Bilkortegen körde in vid sidan av den dammiga vägen mellan Ramallah och Jerusalem. Säkerhetsmännen steg ur sina bepansrade fordon och kikade bortåt vägen bakåt mot Västbankens hjärta. Andra såg upp mot himlen. Den israeliska underrättelsetjänsten hade just rapporterat att en raket eventuellt hade avfyrats av palestinska extremister på Gazaremsan. Ingen kunde veta säkert vart den var på väg. De amerikaner i kortegen som hade åkt i en vanlig pickup tog snabbt plats i en av de kraftigt bepansrade bilar som gav bättre skydd mot en explosion. Med alla på plats körde vi mot Jerusalem igen.
Under dagarna före tacksägelsehögtiden 2012 kändes det Heliga landet återigen som en krigszon. Jag hade lämnat ett toppmöte i Asien och flugit till Mellanöstern på ett diplomatiskt utryckningsuppdrag för att försöka hindra ett luftkrig mellan Israel och Hamas i Gaza från att trappas upp till ett mycket blodigare markkrig. För att åstadkomma det skulle jag få mäkla fram en vapenvila mellan oförsonliga och misstrogna fiender mot en bakgrund av en region i tumult. Efter fyra års frustrerande diplomati i Mellanöstern skulle detta bli ett avgörande prov på USA:s ledarskap.
Nästan fyra år tidigare hade Obamaadministrationen tillträtt bara några dagar efter slutet på en annan konflikt i Gaza, som också den hade utlösts av raketeld in i Israel. I början av januari 2009 inledde Israel en markinvasion i Gaza för att få slut på militanta gruppers raketattacker över gränsen. Efter närmare två veckors brutala gatustrider som krävde omkring 1 400 dödsoffer i Gaza drog sig Israel tillbaka och återupptog vad som i realiteten var en belägring av den palestinska enklaven. I ett par år framåt fortgick ihållande men lågintensivt våld över gränsen. Mer än hundra raketer sköts in i södra Israel både 2009 och 2010 och enstaka artilleriattacker förekom också. Då och då slog israeliskt flyg tillbaka. Situationen var ingalunda acceptabel, men efter regionens mått mätt ansågs det vara tämligen lugnt i området. Med början 2011, när extremisterna åter rustade sig och revolutionen svepte fram över stora delar av Mellanöstern, stegrades emellertid våldet. Hundratals raketer träffade Israel det året. Tempot ökade 2012. Den 11 november förvarnade Israels försvarsminister Ehud Barak om israeliska insatser mot terroristgrupper i Gaza sedan över hundra raketer hade slagit ner i södra Israel på ett dygn och skadat tre israeler.
Sedan 2007 hade Gaza styrts av Hamas, det extremistiska palestinska parti som grundats i slutet av 1980-talet under den första intifadan och 1997 pekats ut av USA som terroristorganisation. Målet för dess verksamhet var inte att upprätta en självständig stat på palestinskt territorium utan att utplåna Israel och etablera ett islamiskt emirat i området mellan Jordan och Medelhavet. Hamas fick pengar och militärt stöd från Iran och Syrien i många år, och efter Yassir Arafats död 2004 konkurrerade partiet med Mahmoud Abbas mer moderata Fatah om Palestinas ledning. Sedan Hamas vunnit parlamentsvalet 2006 fick Abbas och Palestinska myndigheten ett år senare lämna ifrån sig kontrollen över Gazaremsan, och Hamas behöll makten trots kriget 2009. Hamas fyllde på sina vapenlager med smuggelgods bekostat av de utländska sponsorerna, medan Gazas ekonomi försämrades alltmer och de svåra levnadsförhållandena fortsatte.
Så kom den arabiska våren och skakade om Mellanösterns schackbräde, och Hamas fick navigera i ett förändrat landskap. I Syrien, som länge varit dess beskyddare, var den alawitiske diktatorn Bashar al-Assad upptagen med ett brutalt tillslag mot den huvudsakligen sunnitiska befolkningen. Hamas, en sunniorganisation, lämnade sitt högkvarter i Damaskus. Samtidigt steg Muslimska brödraskapet, ett sunniislamistiskt parti med band till Hamas, till makten i Egypten efter revolutionen, tvärs över gränsen från Gaza. För Hamas var det som om en dörr öppnades just när en annan stängdes. Läget komplicerades ytterligare av att Hamas fick allt hårdare konkurrens på hemmaplan från andra extremistgrupper, särskilt det palestinska Islamiska jihad, som var lika inställt på att bekämpa Israel men inte belastades av något ansvar för att styra Gaza eller se till att folket fick det drägligt.
Israel blockerade Gaza till havs och bevakade strängt dess gräns i norr och öster, och därmed var det utefter den korta gränssträckan i söder mot Sinaihalvön som Hamas hade möjlighet att få in förnödenheter. På Mubaraks tid hade egyptierna varit ganska strikta i fråga om smuggling och samarbetat bra med Israel, även om Hamas hade grävt tunnlar under gränsen och in på egyptiskt territorium. Men så störtades Mubarak och Muslimska brödraskapet tog makten, och då öppnades gränsen till Gaza.
