Den 11 september 2012 dödades ambassadör Chris Stevens och den militäre informationschefen Sean Smith i en terroristattack mot vår nya ambassadbyggnad i Benghazi i Libyen. Två CIA-agenter, Glen Doherty och Tyrone Woods, dödades några timmar senare vid en attack mot CIA:s närliggande byggnad.
Sean Smith hade börjat på utrikesdepartementet efter sex år i flygvapnet och arbetade under ett decennium i Pretoria, Baghdad, Montreal och Haag.
Tyrone Woods vänner i flottans elitförband SEAL och senare inom CIA kände honom som ”Rone”. Han tjänstgjorde några perioder i Irak och Afghanistan. Förutom att han var en erfaren stridssoldat hade han också utmärkt sig som sjuksköterska och utbildad akutsjukvårdare. Han och hans hustru Dolores hade tre söner, varav en föddes bara några månader innan Tyrone dog.
Glen Doherty, som kallades ”Bub”, var också före detta SEAL-soldat och en erfaren akutsjukvårdare. Också han hade skickats till några av världens farligaste platser, däribland Irak och Afghanistan, och alltid satt sitt eget liv på spel för att skydda andra amerikaner. Nu använde Tyrone och Glen sin kunskap och erfarenhet till att skydda CIA-personal i Libyen.
Ambassadör Chris Stevens, den ende av de fyra som jag hade privilegiet att lära känna personligen, var en begåvad diplomat och en engagerande och ovanligt varm person. När jag våren 2011 bad honom att ta sig an det farliga uppdraget att under revolutionen försöka kontakta de libyska rebelledarna i Benghazi, och senare återvända till Libyen som ambassadör efter Gaddafis fall, sa han genast ja. Chris förstod riskerna och insåg hur utmanande det skulle bli att hjälpa till att ena ett splittrat land, men han var övertygad om att viktiga, nationella säkerhetsintressen stod på spel för USA. Hans långa erfarenhet i regionen och hans begåvning för finkänslig diplomati gjorde honom till det naturliga valet.
Att förlora dessa orädda personer medan de gjorde sin plikt i det allmännas tjänst var ett mycket svårt slag. I egenskap av utrikesminister var jag den ytterst ansvariga för mina anställdas säkerhet och jag har aldrig känt det ansvaret starkare än den dagen.
Att försätta dem som tjänar vårt land i fara är ett av de svåraste val vårt land och våra ledare någonsin måste göra. Det finns ingenting jag beklagar djupare från de åren än att inte alla återvände hem i trygghet. Jag tänker ofta på de familjer som förlorat älskade som tjänade vårt land. Uppdragets allvar och vårt lands tacksamhet kanske erbjuder någon tröst, men när det väl kommer till kritan finns det inget som någon av oss kan säga eller göra för att fylla det tomrum som finns kvar.
Det bästa sättet att hedra dem är att förbättra vår förmåga att skydda dem som fortsätter deras arbete och att förebygga framtida förluster.
Från dag ett som chef på utrikesdepartementet var jag medveten om att terrorister kunde slå till mot vilken som helst av våra mer än 270 diplomatiska utposter runtom i världen. Det hade hänt alltför ofta förut och de som försvurit sig att attackera USA skulle aldrig upphöra att försöka. År 1979 togs femtiotvå amerikanska diplomater som gisslan i Iran och hölls fångna i 444 dagar. Under Hizbullahs attacker mot vår ambassad och marinens baracker i Beirut 1983 dödade 258 amerikaner och mer än hundra till av andra nationaliteter. År 1998 bombade al-Qaida våra ambassader i Kenya och Tanzania och dödade 264 personer, däribland tolv amerikaner. Jag minns tydligt när jag stod vid sidan om Bill på Andrews flygbas när kvarlevorna av de som fallit återvände hem.
Sedan 1970-talet har terrorister sammanlagt dödat sextiosex personer i diplomatiska funktioner och över hundra underleverantörer och lokalt anställda. Fyra ambassadörer mördades i terroristattacker bara mellan 1973 och 1979. Sedan 2001 har det förekommit mer än hundra angrepp mot amerikanska diplomatiska anläggningar runtom i världen och nästan två dussin direkta attacker mot diplomatisk personal. År 2004 dödade pistolbeväpnade män nio människor, däribland fem lokalt anställda, i en attack mot vårt konsulat i Jidda i Saudiarabien. I maj 2009 dödade en vägbomb Terry Barnich, vicechefen i vårt team för att hjälpa landet med övergången till demokrati. I mars 2010 sköts Lesley Enriquez –gravid, tjugofem år gammal och anställd vid konsulatet i Juarez i Mexiko – och hennes man ihjäl. I augusti 2012 dödades Ragaei Said Abdelfattah, tjänsteman vid USAID, av en självmordsbombare i Afghanistan. När vi skriver 2014 har 244 amerikanska diplomater i vårt lands historia dödats medan de arbetat utomlands.
Diplomati måste till sitt själva väsen ofta utövas på farliga platser, där USA:s säkerhet står och väger. Vi måste ställa uppdraget att hävda vår nations säkerhet mot de uppoffringar som krävs för att värna den. I egenskap av utrikesminister bar jag ansvaret för nästan sjuttiotusen anställda och jag hyser djup beundran för dem som frivilligt accepterar de risker som följer med att representera vår flagga där det behövs som mest. Varje dag när männen och kvinnorna på utrikesdepartementet går till arbetet i Harry S. Truman-byggnaden passerar de genom vestibulen. Ingraverade i marmor står namnen på de 244 dödade diplomaterna. Det är en ständig påminnelse om riskerna som följer med att representera USA runtom i världen. Jag kände värme – men inte förvåning – när ansökningarna till utrikesdepartementet ökade efter större attacker mot USA. Människor vill tjäna vårt land, också när det innebär att möta faror. Inget säger mer om karaktären och hängivenheten hos dem som representerar vårt land på olika platser i världen.
Händelserna i september 2012 och de val som gjordes påföljande dagar och veckor, och som gjorts allt sedan dess, visade tydligt några av de svåraste dilemman i amerikansk utrikespolitik – och de hjärtskärande mänskliga insatser som står på spel vid varje beslut som fattas. Slutligen handlar det om detta: Är vi beredda att ta på oss de bördor som ett amerikanskt ledarskap kräver i riskabla tider?
En del av svaret gavs i den oberoende undersökning som gjordes efter attackerna i Benghazi: ”[…] total eliminering av risk är inte en möjlig utgångspunkt för USA:s diplomati, givet de behov den amerikanska regeringen har av att vara närvarande på platser där avsaknaden av stabilitet och säkerhet ofta är särskilt uppenbar och stödet från värdstaterna ibland är minimalt eller inte ens existerar”.
Samtidigt som vi kan och måste arbeta för att minska faror är det enda sättet att eliminera risker att helt och hållet dra oss tillbaka och acceptera konsekvenserna av det tomrum vi skulle lämna bakom oss. När USA inte finns på plats rotar sig extremister, våra intressen blir lidande och vår säkerhet på hemmaplan hotas. Det finns de som anser att det är ett bättre val; jag är inte en av dem. Reträtt är inte svaret; det gör inte världen säkrare och det finns helt enkelt inte i vårt lands dna. När vi ställts inför bakslag och tragedier har amerikaner alltid arbetat hårdare och smartare. Vi eftersträvar att lära oss av våra misstag och undvika att göra om dem. Och vi viker inte från utmaningar som ligger framför oss. Det är så vi måste fortsätta att arbeta.
Händelserna denna september inträffade i vad som ofta kallas för ”krigets dimma”, då det är svårt att hålla sig informerad och motsägelsefulla eller ofullständiga rapporter gör det svårt att veta vad som faktiskt pågår på plats, särskilt när man befinner sig i Washington tusentals kilometer därifrån. Den dimman varade frustrerande länge, delvis på grund av den fortsatta turbulensen i Libyen. Och detta trots att våra tjänstemän från alla håll i regeringen – inklusive Vita huset, utrikesdepartementet, militären, underrättelsetjänsten, FBI, en oberoende ansvarsnämnd och åtta parlamentariska kommittéer – gjorde sitt bästa. Det är osannolikt att alla någonsin kommer att vara i närheten av att komma överens om vad som hände den natten, hur det hände och varför det hände. Men det bör inte förväxlas med bristande ansträngningar att söka sanningen eller dela med sig av den till det amerikanska folket. Jag är tacksam för de många hängivna yrkespersoner som har arbetat outtröttligt för att besvara så många frågor som möjligt efter bästa förmåga.
Vad som här följer är en kombination av min egen, personliga erfarenhet och information, som jag tack vare flera uttömmande undersökningar inhämtade under dagarna, veckorna och månaderna som följde, framför allt det arbete som utfördes av den oberoende granskningsnämnd som fick till uppdrag att bestämma vad som faktiskt inträffade och utan att lägga fingrarna emellan. Samtidigt som det förekommit beklagligt mycket felinformation, spekulationer och rent lurendrejeri från en del inom politiken och medierna, har mer än ett års grundliga rapporter från ett antal pålitliga källor fortsatt att öka vår förståelse av vad som hände.
Morgonen den 11 september började visserligen precis som många andra morgnar, men det finns få dagar som har påverkat vårt land lika djupt. Varje 11 september sedan 2001 tänker jag tillbaka på den hemska dagen. Jag hade inte representerat New York i senaten ens ett år när staden drabbades av attackerna mot Twin Towers. Den dagen, som började med att hundratals människor flydde nedför Capitoliums trappor och slutade med att hundratals ledamöter i en gripande uppvisning av enighet stod på samma trappsteg och sjöng ”God Bless America”, formade mitt obevekliga fokus på att hjälpa New York att återhämta sig och skydda sig mot framtida attacker. Dessa minnen sköljde över mig när jag lämnade hemmet för att åka till utrikesdepartementet.
Efter den korta bilfärden till kontoret var min första punkt på dagordningen som vanligt att få informationen om utvecklingen inom underrättelseverksamheten och den nationella säkerheten, däribland de senaste rapporterna om terroristhot runtom i världen. Denna information ges varje dag till högre befattningshavare i hela regeringen. Den förbereds av ett team engagerade, professionella underrättelseanalytiker som arbetar under natten innan de innan gryningen varje morgon spreds över Washington för att personligen överlämna och muntligen presentera sina rapporter.
De senaste månaderna hade varit kaotiska i Mellanöstern och Nordafrika. Inbördeskriget i Syrien trappades upp och drev flyktingar till Jordanien och Turkiet. I Egypten väckte Muslimska brödraskapets uppgång och spänningar med militären frågor om arabiska vårens framtid. al-Qaidas samarbetspartner i Nordafrika, Irak och på den arabiska halvön fortsatte att utgöra ett hot mot regionens säkerhet.
