Presidenten gick bordet runt och bad var och en av oss att rekommendera något. Skulle vi placera ut fler trupper i kriget i Afghanistan som hade pågått i åtta år? I så fall hur många? Vad skulle deras uppdrag bli? Och hur länge skulle det dröja innan de kom hem igen? Det var några av de svåraste beslut han måste fatta som president. Konsekvenserna skulle påverka vår uniformerade personal i grunden, liksom militärens familjer och vår nationella säkerhet, Afghanistans framtid inte att förglömma.
Klockan var över åtta på kvällen tre dagar före tacksägelsehögtiden 2009. Presidenten satt vid änden av det långa bordet i Vita husets lägesrum, flankerad av sitt nationella säkerhetsråd. Jag hade min plats bredvid den nationelle säkerhetsrådgivaren Jim Jones på presidentens vänstra sida, mitt emot vicepresident Biden, försvarsminister Robert Gates och chefen för den högsta militärledningen Mike Mullen. Bordet var översållat av papper och pärmar. (Efter att i månader ha sett Pentagons höjdare komma till våra möten i Lägesrummet med flotta PowerPointpresentationer och färgglada kartor bad jag min personal på utrikesdepartementet att lägga ner lite mer fantasi på material som underlag för våra diskussioner. Nu hade vi så många färglagda kartor och diagram vi behövde.)
Detta möte var mitt tredje för dagen i Vita huset med presidenten och det nionde sedan september, då det högsta nationella säkerhetsorganet hade samlats för att resonera om vägen framåt i Afghanistan. Vi granskade frågan ur alla tänkbara vinklar. Till sist enades vi om en plan att ha 30 000 amerikanska soldater utstationerade i Afghanistan vid halvårsskiftet 2010, kompletterade med 10 000 från våra allierade. De skulle tillämpa en ny linje som gick ut på att skapa säkerhet i landets stora städer, stötta regeringen och tjäna befolkningen i stället för att föra utmattningskrig mot talibanerna. I slutet av året skulle vi se efter hur allt hade gått och börja reducera antalet soldater i juli 2011. Med hur många och hur snabbt kunde vi inte avgöra än, men det skulle antagligen dikteras av förhållandena på fältet.
Vi var oeniga om fördelarna med planen. Försvarsminister Gates och militären gav den starkt stöd, vicepresident Biden motsatte sig den lika starkt. Vid det här laget var huvudargumenten noga genomgångna, men presidenten ville än en gång höra var vi stod, var och en för sig.
I Afghanistan, ett bergigt land utan kust som är beläget mellan Pakistan i öster och Iran i väster, lever omkring 30 miljoner av världens fattigaste, lägst utbildade och mest krigsärrade människor. Det har kallats ”imperiernas kyrkogård” på grund av att många invaderande arméer och förhoppningsfulla ockupanter har kört fast i dess skoningslösa terräng. På 1980-talet stödde USA, Saudiarabien och Pakistan ett uppror där mot en sovjetisk marionettregering. År 1989 drog sig de sovjetiska styrkorna tillbaka och därmed mattades USA:s intresse för landet.
Efter en period av inbördeskrig på 1990-talet tog talibanerna, extremister med medeltida uppfattningar, kontrollen över Afghanistan under ledning av en enögd radikal präst, mulla Omar. I islams namn belades kvinnor med stränga restriktioner. De skulle hålla sig så osynliga som möjligt, måste bära burka som täckte dem helt och hållet från huvud till fot med ett galler för ögonen och fick inte lämna hemmet utan att vara åtföljda av en manlig familjemedlem, om han så bara var två år; flickor och kvinnor fick inte gå i skola och förvägrades sociala och ekonomiska rättigheter. Kvinnor som bröt mot talibanernas regler straffades hårt, från tortyr till offentlig avrättning. Uppgifterna som sipprade ut ur landet var förfärande. Jag hörde talas om en äldre kvinna som pryglades med en stålkabel tills benet bröts. Hennes brott bestod av att hennes vrist hade skymtat under burkan. Det var ofattbart att människor kunde begå sådana grymheter och det i Guds namn.
Allt detta gick mig djupt till sinnes, och medan Bill var president tog jag till orda i ett försök att väcka opinion för ett internationellt fördömande. ”Det förekommer antagligen inga mer flagranta och systematiska kränkningar av kvinnors grundläggande rättigheter i dag än de som pågår i Afghanistan under talibanernas järnvälde”, slog jag fast på FN:s internationella kvinnodag 1999.
Talibanerna erbjöd också Usama bin Ladin och andra terrorister i al-Qaida en fristad. Många av dessa fanatiker, som hade kommit från andra håll, slog djup rot i regionen efter att ha stridit mot de sovjetiska styrkorna. Efter bombningarna av våra ambassader i Östafrika 1998 satte Clintonadministrationen in kryssningsmissiler mot ett träningsläger som drevs av al-Qaida i Afghanistan, där underrättelserapporter uppgav att bin Ladin höll till. Han lyckades undkomma. Sedan kom terroristattackerna 11 september 2001. Talibanerna vägrade att utlämna bin Ladin, varpå president Bush gav order om invasionen av Afghanistan och stödde en rebellgrupp som kallades Norra alliansen för att störta talibanerna från makten.
Den snabba segern över talibanregimen följdes snart av ett långvarigt uppror medan talibanerna omgrupperade sig i trygga områden på andra sidan gränsen till Pakistan. Som senator besökte jag Afghanistan tre gånger, först 2003 för att fira tacksägelsehögtiden med våra soldater i Kandahar och på nytt 2005 och 2007. Jag glömmer aldrig vad en amerikansk soldat jag träffade sade: ”Välkommen till de bortglömda frontlinjerna i kriget mot terrorismen.” Bushadministrationen var fullt upptagen med Irak, och det utnyttjade talibanerna och började återvinna territorier i Afghanistan som de tidigare hade tvingats avstå från. Den väststödda regeringen i Kabul verkade korrumperad och svag. Afghanerna var hungriga, frustrerade och rädda. De amerikanska trupperna räckte inte för att säkra landet, och Bushadministrationen tycktes inte heller ha någon strategi för att vända i utförsbacken.
Under presidentvalskampanjen 2008 manade både den dåvarande senator Obama och jag till förnyade insatser i Afghanistan. Det skulle kräva fler soldater, påpekade jag, men också en övergripande ny strategi som tog med Pakistans roll i konflikten. ”Gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan hör till världens viktigaste och farligaste”, sade jag i ett valtal i februari 2008. ”Att man har nonchalerat realiteterna i vad som sker på marken i både Afghanistan och Pakistan har varit ett av de farligaste missgreppen i Bushadministrationens utrikespolitik.” Attackerna på amerikanska trupper och på våra allierades soldater ökade hela tiden och 2008 blev det dittills mest förlusttyngda året i Afghanistan, där närmare trehundra koalitionssoldater stupade.