Samtidigt började de egyptiska myndigheterna tappa kontrollen över Sinaihalvön. Detta ökenområde på 60 000 kvadratkilometer skjuter ut i Röda havet från Suezkanalens östra strand. Sinai förekommer i Bibeln och med sitt strategiska läge är det en landbrygga mellan Afrika och Asien. Det invaderades två gånger av Israel, 1956 under Suezkrisen och på nytt 1967 under sexdagarskriget. I enlighet med Camp David-överenskommelsen 1979 återlämnade Israel Sinai till Egypten, och en fredsbevarande internationell styrka där amerikanska trupper ingick stationerades ut för att upprätthålla vapenvilan. I Sinai lever bångstyriga nomadiserande beduinstammar som är marginaliserade av makthavarna i Kairo. Dessa stammar utnyttjade det kaos som blev följden av den egyptiska revolutionen till att hävda sitt självstyre och kräva större ekonomiskt stöd från regeringen och mer respekt från säkerhetsstyrkorna. I takt med att laglösheten bredde ut sig i Sinai kom extremister med kopplingar till al-Qaida att betrakta det som en fristad.
Vid ett av mina första möten med Egyptens nye president Muhammad Mursi frågade jag vad han ämnade göra för att hindra al-Qaida och andra extremister från att destabilisera Egypten och i synnerhet Sinai. ”Varför skulle de göra det? Vi har en islamistisk regering nu”, svarade han. Att vänta sig solidaritet från terrorister var antingen naivt eller djupt olycksbådande. ”Därför att ni aldrig blir bli tillräckligt renläriga”, förklarade jag. ”Vad ni än har för åsikter kommer de aldrig att bli nöjda med er. Och ni måste försvara ert land och er statsledning.” Han ville inte alls lyssna till mina synpunkter.
I augusti 2012 var det hot som läget i Sinai utgjorde uppenbart. En söndagskväll attackerade omkring trettiofem beväpnade och maskerade män en egyptisk armépostering nära gränsen till Israel och dödade sexton soldater just när de skulle äta middag. De stal en pansarbil och en lastbil som de lastade med sprängmedel och körde sedan mot Israel. Lastbilen exploderade när den brakade igenom gränsstängslet vid övergången i Kerem Shalom och pansarbilen sköts söder av israeliskt flyg. Konfrontationen varade bara i en kvart men blev en allvarlig chock för både Egypten och Israel. Efter tragedin skärpte Egypten med amerikanskt stöd sina insatser mot de militanta grupperna i Sinai, även med flyg. Men området var fortfarande ytterst instabilt.
Så inträffade två incidenter i snabb takt i slutet av oktober som visade hur komplicerad och riskabel situationen hade blivit.
Den 23 oktober besökte emiren av Qatar, Khalifa bin Hamad al-Thani, Gaza på Hamas inbjudan. Det var första gången som en statschef hade begett sig till den isolerade enklaven sedan Hamas tagit makten över den 2007, och båda sidor betonade symboliken. Emiren körde in från Egypten i en ståtlig kortege bestående av ett femtiotal svarta Mercedes och bepansrade Toyota, och Hamas tog emot honom med all den pompa och ståt som stod till buds. Regeringschefen Ismail Haniya slog fast att besöket från Qatar signalerade slutet på ”den politiska och ekonomiska belägring som påtvingats Gaza” och presenterade sin hustru, hennes debut i det offentliga livet. Emiren utlovade 400 miljoner i utvecklingsbistånd, mer än Gaza fick från alla andra internationella givare tillsammans. Han åtföljdes av sin hustru Sheikha Moza och sin kusin Hamad bin Jassim al-Thani, eller HBJ som vi kallade honom, som var Qatars regeringschef och utrikesminister.
För Haniya och Hamas var detta en chans att komma ut ur Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas skugga, erkännas av världssamfundet som det palestinska folkets legitima ledare och visa att framtiden var ljus trots att Syrien och Iran kunde komma att markera avstånd. För Qatar var det en chans att gotta sig åt sitt nyfunna regionala inflytande och göra en inmutning som arabvärldens främsta sponsor av Palestinas sak. För Israel var det en källa till stigande oro. För USA, som betraktade Hamas som en farlig terroristorganisation, var Qatar en gåta som illustrerade hur svårt det var att ha med Mellanöstern att göra under denna turbulenta period.
Geografiskt ser Qatar ut som ett litet finger utsträckt i Persiska viken från Saudiarabien. Ytan uppgår bara till lite drygt 11 000 kvadratkilometer men under jord finns omfattande reserver av olja och naturgas, och per capita är det ett av världens rikaste länder. Antalet invånare är ungefär en kvarts miljon men många gånger fler gästarbetare håller landet i gång. Khalifa bin Hamad avsatte sin far 1995 och tog snart itu med att göra Qatar känt. Under hans tid som emir har den snabbväxande huvudstaden Doha kommit att tävla med Dubai och Abu Dhabi som regionalt nav för handel och kultur, och dess satellitkanal al-Jazira är nu den mest inflytelserika nyhetskällan i Mellanöstern och en plattform där Qatar kan påverka hela regionen.
Liksom i grannländerna i Persiska viken råder inte precis något övermått av demokrati eller respekt för mänskliga rättigheter, men Qatar har bibehållit starka strategiska och säkerhetsmässiga band med USA och upplåtit mark för en stor amerikansk flygbas. Denna balansakt sattes på prov i hela Viken under den arabiska våren.
Emiren och HBJ manövrerade för att dra fördel av den regionala omvälvningen och positionera Qatar som revolutionernas förkämpe. Deras syfte var att förvandla sin lilla nation till en viktig maktfaktor i Mellanöstern genom att stödja Muslimska brödraskapet och andra islamister i hela regionen. De andra Gulfmonarkierna befarade att en sådan kurs skulle leda till instabilitet i deras länder, men qatarerna såg en chans att bygga upp inflytande över de nya aktörerna på scenen och föra fram deras konservativa kulturella åsikter, samtidigt som de avvände uppmärksamheten från sin egen bristande reformvilja.