Den 8 september visades, på en i Mellanöstern vida spridd egyptisk satellitsänd tevekanal, en hetsande fjorton minuter lång film, som påstods vara reklam för en långfilm med titeln ”Muslimers oskuld”. Enligt flera mediebeskrivningar visade filmen en ”[…] pajaslik karikatyr av profeten Muhammad” med hjälp av ”nedsättande uttryck om honom, som ofta upprepas av islamofober”, och till och med jämförde honom med en åsna. En medierapport hävdar att Profeten i filmen ”anklagas för homosexualitet och sexövergrepp på barn”. Många egyptiska tittare var rasande och vreden, underblåst genom internet, spred sig snart i Mellanöstern och Nordafrika. Trots att den amerikanska regeringen hade absolut ingenting att göra med filmen lade många skulden på USA.
Att det var årsdagen för 11 september innebar ytterligare ett potentiellt sprängkraftigt element och precis som varje annat år fick det vår underrättelse- och säkerhetstjänstpersonal att arbeta med extra noggrannhet. Ändå, vilket den senare också vittnade om, förde inte underrättelseverksamheten vidare någon information som gjorde det möjligt att agera beträffande specifika hot mot någon amerikansk diplomatisk beskickning över hela Mellanöstern och Nordafrika.
Senare samma morgon gick jag från mitt kontor ner till Fördragsrummet för att officiellt förestava eden för Gene Cretz, som nyligen återvänt från Libyen och nu skulle bli vår ambassadör i Ghana. Vid ungefär samma tidpunkt, på andra sidan jorden i Kairo, började unga män samlas på gatorna framför den amerikanska ambassaden, som del av en protest organiserad av hårdföra islamistiska ledare, mot den förolämpande videon.
Massan växte till fler än tvåtusen personer som skrek antiamerikanska slagord och viftade med svarta Jihadbanderoller. En del demonstranter klättrade upp på murarna och slet sönder en stor, amerikansk flagga och ersatte den med en svart flagga. Egyptisk kravallpolis kom småningom till platsen, men protesterna fortsatte. Lyckligtvis skadades ingen av våra anställda under oroligheterna. Journalister och andra i massan använde sociala medier för att bevara ilskna kommentarer om videon. En ung man sade: ”Detta är en mycket enkel reaktion på att man sårar vår profet.” En annan insisterade: ”[…] denna film måste omedelbart förbjudas och en ursäkt ges.”
Det var inte första gången som provokatörer använt kränkande material för att piska upp folklig vrede i den muslimska världen, ofta med dödligt resultat. År 2010 hade en pastor vid namn Terry Jones avslöjat sina planer att bränna Koranen, islams heliga bok, på den nionde årsdagen av 11 september. Hans hot fångades upp och förstärktes av extremister som började ge uttryck för omfattande protester. Den gången förvånades jag över att en orosstiftare i Gainesville i Florida kunde orsaka så mycket bekymmer. Men följderna av hans hot blev nog så verkliga. När försvarsminister Bob Gates personligen ringde Jones och sade att hans agerande innebar livsfara för amerikanska soldater, koalitionssoldater och civila i Irak och Afghanistan gick Jones med på att avstå och årsdagen kom och gick. I mars 2011 bröt han dock sitt löfte och brände en koran. Bobs varningar visade sig tragiskt befogade då en uppretad afghansk mobb tände eld på ett FN-kontor och sju personer dödades. I februari 2012 blev protesterna lika våldsamma då amerikanska trupper av misstag råkade bränna religiösa texter på Bagrams flygbas i Afghanistan – fyra amerikaner dog. Nu bidrog Jones till att främja denna utveckling med sin nya film som förolämpade profeten Muhammed och det fanns en överhängande risk att historien skulle upprepas.
Med ett öga på utvecklingen i Kairo gav jag mig av till Vita huset för att träffa försvarsminister Leon Panetta och den nationelle säkerhetsrådgivaren Tom Donilon. När jag kommit tillbaka till mitt kontor satt jag sedan hela eftermiddagen tillsammans med erfarna ledare inom utrikesdepartementet och följde uppmärksamt de rapporter vi fick från vår ambassad. Vår ambassadör i Egypten, Anne Patterson, råkade vara tillbaka i Washington för överläggningar och stod i ständig kontakt med sin ställföreträdande på ambassaden och ringde runt för att uppmana egyptiska myndigheter att ta kontroll över situationen. Vi kände oss alla lättade när ytterligare våld undveks.
Medan händelseutvecklingen i Kairo fortgick besökte Libyenambassadören Chris Stevens Libyens näst största stad, Benghazi.
Mycket hade hänt i Libyen sedan mitt besök i Tripoli i oktober 2011. Två dagar efter att jag lämnade landet greps och dödades överste Muammar Gaddafi. De första parlamentsvalen hölls i början av juli 2012, och vid en ceremoni som Chris beskrev som höjdpunkten under sin tid i landet lämnade övergångsregeringen i augusti ifrån sig makten till en ny nationalkongress. Chris och hans team arbetade nära Libyens nya ledare, som brottades med de betydande utmaningar som följde på att etablera en demokratisk stat och erbjuda trygghet och samhällstjänster i ett land som i decennier utarmats av tyranni. Milisen, som hade hälsat mig välkommen vid flygplatsen ett år tidigare och därefter bevakat min bilkortege, skulle nu inordnas under centralregeringens myndighet. Det fanns vapen på glid att samla in, val att organisera och demokratiska institutioner och procedurer att etablera. Lag och ordning förblev ett reellt problem.
I februari 2012 skickade jag biträdande utrikesminister Tom Nides till Tripoli, och i mars välkomnade vi den tillfällige premiärministern Abdurrahim el-Keib till Washington. Vi erbjöd oss att hjälpa regeringen säkra sina gränser, avväpna och demobilisera milisgrupperna och återanpassa tidigare soldater i säkerhetstjänsten eller till ett liv som civil. I juli följde biträdande utrikesministern Bill Burns upp detta med ytterligare ett besök. Jag stod i telefonkontakt med libyska ledare, bland annat vid ett samtal i augusti med presidenten för Libyens nationella kongress, Mohammed Magarief, och fick också regelbundna uppdateringar från våra team i Washington och Tripoli om hur vår regering arbetade med att hjälpa den nya, libyska regeringen. Demobiliseringen, demilitariseringen och återanpassning gjorde vissa framsteg. Samma sak med insamlandet och oskadliggörandet av de vapen som var på drift i hela Libyen. Specialister inom gränssäkerhet från försvarsdepartementet och utrikesdepartementet arbetade nära tillsammans med sina libyska motsvarigheter. Den 4 september 2012 gav vi Libyen rätt att få ta del av den globala fond som skapats för särskilda behov för att finansiera säkerhetsåtgärder, ett gemensamt initiativ från försvars- och utrikesdepartementen för att samordna resurser och expertis som kunde ta sig an alla de olika utmaningar som Libyens regering stod inför.
Chris befann sig i centrum för all denna aktivitet och förstod bättre än någon annan vad Libyen fortfarande stod inför. På måndagen den 10 september lämnade han USA:s ambassad i Tripoli och flög de sextiofem milen till Benghazi, där vi hade en tillfällig diplomatisk utpost med roterande personal. Benghazi är en hamnstad vid Medelhavet med en befolkning på över en miljon människor, huvudsakligen sunnimuslimer och afrikanska och egyptiska minoriteter. Dess skiftande arkitektur, en blandning av gamla, väderbitna byggnader och byggprojekt som övergivits halvfärdiga, återspeglar en historia fylld av erövringar och konflikter mellan stridande arabiska, ottomanska och italienska härskare, och dessutom de romantiska ambitionerna och det långsamma, utdragna sönderfallet under Gaddafis regim. Benghazi hade varit grogrund för dissidenter och både revolutionen 1969 som förde Gaddafi till makten och revolutionen 2011 som avsatte honom tog sin början i den här staden. Chris kände Benghazi väl från sin tid som vår representant i rebellernas nationella övergångsråd, som hade sin bas där under upproret 2011, och han var allmänt omtyckt och beundrad.
Amerikanska ambassadörer behöver inte konsultera eller söka tillstånd från Washington när de reser inom sina länder, och gör det sällan. Precis som alla ambassadchefer fattade Chris beslut om sina resor baserat på de säkerhetsbedömningar som gjordes av hans team på plats och utifrån eget omdöme. Trots allt hade han mer kunskap om och erfarenhet av Libyen än någon annan. Han var väl medveten om laglösheten i Libyen, inklusive en följd incidenter tidigare under året som varit riktade mot västerländska intressen. Samtidigt insåg han Benghazis strategiska betydelse i Libyen och bestämde sig för att värdet av besöket vägde tyngre än riskerna. Han tog med sig två säkerhetsmän, vilket innebar att det fanns fem diplomatiska säkerhetsagenter på utposten i Benghazi när attacken skedde.
Senare fick vi veta att Chris, när han anlände till Benghazi, mottog information från en andra, större utpost, som låg bara en dryg kilometer därifrån. Dess existens och uppdrag var hemligt, men säkerhetspersonalen vid båda enheterna hade en överenskommelse om att det skulle finnas en CIA-grupp som ständigt var redo att, vid fara, skickas till utrikesdepartementets byggnader för att ge utökad säkerhet. Chris första dag slutade med middag på ett hotell tillsammans med några av de styrande i staden.
På tisdagen, den elfte årsdagen för 11 september, höll Chris alla sina möten inne i våra byggnader. Sent på eftermiddagen, efter att mobben samlats utanför vår ambassad i Kairo, hade han ett möte med en turkisk diplomat. När Chris efteråt följde mannen ut syntes inga tecken på att något inte skulle vara som vanligt. Vid niotiden drog sig Chris och Sean båda tillbaka för kvällen.
Omkring fyrtio minuter senare dök utan varning dussintals beväpnade män upp utanför byggnadernas grindar, övermannade de lokala, libyska vakterna och strömmade in. På vägen in anlade de bränder.
Alec, agenten från den diplomatiska säkerhetsavdelningen, DS, som ansvarade för byggnadernas taktiska operationscenter, fick syn på mobben på internteven, hörde skottsalvor och en explosion, och skred omedelbart till handling. Han aktiverade byggnadernas larmsystem, etablerade kontakt med amerikansk säkerhetspersonal vid ambassaden i Tripoli och tog även, enligt inövade rutiner, kontakt med det välbeväpnade CIA-team som fanns stationerat i närheten för att be om deras omedelbara hjälp.
