”De sitter på en krutdurk och om de inte ändrar sig kommer den att explodera.” Jag var mycket irriterad. Det var första veckan av januari 2011 och vi planerade ytterligare en resa till Mellanöstern. Den här gången ville jag gå utanför det vanliga schemat med officiella möten och att i privata sammankomster truga om nödvändiga politiska och ekonomiska reformer i arabvärlden. Min chefsrådgivare för regionen och viceministern för Mellanösternfrågor, Jeff Feltman, var av samma uppfattning. Att verka för förändringar i Mellanöstern kunde vara som att slå huvudet mot en tegelmur och Jeff hade arbetat med saken i åratal under ett flertal administrationer. I en av sina olika roller hade han fungerat som ambassadör till Libanon under några av landets mest turbulenta skeenden på senare tid, däribland vid mordet på premiärminister Rafiq Hariri 2005, som ledde till cederrevolutionen och tillbakadragandet av syriska trupper, och under kriget 2006 mellan Israel och Hizbullah. De erfarenheterna skulle vara till god hjälp för Jeff under kommande veckor, när vi försökte ligga ett steg före den våg av revolter som skulle skölja över regionen. Perioden som låg framför oss skulle komma att bli ostadig och förvirrande också för garvade diplomater.
Jag vände mig till två av mina talskrivare, Megan Rooney och Dan Schwerin. ”Jag är trött på att upprepa samma gamla budskap varje gång jag reser dit”, sade jag till dem. ”Den här gången vill jag säga något som verkligen får genomslag.” Den stundande årliga konferensen Forum for the Future i Doha, huvudstaden i det energirika Qatar, skulle vara en möjlighet för mig att ge ett budskap till många av Mellanösterns mest inflytelserika kungligheter, politiska ledare, affärsmagnater, akademiker och civila aktivister. Många av dessa skulle befinna sig i samma rum på samma gång. Om jag ville argumentera för att det rådande läget i regionen var ohållbart var detta rätt plats. Jag sade till Megan och Dan att skrida till verket.
Naturligtvis var jag inte den första, amerikanska befattningshavaren att driva på för reform. År 2005 hade utrikesminister Condoleezza Rice åkt till Egypten och gjort ett anmärkningsvärt medgivande: i mer än ett halvt sekel hade USA valt att eftersträva ”stabilitet på bekostnad av demokrati” och ”uppnått varken det ena eller andra”. Detta skulle inte längre vara fallet, lovade hon. Fyra år senare, vid sitt stora tal i Kairo, manade också president Obama till demokratiska reformer.
Men trots alla ord som uttalats i officiella sammanhang och de ännu skarpare ord som sagts i privata sammanhang av människor från alla möjliga håll för att skänka deras länder mer välstånd och frihet, förblev stora delar av Mellanöstern och Nordafrika i början av 2011 låsta i politisk och ekonomisk stagnation. Många länder levde fortfarande med undantagstillstånd eller speciallagar, precis som de gjort i decennier. I hela regionen var korruption på alla nivåer, särskilt allra högst upp, ständigt närvarande. I många länder existerade inte politiska partier och civila grupperingar, eller så var de starkt begränsade av regleringar; rättssystemen var långt ifrån fria eller självständiga; och val, de gånger de förekom, manipulerades ofta. Detta sorgliga tillstånd dramatiserades återigen i november 2010, då Egypten höll låtsade parlamentsval som nästan eliminerade den symboliska, politiska oppositionen.
En milstolpe i form av en studie publicerad 2002 av ledande samhällsforskare inom Mellanöstern och Förenta Nationernas utvecklingsprogram var lika omskakande som den var avslöjande. I rapporten ”Arab Human Development Report” tecknades en förskräckande bild av en region i nedgång. Trots Mellanösterns rika oljetillgångar och strategiska läge var arbetslösheten mer än dubbelt så hög som det globala genomsnittet, och högre än så för kvinnor och unga. Ett växande antal araber levde i fattigdom, hopträngda i slumområden utan sanitära anläggningar, rent vatten och tillförlitlig elektricitet, samtidigt som en liten elit skaffade sig allt större kontroll över mark och resurser. Det kom inte heller som någon överraskning att arabiska kvinnors politiska och ekonomiska deltagande var den lägsta i världen.
Trots regionens problem verkade det som om flertalet ledare och maktspelare på det hela taget var nöjda med att fortsätta på samma sätt som de alltid gjort. Och trots att flera amerikanska administrationer haft de bästa avsikter, prioriterade USA:s dagliga utrikespolitik omedelbara strategiska och säkerhetsmässiga angelägenheter, som antiterrorism, stöd för Israel och att hindra Irans kärnkraftsambitioner, hellre än det långsiktiga målet att uppmuntra till interna reformer hos våra arabiska partner. Det är sant att vi satte press på ledare att genomföra reformer, eftersom vi trodde att dessa med tiden skulle erbjuda långsiktig stabilitet och ett välstånd åt fler människor. Men vi samarbetade också med dem inom en lång rad säkerhetsfrågor och övervägde aldrig på allvar att avbryta våra militära relationer.
Detta var ett dilemma som gäckat generationer av amerikanska politiker. Det är lätt att skriva böcker och hålla tal om att stå upp för demokratiska värden, också när det är i konflikt med våra egna säkerhetsintressen, men när man konfronteras med faktiska avvägningar i den riktiga världen, då blir valen som måste göras långt svårare. Att forma politik är oundvikligen en balansakt. Förhoppningsvis gör vi rätt oftare än vi gör fel. Men det görs alltid val som vi ångrar, det blir konsekvenser vi inte förutsett och alternativa vägar som vi önskar att vi hade tagit.
Jag samtalade med tillräckligt många arabiska ledare genom åren för att veta att det för många av dem inte var så enkelt som att de bara nöjde sig med hur läget var; de accepterade att förändringar endast kunde uppnås i långsam takt. Jag sökte sätt att bygga personliga relationer och tillit för att bättre förstå de kulturella och sociala perspektiv som påverkade deras handlingar och, när det var möjligt, trycka på för förändringar, om än så i bara något högre takt.
Allt detta var sådant jag tänkte på när 2011 kom och jag än en gång gjorde mig redo att besöka Mellanöstern. Jag hade ägnat mycket tid under 2009 och 2010 åt att, tillsammans med president Hosni Mubarak i Egypten och Jordaniens kung Abdullah II, föra samman de israeliska och palestinska ledarna i fredssamtal, och det enda resultatet hade varit att se förhandlingarna kollapsa efter tre omgångar av verkliga överläggningar. Gång på gång hade jag sagt till båda sidorna att det rådande läget var ohållbart och att de var tvungna att fatta de nödvändiga beslut som skulle leda till fred och framsteg. Nu tänkte jag på samma sätt om hela regionen. Om de arabiska ledarna, varav många samarbetade med USA, inte insåg behovet av förändring riskerade de att förlora kontrollen över sina allt yngre och alienerade befolkningar och istället öppna dörren för oroligheter, konflikter och terrorister. Det var detta resonemang jag ville föra, utan att använda alltför många diplomatiska artigheter som urvattnade budskapet.
Medan vi gjorde planer för resan och dess teman kring ekonomi, politik och hållbarhet, utvecklades händelseförloppet på plats på ett sätt som ökade insatserna ytterligare.
Libanons västvänliga regering var på gränsen till kollaps under trycket från Hizbullah, en kraftigt beväpnad shiamuslimsk milis, vars politiska gren ägde platser i Libanons regering. Den 7 januari flög jag till New York för att diskutera krisen med Libanons premiärminister Saad Hariri – sonen till den mördade, förre ledaren, Rafiq Hariri – och kung Abdullah av Saudiarabien, som båda var på besök i USA.
Samtidigt rapporterades det om gatudemonstrationer i Tunisien, en före detta fransk koloni vid Nordafrikas Medelhavskust mellan Libyen och Algeriet, som i decennier styrts av diktatorn Zayn al-Abidin Ben Ali. De många europeiska turister som flockades längs landets vackra stränder och på de kosmopolitiska hotellen, kunde lätt bortse från de mörka sidorna i Tunisien under Ben Ali. Kvinnor hade fler rättigheter i Tunisien än i många av länderna i Mellanöstern, ekonomin var mångsidigare och extremister inte välkomna. Men regimen var utan skrupler, förtryckande och korrumperad, och bortom de skimrande turistmålen levde många människor i fattigdom och förtvivlan.
Oroligheterna hade börjat med en enskild, tragisk händelse den 17 december 2010. En tjugosexårig tunisier vid namn Mohamed Bouazizi sålde grönsaker från en liten vagn i Sidi Bouzid, en fattig provinsstad drygt trettio mil söder om huvudstaden Tunis. Likt många andra i Tunisien var han del av den svarta ekonomin och kämpade för att tjäna tillräckligt för att försörja sin familj. Han hade inget officiellt tillstånd att sälja sina grönsaker och den här dagen konfiskerades hans vagn av en kvinnlig polis. De grälade och efteråt var Bouazizi både förödmjukad och desperat. Senare samma dag tände han eld på sig själv framför den lokala regeringsbyggnaden, en handling som samlade demonstranter över hela Tunisien. Människor drog ut på gatorna och protesterade mot korruption, kränkningar och bristande möjligheter. Sociala medier spred hemska berättelser om Ben Alis korruption, varav en del härstammade från amerikanska diplomaters rapporter genom åren om regimens överflöd som läckts av WikiLeaks inte långt innan protesterna inleddes.
Regimen reagerade på protesterna med överdrivet våld, som bara förstärkte folkets vrede. Ben Ali besökte Bouazizi på sjukhuset, men gesten hade ingen effekt på de ökande oroligheterna och den unge mannen dog några dagar senare.
Den 9 januari, när jag flög från Washington till Abu Dhabi för att inleda det besök som skulle föra mig från Förenade Arabemiraten till Yemen, Oman och Qatar, intensifierade tunisiska säkerhetsstyrkor sina räder mot demonstranterna. Elva människor dödades. De flesta observatörer såg det som ytterligare ett exempel på en välkänd rundgång av förtryck i en region som blivit okänslig för den sortens oroligheter.
Förenade Arabemiraten är ett litet men inflytelserikt land i Persiska viken som har blivit oerhört rikt tack vare sina omfattande olje- och naturgasresurser. Regeringen, under ledning av kronprins Mohammed bin Zayed al-Nahyan, investerade i solenergi som ett sätt att bredda sin ekonomi och gardera sig mot framtida osäkerhet på den globala oljemarknaden, vilket var ett sällsynt exempel på förutseende och smart planering från en oljestat. Vid det högteknologiska Masdar Institute i öknen, omkring tre mil utanför Abu Dhabi, höll jag ett föredrag för en grupp forskarstudenter om regionens krympande oljetillgångar och sinande grundvatten. ”De gamla strategierna för tillväxt och välstånd kommer inte längre att fungera”, sade jag. ”Status quo är ohållbart för alltför många människor på alltför många platser.”
