Algeriet är ett av dessa komplicerade länder som tvingar USA att gå balansgång mellan intressen och värderingar. Det har varit en viktig allierad i kampen mot al-Qaida och var en potentiell stabiliserande kraft i Nordafrika medan Libyen och Mali sjönk ner i kaos. Men de mänskliga rättigheterna sitter trångt och ekonomin är ganska sluten.
Det var viktigt att vårt samarbete i säkerhetsfrågor fortsatte, och vi ville också uppmuntra till förbättringar i mänskliga rättigheter och till en mer öppen ekonomi i Algeriet. När regeringen begärde in utländska anbud på kraftverk och för att modernisera sin energisektor såg jag en chans att höja välståndet i Algeriet och ett tillfälle för det amerikanska näringslivet. General Electric tävlade om kontraktet på 2,5 miljarder dollar. Jag har alldeles för ofta sett riskovilliga amerikanska företag hålla sig borta från tillväxtekonomier eller riskabla marknader medan asiatiska och europeiska företag har tagit hem order och gjort stora vinster. Statsägda eller statskontrollerade företag var särskilt svåra konkurrenter eftersom de spelade efter sina egna regler, hade obegränsade resurser och inte gjorde sig något samvete av att bryta mot internationella förbud mot mutor och bestickning. Vår egen tillväxt gick fortfarande alltför långsamt och arbetslösheten var alldeles för hög, och därför hade vi inte råd att låta gynnsamma tillfällen gå oss ur händerna eller finna oss i snedvriden konkurrens. GE:s beslut att ge sig in på den algeriska marknaden var ett djärvt steg av ett amerikanskt flaggskeppsföretag, som öppnade möjligheter till ekonomiska fördelar inom USA och strategiska fördelar i Nordafrika.
I oktober 2012 återvände jag till Alger för att uppmana regeringen att gå vidare med sina politiska reformer, utöka säkerhetssamarbetet i Mali och överväga affären med GE. President Abdelaziz Bouteflika tog emot mig på en röd matta utanför Mouradiapalatset, en stor vit villa med arkader i morisk stil. Bakom honom stod rader av algeriska kavallerister i givakt i sina traditionella röda tunikor och gröna byxor. Sedan vi tillsammans hade inspekterat hedersgardet förde den sjuttiofemårige Bouteflika in mig i palatset, och vi satt i tre timmar och samtalade om många ämnen, från den globala uppvärmningens verkningar till hot från al-Qaida. Jag ställde också frågor om energiprojektet, och när jag lämnade Alger var jag optimistisk om att företaget skulle få en ärlig chans att vinna kontraktet.
Mindre än ett år senare vann GE kontraktet på sex naturgasdrivna kraftverk, som väntas öka Algeriets kapacitet att generera elektricitet med omkring 70 procent. De följande åren kommer GE att bygga generatorer och väldiga turbiner till dessa anläggningar i Schenectady i delstaten New York och i Greenville, South Carolina, vilket ger tusentals arbetstillfällen. ”Det visar världen att vi fortfarande är nummer ett i energiproducerande utrustning i världsklass”, sade en lokal fackföreningsrepresentant i Schenectady i tidningen Times-Union. Det bekräftade också en erfarenhet som jag hade gjort och som hade styrt mycket av vårt arbete på utrikesdepartementet de fyra senaste åren: eftersom energi och ekonomi ligger allt närmare vår strategiska planerings hjärta måste de också ligga i den amerikanska diplomatins hjärta.
När jag blev utrikesminister 2009 inriktade jag mig på två stora frågor i världsekonomin. Kunde vi bibehålla och skapa goda arbetstillfällen inom landet och påskynda återhämtningen genom att öppna nya marknader och stimulera exporten? Och skulle vi låta Kina och andra tämligen slutna marknader fortsätta att skriva om den globala ekonomins regler på ett sätt som med säkerhet skulle missgynna vår arbetskraft och våra företag? Svaren avgjorde om Amerika skulle fortsätta att leda världens ekonomi och om vi kunde återupprätta vårt eget folks välstånd.
