Det finns en blåvingevisa som jag lärde mig i småskolan: ”Skaffa dig nya vänner men behåll de gamla. Det ena är silver, det andra är guld.” För USA är alliansen med Europa värd mer än guld.
När USA attackerades 11 september 2001 ställde sig Europas länder vid vår sida utan att tveka. En rubrik i den franska tidningen Le Monde utropade: ”Vi är amerikaner allesammans.” Dagen efter attacken åberopade Nato för första gången i historien artikel 5 i sin stadga. Den stipulerar att ett anfall mot en medlem är ett anfall mot alla. Efter att amerikaner i årtionden stått sida vid sida med européer, från Utah Beach i Normandie och Checkpoint Charlie i Berlin till Kosovo, visade européerna nu att de ville stödja oss i nödens stund.
Tyvärr försämrades relationerna efter det högvattenmärket. De flesta av våra europeiska allierade ansåg vårt beslut att invadera Irak vara felaktigt. Många stötte sig på den attityd president George W. Bushs administration intog, ”antingen är ni med oss eller mot oss”, exemplifierad av försvarsminister Donald Rumsfelds nedlåtande ord om Frankrike och Tyskland som ”gamla Europa” när Irakdebatten flammade som högst i början av 2003. År 2009 hade den positiva bilden av Amerika falnat betänkligt i hela Europa, från 83 procent i vår favör i Storbritannien och 78 procent i Tyskland år 2000 till 53 respektive 31 procent vid slutet av 2008. Här hade vi mycket att göra.
Vår största tillgång när vi skulle vända den europeiska opinionsvågen var nog ”Obamaeffekten”. Många européer över hela kontinenten var otroligt glada åt vår nye president. Medan han kandiderade i juli 2008 hade han elektrifierat en enorm folkmassa på 200 000 personer i Berlin. Dagen efter valet hade en fransk tidning rubriken ”En amerikansk dröm”. Förväntningarna var så höga att vi tidigt fick lägga ner mycket arbete på att omsätta all denna positiva energi i bestående framsteg.
Trots påfrestningarna från Bushadministrationens tid var relationerna mycket djupare förankrade än våra meningsskiljaktigheter på speciella punkter. Våra europeiska allierade var och förblev de första vi vände oss till i så gott som alla svåra lägen, och framför allt var det en allians av värderingar med rot i starkt engagemang för frihet och demokrati. Ärren efter två världskrig och det kalla kriget började försvinna in i historien, men många européer mindes alltjämt de stora uppoffringar som USA hade gjort för att de skulle förbli fria. Mer än 60 000 amerikanska soldater vilar enbart i fransk jord.
Visionen av Europa som helt, fritt och fredligt har varit ett mål för båda partierna i USA:s administrationer sedan det kalla krigets slut. I kärnan låg tanken att folk och länder kunde gå vidare från gamla konflikter och staka ut en framtid i fred och välstånd. Jag hade sett hur svårt detta kunde vara och hur hårt historiens kedjor höll hela generationer och samhällen bundna. Jag frågade en gång en politiker från södra Europa hur allt gick i hennes land. Hon inledde sitt svar med orden: ”Sedan korstågen …” Så djupt går minnena i många delar av Europa och för den delen i hela världen, som om 1900- och 2000-talen bara var ett tunt lager matjord. Minnet knöt samman grannar och bundsförvanter och hjälpte dem genom svåra tider, men det höll också gammalt hat vid liv och hindrade människor från att vända blicken mot framtiden. Västeuropéerna visade ändå att de kunde skaka av sig det förflutnas bördor när de försonades under åren efter andra världskriget. Vi såg samma sak igen efter Berlinmurens fall, då Central- och Östeuropas folk började integreras med varandra och med EU:s medlemsländer.
När 2009 gick in hade historiska framsteg skett över stora delar av kontinenten, och på många sätt var vi närmare visionen av ett helt, fritt, fredligt Europa än någonsin. Men det var mycket skörare än många amerikaner hade föreställt sig. Längs Europas periferi vacklade de sydliga länderna under finanskrisen, Balkan brottades alltjämt med skadorna efter krig, demokratin och de mänskliga rättigheterna var hotade i alltför många länder som lytt under Sovjetunionen, Ryssland under Putin hade invaderat Georgien och väckt gamla farhågor till nytt liv. Mina företrädare hade arbetat på att bygga våra allianser i Europa och stödja rörelsen mot större enighet, frihet och fred över hela kontinenten. Nu var det min tur att ta stafettpinnen och göra allt som stod i min makt för att förnya gamla band och hantera gamla konflikter.
Relationer mellan länder vilar på gemensamma intressen och värderingar – men också på personligheter. Det personliga elementet betyder mer i internationella angelägenheter än många tror, på gott och ont. Tänk bara på den berömda vänskapen mellan Ronald Reagan och Margaret Thatcher som bidrog till att det kalla kriget slutade till västs förmån, eller på fejden mellan Chrusjtjov och Mao som bidrog till att öst förlorade det. Det var med detta i minne som jag närmade mig viktiga europeiska ledare redan på min första hela arbetsdag på utrikesdepartementet. Några kände jag redan och tyckte om från min tid som första dam och sedan som senator. Andra skulle bli nya vänner. Men allesammans blev våra värderade partner i det arbete vi hoppades kunna uträtta i Europa och världen runt.
Jag inledde varje telefonsamtal och personligt möte med att säga att vi stod fast och förnyade vårt engagemang. Jag svalde och log samtidigt när den brittiske utrikesministern David Miliband sade: ”Dina företrädare har lämnat en värld av problem efter sig åt dig. Det är ett herkulesarbete, men jag tror att du är rätt Herkules för jobbet.” Jag blev smickrad (och det var avsikten) men underströk att det jag trodde behövdes var ett förnyat partnerskap och gemensamma insatser, inte någon ensam mytologisk hjälte.
David blev en ovärderlig partner. Han var ung, energisk, intelligent, kreativ och stilig, och han hade lätt för att le. Vi konstaterade att våra åsikter om hur världen förändrades var påfallande lika. Han trodde på civilsamhällets betydelse och var lika orolig som jag för de alltfler arbetslösa och utanförstående unga människorna i Europa, USA och alla andra länder. Förutom att vi blev goda kolleger byggde vi upp en äkta vänskap.
Davids chef i labourregeringen var den hårt ansatte premiärministern Gordon Brown, som hade efterträtt Tony Blair. Denne intelligente och envise skotte fick en recession på halsen som slog hårt mot Storbritannien. Han hade fått dåliga kort och belastades bland annat av Blairs impopulära stöd för Bushs beslut att invadera Irak. När han stod värd för G20-mötet i London i april 2009 märkte jag hur pressad han var. Han förlorade nästa val och ersattes av David Cameron från det konservativa partiet. President Obama och Cameron fann genast varandra då de träffades på tu man hand innan Cameron vann valet. De hade lätt att tala med varandra och trivdes tillsammans. Cameron och jag träffades flera gånger genom åren, både med och utan presidenten. Han var intellektuellt nyfiken och ville alltid utbyta idéer om världshändelserna, från den spirande arabiska våren till krisen i Libyen och debatten om åtstramningar kontra tillväxt.
