Människor med hårt sinnelag skapar svåra situationer, och ingen gör det lika mycket som Rysslands president Vladimir Putin. Hans världsåskådning är formad av hans beundran för den ryska historiens mäktigaste tsarer, av Rysslands urgamla intresse av att behärska nationerna vid dess gränser och av hans personliga föresats att hans land aldrig mer ska förefalla svagt eller utlämnat åt väst, som han ansåg att det blev efter Sovjetunionens sönderfall. Putin vill återställa Rysslands makt genom att ta makten över sina grannar och över deras tillgång till energi. Han vill också spela en avgörande roll i Mellanöstern för att öka Moskvas inflytande i regionen och försvaga hotet från bångstyriga muslimer innanför och utanför Rysslands gräns i söder. För att nå dessa mål arbetar han på att reducera USA:s inflytande i Central- och Östeuropa och andra områden som han anser ingå i Rysslands sfär, och på att motverka eller åtminstone försvaga våra insatser i de länder där allt rördes om av den arabiska våren.
Allt detta förklarar varför Putin först pressade Ukrainas president Viktor Janukovytj att avbryta förhandlingarna om ett närmande till EU i december 2013 och sedan invaderade och annekterade Krim när Janukovytjs regering upplöstes. Om Putin hålls tillbaka och inte tränger sig in i östra Ukraina från Krim beror det sannerligen inte på att han har tappat lusten efter mer makt, territorium och inflytande.
I Putins ögon är geopolitiken ett nollsummespel där den ena parten ofrånkomligen förlorar om den andra vinner. Det är en föråldrad men farlig idé som kräver att USA visar både styrka och tålamod. Vi bör samarbeta med Ryssland kring specifika frågor när det är möjligt, och vi bör förmå andra länder att samarbeta med oss om att förhindra eller begränsa Rysslands skadliga beteende när det är nödvändigt. Det är en svår men oerhört viktig balansgång, något jag fick lära mig under mina fyra år som utrikesminister.
”I ett äkta förenat Europa måste Ryssland ha sin roll”, sade Winston Churchill, och 1991, då Sovjetunionen föll samman, rådde stora förhoppningar om att det skulle ske. Jag minns hur spännande det var att se Boris Jeltsin stå på en stridsvagn i Moskva när han avvärjde en statskupp av benhårda gamla kommunister som hotade Rysslands nyfödda demokrati. Jeltsin var beredd att rikta kärnvapen bort från amerikanska städer, förstöra femtio ton plutonium och underteckna en samarbetspakt med Nato. Men han mötte hård opposition mot sina åtgärder från dem som ville bevara Rysslands distans till Europa och USA, ha kvar så mycket kontroll över sina grannar som möjligt och hålla den ryska demokratins oregerliga krafter i schack.
Efter sin hjärtoperation 1996 återvann Jeltsin aldrig den energi och koncentrationsförmåga han behövde för att forma det ryska politiska systemet efter sin vilja. Han avgick oväntat på nyårsafton 1999, sex månader innan hans ämbetsperiod var slut, och banade väg för den efterträdare han hade valt, en föga känd före detta KBG-officer från S:t Petersburg vid namn Vladimir Putin.
De flesta trodde att Putin hade blivit utvald därför att han skulle vara lojal och hålla sin hand över Jeltsins familj och styra med större kraft än Jeltsin hade gjort. Han var disciplinerad och vältränad, övade judo och ingav hopp och självförtroende hos ryssarna som fortfarande vacklade efter alla stora politiska förändringar och ekonomiska motgångar. Men med tiden visade han sig också vara lättstött och autokratisk, han tålde inte kritik och till sist slog han ner på oliktänkande, till exempel på den fria pressen och frivilligorganisationer, och tystade debatten.
I juni 2001, då president Bush träffade Putin för första gången, sade han med den välkända formuleringen: ”Jag lyckades få en förnimmelse av hans själ.” De båda gjorde gemensam sak i ”det globala kriget mot terrorismen” i och med att Putin rättade in sitt brutala fälttåg mot den oroliga republiken Tjetjenien, där muslimerna var i majoritet, i samma led som USA:s kamp mot al-Qaida. Men det dröjde inte länge förrän relationerna kärvade. Irakkriget, Putins alltmer auktoritära beteende i sitt eget land och Rysslands invasion av Georgien i augusti 2008 skapade spänningar.
I takt med att Rysslands ekonomi växte tack vare olje- och gasintäkter lät Putin pengarna samlas i händerna på oligarker som han hade politiska band med, i stället för att investera dem i det ryska folkets talanger och landets infrastruktur. Han ville förverkliga en aggressiv vision av ett ”Stor-Ryssland” som skrämde grannarna och manade fram onda minnen av sovjetisk expansionism. I januari 2006 använde han Rysslands naturgasexport för att sätta skräck i ukrainarna och andra folk och återigen i januari 2009 genom att skära av tillförseln och höja priset.
En av de obehagligaste företeelserna i det nya Ryssland var attackerna på medierna. Tidningar, tevestationer och bloggare utsattes för starkt tryck att rätta sig efter Kremls bud. Sedan år 2000 har Ryssland varit det fjärde farligaste landet i världen för journalister, inte lika farligt som Irak men värre än Somalia och Pakistan. Mellan 2000 och 2009 mördades nästan tjugo journalister i Ryssland, och endast i ett fall ställdes mördaren inför rätta och dömdes.
Vid mitt besök i Moskva i oktober 2009 kände jag starkt att jag måste tala klarspråk för pressfriheten och mot den officiella skrämselpropagandan. Vid en mottagning i Spaso House, de amerikanska ambassadörernas ståtliga residens sedan 1933, träffade jag journalister, jurister och andra ledande representanter för civilsamhället, bland andra en aktivist som berättade att han hade blivit svårt misshandlad av oidentifierade slagskämpar. Dessa ryssar hade sett vänner och kolleger trakasseras, förföljas, till och med dödas, men ändå fortsatte de att arbeta, skriva och uttala sig offentligt. De vägrade att låta sig tystas. Jag försäkrade dem att USA offentligt och privat skulle ta upp människorättsfrågorna med den ryska regeringen.
