”Nej! Nej! Nej!” ropade den kinesiske tjänstemannen och viftade med armarna framför dörröppningen. Förenta staternas president stormade objuden in till ett slutet möte med Kinas regeringschef – och det fanns ingen möjlighet att hejda honom.
När man är en högre tjänsteman som företräder USA utomlands, för att inte tala om president eller utrikesminister, är varje steg noggrant planerat och varje dörr öppnas på en given signal. Man vänjer sig vid att köras i ilfart genom livliga gator i bilkorteger, gå förbi tull och säkerhetskontroller på flygplatser och aldrig behöva vänta på en hiss. Men ibland bryter etiketten ihop och diplomatin blir rörig. Det är då man måste improvisera. Detta var en av de gångerna.
President Obama och jag letade efter regeringschefen Wen Jiabao mitt under en stor internationell klimatkonferens i Köpenhamn. I december 2009 var denna charmerande stad kall och mörk och stämningen var ovanligt nog spänd. Vi visste att enda sättet att åstadkomma en meningsfull överenskommelse om klimatfrågan var att ledarna för de nationer som släpper ut mest växthusgaser satte sig ner och tillsammans arbetade ut en kompromiss, särskilt USA och Kina. Valen och all kohandeln som låg framför oss skulle bli svåra. Med ny ren energiteknik och större effektivitet skulle vi kanske kunna skära ner våra utsläpp och samtidigt skapa arbetstillfällen och spännande nya industrier, och till och med hjälpa tillväxtekonomierna att hoppa över de smutsigaste faserna i den industriella utvecklingen. Men det gick inte att komma runt faktum, nämligen att det skulle bli en svår politisk uppgift att motarbeta den globala uppvärmningen vid en tidpunkt när världen redan vacklade under en finanskris. Alla ekonomier drivs främst av fossila bränslen. Att ändra på det skulle kräva djärvt ledarskap och internationellt samarbete.
Men kineserna undvek oss. Än värre var att vi fick veta att Wen hade kallat till ett ”hemligt” möte med indierna, brasilianarna och sydafrikanerna för att hejda, eller i varje fall späda ut, den typ av överenskommelse som USA ville ha. När vi inte kunde hitta någon av ledarna för de länderna anade vi ugglor i mossen och skickade ut kunskapare för att leta igenom konferensanläggningen. Till slut hittade de den sal där mötet hölls.
Efter att ha kastat menande blickar på varandra: ”Tänker du på samma sak som jag?”, gav vi oss av genom de långa korridorerna i den vidsträckta nordiska anläggningen med en rad experter och rådgivare på släp som småsprang för att hinna ikapp. Efteråt skämtade vi om detta improviserade tåg, men för stunden var jag helt koncentrerad på den diplomatiska svårighet som väntade vid marschens slut. Så vi rusade på uppför en trappa där vi mötte överrumplade kineser, som försökte mota bort oss genom att visa oss åt motsatt håll. Vi lät oss inte förskräckas. Efteråt beskrevs vi i Newsweek som ”en diplomatisk version av Starsky och Hutch”.
När vi kom fram till dörren väntade en skock grälande assistenter och nervösa säkerhetsagenter. Vita husets pressekreterare Robert Gibbs fick ta ett nappatag med en kinesisk vakt. I all uppståndelsen slank presidenten in genom dörren och ropade ”Mr Premier!” så att det hördes ordentligt, och alla tittade upp. De kinesiska vakterna spärrade återigen dörröppningen med armen, men jag slank under och kom in.
I ett provisoriskt konferensrum, där glasväggarna hade täckts med draperier för att inga nyfikna ögon skulle kunna kika in, hittade vi Wen inklämd vid ett långt bord med Indiens premiärminister Manmohan Singh, Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva och Sydafrikas president Jacob Zuma. Alla tappade hakan när de fick syn på oss.
”Är ni redo?” frågade president Obama med ett brett leende. Nu kunde de verkliga förhandlingarna börja.
Det var ett ögonblick som hade planerats i minst ett år. I våra presidentvalskampanjer 2008 hade både senator Obama och jag framhållit klimatförändringarna som en brådskande utmaning för vårt land och världen, och vi utlovade planer för hur utsläpp skulle minskas, energieffektiviteten förbättras och ren energiteknik utvecklas. Vi försökte att ärligt förklara för våra landsmän vilka svåra val som väntade men att de inte skulle bli tvungna att välja mellan ekonomin och miljön, en gammal osanning.