De övriga fyra agenterna från diplomatiska säkerhetsbyrån agerade exakt enligt sin utbildning. Chris och Sean fördes till ett förstärkt skyddsrum i huvudbyggnaden av befälhavande agent Scott, som samma natt nästan offrade livet medan han skyddade dem. De kvarvarande agenterna skyndade sig att samla ihop sina tyngre vapen och taktiska utrustning, men upptäckte snart att de var fast i två olika byggnader som låg skilda från huvudbyggnaden.
Scott höll vakt från insidan med sitt M4-gevär redo, medan Chris lånade hans telefon och ringde flera samtal till lokala kontakter och sin biträdande ambassadör, Greg Hicks vid ambassaden i Tripoli. De hörde män rusa omkring i resten av huset och banka på skyddsrummets ståldörr. Sedan drog sig angriparna överraskande tillbaka och dränkte in byggnaden med diesel och tände på. Dieseln gav upphov till en tjock, svart och frän rök som fyllde luften. Snart fick Chris och Sean svårt att både se och andas.
Deras enda hopp var att ta sig upp på taket. Det fanns en nödutgång som erbjöd en möjlighet att komma undan. Scott tog ledningen, krypande på knän och händer. Med svidande ögon och luftvägar lyckades han nå fram till fönstergallret och tvinga upp det. Men när han kröp genom öppningen och vände sig om var Chris och Sean inte längre bakom honom, där de befunnit sig bara några ögonblick tidigare. De hade gått vilse i den ogenomträngliga röken. Än i dag plågas jag av tanken på hur kvalfulla dessa minuter i den brinnande byggnaden måste ha varit.
Scott letade desperat efter dem, han återvände in i byggnaden ett flertal gånger och ropade deras namn, men utan framgång. Till sist var han nära att själv kollapsa och klättrade uppför en stege till taket. De andra agenterna från diplomatiska säkerhetsbyrån hörde hans hesa röst över den sprakande radion när han gav dem det skrämmande beskedet: ambassadören och Sean saknas.
När den anfallande, beväpnade folkmassan började dra sig tillbaka, efter att ha plundrat de flesta byggnaderna, lyckades de tre agenter som suttit fast äntligen nå fram till huvudbyggnaden. De gav första hjälpen till Scott, som led av svår rökförgiftning och andra skador, och spårade sedan hans väg tillbaka genom fönstret och in i skyddsrummet. Inomhus var det nu omöjligt att se något på grund av röken, men de vägrade att ge upp sökandet och gjorde flera försök att hitta Chris och Sean medan de kröp på golvet och famlade sig fram. När en av dem försökte öppna byggnadens ytterdörr rasade delar av taket.
I samma stund som man fick veta på CIA-stationen att deras amerikanska vänner var under attack började en aktionsgrupp förbereda sig för att rädda dem. De hörde explosioner på avstånd, samlade snabbt ihop sina vapen och gjorde sig redo att ge sig av. Omkring tjugo minuter efter att attacken påbörjats körde två fordon med beväpnade vakter från CIA-stationen till diplomatbyggnaderna. Fram till slutet av oktober, då CIA offentligt tillkännagav sin närvaro i Benghazi, var CIA-stationen i Benghazi en hemlighet, varför dessa agenter inte gavs något offentligt erkännande. Men på utrikesdepartementet var vi alla oerhört tacksamma för det sätt på vilket våra kolleger inom CIA agerade den natten.
När teamet från CIA anlände delade man upp sig för att säkra byggnaderna och anslöt sig till agenterna från diplomatiska säkerhetsbyrån för att söka igenom det brinnande huset. Snart gjorde man en fruktansvärd upptäckt. Sean var död, uppenbarligen av rökförgiftning. Hans kropp bars försiktigt ut ur den förstörda byggnaden. Fortfarande fanns det inget spår efter Chris.
Ungefär samtidigt fick jag höra om attacken då Steve Mull kom rusande genom korridoren från utrikesdepartementets operationscenter till mitt kontor. Steve, som hade arbetat med diplomati i trettio år och var allmänt känd för sitt diplomatiska och logistiska kunnande, hade bara några veckor kvar som departementets organisationschef och höll på att förbereda sig för sitt nya jobb som ambassadör i Polen. En av uppgifterna för organisationschefen var att hantera informationsflödet mellan Washington och departementets hundratals utposter runtom i världen. Hans dag hade varit full av oroande rapporter från Mellanöstern. Men till och med mot bakgrund av det märkte jag, så snart jag såg Steves min, att något fruktansvärt hade hänt. Allt han dittills visste var att vår utpost i Benghazi var under attack.
Mina tankar gick omedelbart till Chris. Jag hade personligen bett honom ta sig an uppdraget som ambassadör i Libyen och jag rös av tanken på att han och vår övriga personal på plats nu befann sig i allvarlig fara.
Jag grep den säkra telefonen på mitt skrivbord och tryckte på knappen som kopplade mig direkt till Tom Donilon, Vita husets rådgivare i nationella säkerhetsfrågor. Det var av största vikt att alla tillgängliga resurser omedelbart mobiliserades. På CIA-stationen hade man redan skridit till handling, men han ville omedelbart vidta alla befintliga åtgärder. När amerikaner är under beskjutning är det en order som överbefälhavaren inte behöver ge två gånger. Våra militärer gör allt som står i mänsklig makt för att rädda amerikanska liv – och hade gjort ännu mer om de kunnat. Att det finns de som någonsin hävdat annat kan jag aldrig förstå.
Att få höra om attacken var som att få ett knytnävsslag i magen, men mitt under pågående kris fanns det inte tid att bearbeta känslorna – det var för mycket som skulle göras. Jag beordrade utrikesdepartementets aktionsgrupp under ledning av vice minister Pat Kennedy att samarbeta med ambassaden i Tripoli för att föra vårt folk i säkerhet, och att slå in dörren till den libyska regeringen om så behövdes för att kräva mer hjälp. Jag ringde dessutom till CIA:s chef, David Petraeus, eftersom CIA hade befäst den närliggande utposten med en stor säkerhetstrupp. Vi var också tvungna att göra oss redo för risken för ytterligare angrepp på andra håll. Vår ambassad i Kairo hade redan utsatts. Nu var Benghazi under attack. Vad var nästa mål?
Pat hade varit verksam inom utrikesdiplomati i fyrtio år och tjänstgjort under åtta presidenter från båda partierna. Det fanns de som förväxlade hans milda sätt och förkärlek till koftor och stickade västar med mjukhet, men Pat var hård som flinta. Han höll sig lugn mitt under all uppståndelse och försäkrade mig att allt som kunde göras var på gång. Det var inte första gången han var med om svåröverblickbara händelser och han hade tjänstgjort vid några av de värsta attackerna mot utrikesdepartementets personal och egendomar.
I Tripoli chartrades kvickt ett flygplan och en grupp på sju militär- och underrättelseanställda började göra sig redo för att snabbt skickas till Benghazi. Möjligheterna var begränsade. Pentagon hade specialutbildade trupper redo i Fort Bragg i North Carolina, men det skulle ta flera timmar att få dem redo och de befann sig mer än åttahundra mil bort. Våra civila ledare och militära befälhavare, däribland USA:s försvarschef och andra från hans grupp, har upprepade gånger under ed vittnat, både offentligt och bakom stängda dörrar vid säkerhetsklassade förhör, om att resurser omedelbart sattes in men att ingen kunde ta sig till Libyen på kort tid. Kritiker har ifrågasatt varför världens mäktigaste militärmakt inte kunde ta sig till Benghazi i tid att skydda vårt folk. Svaret består delvis i att det helt enkelt inte fanns särskilt mycket amerikansk infrastruktur i Afrika, trots att Förenta staternas Afrikakommando hade etablerats 2008. Till skillnad från i Europa och Asien finns det knappt några spår av amerikansk militär i Afrika. Dessutom har vår militär inte skickats ut över jorden med uppdrag att hålla trupper redo för att skydda diplomatiska utposter. Att binda vår militär vid mer än 270 ambassader och konsulat världen över är ett uppdrag som Pentagon helt enkelt inte har resurser att hantera, enligt våra militära ledare. Sådana är fakta, även om inte alla accepterar dem och en del insisterar på att oupphörligen ifrågasätta vår militärs agerande. Exempelvis publicerades en sensationell rapport veckorna efter attacken om att en amerikansk kanonbåt av modellen AC-130 skickats till Benghazi för att senare beordras därifrån. Pentagon utredde anklagelsen grundligt: ingen kanonbåt fanns i närheten, det fanns överhuvudtaget ingen kanonbåt vid eller i närheten av hela den afrikanska kontinenten. Den närmaste kanonbåten befann sig mer än hundrafemtio mil därifrån, i Afghanistan. Detta är bara en av de falska anklagelser som framförts av dem som gärna vill sprida falsk information.
En annan tillgång som en del kritiker påstår skulle haft betydelse för utgången kallas FEST. Efter bombattackerna mot ambassaderna i Östafrika 1998 skapades en gemensam stödgrupp från flera olika byråer och myndigheter för akutsituationer i utlandet. Den gruppen var utbildad och utrustad för att hjälpa till att återuppbygga säkra kommunikationer; hantera biologiska risker och erbjuda hjälp till angripna, diplomatiska utposter. Men denna grupp utgjorde inte en beväpnad aktionsgrupp som kunde ingripa under pågående strid, och var dessutom också baserad hundratals mil bort, nämligen i Washington.
Många amerikaner och till och med ledamöter av kongressen blev förvånade när de fick höra att det inte fanns några marinsoldater vid utposten i Benghazi. Faktum är att det finns marinsoldater bara vid drygt hälften av våra diplomatiska institutioner runtom i världen. Deras huvudsakliga uppgift är att skydda och om nödvändigt förstöra hemliga dokument och utrustning. Så medan det fanns marinsoldater stationerade vid vår ambassad i Tripoli, där nästan alla våra diplomater arbetade och där man hade kapacitet att hantera säkerhetsstämplat material, fanns det inte några marinsoldater vid den diplomatiska utposten i Benghazi eftersom där inte fanns någon hantering av hemligstämplat material.
Det fanns heller ingen direktsänd övervakningsfilm från byggnaderna i Benghazi som kunde ses hemma i Washington. En del större ambassader i världen har denna kapacitet, men Benghazi var en temporär inrättning utan tillräckligt med bredband. Man hade internkameror och spelade in på plats vad som hände, ungefär som med en hemvideo, men amerikansk säkerhetspersonal skulle inte få tillgång till dessa inspelningar förrän flera veckor senare, då libyska myndigheter hittade utrustningen och lämnade över den till amerikanska tjänstemän. De tjänstemän vid kommandocentrumet för diplomatisk säkerhet i Virginia som försökte följa den snabba händelseutvecklingen i realtid, var tvungna att förlita sig på en enda, öppen telefonlinje, där de kunde lyssna på sina kolleger i Tripoli och Benghazi. De kunde höra en del av vad som pågick, men bilden var plågsamt ofullständig.