Med al-Jaziras mjuka makt och sin bottenlösa kassakista finansierade emiren och HBJ Mursi i Egypten, skickade vapen till islamistiska rebeller i Libyen och Syrien och knöt nya band med Hamas i Gaza. Qatarska stridsplan bidrog till att flygförbudet över Libyen efterlevdes. Vart man vände sig i Mellanöstern de åren såg man Qatars hand. Det var en imponerande diplomatisk prestation, och i en del fall sammanföll Qatars ansträngningar med våra egna. Men andra arabnationer och Israel såg Qatars stöd till islamistiska krafter och extremistiska element som ett växande hot. Emirens besök i Gaza kristalliserade ut problemet. (År 2013, då islamisterna var på reträtt i Egypten och på andra håll, abdikerade emiren till förmån för sin son och HBJ ersattes av en tidigare biträdande inrikesminister som alltid hade hållit sig i bakgrunden. Relationerna mellan Gulfstaterna nådde ett lågvattenmärke i mars 2014 när Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten kallade hem sina ambassadörer från Qatar.)
Det dröjde bara några timmar efter emirens ankomst till Gaza tills explosioner skakade en vapenfabrik i Khartoum. Fyra stridsplan sades ha flugit in österifrån och bombat fabriken varvid två personer omkom. Sudaneserna lade utan vidare skulden på Israel. Det var inte första gången. De föregående fyra åren hade de beskyllt Israel för att ha gjort flera flyganfall mot mål i deras land. Så sent som i september det året sprängdes en leverans av raketer och ammunition destinerad till Gaza i en hamn söder Khartoum. Israelerna ville inte kommentera fabriksexplosionen men en högt uppsatt tjänsteman i försvarsministeriet påpekade att Sudan ”stöds av Iran och tjänstgör som en rutt för transport genom egyptiskt territorium av iranska vapen till Hamas och Islamiska jihads terrorister”.
Sudaneserna var förvisso inte oskyldiga till terrorism. Usama bin Ladin hade fått en fristad hos dem i början av 1990-talet, och 1993 betecknade det amerikanska utrikesdepartementet Sudan som en sponsor av terrorism. Man hade också nära kopplingar till både Iran och Hamas. Kort efter explosionen i vapenfabriken lade två iranska krigsfartyg till i Port Sudan. Hamas ledare Khaled Meshal besökte Khartoum några veckor senare.
Tillsammans skapade alla dessa faktorer – raketeld från Gaza, instabilitet i Sinai, maktspel i Qatar, iransk inblandning, smuggling från Sudan – en oerhört brännbar situation hösten 2012. I november kokade häxkitteln över.
Den 14 november 2012 var jag i Perth i Australien i sällskap med försvarsminister Leon Panetta och general Martin Dempsey från den högsta militärledningen för det årliga rådslaget med våra australiska allierade på en konferensanläggning i Kings Park med utsikt över staden och Swanfloden. Just när vi hade avslutat vårt förmiddagssammanträde fick Panetta besked om att Israels försvarsminister Barak ville tala med honom snarast möjligt. Panetta gick in i köket för att ta emot det avlyssningssäkra samtalet från Jerusalem. Efter lunchen bad han general Dempsey och mig att följa med ut till en patio där han berättade vad Barak hade sagt. Jag såg på hans ansiktsuttryck att saker och ting började bli komplicerade. Israels militär stod i begrepp att inleda en stor flygattack mot extremisterna i Gaza. Bombningarna skulle börja när som helst.
I det fredliga Perth kändes utsikten till ännu ett krig i Mellanöstern mycket avlägsen (1 120 mil), men detta var dödligt allvar. Jag förstod Israels reaktion. Hamas raketer blev allt mer avancerade och träffsäkra och hotade till och med Tel Aviv 65 kilometer från gränsen. Invånarna där hade inte hört flyglarm sedan det första Gulfkriget 1991, när Saddam Hussein skickade scudmissiler mot Israel. Alla länder har rätt att försvara sig, och ingen regering kunde väntas acceptera en sådan provokation. Men all upptrappning av våldet skulle göra situationen desto svårare att hålla i schack, och ingen ville se en upprepning av det totala krig som hade rasat bara fyra år tidigare.
Den första serien attacker dödade terroristen Ahmed Jabari som påstods ha planerat många angrepp på israeler genom åren. De båda följande dagarna omkom ett antal personer på båda sidor. New York Times förstasida den 16 november dominerades av dramatiska foton bredvid varandra av begravningar i Gaza City och Jerusalem.
Enligt Israel avlossades mer än 1 500 raketer från Gaza. Sex israeler, fyra civila och två soldater, miste livet och över tvåhundra skadades. Många israeliska familjer blev tvungna att lämna sina hem i områden nära Gaza medan raketerna fortsatte att regna. Hundratals palestinier uppgavs ha dött i den flygkampanj som den israeliska militären hade gett namnet Operation Försvarets pelare.
Jag fick täta rapporter från ambassadör Dan Shapiro och hans medarbetare i Tel Aviv och från våra experter i Washington. Biträdande utrikesminister Bill Burns, som hade varit departementets främste tjänsteman i Mellanösternfrågor under Colin Powell, skaffade återigen information åt mig. Burns och jag var överens om att det fanns ett litet fönster där diplomatin eventuellt kunde avvärja en ytterligare upptrappning.