Av tradition har handel, energi och internationell ekonomi inte legat på utrikesministrarnas bord. Vi har ju en chefsförhandlare i handelsfrågor och handels-, energi- och finansministrar. Men den globala finanskrisen gjorde de uppdelningarna opraktiska. Det var mer uppenbart än någonsin att USA:s ekonomiska styrka och vårt globala ledarskap hängde samman. Vi skulle inte ha det ena utan det andra.
Jag kallade vårt arbete för ”ekonomisk statskonst” och uppmanade våra diplomater världen runt att sätta den högst på dagordningen. Vi hade diplomatiska poster i mer än 270 städer, och på många ställen hade vi fasta ekonomiska medarbetare. Jag ville använda dessa resurser till att skapa nya tillfällen till tillväxt och gemensamt välstånd. I fyra år framåt höll vi stånd mot protektionism och merkantilism, arbetade för amerikanska företag och amerikansk arbetskraft, ansträngde oss för att dra mer utländska direktinvesteringar till vårt land och utnyttjade energirevolutionen, som bidrog till återhämtningen i USA och omformade det globala strategiska landskapet.
Amerika har i årtionden arbetat för att skapa en global ekonomi med fri, öppen och transparent handel och investeringsverksamhet, med tydliga regler som gynnar alla.
Det nuvarande globala handelssystemet följer inte dessa normer fullt ut. Den snedvrids inte bara av handelshinder i utvecklings- och tillväxtekonomierna utan även av särintressenas makt i de utvecklade länderna, även i USA. Det är inte rätt av andra länder att stänga ute våra varor och tjänster, begära mutor eller stjäla våra patent, och det är inte heller rätt av oss att utnyttja vår patentlagstiftning till att hindra fattiga människor i låginkomstländer från tillgång till livräddande generiska mediciner. (Det arbete som Clinton Health Access Initiative uträttar för att sänka priserna och utöka volymen på aidsmediciner bevisar att det finns sätt att rädda liv och samtidigt värna legitima ekonomiska intressen.) För att handeln ska bli både rättvisare och friare måste utvecklingsländerna höja sin produktivitet, förbättra villkoren för sin arbetskraft och skydda miljön. Och vi i USA måste bli bättre på att ordna arbete åt dem som har missgynnats av handeln.
För närvarande förhandlar USA om omfattande överenskommelser med elva länder i Asien och i Nord- och Sydamerika och även med EU. Vi bör gå in för att sätta punkt för valutamanipulation, miljöförstörelse och urusla arbetsförhållanden i utvecklingsländerna och harmonisera bestämmelserna med EU. Vi bör också undvika att ställa upp med fördelar som företag i olika länder efterfrågar, även våra egna, till exempel rätt för dem eller deras investerare att stämma utländska regeringar i syfte att försvaga deras lagstiftning rörande miljö och folkhälsa, så som Philip Morris redan försöker göra i Australien. USA bör arbeta för en jämn spelplan där alla har lika stora chanser, inte för speciella favörer.
Trots alla sina problem har ett mer öppet handelssystem lyft fler människor ur fattigdom de senaste trettiofem åren än under någon annan jämförbar period i historien. Och det råder mindre obalans i vår handel med de länder som vi har avtal med, till exempel Kanada och Mexiko, än med dem som vi inte har avtal med, till exempel Kina. Om ett öppet system fungerar bättre hjälper det fler människor än statskapitalism, petrokapitalism, valutamanipulation och korruption någonsin kommer att göra.
Jag hade föresatt mig att göra allt jag kunde för att hjälpa våra företag och vår arbetskraft att gripa fler av de legitima chanser som redan fanns. Vi hade stark motvind från länder som ville ha ett helt annat system.