Ingenstans i regionen tycktes mina farhågor vara så giltiga som i Yemen, längst ner på arabiska halvön. Kontrasten mellan dess dammiga, medeltida huvudstad, Sanaa, och de eleganta, moderna städerna Abu Dhabi och Dubai i Förenade Arabemiraten kunde inte ha varit starkare. Yemen, ett stamsamhälle som sedan 1990 styrts av en hårdför ledare vid namn Ali Abdullah Saleh, plågades av våldsamma, separatistiska resningar, ett inflöde av terrorister från al-Qaida, utbredd arbetslöshet, minskade vattentillgångar, förfärlig barnöverlevnad och, något motsägelsefullt, en snabbt växande, yngre befolkning, som förväntades fördubblas till 2040. Yemens befolkning är en av världens tyngst beväpnade och minst läskunniga.
USA:s relation till president Saleh var typisk för det dilemma som låg till grund för vår politik i Mellanöstern. Han var korrumperad och självsvåldig, men också helt inställd på att bekämpa al-Qaida och hålla ihop sitt splittrade land. Obamaadministrationen bestämde sig för att bita i det sura äpplet, utöka våra militära och humanitära hjälp till Yemen, och fördjupa vårt samarbete kring antiterrorism. Vid en lång lunch i Salehs palats talade jag med honom om hur vi kunde samarbeta närmare i säkerhetsfrågor, men satte också press på honom beträffande mänskliga rättigheter och ekonomiska reformer. Han visade inget större intresse för detta, samtidigt som han visade mig det antika gevär han fått i gåva av general Norman Schwarzkopf. Han insisterade på att jag skulle se Gamla staden i Sanaa innan jag åkte, och att han skulle vara min personliga guide.
Gamla staden är som hämtad ur ”Tusen och en natt”, ett virrvarr av lerhus vars fasader är smyckade med hantverk i alabaster, nästan som pepparkakshus. När vi passerade såg mängder av nyfikna åskådare på från kryddbodar och kaféer. Flertalet av kvinnorna bar någon form av slöja, antingen de huvudslöjor som kallas hijab eller de mer heltäckande niqab, som även döljer ansiktet. Männen bar långa, böjda dolkar i sina bälten och en hel del hade också gevär av märket Kalasjnikov. Många män tuggade också katblad, den vanligaste drogen bland yemeniter. Jag satt i en bred, bepansrad SUV, som nätt och jämnt kunde ta sig fram på de trånga gatorna. Ibland körde bilen så nära affärernas och husens fasader att jag hade kunnat röra vid dem om bilrutan varit öppen.
Mitt mål var Mövenpick Hotel, beläget på en höjd som överblickar staden, där jag träffade en stor grupp aktivister och studenter som var del av Yemens pulserande civila samhälle. Jag inledde mötet med ett budskap som riktade sig inte bara till yemeniter utan till människor i hela Mellanöstern. ”Nästa generation yemeniter kommer att hungra efter jobb, sjukvård, läskunnighet, skolgång och utbildning som kopplar ihop dem med den globala ekonomin, och de kommer att eftersträva demokratiska regeringar som lyssnar på dem och försöker nå ut till och tjäna sina väljare.” Hela regionen behövde fundera på hur man skulle kunna erbjuda unga människor visionen om en framtid fylld av möjligheter, byggd på en grund av stabilitet och säkerhet. Mina ord satte i gång en energisk diskussion, där åhörarna gav röst åt och utbytte idéer. Studenter som studerat utomlands talade passionerat om varför de återvänt hem för att hjälpa till att bygga upp sitt land. Trots sin frustration inför förtryck och korruption bar de fortfarande på hoppet att framsteg var möjliga.
En ung kvinna, som stod vid sidan om en flicka vid namn Nujood Ali, protesterade kraftig mot barnäktenskap. När Nujood var nio hade hon tvingats sluta skolan och gifta sig med en man som var tre gånger så gammal som hon själv. Sådant var inte ovanligt i Yemen, men för Nujood hade det känts som en fängelsedom. Snart blev hon utsatt för övergrepp, och eftersom hon var desperat att undkomma och återta sin dröm om utbildning och ett självständigt liv, hoppade hon på en buss som gick till den lokala domstolen. Hon stod där omgiven av fullvuxna män som inte brydde sig om henne, ända tills en domare frågade den unga flickan vad hon gjorde där. Nujood sade att hon ville skilja sig. En kvinnlig advokat vid namn Shada Nasser kom till hennes undsättning. Tillsammans chockade de Yemen och världen genom att slåss i domstolen – och vinna. Jag sade att Nujoods berättelse borde inspirera Yemen att en gång för alla avskaffa barnäktenskap.
Nästa dag bjöd på ytterligare kontraster då jag reste till Oman, vars härskare, sultan Qaboos bin Said al-Said, hade fattat klokare beslut genom åren och hjälpt sitt land bygga ett modernt samhälle som ändå höll fast vid sin kultur och sina traditioner. ”Låt människor lära sig nya saker, också i skuggan av träden”, förklarade han. På 1970-talet hade det funnits tre grundskolor i hela landet som utbildade färre än tusen pojkar och inga flickor. År 2014 har Oman grundskoleutbildning åt alla, och vid landets universitet går fler kvinnor än män. Oman är inte en demokrati men har visat vad som är möjligt om en ledare fokuserar på utbildning, ger egenmakt åt flickor och kvinnor och placerar människorna i centrum av sin strategi för utveckling. År 2010 rankade FN:s utvecklingsprogram Oman som världens mest förbättrade land sedan 1970 inom området mänsklig utveckling.
Samma dag, den 12 januari, medan landets premiärminister Hariri var i Washington och förberedde ett möte med president Obama, splittrades Libanons regering av inre strider, en förbannelse som drabbat varje libanesisk regering som försökt balansera de skiftande intressena och målen hos sin blandade befolkning av sunni- och shiamuslimer, kristna och druser. Samtidigt trappades gatuvåldet upp i Tunisien. Det kändes ännu inte som en fullskalig kris, men känslan av att hela regionen började vackla hade tveklöst infunnit sig.
Min sista anhalt var Doha i Qatar, där jag vid den regionala konferensen skulle hålla det tal som vi jobbat så hårt med. Tidigt på morgonen den 13 januari gick jag in i det av arabiska ledare fullsatta mötesrummet och gav en så osminkad beskrivning av regionens utmaningar som jag kunde: arbetslöshet, korruption, en förstelnad politisk ordning som nekade medborgarna deras värdighet och universella mänskliga rättigheter. ”På allt för många platser, på alltför många sätt, håller regionens fundament på att sjunka i lösan sand”, sade jag, och upprepade de teman jag betonat under hela resan. Jag gav en direkt utmaning till de samlade ledarna och fortsatte: ”Ni kan hjälpa till att bygga en framtid som era unga kommer att tro på, stanna kvar för och försvara”. Om inte ”kanske de som håller fast vid status quo lyckas avvärja konsekvenserna av sina länders problem ett litet tag, men inte för alltid”.
Inte många arabledare är vana vid att höra kritik offentligt och direkt. Även om jag förstod deras känslor och vanor ansåg jag det vara viktigt att de tog på allvar hur fort världen omkring dem förändrades. Om det krävde att jag var en smula odiplomatisk, då fick det vara på det viset. ”Låt oss vara ärliga om framtiden. Låt oss öppet diskutera vad som måste göras. Låt oss den här gången gå bortom bara ord, lägga åt sidan planer som är försiktiga och gradvisa och bestämma oss för att föra den här regionen i rätt riktning”, avslutade jag. När jag var färdig pratade de amerikanska journalisterna upphetsat om hur rak jag hade varit. Jag undrade om det skulle leda till någon handling.
Nästa dag växte demonstrationerna i Tunisien och Ben Ali flydde landet för att söka skydd i Saudiarabien. Protesterna, som inletts med en konflikt över en grönsaksvagn, hade eskalerat till en fullskalig revolution. Jag hade inte förväntat mig att utvecklingen så snart och dramatiskt skulle ge kraft åt mina ord om att ”sjunka i lösan sand”, men nu gick budskapet inte längre att förneka. Fast hur betydelsefulla dessa händelser än var kunde ingen av oss ana vad som skulle ske härnäst.
Protesterna i Tunisien visade sig vara smittsamma. Tack vare satellitteve och sociala medier kunde unga i hela Mellanöstern och Nordafrika från första parkett beskåda hur det folkliga upproret störtat Ben Ali. Inspirerade av vad de såg lät också de sin privata kritik av sina regeringar omvandlas till offentliga krav på förändring. Många av de förutsättningar som skapade frustrationen i Tunisien förekom trots allt i hela regionen, framför allt när det gällde korruption och förtryck.
I Kairo växte den 25 januari protester mot polisbrutalitet till massiva demonstrationer mot Hosni Mubaraks diktatoriska styre. Tiotusentals egyptier ockuperade Tahrirtorget mitt i staden och vägrade lyda när polisen försökte tvinga dem att skingra sig. För varje dag växte massorna på torget där de enades kring ett enda mål: att tvinga bort Mubarak från makten.
Jag hade känt Mubarak och hans hustru Suzanne i nästan tjugo år. Han hade gjort karriär inom flygvapnet och stigit i rang till vicepresident under Anwar Sadat, den egyptiske ledare som utkämpat oktoberkriget mot Israel 1973, och senare skrivit under Camp David-avtalet. Mubarak skadades i den islamistiska attack som 1981 dödade Sadat, men han överlevde, blev president, och slog ner hårt på islamister och andra dissidenter. Han styrde Egypten som en farao i nästan tre decennier med närmast obegränsad makt.
Under de år jag umgicks med Mubarak uppskattade jag hur han konsekvent höll fast vid Camp Davis-avtalet och gav sitt stöd åt en tvåstatslösning för israeler och palestinier. Han försökte mer än någon annan arabisk ledare övertyga Yasir Arafat att acceptera det fredsavtal min make förhandlat fram år 2000. Men trots hans samarbete med USA i viktiga strategiska ärenden var det en besvikelse hur hans regim efter så många år vid makten fortfarande nekade det egyptiska folket många av deras grundläggande mänskliga rättigheter och fortfarande grovt misskötte ekonomin. Under Mubaraks styre hade det land som historikerna kände som ”antikens brödkorg” fått kämpa för att föda sitt eget folk, och blivit världens största veteimportör.