Jag ringde till Egyptens utrikesminister Muhammad Amr för att höra om det fanns något egyptierna kunde göra för att dämpa spänningarna. ”Detta kan vi inte acceptera”, sade Amr om de israeliska flyganfallen. Mubarak hade efterträtts som president av Mursi, men jag hoppades att Egypten skulle kvarstå som en mycket viktig mellanhand och röst för fred. Jag visste att Amr var känslig för Egyptens prestige och det utnyttjade jag. ”Jag anser att er roll i detta är mycket betydelsefull och jag ber er enträget att göra allt ni kan för att trappa ner situationen”, sade jag och inskärpte att Egypten måste uppmana Hamas att sluta bomba Israel. Israelerna handlade enbart i självförsvar, och ”det finns inget land på jorden som kan sitta och titta på medan någon skjuter raketer mot dess folk”. Amr gick med på att försöka. ”Jag hoppas att vi båda kan göra något för att hejda denna galenskap”, sade han. ”Vi måste samarbeta nära.”
Medan jag reste tvärsöver Australien från Perth till Adelaide och vidare till Singapore höll president Obama och jag tät kontakt och samordnade våra påtryckningar i Mellanöstern. Han lade press på Mursi, rådgjorde med Netanyahu och Erdoğan och uppmanade alla parter att arbeta för en vapenvila. Vi jämförde våra intryck och övervägde om ett mer direkt engagemang skulle ha någon verkan. Borde jag flyga till Mellanöstern och försöka få stopp på våldet?
Ingen av oss var säker på att det var den klokaste vägen att gå. Till att börja med hade både presidenten och jag allvarliga ärenden att uträtta i Asien. Efter ett uppehåll i all hast i Singapore skulle jag möta presidenten i Thailand och följa med honom till Burma på ett historiskt besök, avsett att ge en dos växtnäring åt den spirande demokratin där. Sedan skulle vi vidare till Kambodja för ett stort toppmöte med asiatiska ledare där den ömtåliga diplomatin om Sydkinesiska havet väntades dominera. Personlig närvaro värdesätts högt i Asien, så det skulle stå oss dyrt att utebli nu.
Inte nog med det. Presidenten var naturligt nog tveksam till tanken att vi skulle ta på oss en direkt medlarroll mitt i en annan svårhanterlig konflikt i Mellanöstern. Om vi försökte mäkla en vapenvila och misslyckades, vilket föreföll högst troligt, skulle vår prestige och trovärdighet i regionen avtappas. Det fanns rentav en betydande risk för att ett direktengagemang från vår sida skulle äventyra alla strävanden till fred genom att konflikten på så sätt fick högre profil och föranledde båda sidor att inta stramare förhandlingspositioner. Det var det sista presidenten och jag ville och Amerika behövde.
Jag fortsatte som planerat med resan till Asien och satt så mycket som möjligt i telefon med viktiga ledare i Mellanöstern och oroade europeiska allierade. I varje samtal hävdade jag att den bästa vägen framåt var att Israel och Hamas lade ner vapnen i samma ögonblick.
Insatserna var höga. Israels regering hade kallat in 75 000 reservister inför en eventuell markinvasion av Gaza. Som vi hade fruktat började det se ut som en upprepning av kriget i januari 2009, som hade krävt en ohygglig tribut av invånarna i Gaza och av Israels anseende världen runt. Det var absolut nödvändigt att krisen löstes innan den övergick i ett markkrig. Den enda glada nyheten var att det försvarssystem med järnkupoler som vi hade hjälpt Israel att bygga som skydd mot raketer fungerade ännu bättre än väntat. Israels militär uppgav att systemet träffade mer än 80 procent av alla raketer det siktade på. Även om det var en generös uppskattning var träffsäkerheten häpnadsväckande. Men om en enda raket från Gaza träffade sitt mål var det en raket för mycket, och israelerna hade föresatt sig att rikta in sig på lagren och avskjutningsramperna i Gaza.
När president Obama och jag möttes i Bangkok den 18 november berättade jag att min telefondiplomati stötte emot en svårbemästrad realitet: ingendera sidan ville bli ertappad med att blinka först. Presidenten hade samma erfarenheter. Det var därför jag fortsatte att driva idén om en vapenvila där båda tog ett steg bakåt från avgrunden på samma gång.
”Hamas försöker lägga fram villkor före en vapenvila. Det går Israel aldrig med på och vi har bara två dygn på oss innan Israel inleder en markoffensiv, och det vore förödande”, förvarnade jag HBJ en timme efter ankomsten till Bangkok.
Presidenten och jag avlade en diskret privat visit hos Thailands sjuke kung på ett sjukhus i Bangkok och gjorde en tur tillsammans kring det berömda Wat Pho-templet, där Thailands största ”liggande Buddha” i guld finns. Den är 43 meter lång. Trots miljön gled samtalet hela tiden tillbaka till Gaza. Vi ansåg båda fullt och fast att Israel hade rätt att försvara sig, men vi visste också att en markinvasion kunde bli katastrofal för alla berörda.