Som utrikesminister valde Cameron William Hague, som tidigare hade lett det konservativa partiet och varit Tony Blairs svurne fiende i slutet av 1990-talet. Före valet, då han alltjämt var skuggkabinettets utrikesminister, kom han och hälsade på i Washington. Först gick vi båda lite försiktigt fram, men till min stora glädje förstod jag att han var en tänkande politiker med sunt förnuft och mycket humor. Han blev också en god vän. Jag hade med stort intresse läst hans biografi över William Wilberforce, den ivrigaste förespråkaren för ett förbud mot slaveriet i 1800-talets England. Hague visste att diplomati är en långsam process och ofta tråkig men absolut nödvändig. Vid en avskedsmiddag för mig på den brittiska ambassaden 2013 höll han ett tal som innehöll följande pärla: ”Det var den store brittiske utrikesoch premiärministern lord Salisbury som sade att diplomatiska segrar ’består av en rad mikroskopiska fördelar: ett välbetänkt förslag här, en lämplig komplimang där, en klok eftergift i ena stunden och en långsiktig ihärdighet i nästa, aldrig svikande takt, orubbligt lugn och tålamod som ingen dårskap, ingen provokation, ingen fadäs kan rubba.’ ” Det sammanfattade mina egna erfarenheter som Amerikas främsta diplomat och befäste mitt intryck av att Hague var skåltalens David Beckham.
Tvärsöver Engelska kanalen hittade jag andra partner som jag inte glömmer i första taget. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var läkare, tillhörde socialistpartiet och satt i den konservative presidenten Nicolas Sarkozys regering. Bernard hade grundat Läkare utan gränser, som bedriver sjukvård i katastrof- och konfliktzoner i några av jordens fattigaste länder. Han spelade en nyckelroll efter den förödande jordbävningen i Haiti i januari 2010. Jag samarbetade också nära med hans efterträdare Alain Juppé och längre fram med Laurent Fabius, utnämnd av Sarkozys efterträdare François Hollande, som valdes i maj 2012. Juppé och Fabius tillhörde motsatta politiska partier men båda var professionella ut i fingerspetsarna och trevliga att umgås med.
De flesta ledande politiker är mer stillsamma privat än de ter sig offentligt. Inte Sarkozy. Han var ännu mer dramatisk – och underhållande – privat. Att delta i ett sammanträde med honom var alltid ett äventyr. Han flög på fötter och interpunkterade sina argument med dramatiska gester, och hans oförvägna kvinnliga tolk fick ligga i för att hålla jämna steg men lyckades i regel härma honom perfekt, med tonfall och allt. Sarkozys monologer, nästan som medvetandeströmmar framförda kulsprutesnabbt, behandlade hela utrikespolitiken och ibland var det svårt att få en syl i vädret, men jag tröttnade aldrig på att försöka. Han skvallrade gärna och beskrev andra i lika hög position som galna eller debila; en var en ”drogbesatt tokstolle”, en annans militär ”visste inte hur man gör i strid”, ännu en tillhörde en släkt med många ”odjur”. Sarkozy frågade alltid varför alla diplomater som kom och överlade med honom var så oförlåtligt trista gamla gubbar. Vi brukade skratta, diskutera, till och med gräla, men för det mesta blev vi överens om vad som måste göras. Sarkozy var mycket angelägen om att Frankrike skulle återvinna sin plats som ledande världsmakt och ivrig att ta på sig mer av en internationell börda, något jag såg i aktion i Libyen. Trots sitt översvallande sätt uppträdde han alltid mycket hövligt. En kylig dag i januari 2010 gick jag uppför trappan till Elyséepalatset där han väntade. Min ena sko gled av foten och jag var nära att tappa balansen inför fotograferna, som förtjust knäppte på sina kameror. Han räckte genast ut handen så att jag kom på rätt köl. Jag skickade honom en kopia av fotot med följande text: ”Jag må inte vara Askungen men ni kommer alltid att vara min vackre prins.”
Europas mäktigaste ledare var dock en kvinna med ett temperament som var raka motsatsen till Sarkozys: Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Första gången jag träffade henne var när Bill var på besök i Berlin. Hon kom från Östtyskland och var redan då minister för kvinno- och ungdomsfrågor i förbundskansler Helmut Kohls regering. Hon presenterades för mig som ”en ung kvinna som kommer att gå långt”, ord som var profetiska. Hon och jag höll kontakt genom åren och framträdde rentav tillsammans i en tysk teveshow 2003. Två år senare valdes hon själv till kansler, den första kvinnliga i sitt land. Trots all sin omskrutna framstegsanda till exempel i sjukvård och klimatförändringar kan Europa fortfarande kännas som en herrklubb från anno dazumal, och det var uppfriskande att se Angela röra om i grytan.
Min beundran för Angela växte medan jag var utrikesminister. Hon var beslutstark, skarpsynt och rättfram och hon sade alltid precis vad hon tyckte till mig. Hon var en högutbildad forskare som hade doktorerat i fysik på en avhandling om kvantkemi, och därför var hon särskilt kunnig på tekniska områden som klimatförändringar och kärnkraft. Alla diskussioner präglades av hennes vetgirighet om världen och hon var alltid beväpnad med frågor om händelser, människor och idéer, ett välkommet ombyte från vissa andra världsledare som verkade tro att de redan visste allt som var värt att veta.
När förbundskansler Merkel kom till Washington på officiellt besök i juni 2011 gav jag lunch för henne på utrikesdepartementet och välkomnade henne varmt. Som tack gav hon mig en inramad tysk tidning med reportage från min resa till Berlin kort innan. Så fort jag såg det brast jag i skratt. På första sidan fanns ett stort foto av oss båda där vi stod sida vid sida men med huvudena bortklippta. Två par händer i exakt samma position framför två likadana byxdressar. Tidningen bad sina läsare gissa vem som var Angela Merkel och vem som var jag. Jag måste medge att det var svårt att avgöra. Tidningen hängde i mitt tjänsterum så länge jag var kvar som utrikesminister.
Under den globala finanskrisens värsta år sattes Angelas ledarskap på prov. Europa drabbades hårt av kraschen och mötte unika svårigheter på grund av att euron är gemensam valuta för så många länder. De svagaste ekonomierna – Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland – tyngdes av enorma statsskulder, anemisk tillväxt och hög arbetslöshet, men de förfogade inte över de penningpolitiska instrument som en egen valuta ger. I utbyte mot nödhjälp insisterade Tyskland, eurozonens starkaste ekonomi, på att dessa länder vidtog drastiska åtgärder för att minska statsutgifterna och sanera sin budget.