Var man säger något kan vara lika viktigt som vad man säger. Jag kunde tala så mycket jag ville med aktivister i Spaso House, men de flesta ryssar skulle aldrig få höra vad jag hade sagt. Därför bad jag ambassadpersonalen att leta reda på en oberoende radiokanal där jag kunde få framträda. En möjlighet, en radiostation som hette Echo Moskvy, ”Moskvas eko”, lät mer som en propagandafilial med ett töntigt namn än som en bastion för den fria pressen. Men våra diplomater kände till de lokala förhållandena och försäkrade att den var en av de självständigaste, mest opartiska och slagkraftiga i hela Ryssland.
I en direktintervju fick jag frågor av redaktören Aleksej Venedikov om några känsliga punkter i USA:s relationer med Ryssland, däribland Georgien och Iran, och sedan övergick vi till de mänskliga rättigheterna i Ryssland. ”Jag är övertygad om att demokrati ligger i Rysslands interesse och att respekt för mänskliga rättigheter, ett självständigt rättssystem och fria medier gynnar uppbyggnaden av ett starkt, stabilt politiskt system som skapar möjligheter till ett välstånd delat av många”, sade jag. ”Det kommer vi att inskärpa även i fortsättningen och stödja dem som också hyllar dessa värderingar.” Vi talade om att journalister fängslades, misshandlades och mördades. ”Jag tror att människor vill att deras regering ska säga ifrån att detta är fel och att de ämnar försöka förhindra det och se till att de som sysslar med sådant ställs inför rätta”, sade jag till Venedikov. Radiostationen sänder alltjämt och upprätthåller sin självständighet. Tyvärr blockerades stationens nätsajt tillfälligt i samband med invasionen av Krim 2014 då inga avvikande åsikter fick förekomma. Det förefaller som om Kreml ämnar ta i ännu hårdare för att tysta alla oliktänkande.
Efter åtta år som president stod Putin inför författningens bestämmelser om att endast två mandatperioder i rad var tillåtna, och därför bytte han arbete med regeringschefen Dmitrij Medvedev. Först såg det hela ut som en fars, ett sätt för Putin att hålla sitt grepp om makten från en annan sittpinne i maktens hönshus, och visst fanns det ett sådant inslag. Men Medvedev överraskade många med den nya ton han förde in i Kreml. Han verkade mer öppen för oliktänkande inom landet, mer försonlig utanför det och mer intresserad av att diversifiera Rysslands ekonomi till mer än olja, gas och andra råvaror.
När jag tillträdde som utrikesminister var jag skeptisk till den ryska ledarduon men hoppades att vi skulle hitta områden där vi kunde samarbeta. Som senator hade jag ofta kritiserat Putins sätt att styra landet, men jag visste att det var kontraproduktivt att bara se Ryssland som ett hot när det fanns frågor som vi måste behandla gemensamt.
Hur nationer ska kunna samarbeta på vissa områden när de kolliderar på andra är ett klassiskt debattämne i utrikespolitiska kretsar. Borde USA upphöra att förhandla om vapenkontroll eller handel därför att vi invände mot Rysslands angrepp mot Georgien? Eller borde olika ärenden löpa på parallella spår? På nära håll är sådan diplomati inte alltid tilltalande, men den är ofta nödvändig.
År 2009 trodde president Obama och jag att vi skulle kunna vinna Rysslands gehör för viktiga amerikanska intressen på tre vägar: genom att finna specifika områden för samarbete där våra intressen sammanföll, genom att stå fast där våra intressen skilde sig åt och genom att kringgå Kreml för att konsekvent skapa kontakt med ryssarna själva.
Planeringen på utrikesdepartementet av denna nya ansats leddes av Bill Burns, som hade varit vår ambassadör i Ryssland i tre år. Han bidrog med insikter i den outgrundliga tankevärld som invånarna i Kreml rör sig i. Medvedev var ung och hade kommit till makten utan tyngande bagage från det kalla kriget. Putin däremot hade vuxit upp i KGB på 1970- och 1980-talen, den period då det kalla kriget nådde sin kulmen. Min uppfattning var ändå att Putin trots vaktombytet kvarstod som en formidabel maktfaktor som skulle försvåra alla försök att utvidga samarbetet. Om det fanns möjligheter till det – och det trodde jag – berodde det på att båda sidor gjorde en objektiv värdering av gemensamma intressen.
Jag träffade den ryske utrikesministern Sergej Lavrov första gången i mars 2009. Richard Holbrooke, som hade blivit bekant med honom då de båda var FN-ambassadörer i slutet av 1990-talet, berättade att Lavrov var den fulländade diplomaten som tjänade sina herrar i Moskva med intelligens, energi och ett rikligt mått av arrogans. (Att just Richard sade något sådant var extra anmärkningsvärt.) Lavrov, ständigt solbränd och välskräddad, talade flytande engelska och uppskattade fin whisky och Pusjkins dikter. Han hade haft turbulenta relationer med min företrädare Condoleezza Rice, särskilt (och på goda grunder) sedan Ryssland invaderat Georgien. De spänningarna hade inte försvunnit, men om vi ville komma vidare med global vapenkontroll, sanktioner mot Iran eller tillgång till Afghanistans norra gräns måste vi samarbeta. Kanske en liten lustighet kunde bryta isen.
I politiken är humor mycket viktig. Det finns otaliga skäl till att man måste kunna skratta åt sig själv. Hur många gånger var jag inte själv med i David Lettermans show och drog en historia om byxdressar medan jag var senator? (Tre gånger.) Under valkampanjen 2008 uppträdde jag helt oväntat i ”Saturday Night Live” tillsammans med Amy Poehler, som hade gjort en mycket rolig ”Hillary Clinton”-figur komplett med bullrande skratt och allt. I diplomatin med dess omsorgsfullt förberedda samtal över språk- och kulturgränser finns det mindre utrymme för humor. Men ibland kan den vara behändig att ta till. Det här kändes som ett sådant tillfälle.