Två dagar senare var situationen så hotfull att jag återigen tog upp idén med presidenten om att jag skulle flyga till Mellanöstern och personligen ingripa i konflikten. Det var mycket riskabelt, men även om vi misslyckades var faran för ett överhängande krig nu för stor för att vi inte skulle sätta in allt vi hade. Det första jag gjorde på morgonen var att gå upp till presidentens svit i det eleganta gamla Raffles Hotel Le Royal i Phnom Penh i Kambodja. Han stod fortfarande i duschen, så jag väntade en liten stund. Medan han drack sitt morgonkaffe gick vi igenom läget. Han tvekade alltjämt. Hur stor var chansen för att våldet skulle upphöra om jag kom dit? Skulle det se ut som om vi tog över från Israel? Vilka kunde bli de oavsiktliga följderna av att Amerika hamnade mitt i denna smet? Vi diskuterade alla de frågorna och fler därtill. Vi kom fram till att fred i Mellanöstern var en övergripande nationell säkerhetsprioritet, att det var av största vikt att ännu ett markkrig undveks i Gaza och att det inte fanns någon ersättning för amerikanskt ledarskap.
Presidenten var ännu inte riktigt övertygad, men han höll med om att jag borde göra mig färdig att resa. Huma och vår resepersonal tog itu med logistiken kring att ta sig från Kambodja till Israel, inte precis den vanliga rutten. Det var bara två dagar till tacksägelsehögtiden och ingen hade en aning om hur lång tid detta skulle ta, så jag uppmanade alla mina medarbetare som ville resa hem att lifta tillbaka till USA med presidenten på Air Force One.
Senare på förmiddagen klämde presidenten och jag in oss i ett avskärmat hörn i Phnom Penhs väldiga konferensanläggning. Jake Sullivan, Tom Donilon och Ben Rhodes kom med för en sista genomgång. Donilon var nervös efter att ha blivit bränd alltför många gånger genom åren av missöden i Mellanöstern, men till sist höll han med om att jag borde resa. Presidenten lyssnade till alla argument och avgjorde sedan saken. Det var tid att agera. Vi kanske inte lyckades, men vi skulle sannerligen visa hela världen att vi hade försökt.
Presidenten lovade att ringa både till Mursi och till Netanyahu från Air Force One på hemvägen och försöka skaffa försprång åt mig innan jag hade landat. Hans avskedsord var som alltid uppmuntrande. Alldeles som när vi hade förhandlat om ödet för den blinde människorättsaktivisten Chen Guangcheng var presidentens budskap: ”Trassla inte till det här.” Det tänkte jag inte göra.
På den elva timmar långa resan från Kambodja till Israel tänkte jag länge och grundligt igenom den komplicerade krisen. Vad som pågick i Gaza var obegripligt om man inte också visste vilken väg dessa raketer hade tagit innan de avfyrades, hur de hade vindlat sig fram från Iran genom Sudan och slutligen till Hamas, och vad de kopplingarna betydde för den regionala säkerheten. Man måste också ha klart för sig att teknologin spelade en allt viktigare roll. Raketerna blev alltmer sofistikerade, men det blev Israels luftförsvar också. Vad skulle fälla avgörandet, raketerna eller luftförsvaret? Sedan måste man ta hänsyn till att konflikten i Syrien skapade spänningar mellan det sunnitiska Hamas och dess shiamuslimska beskyddare i Damaskus och Teheran som hade stått bakom dem länge, samtidigt som det sunnitiska Muslimska brödraskapet var på uppgång i Kairo och inbördeskriget i Syrien rasade vidare. Och så var det den tilltagande instabiliteten i Sinai och det tryck den lade på den nya egyptiska regeringen. Det skulle snart bli val i Israel och Netanyahus koalition var långtifrån stabil. Hur skulle Israels inrikespolitik påverka hans inställning till Gaza? Alla dessa frågor och många fler skulle virvla i luften medan jag försökte förhandla fram ett eldupphör.
Från planet ringde jag till den tyske utrikesministern Guido Westerwelle som var i Jerusalem för egna konsultationer. ”Jag sitter här på samma hotell som ni kommer att bo på – det kom just ett raketlarm så vi fick lämna våra rum”, berättade han. ”Ni kan inte föreställa er hur nervöst läget är.”
Strax före klockan 22 den 20 november landade vi på Ben Gurions internationella flygplats i Tel Aviv och kördes till Netanyahus kansli i Jerusalem på en halvtimme. Jag gick raka vägen en trappa upp och satte mig tillsammans med regeringschefen och några få medhjälpare. Israelerna berättade att de redan hade börjat tala med egyptierna, som representerade Hamas, men de hade kört fast i de svåra och seglivade frågorna rörande Israels blockad av Gaza, rörelsefriheten för dess invånare, fiskerättigheter utanför kusten och andra kinkiga ärenden. Netanyahu och hans stab var mycket pessimistiska om en uppgörelse. De menade allvar med att inleda en markinvasion i Gaza om inga förändringar vidtogs. De skulle ge mig en viss frist men inte lång. Nu var det klockslag som gällde.
Medan timmarna gick fortsatte Netanyahus personal att rulla in vagnar med varma smörgåsar och små bakelser. Tröstmat mitt i stressen fast ingen tittade på klockan. Jag uppskattade att Netanyahu och hans medarbetare inte dolde något för mig. De avbröt och motsade varandra, även regeringschefen.