När president Obama tillträdde i januari 2009 låg en begäran från Pentagon och väntade. Man ville ha ytterligare tusentals soldater för att stoppa talibanernas väntade sommaroffensiv och skapa säkerhet inför det kommande presidentvalet. Vi diskuterade förslaget vid ett av våra första möten i Nationella säkerhetsrådet efter installationen. Trots våra vallöften om mer resurser till kriget i Afghanistan var det rimligt att undersöka ifall det var klokt att sätta in fler trupper innan vi hade hunnit utarbeta en ny strategi. Men den militära logistik som var nödvändig om dessa nya styrkor skulle placeras ut till sommaren framtvingade ett snabbt beslut.
Den 17 februari gav presidenten tillstånd till att 17 000 soldater sattes in. Han beställde en strategigenomgång ledd av Bruce Riedel, en erfaren analytiker vid CIA som visste allt vi behövde veta om konflikten, jämsides med Michèle Flournoy, nummer tre i rang i försvarsdepartementet, och Richard Holbrooke, vår specielle representant i Afghanistan och Pakistan. Den utredning de lade fram i slutet av mars rådde oss att inte betrakta Afghanistan och Pakistan som två skilda frågor utan som en enda regional fråga, förkortad Af-Pak, och att gå in för att utbilda afghanska trupper att sköta de uppgifter som vi och våra allierade än så länge uträttade. President Obama satte in ytterligare 4 000 militära instruktörer som skulle samarbeta med de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna. Riedels utredning underströk att ”alla delar av den nationella makten” måste användas i en fullt utrustad kampanj mot rebellerna. ”Inte bara på den militära sidan utan även på den civila”, förklarade Riedel. Det omfattade en intensivare regional diplomati liksom utbyggt ekonomiskt utvecklingsstöd till jordbruket och anläggning av infrastruktur. En stor del av detta arbete skulle falla på utrikesdepartementet och USAID.
Den 27 mars offentliggjorde presidenten sin militära och civila strategi för Afghanistan och Pakistan. Han satte upp ett preciserat mål för kriget: ”Att störa, skingra och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan och hindra det från att i framtiden återvända till någotdera landet.” Genom att så specifikt rikta ljuset på al-Qaida och inte på talibanerna, som stod för huvuddelen av själva striderna, kopplade presidenten kriget till dess orsak: attackerna 11 september. Han tog också upp möjligheten till en freds- och försoningsprocess som skulle föra in samarbetsvilliga rebeller från kylan samtidigt som den isolerade de värsta extremisterna.
Nu stod omkring 68 000 amerikaner i Afghanistan, men striderna gick dåligt på sommaren. Talibanernas uppror grep omkring sig alltmer och säkerhetsläget försämrades. Vi fick uppgifter om att antalet stridande talibaner hade ökat under de tre föregående åren från 7 000 till 25 000. Och anfallen mot Natos styrkor blev allt fler, med över 260 stupade från juni till september jämfört med färre än 100 döda de föregående fyra månaderna. I maj bytte presidenten ut befälhavaren i Afghanistan mot generallöjtnant Stanley McChrystal. Försvarsminister Gates förklarade bytet med att det behövdes ”nya tankegångar” och ”friska ögon”. Det afghanska presidentvalet i augusti förvanskades av utbrett fusk. I september bad general McChrystal presidenten om ytterligare trupper. Han befarade att hela krigsinsatsen skulle gå om intet utan fler resurser.
Det var inte vad man önskade höra i Vita huset, så innan presidenten ens börjat överväga Pentagons begäran ville han vara säker på att vi hade tänkt igenom varje tänkbar möjlighet och situation. Han inledde en andra övergripande strategigenomgång och tog själv klubban. Med början en söndag i mitten av september och sedan hela hösten samlade han regelbundet sina främsta nationella säkerhetsrådgivare i Vita husets lägesrum där vi debatterade de svåra frågorna väckta av ett krig som var på väg att bli det längsta i USA:s historia.
Med stöd av general David Petraeus, som förde befälet över samtliga amerikanska styrkor i regionen, lade McChrystal till sist fram tre valmöjligheter: sätt in en liten extra styrka på cirka 10 000 man som intensifierar utbildningen av den afghanska armén; skicka 40 000 att slåss mot talibanerna i de mest omstridda områdena; låt mer än 80 000 säkra hela landet. Generalerna var klipska skrivbordssoldater och lade ofta fram tre valmöjligheter som svar på vilken fråga som helst och väntade sig att nummer två skulle slå an mest.
Petraeus visade sig vara en effektiv advokat. Han var lysande begåvad, tävlingslysten och politiskt smart, och hans argument vilade på plågsamma lärdomar från Irak. Det tunga arvet efter det kriget vilade som ett mörkt moln över vår debatt om Afghanistan.
Petraeus hade tagit befälet över den allt svagare amerikanska insatsen i Irak i början av 2007, mitt i ett annat blodigt uppror. Han ledde den kontingent på över 20 000 amerikaner som sattes in i några av landets mest riskutsatta delar. I januari 2007 tillkännagav president Bush denna nya offensiv i ett tal på bästa sändningstid till en skeptisk nation.
Hans beslut att skicka fler trupper var ganska överraskande, eftersom en respekterad panel, Iraq Study Group bestående av personer ur båda partierna, hade kommit med sin utredning som rekommenderade att de irakiska säkerhetsstyrkorna tilldelades större ansvar, att färre amerikanska soldater sattes in och att diplomatiska ansträngningar intensifierades i regionen. President Bush gick i allt väsentligt motsatt väg. I sitt tal nämnde han regional diplomati och ville se mer arbete inriktat på försoning mellan Iraks splittrade sekter och politiska fraktioner, men nästan hela tonvikten låg på den säkerhet som fler amerikanska soldater kunde ge.
Jag trodde inte att det var rätt beslut vid den tidpunkten. Efter åratals försummelser och förlorade tillfällen undrade man om Bushadministrationen verkligen dög till att leda en större upptrappning. Nästa kväll reste jag till Irak tillsammans med senator Evan Bayh från Indiana och John McHugh från New York som satt i representanthuset. Han var republikan och blev med tiden president Obamas arméminister. Det var mitt tredje besök i Irak som senator; senast hade jag varit där 2005 i sällskap med senatorerna John McCain, Susan Collins, Russ Feingold och Lindsey Graham. Jag ville se med egna ögon hur läget hade förändrats och tala med våra soldater och befälhavare så att jag fick höra vad de ansåg om de hot vi stod inför.