Att den globala uppvärmningen skapade problem var uppenbart, vad förnekarna än sade. Det fanns ett berg av övertygande vetenskapliga uppgifter om de skadliga verkningarna av koldioxid, metan och andra växthusgaser. Tretton av de fjorton varmaste åren sedan temperaturmätningarna inleddes har alla kommit sedan år 2000. Extrema väderhändelser, som bränder, värmeböljor och torkperioder, ökar mätbart. Om detta fortsätter kommer det att vålla ytterligare problem. Miljoner människor måste bryta upp från sina hem, och det orsakar i sin tur konkurrens om knappa resurser som färskvatten och destabiliserar svaga stater.
När Obamaadministrationen väl kommit på plats var presidenten och jag överens om att den globala uppvärmningen utgjorde både en betydande nationell säkerhetsrisk och ett viktigt prov på amerikanskt ledarskap. Vi visste att FN skulle hålla en stor klimatkonferens i slutet av vårt första år och att den skulle vara ett tillfälle att få fart på en bred internationell insats. Vi började lägga grunden.
Det ingick i en större plan för hur vår utrikespolitik skulle förändras. Under det kalla kriget kunde utrikesministrarna nästan helt ägna sig åt traditionella frågor om krig och fred, till exempel kärnvapenkontroll. På 2000-talet har vi också måst uppmärksamma de framväxande globala problem som påverkar alla i en värld där vi är beroende av varandra: pandemier, finanskriser som sprider sig mellan länderna, internationell terrorism, kriminella nätverk över nationsgränser, trafficking, illegal handel med vilda djur – och så förstås klimatförändringarna.
Det inrikespolitiska arbetet kom snabbt i gång 2009 då den nya administrationen började samarbeta med kongressen om en ambitiös lagstiftning med utsläppsgränser och en marknad för prissättning, köp och försäljning av utsläppsrätter. I projektet ingick också direkta insatser av federala myndigheter som Environmental Protection Agency (EPA) och nya lagar med incitament till produktion av mer sol- och vindkraft. Det väckte stor entusiasm när ett lagförslag gick igenom i representanthuset i juni under ledning av Henry Waxman från Kalifornien och Ed Markey från Massachusetts, men så fort det kom till senaten blev det stopp.
Utomlands stötte vi på hårt motstånd. Jag visste från första början att det skulle behövas en kreativ och ihärdig diplomati för att bygga ett globalt nätverk av partner som var villiga att gemensamt tackla klimatförändringarna. Att få sådana koalitioner till stånd, särskilt när åtgärdsalternativen är så komplicerade, är mycket svårare än att få katter att lyda. Det första steget var att fullt ut engagera oss i FN:s internationella förhandlingsprocess om uppvärmningen, där alla deltagande nationer avhandlar detta gemensamma hot på ett och samma ställe. Målet var att samla alla i Köpenhamn i december 2009 och få till stånd en uppgörelse mellan industri- och utvecklingsländerna.
Jag behövde en erfaren förhandlare som var expert på klimat- och energifrågor att leda vårt arbete, så jag bad Todd Stern att bli speciellt sändebud i klimatfrågor. Jag kände Todd sedan 1990-talet då han hade förhandlat om Kyotoprotokollet, som vicepresident Al Gore hade lagt ner stor kraft på och som Bill undertecknade men senaten aldrig ratificerade. Under den lugna ytan är Todd en passionerad och envis diplomat. På Bushadministrationens tid arbetade han flitigt med klimat- och energifrågor på Center for American Progress. Nu skulle han få sätta in all sin skicklighet på att förmå motvilliga nationer att komma till förhandlingsbordet och kompromissa. Jag ville att han skulle komma i gång snarast möjligt så jag tog med honom på min första resa till Asien. Om vi inte övertalade Kina, Japan, Sydkorea och Indonesien att vidta bättre klimatåtgärder skulle det bli praktiskt taget omöjligt att nå en trovärdig internationell överenskommelse.
I Beijing besökte Todd och jag det gasdrivna kraftverket Taiyanggong, som avger hälften så mycket koldioxid som ett koldrivet och förbrukar en tredjedel av vattnet. Efter att ha beundrat de hypermoderna turbinerna tillverkade av General Electric talade jag inför kinesiska åhörare om de ekonomiska möjligheter som öppnas när man börjar motarbeta uppvärmningen. Deras regering hade börjat göra enorma investeringar i ren energi, särskilt i sol- och vindkraft, men vägrade att underteckna några bindande internationella avtal om utsläpp. Todd ägnade många timmar då och senare åt att försöka övertala dem att ändra sig.
Att vi koncentrerade oss på Kina i ett tidigt skede var ingen tillfällighet. Till följd av sin väldiga ekonomiska tillväxt de senaste tio åren var Kina snabbt på väg att släppa ut mer växthusgaser än alla andra länder. (Kinesiska statstjänstemän var alla snabba med att påpeka att deras lands utsläpp per capita fortfarande släpade långt efter det industrialiserade västs, särskilt USA. Men de knappar hastigt in på oss även i det avseendet.) Kina var det största och mest inflytelserika av en ny grupp regionala och globala länder, Brasilien, Indien, Indonesien, Turkiet och Sydafrika, som vann internationellt inflytande mer på grund av sina växande ekonomier än för sin militära makt. Att de samarbetade med oss andra skulle bli avgörande för övergripande uppgörelser om åtgärder mot temperaturhöjningen.