I maj 2009 dog Mubaraks tolvårige sonson plötsligt av en tidigare okänd sjukdom. Förlusten tycktes drabba den åldrande ledaren mycket hårt. När jag ringde Suzanne Mubarak för att beklaga sorgen berättade hon att pojken varit ”presidentens bäste vän”.
Protesterna i Egypten innebar en mycket svårhanterlig situation för Obamas administration. Mubarak hade i decennier varit en central, strategisk allierad, men samtidigt låg USA:s ideal mer i linje med de unga människornas krav på ”bröd, frihet och värdighet”. När en journalist den första dagen frågade mig om protesterna försökte jag ge ett balanserat svar, som samtidigt återspeglade både våra intressen och värden och hur osäkert läget var, för att undvika att kasta ytterligare bränsle på elden. ”Vi ger vårt stöd åt alla människors yttrande- och mötesfrihet och uppmanar alla parter till återhållsamhet och att undvika våld”, sade jag. ”Men vårt intryck är att den egyptiska regeringen är stabil och söker vägar att reagera på det egyptiska folkets rättmätiga behov och intressen.” Det skulle visa sig att regimen verkligen inte var ”stabil”, men inte många hade kunnat förutsäga just hur ömtålig den faktiskt var.
Den 28 januari deltog president Obama i ett möte med Nationella säkerhetsrådet i Vita husets lägesrum, där han bad om våra rekommendationer för hur händelserna i Egypten skulle hanteras. Debatten runt bordet gick fram och tillbaka. På nytt gav vi oss i kast med frågor som gäckat amerikanska politiker i generationer: Hur skulle vi balansera våra strategiska intressen mot våra grundläggande värderingar? Kan vi på ett framgångsrikt sätt påverka andra nationers inhemska politik och främja demokrati där den aldrig tidigare existerat, utan att samtidigt framkalla negativa och oförutsedda konsekvenser? Vad innebär det att stå på rätt sida i ett historiskt skeende? Den här sortens diskussioner skulle vi komma att föra under hela den så kallade arabiska våren.
Precis som många andra unga människor världen över drogs några av president Obamas yngre assistenter med av stundens dramatik och idealism, när de såg tevebilderna från Tahrirtorget. De identifierade sig med de unga, egyptiska demonstranternas längtan efter demokrati och tekniskt kunnande. Faktum är att amerikaner i alla åldrar och med alla politiska övertygelser berördes av att se människor som levt så länge under förtryck äntligen kräva sina universella, mänskliga rättigheter, och de kände starkt obehag inför det orimliga våld med vilket de bemöttes av myndigheterna. Jag delade de känslorna. Det var en kittlande stund. Men samtidigt var det viktigt för mig, vicepresident Biden, försvarsminister Bob Gates och den nationella säkerhetsrådgivaren Tom Donilon, att inte framstå som att vi offrade någon som sedan länge varit vår allierad och lämnade Egypten, Israel, Jordanien och resten av regionen åt en osäker och farlig framtid.
Argumenten för att ge amerikanskt stöd åt demonstranterna gällde mer än bara idealism. Att stå för demokrati och mänskliga rättigheter hade varit en central del av vårt globala ledarskap i mer än ett halvt sekel. Det är sant att vi vid tillfällen och med blandat resultat ibland kompromissat med dessa värderingar av strategiska och säkerhetspolitiska skäl, bland annat genom att ge stöd åt motbjudande antikommunistiska diktaturer under kalla kriget. Men den sortens kompromisser var svårare att hålla fast vid när det gällde det egyptiska folkets krav på just de rättigheter och möjligheter som vi alltid sagt att de och alla folk förtjänar. Medan det tidigare hade varit möjligt att fokusera på den Mubarak som främjade fred, stöd åt Israel och som bekämpade terrorister, var det nu omöjligt att bortse från faktum att han också var en hårdför diktator som ledde en korrumperade och förstelnad regim.
Men samtidigt förblev det viktigt att prioritera många av just de nationella säkerhetsintressen som fått varje föregående administration att behålla nära band till Mubarak. Iran försökte fortfarande att bygga kärnvapen. al-Qaida planerade fortfarande nya attacker. Suezkanalen förblev en avgörande handelsrutt. Israels säkerhet var lika viktig som någonsin. Mubarak hade varit en allierad i alla dessa avseenden, trots antiamerikanska och antiisraeliska stämningar hos hans eget folk. Hans Egypten hade varit en stabil stöttepelare i en orolig region. Var vi verkligen beredda att lägga en sådan relation bakom oss efter trettio års samarbete?
Även om vi beslutade att detta var det riktiga valet var det långt ifrån säkert i vilken utsträckning vi faktiskt kunde påverka händelserna på plats. I motsats till en populär uppfattning bland många människor i Mellanöstern har USA aldrig varit en allsmäktig domptör, med makt att uppnå vad helst vi önskat. Vad skulle hända om vi krävde att Mubarak klev åt sidan och han vägrade och sedan lyckades behålla makten? Vad skulle hända om han avgick och det följdes av en lång period av farlig oordning eller om han efterträddes av en regering som inte var mer demokratisk och samtidigt aktivt motsatte sig våra intressen och säkerhet? I båda fallen skulle vår relation aldrig igen bli densamma och vårt inflytande i regionen skulle vittra sönder. Andra allierade skulle observera hur vi behandlat Mubarak och tappa förtroende för de egna relationerna till oss.
Historien lär oss att övergången från diktatur till demokrati är full av utmaningar och lätt kan gå fruktansvärt fel. I Iran 1979, exempelvis, tog islamistiska extremister över den breda, folkliga revolutionen mot shahen och grundade en brutal teokrati. Om något liknande skedde i Egypten skulle det vara en katastrof, både för Egyptens folk och för israeliska och amerikanska intressen.
Trots den stora omfattningen av demonstrationer på Tahrirtorget skedde de i det närmaste utan ledning och drevs av sociala medier och ryktesspridning snarare än av en sammanhållen oppositionsrörelse. Efter åratal av enpartistyre var Egyptens demonstranter illa organiserade och dåligt förberedda på att genomdriva öppna val och bygga pålitliga demokratiska institutioner. Vid en jämförelse var Muslimska brödraskapet, en åttio år gammal islamistisk organisation, mer redo att fylla tomrummet om regimen föll. Mubarak hade drivit Brödraskapet under jorden, men den hade anhängare i hela landet och en stabilt organiserad maktstruktur. Gruppen hade tillbakavisat våld och gjort en del ansträngningar att framstå som måttfull. Ändå var det omöjligt att veta hur den skulle bete sig och vad som skulle hända om den kom till makten.
Dessa överväganden gjorde mig aktsam. Tillsammans med vicepresidenten, Gates och Donilon manade jag till försiktighet. Om Mubarak föll, sade jag till presidenten: ”[…] kanske allt blir bra om tjugofem år, men jag tror att perioden fram till dess kommer att bli nog så orolig för det egyptiska folket, regionen, och för oss”. Men jag visste att presidenten var illa till mods av att sitta overksam vid sidan om, medan fredliga demonstranter misshandlades och dödades på gatorna. Han behövde en väg framåt som förde Egypten i riktning mot demokrati, men som undvek det kaos som kunde följa om regimen abrupt kollapsade.
I teveprogrammet ”Meet the Press” den 30 januari försökte jag formulera ett hållbart tillvägagångssätt. ”Långsiktig stabilitet är beroende av en reaktion på det egyptiska folkets legitima behov, och det är vad vi vill se”, därför hoppades vi, sade jag, att vi skulle få en ”[…] fredlig, ordnad övergång till ett demokratiskt styre”. Att jag använde begreppet ordnad istället för omedelbar var avsiktligt, även om det var impopulärt i en del kretsar i Vita huset. Det fanns de i president Obamas team som ville att jag åtminstone skulle förebåda Mubaraks avgång, även om jag inte ställde det kravet. Jag ansåg emellertid att det var avgörande att min och andras retorik inom administrationen hjälpte Egypten att uppnå de reformer som majoriteten av demonstranterna önskade genom en mjuklandning, hellre än en hård duns.
När jag samma vecka talade med den egyptiske utrikesministern Ahmed Abul Gheit uppmanade jag regeringen till återhållsamhet och att visa att den skulle lyssna på folkets krav. ”Det kommer inte att bli lätt för president Mubarak att visa att han efter trettio år lyssnar på folket, med mindre än att han håller fria och rättvisa val och inte försöker styra vem som ska efterträda honom”, sade jag till Abul Gheit. ”Det är inte morgondagens bekymmer”, sade han. ”I morgon måste vi lugna människorna och få dem att dra sig tillbaka.” Men han gick med på att föra vidare mina synpunkter.
Mubarak lyssnade emellertid inte. Samtidigt som oroligheterna ökade och regimen tycktes tappa kontrollen över landet höll han ett trotsigt tal sent på kvällen den 29 januari i vilket han avskedade många av sina ministrar men vägrade att själv avgå eller förkorta sin mandatperiod.
Jag rekommenderade president Obama att skicka ett särskilt sändebud för att tala med Mubarak ansikte mot ansikte, för att övertyga denne om att offentliggöra ett paket med kraftfulla reformer, däribland att ta bort de förtryckande speciallagar som gällt sedan 1981, ge ett löfte om att inte ställa upp i de val som redan planerades i september, och att gå med på att inte föra fram sin son Gamal som sin efterträdare. Dessa steg skulle kanske inte vara tillräckliga för alla, men de skulle innebära betydande eftergifter och ge demonstranterna möjligheten att organisera sig innan valen.
Jag föreslog att uppdraget skulle ges till Frank Wisner, en pensionerad, erfaren diplomat, som varit ambassadör i Egypten från 1986 till 1991 och då utvecklat en nära, personlig relation till Mubarak. De hade tillbringat många timmar tillsammans med att diskutera regionen och världen. Precis som sin gode vän Richard Holbrooke hade Wisner gjort sina första diplomatiska erfarenheter i Vietnam, för att därefter tjäna sitt land på känsliga platser över hela världen. Förutom Egypten hade han varit ambassadör i Zambia, Filippinerna och Indien, innan han 1997 gått i pension. Jag trodde att om det fanns någon amerikan som kunde påverka Mubarak, då var det Wisner. Men det fanns de i Vita huset som var skeptiska till Wisner och dennes uppdrag. De var redo att klippa banden till Mubarak. President Obama höll på att tappa tålamodet men höll till sist med mig om att vi skulle ge diplomatin en sista chans.