I ett tal vid säkerhetskonferensen i München i februari hade vicepresident Biden sagt: ”Det är dags att trycka på återställningsknappen och återigen gå in på de många områden där vi kan och borde samarbeta med Ryssland.” Jag tyckte om idén att ”återställa”, inte som ett sätt att blunda för våra reella motsättningar utan för att placera in dem i en bredare dagordning jämsides med områden där våra intressen sammanföll. Medan jag talade igenom saken med mina medhjälpare inför mötet med Lavrov i Genève kom vi på en idé. Varför inte ge Lavrov en riktig återställningsknapp i present? Folk skulle kanske börja skratta – även Lavrov – och därmed skulle vår utfästelse att börja på nytt få rubriker, inte våra motsättningar. Lite okonventionellt men värt ett försök.
Lavrov och jag möttes i Intercontinental Hotels Salon Panorama, som fått sitt namn efter den vidsträckta utsikten över Genève. Innan vi slog oss ner tog jag fram en liten grön ask med band om. Medan kamerorna knäppte öppnade jag den och tog ut en knallröd knapp märkt med det ryska ordet peregruzka. Vi skrattade båda och tryckte på knappen tillsammans. ”Vi letade länge efter det rätta ryska ordet. Tycker ni att vi hittade rätt?” frågade jag. Lavrov tog en närmare titt. De andra amerikanerna i rummet, särskilt de rysktalande som hade valt ordet, höll andan. ”Nej, det är fel”, svarade han. Var detta lättsamma ögonblick på väg att bli en internationell incident? Jag fortsatte att skratta. Då föll Lavrov också in i skrattet och alla andades ut. ”Det ska heta perezagruzka”, förklarade han. ”Det här betyder överbelastat.” ”Så långt tänker vi inte låta er gå, det kan jag lova”, svarade jag.
Det var inte precis någon stor dag för de amerikanska språkexperterna, men vårt syfte hade varit att bryta isen och säkra att ingen någonsin glömde ”återställandet”, och i så fall hade vårt översättningsfel haft verkan. Lavrov skulle ta med sig knappen hem och ha den på sitt skrivbord, sade han. Senare samma kväll gjorde Philippe Reines, som hade varit med om att hitta på skämtet, ett försök i sista minuten att korrigera felet. Han gick fram till Rysslands ambassadör i Schweiz, som stod med knappen i handen, och bad att få sätta på en ny etikett med det rätta ordet på. ”Det går nog inte förrän jag har talat med min minister”, svarade den försiktige ambassadören. ”Om er minister inte lämnar tillbaka den till oss kommer min minister att skicka mig till Sibirien!” utropade Philippe. Jag måste medge att det var en frestande tanke när ryssarna bestämde sig för att behålla den ursprungliga knappen.
Vid president Obamas första möte med Medvedev, i april 2009 i London, satt de amerikanska och ryska delegationerna mitt emot varandra vid det stora matsalsbordet i Winfield House, där vår ambassadör bor. Jag var den enda kvinnan på någondera sidan. Detta var presidentens första utlandsresa sedan han tillträtt, en hastig sväng genom Europa för att delta i ett G20-möte och ett Nato-toppmöte och besöka våra viktigaste allierade, och jag var glad att vara vid hans sida. Våra gemensamma resor under årens lopp, från denna första till London hela vägen till vår historiska sista resa till Burma i slutet av 2012, gav oss möjlighet att rådgöra och lägga upp strategier långt borta från det dagliga stojet och stimmet i Washington. Före ett av våra sammanträden i Prag på samma aprilresa drog han mig åt sidan och ville tala enskilt med mig. Han lade armen om mig och förde fram mig till ett fönster. Jag undrade vad det var för ett känsligt politiskt ärende han ville tala om. I stället viskade han i örat på mig: ”Du har något på tänderna.” Visst var det genant, men också sådant som bara en vän skulle säga och ett tecken på att vi skulle stötta varandra.
Vid detta första möte med ryssarna tog de båda presidenterna upp idén om ett nytt avtal för att minska antalet kärnvapen på båda sidor och lyckades finna gemensam mark när det gällde Afghanistan, terrorism, handel och till och med Iran, trots olika uppfattningar om missilförsvar och Georgien. Medvedev medgav att ryssarna hade ”bedrövliga” erfarenheter från Afghanistan på 1980-talet och att de var villiga att låta USA transportera livsfarlig last över sitt territorium så att vi kunde förse våra trupper med det de behövde. Det var viktigt eftersom det skulle ge oss en förhandlingsfördel i Pakistan, som annars behärskade den enda vägen att föra in trupper och utrustning i Afghanistan. Till min överraskning erkände Medvedev också att Ryssland hade underskattat Irans växande kärnkapacitet: ”Ni hade rätt när allt kom omkring.” Rysslands relationer med Iran var komplicerade. Ryssarna sålde vapen till iranierna och hjälpte dem också att bygga ett kärnkraftverk, men de ville inte se kärnvapen spridas eller någon instabilitet på sin redan explosiva södra flank. Som jag återkommer till öppnade Medvedevs ord en dörr till starkare samarbete om Iran och ledde slutligen till en epokgörande omröstning i FN om nya hårda sanktioner. Men han ruckade inte på sitt motstånd mot våra planer på missilförsvar i Europa, trots att det var avsett att skydda mot potentiella hot från Iran och inte från Ryssland, vilket vi påpekade många gånger.
President Obama underströk det positiva och utlovade en snabb uppföljning rörande det nya kärnvapenavtalet och även djupare samarbete om Afghanistan, terrorism och Rysslands inträde i Världshandelsorganisationen. Allt som allt var det en grundlig, öppenhjärtig diskussion om svåra ärenden – det vi kom att vänta oss av Medvedev. Återställningsknappen verkade ha fungerat.