Dessa länder brottades vart och ett på sitt sätt med konsekvenserna av sitt eget ökande inflytande. Så till exempel hade Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom sedan Deng Xiaoping öppnade det för världen 1978, men år 2009 levde 100 miljoner alltjämt på mindre än en dollar om dagen. Kommunistpartiets åtagande att höja inkomsterna och minska fattigdomen vilade på en ökande industriproduktion. Det väckte en svår fråga: Hade Kina råd att tackla klimatförändringarna medan så många miljoner fortfarande var så fattiga? Kunde det slå in på en annan utvecklingsväg och ta effektivare och förnybar energi i anspråk som samtidigt skulle minska fattigdomen? Kina var inte det enda land som kämpade med denna fråga. När man härskar över ett land med stor ojämlikhet och fattigdom anser man sig givetvis inte ha råd att hämma tillväxten bara därför att 1800- och 1900-talens industriländer förorenade sig till välstånd. Om Indien förbättrade tillvaron för miljoner medborgare genom att påskynda den industriella tillväxten, hur kunde det då kosta på sig att välja en annan väg? Svaren från dessa länder på frågan om de ville delta i kampen mot uppvärmningen, trots att de inte hade orsakat den, skulle avgöra om vår diplomati lyckades eller ej.
Med detta i tankarna reste Todd och jag till Indien sommaren 2009. Efter att stolt ha visat oss omkring i en av de ”grönaste” byggnaderna nära Delhi och hängt en blomstergirland om min hals kom miljöminister Jairam Ramesh med en överraskning under våra offentliga anföranden genom att kasta en retorisk handske. Att vidta åtgärder mot uppvärmningen var en skyldighet för rika länder som USA, deklarerade han, inte för tillväxtekonomier som Indien som hade mer överhängande inhemska svårigheter att ta itu med. I vårt privata samtal upprepade Ramesh att Indiens utsläpp per capita var lägre än de utvecklade ländernas, och det fanns ingen legitim grund för internationella påtryckningar på Indien inför konferensen i Köpenhamn.
Men det var ett ovedersägligt faktum att det skulle bli omöjligt att hejda temperaturhöjningen om dessa länder i snabb utveckling envisades med att spela efter de gamla reglerna och pumpa upp väldiga mängder koldioxid i atmosfären. Även om USA på något sätt lyckades minska våra utsläpp till noll i morgon skulle den totala globala nivån fortfarande vara alldeles för hög såvida inte Kina, Indien och de andra begränsade sina utsläpp. Dessutom var de fattiga människor som Ramesh månade så mycket om just de som led de svåraste skadorna orsakade av klimatförändringarna. Jag svarade att USA skulle göra sitt för att utveckla ren teknik som drev den ekonomiska tillväxten och bekämpade fattigdomen samtidigt som den minskade utsläppen. Men jag betonade att hela världen måste ansluta sig till detta som ett gemensamt uppdrag och ansvar. Denna debatt gick vidare under de följande månaderna, präglade förhandlingspositionerna när länderna samlades till FN:s klimatkonferens i december och provocerade det hemliga möte som presidenten och jag trängde oss in på objudna.
Köpenhamn är en pittoresk stad med kullerstensgator och parker. Men när jag kom mitt i vintern i en rasande snöstorm strax efter klockan 03 den 17 december 2009 var det iskallt och förhandlingarna var djupfrysta. Konferensen skulle vara slut om två dagar och det såg ut som om detta tillfälle att agera skulle glida världen ur händerna.
På ena sidan stod tillväxtekonomierna, eller ”utsläppsekonomierna” som jag inom mig hade börjat kalla dem för deras snabbt växande andel av de sammanlagda utsläppen av koldioxid. De flesta försökte undvika ett bindande avtal som skulle begränsa deras tillväxt. På den andra sidan stod européerna. De hoppades alltjämt kunna utvidga Kyotoprotokollet, som hade lagt tunga bördor på rika länder men i stort sett gett stora tillväxtländer som Kina och Indien fria händer. Många små och fattiga länder, särskilt önationerna, ville till varje pris ha ett avtal som hjälpte dem att avvärja eller i varje fall mildra effekterna av de klimatförändringar de redan kände av.