Kina hade blivit den ledande företrädaren för den ekonomiska modell som kallas statskapitalism, där statsägda eller statssubventionerade företag använder offentliga medel för att dominera marknader och främja sina strategiska intressen. Statskapitalismen liksom en rad nya former för protektionism som medför barriärer innanför nationsgränserna – bestämmelser som gynnar inhemska företag, diskriminering av utländska företag och framtvingad tekniköverföring – utgjorde ett växande hot mot amerikanska företags konkurrensförmåga på viktiga marknader. Dessa åtgärder stod i strid med de värderingar och principer som vi hade arbetat på att förankra i den globala ekonomin. Vi trodde på ett öppet, fritt, transparent och rättvist system med tydliga regler som gynnade alla.
Kina var också den största syndaren när det gällde nya former av protektionism och statskapitalism men ingalunda ensamt i den branschen. År 2011 hade de statsägda investeringsfonderna, som i många fall får sina intäkter från export på olja och naturgas, blivit så stora att de stod för omkring 12 procent av alla investeringar i hela världen. Alltfler statsägda och statssubventionerade företag opererade inte bara på sina hemmamarknader utan jorden runt, ibland i hemlighet, ofta utan den transparens och möjlighet att utkräva ansvar som aktieägare och tillsynsmyndigheter garanterar. Vi såg hybridföretag posera som kommersiella aktörer som i verkligheten kontrollerades av stater och vilkas agerande hade strategiska konsekvenser, till exempel Rysslands Gazprom.
Som senator hade jag varskott om att Kina, som är medlem av Världshandelsorganisationen, ”måste övertalas att spela efter reglerna på den globala marknadsplatsen”, och jag var orolig för att Bushadministrationens laissez faire-filosofi skulle ge kineserna fria händer. År 2004 kom ledningen för ett legendariskt företag i delstaten New York, Corning Glass, till mig och berättade om ett problem som belyste de svårigheter vi stod inför. Corning, som driver sin verksamhet i orten med samma namn, är berömt för det reptåliga ”gorillaglas” som används i smarta telefoner, läsplattor och notebooks av mer än trettiotre märken, bland dem Apples iPhone. Corning producerar också avancerade displaymekanismer med flytande kristall i datorskärmar och teveapparater och även optiska fibrer och kablar för kommunikationsindustrin, rena filter för dieselmotorer och ett brett sortiment av andra produkter. Företaget lägger ner mer än 700 miljoner dollar om året på forskning. År 2004 var tekniken och produkterna av så hög kvalitet att tillverkarna i Kina ansåg sig behöva extra hjälp för att kunna konkurrera. De bad följaktligen sina vänner i Kinas statsledning att antingen hålla Corning utanför marknaden helt och hållet eller lägga orimligt hög tull på deras fiberoptik. Det förekom också fräcka försök att stjäla företagets patent.
Detta var inte hederligt, och det var också ett hot mot framtiden för ett företag som sysselsatte tusentals invånare i delstaten New York. I april 2004 inbjöd jag Kinas ambassadör till mitt kansli i senaten och skrev ett vasst brev till Kinas handelsminister. Jag gjorde också allt jag kunde för att värva Bushadministrationens stöd. Jag fick ingen större uppmärksamhet från Vita huset så jag tog upp Cornings ärende direkt med president Bush då Bills presidentbibliotek invigdes i Little Rock i Arkansas. ”Detta förstklassiga amerikanska företag hotas”, sade jag. ”Er administration måste hjälpa mig att hjälpa dem.” Presidenten lovade att ta hand om saken och det gjorde han också. I december avskaffade Kina den diskriminerande tullen. När Corning fick konkurrera på en jämn spelplan gick affärerna lysande.
Andra amerikanska företag möts av liknande svårigheter. I oktober 2009 införde Kina nya bestämmelser för sin posthantering som krävde att utländska expressföretag skaffade sig licens för sin verksamhet. Åtgärden uppfattades allmänt som ett sätt för den kinesiska regeringen att bygga ut sin egen expressverksamhet, som sköts av det statskontrollerade China Post. De stora amerikanska expressföretagen FedEx och UPS hade arbetat i Kina i många år. Före 2009 hade FedEx tillstånd att operera i femtioåtta städer där, UPS i trettio. Båda företagen befarade att kineserna skulle kraftigt begränsa deras licenser. Våra ambassadörer i Beijing, först Jon Huntsman och sedan Gary Locke (som i egenskap av före detta handelsminister förstod hur viktigt detta var), tog upp frågan med den kinesiska regeringen men förgäves. Till sist kom Fred Smith, FedEx vd, till mig och bad om hjälp.