För att fylla tomrummet fanns det en resurs som kvickt kunde sättas i tjänst, nämligen en obeväpnad och obemannad övervakningsdrönare som redan flög ett uppdrag på annan plats över Libyen. Drönaren styrdes om till Benghazi och anlände ungefär nittio minuter efter att attacken inletts, vilket innebar att amerikansk säkerhetsoch underrättelsepersonal fick ytterligare ett sätt att övervaka vad som pågick på marken.
Vid omkring samma tidpunkt rapporterade operationscentrumet att skottlossningen i byggnaderna hade avtagit och att våra säkerhetsstyrkor försökte lokalisera den saknade personalen. Det var ett skrämmande uttryck. Merparten av folkmassan hade dragit sig tillbaka, men hur länge? Våldsmän och plundrare höll sig fortfarande kvar i närheten. Teamet beslutade att man skulle riskera ytterligare amerikanska liv om de stannade kvar. Trots de pågående försöken att hitta Chris, som fortfarande var försvunnen i den brinnande huvudbyggnaden, var deras enda möjlighet att evakuera och dra sig tillbaka till CIA:s bättre bevakade byggnader en dryg kilometer därifrån.
Motvilligt trängde de fem agenterna från diplomatiska säkerhetsbyrån in sig i pansarbilen. Färden var kort – bara några minuter – men uppslitande. De utsattes nästan omedelbart för tung och ihållande eldgivning längs vägen och accelererade förbi en klunga våldsmän som grupperat sig runt en vägspärr. Två däck exploderade och pansarglaset splittrades, men de fortsatte att köra. Det verkade som om de förföljdes av två okända fordon, varför de svängde upp på vägdelaren, över och sedan vidare mot mötande trafik. Några minuter senare nådde de CIA:s station. De skadade fick vård och de andra intog försvarsställningar. CIA:s säkerhetsteam anlände strax efteråt med Sean Smiths kropp. Chris saknades fortfarande.
På sjunde våningen i utrikesdepartementet var alla upptagna med att göra allt de kunde komma på att göra. Tjänstemän på alla nivåer pratade med sina motsvarigheter vid andra departement. Amerikanska tjänstemän i Washington och Libyen arbetade med libyerna för att återställa säkerheten och hjälpa till i sökandet efter vår ambassadör. Jag sammankallade på nytt departementets mest erfarna ledare för att utvärdera och diskutera nästa steg. Jag pratade också på nytt med Vita huset. CIA-stationen besköts nu med handeldvapen och vinggranater. Alla gjorde sig redo för ännu en svärm av angripare, men de kom aldrig. Skottlossningen fortsatte sporadiskt innan den äntligen upphörde.
Operationscentrumet rapporterade att en hårdför islamistisk milis kallad Ansar al-Sharia tagit på sig ansvaret för attacken. Vår ambassad i Tripoli satte press på alla de kunde hitta, men jag var inte nöjd med den information vi fick från libyerna. Jag ringde till Libyens president Magarief. Han framförde sina största ursäkter. Jag tackade honom för hans omtanke, men gjorde det mycket klart att vi behövde mer än ursäkter: vi behövde omedelbar handling för att skydda vårt folk.
Samtidigt landade planet från Tripoli på flygplatsen i Benghazi med ytterligare amerikanska säkerhetsstyrkor. Deras mål var att skaffa fordon och så snabbt som möjligt ta sig till CIA-stationen. Men nu hade flygplatsen fyllts med libyska säkerhetsstyrkor och milisledare, som insisterade på att sätta samman en stor, bepansrad konvoj som skulle eskortera amerikanerna. Vårt frustrerade team, som var otåligt att hjälpa sina kolleger, hölls kvar i timmar innan de libyska styrkorna kände sig trygga nog att lämna flygplatsen och köra till CIA-stationen.
I Washington sammankallade jag en telefonkonferens med rutinerade ledare från departementet och biträdande ambassadören i Tripoli, Greg Hicks. Greg var en av de sista som talade med Chris innan han försvann, och i och med att ambassadören försvunnit hade han själv tagit formellt ansvar för säkerheten för varje amerikan i landet. Det hade varit en lång natt och jag oroade mig för hur vårt folk i Tripoli orkade med situationen. Jag ville dessutom att de skulle veta vad som gjordes i Washington av militären, CIA och andra delar av regeringen. Greg sade till mig att han ansåg att ambassaden i Tripoli som en säkerhetsåtgärd borde evakueras till ett alternativt byggnadskomplex, och jag instämde. Vi pratade om sökandet efter Chris, som vi båda tyckte mycket om. Det såg inte bra ut, och jag kunde höra hur plågad Greg var på hans röst. Jag bad honom att förmedla att jag bad för hela hans grupp och att vi skulle hålla tät kontakt.
Jag gav mig iväg till operationscentrumet för en säkrad videokonferens med olika regeringsinstanser, Vita husets lägesrum, tjänstemän från Nationella säkerhetsrådet, CIA och ytterligare myndigheter. Det var ett möte för biträdande chefer, som inte inbegrep den huvudansvarige chefen, men formaliteter var det sista jag hade i tankarna. Jag laddade ner mina samtal med Greg och president Magarief och lämnade över till gruppen, och underströk hur viktigt det var att få ut vårt folk ur Benghazi så fort och så säkert som möjligt.
Väl tillbaka på kontoret sade jag till mitt team att det var dags för ett offentligt uttalande. Dittills hade jag varit helt fokuserad på att koordinera de olika delarna av regeringen och mobilisera resurser för vårt folk på plats. Men rapporter från Benghazi cirkulerade i medierna och det amerikanska folket förtjänade att höra direkt från mig vad som hänt, även om vår information var begränsad. Utrikesdepartementets hållning var att inte göra några uttalanden innan vi kunde få bekräftat hur det stod till med all vår personal – men vi kunde fortfarande inte hitta Chris. Jag beslutade att det var viktigt att vara så rak som möjligt så snart som möjligt. Jag skickade ut ett uttalande som bekräftade att vi förlorat en av våra tjänstemän, fördömde attacken, och lovade att arbeta tillsammans med våra partner runtom i världen för att skydda amerikanska diplomater, utposter och medborgare.
Inte långt efter att han talat med mig tog Greg och hans team emot ett förbluffande telefonsamtal. Det kom från samma mobiltelefon som Chris hade använt under de sista ögonblicken innan han försvann i det rökfyllda skyddsrummet. Men det var inte Chris. En man som talade arabiska sade att en medvetslös amerikan som passade på beskrivningen av ambassadören nu befann sig på ett lokalt sjukhus. Han gav ingen ytterligare information och inga garantier. Kunde det vara Chris? Eller var det en fälla för att locka ut vårt folk från CIA-stationen? Vi var tvungna att ta reda på hur det låg till. Greg bad en lokal kontakt att åka till sjukhuset och undersöka saken. Anmärkningsvärt nog var det samma libyer som hjälpt till att rädda den störtade stridspiloten ett år tidigare.
Några dagar senare dök en amatörfilm upp som visade en mängd plundrare och åskådare gå omkring i de pyrande byggnaderna, efter att vårt folk hade evakuerat komplexet. En grupp libyer som aldrig identifierades, hittade Chris kropp när röken lättade och trots att de inte visste vem han var tog de honom till ett lokalt sjukhus. Enligt rapporten anlände de till akutavdelningen strax efter klockan ett på natten. Läkarna försökte få liv i Chris i fyrtiofem minuter, men omkring klockan två förklarades Chris död av rökförgiftning. Senare ringde premiärministern i Tripoli till Greg med nyheten. Han sa att det var det sorgligaste samtalet han någonsin ringt. En definitiv bekräftelse kom när Chris kropp nästa morgon fördes till amerikansk personal vid flygplatsen i Benghazi. Jag hade vetat att Chris troligen var död, men innan bekräftelsen kom fanns det trots allt en chans att han på något sätt skulle ha överlevt. Nu var allt hopp ute.
Med våra egna säkerhetsmän på den starkt befästa CIA-posteringen och förstärkningar från Tripoli på marken vid flygplatsen beslöt jag att arbeta hemifrån i vår villa i nordvästra Washington, bara några minuter från Foggy Bottom. Jag visste att de kommande dagarna skulle bli påfrestande för oss eftersom hela personalen på departementet väntade att jag skulle lotsa dem genom denna ohyggliga tragedi, samtidigt som jag höll allas ögon fästa på vad som låg framför oss. Då jag tillträdde min tjänst försågs vår bostad med alla de avlyssningssäkra telefonlinjer och annan utrustning som behövdes för att jag skulle kunna arbeta där lika obehindrat som på departementet.
Jag ringde till president Obama och informerade honom om de senaste händelserna. Han frågade om vi på departementet orkade hålla modet uppe och upprepade att allt måste göras för att garantera säkerheten för våra diplomater och andra amerikaner i Libyen och hela regionen. Jag instämde och redogjorde för vår situation. Jag trodde inte att krisen var över. Vi fick vara beredda på fler oroligheter, om inte i Libyen så någon annanstans.
Förstärkningarna från Tripoli lyckades till sist ta sig från flygplatsen till CIA:s utpost till sina utmattade kollegers enorma lättnad. Den varade inte länge.
Efter bara några minuter hördes eld från haubitsar. De första granaterna missade men de följande träffade sitt mål med förödande kraft, dödade de båda säkerhetsmännen Glen Doherty och Tyrone Woods från CIA och skadade andra svårt, bland dem David, vår agent som arbetade på den diplomatiska säkerhetsavdelningen (DS).
Läget i Benghazi var nu ännu mer kritiskt än tidigare. Vi måste få ut resten av vår personal – drygt trettio allt som allt, med departementets egna agenter och CIA:s folk – ur staden innan vi förlorade ännu fler. Omkring en timme senare återvände libyska säkerhetsstyrkor, som hade skingrats när CIA-posteringen träffades av raketerna, och ställde upp med eskort till flygplatsen. Det första planet med amerikaner lyfte klockan 07.30. Nästa plan tog ombord resten, även stoften efter Sean Smith, Glen Doherty, Tyrone Woods och Chris Stevens, som hade förts dit från sjukhuset. Klockan 12 befann sig all amerikansk personal från Benghazi äntligen i Tripoli.
Jag kunde inte släppa tankarna på det fasansfulla som hade hänt. För första gången sedan 1979 hade en amerikansk ambassadör blivit mördad i tjänsten. Fyra amerikaner var döda. Vår anläggning i Benghazi var en rykande ruin, vår CIA-postering var övergiven. Och ingen visste vad som skulle hända härnäst, eller var.