USA pressade på för vad vi ansåg vara en realistisk utgång: en diplomatisk överenskommelse som ledarna slutit (inte ett fördrag ratificerat av deltagarnas parlament och tillämpligt i domstol) som skulle ålägga alla länder i alla utvecklingsstadier att vidta kraftfulla åtgärder för att minska koldioxidutsläpp och öppet rapportera sina framsteg. Det hade aldrig hänt tidigare. Vi förväntade oss inte att alla länder skulle vidta samma åtgärder eller ens skära ner utsläppen lika mycket, men vi ville ha ett avtal där alla tog på sig ett visst ansvar för att minska sina utsläpp.
Ett av mina första möten i Köpenhamn hade jag med Alliance of Small Island States (AOSIS). Beräkningarna skiljer sig åt men enligt en kommer havsnivån att höjas 3,1 meter under 2000-talet. Medan isen vid Nordpolen fortsätter att smälta stiger havsnivån allt snabbare och hotar att utplåna några av dessa små länder. År 2012, då jag besökte Cooköarna där Pacific Island Forum möttes, fick jag höra av ledarna att uppvärmningen var det största hotet mot deras nationer.
Öar och lågt belägna länder befinner sig i fronten för denna kamp, men vi andra är inte långt efter. Omkring 40 procent av hela mänskligheten lever inom tio mil från en kust. Utbredda städer nära kustdeltan, till exempel de vid Mississippi, Nilen, Ganges och Mekong, är särskilt utsatta. Vi måste projicera framåt och tänka igenom vad som kommer att ske när temperaturhöjningen går vidare och havsnivån stiger. Hur går det för dessa miljarder människor om deras hem och städer blir obeboeliga? Vart ska de ta vägen? Vem ställer upp och hjälper dem?
Vi kan föreställa oss det våld som uppstår efter fler perioder av allvarlig torka och extrem brist på mat och vatten i sköra stater, eller effekterna på världshandeln när jordbruk och infrastruktur ödeläggs i översvämningar och svåra oväder. Vad blir följden för världshandeln och stabiliteten när klyftan mellan rika och fattiga länder breddas ytterligare? Jag träffade Etiopiens regeringschef Meles Zenawi i Köpenhamn, där han var talesman för några av de länder som är mest sårbara för klimatförändringarnas verkningar och minst i stånd att hantera dem. Världen väntade sig mycket av amerikanerna, sade han, och detta var stunden för amerikanskt ledarskap.
Trots alla höga förväntningar inför konferensen, och kanske i viss mån på grund av dem, gick allt snett från början. Intressen kolliderade, nerver spändes och kompromisser såg ut att ligga utom räckhåll. Vi var tvungna att på något sätt ändra dynamiken. Tidigt på morgonen den 17 december utlyste jag en presskonferens. Våra medarbetare på konferensanläggningen hittade ett stort rum med sittplatser i stigande rader, och när jag kom in väntade hundratals journalister från hela världen ivrigt på minsta nyhet som kunde tyda på att dödläget var brutet. Jag meddelade att USA var berett att leda en kollektiv insats av industriländer för att årligen fram till 2020 samla in 100 miljarder dollar från offentliga och privata bidragsgivare till hjälp för de fattigaste och mest utsatta länderna att mildra skador vållade av klimatförändringarna – förutsatt att vi också nådde en bred överenskommelse om begränsning av utsläppen.
Det var egentligen en europeisk idé, särskilt den brittiske premiärministern Gordon Browns, som hade föreslagit en liknande uppgörelse på sommaren. Innan jag kom till Köpenhamn hade Todd och den biträdande nationelle säkerhetsrådgivaren Mike Froman rekommenderat mig att ha den i bakfickan om vi måste sätta fart på förhandlingarna. Genom att lägga fram ett konkret åtagande hoppades jag blåsa nytt liv i överläggningarna, lägga press på Kina och andra ”utsläppsländer” att reagera och vinna stöd från utvecklingsländerna, som skulle välkomna detta nya bistånd. Journalister och delegater började genast surra och många var upprymda. Den danske statsministern fångade den nya stämningen: ”Det finns en känsla bland förhandlarna av att vi nu måste börja arbeta och vara flexibla och ta i av alla krafter för att utarbeta reella kompromisser.”
Men den goda stämningen blev inte långvarig. Dödlägets grundstenar låg stadigt kvar på plats. Den kvällen, innan president Obama hade kommit, deltog jag med andra världsledare i en häftig debatt som pågick till långt in på småtimmarna i ett litet och alldeles för varmt rum. Kineserna gav inte vika en tum och inte heller indierna eller brasilianarna. Några européer gjorde det bästa till det godas fiende – och det möjligas. Vi gick därifrån, frustrerade och trötta, vid tvåtiden på natten, fortfarande utan någon överenskommelse. Dödströtta presidenter och regeringschefer skyndade till utgången, men där var rena trafikstockningen av limousiner och säkerhetsfordon. Så sedan stod vi i världens ovanligaste taxikö. Tålamodet började tryta. Här var vi allesammans, hungriga och sömniga, utan att ha något resultat av våra bemödanden att visa upp. Ingen tidigare klimatkonferens hade samlat så många ledare på högsta nivå, och ändå var vi inte närmare en överenskommelse. Till sist stod Frankrikes president Sarkozy inte ut längre. Han himlade med ögonen och utbrast i den yttersta desperation på engelska: ”I want do die!” Vi förstod alla vad han menade.