Jag talade direkt med Wang Qishan, som var vice regeringschef med ansvar för ekonomin och en person som jag hade lärt känna och respektera. Handelsminister John Bryson och jag gick vidare med ett gemensamt brev. Efter våra insatser fick FedEx besked om att företaget hade beviljats licens men endast för åtta städer i Kina, och UPS fick bara fem. Det var en början men inte alls tillräckligt. Jag avfattade en ny skrivelse till Wang. Långt om länge lovade kineserna att bevilja tillstånd för de återstående städerna under en treårig interimperiod. Ambassaden rapporterade att de kinesiska byråkraterna var förvånade över att frågan hade tagits upp på så hög nivå i den amerikanska statsledningen. När detta skrivs har båda företagen kvar sitt tillstånd att verka i Kina. Kineserna har hållit sitt löfte att öka antalet licenser, men både FedEx och UPS är fortfarande osäkra på hur stor tillväxtpotential de har i framtiden.
Jag var beredd att fortsätta att slåss för enskilda amerikanska företag, men med den volym som det var fråga om måste vi tänka i större banor. Sommaren 2011 klargjorde jag att USA ämnade försvara ett rättvist globalt ekonomiskt system. Jag begav mig till Hongkong, en ö av entreprenörskapitalism knuten till Kinas alltjämt statsdominerade ekonomi. Hongkong såg ut att vara det perfekta stället att argumentera för en jämn spelplan och gemensamma ekonomiska regler för hela världen. Jag hade gjort min första resa dit på 1980-talet då jag följde med en handelsdelegation ledd av Bill som skulle främja Arkansas företag och export. Den här gången försökte jag sälja mer än sojabönor. Jag sålde den amerikanska modellen med fria marknader för fria människor. Den hade fått stryk under finanskrisen och allt fler nationer tog en ny titt på den kinesiska varianten av statskapitalism och autokrati, som fortfor att producera en imponerande ekonomisk tillväxt. I ett tal på Shangri-La Hotel inför en stor samling företagsledare från hela regionen lade jag fram mina argument.
”Vi måste börja med det mest brådskande ärendet: att räta upp våra ekonomier i den globala finanskrisens efterdyningar. Det innebär att vi måste föra en mer balanserad strategi för global ekonomisk tillväxt.” Utvecklade länder som USA behövde bygga mer hemma och sälja mer utomlands (vilket skulle skapa arbetstillfällen, rivstarta vår återhämtning och bidra till att tillväxten tog fart i resten av världen). Samtidigt behövde länder i snabb utveckling i Asien och på andra håll, som hade ackumulerat mycket sparkapital, konsumera mer – och förstärka och modernisera sina finans- och handelsåtgärder så att den ekonomiska spelplanen blev jämnare och de globala marknaderna stabilare.
Jag medgav att utvecklingsekonomierna, som hade hundratals miljoner människor kvar att lyfta ur fattigdomen, stod inför speciella svårigheter. Kina brukade säga att detta imperativ uppvägde alla skyldigheter att spela enligt de etablerade internationella reglerna för affärer, arbetsmarknad och mänskliga rättigheter. Jag kontrade med att Kina och andra tillväxtekonomier hade gynnats kraftigt av det internationella system som USA bidragit till att skapa, bland annat deras medlemskap i Världshandelsorganisationen, och nu måste de ta sin del av ansvaret för att vidmakthålla det. Dessutom var det faktiskt det bästa sättet att garantera fortsatt tillväxt och välstånd och hjälpa ännu fler människor att ta sig upp ur fattigdomen och in i medelklassen, såväl i utvecklade länder som i utvecklingsländer.