Jag stålsatte mig inför dagen som låg framför mig. Jag visste hur viktigt det skulle bli att med kraft leda ett departement som vacklade under det hårda slaget och samtidigt bevaka alla kvarvarande hot. Men först måste jag ringa till de dödas familjer. De måste få veta hur mycket vi på departementet och alla i hela landet uppskattade deras anhörigas tjänster och att vi sörjde dem djupt. Det skulle inte bli lätta samtal, men det var min tvingande plikt att genomföra dem.
Efter att ha hört efter med general Dempsey om något nytt hade inträffat satte jag mig vid mitt skrivbord på departementet och ringde till Chris syster Anne Stevens, läkare på Seattles barnsjukhus. Hon hade varit uppe nästan hela natten och talat med Chris kolleger på departementet och meddelat resten av familjen vad som hade hänt. Hon var utmattad och i chocktillstånd men lyckades ändå tala om vad hennes bror skulle ha velat. ”Jag hoppas att detta inte hindrar oss från att fortsätta att stödja Libyens folk, från att gå vidare”, sade hon. Anne visste hur engagerad Chris hade varit i att hjälpa till att bygga ett nytt Libyen ur Gaddafiregimens bråte och hur viktigt det var för USA. Han hade blivit förälskad i Mellanöstern som ung fredskårist och undervisat i engelska i Marocko. Med tiden kom han att företräda USA som diplomat i hela regionen. Vart han kom vann han vänner åt USA och han gjorde alltid andras förhoppningar till sina. Många nationer skulle minnas honom som en hjälte, försäkrade jag Anne.
De följande veckorna blev jag djupt imponerad av hur stilfullt och värdigt familjen Stevens bar sin sorg och uthärdade historiens grälla strålkastarljus. Vi behöll kontakten när jag hade lämnat departementet, och det var med stolthet som jag stödde deras projekt med namnet J. Christopher Stevens Virtual Exchange Initiative, som arbetar för att med teknologins hjälp sätta ungdomar och lärare i förbindelse med varandra i Mellanöstern och USA. Det är ett passande sätt att hedra Chris minne och fullfölja det arbete han var så angelägen att uträtta.
Därefter ringde jag Sean Smiths hustru Heather, som bodde i Nederländerna med deras två små barn, och uttryckte mitt djupa beklagande. Det var en fruktansvärd chock. Sean och Heather hade tänkt resa på semester efter hans tjänstgöringsperiod. Liksom Chris Stevens hade Sean Smith varit engagerad i USA:s verksamhet världen runt och stolt över att tjäna sitt land. Även Heather var övertygad om att hennes man inte hade velat att vi skulle dra oss tillbaka från resten av världen eller leva i fruktan.
Det var en viktig attityd att hålla i minnet den 12 september. Protester mot den stötande internetfilmen hade spritts från Egypten över hela Mellanöstern. Tvåhundra upprörda marockaner samlades utanför vårt konsulat i Casablanca. I Tunisien fick polisen ta till tårgas för att skingra en folkmassa utanför vår ambassad. I Sudan, Mauretanien och Egypten ägde liknande demonstrationer rum utanför amerikanska utposter. Efter vad som hade hänt i Benghazi dagen före var alla på helspänn, och vi behandlade varje incident som om den snabbt kunde rusa ur kontroll.
Jag höll ännu en filmkonferens med de utmattade men beslutsamma tjänstemännen som var kvar i Tripoli. De hade uträttat ett enastående arbete under dygnet som gått, och jag ville tacka dem personligen och tala om för dem att de inte var ensamma trots att de befann sig hundratals mil hemifrån.
Nästa moment var att tala direkt till det amerikanska folket och världen. Det var tungt att behöva förklara det oförklarliga för ett land som hade vaknat till nyheten om ett nytt blodigt 11 september. Känslorna svallade mycket högt. Flera av mina medarbetare, som hade känt och hållit av Chris Stevens, grät förtvivlat. Jag stal mig till en liten stund i mitt rum för att samla mig och tänka igenom vad jag ville säga. Sedan gick jag till Fördragsrummet där journalisterna hade samlats.
Medan kamerorna knäppte lade jag fram de fakta vi hade – ”tungt beväpnade milismän” hade anfallit vårt konsulat och dödat de våra – och försäkrade att vi gjorde allt i vår makt för att ingenting skulle hända vår personal och alla andra amerikanska medborgare världen runt. Jag bad också för offrens anhöriga och lovordade diplomaterna som tjänar vårt land och upprätthåller våra värderingar över hela jordklotet. Chris Stevens hade riskerat livet för att störta en tyrann och sedan gett det för att hjälpa libyerna att bygga ett bättre land. ”Världen behöver fler av Chris Stevens slag”, sade jag.
Med Anne Stevens vädjan ringande i öronen om att Chris engagemang i Libyens framtid skulle gå vidare förklarade jag att ”detta var en attack av en liten och brutal grupp – inte av Libyens folk eller regering”, och att vi inte skulle vända ryggen åt ett land som vi hade hjälpt till att befria. Jag inskärpte också att vi fortfarande sökte efter motiven bakom attackerna och vilka metoder som hade använts, och vi skulle inte vila förrän gärningsmännen hade gripits och ställts inför rätta.
Sedan begav jag mig till Vita huset, där president Obama just gjorde sig redo att själv tala till nationen. Där vi stod alldeles utanför Ovala rummet diskuterade vi om han kunde komma till departementet genast efter sitt anförande och säga några ord av tröst till Chris och Seans sörjande arbetskamrater. Det skulle betyda mycket för ett departement som alltjämt befann sig i chock. Vi gick ut i Rosengården där presidenten yttrade: ”Inga terrorhandlingar kommer någonsin att rubba denna storartade nations beslutsamhet, ändra dess karaktär eller förmörka ljuset i de värderingar som vi står för.”
Efter talet skyndade jag tillbaka till departementet. Presidenten erbjöd mig plats i sin bil, men jag ville vara säker på att allt var i ordning inför detta improviserade besök. I vanliga fall tar ett presidentbesök veckor att arrangera. Det här skulle ske i största hast.
När han kom gick vi genom foajén där jag visade honom marmorplattan med de inristade namnen på diplomater som fallit i tjänsten. Efteråt skrev han sitt namn i kondoleansboken för dem vi just hade förlorat.
På nästan inget varsel alls hade hundratals anställda samlats på innergården, bland dem många från byrån för östra Medelhavets angelägenheter, där Chris Stevens hade arbetat, och byrån för hantering av informationsresurser, där Sean Smith hade tjänstgjort. Det i all hast uppsatta högtalarsystemet fungerade inte så jag lade mikrofonen på marken och introducerade presidenten. Han talade i gripande ordalag i tjugo minuter om hur mycket våra diplomaters arbete betydde för Amerikas nationella säkerhet och våra värderingar. Han uppmanade alla på utrikesdepartementet att hedra de dödas minne genom att fördubbla sina ansträngningar att företräda vår stora nations bästa traditioner. Jag såg på deras ansikten att det betydde allt för dem och för de många andra som såg på genom fönstren mot gården. När presidenten hade avslutat sitt tal förde jag fram honom till några av Chris kolleger på byrån för östra Medelhavets angelägenheter som hade arbetat praktiskt taget varje minut sedan krisen bröt ut. Senare på eftermiddagen gick jag till byråns lokaler och det kontor där Seans kolleger arbetade och uttryckte min sorg och tacksamhet. Jag var oerhört stolt över att tjäna denne president, leda denna personal och ingå i utrikesdepartementets familj.
Oron i regionen rasade vidare. De följande dagarna och veckorna översköljdes vi av den ena vågen efter den andra som hotade vårt folk och våra utposter i tolv länder och ledde till att tjogtals demonstranter miste livet, dock som väl var inte fler amerikaner.
Torsdagen den 13 september stormade demonstranter grindarna till vår ambassad i Jemen. Sammanstötningarna i Kairo blev ännu våldsammare. I Indien greps etthundrafemtio personer utanför vårt konsulat i Chennai. På fredagen tilltog spänningarna ännu mer. Tusentals tunisier belägrade vår ambassad i Tunis, stack fordon i brand och klottrade på väggarna medan personalen barrikaderade sig innanför. En amerikansk skola tvärsöver gatan plundrades och brändes ner. Jag ringde till Tunisiens president Moncef Marzouki, som lovade att skicka sin egen vaktpersonal att skingra demonstranterna och skydda våra amerikanska och tunisiska anställda. I Khartoum svärmade tusentals sudaneser över murarna till vår ambassad och försökte hissa en svart flagga. I Islamabad, Karachi och Peshawar i Pakistan protesterade man vilt på gatorna. Det förekom demonstrationer ända borta i Indonesien och Filippinerna. Också i Kuwait, ett rikt land som USA var med om att befria i det första Gulfkriget, greps människor som försökte ta sig över murarna till vår ambassad. Den gnista som tändes i Kairo den 8 september hade blivit till en löpeld som hotade alla amerikanska utposter i sin väg.
Under dessa svåra dagar stod mina medarbetare och jag i oavbruten kontakt med regeringarna i de länder där protesterna rasade. Jag hade laddade samtal med regionala ledare som behövde höra exakt hur allvarligt detta var. Jag samarbetade också med Pentagon för att förvissa mig om att ytterligare marinsoldater skickades till Tunisien och även till Sudan och Jemen.
Jag vet att somliga inte vill höra att en internetfilm spelade roll i denna omvälvning. Men så var det. Pakistanska demonstranter brände en bild av Terry Jones, den präst i Florida som förknippades med filmen. Och amerikanska diplomater, fjärran från Washingtons politik, fick känna av verkningarna in på bara kroppen.
Och vad låg bakom attacken i Benghazi? I krisens hetta hade vi ingen möjlighet att säkert veta vilken kombination av faktorer som hade drivit fram anfallet eller om och hur länge det varit planerat. Detta var jag tydlig med i mina kommentarer dagen därpå, och under de följande dagarna fortsatte administrationens representanter att säga till allmänheten att vi inte hade fullständiga uppgifter och alltjämt sökte efter svar. Det fanns många teorier men än så länge inga bevis. Jag grubblade fram och tillbaka över vad som låg bakom, vilka som hade begått dådet och vilka faktorer – till exempel filmen – som hade spelat in. Men filmen väckte otvivelaktigt vrede i regionen och utlöste protester överallt, så det hade varit underligt om vi inte befarat att den kunde få samma effekt även i Libyen, medan demonstrationerna fortsatte dag efter dag. Det var bara sunt förnuft. Senare utredningar och rapporter bekräftade att filmen verkligen hade haft betydelse. Det enda vi visste med fullkomlig säkerhet var att amerikaner hade dödats och andra alltjämt var i fara. Varför vi hade attackerats eller vad de som attackerat oss hade tänkt eller gjort tidigare den dagen var inte det vi undrade mest över. Det enda vi gick in för var att rädda liv. Ingenting annat var lika viktigt.
