Hon var späd, rentav bräcklig, men med en omisskännlig inre styrka. Det vilade en stilla värdighet över henne och den komprimerade intensiteten hos ett lysande intellekt inuti en länge fängslad kropp. Det var egenskaper jag hade skymtat tidigare, hos andra som varit politiska fångar, en Nelson Mandela, en Václav Havel. Liksom de bar hon en nations förhoppningar på sina axlar.
Första gången jag träffade Aung San Suu Kyi, den 1 december 2011, var vi båda klädda i vitt. Jag kunde inte låta bli att skratta åt sammanträffandet. Jag hade läst i många år om denna berömda burmesiska dissident och tänkt på henne, och äntligen stod vi ansikte mot ansikte. Hon hade blivit frigiven ur husarrest och jag hade rest hundratals mil för att tala med henne om utsikterna till demokratiska reformer i hennes totalitära land. Vi slog oss ner till en privat middag på terrassen till vad som varit det amerikanska sändebudets residens i Rangoon, en mycket vacker gammal byggnad i kolonialstil vid Inyasjön. Det var som om vi hade känt varandra hela livet, fast vi just hade träffats.
Jag hade mängder av frågor. Hon hade lika många. Efter åratal som demokratirörelsens ikon gjorde hon sig redo att bekanta sig med faktisk demokrati. Hur går man från protest till politik? Hur är det att kandidera till ett ämbete och stå i rampljuset på ett helt nytt sätt? Samtalet var otvunget och öppet och snart pratade vi som gamla vänner, lade upp strategier och skrattade.
Vi visste båda att det var ett känsligt ögonblick. Hennes land, som de härskande generalerna kallade Myanmar och dissidenterna kallade Burma, tog just de första försiktiga stegen mot en omvälvande förändring. (Vår statsledning hade i många år noga iakttagit vår strikta officiella regel att enbart använda namnet Burma, men till sist började några använda de båda namnen om varandra. Här skriver jag genomgående Burma, så som jag gjorde vid den tid jag berättar om.) Landet kunde lätt falla tillbaka i blodsspillan och förtryck, det hade hänt tidigare. Om vi kunde hjälpa till med att staka ut rätt kurs var utsikterna till framsteg bättre än vid någon annan tidpunkt på en generation.
För USA var det en frestande chans att bidra till att Burma gick från diktatur till demokrati och återförenades med nationsfamiljen. Det var i sig ett viktigt land med miljontals människor som förtjänade en möjlighet att njuta frihetens och välståndets välsignelser. Det fanns också väldiga strategiska överväganden att göra. Burma ligger i hjärtat av Sydostasien, en region där USA och Kina båda ville förstärka sitt inflytande. En meningsfull reformprocess där kunde bli en milstolpe i vår tyngdpunktsstrategi, stimulera demokrati- och människorättsaktivister över hela Asien och ännu längre bort och ge den totalitära regimen en åthutning. Om vi misslyckades kunde allt gå åt motsatt håll. Det fanns en risk för att generalerna försökte föra oss bakom ljuset. De kan ha hoppats att en och annan blygsam gest skulle räcka för att deras internationella isolering skulle brytas utan att de förändrade så mycket i realiteten. I USA ansåg många kunniga iakttagare att jag inte borde ha visat mig tillmötesgående i ett skede då allt var oklart. Jag var väl medveten om riskerna, men efter att ha vägt alla faktorer mot varandra kom jag fram till att vi absolut inte fick försitta detta tillfälle.
Vi satt där i två timmar, Suu Kyi och jag, fördjupade i vårt samtal. Hon ville veta hur USA skulle reagera på de reformer som regimen övervägde. Jag gav besked om att vi skulle möta insats med en egen insats. Vi hade många morötter att locka med, från att återupprätta fulla diplomatiska förbindelser till att lätta på sanktionerna och stimulera investeringar. Men vi ställde som villkor att fler politiska fångar frigavs, att regelrätta val hölls, att minoriteter och mänskliga rättigheter värnades, att de militära banden med Nordkorea bröts och att de mångåriga etniska konflikterna på landsbygden löstes på fredlig väg. Syftet med varje åtgärd vi vidtog skulle vara att sporra till ytterligare framsteg.
Suu Kyi hade fullt klart för sig vilka svårigheter som låg framför och gjorde sig inga illusioner om de män som satt vid makten i hennes land. Hennes far, som själv varit general, hade lett Burmas framgångsrika kamp för självständighet från britter och japaner men mördades 1947 av politiska rivaler. Hon fängslades första gången i juli 1989, mindre än ett år sedan hon gått in i politiken under en felslagen demokratisk resning mot militären året innan. Sedan dess hade hon satts i husarrest många gånger. År 1990, då militären tillät ett val, vann hennes parti en stor seger. Generalerna ogiltigförklarade genast hela valet. Året därpå tilldelades hon Nobels fredspris, som hennes man Michael Aris, professor i Oxford och ledande expert på den tibetanska buddhismen, och deras söner tog emot på hennes vägnar. Under sina år i husarrest fick Suu Kyi träffa sina närmaste bara några få gånger, och när Aris fick prostatacancer 1997 vägrade regeringen att utfärda inresetillstånd för honom. Han hade velat tillbringa sin sista tid i livet med henne. I stället uppmanades Suu Kyi att lämna landet. Det betydde i praktiken permanent landsflykt, förstod hon. Hon avböjde och fick aldrig ta avsked. Aris avled 1999.
Suu Kyi hade lärt sig att vara skeptisk till goda avsikter och utvecklat en grundlig pragmatism som inte stämde med bilden av henne som stor idealist. Utsikterna till en demokratisk öppning var reella, ansåg hon, men de måste prövas noga. Vi enades om att ses igen dagen därpå och bena ut fler detaljer, denna gång i hennes bostad.
Då vi skildes måste jag nypa mig i armen. När jag blev utrikesminister 2009 var det inte många som hade kunnat tänka sig att detta besök skulle bli möjligt. Bara två år tidigare, år 2007, hade hela världen sett på med fasa medan burmesiska soldater sköt skarpt in i stora skaror av munkar i saffransgula mantlar som höll fredliga demonstrationer mot regimen. Nu stod landet på tröskeln till en ny tidsålder. Det var en påminnelse om hur snabbt världen kan förändras och hur viktigt det är för USA att vara redo att rycka ut och bidra till att utforma förändringen när den väl kommer.
Burma har närmare 60 miljoner invånare och ligger strategiskt mellan den indiska halvön och Mekongdeltat i Sydostasien. En gång i tiden kallades det Asiens risskål, och dess urgamla pagoder och frodiga skönhet har fångat fantasin hos resenärer och författare som Rudyard Kipling och George Orwell. Under andra världskriget var det ett slagfält där japanska och allierade styrkor drabbade samman. Den vasstungade amerikanske generalen Stilwell, som gick under öknamnet Vinegar Joe, var med om att öppna den berömda Burmavägen som en livsviktig försörjningslinje till Kina, och Suu Kyis far var en av dem som säkrade Burmas självständighet efter krigets slut.
Årtionden av militärdiktatur och ekonomiskt vanstyre förvandlade landet till en utfattig paria. Nu var Burma ett av de länder där mänskliga rättigheter trampades allra hårdast under fötterna. Det var en källa till instabilitet och fientlighet i Sydostasiens hjärta, och dess växande narkotikahandel och militära band till Nordkorea hotade den globala säkerheten.
Min egen väg till Rangoon började med ett märkligt möte i kongressen i januari 2009. Jag kände Mitch McConnell ganska väl efter åtta gemensamma år i senaten, och vi var sällan eniga om något överhuvudtaget. Denne konservative republikanske minoritetsledare från Kentucky gjorde ingen hemlighet av att han ämnade motarbeta Obamaadministrationen på praktiskt taget varje punkt. (”Det allra viktigaste vi vill åstadkomma är att president Obama bara sitter en period”, sade han vid ett tillfälle.) Men det fanns ett utrikespolitiskt område där jag trodde att vi skulle kunna samarbeta. McConnell hade varit en lidelsefull förkämpe för demokratirörelsen i Burma sedan det brutala övergreppet 1988. Genom åren ledde han striden för sanktioner mot Burmas militärregim och etablerade kontakter i dissidentlägret, bland annat med Suu Kyi själv.