Malaysiska tillverkare ville ju kunna nå utländska marknader lika mycket som de amerikanska. Indiska företag ville behandlas rättvist när de investerade utomlands, precis som vi själva. Kinesiska konstnärer ville skydda sina verk från piratkopiering. Alla samhällen som ville utveckla en stark forsknings- och tekniksektor måste ha patentskydd, annars skulle det bli mer riskabelt och mindre lönsamt att syssla med uppfinningar och innovationer. Och jag avvisade eftertryckligt idén med ett regelverk för de stora industrialiserade ekonomierna som USA och ett annat för tillväxtmarknader som Kina. ”Tillräckligt mycket av världens handel sker med utvecklingsländer för att systemet skulle upphöra att fungera om de lämnades utanför det regelbaserade systemet”, inskärpte jag. ”Och i sista hand blir alla fattigare på det.”
Tyvärr brydde sig ingen så mycket om handeln den dagen utan desto mer om ett drama som utspelade sig hundratals mil bort, i Washington, ett drama som hotade att motbevisa mitt resonemang och rasera världens förtroende för Amerikas ekonomiska ledarskap.
I mitten av maj 2011 hade den amerikanska statsledningen slagit i sitt skuldtak, och presidenten och kongressen hade bara kort tid på sig att höja det eller stå inför risken att inte kunna betala landets skulder, något som skulle få katastrofala följder för oss själva och världsekonomin. Trots de höga insatserna hade många svårt att förstå vad det rörde sig om. Många uppfattade det som om kongressen debatterade om den skulle ge sig själv tillåtelse att betala ut mängder av pengar och dra på sig nya skulder. Men så var det inte alls. Den verkliga frågan var om kongressen skulle rösta för att betala skulder den hade ådragit sig i lagförslag om utgifter som redan hade blivit lag. De allra flesta länder behöver inte ta ett extra steg som detta, så det var också svårt för andra att få begrepp om vad som pågick.
Somliga i kongressen hävdade att vi för första gången i historien borde vägra att betala våra skulder och låta landet gå i konkurs, trots alla följder för världsekonomin och USA:s trovärdighet och ledarskap. Från alla kontinenter hörde vi utländska ledare uttrycka sin oro. I Kina, som hade investerat mer än en biljon dollar i amerikanska statsobligationer, var nervositeten mycket stor. Den statsägda tidningen Xinhua speglade den härskande inställningen: ”Med tanke på att USA är världens största ekonomi och utfärdar den dominerande internationella reservvalutan är sådant politiskt spel för att vinna fördelar i en kris ansvarslöst och farligt.” När detta scenario spelades upp än en gång, år 2013, gick kineserna längre. De började tala om en ”avamerikaniserad värld” och ansåg att det var dags att se sig om efter en annan reservvaluta vid sidan av dollarn. Eftersom vi var skyldiga dem så mycket kunde de med fog framställa en sådan utgång som mer sannolik.
När jag kom till Hongkong hade krisen blivit glödhet. Jag vaknade till rubriken ”Överläggningar om statsskulden i slutskedet men partierna slåss fortfarande” i den lokala engelskspråkiga tidningen. I Government House tog Donald Tsang, chef för Hongkongs speciella administrativa region, som vanligt emot mig med ett leende och en bugning men ställde de frågor som alla i Asien och världen runt ville ha svar på: Vad är det som händer i Washington? Kan vi fortfarande lita på den amerikanska ekonomin? Jag hörde samma frågor vid en mottagning med företagsledare innan jag höll mitt anförande.
Jag svarade givetvis att de kunde lita på oss. Jag var alldeles säker på att man skulle nå en uppgörelse, sade jag. Inom mig höll jag tummarna och hoppades att det var sant.
Alltsammans var en påminnelse om hur noga resten av världen iakttar hur vi fattar våra beslut och hur central vår ekonomiska styrka och politiska handlingskraft är för vårt globala ledarskap. Ingen borde någonsin tvivla på USA:s kreditvärdighet, och utrikesministern borde inte behöva lugna andra länders invånare offentligt om att vi kommer att betala våra skulder. Punkt slut.