Vilken skillnad en dag kan göra. Där jag satt bredvid president Obama vid det lilla möte som han och jag just hade tvingat oss in i hoppades jag att vi äntligen skulle komma någonvart. Jag såg tvärsöver bordet på Wen Jiabao och sedan på Indiens, Brasiliens och Sydafrikas ledare. De representerade omkring 40 procent av världens befolkning och deras plats vid detta bord symboliserade en djupgående förändring i globalt inflytande. Länder som bara några decennier tidigare hade varit marginella aktörer i internationella angelägenheter fattade nu avgörande beslut.
När jag iakttog dessa personers kroppsspråk var jag glad att president Obama hade rest till Danmark. Från början var det meningen att han skulle landa i Köpenhamn på fredagens morgon, förhandlingarnas sista dag. Vi hade hoppats ha ett avtal färdigt när han kom, men med de fastkörda förhandlingarna var det omöjligt. I Vita huset blev hans rådgivare nervösa. Med tanke på att samtalen praktiskt taget hade upphört var det väl ingen idé att presidenten reste alls? Detta var ännu ett fall där jag ansåg att vi måste ”ertappas med att försöka”. Jag ringde till presidenten och försäkrade honom att hans personliga ingripande skulle kunna ge den skjuts vi behövde för att komma ut ur återvändsgränden. Han höll med, och snart landade Air Force One i ett iskallt Köpenhamn.
Nu var vi här och gjorde ett försök i sista minuten. En av de kinkiga frågorna var hur man skulle kontrollera om utsläppen verkligen minskade, ifall några sådana beslut fattades. Kineserna, alltid allergiska mot granskning utifrån, motsatte sig alla strikta rapporteringskrav eller kontrollmekanismer. Indierna var mer tillmötesgående. Deras lågmälde premiärminister Manmohan Singh protesterade försiktigt mot kinesernas invändningar. President Zuma, som hade varit en av våra mest högljudda kritiker vid tidigare möten, var också mer konstruktiv och försonlig.
Vi kunde känna att tyngdpunkten i rummet försköts, och vi var inte de enda. I en överraskande uppvisning började en annan kinesisk delegat, en begåvad diplomat som vi brukade ha mycket hjärtliga kontakter med, högt och tydligt kritisera sin regeringschef, som stod långt över honom i rang. Han verkade entusiastisk över att en uppgörelse faktiskt kunde vara nära. Den generade Wen beordrade sin tolk att inte översätta utbrottet. President Obama var angelägen om att få tillbaka mötet på rätt köl och frågade Wen på sitt svala och lugna sätt vad den kinesiske delegaten hade sagt. Wen såg på oss. ”Det var inget viktigt”, svarade han.
Efter mycket övertalning, debatt och kompromissande utformade ledarna i rummet en uppgörelse som var långtifrån perfekt men som räddade toppmötet från fiasko och placerade oss på vägen till framsteg. För första gången enades alla de stora ekonomierna i alla skeden av utveckling om att åta sig att minska koldioxidutsläppen fram till och med 2020 och öppet rapportera om sina insatser. Världen började röra sig bort från den uppdelning i utvecklade länder och utvecklingsländer som hade präglat Kyotoavalet. Detta var en grund att bygga vidare på.
Det var vad presidenten och jag berättade för våra europeiska vänner. I ett annat litet rum trängdes Brown, Sarkozy, Angela Merkel från Tyskland, Fredrik Reinfeldt från Sverige, Lars Løkke Rasmussen från Danmark och José Manuel Barroso från Europakommissionen och lyssnade uppmärksamt till president Obama. De ville ha ett bindande fördrag som resultat av konferensen och gillade inte vår kompromiss. De gick ändå motvilligt med på att stödja den eftersom det inte fanns något livsdugligt alternativ. Européerna hade rätt i att vi inte uppnådde allt vi hade velat i Köpenhamn. Men det är kompromissens natur.
Efter Köpenhamn började jag leta efter sätt att hålla fart i framstegen, även om politiskt motstånd i kongressen och oenighet med Kina och andra på världsscenen gjorde det svårt att uppnå den typ av omfattande reformer vi behövde för att motarbeta klimatförändringarna. Jag ville att vi skulle gå tillväga som i softboll, både offensivt och defensivt.