När jag tillträdde min post var jag helt inne på att vi måste lägga om vår Burmapolitik, och jag ville veta om McConnell höll med om det. År 2008 hade regimen tillkännagett en ny författning och planer på att hålla val 2010. Efter det ogiltigförklarade valet 1990 var det inte många som tog pratet om ett nytt på allvar. Suu Kyi var alltjämt avskuren från alla möjligheter att arbeta politiskt, och generalerna hade skrivit reglerna på ett sådant sätt att militären var garanterad minst en fjärdedel av platserna i parlamentet, sannolikt den stora majoriteten. Men även den mest anspråkslösa gest åt demokratins håll från en så repressiv regim var intressant.
Visst hade det förekommit stunder av falska förhoppningar tidigare. År 1995 hade regimen helt oväntat frigett Suu Kyi ur husarrest, och Madeleine Albright, som då var vår FN-ambassadör, hade rest till Rangoon för att se efter om militären eventuellt var beredd att lossa på sitt järngrepp. Hon hade med sig en affisch från FN:s kvinnokonferens i Beijing som jag och andra hade signerat. Men reformerna försvann i tomma intet. Då jag besökte Thailand 1996 höll jag ett tal på Chiang Mai-universitetet där jag manade till ”en verklig politisk dialog mellan Aung San Suu Kyi och militärregimen”. Året därpå började generalerna tvärtom hårt beskära Suu Kyis rörelsefrihet och politiska verksamhet, och år 2000 var hon tillbaka i husarrest. Bill hyllade hennes hjältemod genom att belöna henne med USA:s förnämsta civila utmärkelse, Presidentens frihetsmedalj, som hon förstås inte kunde ta emot personligen. Våra strävanden hade gått om intet för ögonblicket. Men 2009 kunde ingen påstå att vår isolerings- och sanktionspolitik fungerade bättre. Fanns det något vi kunde göra?
Jag talade med McConnell om att jag ville lägga om vår Burmapolitik helt och hållet, och jag hoppades att han ville delta i arbetet. Han var skeptisk men gav mig till sist sitt stöd. Vårt politikskifte skulle förankras i båda partierna. Han visade mig stolt ett inramat brev från Suu Kyi som han hade på väggen i sitt tjänsterum. Det märktes att frågan hade fått stor personlig betydelse för honom. Jag lovade att rådfråga honom regelbundet medan vi gick vidare.
Det fanns ännu en senator som jag måste träffa. Jim Webb var Vietnamveteran med tapperhetsmedalj, han hade varit marinminister under president Reagan och var nu demokratisk senator från Virginia och ordförande i senatens underutskott för östasiatiska och stillahavsangelägenheter. Han var rättfram och okonventionell med starka åsikter om vår politik i Sydostasien. Av honom fick jag veta att västs sanktioner hade lyckats utarma Burma men att den härskande regimen bara hade hårdnat och blivit ännu mer paranoid. Han var också orolig för att vi oavsiktligt gav Kina möjlighet att utvidga sitt ekonomiska och politiska inflytande i landet. Kinesiska företag investerade av alla krafter i dammar, gruvor och energiprojekt i hela Burma och anlade bland annat en stor rörledning. Jim ansåg att en omläggning av Burmapolitiken var en god idé men han hade ingen lust att gå långsamt fram. Han drev på mig att vara kreativ och pressa på och lovade att göra likadant från sin post i underutskottet.
Det kom också kommentarer från andra sidan av Capitolium där min vän Joe Crowley från New York, som satt i representanthuset, länge hade yrkat på sanktioner mot regimen. Joe är från Queens och av den gamla skolan där man går rakt på sak. När jag satt i senaten och vi stötte på varandra på evenemang i New York brukade han sjunga irländska ballader för mig. Han hade inspirerats av sin mentor i representanthusets utrikesutskott, den store Tom Lantos, tyvärr avliden, att gå i bräschen för mänskliga rättigheter i Burma. Hans stöd och goda råd skulle också bli av största vikt på vägen framåt.
Under min första resa i Asien i februari 2009 hade jag hört mig för bland några av Burmas grannar om deras syn på landet.
Den mest uppmuntrande var Indonesiens president Susilo Bambang Yudhoyono. Han hade talat med de burmesiska generalerna och fått det bestämda intrycket att framsteg var möjliga. Det vägde tungt i min vågskål eftersom han själv hade varit general och tagit av sig uniformen inför presidentvalet. Dessutom kunde regimen tänkas vara intresserad av att inleda en dialog med USA, sade han. Vi hade inte haft någon representation i Burma på många år, men det fanns ändå kanaler som vi kommunicerade genom då och då. Utsikten till mer handfasta diskussioner var spännande.
I mars skickade jag den erfarne diplomaten Stephen Blake, som var chef för utrikesdepartementets byrå för Sydostasiens fastland, till Burma. För att visa sin goda vilja erbjöd regimen Blake möjlighet att träffa utrikesministern, vilket var mycket sällsynt. I gengäld gick Blake med på att som den förste amerikanske statstjänstemannen resa från Rangoon till Naypyidaw, en ny huvudstad som militären hade anlagt 2005 i en avlägsen del av djungeln. Enligt ett vida spritt rykte var platsen utvald av en astrolog. Blake fick dock inte tillåtelse att träffa Suu Kyi, och inte heller landets åldrige och enstörige högste general Than Shwe. Han kom hem övertygad om att regimen verkligen var intresserad av en dialog och att några i ledningen var mycket irriterade över landets djupa isolering. Han trodde dock inte att vi skulle se några framsteg inom kort.
I maj kom så en av dessa oförklarliga vändningar i historiens gång som kan ruska om internationella relationer. Den femtiotreårige Vietnamveteranen John Yettaw från Missouri hade blivit besatt av Suu Kyi. I november 2008 hade han rest till Rangoon och simmat över Inyasjön till det hus där hon satt i arrest. Yettaw höll sig ur sikte för polisbåtar och säkerhetsvakter, klättrade över ett staket och kom fram till huset utan att bli upptäckt. Suu Kyis tjänare blev dödsförskräckta när de stötte på honom. Ingen fick närma sig huset utan tillstånd och Yettaw försatte dem i stor fara. Han gick motvilligt med på att ge sig av utan att träffa Suu Kyi.
På våren var han tillbaka. Han hade gått ner trettio kilo i vikt och hans exhustru befarade att han led av posttraumatiskt stressyndrom. Ändå lyckades han återigen simma över Inyasjön i början av maj 2009. Den här gången vägrade han att gå därifrån och påstod sig vara utmattad och sjuk. Suu Kyi lät honom sova på golvet och kontaktade myndigheterna. Yettaw greps omkring klockan 05.30 den 6 maj när han stod i begrepp att simma tillbaka över sjön. Suu Kyi och hennes tjänare greps i veckan därpå för att ha brutit mot villkoren för hennes husarrest. Yettaw ställdes inför rätta och dömdes till sju års straffarbete. Suu Kyi och hennes personal fick tre år, som Than Shwe genast omvandlade till arton månaders fortsatt husarrest. På så sätt var regimen säker på att hon satt kvar i huset under det utlovade valet 2010. ”Alla är mycket förargade på denne eländige amerikan. Han är orsaken till alla dessa problem. Han har inte det minsta förstånd”, sade en av Suu Kyis advokater till medierna.
När jag fick höra vad som hade hänt blev också jag mycket upprörd. Suu Kyi och de framsteg vi så intensivt hoppades på i Burma borde inte behöva betala priset för vad en förvirrad amerikan hade hittat på för galenskaper. Men han var amerikansk medborgare och det var min skyldighet att hjälpa honom. Jag ringde senatorerna Webb och McConnell och gjorde upp en strategi. Jim erbjöd sig att resa till Burma och förhandla fram ett frigivande med myndigheterna, och jag tackade ja. Det var absolut värt ett försök.
I mitten av juni inträffade något annat som kunde bli lika explosivt. Den amerikanska flottan började följa efter ett nordkoreanskt lastfartyg på tvåtusen ton som vi och våra sydkoreanska allierade misstänkte fraktade militär utrustning, bland annat raketgevär och missildelar, allt destinerat till Burma. Om det var sant stred det klart mot det förbud mot nordkoreansk vapenhandel som FN:s säkerhetsråd hade infört efter ett kärnvapenprov i maj. Det gick många rykten om kontakter mellan Burmas militär och ett nordkoreanskt företag specialiserat på kärnteknik och om hemliga besök av ingenjörer och vetenskapsmän.