Wisner träffade Mubarak den 31 januari och gav honom vårt budskap. Mubarak lyssnade men gav inte efter en tum. Han var stressad, kanske till och med förvirrad, av vad som pågick runt omkring honom, men han var inte på något sätt redo att lämna ifrån sig makten. Likt så många diktatorer före honom hade han kommit att betrakta sig själv som oskiljbar från staten. Mubarak var dock tillräckligt realistisk för att inse att han inte kunde sitta i sitt palats och helt ignorera protesterna. Alltså sände han sin nyligen tillsatte vicepresident Omar Suleiman, under lång tid chef för säkerhetstjänsten, för att föreslå en nationell dialog kring möjliga reformer. Mubarak hade två dagar tidigare utsett Suleiman till den sedan länge obesatta tjänsten som vicepresident, som ett halvhjärtat försök att dämpa protesterna. Varken löftet om en nationell dialog eller utnämnandet av en vicepresident lugnade någon.
Den kvällen gjorde militären ett anmärkningsvärt uttalande där man lovade att inte använda våld mot det egyptiska folket och erkände legitimiteten i demonstranternas rättigheter och krav. Det var ett ödesmättat tecken för Mubarak. Om militären övergav honom fanns det ingen möjlighet att han kunde stanna vid makten.
Den första dagen i februari förekom det ytterligare omfattande demonstrationer i Kairo. Samma eftermiddag i Vita husets lägesrum diskuterade det nationella säkerhetsteamet på nytt vad som borde göras. Halvvägs genom diskussionen kom nyheten att Mubarak skulle tala till nationen i teve. Vi vände oss mot de stora teveskärmarna och väntade på vad den kämpande ledaren skulle säga. Mubarak såg gammal ut, men lät stursk. Han lovade att inte ställa upp i valen i september, han skulle reformera grundlagen och garanterade ett ”fredligt maktskifte” innan hans mandatperiod var över. Men han behöll undantagstillståndet och sade inget om att hans son inte skulle ställa upp i valet i hans ställe, inte heller erbjöd han sig att börja lämna över sina absoluta maktbefogenheter. Mubarak hade i själva verket gått med på mycket av det Wisner bett av honom, men det var för lite och för sent – både för massorna på gatorna och för teamet i Lägesrummet.
”Det kommer inte att räcka”, sade en synbart frustrerad president Obama. Därefter ringde han Mubarak och upprepade samma sak. Vi diskuterade huruvida presidenten borde göra ett officiellt uttalande och förklara att han inte längre tänkte vänta på att Mubarak skulle göra vad som var rätt. Återigen manade de mest erfarna regeringsmedlemmarna, däribland jag, till försiktighet, om presidenten framstod som alltför obönhörlig skulle det kunna slå tillbaka. Men andra medlemmar i gruppen vädjade ännu en gång till presidentens idealism, och han lät sig övertalas. Den kvällen ställde han sig framför kameran i Stora foajén i Vita huset. ”Det tillkommer inte någon annan nation att bestämma vilka som ska styra Egypten. Bara det egyptiska folket kan göra det”, sade president Obama. ”[Men] vad som står klart – och det är vad jag påpekat för president Mubarak i kväll – är min övertygelse att en ordnad övergång måste vara meningsfull, den måste vara fredlig, och den måste inledas nu.” När pressekreterare Robert Gibbs vid sin genomgång nästa dag ombads definiera ”nu” lämnade hans svar inte stort utrymme för tvivel. ”Nu betyder i går”, sade han.
I Kairo förvärrades läget. Nästa dag kom anhängare till regimen ut i full styrka och hamnade i våldsamma konfrontationer med demonstranterna. Män svängde klubbor och andra vapen, och stormade över Tahrirtorget på kameler och hästar och spräckte skallar. Jag ringde vicepresident Suleiman för att göra klart att den sortens våldsamma tvång var absolut oacceptabla. De egyptiska ledarna undvek att upprepa samma taktik under dagarna som följde. Den 4 februari talade jag på nytt med utrikesminister Abul Gheit. I tidigare konversationer hade han framstått som självsäker och på gott humör. Nu kunde han inte dölja sin frustration, och till och med desperation. Han beklagade att USA utan omsvep tvingade bort Mubarak utan att överväga konsekvenserna. Lyssna på vad de säger i Iran, varnade han. De är ivriga att dra fördel av Egyptens potentiella sammanbrott. Hans rädsla för att islamisterna skulle ta över var påtaglig. ”Jag har två barnbarn, en flicka på sex och en på åtta”, sade han. ”Jag vill att de ska växa upp och bli som min hustru och som ni. Jag vill inte att de ska bära niqab som i Saudiarabien. Det är här mitt livs strid.”
Jag bar med mig hans ord när jag reste till Tyskland för att tala vid Münchens säkerhetskonferens, en central sammankomst för ledare och intellektuella från hela världssamfundet. Vad innebar egentligen alla våra ord om att stödja demokratin? Nog betydde de mer än ett enstaka val? Om Egyptens kvinnor fick se sina rättigheter och möjligheter dras tillbaka under en nyvald regering, var det demokrati? Vad innebar det om Egyptens koptiska kristna förföljdes eller marginaliserades? Om Mubarak skulle lämna presidentämbetet och Egypten skulle påbörja en omvandling, då blev frågorna om vad som sedan skulle ske både relevanta och omedelbara.
I München argumenterade jag precis som månaden innan i Doha för politiska och ekonomiska reformer i hela Mellanöstern. ”Detta handlar inte bara om idealism”, sade jag. ”Det är en strategisk nödvändighet. Utan verkliga framsteg i riktning mot öppna och ansvarstagande politiska system kommer avståndet mellan folken och deras regeringar bara att växa och instabiliteten bara förvärras.” Givetvis skulle dessa övergångar se olika ut och ske i olika takt i de olika länderna beroende på deras unika förutsättningar. Men inget land kunde bortse från sitt folks ambitioner för alltid.
Samtidigt manade jag till klarsynthet när det gällde de risker som oundvikligen följer med varje sådan förändring. Fria och rättvisa val skulle vara nödvändiga, men inte tillräckliga. Fungerande demokratier kräver rättssäkerhet, ett självständigt rättsväsende, fri journalistik och ett civilsamhälle, samt en regering som kan ställas till svars. I ett land som Egypten, med sin långa historia av auktoritärt styre, skulle det krävas ett starkt och inkluderande ledarskap och tålmodiga ansträngningar från hela samhället tillsammans med internationellt stöd för att dessa demokratiska beståndsdelar skulle komma på plats. Ingen borde förvänta sig att det skulle ske över en natt. Mina ord den dagen kanske lät okänsliga med tanke på de förhoppningar och den optimism som upplevdes av många som såg protesterna i Kairo, men de återspeglade de utmaningar jag såg framför mig.
Vid samma konferens gav Wisner sin personliga syn på saken via satellit, nu i egenskap av privatperson utan någon roll i administrationen. Detta störde Vita huset, som var av uppfattningen att man haft dennes garanti att inte diskutera sitt uppdrag offentligt. Wisner väckte känslor när han sade att han inte ansåg att Mubarak skulle avgå omedelbart utan stanna för att övervaka övergången. Hans kommentarer verkade stå i konflikt med presidentens och Vita huset var rasande över att han hade talat vid sidan om sitt manuskript. Presidenten ringde mig för att uttrycka sitt missnöje över det ”blandade budskap” vi sände. Det är ett diplomatiskt sätt att uttrycka att han skickade mig till mitt rum. Presidenten visste att händelserna i Egypten var bortom USA:s kontroll, men han ville agera i överensstämmelse med både våra intressen och våra värderingar. Samma sak gällde för mig. Jag visste att Mubarak hade stannat kvar för länge och gjort för lite. Men förutom att bli av med honom tycktes människorna på Tahrirtorget sakna en plan. De av oss som föredrog det lite stolpiga uttrycket ”ordnad övergång” var bekymrade över att de enda organiserade krafterna efter Mubarak var Muslimska brödraskapet och militären.
Den 10 februari hade hundratals dödats i konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Våldet spädde på demonstranternas vrede och kraven på Mubaraks avgång. Rykten var i omlopp att han äntligen skulle ge efter för påtryckningarna. Förväntningarna var stora när Mubarak höll ännu ett tal till nationen. Den här gången meddelande han att en del av hans maktbefogenheter skulle överföras till vicepresident Suleiman, men han vägrade fortfarande att avgå eller acceptera behovet av en övergång vid vilken han lämnade ifrån sig makten. Massorna på Tahrirtorget var rasande.
Nästa dag, den 11 februari, accepterade Mubarak äntligen sitt nederlag. Vicepresident Suleiman, som såg trött och sliten ut, framträdde i teve och berättade att presidenten avgått och överlämnat alla sina maktbefogenheter till militären. En talesman för armén läste ett uttalande som lovade att ”genomföra fria och rättvisa presidentval” och möta ”folkets legitima krav”. Mubarak talade inte själv utan avvek i stället i tysthet från Kairo till sitt residens vid Röda havet. Till skillnad från Ben Ali i Tunisien flydde han inte landet och var trogen sitt trotsiga löfte: ”Jag kommer att dö i Egypten.” Hans sista envisa handling gjorde honom oskyddad för åtal och vedergällning och han tillbringade de följande åren i husarrest, i domstol, och på sjukhus när hans hälsa rapporterades att bli allt sämre.
Omkring en månad senare besökte jag Kairo och vandrade själv över Tahrirtorget. Mitt säkerhetsteam var nervöst över var vi befann oss; vi hade ingen aning om vad som skulle hända. Men när egyptierna trängdes omkring mig var det överväldigande budskapet värme och gästvänlighet. ”Tack för att ni kommit”, sade flera människor. ”Välkommen till det nya Egypten!” skrek andra. De kände stolthet över den revolution de vunnit.
Därefter träffade jag ett antal studenter och aktivister som haft betydande roller i demonstrationerna. Jag undrade hur deras planer såg ut för att gå från protester till politik och hur de tänkte påverka formuleringarna i den nya grundlagen och konkurrera i de kommande valen. Vad jag mötte var en illa organiserad grupp som inte var redo att konkurrera eller påverka något. De hade ingen politisk erfarenhet, ingen kunskap om hur man organiserar partier, ställer upp kandidater eller driver kampanjer. De hade inga plattformar och visade inget intresse för att bygga några. Istället grälade de sinsemellan, klandrade USA för ett antal olika missgrepp och avfärdade på det hela taget politiska val. ”Har ni övervägt att själva forma en politisk koalition och förena er för att ge stöd åt kandidater och program?” frågade jag. De bara stirrade på mig. När jag lämnade dem kände jag oro för att deras inaktivitet automatiskt skulle leda till att Muslimska brödraskapet eller militären tog kontrollen över landet, vilket till slut var exakt vad som hände.