Krisen orsakade ett svårt politiskt dilemma. Om dessa svaga ekonomier inte klarade av sina skulder kunde hela eurozonen falla samman, och det skulle försätta världen och vår egen ekonomi i gungning. Jag var också orolig för att alltför hård åtstramning i Europa skulle bromsa tillväxten ännu mer och göra det svårare för dem och resten av världen att ta sig upp ur avgrunden. I USA angrep president Obama krisen genom att driva igenom ett kraftfullt investeringsprogram i kongressen för att få fart på tillväxten igen, samtidigt som han arbetade på att minska statsskulden på lång sikt. Det var rimligt att begära att Europa också genomförde liknande mått och steg och inte bara skar i budgeten, vilket skulle bromsa ekonomin ännu mer.
Jag ägnade mycket tid åt att tala med europeiska ledare om dessa svårigheter, även Angela Merkel. Man kan tycka vad man vill om hennes finans- och penningpolitiska åtgärder, men det var omöjligt att inte imponeras av hennes stålhårda beslutsamhet. Som jag sade 2012 ”bar hon Europa på sina axlar”.
Den starkaste länken i den transatlantiska kedjan var Nato, den militärallians som omfattar Kanada och flera länder i Europa. (Många amerikaner tar vår relation till Kanada för given, men vår granne i norr är en oumbärlig partner i så gott som allt vi sysslar med världen runt.) Från och med det kalla krigets utbrott lyckades Nato i fyrtio år hindra Sovjetunionen och Warszawapaktens länder från att expandera utanför sina gränser. Efter det kalla krigets slut var alliansen redo att möta nya hot mot Europas säkerhet. Praktiskt taget alla de forna sovjetrepublikerna, med undantag av Ryssland, kände sig utsatta i brist på någon form av säkerhetsgaranti från väst. De fruktade att Ryssland en dag skulle återgå till ett aggressivt, expansionistiskt beteende. Med USA i spetsen beslöt Nato att öppna dörren för nya medlemmar utan att utesluta något av länderna i öst. Alliansen upprättade också ett nätverk av partnerskap med många forna sovjetrepubliker och ett konsultativt råd med Ryssland självt. Som Clintonadministrationen klargjorde skulle Nato fortsätta att hantera nya utmaningar men hålla en adekvat beredskapskapacitet om Ryssland i framtiden återigen skulle hota sina grannar.
Medan Natos styrkor stred för att skapa fred i Kosovo firade Bill och jag alliansens femtioårsdag med ett toppmöte med dess ledare i april 1999. Det var den största samling statschefer som någonsin mötts i Washington. Deltagarna markerade sin stora optimism för Europas och Natos framtid. Václav Havel, Tjeckoslovakiens förste president efter det kalla krigets slut och sedermera Republiken Tjeckiens president, var en brinnande förespråkare för demokrati. ”Detta är alliansens första toppmöte där företrädare för […] länder som för bara tio år sedan var medlemmar av Warszawapakten är närvarande”, sade han. ”Låt oss hoppas att vi därmed träder in i en värld där nationernas öde inte bestäms av mäktiga utländska diktatorer utan av nationerna själva.” Om inte så låt oss vara beredda på att försvara den frihet vi har vunnit, kunde han ha tillagt.
År 2004 gick ytterligare fem länder från det forna östblocket med och Natos räckvidd utvidgades ännu längre. Två till, Albanien och Kroatien, anslöt sig den 1 april 2009 och därmed var medlemsantalet uppe i tjugoåtta. Ukraina, Bosnien, Moldavien och Georgien undersökte möjligheterna att komma med i EU och Nato någon gång i framtiden.
Efter Rysslands olagliga annektering av Krim i början av 2014 har det påståtts att Natos expansion orsakat eller skärpt Rysslands aggression. Det håller jag inte med om, men de mest övertygande röster som också avvisar det resonemanget tillhör de europeiska ledare och folk som är tacksamma för att de är med i Nato. Det ger dem större trygghet inför framtiden i ljuset av den ryske presidenten Vladimir Putins maktsträvanden. Putins ord om att Natos öppna dörr är ett hot mot Ryssland visar att han inte accepterar att Rysslands relationer med väst skulle kunna bygga på samarbete och gemensamma intressen, något Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov varit övertygade om. De som lutar åt Putins inställning bör fundera över hur mycket allvarligare krisen vore – och hur mycket svårare det vore att hålla tillbaka ytterligare rysk aggression – om åtskilliga länder i Öst- och Centraleuropa inte var med i Nato. Natos dörr bör stå öppen även i fortsättningen och vi bör hålla en tydlig och fast linje i våra kontakter med Ryssland.
När president Obama tillträdde sitt ämbete hade Nato blivit en demokratisk sammanslutning med närmare en miljard människor från de baltiska staterna i öster till Alaska i väster. Vid mitt första besök i Natos högkvarter i Bryssel i mars 2009 ekade salarna av glädje över att USA ”åter” hade engagerat sig. Jag delade den känslan och satt många timmar med Natoländernas utrikesministrar och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, som varit Danmarks statsminister, just den typ av skicklig och erfaren ledare som Nato behöver.
Här och där förekom växtvärk men inte alltid av allvarligt slag. Bulgarien, som gick med i Nato 2004, var en trogen partner i Afghanistan och andra uppdrag, men när jag besökte huvudstaden Sofia i februari 2012 kunde jag inte ta miste på att regeringschefen Bojko Borisov var nervös inför vårt möte. Jag visste att vi hade allvarliga ärenden att diskutera och hoppades att ingenting hade gått snett. Vi var ju allierade nu. ”Fru utrikesminister, jag blev mycket orolig när jag såg i teve att ni steg av planet”, började han. ”Jag hade fått veta av min stabschef att ni är på dåligt humör när ni har håret bakåtstruket.” Jag hade verkligen håret bakåtkammat just då, och det hade tydligen väckt obehagliga minnen av KGB-agenter och kommunistiska apparatjik. Jag tittade på den mer eller mindre flintskallige Borisov och log: ”Det tar bara lite längre tid för mig att få håret i ordning än det tar för er.” Han skrattade, saken var ur världen och vårt samtal blev produktivt.
Det långdragna kriget i Afghanistan hade frestat på Natos kapacitet och blottat luckor i dess beredskap. Vissa allierade skar ner sin försvarsbudget så att andra (huvudsakligen USA) fick fylla i, och alla led av den ekonomiska krisen. Det höjdes röster på båda sidor om Atlanten som frågade om Nato fortfarande hade någon uppgift tjugo år efter det kalla krigets slut.
Enligt min uppfattning var Nato absolut nödvändigt för att vi skulle kunna möta 2000-talets framväxande hot. Vi amerikaner varken kan eller bör göra allt själva, och det är därför som det är så viktigt att bygga partnerskap kring gemensamma intressen och syften. Nato var alltjämt vår utan jämförelse mest kapabla partner, särskilt sedan dess medlemmar för första gången röstade för att ”agera utanför området”, i Bosnien 1995. Det var ett erkännande av att vår kollektiva säkerhet kunde hotas och att hotet kunde ta andra former än direkta anfall mot Nato-länderna själva. Och Natoallierade offrade blod och pengar i Afghanistan, ett engagemang som vi aldrig får glömma.