Pentagon skickade en jagare att skugga det nordkoreanska lastfartyget där det seglade på internationellt vatten. FN-resolutionen gav oss rätt att genomsöka det, men nordkoreanerna sade tydligt ifrån att de skulle tolka det som en krigshandling. Vi vände oss till andra länder i regionen, även Kina, och bad om hjälp. Det var livsviktigt att alla hamnar där fartyget kunde tänkas lägga till på vägen tillämpade FN-resolutionen och grundligt inspekterade lasten. Kinas utrikesminister Yang höll med om att resolutionen ”borde tillämpas strikt så att ett starkt och enigt budskap kan sändas till nordkoreanerna”. Nordkoreanerna blinkade i sista minuten; fartyget vände och gick tillbaka hem.
I augusti begav sig Jim Webb till Naypyidaw. Den här gången gick Than Shwe med på ett sammanträffande. Jim hade tre punkter på sin dagordning. För det första bad han att få ta med sig Yettaw hem av humanitära skäl. Yettaw matvägrade och led av flera åkommor. För det andra ville han träffa Suu Kyi, vilket Blake ju inte hade fått göra. För det tredje bad han enträget Than Shwe att avbryta hennes husarrest och låta henne delta i den politiska processen. Det var enda sättet att se till att det kommande valet togs på allvar. Than Shwe lyssnade noga utan att visa vad han tänkte. Men till sist fick Jim ja på två av sina tre punkter. Han reste till Rangoon och träffade Suu Kyi. Sedan flög han till Thailand med Yettaw ombord på ett plan ur det amerikanska flygvapnet. När Jim och jag talades vid i telefon hörde jag på rösten hur lättad han var. Men Suu Kyi var fortfarande inspärrad.
Månaden därpå offentliggjorde jag resultaten av vår nya politik i FN i New York. Våra mål var desamma som förut: vi ville se trovärdiga demokratiska reformer, politiska fångar, också Aung San Suu Kyi, skulle friges omedelbart och villkorslöst och en seriös dialog med oppositionen och etniska minoritetsgrupper inledas. Men vi hade kommit fram till att ”engagemang och sanktioner inte utesluter varandra”. På vägen framåt skulle vi alltså använda båda verktygen för att nå våra mål och räcka ut handen direkt till högt uppsatta personer i Burmas statsledning.
Under året som följde stod allt mer eller mindre stilla. Suu Kyi satt kvar i husarrest men fick ändå tillstånd att träffa Kurt Campbell två gånger. Hon beskrev sin ensliga tillvaro för honom, med en daglig ritual där hon lyssnade till BBC World Service och Voice of America för att få veta vad som hände utanför hennes fängelsemurar. Den statliga tidningen klippte bort henne från det foto där hon stod bredvid Kurt som fördes in efter hans besök.
Till skillnad från 1990 blev det ingen jordskredsseger för demokratin i valet 2010. I stället tog det militärstödda partiet åt sig en överväldigande seger, som väntat. Oppositionsgrupper och internationella människorättsorganisationer gjorde som USA och dömde ut valet som fusk. Regimen vägrade att låta journalister eller utomstående observatörer övervaka valet. Allt var bedrövligt välbekant och förutsägbart. Generalerna hade försuttit ett tillfälle att inleda en övergång till demokrati och nationell försoning, och hela tiden sjönk folket allt djupare ner i fattigdom och isolering.
Valresultatet var alltså en besvikelse, men en vecka efter valet i november 2010 frigav generalerna helt oväntat Suu Kyi ur husarresten. Sedan drog sig Than Shwe tillbaka och ersattes av en annan general i toppskiktet, Thein Sein, som hade varit regeringschef. Han hängde in uniformen i garderoben och kom att leda en nominellt civil regering. Till skillnad från andra medlemmar av regimen hade Thein Sein rest omkring i regionen, asiatiska diplomater kände honom väl och han hade med egna ögon sett att Burmas grannar njöt fördelarna av handel och teknologi medan hans eget land stagnerade. En gång i tiden hade Rangoon varit en av de mer kosmopolitiska städerna i Sydostasien, och Thein Sein kunde konstatera hur långt den hade sackat efter städer som Bangkok, Jakarta, Singapore och Kuala Lumpur. Enligt Världsbanken använde endast 0,2 procent av befolkningen internet år 2010. Smarta telefoner saknades därför att mobilnätet inte var utbyggt. Kontrasten mot grannarna kunde inte ha varit mer iögonfallande.
I januari 2011 ringde jag till den nyligen frigivna Aung San Suu Kyi för första gången för att få veta hur hon tolkade dessa händelser. Det var en stor glädje att äntligen höra hennes röst, och hon verkade ha fått ny energi av friheten. Hon tackade mig för det osvikliga stöd som USA och presidenterna från båda partierna hade gett henne under åren och ville veta mer om min dotters bröllop. Hennes politiska parti var i full färd med att organiseras och prövade gränserna för regeringens nya inställning, och jag försäkrade henne att vi ville hjälpa till och gärna delade med oss av våra erfarenheter av andra demokratirörelser världen runt. ”Jag hoppas kunna hälsa på en dag”, sade jag, ”eller ännu hellre att du kan komma hit till mig!”
Den våren svor Thein Sein eden som Burmas president. Till allas överraskning bjöd han Suu Kyi på middag i sin anspråkslösa bostad. Det var en anmärkningsvärd gest från landets mäktigaste man till den kvinna som militären länge hade fruktat som en av deras farligaste fiender. Thein Seins hustru lagade maten och de åt nedanför ett porträtt av Suu Kyis far. De träffades igen på sommaren i Naypyidaw. Under de första samtalen sökte de sig varsamt fram. Generalen och dissidenten höll sig helt naturligt på sin vakt. Men något pågick, det var alldeles tydligt.
Jag ville att USA skulle spela en konstruktiv roll och underblåsa den nya regeringens bästa instinkter, utan att vi för den skull slöt den i vår famn för tidigt eller förlorade den hävstångseffekt som våra starka sanktioner medförde. Det var alldeles för tidigt att öppna fullständiga diplomatiska förbindelser, men vi behövde verkligen en ny diplomatisk kanal så att vi kunde börja testa Thein Seins avsikter. I våra strategisamtal bad jag Kurt och hans medarbetare att tänka till och ta fram olika scenarier för vad vi skulle göra härnäst. Vi utsåg en mycket erfaren Asienexpert, Derek Mitchell, till vår förste specielle representant i Burma. Kongressen hade inrättat denna post efter ett lagförslag som Tom Lantos lagt fram 2007 och president Bush hade undertecknat lagen 2008, men den hade aldrig tillsatts. En speciell representant i Naypyidaw hade inte samma prestige som en permanent ambassadör, men tillsättningen skulle öppna dörren för bättre kommunikationer.
Irrawaddyfloden skär igenom Burma från norr till söder och har länge varit hjärtat i landets kultur och handel. George Orwell beskriver hur den ”glittrade som diamanter på de ytor som fångade solen” och var omgiven av väldiga risfält. Buntar av teakstammar, en viktig exportvara, flottas nedför floden hela vägen från skogarna i inlandet till havet. Irrawaddy fylls på av östra Himalayas glaciärer och försörjer jordbruk och byar längs hela loppet och över det vidsträckta och bördiga deltat. Liksom Ganges i Indien och Mekong i Vietnam vördas Irrawaddy i det burmesiska samhället. Suu Kyi betecknar den som ”den stora naturliga landsvägen, en ymnig källa till födoämnen, hem för en rik vattenlevande flora och fauna, den kraft som upprätthåller ett traditionellt levnadssätt, musan som har inspirerat till otaliga prosaverk och dikter”.
Ett statligt kinesiskt elkraftföretag tog inte den ringaste hänsyn till något av detta utan utnyttjade Beijings långvariga förbindelser med de härskande generalerna till att skaffa tillstånd att bygga den första kraftverksdammen tvärs igenom Irrawaddys övre lopp. Det gigantiska projektet hotade att ställa till stora skador på den lokala ekonomin och ekosystemet, men det innebar stora fördelar för Kina. Tillsammans med sex andra dammar som kineserna hade anlagt i norra Burma skulle Myitsonedammen, som den kom att heta, leverera elektricitet till energitörstiga städer i södra Kina. År 2011 var kinesiska anläggningsarbetare i hjälmar i full gång på stränderna till Irrawaddys källor i bergstrakterna långt i norr där det separatistiska kachinfolket bor. Kineserna började spränga, borra tunnlar och bygga. Tusentals bybor som bodde i trakten omkring förflyttades.