Jag hade också andra skäl att vara skeptisk. Mitt bristande förtroende för Bushadministrationen gick tillbaka till hösten 2002, då det skrävlades om ovedersägliga och vattentäta bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Efter att ha granskat bevismaterialet och hört mig för hos så många personer med olika uppfattningar som jag kunde hitta, såväl demokrater som republikaner, röstade jag för en militär insats i Irak om FN:s vapeninspektörer inte kunde lämna definitiva besked.
Jag kom att djupt ångra att jag hade låtit president Bush övertyga mig i den omröstningen. Längre fram hävdade han att resolutionen gav honom hela rätten att avgöra när tidsfristen för vapeninspektionerna gick ut. Den 20 mars 2003 avgjorde han att den var slut och inledde kriget, trots att vapeninspektörerna vädjade om bara några veckor till så att de kunde fullfölja sitt uppdrag. Under åren som följde kom många senatorer att önska att de hade röstat mot resolutionen. Jag var en. Medan åren släpade sig vidare blev mitt misstag alltmer smärtsamt för varje brev jag skickade till familjer i delstaten New York som hade mist en son eller en dotter, en far eller en mor.
Fem år senare bad president Bush oss återigen om vårt förtroende. Den här gången gällde det den nya stora truppinsatsen, men jag ville inte vara med. Jag trodde inte att nya trupper skulle kunna rädda oss ur den häxkittel vi befann oss i. Vår militär är världens bästa och våra soldater ger sitt yttersta för att lyckas med vad de än får order att göra. Men att lägga bördan enbart på dem, utan en lika nödvändig diplomatisk strategi, var inte rättvist och inte heller klokt. Vi behövde bådadera om vi skulle kunna komma åt kärnan i de svårigheter vi stod inför: de sekteristiska konflikter som slet sönder Irak och de regionala rivaliteter som rådde inne i landet. De flesta i administrationen verkade helt enkelt inte intresserade av den typen av insatser, som bland annat inbegrep att konfrontera eller engagera Syrien och Iran – de utgjorde en stor del av de underliggande problem vi måste klara av i Irak. År 2003 gick USA i krig i Irak med bara en halv strategi eftersom Colin Powells utrikesdepartement var så gott som utestängt från efterkrigsplaneringen. Den halvan räckte inte för att vi skulle kunna ta oss ur. Längre fram, när jag själv blev chef för departementet och såg vilken expertis som yrkesdiplomaterna satt inne med, blev jag ännu mer bestört över att de i stort sett hade hållits utanför av Bushadministrationen.
När Petraeus hade nominerats till befälhavare och i slutet av januari 2007 förhördes av senatens försvarsutskott innan han utnämndes, pressade jag honom på de punkterna. Jag citerade den manual han själv hade skrivit om upprorsbekämpning medan han tjänstgjorde i armékommandot och generalstabsakademin i Fort Leavenworth i Kansas, att militära framsteg var knutna till interna politiska framsteg och att det ena inte kunde uppnås utan det andra. Vi hade lärt oss samma läxa då vi försökte åstadkomma fred på Balkan. ”Ni får i uppdrag att genomföra en policy som faktiskt inte avspeglar era egna erfarenheter eller råd”, sade jag. ”Ni skrev boken men policyn rättar sig inte efter boken. Och nu blir ni ombedd att lösa cirkelns kvadratur, att finna en militär lösning på en politisk kris.”
Under sin tid i Irak följde Petraeus lyckligtvis en strategi som påminde mycket mer om det han hade förordat i sina skrifter och det jag hade pressat honom på under förhöret än om Bushadministrationens synsätt dittills. Hans övergripande strategi för upprorsbekämpning blev känd som COIN. Dess bärande idé var att skydda tättbebyggda områden och vinna irakiernas ”hjärtan och sinnen” genom att etablera relationer och utvecklingsprojekt. Strategin sammanfattades i orden ”röj, håll och bygg”. Syftet var att rensa ett område från rebeller, försvara det så att de inte kunde återvända och satsa på infrastruktur och samhällsbygge så att invånarna såg att deras tillvaro blev bättre och började försvara sig. Under Petraeus lämnade de amerikanska styrkorna sina stora, tungt befästa baser och spred ut sig i bostadsområden och byar, där de var mer direkt utsatta för risk men också kunde skapa trygghet.
Lika viktigt, om inte ännu viktigare, var att det pågick en utveckling som förändrade själva förutsättningarna men som de flesta inte märkte. En samling sunnishejker som tidigare hade stött upproret tröttnade på al-Qaidas brutalitet mot deras trosfränder och bröt med extremisterna. I vad som blev känt som ”sunnis uppvaknande” bytte mer än 100 000 klankrigare sida och hamnade på den amerikanska avlöningslistan. Dessa händelser ändrade krigets förlopp i grunden.
I Washington bildade inrikespolitiken delvis bakgrunden till debatten om den stora truppinsatsen. Vid det laget stod det klart att vi hade fått Irak totalt om bakfoten. Kriget hade delat Amerika från första början och år 2006 var den överväldigande majoriteten emot kriget, vilket tydligt framgick av kongressvalet i november det året. Som vi hade fått lära oss i Vietnam är det mycket svårt att föra ett långvarigt och kostsamt krig utan stöd av folket och en anda av gemensamma uppoffringar. Jag ansåg inte att vi borde trappa upp vårt engagemang i Irak när oppositionen bland våra landsmän var så stark.
Under min tid i senaten fanns det flera republikaner vilkas omdöme jag satte stort värde på. En var John Warner från Virginia. Han hade varit marinminister under president Nixon och satt som nummer två i rangordning i senatens försvarskommitté, där jag var ordinarie medlem. Han röstade för kriget 2002, så när han kom tillbaka från ett besök i Irak i slutet av 2006 och öppet talade om att kriget nu enligt hans bedömning gick ”i sidled”, sände han kalla kårar genom sitt eget parti och längre än så. Han hade uttryckt sig försiktigt, men en sådan formulering av John Warner var både ett fördömande och ett krav på förändring.
Vart jag än kom mötte jag människor som orubbligt motsatte sig kriget och följaktligen var besvikna på mig. De flesta hade varit emot det från början, andra blev det med tiden. De mest kritiska av alla var de ångestfyllda familjerna som ville ha sina nära och kära tillbaka, veteraner som var oroliga för sina kamrater i Irak och människor från alla samhällsskikt som sörjde våra stupade unga män och kvinnor. De var också frustrerade över ett krig som hade försvagat vårt lands prestige i världen, inte var korrekt finansierat och skadade våra strategiska intressen i regionen.