Det var tanken bakom den koalition för klimat och ren luft som jag tillkännagav i februari 2012, med syfte att reducera vad som kallas ”superförorenare”. Mer än 30 procent av den globala uppvärmningen beror på dessa partiklar: metan, svart kol och fluorkolväten, som avges av djurexkrement, övertäckta soptippar, luftkonditioneringsaggregat, brinnande åkrar, vedspisar och olje- och gasproduktion, bland mycket annat. De är också mycket skadliga för andningsorganen. Den goda nyheten är att dessa växthusgaser sprids snabbare i atmosfären än koldioxid, så en energisk insats för att reducera dem kan också sänka uppvärmningens tempo snabbare. ”En kraftig minskning av utsläpp av mer kortlivade förorenare som sätts in 2015 skulle kunna leda till att stigande temperaturer har jämnats ut med upp till 50 procent 2050”, enligt en vetenskaplig undersökning.
Med detta skulle vi vinna dyrbar tid för att utveckla ny teknik och den politiska viljan att lösa de svårare koldioxidproblemen. Jag började tala med likasinnade stater, särskilt de skandinaviska, om vad vi kunde göra. Vi beslöt att inleda ett offentlig-privat samarbete mellan statliga myndigheter, näringsliv, forskare och stiftelser. Jag ledde en sammankomst på utrikesdepartementet med miljöministrarna från Bangladesh, Kanada, Mexiko och Sverige, Ghanas ambassadör och chefen för det amerikanska miljövårdsverket EPA, Lisa Jackson, där vi lanserade koalitionen. År 2014 består den av trettiosju länder och fyrtiofyra fristående partner, och koalitionen tar stora steg i arbetet på att minska utsläppen av metan från olje- och gasproduktion och av svart kol från dieselavgaser och andra källor. Att hantera avfall i stora städer från Nigeria till Malaysia och minska utsläppen av svart kol från tegeltillverkning i Colombia och Mexiko och av metan i Bangladesh och Ghana må inte få stora rubriker, men sådana åtgärder gör skillnad i det globala arbetet på att motverka klimatförändringarna.
En av mina partner i detta arbete var den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre. Han inbjöd mig till Norge så att jag med egna ögon skulle få se uppvärmningens inverkan på glaciärerna i Arktis. Jag kom till det pittoreska Tromsø norr om polcirkeln i juni 2012. På sommaren är medeltemperaturen omkring 15 grader och det är ljust dygnet runt. Jonas och jag gick ombord på forskningsfartyget Helmer Hanssen och gjorde en tur in i en fjord för att se den smältande isen på närmare håll. Luften var otroligt ren och frisk. Fjällen, alltjämt mestadels snötäckta, såg ut att skjuta rakt upp ur det iskalla vattnet. Jonas talade bekymrat om att glaciärerna minskar. På somrarna tinar Norra Ishavet så mycket att det är isfritt i flera veckor i sträck. Glaciärerna krymper nästan överallt på jorden, i Alperna, Himalaya, Anderna och Klippiga bergen och i Alaska och Afrika.
Alaska värms upp dubbelt så snabbt som resten av USA, och erosion, smältande permafrost och stigande havsnivå tvingar redan vissa samhällen utefter kusten att dra sig inåt landet.
År 2005 gjorde jag sällskap med senator McCain och två andra republikanska senatorer, Lindsey Graham och Susan Collins, på en tur till Whitehorse i Kanada och Barrow i Alaska, USA:s nordligaste punkt. Vi mötte forskare, lokala ledare och äldste från ursprungsbefolkningen som vittnade om uppvärmningens verkningar. Där vi flög över de väldiga barrskogarna kring Yukon såg jag stora bruna ytor där träden hade härjats av invaderande barkborrar, som hade dragit sig norrut därför att temperaturen stigit så att särskilt vintrarna blivit mildare. Dessa döda träd är lättantändliga, och kanadensarna berättade att skogsbränder nu är vanligare. Vi såg själva hur röken steg från en brand i närheten.
Så gott som alla jag talade med på den resan blev omskakade av vad som pågick. En stamäldste hade återvänt till en sjö där han hade fiskat som pojke men tvingats konstatera att den hade torkat ut. Jag träffade personer som hela livet hade deltagit i hundslädtävlingar och inte ens behövde ha vantar på sig längre. I Barrow frös havet förr hela vägen upp till Nordpolen i början av november. Nu hittade invånarna slask i stället för is. I nationalparken Kenai Fjords hade parkvakterna mätt de krympande glaciärerna och visade oss siffrorna. Nu var det så illa att man inte ens kunde se isen från det besökscenter som byggts några tiotal år tidigare för den magnifika utsiktens skull.