Tillfällig statschef var Mubaraks försvarsminister, arméchefen Mohamad Hussein Tantawi, som hade lovat att leda en smidig övergång till en demokratiskt vald, civil regering. När jag träffade honom i Kairo var han så trött att han nästan inte kunde sitta rakt. De mörka ringarna under hans ögon nådde nästan ner till munnen. Han var helt och hållet en yrkessoldat, vars hållning och framtoning påminde mig om general Ashfaq Parvez Kayani i Pakistan. Båda var övertygade nationalister, hängivna den militära kultur som format dem, och kände sig obekväma med att vara beroende av hjälp från USA och med de politiska och ekonomiska hot de tyckte sig uppleva mot sina respektive, enorma militära styrkor. När jag och Tantawi diskuterade hans planer för övergången märkte jag hur försiktigt han valde sina ord. Han befann sig i en svår situation, där han försökte rädda sin älskade armé från Mubaraksregimens svåra misskötsel, skydda folket, precis som armén lovat och samtidigt agera korrekt gentemot de förra ledarna som hjälpt till att bygga hans egen karriär. När det kom till kritan levde Tantawi upp till löftet att hålla val. Och när den kandidat han själv föredrog, förre premiärministern Ahmed Shafik, knappt förlorade till Muslimska brödraskapets Mohamed Mursi, accepterade han utgången.
Under hela den känsliga övergångsperioden försökte USA balansera på slak lina och driva våra demokratiska värderingar och strategiska intressen utan att ta ställning och stödja någon särskild kandidat eller rörelse. Men trots vår strävan att inta en neutral och konstruktiv roll såg många egyptier på USA med misstänksamhet. Muslimska brödraskapets anhängare anklagade oss för att ha hållit Mubarak under armarna och misstänkte att vi skulle verka bakom kulisserna med militären för att hålla brödraskapet borta från makten. Deras motståndare fruktade utsikterna till ett islamistiskt styre och hävdade att USA hade konspirerat med brödraskapet för att tvinga bort Mubarak. Jag förstod inte riktigt hur vi kunde anklagas för att både hjälpa och stjälpa Muslimska brödraskapet, men logik har aldrig stått i vägen för en bra konspirationsteori.
När jag återvände till Egypten i juli 2012 fick jag återigen se hur gatorna sjöd av protester. Men den här gången riktade sig inte protesterna mot regimen – de riktades mot mig. Folkmassor samlades utanför mitt hotell och när vi körde in i parkeringsgaraget genom en sidoingång bankade de på våra bilar. Den egyptiska polisen gjorde inget för att stoppa dem och mina diplomatiska säkerhetsvakter fick på egen hand tvinga bort folkmassorna, något de i vanliga fall inte skulle ha gjort. Väl på mitt rum, som låg ett drygt dussin våningar upp, kunde jag höra larmet och de antiamerikanska slagorden. Min säkerhetspersonal och stab tillbringade en orolig natt med att förbereda en evakuering från hotellet om det skulle krävas. Trots varningar för ytterligare protester i Alexandria insisterade jag på att vi skulle hålla fast vid vår plan och flyga dit dagen därpå för det officiella öppnandet av det renoverade amerikanska konsulatet. Efter ceremonin, när vi gick till våra bilar, var vi tvungna att passera i närheten av den arga folkmassan. Toria Nuland, min orädda taleskvinna, träffades i huvudet av en tomat, och en man bankade sin sko mot fönstret på min bil när vi körde därifrån på väg till flygplatsen.
Mellan enskilda möten med Mursi och generalerna träffade jag en grupp bekymrade, koptiska kristna på den amerikanska ambassaden. De var djupt oroliga för sin framtid och sitt land, och det var ett mycket känslosamt och personligt samtal.
En av de mest rörande scenerna vid revolutionen på Tahrirtorget var när kristna demonstranter bildade en skyddande ring runt sina muslimska kamrater vid deras obligatoriska bönestund. Det omvända förhållandet inträffade när de kristna firade mässan. Sorgligt nog hade den känslan av samhörighet inte överlevt. Bara en månad efter Mubaraks fall kom rapporter från staden Kena om en grupp av åtta salafister som hade skurit örat av en kristen skollärare och eldat upp dennes hus och bil. Ytterligare attacker följde. Valet av Mursi bara förvärrade den kristna gruppens rädsla.
Under vårt möte drog en av de mest upprörda deltagarna en särskilt upprörande skröna. Han anklagade min trogna medarbetare Huma Abedin, som är muslim, för att vara hemlig agent för Muslimska brödraskapet. Samma påstående hade spridits av en del särskilt ansvarslösa och demagogiska politiska och mediala personer på högerkanten, däribland kongressledamöter i USA, och nu hade det nått Kairo. Jag tänkte inte tolerera det och sade till honom i skarpa ordalag hur fel han hade. Några minuter in i samtalet bad personen som kommit med anklagelsen generat om ursäkt och undrade hur det kunde komma sig att en ledamot av den amerikanska kongressen lade fram en sådan anklagelse om den inte var sann. Jag skrattade och sade att det olyckligtvis cirkulerade en mängd falska påståenden i kongressen. Efter mötet gick Huma fram till mannen, presenterade sig artigt, och erbjöd sig att besvara alla frågor han kunde tänkas vilja ställa.
Personligen var jag rasande över attackerna mot Huma från flera okunniga ledamöter. Jag blev därför tacksam när senator John McCain, som hade lärt känna henne, ställde sig upp i senaten och klart uttryckte sitt förakt: ”När någon, inte minst en kongressledamot, kommer med elaksinnande och nedsättande attacker mot en amerikansk medborgare, grundade på inget mer än fruktan för vem den personen är, då kränker det vårt lands anda och förminskar oss alla. Vårt anseende, vår karaktär, är det enda vi lämnar kvar när vi lämnar den här världen. Och orättfärdiga handlingar som smutskastar en anständig och hederlig person är inte bara fel, de utgör själva motsatsen till allt vi står för.”
Flera veckor senare, när Huma satt vid president Obamas sida vid den årliga Iftarmiddagen för att bryta Ramadans fasta försvarade också han henne: ”Det amerikanska folket är skyldiga henne tacksamhet – Huma är nämligen en amerikansk patriot och ett exempel på vad det här landet behöver: fler människor som tjänar allmänheten med samma anständighet, välvilja och generositet. Därför vill vi rikta ett stort tack till dig från alla amerikaner.” Förenta staternas president och en av våra mest kända krigshjältar är onekligen en svårslagen kombination. Det var ett högt betyg på Humas personliga egenskaper.
I vårt möte sade jag till kopterna att USA skulle försvara religionsfriheten med kraft. Alla medborgare borde ha rätten att leva, arbeta och utöva sin religion som de önskade, vare sig de var muslimer, kristna eller från någon annan bakgrund. Ingen grupp eller falang skulle tvinga på någon annan sin auktoritet, ideologi eller religion. USA var redo att samarbeta med de ledare det egyptiska folket valde. Men vår samverkan med dessa ledare skulle utgå från deras engagemang för universella mänskliga rättigheter och demokratiska principer.
Tyvärr visade månaderna och åren som följde att min tidiga ängslan beträffande svårigheterna med övergången till demokrati visade sig välgrundad. Muslimska brödraskapet konsoliderade sin makt men misslyckades att regera på ett transparent sätt som omfattade alla medborgare. President Mursi hamnade i upprepade konflikter med rättsväsendet och försökte marginalisera sina politiska motståndare, snarare än att bygga en bred, nationell samling; han gjorde inte mycket för att förbättra ekonomin och tillät fortsatt förföljelse av minoriteter, däribland de koptiska kristna. Men han överraskade en del skeptiker genom att vidmakthålla fredsavtalet med Israel och hjälpa mig förhandla fram ett vapenstillestånd i Gaza i november 2012. Återigen stod USA inför vårt klassiska dilemma: Skulle vi samarbeta med en ledare med vilken vi var oense kring så mycket för att driva våra centrala säkerhetsintressen? Vi var tillbaka i samma spänningsförhållande och försökte utföra samma balansakt utan några enkla svar eller bra alternativ.
I juli 2013, medan miljoner återigen demonstrerade på gatorna, nu mot de friheter regeringen Mursi tagit sig, trädde militären för andra gången in på scenen, under ledning av Tantawis efterträdare, general Adbul Fattah al-Sisi. De avsatte Mursi och inledde en aggressiv kampanj mot Muslimska brödraskapet.
När detta skrivs framstår utsikterna för demokrati i Egypten inte som särskilt ljusa. Sisi har ställt upp i presidentvalet med bara symboliskt motstånd och ser ut att följa den klassiska traditionen i Mellanöstern med starka män som ledare. Många egyptier verkar trötta på kaos och redo att återgå till stabilitet. Men det finns ingen större anledning att tro att en återgång till militären vid makten kommer att vara mer hållbart än vad det var med Mubarak. Om så ska bli fallet måste militären vara mer inkluderande, ta större ansvar för folkets behov och, med tiden, bli mer demokratisk. Till slut kommer testet för Egypten och andra länder i Mellanöstern att vara huruvida de kan bygga trovärdiga, demokratiska institutioner som vidmakthåller rättssäkerheten och varje medborgares rättigheter, samtidigt som de erbjuder säkerhet och stabilitet när de ställs inför de gamla konflikterna angående tro, etnicitet, ekonomi och geografiska skiljelinjer. Samtidshistorien visar att det inte kommer att bli lätt, men alternativet är att se regionen fortsätta sjunka ner i lösan sand.
Jordaniens kung Abdullah II lyckades ligga ett steg före den våg av oroligheter som sköljde bort regeringar i regionen under arabiska våren. Jordanien höll trovärdiga, lagenliga val, och började bekämpa korruptionen, samtidigt som ekonomin fortsatte stå stilla, i hög grad på grund av att Jordanien är ett av världens mest energifattiga länder. Omkring 80 procent av landets energi får man från naturgas via pipelines från Egypten. Efter Mubaraks fall och den växande instabiliteten i Sinai blev emellertid dessa pipelines, som också förser Israel med naturgas, ofta målen för attacker och sabotage, vilket kom att störa energiflödet till Jordanien.
Kostsamma statssubventioner hindrade priset på elektricitet från att stiga okontrollerat, men följden blev också att landets statsskuld växte kraftigt. Kungen stod inför ett svårt dilemma: skära i subventionerna och låta energipriset stiga, och därmed väcka folkets vrede, eller behålla subventionerna och riskera en finansiell härdsmälta.
Ett uppenbart svar stod att finna österut i Irak, där USA hjälpte premiärminister Nuri al-Maliki återuppbygga landets havererade olje- och gasindustri. En mindre uppenbar och långt mer kontroversiell energikälla fanns västerut i Israel, som just hade hittat omfattande naturgasreserver i östra Medelhavet. De två länderna hade befunnit sig i fred sedan de skrivit under ett historiskt avtal 1994, men Israel förblev mycket impopulärt bland jordanierna, eftersom en majoritet var av palestinskt ursprung. Var det möjligt för kungen att riskera ytterligare protester genom att ingå ett omfattande, nytt handelsavtal med Israel, med tanke på alla problem? Hade han råd att låta bli? Över en lunch på utrikesdepartementet i januari 2003, och i påföljande diskussioner med hans utrikesminister Nasser Judeh, uppmanade jag honom att inleda samtal med israelerna – i hemlighet om så krävdes.