År 2011 kunde vi visa hur ett relevant 2000-tals-Nato såg ut när alliansen tog ledningen för den militära interventionen för att skydda civila i Libyen, för första gången i samarbete med Arabförbundet och dess medlemsländer. Fjorton allierade och fyra arabiska partner bidrog med flott- och flygstyrkor. I motsats till vad vissa kritiker ansåg blev det en framgångsrik samoperation. USA ställde unik kapacitet till förfogande, men våra allierade gjorde 75 procent av uppstigningarna och träffade 90 procent av de mer än 6 000 mål som förstördes i Libyen. Det var nästan raka motsatsen till arbetsfördelningen tio år tidigare när Nato ingrep i Kosovo och USA stod för 90 procent av bombanfallen mot luftförsvar och militära mål. Storbritannien och Frankrike gick i spetsen för de övriga medlemmarnas insatser med sina kompetenta trupper. Italien öppnade sju av sina flygbaser för hundratals allierade plan. Belgiska, kanadensiska, danska, nederländska och norska plan liksom flyg från Förenade Arabemiraten, Qatar och Jordanien bidrog med sammanlagt över 26 000 uppstigningar. Greklands, Spaniens, Turkiets och Rumäniens flottor övervakade vapenembargot till havs. Det var ett genuint lagarbete, precis som Nato var avsett att vara.
Om Nato är en av historiens mest framgångsrika militärallianser är EU en av de mest framgångsrika politiska och ekonomiska organisationerna. På anmärkningsvärt kort tid enades länder som hade utkämpat två världskrig på 1900-talet om att fatta beslut i samförstånd och välja representanter till ett gemensamt parlament. Trots EU:s otympliga byråkrati är det ett rent mirakel att unionen finns och lever vidare.
EU:s många bidrag till fred och välstånd innanför och utom sina gränser hedrades med Nobels fredspris 2012. Individuellt och kollektivt åstadkommer våra europeiska partner mycket världen runt. Norge står inget annat land efter i att stödja globala hälsoprojekt. Irland, ett land som en gång härjades av hungersnöd, går i spetsen för kampen mot hungern. Nederländerna är ledande i insatserna mot fattigdom och för hållbar utveckling. De baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, ger demokratiaktivister överallt ovärderligt stöd och delar med sig av sin expertis. Danskar, svenskar och finnar ägnar mycket kraft åt arbetet på att bemästra den globala uppvärmningen. Listan är hur lång som helst.
Jag ville utvidga vårt samarbete med EU, särskilt beträffande energi och ekonomi. I början av Obamas första ämbetsperiod uppmanade jag enträget EU att inrätta ett energiråd tillsammans med oss för att koordinera våra insatser till hjälp för sårbara länder, särskilt i Öst- och Centraleuropa, att utnyttja egna energikällor där det är möjligt och på så vis minska beroendet av rysk gas. USA och EU började också diskutera ett övergripande ekonomiskt avtal som ska harmonisera regleringar, öka handeln och stimulera tillväxten på båda sidor om Atlanten.
Ingen relation i Europa krävde mer omvårdnad än den med Turkiet, som har över 70 miljoner invånare, det stora flertalet muslimer, och ena foten i Europa och den andra i Sydvästasien. Det moderna Turkiet, upprättat av Mustafa Kemal Atatürk ur det osmanska väldet som gick i upplösning efter första världskriget, var avsett att bli en sekulär demokrati orienterad mot väst. Landet gick med i Nato 1952 och under hela det kalla kriget var det en pålitlig allierad som sände trupper att strida jämsides med våra i Korea och var ett andra hem för amerikanska styrkor i årtionden. Men militären, som ansåg sig vara garanten för Atatürks vision, ingrep flera gånger under årens lopp och störtade regeringar som den ansåg vara alltför islamistiska, alltför vänsterinriktade eller alltför svaga. Det var kanske bra för det kalla kriget men det fördröjde det demokratiska framåtskridandet.
Tyvärr blev våra relationer mycket ansträngda under George W. Bushs tid som president, och 2007 hade våra popularitetssiffror i Turkiet rasat till bara 9 procent, den lägsta siffran i något av de fyrtiosju länder där opinionsinstitutet Pew mätte globala attityder det året.
Turkiets ekonomi gick för högtryck med en tillväxttakt som var en världens snabbaste. Medan resten av Europa dignade under finanskrisen och Mellanöstern stagnerade steg Turkiet fram som ett regionalt kraftverk. Liksom Indonesien prövade man om demokrati, modernitet, kvinnors rättigheter, sekularism och islam alla kunde existera sida vid sida, och människor i Mellanöstern såg noga på. Det låg i högsta grad i USA:s intresse att detta experiment lyckades och att förbindelserna mellan våra länder återvann fotfästet.
Ett besök i Turkiet ingick i min första resa som utrikesminister till Europa. Utöver sammanträden med ledande politiker, bland dem regeringschefen Recep Tayyip Erdoğan och president Abdullah Gül, vände jag mig direkt till det turkiska folket, så som jag försökte göra vart jag än kom. Det var särskilt viktigt i länder där statsledningen ville samarbeta med oss men stora segment av befolkningen misstrodde oss eller var öppet fientliga. Genom att lägga fram min sak direkt för folket i massmedierna försökte jag påverka attityderna, vilket i sin tur kunde ge regeringen större politisk handlingskraft att samarbeta med oss.
Jag blev ombedd att medverka en kväll i det populära teveprogrammet Haydi Gel Bizimle Ol, ”Kom och slå dig ner hos oss”. Det vände sig till ett brett tvärsnitt av det turkiska samhället, särskilt kvinnor. Programledarna, ett blandat urval av kvinnor, ställde frågor om allvarliga politiska angelägenheter och även privata. Samtalet var hjärtligt och roligt och täckte ett brett spektrum.
”När blev du förälskad senast och kände dig som en vanlig människa med ett vanligt liv?” frågade någon. Det var inte vad en utrikesminister brukade bli ombedd att berätta, men det var precis sådana samtalsämnen som kunde hjälpa mig att få kontakt med tittarna. Jag berättade om att jag hade träffat Bill medan jag läste juridik, att vi blev förälskade och byggde upp en tillvaro tillsammans, och likaså om hur svårt det var att leva ett normalt familjeliv med barn i offentlighetens ljus. ”Det roligaste är när vi är tillsammans alla tre, min man, vår dotter och jag, och gör som alla andra, går på bio, sitter och pratar, spelar kort eller sällskapsspel. Vi tar långa promenader, det försöker jag göra med Bill så fort jag får tillfälle. Och vår dotter är fullt upptagen med sitt eget liv nu men kommer hem när hon kan. Det är alltså inte lätt, men jag gör allt jag kan för att hitta lugna stunder när strålkastarna inte är tända och man bara kan vara sig själv och umgås med människor som man trivs med och älskar. Det är de bästa stunderna i livet.”