I ett land som länge styrts av nyckfulla envåldshärskare var ett projekt som vållade så stora skador inte särskilt förvånande. Det överraskande var allmänhetens reaktioner. Från första början var det lokala kachingrupperingar som hade protesterat mot dammen, men protesterna spred sig snabbt till andra delar av landet och nämndes till och med i hårt censurerade tidningar. Aktivisterna fick fatt i en utredning på 900 sidor av miljökonsekvenserna som kinesiska forskare hade skrivit. De varnade för skador på fisk och andra organismer nedströms, påpekade att dammen låg nära en stor seismisk förkastning och ifrågasatte om projektet verkligen var nödvändigt. Vreden över de ekologiska skadorna på den heliga Irrawaddy spädde på den djupt rotade bitterheten mot Kina, militärregimens främsta utländska beskyddare. Som vi har sett i andra totalitära stater är nationalismen ofta svårare att hålla tillbaka än oliktänkandet.
En stormvåg av aldrig tidigare skådat offentligt ursinne vällde fram över Burma. I augusti 2011 publicerade Suu Kyi, som hade hållit ganska låg profil sedan hon frigetts ur husarresten, ett öppet brev där hon kritiserade dammprojektet. Den nya, nominellt civila regeringen verkade splittrad och överrumplad. Informationsministern, en pensionerad general, höll en presskonferens och lovade med tårar i ögonen att slå vakt om Irrawaddy. Andra i hög ställning avfärdade emellertid allmänhetens oro och påstod envist att arbetet på dammen skulle gå vidare enligt planerna. Slutligen tog Thein Sein upp frågan i parlamentet. Regeringen hade valts av folket, sade han, och därför var den skyldig att lyssna till folkets röst. Arbetet på den kontroversiella dammen skulle stoppas.
Detta var det dittills mest övertygande tecknet på att den nya regeringen menade allvar med sin avsikt att införa reformer. Det var också en överraskande officiell reprimand åt Kina, där man blev förbluffad över nyheten.
Jag förundrades över framgången för Burmas framväxande civilsamhälle, som länge hade förföljts och hindrats från att organisera sig och tala fritt. Att opinionen hämtade styrka ur konflikten om Myitsonedammen kom mig att tänka på Eleanor Roosevelts underbara ord. I ett tal 1958 i FN ställde hon en retorisk fråga som hon besvarade själv: ”Var börjar de universella mänskliga rättigheterna? Jo, på små platser nära hemmet, i den enskilda människans värld, i det grannskap hon lever i, i skolan eller vid universitetet där hon studerar, i fabriken, på gården eller på kontoret där hon arbetar. […] Utan medborgarnas förenade insatser för att vidmakthålla dem nära hemmet kommer vi att få söka förgäves efter framsteg i omvärlden.” Burmas folk hade länge förvägrats många av sina grundläggande fri- och rättigheter, men det var övergreppen på miljön och det ekonomiska vanstyret som till sist tände den utbredda vreden eftersom den träffade det som låg allra närmast, hemmet, på ett direkt och påtagligt sätt. Vi ser liknande fenomen i protesterna mot föroreningarna i Kina. Det som börjar som ett prosaiskt klagomål kan snabbt bli något mycket större. När medborgarna väl förmår sina härskare att reagera på denna vardagsoro kan det väcka förväntningar på en mer fundamental förändring. Det ingår i vad jag kallar att ”göra mänskliga rättigheter till en mänsklig realitet”.
Att dammen stoppades släppte loss en flod av ny verksamhet. Den 12 oktober började regeringen frige några hundra av sina över tvåtusen politiska fångar. Den 14 oktober tillät den fackföreningar att organiseras för första gången sedan 1960-talet. Dessa åtgärder kom hack i häl på blygsamma steg tidigare på året där man släppte efter på censuren och desarmerade konflikter med väpnade etniska minoritetsgrupper på landsbygden. Regeringen inledde också samtal med Internationella valutafonden om ekonomiska reformer. En försiktigt optimistisk Suu Kyi talade inför anhängare i Rangoon och uppmanade regeringen att frige fler fångar och genomföra ytterligare reformer.
I Washington bevakade vi noga dessa händelser och undrade hur mycket vikt vi skulle tillmäta dem. Vi behövde en bättre känsla för vad som faktiskt pågick på gräsrotsnivå. Jag bad utrikesdepartementets främste expert på mänskliga rättigheter, Mike Posner, att följa med Derek Mitchell till Burma och bilda sig en tydlig uppfattning om vad den nya regeringen ämnade göra. I början av november träffade Posner och Mitchell medlemmar av parlamentet och hade uppmuntrande samtal om fler reformer, bland annat församlingsfrihet och registrering av politiska partier. Suu Kyis parti var fortfarande förbjudet och skulle inte kunna delta i parlamentsvalet 2012 såvida inte lagen ändrades. Detta var ett av de största bekymren för de skeptiska oppositionsgrupper som våra båda utsända också träffade. Två andra var de många politiska fångar som alltjämt var inspärrade och rapporter om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i områden med etniska minoriteter. Suu Kyi och andra uppmanade oss enträget att inte gå för hastigt fram och häva sanktioner och belöna regeringen förrän vi hade mer konkreta belägg för att demokratin fick fäste. Det lät förnuftigt i mina öron, men vi måste också odla våra kontakter med ledningen och hålla dessa första framsteg vid makt.
I början av november, medan Posner och Mitchell talade med dissidenter och lagstiftare i Burma, var president Obama och jag fullt upptagna med att planera hur vi skulle föra upp vår tyngdpunktspolitik till nästa nivå. Vi visste att presidentens kommande resa till Asien skulle bli vårt bästa tillfälle att visa vad förskjutningen betydde. Vi började med det ekonomiska APEC-mötet i Hawaii och sedan fortsatte han till Australien. Jag gjorde ett uppehåll i Filippinerna för att högtidlighålla sextioårsdagen av vårt ömsesidiga försvarsfördrag som hade ingåtts på jagaren Fitzgerald i Manila, och sedan sammanstrålade jag med presidenten i Thailand, ännu en mycket viktig allierad.
Den 17 november kom presidenten och jag till Bali där ett östasiatiskt toppmöte och mötet mellan USA:s och ASEAN:s ledning skulle hållas, det viktigaste årliga mötet för statschefer från hela Asien. Det var första gången en amerikansk president skulle närvara vid det östasiatiska toppmötet. Med sin närvaro visade presidenten att han stod bakom vårt fördjupade engagemang i regionen, och mötet var också en direkt konsekvens av att vi år 2009 hade lagt grunden genom att underteckna ASEAN:s vänskaps- och samarbetsfördrag och satte multilateral diplomati högt på dagordningen i Asien. Liksom i Vietnam året innan var alla upptagna av de territoriella dispyterna i Sydkinesiska havet. Precis som vid ASEAN-mötet i Hanoi ville Kina inte diskutera frågan i en öppen, multilateral miljö, särskilt inte en där USA ingick. ”Utomstående krafter bör inte blanda sig i under några förevändningar”, sade Kinas regeringschef Wen Jiabao. Vice utrikesministern gick mer rakt på sak. ”Vi hoppas att Sydkinesiska havet inte kommer att tas upp vid det östasiatiska toppmötet”, lydde hans besked till journalisterna. Mindre länder, bland dem Vietnam och Filippinerna, var ändå fast beslutna att saken skulle avhandlas. I Hanoi hade vi försökt driva igenom en fredlig lösning av tvisterna i Sydkinesiska havet på samarbetets väg, men under månaderna som gått sedan dess hade Beijing satt klackarna ännu hårdare i marken.
