistiska visdomsord med andemeningen att man måste se den större bilden för att kunna leda. Vi hade försökt göra det i denna kris och inte förlora vare sig de strategiska frågorna eller våra kärnvärderingar ur sikte. Jag anlade ett framtidsperspektiv: ”Vi måste bygga upp en motståndskraftig relation som tillåter oss båda att blomstra och fylla våra regionala och globala förpliktelser utan osund konkurrens, rivalitet och konflikt. Nollsummetänkande leder bara till minusresultat.”
Kinesiska ledare besvarar aldrig frågor vid dessa avslutande ”presskonferenser”, så efter de formella uttalandena åkte Tim Geithner och jag tillbaka till hotellet där vi skulle ha vår första riktiga frågestund med världsmedierna sedan vi kommit till Beijing. Den första frågan kom från Matt Lee på Associated Press, och den var förutsägbar: ”Ni blir nog inte förvånad över de frågor ni just ska få från mig, som alla har att göra med den elefant som har smugit omkring bakom oss hela tiden”, började han. Jag smålog åt hans metafor och avbröt: ”En smygande elefant – det var en bra början.” Spänningen löstes upp av skratt. Han gick vidare: ”Hur reagerade de kinesiska beslutsfattare som ni har talat med, den högre ledningen, på era vädjanden på Chens vägnar? Är ni säker på att de kommer att låta honom lämna landet och resa till USA med familjen och studera? Och vad har ni själv för svar till dem i USA och på andra håll som säger att administrationen har sjabblat till det här ordentligt?”
Det var äntligen dags att sätta punkt för detta drama en gång för alla. Jag började med den noga genomarbetade text vi hade enats om med kineserna och lade till några egna tankar:
Låt mig börja med att säga att alla våra bemödanden på mr Chens vägnar från första stund har styrts av hans val och våra värderingar. Och det är mig en glädje att kunna nämna att vår ambassadör har talat med honom på nytt i dag, vår ambassadpersonal och vår läkare har haft tillfälle att träffa honom, och han bekräftar att han och hans familj nu vill resa till USA så att han kan fortsätta sina studier. I det avseendet fick vi också stöd av det officiella tillkännagivande som Kinas regering har utfärdat i dag och som bekräftar att han får ansöka om tillstånd att resa utomlands i detta syfte. Under dagens lopp har framsteg gjorts för att han ska kunna få den framtid han vill ha, och vi kommer att hålla kontakt med honom medan denna process går vidare. Men jag vill också tillägga att detta inte bara handlar om välkända aktivister. Det handlar också om över en miljard människors mänskliga rättigheter och framtidsförhoppningar här i Kina och om ytterligare miljarders världen runt. Och det handlar om denna stora nations och alla nationers framtid. Vi kommer att fortsätta våra kontakter med Kinas regering på allra högsta nivå och placera dessa frågor i hjärtat av vår diplomati.
Medan kamerorna knattrade och journalisterna klottrade på sina anteckningsblock var jag väl till mods över denna upplösning. Efteråt bjöd jag mina medarbetare på en välförtjänt middag där vi firade med pekinganka och andra kinesiska läckerheter. Kurt och Harold berättade om några av sina mer absurda missöden under den gångna veckan, och vi kunde äntligen slappna av och skratta. Morgonen därpå gick jag ombord på ett plan till Dhaka i Bangladesh.
Chen var kvar på sjukhuset och vi visste alla att det fanns en reell risk för att denna andra uppgörelse skulle återkallas, precis som den första. Ingen av oss skulle bli riktigt lugn förrän han var i säkerhet på amerikansk mark. Med den överenskommelse vi hade gjort med kineserna kunde det ta flera veckor. Men kineserna hade hållit sin del av avtalet under hela krisen och jag var säker på att de skulle göra det i fortsättningen också. Mycket riktigt anlände Chen och hans familj till USA den 19 maj och han började läsa vid New York University.
Jag var omätligt stolt över mina medarbetare och alla på ambassaden i Beijing. Vi hade ägnat fyra år åt att förbereda oss på en kris som denna – byggt upp den strategiska och ekonomiska dialogen och andra diplomatiska mekanismer, visat vår goda tro i våra förhandlingar upp och ner i kedjan, grundlagt en relation mellan våra länder inom en ram av ömsesidiga rättigheter och respekt, samtidigt som vi hade placerat ut tydliga markörer för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. Det hade varit en ömtålig balansakt från första början, men nu hade vi bevis för att det hade varit värt det. Vi hade också anledning att tro att vår relation var stark nog att hålla för framtida kriser. Med våra olika visioner, värderingar och intressen var de oundvikliga.
Ett mycket viktigt mål för tyngdpunktsplanen var att öka vårt aktiva engagemang i asiatiska angelägenheter på ett sätt som gynnade våra intressen i en mer öppet demokratisk och välmående region, utan att vi reducerade våra ansträngningar att etablera ett positivt förhållande till Kina. Spänningarna i relationen speglar både oenighet i aktuella frågor och helt olika uppfattningar om hur världen, eller åtminstone Asien, bör fungera. USA vill ha en framtid präglad av gemensamt välstånd och gemensamt ansvar för fred och säkerhet. Det enda sättet att bygga en sådan framtid är att skapa mekanismer för samarbete och använda dem så att vanan att samarbeta byggs upp, och att mana Kina att ta vägen till större öppenhet och frihet. Det är därför som vi protesterar mot att Kina inte tillåter full rörelsefrihet på internet och utövar förtryck mot politiska aktivister som Chen och mot minoriteter som tibetaner och muslimska uigurer. Det är därför som vi vill se fredliga lösningar på territorialkonflikter mellan Kina och dess mindre grannar.
Kineserna tror att vi inte har klart för oss hur långt de har kommit, hur mycket de har förändrats och hur djup och konstant deras fruktan är för inre konflikter och upplösning. De vill inte ha kritik av utomstående. De hävdar att de har större frihet än de någonsin haft att arbeta, flytta, spara och samla ihop förmögenheter. De är stolta över att ha lyft fler människor ur fattigdom snabbare än någon annan nation i historien. De anser att vår relation bör vila på respekt för varandras egenintresse och att vi inte ska blanda oss i varandras angelägenheter.
När vi invänder tror de att det beror på att vi blir uppskrämda av Kinas allt starkare ställning på världsarenan och vill dra upp gränser för den. Vi anser att oenighet är en normal del av vår relation och är förvissade om att vårt samarbete kan stärkas om vi förmår hantera våra motsättningar. Vi har inget intresse av att hålla tillbaka ett Kina som på allvar går in för samarbete. Men vi håller styvt på att Kina ska spela efter regler som gäller för alla nationer.
Med andra ord är utgången alltjämt oviss. Kina har en del svåra val framför sig, precis som vi själva. Vi bör tillämpa en noga beprövad strategi: arbeta för det bästa resultatet men vara beredda på något som inte är riktigt lika bra. Och hålla fast vid våra värderingar. Som jag sade till Kurt och Jake den där första nervösa kvällen när Chen vädjade om en fristad är vårt försvar av universella mänskliga rättigheter en av Amerikas rikaste källor till styrka. Bilden av Chen, blind och skadad, som den farofyllda natten letade efter det enda ställe han kände till som stod för frihet och möjligheter – USA:s ambassad – erinrar oss om vårt ansvar att säkra att vårt land förblir fyrbåken för oliktänkande och drömmare i hela världen.