Netanyahu var hårt pressad att invadera. Opinionsmätningarna i Israel gynnade starkt en sådan åtgärd, särskilt i hans eget parti Likud. Men de militära befälhavarna förvarnade om mängder av dödsoffer, och Netanyahu måste också ta hänsyn till konsekvenserna för regionen. Hur skulle Egypten reagera? Skulle Hizbullah börja attackera från Libanon? Han visste också att militären hade nått huvuddelen av sina mål inom de första timmarna av ihållande flyganfall och gått särskilt hårt åt Hamas kapacitet att fyra av långdistansraketer, även att järnkupolerna skyddade israeliska medborgare. Netanyahu ville inte ha ett markkrig, men han hade svårt att hitta en utväg som skulle låta Israel dra sig ur och trappa ner utan att det såg ut som om det drog sig tillbaka inför ett fortsatt hot från Hamas. Det skulle utlösa ännu mer våld längre fram. Men Mubarak var borta och israelerna litade inte på Muslimska brödraskapets regim i Kairo. Det gjorde USA:s roll ännu viktigare. Minst en israelisk tjänsteman berättade för mig i ett senare skede att detta var det svåraste val Netanyahu hade ställts inför som regeringschef.
Jag skulle flyga till Kairo dagen därpå och ville ha med mig ett dokument som jag kunde lämna fram till president Mursi som underlag för slutgiltiga förhandlingar. Lösningen låg i att ha några punkter där israelerna kunde tänkas göras eftergifter om de blev tvungna, så att Mursi kunde tycka att han hade fått igenom en fördelaktig uppgörelse för palestinierna. Vi gick igenom detaljerna en lång stund utan att komma på någon formel som skulle fungera.
Vi avslutade sammanträdet efter midnatt och jag begav mig till det världsberömda åttio år gamla King David Hotel för några timmars orolig sömn. Det verkade föga troligt att detta diplomatiska uppdrag skulle lyckas, och då marscherade israeliska soldater in i Gaza. På morgonen åkte jag till Ramallah för att rådslå med Abbas. Hans inflytande i den här frågan var visserligen begränsat men jag ville inte utestänga honom och på minsta sätt ge legitimitet åt Hamas i den interna maktkampen mellan palestinierna.
Vid det här laget var Palestinska myndigheternas högkvarter i Ramallah välkänd terräng för mig. Det gick under namnet Mukataa och byggdes från början som ett brittiskt fort på 1920-talet och blev känt år 2002, då den israeliska armén belägrade den muromgärdade husklungan med Yassir Arafat och hans närmaste rådgivare fångade därinne och slutligen förstörde den till största delen. År 2012 fanns det inte många spår kvar av denna våldsamma historia. Komplexet hade byggts om och där fanns nu också Arafats mausoleum i kalksten, med ett palestinskt hedersgarde som stod på vakt medan besökare kom för att betyga den döde sin vördnad.
Det hade varit ett svårt år för Abbas. Hans popularitet dalade och Västbankens ekonomi gick sämre. Sedan det israeliska moratoriet för bosättningar hade gått ut i slutet av 2012 och han själv dragit sig ur direkta förhandlingar hade han beslutat att vädja till FN om att Palestina skulle erkännas som en självständig stat. Han hade satsat hela sin karriär på tanken att denna status kunde uppnås med fredliga medel – i motsats till Hamas föreställning om en väpnad kamp – och att förhandlingarna misslyckats hade allvarligt försvagat hans politiska position. Abbas behövde hitta ett annat sätt, ett utan våld, att erbjuda extremisterna ett livskraftigt alternativ. En symbolisk omröstning i FN skulle inte göra någon större skillnad för palestinierna i deras vardagsliv, men att ge Israel en näsbränna på världsarenan och blotta dess tilltagande isolering skulle stärka Abbas i hans eget land – och eventuellt förmå Israel till eftergifter, resonerade palestinierna. Problemet var att en vädjan till FN gick stick i stäv med den bärande tanken att fred kunde uppnås endast genom förhandlingar mellan parterna, med kompromisser på ömse håll. Unilaterala åtgärder, vare sig det var en palestinsk begäran i FN om att förklaras självständigt eller en israelisk bosättning på Västbanken, undergrävde förtroendet och gjorde det svårare att genomdriva några kompromisser.
Under hela 2011 försökte vi utan framgång övertala Abbas att avstå från sin vädjan, samtidigt som vi också arbetade på att se till att det inte skulle bli tillräckligt många röster i säkerhetsrådet för att den skulle gå vidare. (Vi ville om möjligt undvika att använda vår vetorätt.) Samtidigt började jag arbeta på ett ramverk tillsammans med EU:s Catherine Ashton och Tony Blair för att få i gång nya förhandlingar byggda på villkor som president Obama hade skisserat i sitt tal i maj 2011. I september samma år pågick en livlig diplomatisk aktivitet vid FN:s generalförsamling, men det räckte inte för att förmå Abbas att avstå från att komma med sin vädjan och tvinga fram ett avgörande. Tack vare våra lämpor bakom kulisserna kom den ingenvart i säkerhetsrådet. Det enda Abbas fick för sitt besvär – utöver ansträngda relationer med USA och Israel – var medlemskap i Unesco. Han lovade att återkomma 2012 och göra ett nytt försök.
Nu knuffade Hamas Abbas åt sidan med sitt rubrikknipande motstånd mot Israel och fick honom att framstå som trött och svag inför sitt folk. Jag tror att han var tacksam för att jag hade kommit men deprimerad över sin situation. Efter ett ganska matt samtal gick han med på att stödja mina försök att mäkla fred och önskade mig allt gott i Kairo.
Tillbaka till Jerusalem för ännu en överläggning med Netanyahu. Hans rådgivare hade ringt mitt i natten och bett oss att delta i ännu ett möte innan vi reste till Kairo. Vi gick igenom fråga efter fråga, avpassade noga hur långt israelerna kunde böja sig utan att brytas och spekulerade över hur resonemangen med egyptierna skulle förlöpa. När vi bröt upp hade vi en strategi och jag hade en skrivelse med formuleringar som israelerna hade godkänt att ta med till Egypten som underlag för förhandlingarna.