En samling förhandlare från utrikesdepartementet, ledd av vice utrikesminister Ellen Tauscher och biträdande utrikesminister Rose Gottemoeller, höll på ett år med att tillsammans med sina ryska motsvarigheter arbeta ut varje detalj i det nya strategiska avtalet (New Strategic Arms Reduction Treaty, New START) som drog upp gränser för antalet kärnstridsspetsar på missiler och bombplan. Sedan de båda presidenterna hade undertecknat det i april 2010 började jag övertala mina forna kolleger i senaten att ratificera det, i nära samarbete med biträdande utrikesministern för lagstiftningsfrågor Rich Verma, som länge varit assistent åt senatens majoritetsledare Harry Reid och skarpögt iakttog Capitoliums ofta outgrundliga vägar. Jag ringde till prominenta republikaner i senaten som sade ifrån att de inte litade på ryssarna och var rädda för att USA inte skulle kunna kontrollera att avtalet tillämpades. Jag förklarade att avtalet försåg oss med mekanismer just för sådan kontroll och att vi alltid kunde dra oss ur om ryssarna inte höll sitt ord. Jag påminde dem om att till och med president Reagan, med sin filosofi ”Lita på men kontrollera”, hade undertecknat nedrustningsavtal med Sovjetunionens ledare. Och jag framhöll att det brådskade. Det gamla START hade gått ut och i nästan ett år hade vi inte haft några vapeninspektörer i Ryssland som såg efter vad som pågick i deras missilsilon. Det var en farlig lucka som vi inte fick lämna öppen.
Under veckan före omröstningen talade jag med arton senatorer, nästan alla republikaner. Som utrikesminister samarbetade jag med kongressen i många ärenden, särskilt departementets budget, men detta var min första erfarenhet av att öva påtryckningar på Vita husets vägnar sedan jag själv lämnat senaten. Det var bra att kunna utnyttja mina relationer med exkolleger som byggts upp under åtta års utskottsarbete och förhandlingar över partigränsen om lagstiftning. På vår sida hade vi också en mästerlig senatsoperatör, vicepresident Biden, och tandemlaget i spetsen för senatens utrikesutskott, ordföranden och demokraten John Kerry från Massachusetts och republikanen Richard Lugar från Indiana, som hade den näst högsta positionen i utskottet.
Vi närmade oss den tvåtredjedelsmajoritet i senaten som författningen krävde för att ett avtal skulle ratificeras, men de sista rösterna var svåra att hitta. Våra utsikter mörknade efter mellanvalet i november 2010, då republikanerna tog makten i representanthuset där de vann ytterligare sextiotre mandat och minskade den demokratiska majoriteten i senaten med sex mandat. Trots denna motgång ville senator Lugar att jag själv skulle infinna mig på Capitolium och göra ett sista försök att sälja in avtalet. Utgången såg dyster ut men jag ringde runt och besökte Capitolium på nytt strax före jul för att vädja en sista gång. Den kvällen röstade senaten igenom ett förslag om att debatten skulle avslutas, och dagen därpå gick avtalet igenom med 71 röster mot 26. Det var en seger för samarbetet mellan partierna, våra relationer med Ryssland stärktes och världen blev tryggare.
Mellan presidenterna Obama och Medvedev växte en personlig vänskap fram som erbjöd ytterligare tillfällen till samarbete. Vid ett långvarigt möte som jag hade med Medvedev utanför Moskva i oktober 2009 tog han upp en plan på att bygga en högteknologisk korridor i Ryssland med vårt eget Silicon Valley som förebild. Jag föreslog att han själv skulle ta en titt på modellen i Kalifornien, varpå han vände sig till sin stab och sade åt dem att arrangera en resa. Han gjorde ett uppehåll där på sitt besök i USA 2010 och enligt samstämmiga uppgifter blev han imponerad. Det kunde ha varit början på förverkligandet av Medvedevs vision för en diversifierad rysk ekonomi – om Putin hade tillåtit det.
Återställningsknappen medförde flera framgångar i ett tidigt skede, till exempel hårda sanktioner mot Iran och Nordkorea och en nordlig försörjningslinje för våra trupper i Afghanistan, Ryssland kom närmare Världshandelsorganisationen, FN stödde flygförbudszonen i Libyen och samarbetet mot terrorismen utvidgades. Men tonen började ändras i slutet av 2011. I september tillkännagav Medvedev att han inte ämnade ställa upp för omval, och i stället skulle Putin återta sin gamla post 2012. Ommöbleringen bekräftade vad jag hade sagt fyra år tidigare: Medvedev höll bara Putins stol varm.
I december fläckades Rysslands parlamentsval av utbredda uppgifter om fusk. Självständiga politiska partier fick inte registrera sig, och det kom rapporter om valurnor som stoppades fulla, röstlängder som manipulerades och andra fräcka tilltag. Oberoende ryska valobservatörer trakasserades och deras nätsajter utsattes för cyberattacker. På en internationell konferens i Litauen uttryckte jag min allvarliga oro över dessa uppgifter: ”Det ryska folket liksom alla folk överallt förtjänar rätten att säga sin mening och få sina röster räknade, och det betyder att de förtjänar fria, hemliga val där allt går lagligt till och ledare som de kan utkräva ansvar av.” Tiotusentals ryska medborgare drog samma slutsats och gick ut på gatorna och demonstrerade. Det dånade i luften av ”Putin är en tjuv”, och Putin slog till direkt – mot mig. ”Hon angav tonen för vissa aktörer i vårt land och gav dem en signal”, påstod han. Om jag ändå hade haft sådan makt! Nästa gång jag träffade president Putin fräste jag ifrån: ”Jag ser framför mig hur folk i Moskva vaknar och säger att Hillary Clinton vill att vi ska gå och demonstrera. Det är inte så det fungerar, herr president.” Men hade jag hjälpt om så bara några få människor att våga ställa upp för verklig demokrati var jag nöjd.
I maj 2012 återtog Putin ceremoniellt presidenttiteln och avböjde kort därpå president Obamas inbjudan till ett G8-möte i Camp David. Det blåste kallt från öster. I juni skickade jag en promemoria till president Obama där jag skisserade mina åsikter. Han hade inte längre kontakt med Medvedev och måste vara beredd att gå hårdare fram. Putin var ”starkt avog mot USA och misstänksam mot våra aktioner”, skrev jag, och ämnade återvinna förlorat ryskt inflytande i grannskapet, från Östeuropa till Centralasien. Han må ha kallat sitt projekt ”regional integrering”, men det var kodordet för att återuppbygga ett förlorat imperium. Jag var med när president Obama och Putin för första gången satte sig ner som två statschefer i samband med ett G20-möte i Los Cabos i Mexiko. ”Ge inte efter”, rådde jag, Putin ”kommer inte med gåvor”.