Med stöd från USA började Jordanien att förhandla med både Irak och Israel. Ett avtal med Irak skrevs 2013 som innebar att en nybyggd pipeline från södra Irak till Aqaba vid Röda havet skulle förse Jordanien med 1 miljon fat råolja per dag och mer än 7 miljoner kubikmeter naturgas. Efter ett års hemliga överläggningar med Israel tillkännagavs i början av 2014 ett avtal om att använda israelisk naturgas från östra Medelhavet till att driva ett kraftverk på den jordanska sidan av Döda havet. Kungens försiktighet hade inte varit missriktad; representanter från Muslimska brödraskapet i Jordanien rasade mot överenskommelsen med ”det sionistiska väsendet” som ”en attack mot den palestinska saken”. Men avtalet lovade en framtid för Jordanien med tryggare energiförsörjning och en ny källa till samarbete mellan två grannar i en region som stod inför enorma utmaningar.
Kanske bestod vår svåraste balansakt i Mellanöstern av att hantera våra allierade: Bahrain, Kuwait, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. USA hade knutit starka ekonomiska och strategiska band till dessa välbärgade, konservativa monarkier, samtidigt som vi inte hade gjort någon hemlighet av våra åsikter om deras övergrepp på mänskliga rättigheter, framför allt hur minoriteter och kvinnor behandlades, och hur de exporterade extremistiska, islamistiska ideologier.
Varje amerikansk administration har brottats med motsägelser i förhållningssättet gentemot Gulfstaterna. Besluten hade aldrig varit svårare än efter 11 september. Det amerikanska folket befann sig i chock inför det faktum att femton av de nitton kaparna, och dessutom Usama bin Ladin själv, kom från Saudiarabien, ett land vi försvarat 1991 i kriget i Persiska viken. Och det var avskyvärt att pengar från Persiska viken hade finansierat kaparna och fortsatte att finansiera extremistiska, islamistiska skolor och propaganda runtom i världen.
Samtidigt delade dessa regeringar många av våra viktigaste säkerhetsåtaganden. Saudiarabien hade utvisat bin Ladin och kungadömets säkerhetsstyrkor hade blivit en viktig allierad i striden mot al-Qaida. Flertalet stater kring Persiska viken delade vår oro inför Irans utveckling av kärnvapen och dess aggressiva stöd av terrorism. Dessa spänningar hade sina rötter i en mycket gammal, sekteristisk splittring inom islam: Iran är i huvudsak shiitiskt, medan staterna runt Persiska viken i huvudsak är sunniska. Bahrain är ett undantag. Där styr, precis som i Irak under Saddam, en liten sunnielit över en shiitisk majoritet. I Syrien är situationen den omvända.
För att bidra till våra gemensamma säkerhetsintressen genom åren, och för att undvika iransk aggression, har USA sålt stora mängder militär utrustning till staterna kring Persiska viken, placerat den amerikanska 5:e flottan i Bahrain, kommandot för kombinerade luftvärns- och rymdinsatser i Qatar och stationerat trupper i Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten såväl som nyckelbaser i andra länder.
När jag blev utrikesminister utvecklade jag personliga relationer till ledare kring Persiska viken, både på ett individuellt plan och via de arabiska Gulfstaternas samarbetsråd GCC, Gulf Cooperation Council, en politisk och ekonomisk sammanslutning för staterna kring viken. Vi skapade en säkerhetsdialog mellan USA och GCC för att fördjupa vårt samarbete. Vårt fokus låg huvudsakligen på Iran och antiterrorism, men jag pressade också ledarna gällande behovet av att öppna deras samhällen, respektera mänskliga rättigheter, och erbjuda större möjligheter för deras unga och kvinnor.
Ibland kunde jag ha viss framgång, som i fallet med ett uppseendeväckande exempel på barnäktenskap i Saudiarabien. Jag fick veta att en åttaårig flicka skulle gifta sig med en femtioårig man i utbyte mot 13 000 dollar. Domstolar i Saudiarabien tillbakavisade moderns vädjan om att stoppa äktenskapet och det såg inte ut som om regeringen tänkte ingripa. Jag visste att det kunde få motsatt verkan om en regering framstod i dålig dager genom att man offentligt fördömde den, och att den då istället kunde stå på sig ytterligare. Istället för att kalla till presskonferens och fördöma barnäktenskap och kräva handling försökte jag därför hitta ett sätt för saudierna att göra vad som var rätt utan att tappa ansiktet. Genom att i tysthet ta kontakt via diplomatiska källor gav jag dem ett enkelt men tydligt budskap: ”Ta hand om detta på egen hand så kommer jag inte att säga ett ord.” Saudierna utsåg en ny domare, som kvickt godkände en skilsmässa. Det var en läxa jag lärt mig på många platser runtom i världen: det finns stunder då man bör höja rösten – och jag har gjort det ett antal gånger – men ibland är det bästa sättet att uppnå verklig förändring, både inom diplomatin och i livet, att bygga relationer och inse när och hur de bör användas.
Jag reagerade inte på samma sätt på förbudet för kvinnor i Saudiarabien att köra bil. I maj 2011 publicerade en saudisk, kvinnlig aktivist en film på internet där hon körde bil, och som följd greps hon och hölls kvar i tio dagar. I juni satte sig några dussin kvinnor i Saudiarabien bakom ratten i protest. Jag ringde den saudiske utrikesministern prins Saud al-Faisal och uttryckte min personliga oro över frågan. I det här fallet uttalade jag mig också offentligt och kallade kvinnorna ”modiga” och berättade hur berörd jag blivit av deras agerande. När ytterligare en grupp kvinnor protesterade mot förbudet den 26 oktober 2013 noterade en del meningsmotståndare datumet – min födelsedag – och hävdade felaktigt att det var bevis för att protesterna organiserades utanför Saudiarabien. Tyvärr för kungadömet och dess kvinnor kvarstår förbudet.
När jag reste till Saudiarabien i februari 2010 utformade jag mitt program så att jag både kunde hålla säkerhetsöverläggningar med kungen och besöka ett kvinnouniversitet i Jidda. Båda punkterna var minnesvärda på sina egna sätt.
Jag hälsades välkommen på flygplatsen i huvudstaden Riyad av prins Saud al-Faisal, en sjuttioårig, Princetonutbildad kunglighet som varit kungadömets utrikesminister sedan 1975. Precis som de flesta saudier jag träffade klädde han sig ibland i skräddarsydda kostymer, ibland i långa, svepande kaftaner med palestinasjal som huvudbonad. Jag tyckte om att umgås med prinsen, som förstod de olika krafter av tradition och modernitet som konkurrerade om makten i regionen.
Kung Abdullah, som var i åttioårsåldern, hade bjudit mig till sitt ökenläger en timme utanför staden och skickade sin personliga lyxbuss att hämta oss, vilket var en upplevelse som inte liknande något jag tidigare varit med om. Bussen var påkostat inredd och prinsen och jag satt på varsin sida om mittgången i vräkiga fåtöljer, medan vi åkte genom landsbygden. Jag lade märke till ett antal läger med kameler. Prinsen och jag inledde en lustig konversation om kamelernas popularitet i landet, ett faktum som tycks ha både praktiska och sentimentala orsaker. Han pratade om nomadernas långa historia med kameler men sade också att han personligen inte tyckte om dem. Jag blev förvånad – föreställ er en australier som avskyr koalabjörnar eller en kines som inte står ut med pandor – men å andra sidan har jag inte tillbringat särskilt mycket tid med kameler och jag har hört att de kan vara griniga.
Vi anlände snart till det som beskrivits som ett ”läger” i öknen, men som visade sig vara ett jättelikt, luftkonditionerat tält spänt över ett palats med marmorgolv och förgyllda badrum, och omgivet av husvagnar och helikoptrar. Den vördnadsbjudande monarken väntade på mig i sin långa, svarta kaftan. Till skillnad från en del av mina amerikanska kolleger, som föredrar att gå rakt på sak, inleder jag gärna ett officiellt samtal med småprat för att visa respekt och vänlighet. Alltså fortsatte jag på kameltemat. ”Jag vill att ni ska veta, Ers Majestät, att Hans Höghet tycker att kameler är fula”, sade jag, och pekade mot prins Saud. Kungen log. ”Jag tycker inte att Hans Höghet varit rättvis mot kamelerna.” Kungen, prinsen och jag käbblade en liten stund, därefter bjöd han hela vårt resesällskap, som bestod av nästan fyrtio personer inklusive journalister, att göra honom sällskap vid en storslagen lunch. Han följde mig längs en ändlös buffé med två betjänter i släptåg som höll våra brickor. Det fanns dussintals olika rätter, allt från lokala favoriter som lamm och ris till hummer och paella. Journalisterna och min stab, som ofta fick äta vad som stod till buds på våra resor, såg ut som om de dött och kommit till en restaurang i himlen. Servitörer fanns hela tiden i närheten, beredda att fylla våra tallrikar. Jag satt bredvid kungen på kortsidan av ett långt U-format bord, med en enorm platt-teve på en framträdande plats på den öppna ytan i mitten, så att kungen kunde titta på fotboll eller rally medan han åt. Han vred upp volymen mycket högt så att ingen annan i rummet kunde höra vad vi diskuterade. Jag lutade mig mot honom och vi började prata.
Den eftermiddagen tillbringade vi fyra timmar i varandras sällskap och fördjupade oss i regionens utmaningar från Iran till Irak till israelerna och palestinierna. Kungen talade med eftertryck om vikten av att hindra Iran från att skaffa kärnvapen och uppmanade oss att agera hårdare mot Teheran. Han uttryckte förhoppningen att fler saudiska studenter skulle tillåtas studera i USA, något som blivit svårare sedan 11 september. Det var ett givande möte och jag markerade att vårt partnerskap stod på solid grund. Skillnaderna mellan våra kulturer, värderingar och politiska system är enorma, men vårt samarbete var till nytta för amerikanska intressen.
Dagen därpå fick jag en direkt påminnelse om hur komplicerat det hela är. Jag hade sett till att få hålla en öppen frågestund med studenterna vid Hum Dar al-Hikma, ett kvinnouniversitet i Jidda där Humas mor, doktor Saleha Abedin, är professor. När jag gick in i aulan fick jag se alla de unga kvinnorna dolda bakom hijabs, några också med täckta ansikten.
