Palestinas flagga har tre horisontella fält: ett svart, ett vitt och ett grönt med en röd triangel som pekar i riktning från flaggstången. Sedan sexdagarskriget 1967 och till Oslofördraget 1993 hade Israels regering förbjudit den inom de palestinska territorierna. Den uppfattades av somliga som en symbol för terrorism, motstånd och intifadan, det våldsamma uppror mot det israeliska styret som skakade de palestinska territorierna i slutet av 1980-talet. Trots att sjutton år hade gått sedan Oslo uppfattade många konservativa israeler fortfarande flaggan som en kontroversiell och eldfängd symbol. Sålunda var det en överraskning att i mitten av september 2010 anlända till premiärministern och ledaren för högerpartiet Likud Benjamin ”Bibi” Netanyahus officiella residens i Jerusalem och se de palestinska färgerna vid sidan om Israels välbekanta blå och vita flagga.
Att hissa den palestinska flaggan – något Bibi hade kritiserat sin företrädare Ehud Olmert för när denne gjort samma sak några år tidigare – var en gest av försoning från premiärministern till den dagens gäst, Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas. ”Det gläder mig att ni har kommit hem till mig”, sade Bibi när han hälsade Abbas välkommen. Den palestinske presidenten stannade till i hallen för att skriva sitt namn i premiärministerns gästbok: ”I dag återvänder jag till detta hus, efter en lång frånvaro, för att fortsätta samtalen och förhandlingarna i hopp om att nå evig fred i hela regionen, och framför allt fred mellan Israels och Palestinas folk.”
De vänliga orden kunde inte skyla över pressen vi kände den dagen. När vi slog oss ner i Netanyahus lilla, inre kontor och började vårt samtal hängde en annalkande deadline över oss som ett damoklessvärd. Om mindre än två veckor upphörde ett tio månader långt moratorium för uppförandet av nya, israeliska bosättningar på Västbanken. Abbas hade gjort klart att han skulle lämna de direkta förhandlingar vi precis påbörjat om vi inte lyckades förlänga anståndet – och Netanyahu stod fast vid sin åsikt att tio månader var mer än tillräckligt. Det hade tagit nästan två års mödosam diplomati för att få de två ledarna att gå med på att förhandla ansikte mot ansikte för att lösa den konflikt som plågat Mellanöstern i decennier. Äntligen tog de sig rakt på sak an de kärnfrågor som gäckat alla tidigare försökt att skapa fred, däribland gränserna för en framtida palestinsk stat, Israels säkerhetsvillkor, flyktingar, och vilken status som skulle gälla för Jerusalem, som båda sidor såg som sin huvudstad. Nu såg det ut som om de skulle lämna förhandlingsbordet i ett avgörande skede och jag var långt ifrån säker på att vi skulle hitta en väg ut ur dödläget.
Jag besökte Israel tillsammans med Bill för första gången i december 1981, på en kyrkoresa till det Heliga landet. Mina föräldrar passade Chelsea i Little Rock medan vi ägnade mer än tio dagar åt att utforska de uråldriga gatorna i Gamla staden i Jerusalem och på andra minnesplatser. Vi bad i Heliga gravens kyrka, där kristna tror att Jesus korsfästes och där han förmodas ha begravts och återuppstått. Vi besökte också Västra muren, en av judendomens heligaste platser, al-Aqsamoskén och Klippdomen, där Muhammed enligt muslimsk tro uppsteg till himlen. Jag älskade Jerusalem. Också mitt bland all historia och tradition var det en stad som sjöd av liv och energi. Och jag kände en djup beundran för det israeliska folkets förmåga och orubblighet. De hade fått öknen att blomma och byggt en livaktig demokrati i en region som dominerades av motsättningar och envåldshärskare.
När vi lämnade staden för att besöka Jeriko på Västbanken fick jag för första gången insyn i hur det var att leva under ockupation. Vägspärrar, taggtråd och den israeliska arméns kontrollstationer tillhörde vardagen för hundratusentals palestinier, som förnekades den värdighet och det självbestämmande som amerikaner tar för givet. Jag och Bill kom hem från den resan med en stark, personlig relation till det Heliga landet och dess olika folk, och genom åren pratade vi ofta om vår förhoppning att israeler och palestinier en dag skulle kunna lösa sin konflikt och leva i fred.
Under de följande trettio åren kom jag att återvända till Israel många gånger och få många vänner. Jag hade privilegiet att lära känna några av Israels största ledare och att dra nytta av deras kloka råd.
I egenskap av USA:s första dam utvecklade jag en nära vänskap med premiärminister Yitzhak Rabin och hans hustru Leah, även om jag inte är säker på att Yitzhak någonsin förlät mig för att jag förvisade honom till Vita husets kalla balkong när han ville röka. (När Rabin anklagade mig för att denna regel hotade fredsprocessen gav jag till slut med mig och sade: ”Nå, jag släpper regeln om det bidrar till fredsprocessen, men det gäller bara er.”) Att se Rabin och Arafat skaka hand på Vita husets södra gräsmatta den 13 september 1993 var en av de bästa dagarna under Bills tid som president. När Rabin mördades den 4 november 1995 var det en av de värsta. Jag kommer aldrig att glömma när jag vid hans begravning satt bredvid Leah och lyssnade på deras dotterdotter Noas gripande minnestal.
Jag glömmer inte heller de israeliska offer för terrorism som jag mött genom åren. Jag har hållit deras händer i sjukhussalar och hört läkare beskriva hur mycket granatsplitter de haft kvar i ett ben, en arm eller i huvudet. Jag besökte en sönderbombad pizzeria i Jerusalem i februari 2002 under en av de mörkaste dagarna av den andra intifadan, då tusentals palestinier och israeler dödades. Och jag har gått längs säkerhetsstängslet nära Gilo och pratat med familjer som visste att en raket när som helst kunde träffa deras hem. De upplevelserna kommer jag alltid att bära med mig.
Följande är bara en av många berättelser om en israel som påverkat mitt liv. År 2002 träffade jag Yochai Porat. Han var bara tjugosex, men redan en erfaren sjukvårdare inom Israels akutsjukvård, MDA. Han ansvarade för att utbilda utländska frivilliga till utryckningspersonal. Jag var med vid programmets examenshögtid och kommer ihåg hur stolt han var att ännu en grupp unga människor nu var redo att ge sig ut och rädda liv. Yochai var dessutom reservare i Israels försvar, IDF. Veckan efter vårt möte dödades han och andra soldater och civila av en krypskytt i närheten av en vägspärr. MDA döpte om utbildningsprogrammet för utländska frivilliga till hans minne. När jag besökte MDA på nytt 2005 träffade jag Yochais familj, som talade passionerat om hur viktigt det var att fortsätta ge stöd åt MDA och dess uppdrag. Alltså reste jag hem och inledde en kampanj för att få Röda Korset att erkänna MDA som fullvärdig medlem med rösträtt, efter att organisationen hållits utanför i ett halvt sekel. År 2006 blev detta verklighet.
Jag är inte ensam om att vara så starkt engagerad i Israels säkerhet och framgång. Många amerikaner beundrar Israel som hemland för ett under långa tider förtryckt folk och en demokrati som i varje läge tvingats försvara sig själv. Vi känner igen vår egen historia i berättelsen om Israel, och vi känner igen historien om varje folk som kämpat för frihet och rätten att forma sina egna öden. Det var ingen tillfällighet att president Harry Truman bara väntade elva minuter innan han 1948 erkände Israel som en ny nation. Israel är mer än ett land – det är en dröm som närts i generationer och som förverkligats av män och kvinnor som vägrat ge efter inför svårast tänkbara odds. Israels blomstrande ekonomi visar dessutom hur innovation, entreprenörskap och demokrati kan skapa välstånd också under obevekliga omständigheter.
Vid mötet i Mellanöstern för ungdomsorganisationen Seeds of Peace var jag den första högprofilerade amerikan att offentligt kräva en egen stat åt palestinierna. På en fråga svarade jag att detta låg i Mellanösterns långsiktiga intresse. Kommentaren fick stor uppmärksamhet. Det var två år innan Bill, mot slutet av sin presidenttid, föreslog en officiell plan som Ehud Barak accepterade men inte Arafat, och tre år innan Bushadministrationen gjorde det till USA:s officiella hållning.
Obamaadministrationen tillträdde under en riskfylld period i Mellanöstern. Under hela december 2008 avfyrade stridande för den palestinska extremiströrelsen Hamas raketer mot Israel från Gazaremsan, som man hade kontrollerat sedan 2007 då den rivaliserande palestinska rörelsen Fatah tvingats bort. Tidigt i januari 2009 invaderade israeliska styrkor Gaza för att stoppa raketattackerna. Under Bushadministrationens sista veckor åsåg världen hur israeliska trupper bekämpade stridande från Hamas på de tätbefolkade stadsgatorna. Operation Gjutet bly ansågs som en militär seger för Israel – Hamas led svåra förluster och förlorade stora delar av sitt lager av raketer och andra vapen – men var också en katastrof för Israels anseende. Över tusen palestinier dog och Israel utsattes för omfattande, internationella fördömanden. Den 17 januari, bara några dagar innan president Obama skulle sväras in som president, förklarade dåvarande premiärministern Ehud Olmert vapenstillestånd på villkoret att Hamas och palestinska Islamiska Jihad, en ännu mer radikal rörelse i Gaza, upphörde att avfyra raketer. De stridande palestinierna gick med på villkoren nästa dag. Striderna upphörde, men Israel behöll vad som i praktiken var en belägring runtom Gaza, och gränserna var stängda för nästan all trafik och handel. Med hjälp av hemliga tunnlar under egyptiska gränsen började Hamas omedelbart att återuppbygga sin vapenarsenal. Två dagar senare svor president Obama presidenteden i Washington.