Ryssarna intog snart en mindre konstruktiv hållning på många viktiga punkter, i synnerhet konflikten i Syrien där de stöttade Assadregimen i detta brutala krig och blockerade alla försök i FN att organisera en stark internationell motreaktion. Kreml slog hårdhänt ner på oliktänkande, frivilligorganisationer och hbtq-personer inom landet och återgick till att mobba sina grannar.
De som hade hoppats att återställningsknappen skulle inleda en ny era av god vilja mellan Ryssland och USA blev bittert besvikna. För oss som hade blygsammare förväntningar – att svårbemästrade ärenden skulle handläggas separat och retoriken på båda sidor tonas ner så att det blev utrymme för framsteg på specifika områden – fungerade knappen. Längre fram, efter invasionen av Krim 2014, hävdade vissa medlemmar av kongressen att Putin hade blivit djärvare just på grund av återställandet. Det är en missuppfattning av både Putin och återställandet, anser jag. Han hade ju invaderat Georgien 2008 utan att USA eller andra hade ställt honom till svars för det. Han invaderade Georgien och Krim av sina egna skäl, enligt sin egen tidtabell, som en reaktion på ett konkret händelseförlopp. Varken Bushadministrationens skarpa retorik och doktrin om förebyggande krig eller Obamaadministrationens inriktning på ett ömsesidigt givande samarbete om kärnintressen avskräckte från eller inbjöd till dessa aggressionshandlingar. Återställandet var ingen belöning; det var ett erkännande av att USA har många viktiga strategiska och säkerhetsmässiga intressen, och vi måste gå framåt där vi kunde. Så är det alltjämt.
För att visa hur invecklade våra relationer med Ryssland var under denna period och vad vi försökte uppnå ska jag nämna ett enda exempel: Centralasien och svårigheten att försörja våra trupper i Afghanistan.
I svallvågorna efter 11 september, medan USA beredde sig på att invadera Afghanistan, arrenderade Bushadministrationen vad som tidigare varit sovjetiska flygbaser i två avlägsna men strategiskt belägna centralasiatiska länder, Uzbekistan och Kirgizistan. Därifrån transporterades soldater och förnödenheter till den afghanska krigsskådeplatsen. Med den extraordinära internationella dynamik som rådde på den tiden hade ryssarna inga invändningar, trots att de betraktade dessa underutvecklade forna sovjetrepubliker som belägna inom sin inflytandesfär. Men det stod inte på förrän Kreml uppmanade regeringarna i de båda länderna att se till att amerikanerna inte blev kvar permanent. Centralasien var Rysslands bakgård, ansåg Putin. Han befarade både ett ökande kinesiskt ekonomiskt inflytande och en amerikansk militär närvaro.
År 2009 hade president Obama inlett planeringen på en truppförstärkning i Afghanistan, som skulle följas av ett successivt tillbakadragande 2011. Det innebar att vår militär återigen måste flytta stora mängder trupper och förnödenheter in i och ut ur detta bergiga land utan havskust. Den närmaste vägen gick genom Pakistan, men den var sårbar för attacker av talibaner och utbrott av dåligt humör bland pakistanska politiker. Pentagons planeringsavdelning ville ha ännu en väg på land, även om den var längre och dyrare, för att garantera att våra trupper aldrig skulle bli avskurna. Det naturliga stället att leta på var Centralasien. Lasten kunde lossas i hamnar i Östersjön och skeppas hundratals mil på tåg genom Ryssland till Kazachstan och Uzbekistan och till slut över Afghanistans nordgräns. Under tiden kunde trupper flygas in genom den alltjämt öppna flygbasen i Kirgizistan. Norra distributionsnätet, som det kom att kallas, skulle förse korrumperade regimer med stora intäkter men också stödja krigsansträngningarna i betydande grad. Det var en av utrikespolitikens klassiska kompromisser. Men innan den kunde sättas i verket måste vi ha Rysslands medgivande till att vi transporterade militär utrustning genom dess territorium.
Vid president Obamas första möte med Medvedev betonade han att norra distributionsnätet hade högsta prioritet för oss. Medvedev svarade att Ryssland var villigt att samarbeta (och profitera på transitavgifterna). I juli 2009, då Obama besökte Moskva, undertecknades formellt ett avtal som tillät transport av dödlig militär utrustning genom Ryssland till Afghanistan.
Medvedevs medgivande maskerade dock en annan plan. I Kremls ögon var inflytandet i Centralasien alltjämt ett revir att svartsjukt bevaka. Ännu medan ryssarna gav sitt tillstånd till att amerikansk last fördes genom dess territorium utvidgade de sin egen militära sfär i Centralasien med vår närvaro som förevändning för att skärpa kontrollen över regionens regimer och försvaga de band till oss som höll på att växa fram. Det var en modern version av ”det stora spelet”, den invecklade diplomatiska 1800-talskonkurrensen mellan Ryssland och Storbritannien om makten över Centralasien – så när som på att USA hade ett snävt intresse i regionen och inte eftersträvade dominans.
I början av december 2010 reste jag till Kirgizistan, Kazakstan och Uzbekistan och mötte ledande personer för att hålla allt på rätt spår. Vid ett möte med studenter och journalister i stadshuset i Bisjkek besvarade jag frågor om relationerna med Moskva. ”Var kommer Kirgizistan in i era nya kontakter med Ryssland?” undrade en ung man. Jag förklarade att våra länder visserligen var oeniga på många punkter – jag nämnde särskilt Georgien och mänskliga rättigheter – men att USA:s mål var ett läge där vi kunde samarbeta i positiv anda och övervinna det misstroende som rått under en lång period.