På eftermiddagen den 18 november följde jag med president Obama till det privata mötet med sjutton andra statschefer och deras utrikesministrar. Inga medarbetare och inte heller några journalister släpptes in. Obama och Wen satt båda och lyssnade till de första talen. Singapore, Filippinerna, Vietnam och Malaysia inledde raden av anföranden och alla hade intressen i Sydkinesiska havet. Nästan alla ledare, som talade i tur och ordning i sammanlagt två timmar, upprepade de principer vi hade resonerat om i Hanoi: obehindrat tillträde och havens frihet, en fredlig samarbetslösning av dispyter inom ramen för internationell rätt, inget tvång och inga hot, stöd för en uppförandekod. Det märktes snart att samförståndet i salen var starkt. Ledarna talade kraftfullt och entydigt men också utan fientlighet. Till och med ryssarna höll med om att detta var en lämplig och viktig fråga för gruppen att diskutera.
När sexton personer hade sagt sitt tog president Obama mikrofonen. Vid det här laget hade alla argument vädrats noga, så han välkomnade samförståndet och bekräftade återigen vårt stöd för den inställning som resten av regionen hade uttalat sig för: ”Vi har själva inga anspråk i dispyten i Sydkinesiska havet och vi tar inte parti, men vi är starkt angelägna om havens säkerhet i allmänhet och i frågan om Sydkinesiska havet i synnerhet – som Stillahavsmakt, som sjöfartsnation, som handelsnation och som garant för säkerheten i Asien-Stillahavsområdet.” Efter talet lät presidenten blicken glida över församlingen, där Wen såg mycket missnöjd ut. Det här var ännu värre än mötet i Hanoi. Han hade inte velat att Sydkinesiska havet togs upp alls, och nu stod han inför en enad front. Till skillnad från utrikesminister Yang i Hanoi begärde Wen inte ajournering. Han svarade hövligt men bestämt, försvarade Kinas handlingssätt och hävdade återigen att detta inte var rätt forum för sådana ärenden.
Medan detta diplomatiska teaterstycke spelades upp var jag lika uppmärksam på vad som pågick i Burma. Under veckorna före resan hade Kurt rekommenderat djärva nya åtgärder för djupare kontakter med regimen och ökad stimulans till fler reformer. Jag hade diskuterat Burma med president Obama och hans nationella säkerhetsrådgivare, som ville vara säkra på att vi inte sänkte garden eller i förtid mildrade trycket på regimen. Jag hade en stark allierad i Vita huset, Ben Rhodes, som hjälpte mig att driva frågan. Han hade länge varit presidentens medhjälpare och var nu vice nationell säkerhetsrådgivare. Han höll med mig om att vi hade lagt grunden och nu måste bygga vidare. Presidenten ville ändå få försäkringar av en viss person om att tidpunkten var den rätta. Jag bad Kurt och Jake att tala med Suu Kyi och ordna ett telefonsamtal med president Obama. Den 17 november, när presidenten satt på Air Force One på väg från Australien till Indonesien, talade han med henne i telefon för första gången. Hon underströk vilken viktig roll USA kunde spela i att bistå hennes land på vägen mot demokrati. De båda fredspristagarna småpratade också om sina hundar. Efter samtalet var presidenten redo att gå vidare. Dagen därpå stod jag bredvid honom när han steg fram till mikrofonerna på Bali och meddelade att han hade bett mig resa till Burma för att personligen undersöka utsikterna för demokratiska reformer och närmare förbindelser mellan våra länder. ”Efter år av mörker har vi sett glimtar av framsteg”, sade han. Jag skulle bli den första amerikanska utrikesminister som besökte landet på mer än ett halvsekel.
På planet hem från Indonesien rusade mina tankar i förväg till den kommande resan. Den skulle ge mig tillfälle att bilda mig en uppfattning om Thein Sein och äntligen träffa Suu Kyi. Kunde vi hitta en väg att blåsa mer liv i de glimtar av framsteg som presidenten hade talat om och tända verkligt långtgående demokratiska reformer?
Vi gjorde ett uppehåll i Japan för att tanka. Regnet öste ner. Två tjänstemän vid ambassaden i Tokyo som kände väl till Burma stod och väntade. Efter att ha hört presidentens tillkännagivande hade de tagit med sig en trave böcker om landet och filmen ”The Lady”, som handlar om Suu Kyi. Det var precis vad jag behövde. Alla på planet, även de medföljande journalisterna, såg filmen medan vi flög österut över Stilla havet tillbaka till Washington, där jag genast började planera turen till Burma.
Jag kom till Naypyidaw sent på eftermiddagen den 30 november 2011. Huvudstadens lilla landningsbana är asfalterad men har inte tillräcklig belysning för att man ska kunna landa efter solnedgången.
Strax innan vi lämnade Washington hade Asienexperter på departementet skickat runt en promemoria om att ressällskapet inte skulle klä sig i vitt, svart eller rött på grund av lokala kulturella normer. Det är inte ovanligt att man får en sådan promemoria före en resa; det finns platser där vissa politiska partier eller etniska grupper förknippas med vissa färger. Så jag letade igenom min garderob efter plagg i de rätta färgerna för Burma. Jag hade just köpt en läcker vit kavaj som var precis rätt för heta klimat. Skulle jag verkligen trampa på några kulturella tår om jag tog med den? Jag packade den för det fall experterna råkade ha fel. Mycket riktigt: när vi steg av planet togs vi emot av burmeser klädda i alla de färger vi hade uppmanats att undvika. Jag hoppades att det inte var ett tecken på att vi hade felaktiga uppfattningar av allvarligare slag, men nu kunde jag åtminstone ha på mig min vita kavaj utan risk.
Vår bilkortege körde ut från flygplatsen mellan väldiga öppna fält. Den tomma vägen verkade vara tjugo filer bred. Här och där såg vi en cykel men inga andra bilar och mycket få människor. Vi passerade en bonde med traditionell toppig halmhatt som åkte i en gammal hökärra dragen av en vit oxe. Det var som att titta genom ett fönster in i en äldre tid.
Tornen på Naypyidaws dystra regeringsbyggnader syntes på långt håll. Staden hade byggts i hemlighet år 2005 av militären och var starkt befäst med murar och vallgravar som skulle skydda mot en hypotetisk amerikansk invasion. Det var få som bodde där. Många hus var tomma eller hade aldrig byggts färdigt, och hela staden kändes som en potemkinby.
Morgonen därpå blev jag mottagen av president Thein Sein i hans ämbetsrum. Vi satt på guldtroner under en tung kristallkrona, men trots inramningen var Thein Sein förvånansvärt lågmäld och anspråkslös, särskilt med tanke på att han var statschef och ledare för en militärjunta. Han var småväxt och lite böjd med glesnande hår och glasögon. Han såg mer ut som en revisor än som en general. Som chef för militärregeringen hade han alltid uppträtt i en styvstärkt grön arméuniform, men nu var han iförd en traditionell blå burmesisk sarong, sandaler och en vit tunika.
Många i Burma och andra länder trodde att den förre härskaren, Than Shwe, hade valt den stillsamme Thein Sein till efterträdare därför att han gav intryck av att inte hota omvärlden och vara tillräckligt foglig för att tjänstgöra som fasad för regimens hökar. Dittills hade han överraskat många genom att visa oväntad självständighet och viljestyrka att förverkliga sina reformplaner.
I vårt samtal var jag uppmuntrande och lade fram åtgärder som kunde leda till att Burma erkändes internationellt och till att sanktionerna mildrades: ”Ni är på rätt väg. Som ni vet kommer ni att ställas inför kinkiga val och svåra hinder, men detta ger er tillfälle att efterlämna ett historiskt arv till ert land.” Jag överlämnade också ett personligt brev från president Obama med samma argument.
Thein Sein svarade genomtänkt med glimtar av humor, och i hans noga formulerade meningar anade man ambition och visioner. Reformarbetet skulle fortsätta, sade han, liksom avspänningen med Suu Kyi. Han var också livligt medveten om det bredare strategiska landskapet. ”Vårt land ligger mellan två jättar”, sade han och syftade på Kina och Indien, och han fick vara försiktig så att han inte störde relationerna med Beijing. Här hade vi en person som uppenbarligen hade funderat länge och grundligt över sitt lands framtid och vad han kunde göra för att den skulle bli så god som möjligt.
På mina resor har jag mött världsledare av minst tre slag: de som delar våra värderingar och vår världsåskådning och är våra naturliga partner, de som vill göra rätt men saknar politisk vilja eller förmåga att förverkliga det och de vilkas intressen och värderingar är rakt motsatta våra och som motarbetar oss i alla lägen. Jag undrade i vilken kategori Thein Sein föll. Var han nog skicklig som politiker för att kunna övervinna det benhårda motståndet bland sina vapenbröder och verkligen lyckas med en så svår nationell omvandling, även om han var ärlig i sin strävan efter demokrati?