Sju år senare såg jag ännu fler bevis i Norge på uppvärmningens obönhörliga förlopp. Jonas var mycket sympatisk och jag beundrade hans lidelse för att bevara sitt lands dyrbara ekosystem. Tyvärr kunde Norge inte göra så mycket av egen kraft och därför engagerade han sig i den kraftfulla diplomati som behövs för att alla länder kring Arktis ska hjälpas åt. Vi diskuterade våra gemensamma bemödanden i Arktiska rådet, den internationella organisation som ska upprätta reglerna för skydd för regionen. Dess permanenta kansli ligger i Tromsø. I rådet ingår alla de viktiga aktörerna: Danmark, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA. Jag delade Jonas engagemang i rådet, och 2011 blev jag den första amerikanska utrikesministern som var med vid ett årsmöte som hölls i Nuuk på Grönland. En av mina allierade i försöken att intressera mina landsmän för Arktiska rådet var Alaskas republikanska senator Lisa Murkowski. Hon följde med mig och inrikesminister Ken Salazar till Nuuk. Jag undertecknade det första juridiskt bindande internationella avtalet mellan de åtta arktiska staterna som ska söka efter och undsätta fartyg i sjönöd. Det var en början som förhoppningsvis banar väg för framtida samarbete om klimatförändring, energi och säkerhet.
Den smältande isen har öppnat nya möjligheter för sjöfart och utvinning av olja och gas över hela Arktis, och det har utlöst en hetsjakt på resurser och territoriella rättigheter. En del av dessa energireserver kan vara enorma. Rysslands president Vladimir Putin hade länge haft ögonen på regionen och kommenderat sin militär att återvända till flera gamla sovjetiska baser i Norra ishavet. År 2007 fäste en rysk ubåt en rysk flagga på havsbotten nära Nordpolen. Rysslands åtgärder väcker oro för en kapprustning i regionen och en ”militarisering” av relationerna kring Arktis. Kanadas premiärminister Stephen Harper har sagt att hans land behöver ”styrkor på marken, fartyg på havet och effektiv övervakning” för att ”försvara sin nationella suveränitet” i Arktis. Kina vill också vinna inflytande i området. Kineserna behöver mycket energi och ser med stora förhoppningar på utsikterna till nya farleder som kan förkorta restiden mellan Shanghai och Hongkong och marknaderna i Europa med hundratals mil. Kina har genomfört fler forskningsexpeditioner i Arktis, byggt ett eget forskningsinstitut i Norge, utvidgat sina investeringar i de nordiska länderna, undertecknat ett handelsavtal med Island och fått observatörsstatus i Arktiska rådet.
Jonas och jag var överens om att denna vår tids guldrusch måste hindras från att knäcka Arktis sköra ekosystem och påskynda uppvärmningen. En ökad ekonomisk aktivitet är oundviklig och kan föras ansvarsfullt, om vi är försiktiga. Men fler fartyg, mer borrning och mer militär i regionen kommer bara att skapa ännu större miljöskador. Tänk bara på effekten av ett oljeutsläpp i Arktis som det som drabbade Mexikanska golfen 2010. Om vi låter Arktis bli till ett Vilda västern utsätter vi jordens hälsotillstånd och vår egen säkerhet för stora faror.
Jag hoppas att Arktiska rådets medlemmar kommer att enas om hur Arktis ska skyddas och användas. I dag är det väl inte en fråga som tänder allmänna opinionen, men det är en av de viktigaste långsiktiga frågor vi måste lösa.
Trots en stark maning till handling från president Obama i hans andra installationstal stoppas fortfarande en seriös, övergripande insats mot den globala uppvärmningen av en halsstarrig politisk opposition i USA. Recessionen minskade visserligen våra utsläpp men den gjorde det också svårare att mobilisera den politiska viljan till en mer meningsfull omläggning. När ekonomin knakar och människor letar efter arbete sjunker många andra bekymmer i bakgrunden. Och den gamla felaktiga föreställningen om att man måste välja mellan att stimulera ekonomin och skydda miljön kommer än en gång upp till ytan. Ett undantag har varit den snabba övergången från kol till naturgas i elproduktionen. Förbränningen av naturgas avger bara ungefär hälften av de växthusgaser som kol avger, så länge metan hindras från att läcka ur gaskällorna, även om produktionen medför andra miljörisker. För att dra full fördel av våra stora naturgasresurser måste delstaterna och den federala regeringen ställa upp med bättre bestämmelser, större transparens och rigorös tillämpning.