Jag fick varma applåder av publiken i studion och reaktionerna som vår ambassadpersonal samlade in var uppmuntrande. Jag hoppas att det var en trevlig överraskning för många turkar som hade tappat förtroendet för USA och dess ledare att utrikesministern var en vanlig människa med samma bekymmer och glädjeämnen som de själva. Följden blev kanske att de lyssnade mer uppmärksamt till vad jag hade att säga om de framtida relationerna mellan USA och Turkiet.
Det var i synnerhet en man som satt inne med nyckeln till Turkiets framtid och till våra relationer: regeringschefen Erdoğan. (Den turkiske presidenten har huvudsakligen ceremoniella uppgifter och makten vilar till stor del hos regeringschefen.) När jag träffade honom första gången på 1990-talet var han Istanbuls borgmästare. Han var en ambitiös, kraftfull och effektiv politiker stadigt förankrad i den muslimska tron. Hans islamistiska parti fick majoritet i valet 2002 och omvaldes 2007 och 2011. Erdoğan betraktade alla dessa tre valsegrar som mandat för grundliga förändringar. Hans regering gick hårdhänt fram mot personer i det militära som misstänktes för att förbereda statskupper och tog ett hårdare grepp om makten än någon av sina civila föregångare. (”Islamist” och ”islamistisk” används om personer och partier som vill ge islam en ledande roll i politik och statsledning. De täcker ett brett spektrum, från dem som anser att islamiska värderingar bör styra politiska beslut till dem som anser att alla lagar bör bedömas eller rentav formuleras av islamiska auktoriteter för att de ska stämma med den islamiska lagen. Det finns islamister av olika slag. I en del fall är islamistiska ledare och organisationer klart fientliga till demokratin, bland annat några som stöttar radikala, extremistiska och terroristiska ideologier och handlingar. Men det finns politiska partier med religiös anknytning – hinduiska, kristna, judiska, muslimska – som respekterar den demokratiska politikens regler, och det ligger i Amerikas intresse att uppmuntra alla politiska partier och ledare med bas i religionen att ansluta sig till den inkluderande demokratin och ta avstånd från våld. Alla påståenden om att trogna muslimer eller folk med någon viss troslära inte förmår blomstra i en demokrati är förolämpande, farliga och felaktiga. Vi ser exempel på motsatsen varje dag i vårt eget land.)
Somliga förändringar under Erdoğans ledning var positiva. För att uppfylla kraven för ett medlemskap i EU (som än så länge har legat precis utom räckhåll) avskaffade Turkiet statliga säkerhetsdomstolar, reformerade strafflagen, utvidgade rätten till försvarsadvokat och mildrade restriktionerna på undervisning och radioprogram på kurdiska. Erdoğan tillkännagav också att han ämnade driva en utrikespolitik som gick ut på ”noll problem med grannarna”. Initiativet att lösa gamla regionala konflikter och delta mer aktivt i Mellanösterns angelägenheter förordades av Ahmet Davutoğlu, en rådgivare till Erdoğan som senare blev utrikesminister. Noll problem lät bra och i många fall var idén konstruktiv. Men den ledde till att Turkiet okritiskt gick med på ett svagt diplomatiskt avtal med sin granne Iran, ett avtal som inte hade dämpat världssamfundets bekymmer över det iranska kärnteknikprogrammet.
Trots en positiv utveckling på vissa punkter under Erdoğan kom allt fler larm om regeringens behandling av politiska motståndare och journalister. Utrymmet för andra åsikter än regeringens krympte och fler och fler började undra vart Erdoğan förde landet och hur mycket han egentligen trodde på demokrati. Motståndarna misstänkte att hans yttersta syfte var att förvandla Turkiet till en islamisk stat utan plats för oliktänkande, och vissa av hans åtgärder besannade den farhågan. Hans regering fängslade journalister i oroande snabb takt under hans andra och tredje ämbetsperioder och slog till hårt mot dem som ifrågasatte vissa beslut. Korruptionen kvarstod som ett väldigt problem och regeringen lyckades inte hålla jämna steg med de snabbt stigande förväntningarna hos landets alltmer sekulariserade medelklass.
Religiösa och kulturella frågor var särskilt känsliga i ett land där islam och sekularism hade levt i ömsesidig misstänksamhet och olika trostraditioner kände sig klämda. Under åren hade jag lärt känna den grekisk-ortodoxa kyrkans patriark, den ekumeniske patriarken Hans helighet Bartolomaios, och jag hade all aktning för hans engagemang i dialog mellan olika konfessioner och i religionsfrihet. Patriarken betraktade Erdoğan som en konstruktiv partner, men kyrkan väntade fortfarande på att staten skulle lämna tillbaka beslagtagen egendom och ge tillstånd till att prästseminariet i Halki öppnades igen efter att ha varit stängt länge. Jag stödde patriarkens strävan och gjorde framstötar om att seminariet skulle öppnas, men sorgligt nog har det ännu inte skett.
När Erdoğan meddelade sin avsikt att ge kvinnliga studenter rätt att bära huvudduk vid universitetet ansåg somliga att det var ett steg framåt för religionsfriheten och kvinnors rätt att klä sig som de själva ville. Andra ansåg att det var ett slag mot sekularismen, ett tecken på en smygande teokrati som till sist skulle beskära kvinnornas rättigheter. Att båda uppfattningarna kan stämma med sanningen pekar på de djupa motsättningarna i 2000-talets Turkiet. Erdoğan var själv mycket stolt över sina egna duktiga döttrar, som bar huvudduk, och bad mig om råd angående den enas planer på högre studier i USA.
Jag tillbringade många timmar i samtal med Erdoğan, ofta med endast Davutoğlu närvarande som tolkade åt oss. Davutoğlu är en entusiastisk akademiker som blivit diplomat och politiker, och hans publikationer om hur Turkiet skulle kunna återvinna en position av global betydelse stämde perfekt med Erdoğans egna tankar. Han tillförde sitt ministerium passion och breda kunskaper och vi byggde upp en produktiv och vänskaplig arbetsrelation som visserligen ansträngdes flera gånger men aldrig bröts.
Under mina fyra år som utrikesminister var Turkiet en viktig och emellanåt irriterande partner. Ibland var vi överens (vi samarbetade nära om Afghanistan, antiterrorism, Syrien och andra frågor), vid andra tillfällen var vi det inte (om Irans kärnteknikprogram).
Att både president Obama och jag ägnade tid och intresse åt Turkiet bidrog till att stabilisera förbindelserna, men externa händelser, särskilt allt hårdare spänningar med Israel, skapade nya svårigheter. Och Turkiets interna dynamik fortsatte att irritera. Stora demonstrationer mot Erdoğans alltmer hårdhänta styre bröt ut 2013 och följdes av en omfattande korruptionsutredning där flera viktiga medlemmar av hans regering fick stå med skammen. När detta skrivs är Erdoğans stöd i Turkiets mer konservativa områden alltjämt starkt, trots hans tilltagande totalitarism. Vart Turkiet går i fortsättningen är ovisst. Men det vi säkert veta att landet kommer att fortsätta att spela en betydelsefull roll såväl i Mellanöstern som i Europa. Och våra förbindelser förblir av största vikt för USA.