En journalist undrade om återställandet kunde förverkligas på bekostnad av Kirgizistan och Centralasien: ”Pågår någon rivalitet mellan Ryssland och USA, i regionen menar jag, särskilt i Kirgizistan?” Jag svarade att vi försökte undvika ett sådant scenario och att meningen med återställandet var att minska spänningarna mellan Washington och Moskva, något som borde gynna länder som Kirgizistan som ibland kände sig fångade i mitten. Men, tillade jag, det kunde inte förnekas att Kirgizistan var en nyfödd demokrati i en region av envälden. Demokratin var på tillbakagång i Ryssland. Den fanns inte alls i Kina, den andra stora aktören i regionen. Det här skulle alltså inte bli lätt. ”Det är viktigt för er att ha relationer med många men inte vara beroende av någon”, sade jag. ”Försök att hålla jämvikt i alla relationer ni har och skaffa er den bästa hjälp ni kan få.”
När Putin hösten 2011 gjorde sig redo att återta presidentämbetet i Moskva publicerade han en uppsats i en rysk tidning om sina planer på att vinna tillbaka det förlorade inflytandet bland de forna sovjetrepublikerna och skapa ”en mäktig övernationell union som kan bli en pol i den moderna världen”. Denna nya euroasiatiska union skulle ”förändra hela kontinentens geopolitiska och geoekonomiska gestaltning”. Somliga avfärdade dessa formuleringar som valfloskler, men jag var säker på att de avslöjade hans verkliga dagordning, som gick ut på att i praktiken ”återsovjetisera” Rysslands periferi. En utvidgad tullunion skulle bara vara det första steget.
Putins ambitioner inskränkte sig inte till Centralasien. I Europa använde han all kraft han hade för att hindra tidigare sovjetrepubliker från att knyta band med väst, bland annat genom att skära av gas till Ukraina, förbjuda import av moldaviskt vin och bojkotta litauiska mejeriprodukter. Hans blick fylld av habegär vändes också norrut, mot polcirkeln, där den smältande isen öppnade nya handelsvägar och möjligheter till gas- och oljeutvinning. I en symbolisk gest 2007 reste besättningen på en rysk ubåt en rysk flagga på havsbotten nära Nordpolen. Mer illavarslande var att Putin återigen öppnade gamla sovjetiska militärbaser på Norra ishavets kust.
President Obama och jag diskuterade Putins hot och hur de skulle motarbetas. Jag var också noga med att resa till länder som kände sig utsatta. I Georgien, där jag var två gånger, uppmanade jag den ryska regeringen att avsluta sin ”ockupation”, ett ord som väckte ett visst uppseende i Moskva, och dra sig tillbaka från de territorier den hade beslagtagit 2008.
För många amerikaner var krisen i Ukraina och den ryska invasionen av Krim i början av 2014 en väckarklocka. En del av världen som hade fallit ur mångas minne sedan det kalla krigets slut var plötsligt tillbaka på radarn. Men krisen i Ukraina var ingalunda någon överraskning utan bara den senaste påminnelsen om de syften Putin hade haft länge. Med dessa ambitioner i tankarna hade Obamaadministrationen och våra europeiska allierade diskret arbetat i åratal på att försvaga Putins handlingskraft och motverka hans ränker.
Den 1 januari 2009 stoppade Rysslands mäktiga statsägda energikonglomerat Gazprom exporten av naturgas till Ukraina. Detta hämmade i sin tur energiflödet till delar av Europa. Fram till den 10 januari frös elva personer ihjäl, av vilka tio i Polen där temperaturen föll till minus 30 grader. Det var inte första gången som något sådant hände. Det hade hänt exakt tre år tidigare, mitt under en annan kall vinter.
Ukraina, som har en betydande etnisk rysk och ryskspråkig minoritet, har i århundraden haft nära men konfliktladdade relationer med Moskva. Den orangea revolutionen, som följde på ett omstritt val i Ukraina 2004, förde en västvänlig regering till makten som ville ha tätare band till EU, och det retade Putin till vrede. Att stänga av gasen 2006 var hans sätt att sända ett inte vidare subtilt budskap till de självständigt sinnade ledarna i Kiev. Tre år senare chockhöjde Putin priserna på rysk energi för att visa alla vilken makt han hade. Åtgärden sände en köldrysning genom Europa. Så gott som hela kontinenten var beroende av rysk gas, och om Ukraina kunde bli avskuret kunde vem som helst bli det. Efter nitton dagar undertecknades ett nytt avtal, och gasen hade börjat strömma in igen i Ukraina vid den tidpunkt då president Obama installerades.
Då jag efter min nominering besvarade frågor ställda av senatens utrikesutskott samma månad, mitt under krisen, talade jag om hur viktigt det var att förstärka Nato och alliansen med europeiska länder och betonade att jag ämnade ge energisäkerheten ”mycket högre prioritet i vår diplomati”. Jag betecknade problemen i Östeuropa som ”endast det färskaste exemplet på hur sårbarhet på energiområdet hämmar våra utrikespolitiska möjligheter världen runt, begränsar effektiviteten i vissa fall och tvingar oss att ta risker i andra”.
I mitt första telefonsamtal med Polens utrikesminister Radosław Sikorski en vecka efter min utnämning diskuterade vi hotet från Ryssland. ”Vi vill ha en ny politik och en ny energikälla”, sade Sikorski. Han ville ha en rörledning genom Balkan och Turkiet som kunde ge Europa tillgång till naturgasreserver i Kaspiska havet. Den kom att kallas ”sydkorridoren” och blev ett av våra viktigaste initiativ i energidiplomatin. Jag utsåg ambassadör Richard Morningstar till mitt speciella sändebud som skulle förhandla fram de nödvändiga avtalen så att projektet kom i gång. Det försvårades av att Azerbajdzjan, det viktigaste landet med reserver vid Kaspiska havet, sedan gammalt låg i konflikt med sin granne Armenien. Morningstar byggde upp en konstruktiv arbetsrelation med Azerbajdzjans president Ilham Alijev, och det gick så bra att jag rekommenderade att Morningstar skulle utses till vår ambassadör där. Jag besökte Azerbajdzjan två gånger för att understödja regionala fredsansträngningar, främja demokratiska reformer och ge arbetet med rörledningen skjuts. I det sammanhanget mötte jag industriledare på den årliga kaspiska olje- och gasmässan i Baku 2012. När jag lämnade utrikesdepartementet började uppgörelser falla på plats och anläggningsarbetet väntas börja 2015. Målet är att gastransporten ska vara i gång 2019.