Jag var böjd att oförbehållsamt ställa mig vid Thein Seins sida i hopp om att hans ställning i Burma skulle stärkas av ett internationellt erkännande. Men det fanns anledning att vara försiktig. Innan jag sade för mycket måste jag träffa Suu Kyi och jämföra intryck. Vi ägnade oss åt en känslig diplomatisk dans och det var mycket viktigt att vi inte kom i otakt.
Efter våra överläggningar gick vi in i en stor sal där lunch serverades, och jag satt mellan Thein Sein och hans hustru. Hon höll mig i handen och talade i gripande ordalag om sin familj och sina förhoppningar om att kunna förbättra tillvaron för Burmas barn.
Så bar det av till parlamentet och samtal med ett tvärsnitt av medlemmarna, ytterst omsorgsfullt utvalda av militären. De var traditionellt klädda i lysande färger och somliga hade huvudbonader med horn och broderad päls. Några talade entusiastiskt om djupare kontakter med USA och fler reformer i Burma. Andra var tydligt skeptiska till alla förändringar som pågick runt omkring dem och längtade tillbaka till det gamla.
Underhusets talman Shwe Mann, även han avsutten general, tog emot mig i ännu ett gigantiskt rum under en målning av ett yppigt burmesiskt landskap som aldrig tog slut. Han var pratglad och välvillig. ”Vi har studerat ert land för att få ett begrepp om hur ett parlament ska ledas”, sade han. Jag frågade om han hade läst böcker eller hört sig för bland experter. ”Nej då”, blev svaret. ”Vi har tittat på ’The West Wing’.” Jag skrattade och lovade att vi skulle ställa upp med ännu bättre förebilder.
På kvällen satt jag vid ett stort bord i hotellets trädgård med de amerikanska journalisterna och sammanfattade det jag hade fått veta den dagen. De åtgärder som den civila regeringen hade vidtagit var betydelsefulla, bland annat att restriktionerna på medier och civilsamhälle hade hävts, att Suu Kyi frigetts ur husarrest liksom cirka tvåhundra andra politiska fångar och att nya arbetsmarknadsoch vallagar införts. Thein Sein hade lovat mig att gå vidare och genomdriva ännu mer långtgående reformer, och jag var benägen att tro honom. Men jag visste att glimtar av framsteg lätt kunde släckas. ”Samla vatten medan det regnar”, säger ett gammalt burmesiskt ordspråk. Tiden var inne att konsolidera reformer och låsa fast dem för framtiden så att de blev invanda och omöjliga att avskaffa. Som jag hade sagt till Thein Sein på förmiddagen var USA redo att vandra reformernas väg med Burmas invånare om de ville fortsätta åt det hållet.
Flyget till Rangoon tog bara fyrtio minuter, men det var som att komma till en annan värld efter den surrealistiska spökstaden Naypyidaw. Rangoon har mer än 4 miljoner invånare, med livliga gator och falnad kolonial charm. Årtiondens isolering och vanstyre hade krävt sin tribut i form av vittrande fasader och flagnande målarfärg, men det var inte svårt att föreställa sig varför denna stad en gång i tiden hade kallats Asiens juvel. Rangoons hjärta är den skyhöga Shwedagonpagoden, ett 2 500 år gammalt buddhisttempel med blänkande guldtorn och otaliga buddhastatyer i guld. För att respektera lokala seder och bruk tog jag av mig skorna och gick barfota genom pagodens magnifika salar. Säkerhetsvakter avskyr att ta av sig skorna; de säger att de inte kan reagera lika snabbt i ett kritiskt läge. Men de amerikanska journalisterna hade bara roligt åt att jag gjorde det och uppskattade mycket att få en titt på mitt nagellack, som en beskrev som ”sexigt sirenrött”.
Åtföljd av en stor skara munkar och åskådare tände jag ljus och rökelse framför en stor buddhastaty. Sedan tog de med mig till en av de enorma klockor som påstods väga fyrtio ton. Munkarna räckte mig en förgylld stav och bad mig slå på klockan tre gånger. Nästa moment var att hälla elva bägare vatten över en liten alabastervit buddha som ett traditionellt tecken på aktning. ”Får jag önska mig elva saker?” frågade jag. Det var en fascinerande introduktion i burmesisk kultur. Men detta var mer än ett turistbesök. Genom att gå till denna helgedom hoppades jag klargöra för burmeserna att USA ville ha kontakt med dem själva likaväl som med deras regering.
Den kvällen träffade jag äntligen Suu Kyi i den villa vid sjön där de amerikanska ambassadörerna hade bott. Nu var klädvarningen lagd till handlingarna och jag hade på mig min vita kavaj och svarta långbyxor. Alla smålog när Suu Kyi kom i liknande plagg. Vi tog en drink med Derek Mitchell och Kurt Campbell och åt sedan middag på tu man hand. Hennes politiska parti hade fått tillstånd att registrera sig i november 2011, och efter flera styrelsesammanträden hade man bestämt sig för att ställa upp i valet 2012. Suu Kyi skulle själv kandidera till parlamentet. Efter alla dessa år av påtvingad isolering var det ett djärvt företag.
Vid middagen beskrev jag mina intryck av Thein Sein och de andra i statsledningen som jag hade träffat i Naypyidaw och återgav några episoder från min första valkampanj till senaten. Hon ställde många frågor om hur man förberedde sig för att bli kandidat och om själva processen. Allt detta angick henne personligen mycket djupt. Arvet efter hennes mördade far, självständighetskampens hjälte, vilade tungt på henne och sporrade henne vidare. Minnet av fadern knöt henne till nationens psyke, men det skapade också ett band till just de generaler som länge hade hållit henne fängslad. Hon var officersdotter, ett militärens barn, och hon förlorade aldrig sin aktning för den institutionen och dess koder. Vi kan samarbeta med dem och det med goda resultat, sade hon. Jag tänkte på Nelson Mandela som hade omfamnat sina fångvaktare efter att ha installerats som Sydafrikas president. Det hade varit en gest av den allra högsta idealism och av osentimental pragmatism. Suu Kyi hade samma egenskaper. Hon var fast besluten att förändra sitt land, och efter decenniers väntan var hon beredd att kompromissa, stryka medhårs och göra gemensam sak med sina gamla motståndare.
Innan vi skildes åt utbytte vi privata gåvor. Jag hade med mig en trave amerikanska böcker som jag trodde att hon skulle tycka om och en tuggleksak åt hennes hund. Hon gav mig ett utsökt silverhalsband som hon själv hade komponerat. Motivet var en fröbalja hämtad från ett urgammalt burmesiskt mönster.
Vi sågs igen nästa morgon, på andra sidan sjön i hennes barndomshem i kolonialstil, med golv av lövträ och välvda tak. Det var lätt att glömma att det också hade varit hennes fängelse i många år. Hon presenterade mig för ledarna för sitt parti, män på åttio och mer som hade genomlevt långa år av förföljelse och knappast kunde tro på de förändringar de nu såg. Vi satt kring ett stort runt träbord och lyssnade till deras berättelser. Suu Kyi kunde ta folk. Hon må ha varit en global celebritet och en ikon i sitt land, men hon visade dessa åldringar den aktning och uppmärksamhet de förtjänade, och det märktes tydligt att de uppskattade det.
Efteråt tog vi en promenad genom hennes trädgård som prunkade av rosa och röda blommor. Taggtrådsstängslet som omgav tomten var en vass påminnelse om att hon varit inspärrad. Vi stod arm i arm på verandan och talade med de många journalister som hade samlats.
”Du har varit en inspiration”, sade jag vänd till Suu Kyi. ”Du står för alla i ditt land som förtjänar samma rättigheter och friheter som människor överallt.” Jag lovade att USA skulle vara burmesernas vän när de anträdde sin historiska vandring till en bättre framtid. Hon tackade mig med vackra ord för allt stöd och alla råd vi hade gett de senaste månaderna och åren. ”Detta blir början till en ny framtid för oss alla, förutsatt att vi kan vidmakthålla den”, sade hon. Det var samma blandning av optimism och försiktighet som vi alla kände.