Så till flygplatsen. På vägen fick vi veta att en buss hade bombats i Tel Aviv, det första sprängattentatet på flera år. Mängder av människor hade blivit skadade. Det var en olycksdiger påminnelse om hur brådskande mitt uppdrag var.
På eftermiddagen den 21 november kom jag till presidentpalatset i Kairo där jag hade träffat Mubarak många gånger tidigare. Byggnaden och personalen var desamma men nu var det Muslimska brödraskapet som bestämde. Än så länge höll sig Mursi till Camp David-avtalet med Israel, som hade varit den regionala stabilitetens hörnsten i årtionden, men hur länge skulle den bestå om Israel invaderade Gaza igen? Skulle han gå in för att återuppta Egyptens traditionella roll som medlare och fredsstiftare och etablera sig som internationell statsman? Eller skulle han exploatera den folkliga vreden och positionera sig som den ende i Mellanöstern som kunde bjuda Israel motstånd? Vi skulle just sätta honom på det provet.
Mursi var en politiker av ovanligt slag. Historien hade slungat honom från köksfarstun till paradsalongen. På många sätt hade han tagit sig vatten över huvudet och försökte lära sig från botten hur han skulle regera i en mycket svår miljö. Det märktes tydligt att han älskade makten i sin nya position och stortrivdes i politikens dans (tills den förtärde honom). Det var en lättnad att märka att han i varje fall i fråga om Gaza verkade mer intresserad av att sluta uppgörelser än vara demagog. Vi möttes i hans ämbetsrum tillsammans med några rådgivare till honom och började att rad för rad gå igenom det dokument jag hade med mig från Netanyahu.
Jag uppmanade Mursi att tänka igenom Egyptens strategiska roll i regionen och sin egen roll i historien. Han talade god engelska efter att 1982 ha doktorerat i materialvetenskap vid University of Southern California och fram till 1985 ha undervisat vid California State University i Northridge. Han finläste varje mening i texten. ”Vad betyder detta? Är det rätt översatt?” Vid ett tillfälle utbrast han: ”Det här går jag inte med på.” ”Men ni föreslog det själva i ett av era första utkast”, påpekade jag. ”Jaså det gjorde vi? Då så.” Han gick till och med längre än utrikesminister Amr vid en punkt i förhandlingarna och erbjöd en viktig eftergift.
Förslaget var kortfattat och gick rakt på sak. Vid en överenskommen ”timme noll” skulle Israel upphöra med alla fientliga handlingar i Gaza från marken, havet och luften, och palestinierna skulle upphöra att avfyra raketer och avstå från andra attacker utefter gränsen. Egypten skulle agera som garant och övervakare. Den besvärliga delen kom därnäst. När skulle israelerna lätta på restriktionerna vid gränsövergångarna så att palestinierna kunde få in livsmedel och andra förnödenheter? Hur kunde israelerna vara säkra på att Hamas inte ämnade bygga upp sin raketarsenal igen? Vi föreslog att dessa komplicerade frågor ”skulle handläggas efter tjugofyra timmar från vapenvilans början”. Det var avsiktligt vagt, och tanken var att Egypten skulle underlätta fruktbärande överläggningar så fort striderna upphörde. Netanyahu hade gett mig utrymme att förhandla om vilka frågor som skulle nämnas specifikt i denna paragraf, och det behövde jag. Mursi envisades på en del punkter och vi gick igenom listan flera gånger. Till sist enades vi om följande: ”Efter tjugofyra timmar från vapenvilans början ska följande frågor handläggas och procedurer för tillämpning fastställas: öppnandet av gränsövergångar och underlättandet av fri rörlighet för personer och överföring av varor, avlägsnandet av hinder för invånarnas fria rörlighet och ärenden rörande invånarna i gränsområden.”
Hela tiden medan vi förhandlade talade egyptierna i telefon med ledarna för Hamas och andra palestinska extremistfraktioner i Gaza, även några som höll till i den egyptiska underrättelsetjänstens lokaler på andra sidan Kairo. Mursis medarbetare, som saknade regeringserfarenhet, förhöll sig avvaktande till palestinierna och verkade inte vilja pressa dem för att få igenom en överenskommelse. Vi inskärpte i Muslimska brödraskapets män att de nu representerade en stor regional makt och att det var deras skyldighet att komma med resultat.
Jag rapporterade titt som tätt till president Obama och talade flera gånger med Netanyahu. Han och Mursi ville inte tala direkt med varandra så jag tjänstgjorde som kanal för ett spel med höga insatser i telefonförhandlingar, medan Jake och vår fantastiska ambassadör i Kairo, Anne Patterson, gick igenom den ena knepiga detaljen efter den andra med Mursis rådgivare.
Netanyahu ville absolut få vår och egyptiernas hjälp med att blockera leveranser av nya vapen till Gaza. Han ville inte upphöra med flygattackerna och sedan vara tillbaka i denna ohållbara position om något år eller två. Jag pressade Mursi på den punkten och han höll med om att det också skulle ligga i Egyptens säkerhetsintresse. Men han i sin tur ville ha ett löfte om att Gazas gränser snarast möjligt skulle öppnas för humanitär hjälp och andra förnödenheter, plus större rörelsefrihet för palestinska fiskebåtar utanför kusten. Netanyahu var villig att vara flexibel på dessa punkter om han fick försäkringar om att vapen och raketer skulle stoppas. För varje ömsesidigt medgivande vi gjorde kom vi allt närmare en uppgörelse.