Många skulle aldrig komma att förlåta mig för att jag hade röstat för kriget 2002, vad jag än sade eller gjorde, men jag borde ha gått ut tidigare och med de tydligaste ord jag kunde hitta klargjort att jag ångrade mig. Jag hade gått nästan hela vägen och sagt att jag beklagade att president Bush använde sin auktoritet på detta sätt, och att det inte hade blivit någon omröstning om vi då hade vetat vad vi fick veta längre fram. Men jag hejdade mig inför ordet fel. Det berodde inte på att jag ville plocka politiska poäng. De som röstade i primärvalen och medierna envisades med att jag skulle yttra det ordet. När jag röstade ja 2002 till förslaget att sätta in trupper i Irak framhöll jag att det troligen var ”det svåraste beslut jag någonsin har måst fatta”. Jag handlade i god tro och fattade det bästa beslut jag kunde på det underlag jag hade. Och jag var inte ensam om att ha fel. Men jag hade fortfarande fel. Rätt och slätt.
I vår politiska kultur tolkas det ofta som svaghet om man erkänner ett misstag när det i själva verket är ett tecken på styrka och mognad hos människor och nationer. Det var ännu en lärdom jag drog av tiden som utrikesminister.
I den positionen hade jag också direkt del i ansvaret för att amerikanska medborgare utsattes för livsfara till skydd för vår nationella säkerhet. Medan Bill var president såg jag honom brottas med allvaret i dessa beslut, och som senator och medlem av försvarsutskottet arbetade jag i nära kontakt med kolleger och militära ledare och granskade noga alla situationer som uppkom. Men det är något helt annat än att sitta vid bordet i Lägesrummet och debattera frågor om krig och fred och ställas inför de oavsiktliga konsekvenserna av varje beslut. Och man är inte det minsta förberedd när människor som har fått order att tjänstgöra på farliga platser inte kommer hem igen.
Hur gärna jag än hade velat kunde jag aldrig göra något åt att jag hade röstat som jag gjorde om Irak. Men jag kunde åtminstone dra de rätta lärdomarna av det kriget och tillämpa dem på Afghanistan och andra ställen där vi hade grundläggande säkerhetsintressen. Jag hade bestämt mig för att göra så när jag ställdes inför svåra val i framtiden, med större erfarenhet, klokskap, skepsis och ödmjukhet.
Generalerna Petraeus och McChrystal förordade att COIN genomfördes i Afghanistan. För det ändamålet behövde de fler trupper, precis som de hade gjort i Irak. Men tänk om det inte kom någon motsvarighet till sunnis uppvaknande den här gången? Kunde det tänkas att vi drog fel lärdomar av Irak?
Den som starkast opponerade sig mot Pentagons förslag var vicepresident Biden. Han ansåg att hela idén om en stor ny truppinsats var feltänkt. Afghanistan var inte Irak. En storskalig insats för ”nationsbyggande” i ett land som praktiskt taget saknade infrastruktur och statsledning var dömd att misslyckas. Han trodde inte att talibanerna kunde besegras och var övertygad om att den enda följden av att fler amerikanska trupper sattes in blev ännu ett blodigt moras. Vicepresidenten argumenterade i stället för ett mindre militärt fotavtryck och starkare inriktning på terroristbekämpning. General Jones och Rahm Emanuel gav uttryck åt liknande tankar.
Kruxet med det resonemanget var att det skulle bli mycket svårare att genomföra effektiva operationer mot terrorism om talibanerna fortsatte att lägga under sig mer av landet. Vi skulle inte ha samma underrättelsenätverk som vi behövde för att hitta terroristerna, eller baser där vi kunde slå till mot mål i eller utanför Afghanistan. al-Qaida hade redan säkra tillhåll i Pakistan. Om vi lät stora delar av Afghanistan falla i talibanernas händer skulle de återigen kunna smyga sig undan även där.
En annan som var skeptisk till att fler trupper sattes in var Richard Holbrooke. Vi hade känt varandra sedan 1990-talet då han var Bills speciella sändebud på Balkan. År 1996 hade Holbrooke föreslagit att jag skulle resa till Bosnien och träffa religiösa ledare, företrädare för civilsamhället och kvinnor som fick ta den värsta stöten av våldet. Det var ett ovanligt uppdrag för en presidenthustru, men som jag lärde mig med tiden ödslade Holbrooke sällan sin tid på något vanligt.
Holbrooke var imponerande storväxt och flödade över av begåvning och ärelystnad. Efter att 1962, vid tjugoett års ålder och fylld av Kennedyerans idealism ha blivit antagen som tjänsteman i utrikesdepartementet fick han sitt elddop i Vietnam. Det var där han på nära håll såg svårigheterna med att bekämpa uppror. Han steg snabbt i graderna. I Carteradministrationen, då han fortfarande bara var i trettiofemårsåldern, blev han biträdande utrikesminister för östasiatiska och stillahavsangelägenheter och bidrog till att normalisera relationerna med Kina. Han säkrade sin plats i historien genom att besegra Slobodan Milošević 1995 och förhandla fram Daytonavtalet som satte punkt för kriget i Bosnien.
Min vänskap med Richard fördjupades genom åren. När han var vår FN-ambassadör under Clintonadministrationens båda sista år samarbetade vi om aids och världsomspännande hälsofrågor. Jag blev också nära vän till hans hustru, journalisten och författaren Kati Marton. Richard och Kati ordnade fantastiska middagar. Man visste aldrig vem man skulle träffa – en nobelpristagare, en filmstjärna, en drottning. En kväll ordnade han en originell överraskning för mig. Han hade hört mig säga något uppskattande om Frälsningsarmén en gång. Mitt under middagen gav han ett tecken, dörrarna slogs upp och in marscherade en liten mässingsorkester från Frälsningsarmén som sjöng och blåste i trumpet. Richard log från öra till öra.
Jag visste att han mer än gärna ville återgå i tjänst när jag blev utrikesminister, så jag bad honom ta hand om Afghanistan-Pakistan-frågan som såg ut att behöva hans kolossala talang och personlighet. Han hade besökt Afghanistan redan 1971 och blivit djupt fascinerad. Efter privata resor till regionen 2006 och 2008 skrev han flera artiklar där han uppmanade Bushadministrationen att ta fram en ny strategi för sitt krig, med ökad betoning på Pakistan. Jag instämde i hans analys och gav honom i uppdrag att samla de skarpaste hjärnor han kunde hitta i och utanför statsledning och förvaltning och omsätta sina idéer i praktiken. Han värvade genast akademiker, experter från fristående organisationer, lovande ungdomar från nio federala myndigheter och departement, även företrädare för allierade regeringar. Det var en brokig blandning av originella, intelligenta och mycket energiska människor – mestadels unga – som jag kom att stå nära, särskilt efter Richards död.