Efter stunden med Suu Kyi fortsatte jag till ett konstgalleri i närheten där arbeten av konstnärer från Burmas många etniska minoritetsgrupper var utställda. Dessa grupper utgör närmare 40 procent av befolkningen. Väggarna var täckta av foton av Burmas många ansikten. Det fanns stolthet i deras blick men också sorgsenhet. Ända sedan landet blev självständigt 1948 hade militären fört krig mot väpnade separatistgrupper i de etniska enklaverna. Grymheter begicks på ömse sidor och civila hamnade i korselden, men armén var den grövsta förövaren. Dessa blodiga konflikter var stora hinder för den nya era vi hoppades att Burma snart skulle träda in i, och jag hade betonat i mina samtal med Thein Sein och hans ministrar hur viktigt det var att de fördes till ett fredligt slut. Företrädare för alla de större etniska grupperna talade om hur svårt deras folk hade lidit i konflikterna och hoppades på vapenvila. Några undrade högt om Burmas nya fri- och rättigheter skulle gälla också dem. Det var en fråga som skulle ställas under hela reformprocessen.
Glimtarna av framsteg var äkta. Om Thein Sein frigav fler politiska fångar, genomförde nya lagar som slog vakt om mänskliga rättigheter, arbetade aktivt för vapenvila i de etniska konflikterna, klippte av sina militära kontakter med Nordkorea och garanterade fria och regelrätta val 2012, skulle vi återställa fulla diplomatiska förbindelser genom att utnämna en ambassadör, lätta på sanktionerna och öka investeringar och utvecklingsbistånd. Som jag hade sagt till Suu Kyi skulle det bli åtgärd mot åtgärd. Jag hoppades att mitt besök hade gett det internationella stöd som reformivrarna behövde för att stärka sin trovärdighet och kämpa vidare. På Rangoons gator kom det upp affischer med foton av min trädgårdspromenad med Suu Kyi. Bilder av henne var snabbt på väg att bli nästan lika vanliga som av hennes far.
Jag önskade att jag hade haft tid att uppleva mer av detta vackra land, seglat uppför Irrawaddy, sett Mandalay. Jag lovade mig själv att snart återvända tillsammans med min familj.
Suu Kyi och jag stod i nära kontakt under månaderna som följde medan reformprocessen gick framåt, och vi talade i telefon fem gånger. Jag blev mycket glad när hon fick säte i parlamentet i april 2012, liksom fyrtiotvå av hennes partis kandidater, som vann i alla utom en av de valkretsar där de hade ställt upp. Den här gången ogiltigförklarades inte resultatet och hon intog sin plats i parlamentet. Nu hade hon möjlighet att utnyttja sin politiska skicklighet.
I september 2012 kom Suu Kyi till USA och stannade i sjutton dagar. Jag hade inte glömt vad vi båda hade önskat oss första gången vi talades vid i telefon. Jag hade varit hos henne och nu skulle hon komma till mig. Vi satt i en mysig vrå utanför köket i vår villa i Washington, bara vi två.
Månaderna efter resan till Burma hade varit fulla av spännande förändringar. Thein Sein hade sakta men säkert dragit sin regering vidare på den väg vi hade talat om i Naypyidaw. Han och jag hade träffats igen på sommaren vid en konferens i Kambodja, och han hade än en gång bekräftat att han ämnade gå vidare med reformarbetet. Hundratals politiska fångar frigavs, även studenter som hade organiserat demokratirörelsens demonstrationer 1988 och buddhistmunkar som deltagit i protesterna 2007. En bräcklig vapenvila undertecknades med några rebellgrupper som företrädde etniska minoriteter. Politiska partier började organiseras igen, och privatägda tidningar skulle snart få ges ut för första gången på nästan ett halvsekel.
USA hade börjat häva sanktioner och Derek Mitchell hade tillträtt som vår förste officielle ambassadör på många år. Burma var på väg tillbaka till världssamfundet och skulle få vara ordförande för ASEAN 2014, något ledningen hade drömt om länge. Medan den arabiska våren förlorade sin glans i Mellanöstern gav Burma världen nytt hopp om att det verkligen är möjligt att i fredliga former övergå från diktatur till demokrati. Dess framsteg förstärkte argumentet att en blandning av sanktioner och engagemang var ett effektivt verktyg för förändring också i de mest slutna samhällen. Kunde Burmas generaler lockas in från kylan av utsikten till internationell handel och respekt var kanske ingen regim utom allt hopp.
Att i strid med många vänners råd omvärdera den etablerade attityden till Burma 2009 och sedan experimentera med direktkontakter hade varit riskabelt, men för USA lönade det sig. Burmas framåtskridande efter president Obamas mycket uppskattade resa genom Asien i november, som hjälpte till att sudda ut eventuellt kvardröjande minnen från 2009 i Beijing, bidrog till framgången för administrationens tyngdpunktsförskjutning. Många frågor återstod om vad som skulle ske härnäst, både i Burma och i resten av regionen, men i februari 2012 skrev journalisten James Fallows, som har ingående kunskaper om Asien, entusiastiskt om denna politik och presidentens resa i tidskriften Atlantic: ”Jag tror att den liksom Nixons närmande till Kina kommer att studeras för sin skickliga kombination av hård och mjuk makt, incitament och hot, enträgenhet och tålamod, plus avsiktligt – och effektivt – vilseledande.” Professor Walter Russell Mead, som ofta kritiserar administrationen, betecknade våra ansträngningar som ”en så avgörande diplomatisk seger någon kan hoppas på”.
Trots alla framsteg vi hade sett i Burma verkade Suu Kyi bekymrad när vi träffades i Washington. När hon kom hem till oss bad hon att få tala med mig i enrum. Problemen var att politiska fångar fortfarande försmäktade bakom galler, vissa etniska konflikter hade förvärrats och utländska företags guldrusch öppnade nya möjligheter till korruption.
Nu satt hon i parlamentet, kompromissade, etablerade nya förbindelser med forna motståndare och gjorde allt hon kunde för att balansera alla påtryckningar hon utsattes för. Underhusets talman Shwe Mann fick en allt starkare position och hon hade fått i gång ett positivt samarbete med honom; hon uppskattade att han gärna rådfrågade henne och bad henne om vägledning i viktiga ärenden. Den politiska situationen komplicerades av att Thein Sein, Shwe Mann och Suu Kyi alla var potentiella presidentkandidater 2015. Manövrerandet bakom kulisserna, de skiftande allianserna och den politiska konkurrensen intensifierades. Nu fick de se hur det går till i en demokrati.
Thein Sein hade fått fart på Burma, men förmådde han slutföra arbetet? Om Suu Kyi upphörde att samarbeta kunde vad som helst hända. Det internationella förtroendet kunde falla ihop. Thein Sein kunde utsättas för press av hökarna som alltjämt hoppades få möjlighet att avskaffa de reformer de inte ville ha. Suu Kyi och jag diskuterade de påtryckningar hon utsattes för från olika håll. Jag kände med henne eftersom jag själv hade upplevt det politiska livets dragkamp. Och jag visste av många års smärtsam erfarenhet hur svårt det kan vara att hålla en hjärtlig och, ännu svårare, kollegial ton gentemot dem som en gång varit ens politiska motståndare. Mitt råd var att bita ihop, fortsätta att lägga press på Thein Sein att fullfölja det han hade påbörjat och hålla deras partnerskap vid liv åtminstone genom nästa val.
Jag vet att det inte är lätt, sade jag. Men du är nu i en position där det aldrig blir lätt, vad du än gör. Du måste komma på ett sätt att samarbeta med honom om det är den enda vägen framåt, eller tills en annan uppenbarar sig. Så är det i politiken. Du står på en scen nu. Du sitter inte inlåst. Du måste visa upp många olika intressen och spela många olika roller på en gång därför att du är människorättsaktivist, du är medlem av parlamentet och du kan vara en framtida presidentkandidat. Allt detta insåg Suu Kyi, men trycket på henne var fruktansvärt. Hon vördades som ett levande helgon men nu måste hon kohandla och manövrera precis som alla andra förtroendevalda. Det var en svår balansgång.
Vi gick in i matsalen och slog oss ner med Kurt, Derek och Cheryl Mills. Medan vi åt beskrev Suu Kyi den valkrets hon nu företrädde i parlamentet. Hon var mycket upptagen av den nationella politikens starka dramatik och samtidigt ivrig att sätta sig in i alla detaljer i sin valkrets och lösa problem. Precis så hade jag känt när väljarna i delstaten New York röstade in mig i senaten: om man inte får tjälskadorna lagade är det kört.