Efter flera timmars intensiva överläggningar arbetade vi ut ett avtal. Vapenvilan skulle träda i kraft klockan 21.00 lokal tid, bara några timmar senare. (Det var en godtycklig tidpunkt, men vi måste presentera ett tydligt svar på den fundamentala frågan när våldet skulle upphöra.) Men innan vi kunde utropa segern fanns det ännu en angelägenhet att sköta. Vi hade enats om att president Obama skulle ringa till Netanyahu för att personligen be honom gå med på vapenvilan och utlova ökat amerikanskt stöd för ingripanden mot vapensmugglingen in i Gaza. Var detta en politisk manöver för att Netanyahu skulle kunna säga till sin regering och sina väljare att han hade avlyst invasionen därför att Israels viktigaste allierade hade tiggt och bett honom att göra det? Eller hämtade han personlig tillfredsställelse ur att han förmått presidenten att göra cirkuskonster? Hur det än var måste vi göra det om det var vad som behövdes för att uppgörelsen skulle beseglas.
Mina medarbetare sneglade nervöst på klockan. Nu var den över sex i Kairo kvällen före tacksägelsehögtiden. Flygvapnets bestämmelser om vila för besättningen skulle snart börja gälla för detta dygn, och det innebar att vi inte skulle kunna lyfta förrän dagen därpå. Men om vi reste inom kort, i sista minuten, kanske vi precis hann hem i tid för att alla skulle kunna fira helgen med sina familjer. Om det blev den minsta hake skulle flygvapnets berömda kalkontacosallad bli den enda kalkon vi skulle fira högtiden med. Det här var förstås inte den första helg som hade hotats av den internationella diplomatins vansinniga krav, och ingen av de mina klagade. De vill bara få arbetet uträttat.
Till sist var alla bitarna på plats, samtalet ägde rum och vi fick klartecken från Jerusalem och Washington. Mursis nationelle säkerhetsrådgivare Essam al-Haddad föll på knä och tackade Gud. Utrikesminister Amr och jag gick nedför trappan till en fullpackad presskonferens och meddelade att en vapenvila var överenskommen. Det blev stor uppståndelse och känslorna svallade högt. Amr talade om ”Egyptens historiska plikt mot palestiniernas sak” och om dess ”iver att hejda blodsutgjutelsen” och bevara regionens stabilitet. Muslimska brödraskapets nya regering skulle aldrig te sig lika trovärdig igen som den gjorde den dagen. Jag tackade president Mursi för hans medling och lovordade överenskommelsen men varnade: ”Det finns inget substitut för en rättvis och bestående fred” som ”främjar såväl palestiniernas som israelernas säkerhet, värdighet och legitima strävanden.” Vårt arbete var alltså ingalunda avslutat. Jag lovade att ”USA framöver kommer att samarbeta med partner i hela regionen för att konsolidera detta framsteg, förbättra villkoren för Gazas folk och skapa säkerhet för Israels folk”.
Medan vår bilkortege rusade genom Kairos gator den kvällen undrade jag hur länge – eller om – vapenvilan skulle hålla. Regionen hade sett så många cykler av våld och grusade förhoppningar. Det skulle bara behövas några extremister och en raketkastare för att tända konflikten på nytt. Båda sidor skulle behöva arbeta hårt för att bevara freden. Och även om de lyckades skulle det bli svåra samtal de kommande dagarna om alla de komplicerade frågor vi inte hade tagit med i avtalet. Det kunde lätt bli så att jag snart var tillbaka igen och på nytt försökte foga ihop bitarna.
Klockan 21.00 tystnade det i luften över Gaza, som avtalat. Men på gatorna nedanför firade tusentals palestinier. Hamas ledare, som med smal marginal hade undvikit ännu en förödande israelisk invasion, utropade sig till segrare. I Israel anlade Netanyahu en dämpad ton och spekulerade över att det alltjämt var ”mycket möjligt” att han blev tvungen att inleda ”en mycket mer hårdhänt militär operation” om vapenvilan inte höll. Men trots dessa motsatta reaktioner föreföll de båda viktigaste strategiska utfallen av konflikten båda ganska gott för Israel. För det första kvarstod Egypten åtminstone för ögonblicket som en partner för fred, vilket hade varit högst ovisst sedan Mubaraks fall. För det andra hade järnkupolsystemets utmärkta förmåga att skjuta ner raketer ökat Israels ”kvalitativa militära skärpa” och blottat ihåligheten i Hamas militära hot.
När vi kom fram till planet frågade jag Jake om avtalet fortfarande höll. Jag skämtade bara till hälften. Ja, svarade han, och jag satte mig till rätta inför den långa resan hem.
Vapenvilan höll bättre än någon hade väntat. År 2013 kunde israelerna glädja sig åt det lugnaste året på ett decennium. Vid ett senare tillfälle berättade en högt uppsatt israelisk ämbetsman för mig att hans regering hade varit två dygn från att inleda en markinvasion i Gaza och att min diplomatiska intervention varit det enda som stod i vägen för en mycket mer explosiv konfrontation. Jag tror givetvis fortfarande att ingenting annat kan bidra mer till att säkra Israels framtid som en judisk demokratisk stat än en övergripande fred som vilar på två stater för två folk.