Vid mötet med EU:s ledare i mars 2009 uppmanade jag dem allvarligt att lyfta upp energin och ge den hög prioritet. Senare samarbetade jag med Catherine Ashton på tillkomsten av USA-EU:s energiråd. Grupper av amerikanska energiexperter spred ut sig över Europa och hjälpte de olika länderna att utforska alternativ till rysk gas. Vid mitt besök i Polen i juli 2010 tillkännagav Sikorski och jag att Polen och USA skulle samarbeta i ett globalt skiffergasinitiativ för att kunna dra nytta av ny utvinningsteknik på ett säkert och miljömässigt hållbart sätt. Nu har utvinningen inletts i Polen.
Amerikas egna allt större naturgasfyndigheter bidrog också till att lossa Rysslands grepp om Europas elektricitet, inte därför att vi började exportera mängder av gas utan för att vi inte längre behövde importera någon. Gas som tidigare gått till USA började leta sig till Europa. Konsumenterna där fick billigare gas, och Gazprom tvingades konkurrera och kunde inte längre diktera tillgång och efterfrågan.
Dessa insatser väckte ingen större uppmärksamhet i USA men de undgick inte Putin. När Ukraina 2013 förhandlade om närmare handelsförbindelser med EU måste han ha känt Rysslands inflytande halka bakåt. Han hotade att höja gaspriset om uppgörelsen slöts. Ukrainas skuld till Ryssland uppgick redan till över 3 miljarder dollar och landets finanser låg i spillror. I november gick president Janukovytj plötsligt sin väg från det nästan fullbordade avtalet med EU och tackade snart ja till ett räddningspaket på miljarder dollar från Kreml.
Många ukrainare, särskilt de i huvudstaden Kiev och i de ukrainsktalande delarna av landet, blev ursinniga över helomvändningen. De drömde om att leva i en välmående europeisk demokrati, och nu hotades de av att än en gång hamna under Moskvas häl. Väldiga protester bröt ut och tilltog i styrka när regeringstrupper sköt mot demonstranterna. Under hårt tryck gick Janukovytj med på författningsreformer och ett nytt val. En uppgörelse mellan regeringen och oppositionsledarna mäklades av polska, franska och tyska diplomater. (Ryssarna deltog i överläggningarna men vägrade sedan att underteckna avtalet.) Folkmassorna på gatorna avvisade emellertid kompromissen och krävde Janukovytjs avgång. Till allas överraskning övergav han då sitt palats och flydde österut från Kiev och hamnade till sist i Ryssland. Ukrainas parlament anmodade oppositionsledarna att bilda en ny regering.
Allt detta skapade stor förvirring i Moskva. Under sken av att värna ryska medborgare och ukrainare av rysk härkomst från vad han sade var anarki och våld i Ukraina kommenderade Putin ryska trupper att ockupera Krim, som hade varit ryskt fram till 1950-talet och fortfarande rymde många etniska ryssar och stora ryska flottanläggningar. Trots varningar från president Obama och ledande europeiska politiker ordnade Kreml en lokal folkomröstning om att Krim skulle skiljas från Ukraina som i stort sett bojkottades av dem som inte talade ryska. FN:s generalförsamling fördömde folkomröstningen i slutet av mars med mycket bred marginal.
När detta skrivs är Ukrainas framtid hotad. Hela världen kommer att iaktta vad som händer, särskilt andra före detta sovjetiska republiker och satellitstater som fruktar att förlora sin egen självständighet. Allt vårt arbete sedan 2009 med att ge Nato ny kraft, återställa ansträngda transatlantiska relationer och minska Europas beroende av rysk energi har placerat oss i en starkare position att möta detta hot. Och vi måste fortsätta att arbeta med det.
Jag ägnade mycket tid genom åren åt att fundera över hur vi skulle kunna förstå Putin.
Under ett besök i hans datja utanför Moskva i mars 2010 hamnade vi i en obehaglig dispyt om handeln och Världshandelsorganisationen som gick i cirklar. Putin gav sig inte en millimeter. Han lyssnade knappast ens. Frustrerad som jag var försökte jag med ett nytt spår. Jag visste att han ivrade för miljövård, och den låg också mig varmt om hjärtat. Helt oväntat slog jag till: ”Tala om för mig vad ni gör för att rädda tigrarna i Sibirien.” Han tittade förvånat upp. Nu skulle han lyssna till mig.
Han reste sig och bad mig följa med. Vi lämnade våra assistenter och han förde mig genom en lång korridor bort till sitt privata tjänsterum. Vi överraskade ett antal muskulösa säkerhetsvakter som hade tagit det lugnt en stund men som stramade upp sig i all hast när vi passerade. Vi gick genom en pansardörr och fram till hans skrivbord. På väggen bakom hängde en stor karta över Ryssland. Putin inledde genast en livfull föreläsning på engelska om hur det gick för tigrarna i öster, isbjörnarna i norr och andra hotade arter. Det var fascinerande att se hur förändrad han blev i engagemang och kroppsspråk. Han frågade om Bill skulle vilja följa med honom några veckor senare och spåra isbjörnar på Alexandraön. Jag lovade att höra efter med Bill, och om han inte kunde komna skulle jag se efter om jag själv hade någon ledig tid. Putin lyfte ena ögonbrynet vid det svaret. När allt kom omkring reste ingen av oss.
Ett annat oförberett samtal med Putin ägde rum i september 2012 vid det möte med Asia-Pacific Economic Cooperation, APEC, i Vladivostok där han var värd. President Obama var upptagen av sin valkampanj och kunde inte komma, så jag representerade honom. Putin och Lavrov var förnärmade över att presidenten hade uteblivit, och lika irriterade var de på min starka kritik av Rysslands stöd för Bashar al-Assad i Syrien. Jag fick inte träffa Putin förrän en kvart innan middagen började. Men protokollet föreskrev att USA:s företrädare i egenskap av värd vid APEC:s föregående möte skulle placeras bredvid årets värd, och det innebar att Putin och jag blev bordsgrannar.