Krisen i Gaza stod i fokus för världens intresse och mitt första samtal som utrikesminister var med Olmert. Vi började omedelbart prata om att bevara det ömtåliga vapenstilleståndet och hur Israel skulle skyddas från ytterligare raketeld, om de stora humanitära behoven inne i Gaza och hur det skulle gå till att på nytt börja en förhandlingsprocess som skulle kunna göra slut på konflikten med palestinierna och leda till en genomgripande fred för Israel och regionen. Jag sade till premiärministern att president Obama och jag senare samma dag skulle offentliggöra att den tidigare senator George Mitchell var nytt särskilt ombud för fred i Mellanöstern. Olmert kallade Mitchell för ”en bra karl” och uttryckte förhoppningen att vi skulle kunna arbeta tillsammans på alla de tre områden jag nämnt.
I början av mars deltog jag och representanter från andra, internationella givarländer i en konferens i Egypten för att samla in ytterligare humanitär hjälp åt behövande palestinska familjer i Gaza och på så vis hjälpa traumatiserade palestinier och israeler att komma över de senaste våldsyttringarna. Vad man än hade för åsikt om Mellanösterns snåriga politik var det omöjligt att bortse från det mänskliga lidandet, särskilt bland barnen. Palestinska och israeliska barn har samma rätt som andra barn till god utbildning, sjukvård och en bättre framtid. Och föräldrar i Gaza och Västbanken delar samma mål som föräldrar i Tel Aviv och Haifa när det gäller ett bra jobb, ett tryggt hem och bättre möjligheter för sina barn. Att förstå detta är en avgörande utgångspunkt om man vill överbrygga de klyftor som delar regionen och lägga grunden för en varaktig fred. När jag påpekade detta vid konferensen i Egypten applåderade flera representanter för de i vanliga fall fientligt inställda arabiska medierna.
I Jerusalem träffade jag min gamle vän president Shimon Peres, som hjälpt till att skapa Israels försvar, förhandlat fram Osloavtalet och förespråkat fred efter mordet på Rabin. Han trodde ännu på en tvåstatslösning, men visste hur svårt det var att uppnå. ”Vi tar inte lätt på bördan som nu vilar på era axlar”, sa han. ”Men vi tror de är starka. Ni kommer att finna en äkta, uppriktig samarbetspartner i oss för att hindra och stoppa terror och nå fred för alla folk i Mellanöstern.”
Jag samtalade även med Olmert och dennes utrikesminister Tzipi Livni om att lösa upp spänningar i Gaza och stärka vapenstilleståndet. Fortfarande utfördes sporadiska raket- och artilleriattacker och konflikten kunde när som helst kunde blossa upp på nytt. Jag ville också försäkra våra allierade om att Obamaadministrationen skulle stöta Israels säkerhet och dess framtid som judisk stat. ”Ingen nation kan förväntas stillatigande åse och tillåta raketattacker mot dess folk och territorium”, sade jag. Obamaadministrationen beslutade sig för att utvidga säkerhetssamarbetet med Israel och vi investerade i gemensamma försvarsprojekt, däribland järnkupolen, ett missilförsvarssystem för korta avstånd, som skulle skydda israeliska städer och hem från raketer. I åratal har USA under både demokratiska och republikanska administrationer lovat att hjälpa Israel att bibehålla ett kvalitativt militärt försprång i förhållande till alla motståndare i regionen. President Obama och jag ville ta ytterligare ett steg.
Olmert och Livni var båda bestämda när det gällde att fortsätta mot en genomgripande fred i regionen och en tvåstatslösning på konflikten med palestinierna, trots decennier av besvikelser till följd av stoppade förhandlingar. Men vid tiden för mitt besök var de på väg ut. Olmert hade tillkännagivit sin avgång i samband med en röra av korruptionsanklagelser, huvudsakligen under hans tidigare tjänstgöring som borgmästare i Jerusalem. Livni blev ledare för mittenpartiet Kadima och ställde upp i nya val mot Netanyahu och högerpartiet Likud. Kadima vann faktiskt en plats mer i det israeliska parlamentet, Knesset, än Likud (28 platser för Kadima och 27 för Likud), men Livni misslyckades med att sätta samman en fungerande majoritetskoalition tillsammans med splittrande småpartier som hade en vågmästarroll. Alltså gavs Netanyahu en möjlighet att bilda regering.
Jag pratade med Livni om idén att bilda en samregering med Kadima och Likud, som skulle kunna vara mer benägen att försöka skapa fred med palestinierna. Men hon var bestämt emot en sådan tanke. ”Nej, jag kommer inte att vara med i hans regering”, sade hon till mig. När Livni vägrade att vara med i regeringen formade Netanyahu i slutet av mars 2009 en majoritetskoalition med hjälp av mindre partier och intog åter posten som premiärminister, som han tidigare innehaft från 1996 till 1999.
Jag minns Netanyahu väl. Han var en komplex och mycket imponerande person. Han tillbringande viktiga år för sin utveckling i USA, där han studerade vid både Harvard och MIT, och till och med arbetade för Boston Consulting Group tillsammans med Mitt Romney under en kort period 1976. Netanyahu var mycket skeptisk till Osloprocessens grundförutsättning, att byta land mot fred och en tvåstatslösning som kunde ge palestinierna deras eget land på territorium som ockuperats av Israel sedan 1967. Han var också helt förståeligt fixerad vid hotet från Iran, framför allt risken att Teheran skaffade kärnvapen som kunde användas mot Israel. Netanyahus position som militär hök hade formats av hans egna erfarenheter inom den israeliska försvarsmakten, framför allt oktoberkriget 1973; minnet av hans bror Yonatan, en mycket respekterad kommandoledare som dödades när han ledde Operation Entebbe 1976; och påverkan från hans far Benzion, en ultranationalistisk historiker som ända sedan tiden före Israels tillkomst 1948 hade förespråkat en judisk stat som omfattade hela Västbanken och Gaza. Den äldre Netanyahu vidhöll denna inställning fram till sin död 2012 vid en ålder av 102 år.
I augusti 2008, när min presidentkampanj var över, besökte Netanyahu mig i mitt senatorskontor på 3:e Avenyn i New York. Efter sin förlust i valet 1999 hade han tillbringat ett decennium i politiskt utanförskap, men nu hade Bibi tagit sig tillbaka till toppen inom Likud och var i ett läge där han skulle kunna ta tillbaka positionen som premiärminister. Han satt i mitt konferensrum strax norr om Midtown på Manhattan och filosoferade kring hur hans lycka skiftat. Han berättade att han efter att ha förlorat valet fick råd från Margaret Thatcher, självaste Järnladyn: ”Förvänta er alltid det oförväntade.” Nu gav han mig samma råd. Det var fortfarande några månader kvar till den blivande president Obama för första gången skulle viska ordet ”utrikesminister” i mitt öra, men när han gjorde det tänkte jag på vad Bibi hade sagt till mig.
Senare skulle vi båda se tillbaka på det samtalet som inledningen på vår relation. Trots våra politiska meningsskiljaktigheter blev vi samarbetspartner och vänner. Vi hade ofta våra dispyter, vanligen vid telefonsamtal som varade i över en timme, ibland två. Men också när vi inte höll med varandra höll vi fast vid ett orubbligt åtagande för alliansen mellan våra länder. Jag lärde mig att Bibi skulle gå till attack om han kände sig pressad. Men om man lade armen runt hans axlar, som med en vän, då fanns fortfarande möjligheten att få något uträttat tillsammans.
Regionen hade fortfarande inte återhämtat sig från den nyss avslutade Gazakonflikten och med en skeptiker vid makten i Israel framstod utsikterna för att nå ett genomgripande fredsavtal minst sagt små.
Israel hade utstått nästan ett decennium av terror, som börjat i samband med andra intifadan, vilken inleddes i september 2000. Över 1 110 israeler dödades och 8 000 skadades i terroristattacker från september 2000 till februari 2005. Tre gånger så många palestinier dödades under samma period. Regeringen började bygga ett långt säkerhetsstängsel för att rent fysiskt skilja Israel från Västbanken. Som en följd av den sortens skyddsmetoder kunde Israels regering rapportera en skarp nedgång i självmordsattacker, från 53 under 2000 till noll under 2009. Det var givetvis en orsak till stor lättnad för israelerna, men det minskade också pressen att eftersträva säkerhet genom ett genomgripande fredsavtal.
Dessutom fortsatte antalet israeliska bosättare på Västbanken att öka och majoriteten av dem var starkt emot att ge upp land eller lämna några bosättningar i vad de kallade Judéen och Samarien, de bibliska namnen på Jordanflodens västbank. En del av bosättarna som flyttade till dessa utposter på andra sidan gröna linjen 1967, ville bara undvika trångboddheten i de växande israeliska städerna, men andra motiverades av religiös övertygelse och föreställningen att Västbanken hade lovats Israel av Gud. Det var dessa bosättare som utgjorde den politiska basen för Netanyahus huvudsakliga koalitionspartner, Yisrael Beiteinu-partiet under ledning av Avigdor Lieberman, en rysk immigrant som blivit utrikesminister i den nya regeringen. Lieberman var en högljudd motståndare till varje form av tvåstatslösning som innebar territoriella eftergifter, och både han och Netanyahu sade att de aldrig skulle gå med på att dela Jerusalem. De var också av uppfattningen att Irans kärnkraftsprogram var ett större hot mot Israels långsiktiga säkerhet än konflikten med palestinierna, och ville hantera detta innan de på nytt försökte skapa fred med palestinierna. Sammanlagt bidrog detta till en känsla bland israeliska ledare att det inte var särskilt bråttom att göra de svåra val som var nödvändiga för att uppnå en varaktig fred.
Efter att ha besökt både de avgående och tillträdande israeliska ledarna i Jerusalem i början av mars 2009, tog jag mig över till andra sidan och Västbanken för att ge mig av till Ramallah, där Palestinska myndigheten hade sitt högkvarter. Det var en del av Oslofördraget att Palestinska myndigheten skötte delar av de palestinska territorierna och hade sina egna säkerhetsstyrkor. Jag besökte ett klassrum där palestinska studenter lärde sig engelska genom ett program sponsrat av USA. Just den månaden råkade vara tillägnad kvinnors historia och de lärde sig om Sally Ride, Amerikas första kvinnliga astronaut. Studenterna, framför allt flickorna, fängslades av hennes historia. När jag bad dem beskriva Sally och hennes prestationer med ett ord, svarade en student: ”hoppfull”. Det var uppmuntrande att upptäcka en sådan positiv attityd hos unga människor som växte upp under så svåra omständigheter. Jag tvivlade på att man skulle hört samma känslor i Gaza. För mig sammanfattade detta skillnaden mellan de två palestinska territoriernas välmående.