Men det fanns fortfarande journalister i Benghazi som ställde frågor. ”Många angripare och deras anhängare som intervjuades på platsen på tisdagskvällen sade sig vara fast beslutna att försvara sin tro mot förolämpningarna i filmen”, stod det i New York Times. Reuters hade också en reporter på plats den kvällen som skrev: ”Angriparna ingick i en mobb som lade skulden på Amerika för en film som de påstod förolämpade profeten Muhammed.” Washington Times hade också intervjuer med invånare i Benghazi och uppgav: ”Tungt beväpnad milis hade kapat vad som från början var en fredlig demonstration utanför den amerikanska ambassadens lokalkontor. Demonstranterna protesterade mot en film som förolämpade islams profet Muhammed. De fick snabbt förstärkning av en separat grupp beväpnad med raketdrivna granater.”
Mer än ett år senare, i december 2013, publicerade New York Times den dittills fylligaste redogörelsen för vad som hade hänt i Benghazi, baserad på ”månaders grävande” och ”omfattande intervjuer med libyer i Benghazi som hade direkt kännedom om attacken där och dess sammanhang”. ”I motsats till påståenden av vissa medlemmar av kongressen drevs den till stor del av vrede mot en amerikanskproducerad film som svärtade ner islam”, lydde utredningens slutsats. Tidningen konstaterade att ”vrede över filmen var motivet för den första attacken”, och ”det råder inget tvivel om att det var vrede över filmen som drev många angripare”.
Angriparna var många den kvällen och hade högst sannolikt olika motiv. Det är inte korrekt att påstå att var och en av dem var påverkad av denna avskyvärda film. Det är lika felaktigt att hävda att ingen var påverkad. Båda påståendena motsäger inte bara bevismaterialet utan även logiken. Som New York Times undersökning konstaterade var verkligheten ”en annan, och dunklare, än någon av de hypoteserna antyder”.
Det råder ändå inget tvivel om att den oro som hotade andra amerikanska ambassader och konsulat världen runt hade med filmen att göra. Under dessa svåra dagar gjorde jag vad jag kunde för att offentligt ta upp den utbredda vreden i den muslimska världen. Eftersom jag själv är troende förstår jag hur sårande det kan vara när ens trosuppfattningar förolämpas. Men hur förfördelad man än känner sig är det aldrig berättigat att tillgripa våld. Världens stora religioner är nog starka att stå emot småskuren kritik, och det bör vår individuella tro också vara.
På kvällen den 13 september var jag värdinna för utrikesdepartementets årliga Id-al-fitr-mottagning som markerar slutet på ramadan, islams heliga fastemånad. Inför en vänlig och mångskiftande samling gäster underströk jag att vi visste att mördarna i Benghazi inte talade för världens mer än en miljard muslimer. Sedan steg Libyens ambassadör fram och sade några ord. Rösten bröts när han talade om sin vän Chris Stevens, som han hade känt i många år. De hade spelat tennis och ätit traditionell libysk mat tillsammans och haft långa samtal om framtiden. Chris var en hjälte, sade han, som aldrig upphörde att tro på det libyska folkets kraft att träda fram ur diktaturens skugga.
Han var inte ensam om sina känslor. Tiotusentals libyer gick ut på Benghazis gator för att visa hur mycket de saknade Chris, som de kände som en ståndaktig förkämpe för deras revolution. Bilderna var gripande. En ung kvinna med huvudduk och sorgsen blick höll upp en handskriven skylt med orden ”Slagskämpar och mördare representerar inte Benghazi eller islam”. På andra stod det ”Chris Stevens var alla libyers vän” och ”Vi vill ha rättvisa åt Chris”.
I Tripoli fördömde landets ledare snabbt attacken och arrangerade en minnesceremoni för Chris. ”Han vann det libyska folkets förtroende”, sade president Magariaf. Regeringen avskedade höga säkerhetstjänstemän som hade haft ansvaret för Benghazi, och den 22 september utfärdades ett ultimatum till Ansar al-Sharia och andra miliser över hela landet: Lämna in era vapen och upplös era organisationer inom två dygn, annars får ni ta konsekvenserna. Ända upp till tio stora väpnade grupper lydde. Benghazis invånare tog saken i egna händer och bröt sig in i Ansar al-Sharias högkvarter, och många medlemmar av milisen flydde. ”Ni är terrorister, ni är fega, res hem till Afghanistan”, skanderade demonstranterna.
Under denna sorgtyngda period tänkte jag hela tiden på våra fallna kollegers anhöriga. Jag ville vara säker på att vi gjorde allt i vår makt för att trösta och bistå dem. Jag bad protokollchefen Capricia Marshall att ta det som sin speciella uppgift. Saken komplicerades av att det alltjämt var hemligt att Tyrone Woods och Glen Doherty hade arbetat för CIA, och det skulle dröja sex veckor innan sekretessen hävdes. Ingen fick tala om det ens med deras familjer, som eventuellt inte kände till sanningen om de dödas uppdrag.
Jag bad biträdande utrikesminister Bill Burns, vår främste yrkesdiplomat, som råkade vara på resa utomlands att möta planet med kistorna och följa med dem från Tyskland till Washington. Bill är den mest balanserade och stoiska person man kan tänka sig, men en sådan resa borde ingen någonsin behöva göra.
I vanliga fall förs stoften efter amerikaner som har mist livet utomlands i USA:s tjänst till Dovers flygbas i Delaware. Men jag ville se till att de anhöriga och våra kolleger i utrikesdepartementet fick möjlighet att vara med när planet landade, om de ville. Med hjälp av Leon Panetta och hans folk i Pentagon lade vi om kursen för planet från Tyskland till Andrewsbasen i Maryland innan det fortsatte till Dover, precis som det hade ordnats 1988 efter ambassadbombningarna i Östafrika.
På fredagens eftermiddag, tre dagar efter attackerna, mötte president Obama, vicepresident Biden, försvarsminister Leon Panetta och jag familjerna på Andrewsbasen. Sean Smith och Tyrone Woods hade båda små barn. Att se dem där och veta att de skulle växa upp utan sin far var nästan mer än jag stod ut med. Alla fyra män hade nära och kära som var tillintetgjorda av den chockartade förlusten. I en sådan situation finns det ingenting som kan ge mycket tröst eller förståelse. Det enda man kan göra är att visa sitt deltagande med några ord av medkänsla, en varm omfamning. Det var trångt i rummet med mer än sextio anhöriga och nära vänner, och alla bar på sin egen privata sorg. De förenades av sina älskades heroism och tjänande och av sorgen efter en make, en son, en far, en bror.
Vi gick ut till en stor öppen hangar utanför landningsbanan, där tusentals vänner och arbetskamrater hade samlats under en gigantisk amerikansk flagga. Det var en enastående manifestation av stöd och aktning. Alla stod tysta och allvarliga medan marinsoldater i välpressade blå och vita paraduniformer sakta bar de fyra flaggsvepta kistorna från transportplanet till väntande begravningsbilar och sedan sköt salut för de fallna. En fältpräst förrättade bön.
När det blev min tur att tala hyllade jag det offer de fyra patrioterna hade bringat och försökte visa både hur stolta och hur sorgsna deras kolleger och jag var. Jag ville också hylla det diplomatiska arbete som Chris Stevens hade varit en så strålande representant för, och jag tog upp de otroliga manifestationer av deltagande och solidaritet vi hade sett i Libyen efter hans död. De var vittnesbörd om vilket avtryck Chris hade gjort där. Jag läste också upp ett brev från Mahmoud Abbas, Palestinska myndighetens president, som hade samarbetat nära med Chris i Jerusalem och nu talade varmt om hans energi och integritet. Abbas beklagade djupt mordet på honom som ”en ondskefull terrorhandling”. Med hänvisning till att demonstrationerna fortgick över hela regionen tog jag till sist än en gång upp den pågående oron och antiamerikanismen som skakade Mellanöstern och som hade börjat med en film innan den fick ett eget liv. ”Egyptens, Libyens, Jemens och Tunisiens folk bytte inte en diktators tyranni mot pöbelns tyranni”, sade jag. Våldet måste få ett slut. Vi fick vara beredda på svårare tider, men USA skulle inte dra sig undan världen eller det globala ledarskapets plikter. Vi skulle ”torka våra tårar, räta på ryggen och möta framtiden utan rädsla”.
President Obama lade till sina egna allvarliga hyllningsord. Efter hans tal kramade jag hans hand. Han lade armen om mina axlar. Marinens musikkår spelade ”America the Beautiful”. Aldrig hade ämbetets förpliktelser känts så tunga.
Som utrikesminister var jag ansvarig för närmare 70 000 personers säkerhet på departementet och USAID och våra mer än 270 ambassader och konsulat världen runt. När något gick fel, så som det gjorde i Benghazi, var det mitt ansvar. Och i det ansvaret ingick att se till att vi tog reda på var luckorna hade funnits i departementets olika system och säkerhetsprocedurer och att vi gjorde allt vi kunde för att minska riskerna för ännu en tragedi i framtiden. Vi hade lärt av Beirut 1983, av Kenya och Tanzania 1998, av 11 september 2001, och nu var det dags att lära av tragedin i Benghazi. Den inlärningsprocessen måste börja med att vi tog reda på vad som hade gått snett.
Så fort någon i utrikesdepartementets personal mister livet utomlands kräver lagen att en nämnd för utkrävande av ansvar tillsätts och utreder ärendet. Sedan 1988 har nitton sådana utredningar gjorts. Thomas Pickering utsågs till ordförande för Benghazinämnden. Pickering är en pensionerad yrkesdiplomat med en fläckfri karriär bakom sig. Han har representerat USA över hela världen, också på många svåra poster som El Salvador under dess inbördeskrig, Israel under inledningen till den första intifadan och Ryssland de första åren efter Sovjetunionens fall. Han är tuff, smart och säger sin mening rent ut. För att hedra och värna det departement han älskar sparar han inte på någon kritik var han än hittar något fel. Om någon kunde leda en trovärdig utredning och hitta svaren på våra många frågor var det ambassadör Pickering.
Den pensionerade amiralen Mike Mullen, som tidigare varit ordförande för den högsta militärledningen, är också rättfram till sättet och vida respekterad. Han blev Pickerings bisittare. De övriga var tre framstående ämbetsmän med lång erfarenhet av diplomati, förvaltning och underrättelseverksamhet. Denna femmannanämnd fick i uppdrag att gå till botten med vad som hade hänt.