Jag hade lite svårt att vänja mig vid Richards ångvältstil. När han fick en idé agiterade han obarmhärtigt för den, ringde gång på gång, satt och väntade utanför mitt ämbetsrum, stövlade in på sammanträden utan att vara inbjuden och följde en gång efter mig in i ett damrum bara för att kunna avsluta sitt resonemang – i Pakistan till råga på allt. Om jag avvisade något förslag väntade han några dagar, låtsades att vi aldrig hade talat om saken och försökte igen. Till slut utbrast jag: ”Jag har ju sagt nej. Varför tjatar du på mig?” Då tittade han oskyldigt på mig och svarade: ”Jag utgick från att ni någon gång skulle inse att ni hade fel och jag rätt.” I rättvisans namn hände det faktiskt ibland. Det var just denna envishet som gjorde honom bäst lämpad för detta brådskande uppdrag.
I början av 2009 bjöd jag hem Richard och David Petraeus på middag så att de skulle få lära känna varandra. Båda hade outtömlig energi och ständigt nya idéer, och jag visste att de skulle trivas tillsammans. De dök rakt ner i de allra knepigaste policyfrågor och inspirerade varandra. När de gick sade båda: ”Det här gör vi om i morgon kväll.”
Richard var lika intresserad som David av en aggressiv strategi för upprorsbekämpning som gick ut på att förstärka trovärdigheten hos regeringen i Kabul och försvaga talibanernas dragningskraft. Men han var inte säker på att tiotusentals nyinsatta soldater behövdes för att göra det. Han befarade att fler trupper och strider skulle alienera de afghanska civila och undergräva det goda rykte som vi hade skaffat oss genom att stötta den ekonomiska utvecklingen och förbättra styrelseskicket.
Med ledning av sina erfarenheter från Balkan var Richard säker på att diplomati och politik var vägen till ett slut på kriget. Han ville leda en diplomatisk offensiv där den regionala dynamik förändrades som fortfarande lade bränsle på konflikten, i synnerhet de förgiftade relationerna mellan Pakistan och Afghanistan och mellan Pakistan och Indien. Han insisterade också på att vi skulle betrakta försoning mellan de afghanska kombattanterna som vår främsta prioritet.
Richard började resa till regionens huvudstäder och leta efter en diplomatisk öppning, om aldrig så liten, som kunde leda till en politisk lösning, samtidigt som han enträget uppmanade Afghanistans grannar att utöka handel och kontakter över gränserna. Han ivrade också för att våra allierade och partner skulle utse egna speciella representanter så att han fick direkta motsvarigheter att förhandla med.
I februari 2009, bara några veckor in i vår ämbetsperiod, organiserade han en internationell ”kontaktgrupp” som skulle avhandla Afghanistan och samlade omkring femtio länder, bland dem företrädare för FN, Nato, EU och Organisationen för islamiskt samarbete. Han ville att alla länder och grupper som bidrog med trupper, skänkte pengar eller utövade inflytande i Afghanistan skulle ta på sig sin del av ansvaret genom att ofta träffas och samordna arbetet. En månad senare hjälpte han och hans medarbetare FN att planera en stor internationell konferens om Afghanistan i Haag. Jag sträckte mig till att låta Iran inbjudas för att vi skulle kunna pröva om det var möjligt att samarbeta om gemensamma intressen i Afghanistan, till exempel öka säkerheten vid gränserna och hejda drogsmugglingen. Vid lunchen hade Holbrooke ett kort samtal med den ledande diplomaten från Iran, en av de direkta kontakter på högsta nivå som ägde rum mellan våra länder efter 11 september.
Inne i Afghanistan förordade Holbrooke en ”civil offensiv” som skulle förverkliga Riedelutredningens rekommendationer om en dramatisk ökning av biståndet, så att afghanerna fick ett drägligare liv och regeringen i Kabul stärktes. Han yrkade på att vi skulle ändra inriktningen på vår narkotikabekämpning i Afghanistan från bönderna, som skaffade sig en mager bärgning på att odla opievallmor, till droghandlarna, som tjänade grova pengar och finansierade upproret med dem. Han försökte lägga om USAID:s utvecklingsarbete i både Afghanistan och Pakistan till stora specialprojekt som skulle väcka positiv uppmärksamhet hos befolkningen, till exempel kraftverksdammar i det energifattiga Pakistan. Och han eldade upp sig till passionerade höjder om propagandakriget, som talibanerna var på väg att vinna trots att vi var oändligt överlägsna i resurser och teknologi. Rebellerna använde mobila radiosändare, som de monterade på åsnor, motorcyklar och lastbilar, för att sprida fruktan, skrämma lokalbefolkningar och undvika att bli upptäckta av koalitionens styrkor. Fruktansvärt irriterande, tyckte Richard.
Denna störtflod av aktivitet förlöpte inte utan skador. I Vita huset uppfattade somliga hans försök att samordna olika statliga verk och myndigheter som intrång på deras revir. Yngre medhjälpare i Vita huset himlade med ögonen när han åberopade lärdomar från Vietnam. De som arbetade på den militära kampanjen förstod inte alltid varför han ständigt talade om jordbruksprojekt eller mobilmaster, och de uppskattade det inte heller. Holbrookes traditionella diplomatiska stil – den blandning av improvisation, smicker och gormande som hade utmanövrerat Milošević – passade sig inte i Vita huset där man gick in för att driva en välordnad beslutsprocess med så lite dramatik som möjligt. Det gjorde ont att se en så skicklig diplomat marginaliseras och försvagas. Jag försvarade honom när jag än hade möjlighet, även mot flera försök att tvinga bort honom från hans uppdrag.
Vid ett tillfälle fick jag rent av besked av en person i Vita husets stab att jag skulle avskeda Richard. ”Om presidenten vill ha bort Richard Holbrooke får han säga det direkt till mig”, svarade jag. Som så ofta i svåra ärenden gick jag raka vägen till presidenten och förklarade varför jag ansåg Richard vara en tillgång. Presidenten lyssnade till min rekommendation och Richard fick gå vidare med sitt viktiga arbete.
Jag var övertygad om att Richard hade rätt i att det behövdes både en diplomatisk kampanj och en stor civil insats, men jag sade emot när han påstod att fler trupper inte behövdes för att det skulle fungera. ”Hur ska vi kunna tvinga talibanerna till förhandlingsbordet om det går som smort för dem?” frågade jag. ”Hur ska det kunna bli någon civil kraftsamling i Kandahar när talibanerna har kontrollen där?”
Under raden av regelbundna möten i Lägesrummet såg presidenten ut att steg för steg acceptera tanken på att placera ut de tiotusentals nya soldater som militären ville ha, jämsides med de nya diplomater och utvecklingsexperter som Richard och jag rekommenderade. Men han ställde alltjämt många frågor. Den viktigaste var hur vi skulle undvika att binda oss att utkämpa ett krig utan synbart slut. Hur kunde utgången tänkas bli?