I nästan tjugo år hade dessa två falanger, Fatah och Hamas, slagits om inflytande hos det palestinska folket. När Arafat var i livet var hans Fatah-parti på uppgång och hans personliga ställning räckte för att på det hela taget hålla fred mellan de båda. Men efter hans död 2004 hade schismen utvecklats till öppen konflikt. Hamas erbjöd falskt hopp om att en palestinsk stat på något sätt kunde uppnås genom våld och kompromisslöst motstånd för de som tappat hoppet vad beträffade en fredsprocess som inte hade förmått att ge några egentliga framsteg.
I motsats till detta skapade Mahmoud Abbas (också känd som Abu Mazen), Arafats efterträdare inom Fatah och den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, en plattform för icke-våld och uppmanade sitt folk att fortsätta arbeta för en politisk lösning av konflikten genom förhandlingar och att samtidigt bygga upp ekonomin och institutioner för en framtida palestinsk stat.
I början av 2006 vann Hamas ett parlamentsval inom de palestinska territorierna. Den överrumplande segern ledde till en ny kris med Israel och en våldsam maktkamp med Fatah. Valen hade pressats fram av Bushadministrationen i strid med invändningar från både Fatah och Israel.
När resultatet blev känt gjorde jag ett uttalande där jag fördömde Hamas och betonade att ”[…] innan och om inte Hamas tillbakavisar våld och terror och överger sin hållning att uppmana till Israels förstörelse, anser jag att varken USA eller någon annan nation i världen bör erkänna Hamas”. Slutet var en påminnelse om att äkta demokrati handlar om något mer än att vinna ett val – om USA driver fram valet, har vi ett ansvar att hjälpa till att lära människor och partier om hur processen går till. Året därpå ledde Hamas en maktkupp i Gaza mot Mahmoud Abbas, som hade fortsatt att tjäna som president trots sitt eget partis förlust i parlamentsvalet. Eftersom Fatah fortfarande kontrollerade Västbanken var det palestinska folket delat mellan två konkurrerande maktcentrum med mycket olika visioner för framtiden.
Denna uppdelning försämrade utsikterna till att återuppta fredssamtalen ytterligare och tycktes rättfärdiga Israels tvekan. Ett resultat av denna ovanliga ordning var emellertid att båda sidor kunde testa sina olika metoder att regera, och resultaten kunde ses varje dag på gatorna i Palestina. I Gaza övervakade Hamas en sönderfallande enklav av terror och desperation. Man samlade raketer på hög medan människor sjönk allt djupare i fattigdom. Arbetslösheten uppgick till nästan 40 procent och var ännu högre bland unga. Ändå hindrade Hamas internationell hjälp och insatser av humanitära frivilliga organisationer och gjorde inte mycket för att skapa en hållbar, ekonomisk tillväxt. Hamas påstod att man ville ha fred, välstånd och en stat för sitt folk, men vägrade ta de första, nödvändiga stegen: att avvisa våld, erkänna Israel och acceptera tidigare överenskommelser. Dessa är de väsentliga byggstenarna i en livskraftig, självständig och hållbar palestinsk stat som i fred och trygghet kan existera vid sidan om Israel. Istället försökte Hamas vända palestiniernas uppmärksamhet bort från sitt eget misslyckande vid regeringsmakten genom att skapa nya spänningar gentemot Israel och piska upp folkets vrede.
Samtidigt skapade Abbas och premiärminister Salam Fayyad, som var en kompetent teknokrat, helt andra resultat på Västbanken inom loppet av en relativt kort tidsperiod. Det är svårt att föreställa sig någon som arbetat hårdare och längre än Mahmoud Abbas för att förverkliga det palestinska folkets drömmar. Han förstod för flera decennier sedan att det bara var genom förhandlingar och ickevåld som dess strävanden kunde realiseras. Han framhärdade gång på gång i svåra tider och förblev övertygad om att ett självständigt Palestina sida vid sida med Israel i fred och säkerhet är både möjligt och nödvändigt. Hittills har han dock haft svårt att omvandla sin övertygelse till faktiska resultat. Ibland tänkte jag att Arafat levde under de omständigheter som krävdes för fred men saknade viljan, medan Abbas kanske har viljan, men inte omständigheterna (och ibland, vid några av våra mest frustrerande stunder, undrade jag hur stark hans beslutsamhet var).
Under ledning av Abbas hade Palestinska myndigheten gjort viktiga framsteg, bland annat tillbakavisade man våldet som strategi, förbättrade säkerheten och accepterade Israels rätt att existera. Målet för dess strategiska plan var att tillsammans med Israel förhandla sig fram till en palestinsk stat byggd på pluralism, jämlikhet, religiös tolerans och rättssäkerhet som också kunde tillfredsställa sina medborgares behov och stödja en varaktig fred. År 1998 hade Yasir Arafat tagit bort de formuleringar om motstånd genom våld som funnits i PLO:s stadgar och för första gången erkänt Israels rätt att existera. Bill och jag besökte Gaza för att uppmuntra dessa åtgärder (han var den förste amerikanske president att besöka de palestinska territorierna).
Under ledning av premiärminister Fayyad tog sig Palestinska myndigheten an den historiska korruptionen och började bygga transparenta institutioner som kunde ställas till svars för sitt arbete. USA arbetade tillsammans med internationella partner, framför allt Jordanien, för att förbättra effektiviteten och trovärdigheten hos Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor, något som var en prioritet också för Israel. Reformer genomfördes som ökade allmänhetens förtroende för domstolsväsendet, som 2009 hanterade 67 procent fler fall än under 2008. Man införde äntligen skatter. Palestinska myndigheten började bygga skolor och sjukhus och utbilda lärare och sjukvårdspersonal. Man började till och med att bygga upp ett statligt sjukförsäkringsprogram. En mer ansvarstagande ekonomisk politik, stöd från världssamfundet – däribland flera hundra miljoner dollar varje år från USA, som var det land som gav mest pengar till Palestinska myndigheten – ökad trygghet och rättssäkerhet ledde till betydande ekonomisk tillväxt. Fler och fler palestinier på Västbanken fick anställning eller startade företag och på så vis vände den ekonomiska stagnation som följt efter andra intifadans utbrott år 2000. Antalet nyregistrerade företag på Västbanken under fjärde kvartalet 2009 var 50 procent högre än under samma period 2008; palestinier startade allt från riskkapitalbolag till järnaffärer och lyxhotell.
Arbetslösheten på Västbanken sjönk till mindre än hälften av vad den var i Gaza, vilket icke desto mindre innebar alltför många frustrerade och arbetslösa personer. Antiisraeliska upplopp och våld var fortfarande ett problem, och mer behövde göras mot korruption och för att skapa fred och tolerans och minska beroendet av utländsk hjälp. Men det blev lättare att tänka sig ett självständigt Palestina som förmådde styra sig själv, ta ansvar och garantera säkerheten för sina medborgare och grannar. I september 2010 rapporterade Världsbanken att om Palestinska myndigheten fortsatte med samma kraft att bygga institutioner och en fungerande offentlig sektor, skulle man vara ”[…] väl skickad att etablera en stat inom en nära framtid”.
Jag såg framstegen med egna ögon när jag besökte Västbanken 2009 och 2010. När vi passerat vägspärren vid Beitunya på motorvägen från Jerusalem, kantades vägen av välutrustade, palestinska säkerhetsstyrkor, många utbildade med hjälp från USA och Jordanien. När vi körde in i Ramallah noterade jag att nya lägenhetshus och kontorsbyggnader hade vuxit upp på stadens höjder. Gatorna myllrade av handel och liv. Men när jag såg ansiktena på de män och kvinnor som lämnade sina affärer och hem för att titta på min bilkortege var det också omöjligt att glömma den smärtsamma historien för detta folk som aldrig haft sin egen stat. Ekonomiska och institutionella framsteg var viktiga, till och med nödvändiga, men de räckte inte. Det palestinska folkets legitima anspråk skulle aldrig komma att tillfredsställas utan en tvåstatslösning som garanterade värdighet, rättvisa och säkerhet för alla palestinier och israeler.
Att åter locka israeler och palestinier till förhandlingsbordet skulle inte komma att bli lätt. Det var inget större mysterium att begripa hur ett slutgiltigt fredsavtal skulle kunna se ut, med kompromisser om gränser, flyktingar, säkerhet och Jerusalems status. Utmaningen bestod i att hos båda sidor mobilisera den politiska viljan att göra de svåra val och oundvikliga uppoffringar som var nödvändiga för att dessa kompromisser skulle accepteras och skapa fred. I våra diplomatiska ansträngningar måste vi fokusera på att bygga förtroende och självkänsla på båda sidor, och att hjälpa ledarna att skapa politiskt utrymme för ömsesidiga framsteg och att formulera övertygande argument för att status quo var oacceptabelt för alla inblandade.
Jag var övertygad om att detta var riktigt. Decennier av motstånd, terrorism och upplopp hade inte skapat en självständig stat för palestinierna, mer av samma sak skulle inte på något sätt hjälpa dem i deras legitima anspråk. Förhandlingar var den enda trovärdiga vägen till det målet och att vänta innebar bara att ockupationen och lidandet på båda sidor förlängdes.
Uppgiften var svårare med Israel, där status quo inte var lika uppenbart och problematiskt. Ekonomin växte starkt och förbättrade säkerhetsåtgärder hade kraftigt minskat terroristhotet. Många israeler tyckte dessutom att deras land hade försökt skapa fred och inte fått något i gengäld mer än besvikelse och våld. Enligt deras uppfattning hade man erbjudit Arafat och Abbas generösa avtal som palestinierna hade avfärdat. Under premiärminister Ariel Sharons styre hade Israel dragit sig tillbaka från Gaza utan motåtgärder (och utan ett framförhandlat fredsavtal) och sett hur staden förvandlats till en enklav för terrorister som sköt raketer in i södra Israel. Och när man drog sig tillbaka från södra Libanon använde sig Hizbullah och andra militanta grupper territoriet som bas för attacker mot norra Israel, med stöd från Iran och Syrien. Varför skulle israelerna tro att de skulle nå verklig fred genom att lämna ifrån sig ytterligare landområden?