Jag önskar att vi hade åstadkommit mer i kampen mot den globala uppvärmningen under Obamaadministrationens fyra första år. Att vi förlorade kongressen var ett svårt bakslag, eftersom den republikanska majoriteten till skillnad från konservativa partier i andra länder har gjort det till en central del av sin valplattform att förneka klimatförändringarna och motsätta sig även ekonomiskt gynnsamma insatser mot den. Men vi får inte låta oss slås ner av problemets omfattning eller oppositionens tjurskallighet. Vi måste gå vidare med praktiska åtgärder som fungerar. När jag träffade Etiopiens regeringschef i Köpenhamn betygade han att världen blickade mot USA i hopp om att vi skulle gå i spetsen för arbetet mot den globala uppvärmningen. Jag anser att det är ett ansvar vi bör ta på oss och en chans som vi bör gripa. Vi är ju alltjämt den största ekonomin och släpper ut näst mest koldioxid. Ju allvarligare temperaturhöjningens sviter blir, desto viktigare blir det för oss att ta ledningen. De viktiga uppfinningar som kommer att hjälpa oss, vare sig det är ny ren energiteknik, metoder för att skilja ut kol eller sätt att öka vår energieffektivitet, blir det med stor sannolikhet våra forskare och laboratorier som står för. Och lägger vi om vårt sätt att producera och spara energi kan det ge ett stort bidrag till vår ekonomi.
Trots att Kinas ledare uppträder hårdnackat i internationella sammanhang vidtar de betydande åtgärder i sitt eget land för att investera i förnybar energi och ta itu med sina miljöproblem. Under årens lopp har trycket från gräsrötterna ökat i frågor som föroreningar och luftens och vattnets kvalitet. I januari 2013 var luften i Beijing och närmare trettio andra stora städer i Kina tjugofem gånger mer bemängd av föroreningar än någon amerikansk stad skulle anse riskfritt. Vår ambassad i Beijing gjorde en mycket viktig insats då den informerade allmänheten om föroreningarna, bland annat med uppdateringar varje timme på Twitter. Läget blev så ansträngt att statsledningen karakteriserade föroreningarna som ett hot mot landets stabilitet och började mäta dem och offentliggöra egna siffror på luftens kvalitet.
I juni 2013 undertecknade presidenterna Obama och Xi en överenskommelse om gemensamma insatser mot vissa ”superförorenare”, de fluorkolväten som huvudsakligen härrör från luftkonditioneringsaggregat. Det var det första avtalet mellan USA och Kina om att specifikt agera mot uppvärmningen. Lyckas dessa åtgärder kan de kanske övertyga Kina om att en gemensam global insats ligger i dess eget långsiktiga intresse. Att USA och Kina är eniga blir avgörande för ett globalt avtal.
Nästa stora internationella milstolpe når vi i Paris 2015, då den process som inleddes i Köpenhamn förhoppningsvis kulminerar i ett juridiskt bindande avtal om utsläpp och motåtgärder som kan tillämpas i alla världens länder. Det blir inte lätt att nå det målet, det har vi redan sett, men det blir verkligen ett reellt tillfälle att gå framåt.
Amerikas förmåga att ta ledningen i denna miljö hänger på vad vi själva är villiga att göra. Inga länder kommer att rätta sig efter oss bara för att vi säger åt dem att göra det. De vill se oss ta stora egna steg – och vi bör vilja göra det. Att vi inte lyckades få igenom en övergripande klimatlag i senaten 2009 gjorde vårt förhandlingsarbete i Köpenhamn mycket svårare. För att lyckas i Paris måste vi kunna visa upp konkreta resultat här hemma. President Obamas klimatplan från juni 2013 är ett viktigt steg i rätt riktning, och trots kongressens totalstopp går presidenten vidare med kraftfulla exekutiva åtgärder. Sedan 2008 har vi nästan fördubblat produktionen av energi från rena, förnybara källor: vind, sol och jordvärme. Vi har förbättrat fordonsmotorernas bränsleeffektivitet och för första gången mätt växtgasutsläppen från våra största källor. År 2012 sjönk våra koldioxidutsläpp till sin lägsta nivå på tjugo år. Men mycket återstår. Att bygga upp en bred nationell enighet om att något måste göras mot det överhängande klimathotet och att inskärpa att djärva och övergripande medel måste tillgripas blir inte lätt, men det är absolut nödvändigt.
De viktigaste rösterna på detta område som vi måste lyssna till tillhör de många vilkas liv och försörjning hotas mest av klimatförändringarna: inuiter i Alaska som ser sina fiskevatten torrläggas och marken utanför sina byar eroderas; önationernas invånare som försöker ringa i larmklockan innan deras hem försvinner i djupet för alltid; militära planerare och underrättelseanalytiker som gör sig redo för framtida konflikter och kriser orsakade av den globala uppvärmningen; alla familjer, företag och samhällen som har drabbats av extrema väderförhållanden. På konferensen 2009 i Köpenhamn kom de mest gripande bönerna om insatser från ledarna från de små önationerna, som hotar att dränkas av stigande havsnivåer. ”Om allt går vidare som förut kommer vi inte att leva”, sade en. ”Vi kommer att dö. Vårt land försvinner.”