Jag hade ännu ett råd att ge. Dagen därpå skulle hon ta emot kongressens guldmedalj vid en högtidlig ceremoni i Capitoliums rotunda. Det var ett välförtjänt erkännande av hennes många år som moralisk ledare. ”När du får kongressens guldmedalj i morgon tycker jag att du ska säga något vänligt om president Thein Sein”, föreslog jag.
På eftermiddagen nästa dag stod jag tillsammans med kongressens ledare och ungefär femhundra andra i rotundan för att hylla Suu Kyi. När det blev min tur att tala berättade jag om mötet med henne i det hus som hade varit hennes fängelse i många år och liknade det vid att vandra på Robben Island med Nelson Mandela, något jag hade gjort flera år tidigare. ”Dessa båda politiska fångar var åtskilda av stora avstånd, men de präglades av en sällsynt storsinthet, en andlig generositet och en orubblig vilja. Och de förstod båda något som jag tror att vi alla måste ta till oss: den dag de gick ut ur fängelset, den dag husarresten hävdes, var inte slutet på kampen. Det var början på en ny fas. Att övervinna det förflutna, att läka ett sargat land, att upprätta en demokrati krävde att de gick från att vara ikoner till att bli politiker.” Jag fäste blicken på Suu Kyi och undrade om hon hade funderat på mitt förslag. Hon var synbart rörd av stundens allvar. Så tog hon till orda.
”Jag står här starkt medveten om att jag befinner mig bland vänner som kommer att vara med oss medan vi går vidare med vårt uppdrag att bygga en nation som erbjuder alla som lever innanför dess gränser fred och välstånd och grundläggande mänskliga rättigheter, värnade av rättsstatens principer.” Så kom det: ”Det uppdraget har blivit möjligt tack vare de reformer som president Thein Sein genomfört.” Jag fångade hennes blick och log. ”Ur djupet av mitt hjärta tackar jag er, Amerikas folk, och er, dess representanter, för att ni bevarade oss i era hjärtan och tankar under de mörka åren då frihet och rättvisa tycktes ligga utom vårt räckhåll. Det kommer svårigheter på vägen framför oss, men jag är säker på att vi kan övervinna alla hinder med våra vänners stöd och hjälp.”
”Gick det bra, tyckte du?” frågade hon efteråt med en liten blinkning.
”Strålande, strålande”, svarade jag.
”Jag ska försöka, jag ska verkligen försöka.”
Veckan därpå träffade jag Thein Sein vid FN:s generalförsamling i New York och talade igenom många av de frågor Suu Kyi hade tagit upp med mig. Han verkade säkrare i sadeln än under vårt första samtal i Naypyidaw och lyssnade noga. Thein Sein skulle aldrig bli någon karismatisk politiker men han visade sig vara effektiv som ledare. I sitt tal i FN lovordade han för första gången i ett offentligt sammanhang Suu Kyi som sin medhjälpare i reformarbetet och utfäste sig att fortsätta sitt samarbete med henne med demokrati som mål.
I november 2012 ville president Obama med egna ögon se Burmas ”glimtar av framsteg”. Det var hans första utlandsresa sedan han blivit omvald, och den skulle bli vår sista tillsammans. Efter att gemensamt ha besökt kungen av Thailand i hans rum på ett sjukhus i Bangkok flög vi till Burma där vi stannade i sex timmar, och så vidare till toppmötet med ASEAN i Kambodja. President Obama skulle träffa både Thein Sein och Suu Kyi och tala till studenterna vid Rangoons universitet. Folk trängdes på gatorna när vi körde förbi. Barn viftade med amerikanska flaggor. Alla sträckte på nacken för att se något som hade varit omöjligt att föreställa sig kort tidigare.
Rangoon kändes som en annan stad, trots att det knappt hade gått ett år sedan jag var där senast. Utländska investerare hade upptäckt Burma och skyndade sig att muta in vad de ansåg vara den sista asiatiska ödemarken. Nya hus höll på att byggas och fastighetspriserna rusade i höjden. Regeringen hade börjat mjuka upp restriktionerna på internet och fler och fler kopplade upp sig. Branschexperterna räknade med att marknaden för smarta telefoner i Burma skulle växa från praktiskt taget inga användare alls 2011 till 6 miljoner 2017. Och nu hade USA:s president i egen hög person kommit till Burma. ”Vi har väntat i femtio år på detta besök”, sade någon utefter vägen till en journalist från New York Times. ”I USA råder lag och rättvisa. Jag vill att det ska bli likadant i vårt land.”
På åkturen från flygplatsen satt Kurt och jag med presidenten i den stora bepansrade limousin som skickas till alla platser dit presidenten reser (den går under smeknamnet Besten), och hans nära medhjälpare Valerie Jarrett var också med. Medan vi rullade fram genom staden tittade presidenten ut genom fönstret på den gyllene Shwedagonpagoden och ställde några frågor om den. Kurt berättade om dess centrala plats i Burmas kultur och nämnde att jag hade varit inne i den för att visa min aktning för Burmas folk och historia. Presidenten undrade varför ett besök inte var inlagt i hans program. Under planeringen hade säkerhetstjänsten sagt blankt nej till en visit i templet där det alltid var mycket folk. De ansåg att säkerhetsriskerna med alla som förrättade andakt var alldeles för stora (och några skor ville de sannerligen inte ta av sig!), och ingen ville ställa till besvär för alla andra besökare genom att spärra av hela platsen. Efter att ha haft nära kontakt med säkerhetstjänsten i många år framkastade jag att ett spontant uppehåll kanske skulle accepteras. Ingen visste i förväg att presidenten skulle komna, och då kunde säkerhetstjänsten ta det lite lugnare. Dessutom är det mycket svårt att säga nej när presidenten absolut vill bege sig till någon plats. Efter mötet med president Thein Sein strövade vi mycket riktigt genom den urgamla pagoden, omgivna av överraskade buddhistmunkar, ungefär så nära att vara ett par vanliga turister som en president och en utrikesminister någonsin kommer.
Efter mötet med Thein Sein och det oplanerade uppehållet i pagoden kom vi till Suu Kyis villa, och hon hälsade presidenten välkommen till vad som en gång varit hennes fängelse och nu surrade av politisk verksamhet. Hon och jag omfamnade varandra som de nära vänner vi hade blivit. Hon tackade presidenten för USA:s stöd för demokratin i Burma men kom med en varning: ”Den svåraste tiden i alla övergångssituationer är när man tror att man har framgången i sikte. Då måste man se upp mycket noga så att man inte lockas in i en hägring av framgång.”
Hur det till sist går för Burma vet vi inte än, och många svårigheter väntar. De etniska konflikterna har fortsatt och väckt oro för nya kränkningar av mänskliga rättigheter. Utbrott av våld mot rohingya, en muslimsk minoritet, skakade landet 2013 och i början av 2014. Beslutet att tvinga ut Läkare utan gränser ur området och inte ta med rohingya i den kommande folkräkningen utlöste en våg av kritik. All detta hotade att undergräva framåtskridandet och försvaga stödet från andra länder. Parlamentsvalet 2015 blir ett viktigt prov för Burmas nyfödda demokrati, och mer arbete behövs för att det garanterat ska bli fritt och genomföras korrekt. Framsteg har gjorts i de etniska konflikterna men barriärerna är fortfarande många. Kort sagt kan Burma fortsätta framåt eller halka bakåt. Stöd från USA och världssamfundet blir av allra största vikt.
Ibland har jag svårt att inte bli lyrisk över Burma. Men vi måste hålla blicken klar och huvudet kallt inför alla svårigheter och utmaningar som ligger i framtiden. Somliga i Burma vill inte föra den demokratiska resan till dess mål. Andra vill men har inte de instrument som behövs. Än är det långt till målet. Men som president Obama sade till studenterna på Rangoons universitet den där dagen i november 2012, det Burmas folk redan har uppnått är ett enastående vittnesbörd om kraften hos den mänskliga anden och den universella längtan efter frihet. För mig kvarstår minnena av de första glimtarna av frihet och ovisst hopp som en höjdpunkt under min tid som utrikesminister och en bekräftelse på den unika roll som USA kan och bör spela i världen som demokratins och värdighetens förkämpe. Det var Amerika när vi är som bäst.