Jag förstår den rädslan liksom hoten och frustrationen som ligger bakom. Men eftersom jag är djupt engagerad i Israels säkerhet och framtid ansåg jag att den demografiska, tekniska och ideologiska utvecklingen innebar övertygande argument för ytterligare ett seriöst försök att nå fram till ett fredsavtal. På grund av de höga födelsetalen hos majoriteten palestinier och låga födelsetalen hos majoriteten israeler, närmade vi oss en dag då palestinierna skulle utgöra majoriteten av Israels och de palestinska territoriernas kombinerade befolkning – och flertalet av dessa palestinier skulle hänvisas till ett andra klassens medborgarskap utan rösträtt. Så länge Israel insisterade på att hålla fast vid territorierna skulle det bli allt svårare att samtidigt förbli både en demokrati och en judisk stat. Israeler skulle tvingas välja det ena eller andra – ett omöjligt val – eller låta palestinierna ha sin egen stat.
Samtidigt blev raketerna som strömmade in till Hamas i Gaza och till Hizbullah i Libanon alltmer tekniskt avancerade och kunde nå israeliska samhällen långt in i landet. Trots våra gemensamma ansträngningar att stoppa dem spreds raketer med bättre styrsystem, längre räckvidd och större förstörelsekraft i regionen. I april 2010 kom rapporter att Syrien levererat scudmissiler med lång räckvidd till Hizbullah i Libanon som skulle kunna nå alla större städer i Israel. Våren 2014 stoppade Israel ett fartyg på väg till stridande palestinier i Gaza med M-302-missiler – mark-till-markmissiler tillverkade i Syrien – som också kunde nå nästan hela Israel. Vi skulle fortsätta bygga upp Israels luftvärn, men det bästa missilförsvarssystemet vore en rättvis och varaktig fred.
Slutligen, ju längre konflikten varade, desto mer stärktes extremister och försvagades återhållsamma krafter i hela Mellanöstern. Ingen vann mer på det läget än Hamas och Iran och de terrorister som agerade för deras räkning, men Israel ställdes på ett orättvist sätt inför en växande internationell isolering.
Tillsammans innebar dessa skäl att jag, när jag utsågs till minister, ansåg det nödvändigt för Israels långsiktiga säkerhet att ge diplomatin ytterligare en chans. Jag hade inga illusioner om att det skulle bli lättare att nå ett avtal den här gången än vad det varit för tidigare administrationer, men det fanns en del faktorer i början av 2009 som kunde få till och med en pessimist att anse att tiden var inne för ett nytt försök. Viktigast var att den nye, amerikanske presidenten var starkt engagerad och beredd att satsa sin egen politiska prestige. Det betyder mycket. För det andra, på samma sätt som Nixon när han reste till Kina, hade Netanyahu med sin välkända, hårdföra attityd, den trovärdighet för det israeliska folket som behövdes för att ingå ett avtal, så länge han var övertygad om att det gynnade Israels säkerhet. Dessutom var det omöjligt att säga hur länge Abbas, som började bli gammal, kunde hålla fast makten och vi kunde inte ta för givet att hans efterträdare, vem det än blev, skulle vara lika intresserad av fred. Trots sina tidigare politiska misstag och personliga begränsningar kunde Abbas mycket väl vara vårt sista, bästa hopp om en palestinsk förhandlingspartner som verkligen ville hitta en diplomatisk lösning, och som var fast besluten att övertyga sitt eget folk om dess fördelar. Det fanns alltid risker med att ge sig in i det moras som fredsförhandlingar i Mellanöstern innebar; att försöka och misslyckas kunde mycket väl skapa ökat missnöje hos de som var villiga att förhandla, göra extremisterna djärvare och sluta med att parterna var mer misstänksamma och längre ifrån varandra än tidigare. Men det var omöjligt att nå framgång om vi inte försökte och president Obama och jag hade bestämt oss.
Vårt första steg för att få i gång fredsprocessen var att i januari 2009 utse George Mitchell till särskilt ombud, så att han skulle kunna upprepa de framgångar han haft med Långfredagsavtalet i Nordirland. Mitchell, den lågmälde senatorn från Maine, var alltid kvick att lyfta fram skillnaderna mellan de båda konflikterna, men han lät sig också uppmuntras av att Nordirland en gång hade betraktats som en lika svår konflikt som den i Mellanöstern, och sedan hade fått sin lösning genom mödosamma förhandlingar. ”Vi misslyckades i sjuhundra dagar och hade bara en enda dags framgång”, sade han ofta. Å andra sidan, när Mitchell noterade, inför en publik i Jerusalem, att det tog åttahundra år av brittiskt herravälde innan Nordirland äntligen fick fred, fnyste en äldre gentleman: ”Med en så färsk konflikt är det inte så konstigt att ni kunde lösa den!”
Mitchell hade även erfarenhet av Mellanöstern. År 2001 ledde han en kommitté som utredde andra intifadans utbrott. Sharm el-Sheikh Fact-Finding Committee, som blev känd under namnet Mitchellkommittén, krävde ett omedelbart vapenstillestånd, avståndstagande från terrorism och att fredsförhandlingarna återupptogs.
År 2009 enades president Obama och jag om att Mitchell hade den internationella respekt, det förhandlingskunnande och tålamod som krävdes för att ta sig an denna centrala uppgift. Jag bad dessutom Dennis Ross, som tjänstgjort som särskilt ombud i Mellanöstern på 1990-talet, att komma tillbaka till utrikesdepartementet för att arbeta med Iran och regionala frågor. Han imponerade så på president Obama att han snart ombads flytta till Vita huset för att fungera som närmare rådgivare till presidenten. Det uppstod ibland en del spänningar mellan Ross och Mitchell, vilket var förståeligt med tanke på hur deras ansvar överlappade varandras och uppdragets stora betydelse, men jag uppskattade bådas perspektiv och var tacksam att så briljanta tänkare ingick i vårt utrikespolitiska team.
Bara några dagar efter sin utnämning gav sig Mitchell av till regionen för att besöka ett antal platser. Eftersom israelerna fortfarande höll på att få ordning på sin nya regering reste Mitchell runt till de arabiska huvudstäderna. Hans uppdrag gällde inte enbart att arbeta för fred mellan Israel och palestinierna, utan också mellan Israel och alla dess grannländer. Grunden för en genomgripande fred i regionen skulle troligen vara en plan som lagts fram 2002 av Saudiarabiens kung Abdullah. Planen fick enhälligt stöd av alla medlemsländer i Arabförbundet, inklusive Syrien, i mars 2002 och återigen i mars 2007 av alla medlemmar utom Hamas representanter, som avstod från att rösta. Enligt det arabiska fredsinitiativet, som planen kallas, gick alla dessa länder, plus en del länder med muslimsk majoritet utanför regionen, med på att normalisera relationerna med Israel, också i form av ekonomiskt, politiskt och säkerhetspolitiskt samarbete, i utbyte mot ett framgångsrikt fredsavtal med palestinierna. Om detta kunde uppnås skulle det få djupgående konsekvenser för den strategiska dynamiken i Mellanöstern. På grund av sin gemensamma misstro mot Iran och sin vänskap med USA borde många arabstater, framför allt Gulfstaterna, vara naturligt allierade med Israel. Osämja över den palestinska konflikten hindrade samarbete. Innan det nyss avslutade kriget i Gaza hade Turkiet försökt mäkla fred mellan Israel och Syrien. Om Syrien kunde fås att lämna sin skadliga allians med Iran i utbyte mot framsteg på Golanhöjderna – territoriet man förlorat till Israel 1967 – skulle även det få betydelsefulla strategiska konsekvenser.
I nästan varje arabiskt land fick Mitchell höra samma sak: Israel måste sluta bygga nya bosättningar i det land som en gång skulle bli del av en palestinsk stat. Varje ny bosättning utanför de gamla gränserna från 1967 skulle göra det svårare att nå ett slutgiltigt avtal. I decennier hade USA motsatt sig utvidgning av bosättning, då den ansetts motverka strävan efter fred. President George H. W. Bush och dennes utrikesminister, Jim Baker, övervägde att skjuta upp lånegarantier till Israel på grund av denna fråga. President George W. Bush krävde ett fullständigt stopp för byggandet i sin plan för fred. Men med tanke på Netanyahus nära band till bosättarna kunde han förväntas vägra varje form av begränsning.
Efter sina inledande samtal runt om i regionen föreslog Mitchell att vi skulle be alla tre parter – israelerna, palestinierna och arabstaterna – att ta konkreta, konstruktiva steg för att visa sin goda vilja och lägga grunden för ett återvändande till direkta fredsförhandlingar.
Vad gällde Palestinska myndigheten ville vi att den skulle göra mer för att slå ner på terrorism och minska uppviglingen mot Israel. Exempel på uppvigling mot Israel som vi förde på tal var att ge ett torg på Västbanken namn efter en terrorist som hade mördat israeliska civila, att aktivt sprida konspirationsteorier om hur Israel planerade att förstöra muslimska heliga platser och att utföra handlingar som förhärligade våld och uppmuntrade till ytterligare våld. Vad gällde Hamas skulle isoleringen fortsätta tills man tillbakavisade våldet som metod, erkände Israel och lovade att hålla redan ingångna avtal. Om man inte tog dessa grundläggande steg skulle Hamas inte få vara med vid förhandlingsbordet. Vi krävde också den omedelbara frigivningen av Gilad Shalit, en kidnappad israelisk soldat som hölls fången i Gaza.