Jag hade mitt svåraste försäljningsuppdrag framför mig, på andra sidan bron i Shenzhen där jag skulle träffa min kinesiska motsvarighet, statsrådgivaren Dai Bingguo. Kineserna följde vårt dysfunktionella politiska agerande med en blandning av häpnad, oro och förväntan. Inte så att de hoppades att något verkligt förödande skulle inträffa eftersom de väl visste hur inbördes beroende våra ekonomier hade blivit. Men ju mer förlamat USA såg ut att vara, desto friskare skulle Kina te sig för världen. Kineserna kunde säga till potentiella partner att vi inte var att lita på, till skillnad från dem själva. Jag fick intrycket att Dai gärna dröjde vid Amerikas finansiella elände, och han talade i lätt sardonisk ton om vårt låsta politiska läge. Det tänkte jag inte finna mig i. ”Vi kan sitta i sex timmar och tala om Kinas inrikespolitiska brister och svagheter”, kontrade jag. Efter mötet med Dai var jag ännu mer övertygad om att vi måste undvika dessa självförvållade skador och städa upp i vårt eget hus.
Trots det pågående dramat i Washington använde jag mitt tal i Hongkong till att kraftigt markera betydelsen av att alla följde de globalt godtagna ekonomiska trafikreglerna. Men blotta ord räckte inte. I sitt tal till nationen 2012 slog president Obama fast att han inte ämnade stå overksam när våra konkurrenter slirade med sin regeltillämpning. Administrationen förde redan nästan dubbelt så många processer mot Kina om kränkningar av villkoren i våra affärsavtal som Bushadministrationen hade gjort. En särskild tillsynsmyndighet, Trade Enforcement Unit, skulle slå ner på regelbrott som skadade våra intressen och de fria marknadernas funktioner. Och när andra nationer subventionerade sin export på ett sätt som missgynnade oss skulle vi erbjuda våra företag motsvarande stöd.
Många amerikanska arbetstillfällen är beroende av att spelplanen är jämn och att tydliga, rättvisa regler följs. I genomsnitt motsvaras exportvaror för 1 miljard dollar av mellan 5 000 och 5 400 heltidsarbeten, som i sin tur avlönas med mellan 13 och 18 procent mer än arbeten i sektorer som inte är exportrelaterade. År 2010 satte president Obama som mål för vår export att den skulle fördubblas på fem år. Administrationen arbetade flitigt på att förbättra och ratificera handelsavtal med Sydkorea, Colombia och Panama som hade förhandlats fram under president Bush, och överläggningar med många länder runt Stilla havet och med EU inleddes också.
Jag gjorde det till ett personligt uppdrag att främja exporten. Under mina resor slog jag ofta ett slag för ett amerikanskt företag eller någon produkt, som GE i Algeriet. Ett annat exempel var när jag i oktober 2009 besökte Boeing Design Center i Moskva eftersom Boeing hade försökt få kontrakt på nya plan med ryssarna. Jag framhöll att Boeings plan satte den globala kvalitetsnormen, och när jag hade rest gick ambassaden vidare på samma linje. År 2010 beställde ryssarna femtio 737:or för närmare 4 miljarder dollar, motsvarande tusentals amerikanska arbetstillfällen. Och vi bemödade oss inte bara för stora koncerner som Boeing eller GE utan propagerade också för små och medelstora företag över hela landet som ville komma ut på världsmarknaden.
Vi kom med nya initiativ som Direct Line, ett arrangemang där våra ambassadörer förde samtal eller ordnade videokonferenser med amerikanska företag som var intresserade av nya marknader. Vår ambassadör i Spanien höll en videokonferens där trettio företag diskuterade skyddet av patenträttigheter, vår ambassadör i Chile ordnade en om förnybar energi där.