Vi talade om hans utmaningar, från Rysslands långa gräns mot Kina i öster till de bångstyriga muslimska staterna inne i Ryssland och tvärsöver dess gränser. Jag nämnde att jag under mitt besök i S:t Petersburg kort tidigare hade sett ett minnesmärke över offren för nazisternas belägring av staden (som då hette Leningrad), som pågick från 1941 till 1944 och tog mer än 600 000 människors liv. Det slog an en sträng hos den historiemedvetne Putin. Han berättade för mig om sina föräldrar och deras tillvaro, något jag aldrig hade hört eller läst om. Under kriget kom Putins far hem från fronten på en kort permission. När han närmade sig lägenheten där han och hans hustru bodde såg han en hög med lik travade på gatan och män som lastade dem på ett lastbilsflak. Plötsligt fick han se ett par kvinnoben med skor som han kände igen som sin hustrus. Han rusade fram och fordrade att få hennes kropp. Efter en häftig ordväxling gav männen med sig, Putins far tog sin hustru i famnen och märkte att hon var vid liv. Han bar upp henne till lägenheten och skötte om henne tills hon var frisk igen. Åtta år senare, 1952, föddes deras son Vladimir.
Jag återgav historien för vår ambassadör Mike McFaul, en framstående Rysslandsexpert, som inte heller hade hört den tidigare. Jag har naturligtvis ingen aning om vad som verkligen hade hänt, men jag har ofta tänkt på vad Putin berättade. Den sprider en smula ljus över den man han har blivit och det land han regerar över. Han testar alltid den han möter, pressar alltid gränserna.
I januari 2013, just när jag skulle lämna utrikesdepartementet, skrev jag en sista promemoria om Ryssland till president Obama och vad han kunde vänta sig av Putin under sin andra ämbetsperiod. Det hade gått fyra år sedan återställandet gav oss möjlighet att göra framsteg med kärnvapenkontroll, sanktioner mot Iran, Afghanistan och andra nyckelfrågor. Jag ansåg fortfarande att det låg i USA:s långsiktiga nationella intresse att om möjligt ha en konstruktiv samarbetsrelation med Ryssland. Men vi måste vara realistiska när det gällde Putins avsikter och den fara han utgjorde för sina grannar och för den globala ordningen och utforma vår politik i enlighet därmed. I osminkade ordalag varskodde jag presidenten om att han hade svåra tider framför sig och att vår förbindelse med Moskva troligen skulle bli sämre innan den blev bättre. Medvedev må ha velat förbättra relationerna med väst, men Putin hade det felaktiga intrycket att vi behövde Ryssland mer än Ryssland behövde oss. I själ och hjärta såg han USA som en medtävlare. Och han började bli uppskrämd av sin egen inhemska opposition som tog fart igen och av enväldenas sönderfall i Mellanöstern och på andra håll. Det var inget recept på en positiv relation.
Med allt detta i bakhuvudet föreslog jag en ny kurs. Återställandet hade låtit oss skörda den lättåtkomliga frukten i form av bilateralt samarbete. Och det fanns ingen anledning att slå sönder vårt samarbete om Iran och Afghanistan. Men vi borde trycka på pausknappen om nya initiativ kom på tal. Inte verka alltför angelägna om att samarbeta. Inte smickra Putin med uppmärksamhet från högsta ort. Avböja hans inbjudan till ett toppmöte på presidentnivå i Moskva i september. Och göra klart att rysk motspänstighet inte kommer att hindra oss från att vårda våra egna intressen och vår politik i Europa, Centralasien, Syrien och andra brandhärdar. Styrka och beslutsamhet är det enda språk Putin förstår. Vi måste låta honom förstå att hans handlingar har konsekvenser, samtidigt som vi försäkrar våra allierade om att USA kommer att stå vid deras sida.
Det var inte alla i Vita huset som höll med om min ganska bistra analys. Presidenten accepterade Putins inbjudan till ett bilateralt toppmöte på hösten. Men på sommaren blev det svårare att blunda för att läget försämrades, särskilt som Edward Snowden, den kontraktsanställde tjänstemannen vid National Security Agency som hade läckt hemligheter till journalister, hade fått asyl i Ryssland. President Obama lämnade återbud till toppmötet i Moskva och intog en stramare hållning mot Putin. Vid nyår 2014, i och med Ukrainakrisen, blev relationerna utomordentligt frostiga.
Utöver Krim och andra internationella följder av Putins maktutövning har Ryssland självt blivit en studie i bortslösad potential. Begåvade personer och kapital lämnar landet. Så hade det inte behövt vara. Ryssland är välsignat inte bara med väldiga naturresurser utan även med välutbildad arbetskraft. Som jag har sagt till Putin, Medvedev och Lavrov under årens lopp skulle Ryssland kunna staka ut en fredlig och lönsam framtid som en del av Europa och inte som dess fiende. Tänk bara på de stora handelsavtal som Ryssland skulle kunna förhandla sig till med en annan inställning. I stället för att skrämma Ukraina och andra grannar skulle det kunna gå in för större vetenskapligt samarbete med EU och USA, stimulera innovationer, ta fram avancerad teknologi och bygga upp ett eget högteknologiskt affärscentrum i världsklass, det som Medvedev hade drömt om. Tänk också på de långsiktiga strategiska intressen Ryssland kunde odla om Putin inte vore fixerad vid att återvinna sovjetväldet och slå ut all opposition. Han borde kunna inse att Rysslands förhandlingsposition med islamistiska extremister längs gränsen i söder, liksom med Kina i öster, skulle stärkas av närmare band med Europa och USA. Han borde kunna se Ukraina sådant det vill vara – en bro mellan Europa och Ryssland som ökar välståndet och säkerheten för allesammans. Tyvärr förblir Ryssland under Putin fastfruset mellan ett förflutet som det inte förmår släppa och en framtid som det inte vill öppna sig för.