När det gällde Arabstaterna var förhoppningen att de skulle ta steg mot en normalisering med Israel, enligt grundtankarna i det arabiska fredsinitiativet, vilket bland annat innebar rätten för israeliska passagerarplan att flyga över arabiskt luftrum, att på nytt öppna handelskontor och att etablera en postgång. Netanyahu insisterade på detta vid en middag på utrikesdepartementet i maj 2009. Han ville särskilt se att Saudiarabien gjorde något, då landets roll som ”beskyddare av de två Heliga moskéerna” skulle ge dess agerande oproportionerligt stor betydelse i regionen. I juni 2009 reste president Obama till Riyadh där han personligen tog upp frågan med kung Abdullah.
Vad gällde israelerna upprepade vi USA:s sedan länge kända krav på att de stoppade alla nya bosättningar på de palestinska territorierna. Att betona bosättningarna så tidigt var emellertid inte, när man ser det i backspegeln, alldeles lyckat.
Israel vägrade att gå med på vårt krav och dispyten kom att utspelas offentligt och utvecklades till en mycket personlig uppgörelse mellan president Obama och Netanyahu som hotade båda ledarnas trovärdighet. Därmed blev det mycket svårt för dem att backa eller kompromissa. Arabstaterna var nöjda med att stå på sidlinjen och använda bråket som ursäkt för sin egen passivitet. Och Abbas, som i åratal konsekvent krävt ett stopp för bosättningarna, påstod nu att allt var vår idé och att han inte skulle komma till några fredsförhandlingar utan ett moratorium för nya bosättningar.
Presidenten och hans rådgivare hade diskuterat hur klokt det var att kräva ett stopp för bosättningarna. Den som argumenterade hårdast för kravet var Rahm Emanuel, Vita husets stabschef. Han hade en gång ingått som civil frivillig i Israels försvarsmakt och var starkt personligt engagerad i Israels säkerhet. Utifrån sin erfarenhet från Clintonadministrationen ansåg han att det bästa sättet att hantera Netanyahus nya koalitionsregering vara ett tidigt och tydligt ställningstagande, annars skulle Netanyahu köra över oss. Presidenten höll med och ansåg att det var både politiskt och strategiskt smart att insistera på ett stopp för bosättningarna, eftersom det skulle bidra till att på nytt etablera USA som en ärlig fredsmäklare och mjuka upp bilden av att vi alltid ställer oss på Israels sida. Mitchell och jag oroade oss för att vi skulle låsa oss själva i en konfrontation som vi inte önskade, att israelerna skulle känna att det krävdes mer av dem än av de andra parterna, och att Abbas när vi väl gjort kravet offentligt, inte skulle gå med på seriösa förhandlingar utan att det uppfylldes. Ron Dermer, en av Bibis främsta rådgivare och senare ambassadör i USA, berättade vid ett tillfälle för mig att det värsta man kunde vara i Israel var en freier, hebreiskt slang för att vara lättlurad. Israeliska bilförare hamnade hellre på sjukhus än lät någon tränga sig före dem på motorvägen, sade han. Jag oroade mig för att våra krav på ett stopp för bosättningarna skulle få Bibi att framstå som en freier, vilket inte skulle tjäna någons syften. Men jag höll med Rahm och presidenten att vi var tvungna att ta risker om vi skulle gjuta nytt liv i den stelnande fredsprocessen. Alltså överlämnade jag den våren presidentens budskap med så mycket eftertryck jag kunde. Därefter försökte jag begränsa konsekvenserna när båda sidorna reagerade negativ. Det var inte en bra början.
I juni 2009 omformades det diplomatiska landskapet av två viktiga tal. Det första, en ambitiös och vältalig omformulering av USA:s relation med den muslimska världen, gavs av president Obama den 4 juni i Kairo. I talet, som spände över många områden, bekräftade han sitt personliga åtagande att eftersträva en tvåstatslösning som skulle tillfredsställa både israeler och palestinier. Innan talet hade presidenten och jag tagit tid att göra en personlig rundvandring i stadens mäktiga Sultan Hassan-moské, som är en av världens största. Vi tog av oss skorna, jag satte på mig en huvudslöja, sedan såg vi med förundran på det detaljrika medeltida hantverket medan vi lyssnade till en egyptiskamerikansk konsthistoriker. Det var en underbar, lågmäld stund mitt i all den galenskap som följer med en resa för presidenten och ett stort, politiskt initiativ. Senare samma dag, när presidenten gav sitt tal, förstod jag precis vad han menade när han sade: ”[…] islamsk kultur har gett oss majestätiska valv och skyhöga spiror; tidlös poesi och älskad musik; elegant kalligrafi och platser för fridfull kontemplation”.
Tio dagar senare åkte Bibi till Bar-Ilan-universitetet i Jerusalem och gav för första gången sitt stöd till idén om en tvåstatslösning, även om han fortfarande tillbakavisade ett stopp för bosättningarna. Det framstod som en avgörande förändring, att Netanyahu ville bli ihågkommen som en ledare som vågade ta djärva risker och skapa ett historiskt avtal.
Mitchell och jag arbetade under sommaren och början av hösten med både israelerna och palestinierna för att lösa problemet med bosättningarna, som vi, om man ska vara rättvis, hade bidragit till genom att tillåta att det blivit en fråga om prestige. President Obama bestämde att det bästa sättet att gå vidare var att kräva av de båda ledarna att de satte sig i samma rum med honom när de ändå var i New York med anledning av FN:s generalförsamling i september. Inga formella förhandlingar skulle föras, men ledarna skulle få en första möjlighet att prata med varandra och kanske röra sig i riktning mot en mer givande process. Mötet i New York blev besvärande; båda ledarna uttryckte sin hållning utan omskrivningar och visade ingen större vilja att kompromissa, särskilt när det gällde frågan om bosättningarna. ”Vi måste alla ta risker för freden”, sade president Obama till dem. ”Det är svårt att frigöra oss på ett personligt plan från historien, men det måste vi göra.”
Vi lämnade New York utan några egentliga framsteg att rapportera. Men Mitchell och jag fortsatte arbeta med Netanyahu och till slut gick han med på att stoppa en del av byggloven för framtida bosättningar på Västbanken. Vi behövde fortfarande komma överens om hur länge stoppet skulle vara och vilka områden det skulle gälla, men detta var en viktig start – och det var mer än vad någon tidigare israelisk regering varit villig att göra. Kruxet skulle bli Jerusalem. Östra Jerusalem hade tagits tillsammans med Västbanken 1967 och palestinierna drömde om att där en dag kunna etablera sin framtida stats huvudstad. Det var otänkbart för Bibi, som svor att aldrig dela staden. Konsekvensen var att han vägrade begränsa byggandet i någon del av Jerusalem.
I början av oktober samtalade jag med Ehud Barak, Netanyahus koalitionspartner, försvarsminister och regeringens viktigaste röst för fred. Barak var alltid optimistisk, trots att han bodde i en region där så mycket verkade gå fel. Enligt myten hade han, den mest dekorerade krigshjälten i ett land av krigshjältar, klätt ut sig till kvinna under en räd mot Beirut på 1980-talet. Att vår relation var god var ett omtalat faktum. Då och då ringde han mig och sade: ”Hillary, låt oss prata strategi”, och sedan avfyrade han en snabb serie idéer och argument. Han var ivrig att hjälpa mig nå en överenskommelse om bosättningarna som kunde få i gång processen. ”Vi är redo att lyssna, vara mottagliga och ge svar”, sade han. Israelerna gick småningom med på att stoppa bosättningarna på Västbanken i tio månader, men vägrade att inkludera Jerusalem.
Jag ringde Abbas för att diskutera Israels erbjudande. Palestinas omedelbara svar var att avvisa det som otillräckligt, ”värre än värdelöst”, men jag var av uppfattningen att detta var det bästa avtal de skulle komma att få och att vi borde gripa tillfället och gå vidare med direkta förhandlingar. ”Jag vill åter understryka, herr president, att vår hållning beträffande vad som sker med bosättningarna är och förblir densamma”, försäkrade jag, ”och även om moratoriet för de israeliska bosättningarna som George Mitchell beskrivit för er kommer att vara av stor betydelse och saknar motstycke jämfört med vad någon annan israelisk regering gjort, kommer det inte att ersätta Israels åtaganden vad beträffar vägkartan till fred.” Abbas hade inga invändningar när jag sade att moratoriet saknade motstycke jämfört med vad någon annan israelisk regering gjort, men han var missnöjd med att Jerusalem uteslutits och gick inte med på att förhandla.
För att visa god vilja gjorde dock även Abbas en eftergift. Han erbjöd sig att försena omröstningen i Förenta Nationerna om den kontroversiella Goldstonerapporten, där Israel anklagades för krigsbrott under kriget i Gaza 2008. Abbas fick omedelbart hård kritik från övriga arabvärlden, däribland outtröttliga personangrepp på al-Jazira, en tevekanal som ägs av Qatar. Abbas var mycket upprörd och berättade i förtroende att han fruktade för sin egen säkerhet och barnbarnens, som blivit trakasserade i skolan. Jag tackade honom för hans ”mycket modiga och viktiga beslut”, men jag märkte att han började vackla. Omkring en vecka senare ändrade han sig och krävde att FN skulle rösta om Goldstonerapporten. Senare under 2011 tog Richard Goldstone själv tillbaka en del av de mest hätska anklagelserna i rapporten, däribland att den israeliska militären medvetet gått in för att skada civila, men den politiska skadan var redan skedd.
I förhoppningen att det skulle bereda vägen för direkta förhandlingar mellan parterna, fokuserade jag i slutet av oktober 2009 intensivt på att förslaget om stopp för bosättningarna skulle träda i kraft. Jag träffade Abbas i Abu Dhabi och därefter Netanyahu i Jerusalem. Jag stod vid sidan om Netanyahu på en presskonferens sent på kvällen och beskrev stoppet för bosättningar som ”utan motstycke”, precis som jag sagt till Abbas. Den här gången ledde mitt ordval till upprörda känslor i arabländer, där man tyckte att jag var för generös i min beskrivning av ett erbjudande som inte bara var kortsiktigt utan dessutom uteslöt östra Jerusalem. Det var varken första eller sista gången som jag hamnade i blåsväder när jag uttalade en hård sanning.