En utrikespolitik med noll problem var en ambitiös strävan, särskilt som Turkiet var intrasslat i flera mångåriga dispyter med sina grannar. En rörde den bittra konflikten med Grekland om Cypern som hade pågått i decennier. En annan var den emotionellt laddade konflikten med Armenien, beläget i Kaukasus öster om Turkiet och tidigare en sovjetrepublik. Båda var exempel på att gammal fiendskap kan hålla tillbaka framsteg.
Turkiet och Armenien upprättade aldrig diplomatiska förbindelser när Armenien blev en självständig stat efter Sovjetunionens sönderfall. Spänningarna skärptes ytterligare då Armenien i 1990-talets början gick i krig med Turkiets allierade Azerbajdzjan om den omstridda landremsan Nagorno-Karabach. Den dispyten blossar fortfarande upp i skärmytslingar mellan soldater på ömse sidor om gränsen.
Tvister som den mellan Turkiet och Armenien och mellan Armenien och Azerbajdzjan kallas ibland ”frysta konflikter” eftersom de har pågått länge utan större hopp om en lösning. När jag betraktade alla oroshärdar i Europa och andra håll i världen var det frestande att bara skriva av dem som omöjliga att göra något åt. Men var och en hade bredare strategiska konsekvenser som vi inte kunde nonchalera. En konflikt i Kaukasus grusade våra förhoppningar om en rörledning för naturgas från Centralasien till europeiska marknader så att dessa blev mindre beroende av rysk energi. Det var bara ett exempel. Kollektivt reste dessa konflikter hinder för det Europa vi försökte bygga upp. Jag ansåg att Turkiets nollproblempolitik hade utsikter att skapa en öppning till förhandlingar om – och kanske rentav en lösning av – några av dessa frysta konflikter, så jag bad min biträdande utrikesminister för europeiska och euroasiatiska angelägenheter Phil Gordon att se efter vad vi kunde göra.
Under hela 2009 samarbetade vi nära med europeiska partner, Schweiz, Frankrike, Ryssland och EU, för att hålla liv i förhandlingar mellan Turkiet och Armenien som vi hoppades skulle leda till att de båda upprättade diplomatiska förbindelser och öppnade gränsen för handel. Jag talade i telefon med personer från båda länderna närmare trettio gånger under mina första månader i tjänsten och konfererade personligen med Davutoğlu och Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian.
Hökar i båda länderna motsatte sig obevekligt alla kompromisser och lade hård press på sina respektive regeringar att inte sluta någon överenskommelse. Men under våren och sommaren, till stor del tack vare schweizarnas bemödanden, började villkoren ta form för en uppgörelse som skulle öppna gränsen från båda sidor. Man gjorde upp planer för en formell ceremoni i oktober i Schweiz där avtalet skulle undertecknas och sedan underställas båda ländernas parlament för ratificering. Medan dagen närmade sig gjorde vi allt vi kunde för att stödja processen. Bland annat ringde president Obama till Armeniens president. Allt verkade falla på plats.
Den 9 oktober flög jag till Zürich för att bevittna undertecknandet tillsammans med Frankrikes, Rysslands och Schweiz utrikesministrar och EU:s höga representant. Eftermiddagen därpå lämnade jag hotellet och begav mig till Zürichs universitet där ceremonin skulle äga rum. Men något hade hakat upp sig. Nalbandian slog bakut. Han var orolig för vad Davutoğlu tänkte säga under ceremonin och vägrade plötsligt lämna sitt hotell. Månaders omsorgsfulla överläggningar såg ut att gå i stöpet. Min bilkortege vände och körde tillbaka till Dolder Grand Hotel. Medan jag väntade i bilen gick Phil Gordon en trappa upp i sällskap med den schweiziske chefsförhandlaren för att hämta Nalbandian och ta med honom till ceremonin. Blankt nej. Phil kom tillbaka för att rapportera och satte sig hos mig i bilen, som nu stod parkerad bakom hotellet. Nu kom mobilerna till användning. På en ringde jag till Nalbandian och på en annan till Davutoğlu. Vi höll på i en timme och försökte överbrygga klyftan och förmå Nalbandian att lämna rummet. ”Detta är alldeles för viktigt, detta måste genomföras, vi har kommit för långt”, underströk jag för båda.
Till sist gick jag upp för att själv tala med Nalbandian. Skulle vi helt enkelt hoppa över alla tal? Bara skriva under, inte göra några uttalanden och sedan gå. Båda accepterade förslaget och till sist kom Nalbandian ut. Vi gick nedför trappan, han satte sig i min bil och så körde vi till universitetet. Det tog ytterligare en och en halv timme där jag ömsom höll dem i handen, ömsom vred upp armen på dem för att de skulle gå in på podiet. Vi var tre timmar försenade men vi var åtminstone där. Vi höll den förenklade ceremonin och sedan gick alla sin väg så fort de kunde med en djup suck av lättnad. Hittills har ingetdera landet ratificerat protokollen och processen är fastlåst, men vid en konferens i december 2013 satt båda ländernas utrikesministrar i två timmar och resonerade om hur de skulle gå vidare, och jag hoppas alltjämt på ett genombrott.
På vägen till flygplatsen ringde president Obama och gratulerade. Det hade inte varit trevligt, men vi hade tagit ett steg framåt för en känslig region. New York Times beskrev mina bemödanden den eftermiddagen som ”rena rama limousindiplomatin”. Någon limousin hade jag inte åkt i men frånsett det var det en korrekt beskrivning.
Balkankrigen på 1990-talet är en svidande påminnelse om att gammalt hat i Europa kan bryta ut i nytt och förödande våld.
När jag besökte Bosnien i oktober 2010, som ett led i en tredagarsresa genom Balkan, blev jag glad över de framsteg jag såg men betänksam över hur mycket som återstod att göra. Nu kunde barnen gå till skolan utan risk och deras föräldrar till arbetet, men det fanns inte tillräckligt med jobb och missnöjet med de dåliga ekonomiska förhållandena låg och sjöd. De häftiga etniska och religiösa motsättningar som lagt bränsle på krigen hade svalnat, men farliga underströmmar av sekterism och nationalism fanns kvar. Landet var en federation av två republiker, den ena dominerad av bosniska muslimer och kroater, den andra av bosnienserber. De sistnämnda stoppade alla försök att avlägsna hinder för tillväxt och ett välordnat samhälle i det envisa hoppet om att de en dag kunde bli en del av Serbien eller rentav en självständig stat. Löftet om större stabilitet och möjligheter som integration i EU eller Nato erbjöd låg och svävade någonstans långt borta.