Jag offentliggjorde nämndens sammansättning den 20 september, bara en dryg vecka efter attacken. Många föregående utredningar hade inlett sitt arbete långt senare efter händelsen i fråga, men det var viktigt att arbetet började snarast möjligt. Jag uppmanade alla på departementet att samarbeta fullt ut och bad enträget nämnden att inte lämna någon sten ovänd. De hade obehindrad tillgång till vem som helst och vad som helst som de ansåg relevant för utredningen, även till mig om det behövdes. De flesta utredningar hade inte kommit till allmänhetens kännedom tidigare, men jag ville offentliggöra så mycket av innehållet som möjligt utan att känsliga säkerhetsdetaljer avslöjades.
Efter hand som utredningen kom i gång tog jag också itu med ett antal brådskande punkter som inte kunde invänta den officiella rapporten. Jag gav order om en omedelbar och grundlig genomlysning av våra diplomatiska säkerhetsanordningar världen runt. Jag bad försvarsdepartementet samarbeta med oss och sätta upp gemensamma grupper som noggrant skulle utvärdera säkerheten på ambassader och konsulat i farliga länder, och experter från specialstyrkorna och den diplomatiska säkerhetstjänsten reste till ett drygt tiotal högriskstater. Jag samarbetade med general Dempsey och försvarsminister Panetta om att placera ut fler förband ur marinkåren för att höja säkerheten på särskilt utsatta poster och begärde extra anslag från kongressen, så att vi också kunde anställa fler egna agenter och täppa till luckor på våra anläggningar utomlands. Jag utsåg den förste vice biträdande utrikesministern för högriskposter på byrån för diplomatisk säkerhet.
När utredningen var färdig kom Pickering och Mullen till mig och redogjorde för sina rön. De lade inte fingrarna emellan. Utredningen skrädde inte orden utan pekade ut systematiska fel och brister hos både byrån för diplomatisk säkerhet och byrån för östra Medelhavets angelägenhet. De konstaterade att samordningen mellan de byråer som hanterade diplomaternas säkerhet och de som skötte relationerna med värdlandets regering var dålig. Säkerheten ansågs inte som ett ”delat ansvar” och ingen visste vem som, utöver ambassadören själv, hade rätt att fatta beslut. Med över 270 poster jorden runt, var och en med sina tekniska svårigheter och krav, nådde vardagliga frågor om säkerheten sällan departementets högsta nivå, och följden var att säkerhetsfrågorna sköttes undermåligt.
Säkerheten hade förstärkts i vår anläggning i Benghazi – den yttre muren hade byggts på med betong och taggtråd, utomhusbelysning hade installerats liksom väghinder av betong och vaktkurer, sandsäckar hade lagts ut, trädörrar hade förstärkts med stål och effektivare lås och mekanismer som upptäckte sprängmedel fanns på plats – men nämnden fann att dessa åtgärder helt enkelt inte räckte i en allt farligare stad. En viktig punkt i utredningen och i kongressens förfrågningar var om rekvisitioner från säkerhetspersonalen i Libyen hade fått avslag av de överordnade i Washington. Nämnden fann att personalen i Benghazi inte upplevde att deras önskemål i fråga om säkerhet var ”högprioriterade i Washington” och att ”ambassaden i Tripoli inte hade framlagt starka och upprepade krav i Washington på ökad säkerhet”. På ambassaden och de byråer och avdelningar som skulle fatta beslut om säkerhetsåtgärder rådde ”förvirring om vem som i sista hand var ansvarig och hade befogenhet att fatta beslut”. Kommunikationerna mellan Washington och Tripoli tog formen av telefonsamtal, e-post och telegram. Miljoner sådana dokument sänds varje år av ambassader och konsulat till departementet, från departementet till ambassader och konsulat, mellan ambassader och konsulat och så vidare. De handlar om allting från att sammanfatta vad som pågår i ett land till att tillkännage personalförändringar. Varje telegram som skrivs till departementet sänds i ambassadörens namn och adresseras till utrikesministern. Varje telegram som skrivs på departementet är undertecknat av utrikesministern och adresserat till ambassadören. Det verkar inte särskilt genomtänkt, men så har man gjort på utrikesdepartementet så länge någon kan minnas. Självklart kan ingen utrikesminister läsa eller skriva dessa drygt 2 miljoner meddelanden om året, och ambassadörerna skriver inte – eller känner ens till – vart och ett som sänds till och från deras ambassad. Bara en bråkdel är avsedd för utrikesministerns ögon. De allra flesta går till andra mottagare, som ibland räknas i hundratal.
Kritiska personer har tagit denna procedurmässiga egenhet som belägg för att önskemålen om mer säkerhet hade hamnat på mitt bord. Men det är inte så det fungerar, och så bör det inte fungera, och gör det inte heller. Säkerhetsfrågor handläggs av de tjänstemän som har ansvaret för säkerheten. Det är mycket sällsynt att ett sådant telegram når utrikesministern. För det första har det inte varit avsändarens avsikt. En agent i Islamabad skriver inte till mig personligen och ber om mer ammunition. För det andra vore det orimligt. De experter som har ansvar för säkerheten bör själva fatta beslut i sådana frågor. För det tredje är det rätt och slätt omöjligt för vilken minister eller vilket departement som helst att åta sig det, inte bara på grund av volymen utan också för att det ligger utanför ministerns eller departementets kompetensområde, även mitt. Jag hade förtroende för DS eftersom de skyddade våra poster på utsatta platser över hela världen, även riktiga högriskländer som Afghanistan och Jemen.
Nämnden kom också fram till att departementet hade överlåtit alltför mycket av övervakningen åt den lokala libyska säkerhetstjänsten. Enligt Wienkonventionen från 1961 om diplomatiska förbindelser har värdlandet det primära ansvaret för bevakningen av ambassader och liknande. Men i det söndertrasade postrevolutionära Libyen var regeringens kapacitet begränsad och miliser fyllde många av dess funktioner. Utrikesdepartementet hade därför avtalat med medlemmar av en lokal milis, som granskats av CIA, att de skulle vistas på vårt område dygnet runt och även gjort upp med obeväpnade lokala vakter om att bemanna ingångarna. Som det visade sig under attackerna varken kunde eller ville de hålla sina åtaganden att skydda vår personal och våra lokaler mot andra libyer när det behövdes som bäst. Det fick dödliga konsekvenser.
Nämnden konstaterade också att utrikesdepartementet ”hade svårt att anskaffa de nödvändiga resurserna för att uträtta sitt arbete”. Anledningen var budgetnedskärningar i hela statsförvaltningen. I fyra år framhöll jag för kongressen att adekvat finansiering av våra diplomaters och biståndsexperters verksamhet i högsta grad var en nationell säkerhetsfråga, och vi hade många trogna vänner och förespråkare på Capitolium. Men man fick ligga på hela tiden. Nämnden manade till ”ett mer seriöst och varaktigt åtagande från kongressen att tillgodose utrikesdepartementets behov, som sammanlagt utgör en liten procentandel både av hela nationalbudgeten och av den budget som går till den nationella säkerheten”.
Utredningen slutsats var att ”amerikansk personal i Benghazi hade uppträtt med mod och varit beredda att riskera livet för att skydda sina kolleger i en så gott som omöjlig situation”. Trots bristerna i våra säkerhetssystem hade ”alla tänkbara ansträngningar gjorts för att undsätta ambassadör Stevens och Sean Smith och föra dem i säkerhet”, och ”det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket tid för att beväpnad amerikansk militär hade kunnat ingripa”. Utredningen lovordade administrationens ”exceptionella” samordning ”i rätt tid” under själva krisen och konstaterade att inga beslut hade försenats. Varken utrikesdepartementet eller militären hade vid något tillfälle vägrat att lämna stöd. Våra insatser hade räddat amerikanska liv, konstaterade nämnden, och så var det också.
Nämnden lade fram tjugonio rekommendationer (varav fem hemligstämplades) för hur bristerna i utbildning, brandsäkerhet, personalstyrka och hotanalys skulle åtgärdas. Jag instämde i alla tjugonio och godtog dem genast. Jag bad biträdande utrikesminister Tom Nides att leda en arbetsgrupp som skulle se till att samtliga rekommendationer verkställdes snabbt och fullständigt och vidta ett antal ytterligare mått och steg. Vi skulle noggrant gå igenom hur utrikesdepartementet fattar beslut om var, när och huruvida människor arbetar i högriskområden och hur vi ska reagera på hot och kriser.
Tom och hans grupp tog genast itu med att omsätta samtliga rekommendationer i sextiofyra specifika punkter. De sändes till byråer och avdelningar med specificerade tidsgränser för när allt skulle vara klart. Dessutom införde vi en årlig genomgång av alla högriskposter som skulle ledas av utrikesministern och även kontinuerliga genomgångar ledda av de biträdande ministrarna för att garantera att avgörande säkerhetsfrågor nådde högst upp. Vi började också föra regelbundna protokoll som skulle gå vidare till kongressen, så att anslagsbesluten där vilade på fortlöpande information om våra säkerhetsbehov ute på fältet.
Jag lovade att inte lämna min tjänst förrän alla rekommendationer var verkställda. När jag avgick hade vi nått det målet. Vid det laget samarbetade utrikesdepartementet med kongressen och försvarsdepartementet om att öka antalet marinförband på ambassader och konsulat, vi hade gått igenom och börjat modernisera brandskydd och annan livräddande utrustning, försett alla våra lokaler utomlands med modernare övervakningskameror, upprättat 151 nya DS-stationer med kongressens stöd och byggt ut säkerhetsutbildningen.
Efter mina år i senaten har jag fullt klart för mig vilken övervakningsuppgift kongressen har och hyser stor respekt för den. Under mina åtta år på Capitolium utövade jag själv det ansvaret många gånger då svåra frågor kom upp och måste besvaras. Att lyssna uppmärksamt till lagstiftarna och vara öppen mot dem var utomordentligt viktigt i det läge som rådde omedelbart efter attackerna. Jag gick upp till Capitolium veckan efter attackerna och informerade hela representanthuset och senaten om vad vi visste vid den tidpunkten. Jag hade med mig chefen för Nationella underrättelserådet James Clapper, biträdande försvarsminister Ashton Carter, vice ordföranden för den högsta militärledningen amiral James ”Sandy” Winnefeld Jr. och andra höga tjänstemän i underrättelsetjänsterna och polisen. Många i kongressen blev missnöjda med de svar de fick den dagen; några var djupt indignerade. Vi själva kände oss otillräckliga därför att vi inte kunde svara på alla frågor, men det hindrade oss inte från att berätta vad vi visste. Frågestunden skulle bara pågå en timme, men jag stannade i över två och en halv timme i ett rum dit endast senatorer har tillträde tills alla som ville fråga om något hade fått tillfälle att göra det.