Dar al-Hikma betyder på arabiska ”vishetens hus”, och jag talade med studenterna om visheten i att garantera att både flickor och pojkar har tillgång till utbildning. Jag citerade den egyptiske poeten Muhammed Hafiz Ibrahim, som skrev: ”En mor är en skola. Ge makt åt henne och du ger makt åt en stor nation”, och jag talade om min egen erfarenhet från Wellesley, ett universitet för bara kvinnor. Studenterna överöste mig med inträngande frågor om allt från Irans kärnkraftssatsning till palestiniernas bördor och utsikterna för sjukvårdsreform i USA. En av dem undrade vad jag tyckte om Sarah Palin, och om jag skulle flytta till Kanada om hon någonsin blev president. (Nej, sade jag, jag skulle inte fly.) Dessa kvinnor hade kanske begränsade möjligheter att delta i offentligheten i sitt ärkekonservativa samhälle, men det fanns inga gränser för deras intelligens, energi och nyfikenhet.
Under hela evenemanget vakade en av de kvinnliga säkerhetsvakterna, som var täckt i svart från topp till tå med två smala glipor för ögonen, noggrant över amerikanerna. Hon tänkte inte låta någon av de manliga stabsmedlemmarna eller journalisterna komma nära dessa studenter. När jag höll på att avsluta mitt framträdande närmade hon sig Huma och viskade till henne på arabiska: ”Jag skulle hemskt gärna vilja ta en bild av henne.” När jag var färdig drog Huma mig åt sidan och pekade på denna beslöjade kvinna. ”Ska vi gå till ett enskilt rum och göra det?” frågade jag, av hänsyn till att hon kanske inte ville visa sig utan sin beklädnad. Hon nickade, och vi smet in på ett litet kontor. Så, precis när vi skulle ta bilden, drog kvinnan av sig slöjan och gav mig ett stort leende. Kameran klickade och slöjan kom på igen. Välkommen till Saudiarabien.
Nästan exakt ett år senare hotade den fina balansen i våra relationer till Gulfstaterna att tippa över. Vågen av folkliga protester som börjat i Tunisien och sedan sköljt in över Egypten stannade inte där. Kraven på politiska reformer och ekonomiska möjligheter spred sig över hela Mellanöstern. Det fanns inget land som inte berördes. Yemen splittrades nästan och president Saleh tvingades småningom att avgå. I Libyen utbröt inbördeskrig. Regeringarna i Jordanien och Marocko genomförde försiktiga men reella reformer. I Saudiarabien öppnade den kungliga familjen sin stora plånbok i ett försök att blidka medborgarna med mer generösa sociala välfärdsprogram.
Bahrain var, i egenskap av den amerikanska flottans hemmabas i Persiska viken, exceptionellt komplicerat för oss. Där, i den minst välbärgade av länderna runt Persiska viken, formades demonstrationerna längs sekteristiska linjer och majoriteten av shiiter protesterade mot de styrande sunnimuslimerna. I mitten av februari 2011 samlades folkmassor i centrala Manama kring en trafikknutpunkt som kallas Pärlrondellen, för att kräva demokratiska reformer och jämlikhet för alla bahrainier, oavsett sekttillhörighet. Utvecklingen i Tunisien och Egypten gjorde att alla säkerhetsstyrkor i regionen var på helspänn och snart inträffade några fall av överdrivet våld i Manama som bara lockade ut fler arga medborgare på gatorna.
Omkring klockan tre på morgonen torsdagen den 17 februari dödades fyra demonstranter som kampade vid Pärlrondellen i en polisraid, något som ledde till omfattande vrede. Men sunniledarna i Bahrain och grannstaterna i viken uppfattade inte de huvudsakligen shiitiska protesterna som ett folkligt uttryck för demokrati; de såg istället Irans dolda inflytande i bakgrunden. De oroade sig för att deras stora fiende på andra sidan vattnet underblåste oroligheterna för att på så vis försvaga deras regeringar och förbättra sitt eget strategiska läge. Givet Irans historia var detta inte en oresonlig fruktan. Men den skymde deras blick för de egna folkens legitima missnöje och gjorde att de var kvickare att tillgripa våld.
Jag ringde Bahrains utrikesminister shejk Khalid bin Ahmed al-Khalifa för att uttrycka min oro över våldet och risken att utvecklingen skulle hamna bortom kontroll. Nästa dag skulle vara avgörande, och jag hoppades att hans regering skulle vidta mått för att undvika ytterligare våld vid begravningarna och fredagens bönestund, som i hela regionen hade blivit det tillfälle då folket mobiliserade. Att reagera på fredliga demonstrationer med våld var ett recept för ytterligare trubbel. ”Det är en felaktig tolkning av den värld i vilken vi befinner oss, där miljön håller på att bli allt mer sammansatt”, sade jag. ”Jag vill att ni lyssnar på mig. Vi vill inte se något våld som tillåter extern inblandning i era interna göranden. För att undvika detta måste det göras ansträngningar för äkta samtal.” Vi visste båda att ”extern inblandning” var koden för Iran. Min poäng var att överdrivet våld kunde leda till instabilitet som Iran skulle kunna utnyttja, vilket var precis vad hans regering försökte undvika.
Utrikesministern lät orolig och hans svar gjorde mig bara ännu mer bekymrad. Han sade att polisens ingripanden var oplanerade och klandrade demonstranterna för att ha startat våldet, och bedyrade att hans regering åtog sig att föra dialog och genomföra reformer. ”Dessa dödsfall var katastrofer”, sade han. ”Vi står på gränsen till en sekteristisk avgrund.” Det var ett skrämmande sätt att uttrycka saken. Jag sade till honom att jag omedelbart skulle sända Jeff Feltman till Bahrain. ”Vi kommer att ge förslag och försöka hjälpa till och komma med bidrag i den här svåra stunden. Jag påstår inte att det finns enkla svar. Ert läge är särskilt svårt med tanke på den sekteristiska situation i vilken ni befinner er. Jag betvivlar inte att ni har en stor granne som intresserar sig för detta på ett sätt som inte andra länder gör.”
Fruktan för ytterligare våld och stödet från Jeff, som tillbringade mycket tid på plats i Manama under de följande veckorna, fick Bahrains kronprins att upprätta en nationell dialog för att diskutera några av de saker som störde demonstranterna och mildra de spänningar som rådde i nationen. Kronprinsen var politiskt balanserad och förstod behovet av reform, och han var den styrande familjens bästa chans att få landets konkurrerande fraktioner att försonas. Bakom kulisserna arbetade Jeff som medlare mellan den kungliga familjen och den shiitiska oppositionens mer moderata ledare. Men protesterna fortsatte att växa och i mars krävde demonstranterna att monarkin skulle avskaffas helt och hållet. Konfrontationerna med polisen blev allt kraftigare och våldsammare. Det verkade som om regeringen tappade kontrollen och konservativa medlemmar av Bahrains styrande familj satte tryck på kronprinsen att denne skulle upphöra med sina medlingsförsök.
Söndagen den 13 mars rapporterade vår militärattaché vid ambassaden i Riyadh om ovanliga truppförflyttningar i Saudiarabien som skulle kunna vara på väg mot Bahrain. Jeff ringde till Förenade Arabemiratens utrikesminister shejk Abdullah bin Zayed al-Nahyan, eller AbZ som han ofta kallades, som bekräftade att militära insatser var på väg. Bahrains regering skulle bjuda in sin granne för att hjälpa till med kungadömets säkerhet. De hade inte ansett det nödvändigt att informera USA, då de inte tänkte be oss om tillåtelse eller lyssna på några vädjanden om att låta bli. Följande dag gick fyratusen saudiska soldater över gränsen in i Bahrain med 150 väpnade fordon. Omkring femhundra poliser från Förenade Arabemiraten gjorde dem sällskap.
Upptrappningen oroade mig och jag fruktade ett blodbad om saudiska stridsvagnar började rulla längs de barrikaderade gatorna i Manama. Tidpunkten kunde heller inte vara sämre vald. I just den stunden var vi inbegripna i diplomatiska förhandlingar om att bilda en internationell koalition för att skydda libyska civila mot en överhängande massaker från överste Muammar Gaddafi, och vi räknade med att Förenade Arabemiraten och andra nationer kring Persiska viken skulle spela nyckelroller. Den 12 mars hade Arabförbundet röstat för att be FN:s säkerhetsråd införa en flygfri zon över Libyen, och dess aktiva deltagande i militära operationer skulle skänka legitimitet i regionen. I annat fall var det möjligt att världssamfundet inte skulle kunna göra något. Efter Irak och Afghanistan tänkte vi inte riskera att det såg ut som om vi dragit i gång ytterligare en västerländsk intervention i ett muslimskt land.
Både jag och AbZ var i Paris för möten om Libyen, alltså såg vi till att träffas på mitt hotell. På väg in i hotellet frågade en reporter honom om situationen i Bahrain. ”Regeringen i Bahrain bad oss i går att se om det finns några sätt för oss att hjälpa dem lösa upp spänningarna”, sade han. Jag oroade mig för att det exakt motsatta var på väg att inträffa. Följande dag utfärdade kungen av Bahrain undantagstillstånd. Jag talade med den saudiske utrikesministern och uppmanade honom att undvika att använda våld för att skingra demonstranterna. Ge Jeff lite mer tid att få förhandlingarna att fungera, sade jag. Till och med tjugofyra timmar skulle kunna vara av betydelse. Vi var nära ett avtal med det stora shiitiska, politiska partiet som innebar att det skulle dra sig tillbaka från viktiga områden i staden i utbyte mot att regeringen godkände rätten till fredliga protester och inledde en välmenande dialog. Saud al-Faisal lät sig inte blidkas. Demonstranterna behövde gå hem och tillbaka till ett normalt liv, sade han – bara då kunde vi tala om ett avtal. Han klandrade Iran för att underblåsa oroligheterna och skänka stöd åt de radikala. Det var dags att avsluta krisen och återgå till stabilitet kring Persiska viken, sade han.
Tidigt den 16 mars gick säkerhetsstyrkor in mot Pärlrondellen. Kravallpoliser understödda av stridsvagnar och helikoptrar drabbade samman med demonstranterna och använde tårgas för att få dem att utrymma sina provisoriska läger. Fem personer dödades. Sauditruppernas ankomst och denna nya attack upprörde den shiitiska opinionen ytterligare över hela landet. Under påtryckningar från hökar inom båda lägren kollapsade förhandlingarna mellan oppositionen och kronprinsen.
Jag befann mig i Kairo i förhandlingar med övergångsregimen och blev bestört av rapporterna från Bahrain. I en intervju med BBC talade jag öppet om min oro. ”Situationen i Bahrain är oroväckande”, sade jag. ”Vi har uppmanat våra vänner kring Persiska viken – varav fyra hjälper Bahrain i landets säkerhetsansträngningar – att tvinga fram en politisk lösning, inte en hopplös säkerhetskonfrontation.”