Utrikesdepartementet samarbetade med handelsdepartementet och med delstatliga och lokala myndigheter om projektet Select-USA, som president Obama lanserade i juni 2011. Det skulle locka fler utländska direktinvesteringar till vårt land. Sådana investeringar bar redan upp mer än 5 miljoner arbetstillfällen, varav 2 miljoner i tillverkningsindustrin. De första resultaten var uppmuntrande. I oktober 2013 satte presidenten strålkastarljuset på 220 nya arbetstillfällen på ett österrikiskt företag som tillverkade bildelar i Cartersville i Georgia och på det kanadensiska bolaget Bombardier, som investerat 600 miljoner dollar i Wichita i Kansas.
Ett föga uppmärksammat men riktigt effektivt instrument var utrikesdepartementets luftfartsdiplomati. Under mina fyra år förhandlade våra experter fram femton avtal i projektet Open Skies med länder i hela världen, och hela antalet var därmed uppe i över hundra. Dessa avtal öppnade nya rutter för amerikanska flygbolag. Enligt oberoende beräkningar inbringade direktlinjen mellan Memphis och Amsterdam Tennessees ekonomi 120 miljoner dollar om året och ledde till mer än 2 200 arbetstillfällen i delstaten. Och när American Airlines började flyga direkt till Madrid tillfördes ekonomin i Dallas-Fort Worth mer än 100 miljoner dollar om året.
Sedan 2009 har den amerikanska exporten ökat med 50 procent och alltså vuxit fyra gånger fortare än ekonomin som helhet. Alla dessa försäljningar av amerikanska varor utomlands har bidragit med omkring 700 miljarder till vår totala ekonomiska produktion, svarar för ända upp till en tredjedel av vår ekonomiska tillväxt och avlönar cirka 1,6 miljoner anställda i den privata sektorn. Miljoner amerikaner är alltjämt arbetslösa, men detta är meningsfulla resultat.
Att sänka hindren för amerikanska företag var en mycket angelägen uppgift för oss. Andra lika angelägna var att höja normerna på utländska marknader på viktiga punkter som fackliga rättigheter, miljöskydd, statsägda företags uppträdande och patent- och mönsterskydd. Amerikanska företag rättade sig redan efter dessa normer, men i många andra länder brast det. Vi ville jämna ut spelplanen och under tiden förbättra tillvaron för många i hela världen. Vi hade alltför länge sett företag stänga fabriker och lämna USA därför att de kunde producera billigare i andra länder, där de inte behövde betala anständiga löner eller rätta sig efter våra miljövårdsregler. Diplomati och handelsförhandlingar om höjda normer utomlands kunde bidra till ett annat synsätt.
Jag var alldeles särskilt engagerad i att förbättra arbetsförhållandena utomlands. Genom åren hade jag träffat många, inte minst kvinnor och till och med barn, som arbetade under de ohyggligaste förhållanden. Det mest hjärtslitande var offren för trafficking och tvångsarbete, vår tids slaveri.
I juli 2012 träffade jag kvinnliga aktivister i Siem Reap i Kambodja och även en lokal företrädare för organisationen Solidarity Center, delvis finansierad av de amerikanska fackförbundens centralorganisation AFL-CIO som arbetar för bättre fackliga rättigheter världen runt. Dessa kambodjanska kvinnor berättade om de många svårigheter de kämpade mot. Alltför många arbetsgivare tvingade sina anställda till långa arbetsdagar, ofta under riskabla förhållanden. Många barn fick arbeta i jordbruket, slå tegel och tigga på gatorna. Barn från byar på landet såldes till städerna där de utnyttjades sexuellt, ofta av utländska män som kunde betala tusentals dollar för små oskulder eller ägna sig åt andra former av barnsexturism. Alltför många poliser på alla nivåer var illa utbildade, om alls, att angripa dessa problem eller skydda offren, och alltför många i den offentliga förvaltningen blundade eller, än värre, profiterade på människohandeln.