Många i regionen skulle senare komma att betrakta det utskällda moratoriet med ett visst vemod. Men det som var viktigast på kort sikt var att avväpna situationen och på nytt få regionen att fokusera på direkta förhandlingar. Kommande dagar försökte jag begränsa skadorna i Marocko och Egypten. I Kairo förklarade jag först på tu man hand för president Hosni Mubarak och senare offentligt att vår officiella hållning beträffande bosättningarna inte hade förändrats. Vi motsatte oss fortfarande allt byggande och skulle ha föredragit ett längre och mer omfattande stopp. Men jag stod fast vid min beskrivning av erbjudandet ”att stoppa alla nya bosättningar och avsluta exproprieringen av land och inte godkänna eller ge några nya byggtillstånd” som ”utan motstycke”. Faktum är nämligen att det var det.
I slutet av november trädde moratoriet i kraft och klockan började ticka. Vi hade tio månader på oss att få parterna att röra sig i riktning mot direkta förhandlingar och ett genomgripande fredsavtal.
Månaderna gick en efter en. Israel stoppade precis som man lovat bygget av nya bosättningar på Västbanken, men palestinierna väntade på att östra Jerusalem skulle inkluderas och fortsatte vägra direkta förhandlingar, även om de gick med på vad som kallades ”nära samtal”, där Mitchell åkte fram och tillbaka mellan de två sidorna för att diskutera hur de såg på förhandlingarna.
I mars 2010 lyckades israelerna så avgöra saken för palestinierna genom en onödigt provokativ handling. Vicepresident Joe Biden var på ett artighetsbesök i Israel för att på nytt bestyrka administrationens starka engagemang i Israels säkerhet och försöka lägga bakom oss obehagen i samband med vårt gräl om bosättningarna. Medan han fortfarande befann sig i landet offentliggjorde det israeliska inrikesdepartementet planerna för 1 600 nya bostäder i östra Jerusalem, ett beslut som med säkerhet skulle uppröra palestiniernas känslor. Netanyahu sade att han inte hade något att göra med den illa valda tidpunkten för offentliggörandet, men många uppfattade det som en förnedrande skymf mot vicepresidenten och USA.
Biden tog på sitt vanliga sätt hela bråket med lugn. Men både president Obama och Rahm var rasande och de bad mig se till att Bibi visste hur de hade reagerat. I ett långt och hetsigt telefonsamtal sade jag till premiärministern att president Obama uppfattade nyheterna om östra Jerusalem som ”[…] en personlig förolämpning av honom, vicepresidenten och Förenta staterna”. Hårda ord för ett diplomatiskt meningsutbyte. Jag tyckte inte om att vara den som agerade hårding, men det ingick i jobbet. ”Låt mig försäkra er att valet av tidpunkt var helt och hållet oavsiktligt och olyckligt”, svarade han, men han vägrade att ändra på beslutet.
Av en tillfällighet inträffade denna händelse just innan det var dags för den årliga konferensen i Washington för den amerikanskisraeliska kommittén för offentliga angelägenheter, en framstående pro-israelisk lobbygrupp. Netanyahu var tänkt att besöka D.C. och hålla ett föredrag vid konferensen. Det var min uppgift att företräda administrationen. Jag var först att tala. Den stora publiken som samlats i Washington Convention Center var till början en smula avvaktande. De ville höra vad jag hade att säga om schismen och om jag skulle vidhålla kritiken mot Netanyahu. Jag förstod att jag var tvungen att ta upp den saken, men jag ville också ta ett steg tillbaka och sätta den i ett vidare perspektiv så man förstod varför vi ansåg att ett framförhandlat fredsavtal var avgörande för Israels framtid.
Jag talade om min egen, personliga hängivenhet för Israels säkerhet och tvåstatslösningen, och förklarade vår oro för den demografiska, tekniska och ideologiska utvecklingen. Det var mitt dittills mest genomgripande offentliga försvar i egenskap av utrikesminister för varför status quo var ohållbart och behovet av fred obestridligt. Därefter talade jag om meningsskiljaktigheterna angående östra Jerusalem. Våra invändningar berodde inte på sårad stolthet, sade jag, eller på att vi låst oss vid någon åsikt om en slutlig lösning för östra Jerusalem, något som skulle behöva avgöras vid förhandlingsbordet. Nya bosättningar i östra Jerusalem eller på Västbanken vore att underminera det ömsesidiga förtroende vi byggt upp mellan parterna, skapa en spricka mellan Israel och USA, som andra i regionen skulle kunna försöka dra nytta av, och förminska USA:s unika förmåga att fungera som en objektiv medlare. ”Vår trovärdighet i den här processen beror delvis på hur benägna vi själva är att berömma båda sidor när de agerar modigt, och att otvetydigt säga ifrån när vi inte håller med”, sade jag.
Mitt tal bidrog till att mildra en del spänningar, åtminstone då i lokalen, men relationen mellan Netanyahu och president Obama fortsatte att försämras. Senare samma eftermiddag träffade jag Bibi på hans hotell vid ett möte som varade över en timme. Han berättade att han hade för avsikt att gå till attack i sitt tal på konferensen samma kväll och han stod vid sitt ord. ”Jerusalem är inte en bosättning – det är vår huvudstad”, förklarade han trotsigt. (Vi hade aldrig talat om Jerusalem som en bosättning; vårt argument var att stadens slutgiltiga status borde bestämmas genom positiva förhandlingar och att detta vore svårare att uppnå om man byggde nya hem för israeler i palestinska stadsdelar.) Nästa dag hade Netanyahu ett laddat möte i Vita huset med presidenten. Vid ett tillfälle under diskussionen sades det att presidenten låtit honom vänta i Rooseveltrummet i omkring en timme medan han själv gick upp till andra våningen och åt middag med sin familj. Det var en ovanlig åtgärd, men sände en tydlig signal om presidentens missnöje. En positiv konsekvens av denna minikris var att israelerna blev betydligt bättre på att förvarna oss innan man tillkännagav ytterligare potentiella byggprojekt, och att de blev långt mer mottagliga vad beträffar östra Jerusalem. Åtminstone så länge byggstoppet var i kraft byggdes där få om ens några nya bostäder.
Som om spänningarna över bosättningarna inte var nog försämrades läget ytterligare i slutet av maj. Israeliska kommandosoldater anföll en flotta från Turkiet med pro-palestinska aktivister ombord, som försökte bryta den israeliska blockaden av Gaza. Nio turkiska medborgare dödades, däribland en amerikan med dubbelt medborgarskap. Jag fick ett brådskande samtal från Ehud Barak när jag gick i paraden för Chappaqua Memorial Day, en av de årliga traditioner i vår lilla stad som jag tyckte mest om. ”Vi är ledsna för hur det slutade, men vi var tvungna att fatta svåra beslut. Det gick inte att undvika”, förklarade Ehud. ”Det kommer att få oförutsedda återverkningar”, varnade jag.
Turkiet hade länge varit Israels enda vän i regionen, men efter detta debacle var jag tvungen att övertyga de rasande turkarna att inte reagera med allvarliga åtgärder mot Israel. Dagen efter attacken kom utrikesminister Davutoğlu för att träffa mig och vi samtalade i mer än två timmar. Han var mycket upprörd och hotade med att Turkiet kunde komma att förklara Israel krig. ”Psykologiskt är den här attacken som 11 september för Turkiet”, sade han, och krävde en israelisk ursäkt och att offren kompenserades. ”Hur kan ni vara så likgiltig?” frågade han. ”En av dem var amerikansk medborgare!” Jag var inte likgiltig – långt därifrån – men min första uppgift var att få honom att lugna sig och upphöra med allt prat om krig och följdverkningar. Efteråt gav jag president Obama rådet att också ringa till president Erdoğan. Därefter berättade jag hur bekymrad man var i Turkiet och om kraven på Netanyahu, som hade sagt att han ville ställa saker tillrätta med Turkiet men vägrade att be om ursäkt offentligt. (Mina försök att övertyga Bibi att be om ursäkt gick fram och tillbaka, och så förblev det under resten av min tid som utrikesminister. Vid flera tillfällen sade han till mig att han äntligen skulle göra det, men sedan stoppades han av andra medlemmar i sin höger-mitten-koalition. I augusti 2011 bad jag till och med Henry Kissinger förklara det strategiska läget för honom. Till slut, i mars 2013 under ett besök i Jerusalem med den då återvalde president Obama vid sin sida, ringde Bibi till Erdoğan för att be om ursäkt för ”operativa misstag” och beklaga att människor oavsiktligt hade dödats.)
Åter till sommaren 2010. Det tio månader långa stoppet för nya bosättningar led mot sitt slut och det började bli bråttom att få tillbaka parterna till förhandlingsbordet. Mitchell och jag tog hjälp av Jordanien och Egypten för att sätta press på palestinierna att ge upp sina tidigare förhandsvillkor. President Obama träffade Abbas i juni och tillkännagav ett nytt, stort biståndspaket till Västbanken och Gaza. I augusti gick så Abbas äntligen med på direkta förhandlingar om konfliktens alla kärnfrågor i Washington, på villkoret att moratoriet för bosättningarna fortsatte. Om det upphörde som planerat i slutet av september, då skulle han återigen lämna förhandlingarna. En frustrerad George Mitchell frågade Abbas: ”Hur kan det komma sig att det ni för åtta månader sedan beskrev som värre än värdelöst nu har blivit oumbärligt?” Vi förstod alla att Abbas var tvungen att hantera sin egen svåra politiska situation, både med sitt eget folk och med arabstaterna, men det var icke desto mindre irriterande.