Det svar vi hoppades på var att den afghanska regeringen och armén till sist skulle bli starka nog att ta på sig ansvaret för säkerheten i sitt eget land och hålla upproret i schack. Då behövde USA inte rycka ut och våra soldater kunde komma hem. Det var därför som vi och våra allierade utbildade afghanska soldater, moderniserade ministerierna och förföljde de upproriska – allt för att bana väg för en övergång till afghansk kontroll. Men för att det scenariot skulle bli verklighet måste vi ha en trovärdig partner i Kabul som var beredd att axla detta ansvar. Och hösten 2009 var ingen runt bordet säker på att vi hade någon.
Att tala med Afghanistans president Hamid Karzai var ofta en frustrerande övning. Han var charmerande, bildad och orubblig i sina övertygelser. Han var också högmodig och envis och reste genast borst om han tyckte sig bli nedlåtande behandlad. Men det var omöjligt att förbigå honom eller att enbart acceptera de uppfattningar som vi delade med honom. Vare sig vi ville eller ej var Karzai absolut avgörande för vårt arbete i Afghanistan.
Karzai tillhörde en framstående pashtunsläkt som länge hade varit verksam i Afghanistans politik. År 2001 installerades han av FN som landets ledare under övergångsperioden efter talibanernas fall, och längre fram valdes han till interimistisk ordförande för ett traditionellt stort råd av stamäldste, en loya jirga. Sedan vann han landets första presidentval 2004 med en ämbetsperiod på fem år. Nu hade han ansvaret för ett land som var sönderslitet av etniska rivaliteter, förött av decennier av krig och instabilt på grund av ett pågående uppror, och han gjorde allt i sin makt för att även de som inte bodde i huvudstaden Kabul skulle kunna leva i säkerhet och få del av samhällets bastjänster. Han irriterade regelbundet sina amerikanska partner med obehärskade utbrott under sammanträden och i medierna, men han var också en äkta politisk överlevare som med framgång spelade ut rivaliserande fraktioner mot varandra och lyckades knyta ett starkt personligt band med president George W. Bush. Trots sitt rykte för ombytlighet var Karzai i själva verket konsekvent i sina kärnprioriteter: att upprätthålla ett enat Afghanistans suveränitet – och sin egen makt.
Sedan 11 september hade jag lärt känna Karzai ganska väl. I juni 2004 tog jag med honom till Fort Drum i delstaten New York så att han fick tillfälle att tacka personal ur 10:e jägardivisionen, då den division i den amerikanska armén som var utplacerad över det största området, för deras tjänstgöring i Afghanistan. Med åren hade jag förmånen att bekanta mig närmare med 10:e jägardivisionens personal som bestod av både män och kvinnor, i Fort Drum, Irak och Afghanistan. Alltid när jag besökte en av dessa krigszoner som senator försökte jag ta mig tid att tala med soldater från delstaten New York om vad som verkligen pågick i fält. De berättade om uniformspersedlar som inte alls var skottsäkra och om stridsvagnar som lätt sköts sönder – djupt beklämmande att höra – men också om tapperhet och uthållighet. Vid Karzais besök i Fort Drum talade han med tacksamhet och aktning om de uppoffringar som soldaterna gjorde för hans land. Andra gånger lade han större skuld för våldet i Afghanistan på oss amerikaner än på talibanerna. Det hade jag svårt att svälja.
Men vi behövde Karzai, så jag gjorde allt jag kunde för att komma på god fot med honom. Vi hade lätt att få kontakt på det personliga och politiska planet. Och som med många andra ledare på denna nivå kom man långt med Karzai om man visade respekt och hövlighet. Varje gång han besökte Washington försökte jag ordna så att han skulle känna sig som den hedrade gäst han var. Det var i de miljöerna som han var mest tillmötesgående som partner. En dag tog vi en promenad i den vackra rosengården på Dumbarton Oaks i Georgetown och drack sedan te i orangeriet. Han talade mer öppet än vanligt om sina svårigheter därhemma, särskilt de aldrig upphörande hoten från al-Qaidas trygga tillflyktsorter i Pakistan. Som tack för mina omsorger i Washington gjorde han sig extra möda med att vara gästfri då jag själv var i Kabul. Bland annat fick jag träffa hans hustru i parets privatbostad.
I augusti 2009 ställde Karzai upp för omval. De internationella valobservatörerna konstaterade att hela valet var genomsyrat av fusk. FN ville ha en ny valomgång mellan Karzai och hans närmaste medtävlare Abdullah Abdullah, men Karzai sade blankt nej. Han var upprörd över vad han såg som utländsk inblandning i valet (han var säker på att Holbrooke intrigerade för att störta honom) och ville inte mista sin makt för något pris i världen. Han hade tagit mycket illa vid sig av att inte ha utropats till segrare efter den första omgången. I oktober hotade dödläget att avbryta det internationella stödet för hans regering och skingra den lilla trovärdighet den hade bland afghanerna själva.
”Tänk på de historiska konsekvenserna, både för er själv som den förste demokratiskt valde ledaren och för ert land”, bönföll jag honom i telefon medan jag försökte få till en kompromiss som skulle bevara stabiliteten för landet och legitimiteten för regimen i Kabul. ”Ni har en chans att gå ur processen med en starkare regering under er ledning, men det beror på vilka åtgärder ni vidtar i fortsättningen.”
Karzai satte klackarna i marken och blev mycket stram när jag tog upp påståendena om utbrett fusk i valet. ”Hur kan vi säga till medborgarna att alla deras röster var falska?” frågade han. De hade trotsat talibanernas försök att skrämma bort dem från valurnorna. ”De skar av fingrar och näsor, många blev skjutna, unga kvinnor offrade sig, era trupper led förluster – att säga att alltsammans var fel och meningslöst är ett skrämmande scenario.” Karzai hade rätt om de otroliga uppoffringar afghanerna hade gjort, men han hade fel om hur de skulle hedras för dem.
De följande dagarna debatterade vi fram och tillbaka. Jag förklarade att Karzai skulle få det moraliska övertaget och stärka sin trovärdighet både i världssamfundet och hos sina egna medborgare om han accepterade en andra valomgång, som han sannolikt skulle vinna. Till min glädje fick jag höra att John Kerry, som var ordförande för senatens utrikesutskott, ämnade resa till Kabul. Han skulle bli en värdefull allierad och hjälpa mig att övertala Karzai att gå vidare med en andra valomgång. Kerry satt bredvid mig där jag ringde från mitt rum på utrikesdepartementet och vi argumenterade gemensamt i kraft av våra egna erfarenheter. ”Jag har kandiderat till presidentposten och det har min man också”, påpekade jag för Karzai. ”Jag vet hur det är att vinna och förlora. Det gör senator Kerry med. Vi vet hur svåra dessa beslut kan vara.”
Det kändes som om vi gjorde framsteg, så när Kerry stod i begrepp att återvända till Washington för att ta hand om några ärenden i senaten bad jag honom stanna lite längre i Kabul. Han i sin tur bad mig ringa till senatens majoritetsledare Harry Reid och anmoda honom att inte ta upp några frågor till omröstning förrän han var tillbaka. Reid gick med på ett dygns uppskov men var angelägen om att Kerry kom hem snarast möjligt.