I Sarajevo deltog jag i en öppen diskussion med studenter och ledare för olika organisationer på den historiska Nationalteatern, som hade undgått svårare skador i kriget. En ung man berättade om sin resa till USA i ett utbytesprogram sponsrat av vårt utrikesdepartement och organiserat av amerikanska college och universitet. Det hade varit ”utan jämförelse den bästa upplevelsen” dittills i hans liv och han bad mig enträget att stödja och bygga ut sådana utbyten i fortsättningen. Jag bad honom specificera varför han tyckte att det var så viktigt. ”Det viktigaste vi lärde oss var att välja tolerans framför intolerans, att samarbeta så att vi respekterade alla lika mycket. […] Vi hade deltagare från Kosovo och Serbien på samma gång, och de var inte glada åt de dispyter deras länder för med varandra därför att de insåg […] att vi är vänner, vi kan föra en dialog, vi kan ha med varandra att göra. Det är inte svårt om man verkligen vill.” Det var en fröjd att höra den enkla frasen ”välja tolerans framför intolerans”. Den fångade perfekt den övergång Balkans invånare alltjämt stod mitt uppe i. Det var det enda sättet att läka deras och alla andras gamla sår.
Vidare till Kosovo. På 1990-talet var Kosovo en del av Serbien och dess majoritet, etniska albaner, utsattes för brutala attacker och fördrevs med våld av Miloševićs styrkor. År 1999 bombade Natos flyg under amerikanskt befäl serbiska trupper och städer, även Belgrad, för att sätta stopp för den etniska rensningen. År 2008 utropade Kosovo sin självständighet och erkändes som en ny stat av många länder. Men inte av Serbien, som fortsatte att utöva avsevärt inflytande i gränstrakterna i norr, där många etniska serber bodde. Det stora flertalet sjukhus, skolor och även domstolar där drevs och finansierades från Belgrad och skyddades av serbiska säkerhetsstyrkor. Alltsammans undergrävde Kosovos suveränitet, skärpte landets interna motsättningar och frestade på relationerna mellan de båda grannarna. Den spända situationen lade hinder i vägen för de ekonomiska och sociala framsteg båda parter måste göra på egen hand, till exempel närma sig EU. Men det var svårt att få bukt med gammal historia och gammalt hat. Ett syfte med mitt besök var att puffa båda sidor mot en lösning.
När jag kom till Kosovos huvudstad Pristina kantades vägen från flygplatsen av entusiastiska folksamlingar som viftade med amerikanska flaggor och hurrade när vår kortege passerade. Jag såg många barn sitta på vuxnas axlar så att de kunde se. På stora torget, som pryds av en monumental staty av Bill, var det en sådan trängsel att bilarna fick stanna. Det gladde mig, för jag ville hälsa. Jag steg ur och började ta folk i hand och krama och bli kramad. På andra sidan torget fanns en bedårande liten boutique med ett namn som kändes bekant: Hillary. Jag kunde inte motstå frestelsen att titta in. Ägaren berättade att de hade uppkallat butiken efter mig ”för att Bill inte skulle känna sig ensam på torget”.
Några månader senare, i mars 2011, satte sig företrädare från Kosovo och Serbien tillsammans vid ett bord i Bryssel under EU:s auspicier. Det var första gången någonsin som de hade talat ansikte mot ansikte och utförligt. Amerikanska diplomater var närvarande vid varje möte och uppmanade båda sidor att göra de kompromisser som kunde leda till normaliserade relationer och öppna dörren för medlemskap i EU med tiden. Det var möjligt endast om gränstvisterna löstes. Överläggningarna pågick i ett och ett halvt år. Förhandlarna nådde blygsamma överenskommelser om rörelsefrihet, tullar och gränsformaliteter. Serbien vägrade fortfarande att erkänna Kosovos självständighet men hindrade inte längre Kosovo från att delta i regionala konferenser. Samtidigt uppmanade jag Nato att stanna i Kosovo, där omkring 5 000 fredsbevarande soldater från trettioen stater är kvar sedan juni 1999.
De viktigaste frågorna var ännu inte avklarade när en ny nationalistisk regering valdes i Serbien våren 2012. Catherine Ashton, EU:s första höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik, och jag beslöt att tillsammans resa till båda länderna för att se om vi kunde bryta dödläget och påskynda en slutlig uppgörelse.
Cathy var en ovärderlig partner i detta och många andra ärenden. I Storbritannien hade hon varit talman i överhuset och ordförande i Privy Council i Gordon Browns regering. Efter ett år som EU:s handelskommissionär valdes hon till EU:s främsta utrikespolitiska företrädare – en smula överraskande eftersom hon lika lite som jag var yrkesdiplomat av traditionell typ, men hon visade sig vara effektiv och kreativ. Hon stod med bägge fötterna på jorden (passade det sig egentligen för en baronessa? skämtade jag) och var lätt att ha att göra med, och vi samarbetade nära inte bara om europeiska frågor utan också om Iran och Mellanöstern. Vi brukade fånga varandras blick och himla med ögonen vid stora sammanträden där någon manlig kollega råkade fälla en sexistisk kommentar, kanske utan att ens märka det själv.
I oktober 2012 gjorde vi vår Balkanrunda i sällskap. Vi yrkade enträget på att varje land skulle vidta konkreta åtgärder för att normalisera relationerna. ”I dag är Kosovo ännu inte våra drömmars Kosovo”, sade regeringschefen Hashim Thaçi. ”Vi arbetar ihärdigt på att få till stånd ett europeiskt Kosovo, ett euro-atlantiskt Kosovo. Vi vet att vi måste göra mer.” Cathy och jag träffade också företrädare för den etniska serbiska minoriteten i en serbisk-ortodox kyrka i Pristina som hade eldhärjats under serbiskfientliga upplopp 2004. De var oroliga för sin framtid i ett självständigt Kosovo. De var tacksamma för att regeringen hade visat större öppenhet på senare tid och ställt arbeten i utsikt för etniska serber. Det var sådan försoning på gräsrotsnivå som vi ville se mer av. Kosovos imponerande kvinnliga muslimska president Atifete Jahjaga stod på vår sida i att driva på förändringar och försoning i sitt land. Som Cathy sade var det inte bara fråga om att normalisera relationerna mellan länder, det var fråga om att ”normalisera livet så att människor som lever i norr kan sköta sina dagliga sysslor och känna sig som en del av samhället”.
Tack vare att Cathy flitigt byggde vidare på den grund vi hade lagt tillsammans nådde Kosovos regeringschef Thaçi och Serbiens regeringschef Ivica Dačić en historisk överenskommelse om att lösa konflikterna vid gränsen mellan länderna, föra normaliseringen vidare och öppna dörren till medlemskap i EU. Kosovo gick med på att bevilja lokala serbiska samhällen i norr större självbestämmande och Serbien gick med på att dra tillbaka sina trupper. Båda sidor utfäste sig att inte blanda sig i varandras strävan till större europeisk integration. Om de tillämpar uppgörelserna kommer Kosovos och Serbiens folk till sist att kunna skapa den fredliga och välmående framtid de förtjänar.