Det fanns ingen möjlighet att vi skulle lösa alla dessa kärnfrågor på bara en månad – Mitchell föreslog en optimistisk deadline på ett år för samtalen – men vi hoppades kunna få tillräcklig skjuts för att antingen övertala Netanyahu att förlänga stoppet eller övertyga Abbas att förhandla utan det. Om vi kunde göra tillräckliga framsteg i frågan om de slutgiltiga gränserna för de två staterna, då skulle det göra frågan om bosättningarna betydligt lättare att hantera, eftersom alla skulle veta vilka områden som slutligen skulle tillhöra Israel och vilka som skulle tillhöra palestinierna. Det skulle inte vara så lätt som att bara återgå till 1967 års gränser. Den kraftiga tillväxten av bosättningar längs gränsen innebar att ett sådant förslag inte ens var realistiskt som utgångspunkt. Byten av landområden skulle kunna bevara de största, närmaste bosättningarna och ge palestinierna ungefär lika mycket mark någon annanstans. Men som vanligt befann sig djävulen i detaljerna.
Första dagen i september välkomnades Netanyahu och Abbas till Vita huset av president Obama, tillsammans med Jordaniens kung Abdullah II och president Mubarak från Egypten. Presidenten bjöd på en liten arbetsmiddag i Gamla familjematsalen. Den förre brittiske premiärministern Tony Blair och jag gjorde gruppen sällskap. Blair hade utsetts till särskilt sändebud för Kvartetten, som 2002 etablerats av Förenta Nationerna, USA, Europeiska Unionen och Ryssland, för att koordinera de olika diplomatiska åtgärderna för fred i Mellanöstern. Vi slog oss ner runt middagsbordet under en elegant kristallkrona i det ljusa, gula rummet, som i allt väsentligt såg likadant ut som när jag brukade använda det för små, privata middagar under min tid som första dam. Bibi och Abbas satt bredvid varandra, med mig och Blair på ömse sidor, på andra sidan bordet satt president Obama, Mubarak och kung Abdullah.
President Obama slog an tonen med ett kort tal innan middagen, där han påminde ledarna om att ”Var och en av er är arvtagare till fredsmäklare som tog stora risker – Begin och Sadat, Rabin och kung Hussein – statsmän som såg världen som den var, men som samtidigt föreställde sig världen som den borde vara. Det är på våra företrädares skuldror vi står. Det är deras arbete vi tagit över. Nu måste vi, precis som de gjorde, ställa oss frågan om vi har visheten och modet att välja vägen till fred.”
Trots de många och svåra månader som föregått den här stunden var stämningen god, om än avvaktande. Alla var medvetna om den tidspress vi stod under och ingen ville framstå som ohövlig vid president Obamas middag, men de grundläggande meningsskiljaktigheterna var svåra att dölja.
Nästa dag hade dramat dragit vidare till utrikesdepartementet. Jag samlade ledarna och deras förhandlingsgrupper i det klassiskt inredda Benjamin Franklin-rummet på åttonde våningen. Det var dags att kavla upp ärmarna och se vad vi kunde få gjort. ”Genom att komma hit i dag har ni alla tagit ett viktigt steg mot att frigöra era folk från den historia som vi inte kan förändra och istället gå den framtid av fred och värdighet, som bara ni kan skapa, till mötes”, sade jag till Netanyahu och Abbas. ”De kärnfrågor som står i centrum för dessa förhandlingar – territorium, säkerhet, Jerusalem, flyktingar, bosättningar med flera – blir inte lättare om vi väntar. Och de kommer inte att lösas av sig själva. […] Nu är stunden inne för djärvt ledarskap och för statsmän som har modet att fatta svåra beslut.” Netanyahu och Abbas, som satt på varsin sida om mig, lät som om de var redo att ta sig an utmaningen.
Bibi hänvisade till den bibliska berättelsen om Isak (judarnas anfader) och Ismael (arabernas urfader), Abrahams två söner som trots sina meningsskiljaktigheter förenades för att begrava sin far. ”Jag kan bara be för, och jag vet att miljoner över hela världen, miljoner israeler och miljoner palestinier och många miljoner andra, också ber för att den smärta vi upplevt – ni och vi – under de senaste hundra åren av konflikter kommer att förena oss, inte bara under en fredlig stund runt detta fridfulla bord här i Washington, utan kommer att göra det möjligt för oss att resa härifrån och bygga en uthållig och långvarig fred för generationer framöver.”
Abbas mindes det berömda handslaget 1993 mellan Rabbin och Arafat och talade om att nå en ”… fred som gör slut på konflikten, som uppfyller alla krav, och inleder en ny era för de israeliska och palestinska folken”. De klyftor vi var tvungna att överbrygga var betydande och tiden var kort, men alla sa åtminstone rätt saker.
Efter en lång eftermiddag av formella förhandlingar bjöd jag ledarna till mitt kontor på sjunde våningen. Senator Mitchell och jag pratade med dem en stund och beslutade sedan att lämna dem på egen hand. De satt i varsin högryggad stol framför öppna spisen och kom överens om att träffas personligen varannan vecka. Vi hade inte gjort några direkt substantiella framsteg, men både deras ord och kroppsspråk ingav mig hopp. Det var en stund av optimism och vilja som, sorgligt nog, inte skulle komma att motsvaras av handlingar.
Två veckor senare samlades vi på nytt, den här gången i Sharm ash-Shaykn, en solig, egyptisk turiststad vid Röda havet. (En av ironierna med internationell diplomati är att man ofta reser till platser som Sharm eller Bali eller Hawaii utan att ha någon tid att uppleva dem eller lämna de formella konferensrummen. Ibland känner jag mig som Tantalos, den hungrige stackaren i grekisk mytologi, som var dömd att stirra på delikata frukter i evighet, utan att någonsin få smaka dem.) Den här gången var vår värd president Mubarak som, trots att han var autokrat på hemmaplan, var en övertygad förespråkare av tvåstatslösningen och fred i Mellanöstern. Egyptens gränser mot Gaza och Israel och dess status som det första arabland att 1979 skriva på ett fredsavtal med Israel, gav landet en central ställning. Mubarak hade en nära relation med Abbas och hade spelat en nyckelroll för att alls få palestinierna att komma till förhandlingar. Nu var min förhoppning att han skulle kunna få dem att stanna kvar.
Mubarak och jag inledde dagen med separata möten med israelerna och palestinierna. Därefter sammanförde vi Netanyahu och Abbas, som i sällskap med Mubarak, Mitchell och mig samtalade i en timme och fyrtio minuter. Båda sidorna upprepade sina avsikter att delta med god vilja och i seriöst syfte. Sedan började vi borra i några av konfliktens kärnfrågor. Det gick långsamt – man kände på varandra och det förekom en hel del positionering och posering – men det kändes bra att äntligen prata om det saken verkligen gällde. Efter mer än tjugo månader av falska förhoppningar tog vi oss an de nyckelfrågor som lovade att göra slut på konflikten en gång för alla. Efter att vi alla ätit lunch bestämde vi att träffas igen, och Netanyahu sköt upp sin avfärd så att vi kunde fortsätta samtalet.
Nästa dag fortsatte diskussionen hemma hos Netanyahu i Jerusalem, där han hängt upp den palestinska flaggan som ett tecken på respekt för Abbas. Premiärministerns officiella residens heter Beit Aghion, och uppfördes av en rik affärsman på 1930-talet, för att senare fungera som sjukhus för soldater i 1948 års arab-israeliska krig. Det ligger på en stilla, delvis avstängd gata i Rehavias välbeställda kvarter. Fasaden är, precis som Västra muren och en stor del av Gamla staden, täckt av kalksten från Jerusalem. Vi – Netanyahu, Abbas, Mitchell och jag – trängde ihop oss i premiärministerns privata kontor för ett laddat samtal. Alla hade tidsfristen i tankarna; stoppet för bosättningarna skulle upphöra, liksom samtalen, upphöra om mindre än två veckor om vi inte kunde hitta ett sätt att gå vidare. Klockans tickande var öronbedövande.
En annan svår fråga gällde hur länge israelisk militär skulle stanna i Jordandalen, som skulle utgöra gräns mellan Jordan och ett framtida Palestina. Mitchell och jag gav förslag på hur man kunde förena Israels fortsatta säkerhetsbehov med palestinsk självständighet. Netanyahu insisterade på att israeliska trupper skulle ha en permanent närvaro längs gränsen, eller åtminstone stanna i flera decennier. Vid ett tillfälle sade Abbas att han kunde leva med israeliska trupper i Jordandalen under några år efter att en ny stat grundats, men inte längre. Jag trodde att det innebar en potentiellt betydande öppning; om samtalet handlade om år, inte decennier eller månader, då var det kanske möjligt att den rätta blandningen av internationellt säkerhetsstöd och tekniskt avancerat gränsskydd kunde överbrygga klyftan.
Debatten fortsatte fram och tillbaka och timmarna gick. Utanför började den amerikanska presskåren bli rastlös och många journalister gav sig av till en närliggande bar. Där inne växte min frustration, eftersom jag visste att vi inte gjorde tillräckliga framsteg för att överleva när stoppet för bosättningarna löpte ut. Men Mitchell, veteranen från ändlösa förhandlingar i Nordirland, gav ett nyttigt perspektiv: ”Där varade förhandlingarna i tjugotvå månader”, noterade han. ”Och det hade gått många, många månader innan vi hade en enda seriös och substantiell diskussion om de stora frågor som skilde parterna åt. ”Här befann vi oss redan en god bit på väg i diskussioner om konfliktens svåraste och mest känsliga frågor.
När mötet, nästan tre timmar senare, äntligen var över stannade jag kvar för att prata enskilt med Netanyahu. Ville han verkligen ta ansvar för att avsluta samtalen nu när de kommit i gång och kärnfrågorna diskuterades? Kunde han kanske gå med på att förlänga moratoriet lite, så att vi kunde fortsätta arbetet och se vad som kunde uppnås? Premiärministern skakade på huvudet. Han hade gett dem tio månader och palestinierna hade slösat bort nio. Han var beredd att fortsätta samtalen, men stoppet för bosättningarna skulle upphöra enligt planen.
Den kvällen i Jerusalem var sista gången som Netanyahu och Abbas satt tillsammans och pratade ansikte mot ansikte. När detta skrivs har det, trots fortsatta förhandlingar på en lägre nivå under 2013 och 2014, inte hållits något nytt möte mellan de båda ledarna.