Under de följande månaderna framträdde höga tjänstemän, de flesta utan partiband, från utrikesdepartementet, försvarsdepartementet, CIA, FBI och andra underrättelsemyndigheter vid mer än trettio tillfällen inför åtta olika kongressutskott, lade fram tusentals dokumentsidor och besvarade frågor så snabbt och fylligt som möjligt.
I januari satt jag i över fem timmar och vittnade inför senaten och representanthuset och svarade efter bästa förmåga och utifrån vad vi då visste på vad som måste ha varit över hundra frågor från mängder av medlemmar. Min ämbetsperiod skulle snart gå ut, men jag gav klart besked om att jag avsåg att lämna utrikesdepartementet och vårt land i ett säkrare och starkare skick. ”Som jag har sagt många gånger tar jag på mig ansvaret, och ingen är mer angelägen än jag om att detta ska rättas till”, sade jag angående attackerna i Benghazi. USA har en livsviktig roll att spela som världsledare, framhöll jag, och när Amerika inte är närvarande, särskilt i instabila miljöer, blir det konsekvenser. Det var därför som jag hade skickat Chris Stevens till Libyen, och det var också därför som han hade velat vara där. Det var vårt ansvar att se till att vår personal på frontlinjerna alltid hade de resurser de behövde och göra allt i vår makt för att minska riskerna för dem. Amerika varken kunde eller ville dra sig tillbaka.
Några kongressledamöter ställde genomtänkta frågor om hur vi skulle tillämpa våra dyrköpta läxor och förbättra framtida operationer. Andra bet sig envist fast vid konspirationsteorier som inte hade något att göra med hur vi skulle kunna förhindra framtida tragedier. Och en del satt med enbart för kamerornas skull. De hade uteblivit från slutna förhör när det inte fanns någon chans att synas i teve.
Vad vår FN-ambassadör Susan Rice sade i diverse intervjuprogram i teve söndagen den 16 september, fem dagar efter attackerna i Benghazi, fick stor uppmärksamhet. Hon påpekade att vi ännu inte visste allt om vad som hade hänt och att en utredning skulle göras. Men enligt den tillförlitligaste information som än så länge fanns att få var attackerna ”från början en spontan reaktion på vad som hade hänt några timmar tidigare i Kairo, nästan en imitation av demonstrationerna mot vår ambassad där, som naturligtvis utlöstes av filmen. Vi tror att opportunistiska extremistiska element begav sig till konsulatet i Benghazi medan detta ägde rum”, sade hon.
Kritiska röster anklagade henne för att hitta på historier om en protestaktion som aldrig hade inträffat för att skyla över att detta hade varit en framgångsrik terroristattack medan president Obama hade ansvaret för nationen. Det tjatades mycket om vem i statsledningen som hade preparerat Susan med ”argument” den morgonen, och man hoppades hitta belägg för klumpiga politiska ingrepp från Vita husets sida. Susan uppgav vad underrättelsetjänsterna med rätt eller orätt trodde sig veta vid den tidpunkten. Det var det bästa hon eller någon annan kunde göra. Så fort vi fick veta något nytt förde vi det vidare till kongressen och det amerikanska folket. Det är skillnad mellan att missuppfatta något och att medvetet lämna en falsk uppgift. Det är en stor skillnad som vissa har suddat ut så grundligt att personer som begick misstag pekades ut som avsiktligt bedrägliga.
Många hakar också upp sig på att jag själv inte framträdde i teve den morgonen, som om det vore en lagfäst skyldighet att sitta med i intervjuprogram. Jag anser inte att det är en plikt att förekomma i teve på söndagsmorgnar, lika lite som det är en plikt att synas i teve sena kvällar. Men i Washington ska man tala till sina landsmän klockan 09.00 på söndagar, punkt slut. Resten av veckans dagar och timmar räknas inte. Det där går jag inte på.
USA:s medborgare ska hållas informerade om vad som sker. Det är vår skyldighet. Jag ville att mina landsmän skulle få besked direkt av mig. Det var därför som jag gick ut offentligt genast på morgonen efter attacken. Och två dagar senare på Andrewsbasen. Och otaliga gånger under veckorna och månaderna som följde, i uttalanden, tidningsintervjuer och presskonferenser.
Den omfattande offentliga dokumentationen visar nu att Susan utgick från den information som CIA hade samlat in och godkänt. De första utkasten till hennes uttalanden som CIA hade skrivit och låtit cirkulera lyder: ”Med ledning av för närvarande tillgänglig information har vi fått uppfattningen att attackerna i Benghazi var spontant inspirerade av demonstrationerna utanför den amerikanska ambassaden i Kairo.” Den utvärderingen härrörde inte från politiska tjänstemän i Vita huset utan från yrkesmän i underrättelsetjänsten. Den var skriven av CIA:s personal och ställdes till förfogande för medlemmar av representanthusets permanenta utskott för underrättelseverksamhet, såväl demokrater som republikaner, som vid slutet av ett förhör om Benghazi fredagen den 14 frågade David Petraeus vilken del av det de hade fått veta bakom lyckta dörrar som de hade tillåtelse att nämna i teve. Punkterna var inte avsedda som en uttömmande redogörelse för varje underrättelse separat, utan bara att hjälpa redan informerade kongressledamöter att uttala sig offentligt utan att gå in på hemligt eller känsligt material. Ingen i underrättelsetjänsten som arbetade med det ärendet hade en aning om att Susan skulle använda uppgifterna två dagar senare. Det är ännu en konspirationsteori som strider mot fakta – och mot förnuftet.
Jag fick många frågor om detta medan jag vittnade inför kongressen. ”Personligen var jag inte engagerad i frågan om vad som fick sägas och inte sägas. Jag koncentrerade mig på att hålla vår personal i säkerhet”, svarade jag. Vid ett tillfälle blev det en häftig ordväxling efter några särskilt tendentiösa frågor. Efteråt rycktes en del av mitt svar ur sitt sammanhang i politiskt syfte, och därför upprepar jag hela mitt svar till en viss senator den dagen:
Jag understryker nu med all tillbörlig respekt att fyra amerikaner låg döda. Berodde det på en protestaktion? Eller på att några som går ut en sväng en kväll får för sig att de ska gå och slå ihjäl några amerikaner? Vad gör det för skillnad i det här läget? Det är vår uppgift att ta reda på vad som hände och göra allt vi kan för att förhindra att det någonsin händer igen. Jag kommer verkligen att göra mitt bästa för att besvara era frågor om detta, men faktum är att människor försökte att i realtid få den bästa informationen. Jag har förstått att [underrättelsetjänsten] har en pågående process där de övriga utskotten får veta hur dessa uppgifter kom ut. Men för att uttrycka mig tydligt är det ur mitt perspektiv mindre viktigt i dag att se bakåt på varför dessa milismän gjorde vad de gjorde än att hitta dem och ställa dem inför rätta, och sedan kanske vi kommer underfund med vad som pågick under tiden.
I ännu ett exempel på den motbjudande politiseringen av denna tragedi har många passat på att tolka frasen ”Vad gör det för skillnad i det här läget?” som att jag ville minimera tragedin i Benghazi. Det är naturligtvis alldeles fel. Ingenting kunde ligga mer fjärran från sanningen. Och många av dem som försöker slå politiskt mynt av det vet det men bryr sig inte. Mitt resonemang var enkelt: Om någon bryter sig in i ens hem och tar familjen som gisslan, ägnar man då tid åt att ta reda på vad inkräktaren har haft för sig tidigare på dagen och inte åt hur man bäst ska rädda sina närmaste och sedan hindra det från att hända igen? Många av dessa människor går på som en trasig grammofonskiva om obesvarade frågor. Men det är skillnad mellan obesvarade frågor och svar som ingen lyssnar på.
Med tanke på att detta hände mitt i en hårt utkämpad presidentkampanj mindre än två månader före valdagen var det kanske naivt av mig att tro att fyra amerikaners död inte skulle utnyttjas i politiskt syfte. Politiken grumlade bara sammanhanget och fördunklade många fakta. En av de stora fördelarna med att vara utrikesminister var att jag fick tillbringa fyra år på ett ställe där partipolitiken knappast alls förekom i det dagliga arbetet.
De som gång på gång exploaterar denna tragedi som ett politiskt verktyg förminskar det offer de som tjänade vårt land bringade. Jag vägrar att delta i en politisk sluggermatch på döda amerikaners ryggar. Det är orätt och ovärdigt vårt stora land. De som absolut vill politisera tragedin får göra det utan mig.
Som utrikesminister lärde jag känna många DS-tjänstemän som var stationerade världen runt, och jag var gränslöst tacksam för deras service och yrkeskunnande. De båda som stod i spetsen för min egen säkerhetsdetalj, först Fred Ketchem och sedan Kurt Olsson, var orubbligt lugna och outtröttliga. Jag lade utan att tveka mitt liv i deras händer.
De fem agenterna i Benghazi den 11 september mötte en mångdubbelt större fiende, men de kämpade med hjältemod och riskerade sina egna liv för att skydda kamraterna. David, den agent som blev svårt skadad i raketattacken på CIA-stationen, låg i månader på Walter Reed Medical Center. Jag ringde honom medan han var där. När han hade återvunnit krafterna ville jag fira honom och hans kolleger och hedra dem på rätt sätt för deras insatser.
På morgonen den 31 januari 2013, min näst sista dag som utrikesminister, var Fördragsrummet fyllt med anhöriga och vänner till de fem agenterna. David satt alltjämt i rullstol men han kom ändå. Medlemmar av familjen Stevens var också där för att visa sin uppskattning för allt dessa män hade gjort för att skydda Chris. Det var min hedersamma uppgift att hylla dem för deras mod och professionalism. De representerade en stor nations styrka och anda. Jag överlämnade utrikesdepartementets utmärkelse för hjältemod i tjänsten till var och en. Många hade tårar i ögonen när de såg på. Det var en påminnelse om att vi den fruktansvärda natten hade sett det bästa och det sämsta hos mänskligheten, precis som vi hade gjort elva år tidigare.
Minnena av Benghazi bär jag med mig hela livet, och händelserna där kommer att prägla amerikanska diplomaters sätt att uträtta sitt arbete i framtiden. Men vi ska minnas Chris Stevens, Sean Smith, Glen Doherty och Tyrone Woods lika mycket för hur de levde som för hur de dog. Alla fyra hade erbjudit sig att tjäna sitt land där säkerheten långt ifrån var garanterad eftersom det var på de platserna som amerikanska intressen och värderingar var mest utsatta och behövdes bäst.