Efter fyra dagars påtryckningar gav Karzai efter. Han skulle godta FN-övervakarnas resultat och ge tillstånd till en andra valomgång i början av november. Det slutade med att Abdullah drog sig ur och Karzai utropades till segrare. Snyggt var det inte, men vi undvek åtminstone ett dråpslag mot Karzais legitimitet.
I mitten av november var jag med på Karzais installation i Kabul. Säkerhetsåtgärderna var exceptionellt stränga eftersom ledare från hela världen samlades. Under en långdragen middag i presidentpalatset kvällen före ceremonin pressade jag Karzai på flera punkter. Först och främst underströk jag att det var dags att börja hålla seriösa överläggningar om hur ansvaret för säkerheten skulle föras över från den USA-ledda koalitionen till Afghanistans nationalarmé. Ingen väntade sig att det skulle ske över en natt, men president Obama ville ha försäkringar om att USA inte utfäste sig att stanna kvar i det oändliga.
Jag talade också med Karzai om möjligheten till en politisk uppgörelse som en dag kanske skulle leda till ett slut på striderna. Kunde förhandlingar eller incitament någonsin övertala tillräckligt många talibaner att lägga ner sina vapen och acceptera det nya Afghanistan? Eller hade vi att göra med en samling oförsonliga extremister och nejsägare som aldrig skulle kompromissa eller gå med på en förlikning? Hindren för detta slags fredsprocess tedde sig så gott som oöverstigliga. Men ingen skulle gå ut genom dörren om den inte var öppen, inskärpte jag. Karzai var alltid villig att förhandla med talibanerna på sina egna villkor. Ett av våra problem med honom var att han inte såg talibanerna som sina främsta motståndare i kriget. I hans ögon var det Pakistan. Han tvekade till och med att besöka sina egna styrkor, som slogs mot talibanerna, ute på fältet. Han ansåg att både Afghanistans och koalitionens styrkor borde rikta lejonparten av sina insatser mot Pakistan medan han själv förhandlade med sina pashtunska fränder och landsmän bland talibanerna. Men talibanerna ville inte gå honom till mötes, och det var ett bakslag för honom. Amerikanska försvarsstyrkor och diplomater skulle bli tvungna att lägga grunden och sedan föra samman parterna. Medan detta pågick letade Karzai frenetiskt efter någon som påstod sig företräda talibanerna.
Till sist slog jag fast att han efter valkontroversen absolut måste visa sig villigare att slå ner på korruptionen. Den härjade fritt i Afghanistan, avtappade resurser, underblåste en kultur av laglöshet och alienerade folket. Han behövde en plan för att angripa ”vardagskorruptionen” på låg nivå, som ingår i tillvaron i Afghanistan, och den skadliga korruptionen bland högre tjänstemän som regelbundet kanaliserade väldiga belopp från internationella bistånds- och utvecklingsprojekt till sina egna fickor. Det värsta exemplet var plundringen av Kabul Bank. Vi var inte ute efter att Afghanistan skulle bli fläckfritt och skinande vitt, men att stöld och utpressning i stor skala minskade var livsviktigt för krigsansträngningen.
Dagen därpå skred Karzai stolt fram på en röd matta omgiven av ett hedersgarde i galauniform. Om man bara hade sett de soldaterna, med fräscha vita handskar och blänkande stövlar, skulle man inte ha trott att den nyskapade afghanska nationalarmén långt ifrån var redo att leda striden mot talibanerna av egen kraft. Åtminstone den dagen föreföll de vara säkra på sig själva och ha full kontroll.
Det gjorde Karzai också. Som vanligt drog han blickarna till sig med sin cape i speciell stil och persianmössan på svaj. Jag var en av de få kvinnor som var närvarande och Karzai förde omkring mig så att jag skulle träffa pashtunledarna från båda sidorna av den icke erkända gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, som han sade. Pashtunerna är ett av världens vackraste folk. Deras skarpskurna drag och ofta blå ögon med genomträngande blick framhävs av raffinerade turbaner. Det var detta folk som Karzai härstammade från, och det glömde han inte en sekund.
Karzai höll sitt installationstal inne i palatset, flankerad av afghanska flaggor och omgiven av en enorm rabatt av röda och vita blommor. Nästan allt han sade var precis rätt. Han avgav ett kraftfullt löfte att ta itu med korruptionen. Han tillkännagav en ny åtgärd som vi hade diskuterat och som krävde att alla statstjänstemän registrerade sina tillgångar, så att pengar och inflytande kunde spåras lättare. Han skisserade också insatser för att förbättra den grundläggande samhällsservicen, förstärka rättssystemet och skapa fler möjligheter till utbildning och högre ekonomisk standard. Talibanerna fick följande erbjudande: ”Vi välkomnar och kommer att ge nödvändig hjälp till alla desillusionerade landsmän som är villiga att återvända till sina hem, leva i fred och acceptera författningen”, med ett tillägg som uteslöt al-Qaida och stridande direkt kopplade till den internationella terrorismen. För att visa att han menade allvar lovade han att sammankalla en ny loya jirga för överläggningar om en freds- och försoningsprocess.
Allra viktigast var att Karzai utfäste sig att påskynda arbetet på att organisera en kompetent och effektiv afghansk nationell säkerhetsstyrka som skulle kunna ersätta amerikanska och internationella trupper efter hand: ”Vi är fast beslutna att se till att afghanska styrkor inom fem år kan gå i spetsen för att garantera säkerhet och trygghet i hela landet.” Det var precis vad president Obama hade väntat på att få höra.
Den 23 november träffade jag president Obama först vid ett kabinettssammanträde mitt på dagen, sedan sent på eftermiddagen i Ovala rummet där vicepresident Biden också var närvarande, och så på kvällen vid Nationella säkerhetsrådets möte i Vita husets Lägesrum.
Jag gav presidenten en noggrann redogörelse för min resa till Kabul och för samtalen med Karzai. Sedan lade jag fram mina idéer och började med grundförutsättningen att vi inte kunde överge Afghanistan. Det hade USA prövat på 1989, när de sovjetiska trupperna drog sig tillbaka, och vi fick betala ett ohyggligt pris för att vi låtit landet bli en fristad för terrorister. Status quo var inte heller acceptabelt. Amerikanska soldater dog hela tiden och regeringen i Kabul förlorade mark dag för dag. Något måste göras.
Jag stödde militärens förslag om fler trupper, i kombination med civila insatser och diplomatiska ansträngningar både i Afghanistan och i regionen som helhet, så att konflikten kunde föras till ett slut. Jag ansåg att fler väpnade styrkor var avgörande för våra möjligheter att skapa utrymme för en process där afghanerna övertog ansvaret, stå för stabilitet och säkerhet så att regeringen kunde etablera sig och vinna styrka och slutligen lägga ner kraft på en diplomatisk lösning.