Under de följande veckorna utövade vi påtryckningar längs hela skalan för att övertyga Bibi om att ändra sig. Mycket av det som pågick hände i New York, där alla åter hade samlats för möte i FN:s generalförsamling. Året innan hade president Obama varit värd för det första personliga mötet mellan Netanyahu och Abbas. Nu kämpade vi för att förekomma förhandlingarnas totala kollaps. Det var sena nätter på Hotell Waldorf Astoria, där vi utarbetade strategier tillsammans med president Obama och vårt team, för att sedan arbeta tillsammans med israelerna, palestinierna och araberna för att försöka hitta en lösning. Jag träffade Abbas två gånger, hade ett enskilt möte med Ehud Barak, åt frukost med en grupp arabiska utrikesministrar, och pratade i förtroende med Libanons president, och vid varje tillfälle argumenterade jag för att det bara skulle skada det palestinska folkets avsikter att lämna samtalen, oavsett om bosättningarna stoppades eller inte.
I sitt tal till generalförsamlingen krävde president Obama att moratoriet förlängdes och uppmanade båda parter att sitta kvar vid bordet och fortsätta samtala: ”Nu är rätt tid för parterna att hjälpa varandra att klara av det här hindret. Nu är rätt tid att bygga förtroende – och se till att det finns tillräckligt med tid – för att göra verkliga framsteg. Nu är rätt tid att gripa den här möjligheten och inte låta den försvinna.”
Efter att till en början verkat omedgörlig tycktes det som om Netanyahu var beredd att diskutera en förlängning, men bara om vi gick med på en ständigt växande lista krav, som inkluderade att stå till tjänst med nya, toppmoderna attackplan. Abbas, å sin sida, insisterade på att Israel var tvunget att ”välja mellan fred och fortsatta bosättningar”.
Natten innan deadline påminde jag Ehud Barak om att ”[…] det vore en katastrof för Israel och Förenta staterna om moratoriet skulle falla”. Liksom för palestinierna, svarade han. Barak gjorde allt han kunde för att hjälpa mig att få till stånd en kompromiss, men han lyckades aldrig få med sig Netanyahu och resten av den israeliska regeringen.
Tidsgränsen kom och gick. Direkta förhandlingar var över för den här gången. Mitt arbete fortsatte dock. Jag ansåg det vara avgörande att vi inte tillät att de kollapsade samtalen också ledde till att allmänhetens förtroende raserades – eller, som skett tidigare, till våldshandlingar. Under de sista månaderna av 2010 satsade jag allt på att hindra båda sidor från att agera provocerande, och på att undersöka huruvida vi genom indirekta samtal och kreativa diplomatiska förslag skulle kunna överbrygga några av de skillnader som visat sig under förhandlingarna. ”Jag oroar mig mer och mer för vad som ska hända”, sade jag till Netanyahu när vi talades vid i telefon i början av oktober. ”Vi försöker så mycket vi kan att hålla kursen och undvika att störta ner i bråddjupet. Ni vet hur besvikna vi är över att vi inte kunde undvika att moratoriet upphörde.” Jag uppmanade honom att visa återhållsamhet när han godkände nya bosättningar eller talade om framtida planer. Obetänksamma uttalanden skulle bara göra en redan spänd situation värre. Bibi lovade att visa omdöme, men varnade mig för att tillåta palestinierna att med list utnyttja det känsliga läget.
Abbas, som alltid oroade sig för sin ömtåliga ställning hos den delade palestinska allmänheten och bland sina arabiska beskyddare, letade efter ett sätt att återvinna sin trovärdighet, som hade skadats när stoppet för bosättningarna upphört. En idé som han övervägde var att vända sig till Förenta Nationerna och efterfråga ett erkännande för Palestina som stat. Det vore att ta en omväg runt förhandlingarna och skulle försätta Förenta staterna i en svår situation. Vi skulle känna oss tvingade att lägga in vårt veto mot förslaget i säkerhetsrådet, men en omröstning skulle också visa hur isolerat Israel blivit. ”Jag är medveten om hur trött ni är på vad som händer, herr president, och jag är övertygad om att ni undrar huruvida det vi nu försöker åstadkomma överhuvudtaget kommer att leda någonstans”, sade jag till Abbas. ”Jag skulle inte ha ringt om jag inte trodde att det vi gör kan leda till framgång för oss som samarbetspartner. Vi arbetar oupphörligen och, som ni själv har sagt, det finns ingen alternativ väg till fred vid sidan om förhandlingar.” Han befann sig i en låst position och visste inte hur han skulle ta sig ur den, men det var ett problem som han och vi själva hade skapat. Om vi inte hade lagt så stor vikt vid stoppade bosättningar som ett villkor för samtal, skulle Abbas haft ett större manövreringsutrymme och ledarna skulle kanske fortfarande sitta i förhandlingar.
I mina samtal och möten med ledarna undersökte jag om vi kunde minska avståndet när det gällde territorier och gränser tillräckligt för att gå bortom frågan om bosättningar. I mitten av oktober sade jag till Netanyahu: ”Frågan är, givet att era säkerhetsbehov tillfredsställs: Vad kan ni erbjuda Abu Mazen vad beträffar gränserna? Jag behöver någorlunda konkret kunskap om det, eftersom palestinierna vet hur landet ligger.” Netanyahu svarade: ”Det är inte Abu Mazens territoriella krav som bekymrar mig, utan huruvida han har förståelse för och accepterar mina säkerhetsbehov. … Jag är realistisk. Jag vet vad som krävs för att komma överens.” ”Bibi, detta är vad jag föreslår”, sade jag. ”Det jag hör är att ni kan föreställa er ett utfall där palestinierna får territorium som påminner om hur det såg ut 1967, men ni behöver få veta att säkerhetsåtgärderna skyddar Israel.” Vårt samtal fortsatte i samma stil i en timme och tjugo minuter.
I november tillbringade jag åtta timmar med Netanyahu på Regency Hotel i New York. Det var mitt längsta, enskilda bilaterala möte i egenskap av utrikesminister. Vi gick över allting gång på gång, inklusive de gamla tankarna om att återinföra ett moratorium för bosättningarna i utbyte mot vapen och annan hjälp med säkerheten. Småningom gick han med på att lämna ett förslag till sin regering som skulle stoppa bosättningarna på Västbanken (men inte i östra Jerusalem) i nittio dagar. I utbyte garanterade vi ett säkerhetspaket till ett värde av tre miljarder dollar och lovade att lägga in vårt veto i FN mot varje form av resolution som skulle hindra direkta förhandlingar mellan parterna.
När nyheten om avtalet blev offentlig orsakade det bestörtning på alla håll. Netanyahus koalitionspartners på högerkanten, som var för bosättningarna, var rasande och för att gå dem till mötes betonade han att byggandet skulle fortgå i östra Jerusalem. Detta i sin tur gav negativa reaktioner bland palestinierna. I USA fanns det dessutom de som ställde rimliga frågor om huruvida det var klokt att köpa ett nittio dagar långt stopp för bosättningar till priset av förhandlingar som mycket väl kunde visa sig inte leda någonstans. Jag var inte själv nöjd – jag anförtrodde mig till Tony Blair att jag upplevde det som ”en obehaglig verksamhet” – men det kändes som ett offer värt att göra.
Alla påtryckningar ledde emellertid till att avtalet började krackelera nästan direkt, och i slutet av november var det i praktiken omintetgjort. I december 2010 höll jag ett föredrag vid Saban Forum, en konferens som sammanför ledare och experter från hela Mellanöstern och USA. Jag lovade att USA skulle fortsätta engagera sig och sätta tryck på båda sidor att arbeta med kärnfrågorna, även om det skulle bli genom en återgång till ”nära samtal”. Vi skulle pressa både israelerna och palestinierna att på riktigt konkretisera sina positioner i de svåraste frågorna, och sedan skulle vi arbeta för att minska klyftorna genom att också erbjuda egna idéer och kompromissförslag när det passade sig. Ända sedan min make lade fram ”Clintonparametrarna” ett decennium tidigare, hade USA tvekat inför att driva några konkreta planer eller ens ge tydliga ramverk. ”Fred kan inte tvingas fram utifrån”, var ett vanligt uttryck, och det var sant. Men nu skulle vi bli mer aggressiva när det gällde att bestämma utgångspunkterna för debatten.
President Obama levde upp till det åtagandet våren 2011 när han i ett tal vid utrikesdepartementet förklarade: ”Vi anser att gränserna mellan Israel och Palestina bör bygga på 1967 års gränser med ömsesidigt överenskomna utbyten, så att säkerhet och erkända gränser etableras för båda staterna”.
Netanyahu hjälpte inte till genom att välja att fokusera på hänvisningen till ”1967 års gränser” och ignorera ”överenskomna utbyten”, med ytterligare en högst personlig tvekamp mellan de två statscheferna som följd. Under tiden forcerade palestinierna sin plan att lägga fram en petition till FN om att erkännas som egen stat. Den sommaren avgick George Mitchell och jag tillbringade en stor del av resten av 2011 med att försöka hindra läget från att försämras ytterligare, från dödläge till katastrof.
Det var inte lätt. Nu hade Hosni Mubarak, arabstaternas mest framträdande förkämpe för fred, tappat makten i Egypten. I hela regionen spred sig oroligheterna. Israel stod inför ett nytt och oförutsägbart strategiskt landskap. En del palestinier undrade om de, liksom tunisierna, egyptierna och libyerna, skulle protestera på gatorna. Utsikterna till att återgå till seriösa förhandlingar tycktes sämre än någonsin. Det tillfälle som hade getts i samband med att president Obama tillträdde i början av 2009 såg ut att gå om intet.
Under dessa svåra dagar tänkte jag ofta på våra långa diskussioner i Washington, Sharm as-Shaykh och Jerusalem. Jag hoppades att de grupper hos båda folken som önskade fred skulle växa sig så starka och högljudda att deras ledare skulle tvingas till kompromisser. Och för mitt inre hörde jag ännu en gång hur min mördade vän Yitzhak Rabins djupa och stadiga stämma påminde oss: ”Också den kyligaste fred är bättre än ett hett krig.”