Min sista resa som utrikesminister i december 2012 gick återigen till Nordirland, där människorna har arbetat hårt och lidit mycket för att kunna lämna sina konflikter bakom sig. Från båda sidor om skiljelinjen mellan katoliker och protestanter skulle de vara de första att säga att arbetet ingalunda är över och att deras största uppgift är att stimulera så mycket ekonomisk verksamhet att ett välstånd som gynnar båda kommer till stånd. Vid en lunch i Belfast, där jag till min glädje var omgiven av gamla vänner och bekanta, konstaterade vi ändå att vi hade kommit ett gott stycke på väg.
När Bill valdes till president första gången hade oroligheterna i Nordirland pågått i decennier. De flesta protestanter ville att Nordirland skulle vara kvar som en del av Storbritannien, de flesta katoliker ville ha en anslutning till Republiken Irland i söder, och efter många långa år av våld var båda sidor bittra och omedgörliga. Nordirland var en ö på en ö. Gata för gata gjorde sig de gamla identitetskriterierna påminda – vilken kyrka en familj gick till, vilken skola barnen gick i, vilken fotbollströja de hade på sig, vilken gata de rörde sig på, vid vilken tid på dagen och med vilka vänner. Alla lade märke till allting. Och det var en alldeles vanlig dag.
År 1995 utsåg Bill den förre senatorn George Mitchell till speciellt sändebud till Nordirland. Bill blev den förste amerikanske president som besökte Nordirland när vi reste till Belfast senare det året, och han tände belysningen i Belfasts julgran inför en stor folksamling.
Jag reste tillbaka till Nordirland varje år fram till 2000 och bevarade mitt aktiva engagemang som senator under åren som följde. År 1988 hjälpte jag till att organisera Vital Voices Conference i Belfast där kvinnor krävde en fredsuppgörelse. Deras viskade ”Nu är det nog!” hade blivit ett stridsrop som inte längre kunde nonchaleras. Där jag höll mitt anförande på podiet såg jag Gerry Adams, Martin McGuinness och andra ledande personer i Sinn Féin, Irländska republikanska arméns politiska gren, sitta längst fram på läktaren. Bakom dem såg jag ledande unionister som vägrade att tala med Sinn Féin. Blotta faktum att de båda var där – vid en kvinnokonferens för fred – tydde på att de var öppna för en kompromiss.
Långfredagsuppgörelsen, som undertecknades det året och förde in Nordirland på vägen till fred, var en diplomatisk triumf, särskilt för Bill och George Mitchell. Framför allt var den ändå ett vittnesbörd om modet hos Nordirlands befolkning. Det kändes som ett av de där ögonblicken då ”hopp och historia rimmar”, som den store irländske poeten och nobelpristagaren Seamus Heaney skriver. Genomförandet gick inte smärtfritt men freden började bringa välstånd till Belfasts oroliga gator. Arbetslösheten minskade, fastighetspriserna steg och allt fler amerikanska företag investerade i Nordirland.
När jag kom tillbaka som utrikesminister 2009 hade den globala finanskrisen krävt en tung tribut av den berömda ”keltiska tigern”. Vägspärrar och taggtråd syntes inte längre på gatorna men avväpningen och den ”devolution” som var avsedd att ge Nordirland större självbestämmande hotade att stanna upp. Många katoliker och protestanter levde fortfarande var för sig i separata bostadsområden, somliga fortfarande åtskilda av murar. På orwellskt dubbelspråk kallades de ”fredsmurar”.
I mars 2009 dödades två brittiska soldater i grevskapet Antrim och en polis dödades i grevskapet Armagh. I stället för att utlösa våld fick morden motsatt verkan. Katoliker och protestanter tågade sida vid sida i likvakor, firade ekumenisk gudstjänst och förklarade med en röst att de vägrade att återgå till det förgångna. Morden kunde ha blivit inledningen till en tillbakagång. Tvärtom visade de hur långt Nordirland hade kommit. Vid ett besök i oktober 2009 och i täta telefonsamtal med Nordirlands försteminister Peter Robinson, biträdande försteminister Martin McGuinness och andra ledare uppmanade jag dem ivrigt att enas om att gå vidare och avväpna paramilitära grupper och ta de sista stegen i devolutionen, och särskilt att placera polis och rättsväsende, båda livsviktiga, under den nordirländska regeringens kontroll.
”Det har funnits många tillfällen i Nordirlands vandring mot fred då det föreföll svårt att gå vidare, då alla vägar framåt var spärrade och målet tedde sig omöjligt att nå”, sade jag inför det församlade nordirländska parlamentet. ”Men ni har alltid hittat ett sätt att göra det ni har ansett vara rätt för Nordirlands folk.” Tack vare denna ihärdighet ”står Nordirland som ett exempel för världen på att även de mest hårdnackade motståndare kan övervinna motsättningar för att gemensamt arbeta för det allmänna bästa. Jag uppmanar er att gå vidare i samma anda av ohejdbar envishet och beslutsamhet. Och jag lovar att USA kommer att stå bakom er hela vägen medan ni arbetar för en varaktig fred och stabilitet.”
Bara ett par veckor senare skadades en annan polis allvarligt av en bilbomb, och det såg återigen ut som om fredens omsorgsfullt hopsydda väv kunde brista. Men än en gång höll den. I februari 2010 nådde parterna en ny överenskommelse om att polisen och rättsväsendet skulle lyda under Nordirlands regering, den så kallade Hillsboroughuppgörelsen. Devolutionen och framstegen mot en bestående fred var tillbaka på banan, trots alla försök av extremister på båda sidor att sätta stopp för processen. I juni 2012 fick vi se det hittills mest anmärkningsvärda tecknet på en förändring: drottning Elizabeth besökte Nordirland och skakade hand med Martin McGuiness. Den gesten hade varit otänkbar bara några år tidigare.
I december 2012, sjutton år sedan jag varit i Belfast första gången, stötte jag ihop med min vän Sharon Haughey. År 1995, när hon bara var fjorton år, hade hon skickat ett mycket rörande brev till Bill om den framtid hon drömde om för egen del och för Nordirland. Han läste ett utdrag ur det när han tände julgransbelysningen i Belfast. ”Båda sidor har lidit ont. Båda sidor måste förlåta”, skrev hon. När Sharon blev lite äldre praktiserade hon på mitt kontor i senaten och arbetade för delstaten New York med dess stora och stolta irländska befolkning. Hon lärde sig mycket i Washington, och när hon kom hem kandiderade hon till borgmästare i Armagh och vann valet. Vid lunchen hade hon på sig sin ämbetskedja och berättade att hon skulle gifta sig senare samma månad. Jag tänkte på de barn Sharon skulle få och på alla andra barn som växer upp i Nordirland efter långfredagsuppgörelsen. De hade en chans att få leva omärkta av oroligheternas smärta. Jag hoppades att de aldrig skulle återgå till det gamla och att deras fred och framsteg skulle bli en inspiration för resten av Europa och världen.