Jag delade presidentens tvekan till ett engagemang utan slutpunkt, villkor och förväntningar. Det var därför jag hade pressat Karzai så hårt att i sitt installationstal presentera utsikter till att afghanerna själva övertog ansvaret för säkerheten. Att planera för en sådan övergång och få stöd från världssamfundet måste bli en prioritet på vägen framåt.
Presidenten lyssnade uppmärksamt till alla argument från oss andra kring bordet. Det började bli sent men han hade ännu inte kommit fram till något slutgiltigt beslut. Efter några dagar, när han hade gjort en sista genomgång av de militära alternativen med Gates och Mullen, var saken klar.
Presidenten bestämde sig för att tillkännage sin nya linje i ett tal på militärhögskolan West Point. Efter att ha ringt utländska ledare och hållit en föredragning för medlemmar av kongressen gjorde jag sällskap med honom på Marine One för den korta helikopterturen till Andrews flygbas, där vi gick ombord på Air Force One som tog oss till Stewart International Airport i New York. Sedan bar det av till West Point på en annan Marine One. I vanliga fall tycker jag inte om helikoptrar. De bullrar och är trånga och trotsar tyngdlagen endast med häftiga ryck och stor möda. Men Marine One är något annat. Kabinen i presidenthelikoptern i de välkända gröna och vita färgerna känns mer som ett litet flygplan med vita lädersäten, blå gardiner och plats för tolv passagerare. Det är lika tyst som i en bil. Att lyfta från Vita husets södra gräsmatta, nå marschhöjd över National Mall, passera så nära Washingtonmonumentet att det känns som om man kunde sträcka ut handen och röra vid marmorn – en unik upplevelse.
På den här turen satt jag bredvid Gates och Mullen mittemot Jones och presidenten, som läste igenom talet en gång till. Här hade vi en president som hade blivit vald delvis på grund av sitt motstånd mot kriget i Irak och sitt löfte att avsluta det. Nu skulle han strax förklara för det amerikanska folket varför han trappade upp vårt engagemang i ett annat krig i ett avlägset land. Det hade varit ett svårt övervägande, men jag var säker på att han hade valt rätt.
När vi kom fram till West Point satte jag mig bredvid försvarsminister Gates i Eisenhower Hall Theatre inför ett hav av kadetter i grå vapenrock. På Gates högra sida satt general Eric Shinseki, som var minister för veteranernas angelägenheter. Som arméns generalstabschef 2003 hade han profetiskt varskott Bushadministrationen om att många fler soldater än budgeterat måste sättas in för att säkra Irak efter en invasion. Till följd av sin ärlighet kritiserades Shinseki, fördes åt sidan och avgick till sist. Nu var vi här, nästan sju år senare, och diskuterade än en gång hur många soldater som verkligen var nödvändiga för att vi skulle nå våra mål.
Presidenten började med att påminna åhörarna om varför USA befann sig i Afghanistan. ”Vi bad inte om denna strid.” Men när al-Qaida attackerade Amerika 11 september 2011 – en attack som planerats under talibanernas beskydd i Afghanistan – tvingades vi i krig. Han förklarade att kriget i Irak hade avlett resurser och uppmärksamhet från insatserna i Afghanistan. När han själv tillträdde sitt ämbete stod lite drygt 32 000 amerikanska soldater i Afghanistan, jämfört med 160 000 i Irak när kriget rasade som värst: ”Afghanistan är inte förlorat men i flera år har det rört sig baklänges. Talibanerna har fått nya krafter.” Han bekräftade vårt mer koncentrerade uppdrag i Afghanistan: att störa, skingra och besegra al-Qaida i Afghanistan och Pakistan och hindra det från att hota USA och våra allierade i framtiden. Han ämnade sätta in ytterligare 30 000 amerikanska soldater för att verkställa sin plan, jämsides med fler bidrag från våra allierade. ”Efter arton månader kommer våra trupper att börja återvända hem.”
Det var senare än jag hade hoppats på, och jag blev orolig för att vi sände fel signal till såväl vän som fiende. Jag var fullt övertygad om att vi behövde en tidsbegränsad offensiv och en snabb övergång, men jag ansåg att det låg en fördel i att inte visa våra kort i onödan. Men i och med att takten i tillbakadragandet inte var specificerad fanns det tillräckligt mycket flexibilitet för att vi skulle hinna med.
Presidenten betonade vikten av att den ekonomiska utvecklingen i Afghanistan stimulerades och korruptionen minskade, och han uppmanade oss att inrikta vårt bistånd på områden, till exempel jordbruket, där det genast inverkade på afghanernas liv, och att införa nya normer för ansvarsutkrävande och transparens.
Biträdande utrikesminister Jack Lew hade ansvaret för att uppbåda personal och pengar för vår ”civila offensiv”. Holbrooke och hans medarbetare ordnade prioriteringarna i samarbete med vår ambassad i Kabul: att ge afghanerna möjlighet att påverka sitt lands framtid och lägga fram trovärdiga alternativ till extremism och uppror. Under året därpå skulle vi trefaldiga antalet diplomater och biståndsexperter och andra civila specialister i Afghanistan, samtidigt som vi också utvidgade vår närvaro på fältet nästan sexdubbelt. Då jag lämnade utrikesdepartementet hade afghanerna gjort framsteg. Ekonomin växte och opiumproduktionen hade sjunkit. Spädbarnsdödligheten minskade 22 procent. Under talibanernas välde gick bara 900 000 pojkar och inga flickor i skolan. År 2010 var det sammanlagda elevantalet 7,1 miljoner, av vilka nästan 40 procent var flickor. Mer än 100 000 små privata lån gick till kvinnor som på så sätt fick möjlighet att starta företag och gå in i den vita ekonomin. Vi utbildade också hundratusentals bönder i nya metoder och försåg dem med nya utsäden.
Den dagen på West Point gjorde jag mig inga illusioner om att det skulle gå lätt att vända detta krig helt om. Men jag var viss om att presidenten hade valt rätt och placerat oss i bästa tänkbara position att lyckas. Utmaningarna som väntade var ändå enorma. Jag såg mig om på kadetterna som fyllde varenda sittplats i den enorma salen. De satt käppraka och slukade varje ord från sin överbefälhavare, som talade om ett krig många av dem snart skulle strida i. Det var unga ansikten, fyllda av energi och målmedvetenhet, som gjorde sig redo att möta en riskfylld värld i hopp om att göra Amerika tryggare. Jag hoppades att vi gjorde rätt mot dem. När presidenten hade avslutat sitt tal steg han ner i salen och skakade han med kadetterna, som trängdes omkring honom.