”Så vilka möjligheter har ni att fortfarande utöva påtryckningar på länder som Bahrain och Saudiarabien?” frågade BBC:s Kim Ghattas. ”De är era allierade. Ni utbildar deras militärer. Ni förser dem med vapen. Och ändå, när saudierna bestämde sig för att skicka in trupper i Bahrain – och jag tror att Washington gjorde klart att man inte ville se det hända – då sade de till er: ’Lägg er inte i. Detta är en intern fråga för GCC.’” Det var sant och det var frustrerande.
”Nå, de har fått veta vad vi anser”, svarade jag. ”Och det har vi för avsikt att göra mycket klart både enskilt och offentligt. Vi kommer att göra allt vad vi kan för att bryta den negativa utvecklingen, som vi menar kommer att undergräva långsiktiga framsteg i Bahrain, för att leda den rätt, vilket är i riktning mot politik och ekonomi.”
Det kan låta som förnuftiga ord – och det var de – men de var mer rakt på sak än vad som var brukligt när vi talade offentligt om länderna i Persiska viken. Mitt budskap hördes klart och tydligt runt viken. I Riyad och Abu Dhabi var våra allierade arga och förolämpade.
Den 19 mars var jag åter i Paris för att lägga sista handen vid Libyenkoalitionen. Gaddafis trupper var på väg att inta rebellernas fäste i Benghazi och luftattacker med stöd från FN kunde komma när som helst. Jag pratade på nytt med AbZ och betonade att USA, liksom jag själv, fortfarande stod fast vid vårt samarbete. Det var tyst i telefonen en lång stund, sedan dog linjen. Har det gått så illa, tänkte jag. Sedan återkopplades samtalet. ”Hörde ni mig?” frågade jag. ”Jag lyssnade”, svarade han. ”Bra, jag pratade och pratade och sedan kom en lång tystnad och jag tänkte, vad har jag nu ställt till med?” Han skrattade. Men sedan blev han allvarlig igen och framförde ett hårt budskap. ”Faktum är att när vi har en situation att hantera med våra väpnade styrkor här i Bahrain, då är det svårt att delta i en annan operation om våra väpnade styrkors engagemang för Bahrain ifrågasätts av vår främste allierade”, sade han. Med andra ord, glöm arabisk medverkan i uppdraget i Libyen.
Detta höll på att utvecklas till rena katastrofen. Jag var tvungen att göra något åt saken, och kvickt. Men hur? Inga goda valmöjligheter stod till buds. Våra värderingar och vårt samvete krävde att USA reservationslöst fördömde det våld mot civila som vi såg i Bahrain. Det var trots allt den principen som stod på spel i Libyen. Men om vi insisterade kunde den omsorgsfullt skapade, internationella koalitionen för att stoppa Gaddafi kollapsa i elfte timmen, och vi kunde då misslyckas att förhindra ett långt större övergrepp – en fullskalig massaker.
Jag sade till AbZ att jag ville nå någon form av konstruktiv samsyn. Han frågade om vi kunde ses personligen. ”Jag hör vad ni säger, och vi vill hitta en utväg. Och ni vet att vi gärna deltar i Libyen”, sade han. Några timmar senare, strax efter klockan sex på kvällen i Paris satte vi oss ner tillsammans. Jag sade att jag kunde formulera ett uttalande där vi inte svek våra egna värderingar samtidigt som det inte förolämpade dem. Jag hoppades att det skulle vara tillräckligt för att få emiratet att på nytt ingå i uppdraget i Libyen. Om det inte räckte stod vi redo att gå vidare utan dem.
Den kvällen gav jag en presskonferens i den amerikanska ambassadörens pampiga hem i Paris. Jag talade om Libyen och betonade att det var avgörande med arabiskt ledarskap vid luftinsatsen. Därefter började jag tala om Bahrain. ”Vårt mål är en trovärdig, politisk process som berör hela det bahrainska folkets legitima anspråk, att inledas med en dialog med kronprinsen i vilken alla parter bör delta.” Bahrain har rätt att invitera styrkor från grannländerna, tillade jag, och vi skulle välkomna ett besked från länderna kring Persiska viken att de erbjöd ett stort hjälppaket för ekonomisk och social utveckling. ”Vi har gjort klart att enbart säkerhet inte räcker för att klara av de utmaningar Bahrain står inför”, fortsatte jag. ”Våld är inte och får inte vara svaret. En politisk process är svaret. Vi har meddelat och kommer att fortsätta meddela myndigheterna i Bahrain vår oro beträffande de metoder som just nu används.”
Skillnaderna i tonläge och innehåll jämfört med vad jag sagt i Kairo var relativt små, och jag kände mig trygg i att vi inte offrat våra värderingar eller vår trovärdighet. Få om ens några utomstående betraktare märkte någon skillnad. Snart flög arabiska jetplan över Libyen.
Jag önskar att vi haft större möjligheter i Bahrain och varit i ett bättre läge för att skapa ett positivt utfall. Vi fortsatte att säga ifrån offentligt under månaderna som följde, och betonade att massarresteringar och råstyrka gick stick i stäv mot de bahrainska medborgarnas universella rättigheter, och att det inte skulle undanröja de legitima kraven på reformer. Vi fortsatte också vårt nära samarbete med Bahrains regering och dess grannländer i en rad frågor.
I november 2011, vid ett föredrag inför National Democratic Institute i Washington, berörde jag några av de frågor som väckts beträffande USA och arabiska våren. En sådan, som vi ofta fick höra, var varför USA stöttar demokrati på olika sätt i olika länder? Kort sagt, varför säger vi till Mubarak att lämna ifrån sig makten i Egypten och mobiliserar en internationell, militär koalition för att stoppa Gaddafi i Libyen samtidigt som vi behåller våra relationer med Bahrain och andra monarkier i Persiska viken?
Svaret, sade jag, har en mycket praktisk utgångspunkt. Omständigheterna varierar kraftigt från land till land och ”det vore dumt att agera på samma sätt och bara trumma på utan hänsyn till de rådande omständigheterna”. Sådant som var möjligt och verkade klokt på ett ställe kanske inte var möjligt eller klokt på ett annat. Det är dessutom sant, sade jag, att USA har många viktiga, nationella intressen i regionen som inte alltid kommer att vara helt motsägelsefria, hur mycket vi än försöker. ”Vi kommer alltid att tvingas hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt.” Det var onekligen fallet när det gällde Bahrain. USA kommer alltid att ha allierade som inte är perfekta.
Jag såg detta när jag i februari 2012 återvände till Tunisien, där arabiska vårens konvulsioner hade tagit sin början. Kravallpoliserna var borta. Det låg inte längre pepparspray i luften. Larmet från protesterna hade tystnat. Ett moderat, islamistiskt parti hade vunnit flest röster i ett öppet, konkurrensutsatt och trovärdigt val. Dess ledare lovade att värna religionsfrihet och kvinnors alla rättigheter. USA lovade betydande ekonomiskt stöd och vi började arbeta för att få fart på handel och investeringar som skulle få snurr på ekonomin. Den nya regeringen stod inför många utmaningar och de kommande åren skulle bli ostyriga, men det fanns åtminstone i fallet med Tunisien skäl att hoppas att arabiska våren faktiskt skulle bli verklighet.
Jag ville tala med de unga människor som utgjort revolutionens känslomässiga kärna och som hade mest att vinna på att demokratin fick fäste i Tunisien. Jag träffade omkring tvåhundra av dem i Palais du Baron d’Erlanger, ett centrum för musik från arabvärlden och medelhavsområdet, som låg högt på en klippa ovanför havet. Jag talade om det hårda arbete som övergången till demokrati krävde och den roll som deras generation kunde spela. Sedan svarade jag på frågor. En ung jurist bad att få mikrofonen. ”Jag tror att det finns en djup misstro mot väst, och särskilt mot USA, bland många unga människor i Tunisien, och i hela regionen. Och många som studerar vad som händer förklarar den kraftiga framväxten av extremism i regionen och Tunisien delvis med hänvisning till den sortens skepsis”, sade han. ”Och till och med bland vanliga, balanserade ungdomar med en positiv syn på väst finns en känsla av vanmakt och fatalism när det gäller möjligheterna att skapa ett riktigt och hållfast samarbete som bygger på ömsesidiga intressen. Är USA medvetet om detta? Och hur tror du att vi kan angripa problemet?”
Han hade satt fingret på en av våra största utmaningar. Och jag förstod att den misstro som han och så många andra kände hade att göra med de kompromisser vi tvingats göra i Mellanöstern. ”Vi vet om det”, svarade jag. ”Vi beklagar det. Vi upplever att det inte återspeglar USA:s värderingar eller politik.” Jag försökte förklara varför USA under så lång tid hade samarbetat med diktatorer i regionen, från Ben Ali i Tunisien till Mubarak i Egypten och våra allierade i Persiska viken. ”Man måste jobba med de regeringar som finns. Och, ja, det var vad vi gjorde. Vi jobbade med de regeringar som fanns, precis som vi jobbar med regeringar på andra platser. Just nu befinner vi oss i en stark konflikt med Ryssland och Kina, eftersom de inte vill godkänna en resolution i säkerhetsrådet om hjälp till de fattiga i Syrien. Men vi upphör inte att arbeta med Ryssland och Kina på en mängd andra områden, bara för att vi befinner oss i en allvarlig konflikt med dem. Så jag tror att en del av lösningen är att acceptera den verklighet som regeringar måste leva med, och se helheten.”
Jag visste att svaret inte var särskilt tillfredsställande, men det var sant. USA kommer alltid att göra vad som krävs för att värna vårt eget folk och främja våra grundläggande intressen. Ibland innebär det att arbeta med partner med vilka vi har djupa meningsskiljaktigheter.
Men det finns en annan del av helheten, som ofta missas, en sanning om USA som är lätt att bortse från mitt bland alla rubriker om den ena krisen efter den andra. USA har offrat enorma mängder blod och resurser för att hjälpa människor i andra delar av världen att vinna deras frihet. Jag rabblade ett antal exempel, däribland hur folken i Östeuropa kunde lyfta järnridån och hur vi gett näring åt demokratier runtom i Asien. ”Jag är den första att erkänna att vi, precis som alla andra länder i världen, har begått många misstag. Men om man studerar historien som helhet tror jag den visar att vi har stått på frihetens sida, vi har stått på de mänskliga rättigheternas sida, vi har stått på de fria marknadernas sida och vi har stått för ekonomisk egenmakt. ”Den unge juristen nickade och satte sig ner.