När jag var i Siem Reap 2012 besökte jag ett kombinerat härbärge och rehabiliteringscenter för offer för trafficking som drevs av en modig kvinna vid namn Somaly Mam. Hon hade sålts till en bordell som liten flicka och våldtagits och misshandlats gång på gång innan hon lyckades fly. År 1996 startade hon en rörelse för att rädda andra flickor som råkat ut för samma öde och hjälpte dem att bygga upp ett nytt liv, så som hon själv hade gjort. År 2010 drev hennes organisation, delvis finansierad av USA:s utrikesdepartement, tre sådana härbärgen i Kambodja som gav trygghet och omvårdnad, även rehabilitering och yrkesutbildning, så att dessa barn kunde återinlemmas i samhället.
De flickor jag träffade var chockerande unga för att ha varit utsatta för sådana fruktansvärda övergrepp, men jag märkte att den kärlek och vård de fick hade tänt ljuset i deras ögon igen. Några visade mig ivrigt omkring, andra var blygare och stod vid sidan av och undrade vad all denna uppståndelse hade med dem att göra.
Trafficking förekommer inte bara i Kambodja eller i Sydostasien i stort. Närmare 30 miljoner människor världen runt är slavar i ett eller annat avseende. De är fångade i prostitution eller sliter på fält eller i fabriker eller på fiskebåtar. USA är inte immunt. År 2010 åtalades sex ”rekryterare” på Hawaii i det största traffickingmålet i USA:s historia. De hade tvingat fyrahundra thailändare till jordbruksarbete genom att lägga beslag på deras pass och hotat med att de skulle utvisas om de klagade.
Jag utsåg Lou CdeBaca, en före detta federal åklagare som belönats med tapperhetsmedalj, att skärpa våra globala insatser mot trafficking och lägga fram rapporter om hur lagarna mot denna vidriga företeelse tillämpades i 177 länder. Jag bad honom också granska vårt eget land, något som departementet aldrig hade gjort tidigare, eftersom vi själva måste rätta oss efter samma stränga regler som vi väntade oss att andra skulle göra. Om sådana utredningar avslöjar traffickingbrott ska sanktioner enligt lag införas mot länderna i fråga, så de blir ett kraftfullt diplomatiskt redskap för konkreta åtgärder.
Utöver trafficking ville jag också ingripa mot de skrupelfria, rentav kriminella, arbetsgivare som med statens hjälp exploaterade sina anställda, såväl vuxna som barn. Det är en anledning till att jag starkt understöder rätten att bilda fackföreningar. Efter årtiondens kamp bildade Amerikas arbetstagare fackföreningar som var tillräckligt starka för att slå vakt om deras rättigheter och säkra reformer som åtta timmars arbetsdag och minimilön. Sådana framsteg har bidragit till att skapa och vidmakthålla den amerikanska medelklassen.
I många länder är fackföreningar alltjämt förbjudna och arbetstagarna har få rättigheter, om ens några. Det skadar dem själva och även amerikanska arbetstagare därför att det ger upphov till orättvis konkurrens som pressar ner lönerna för alla. I motsats till vad vissa regeringar och arbetsgivare tror visar forskningen att respekt för arbetarnas rättigheter ger positiva långsiktiga ekonomiska resultat, exempelvis större utländska direktinvesteringar. Om fler anställda förs in i den öppna ekonomin och de får rimligt skydd sprids ringar på vattnet som gynnar hela samhället. Ojämlikheten minskar och rörligheten ökar. Skatter betalas. Länder och samhällen blir starkare och förmår uppfylla sina medborgares förväntningar och förhoppningar. Omvänt står det samhällen dyrt att förvägra arbetstagarna deras rättigheter, i form av minskad produktivitet, innovationsverksamhet och tillväxt. Rättsstaten undergrävs och frön till instabilitet sås. Och vi tar skada när utländska arbetstagare inte har råd att köpa amerikanska produkter.
Redan 1999 tog jag upp några av dessa frågor i ett anförande på Sorbonne i Paris som jag hade gett rubriken ”Globalisering in i nästa årtusende”. Skulle större ekonomiskt inbördes beroende leda till större tillväxt, stabilitet och innovation för människor världen runt? Eller skulle det bara få till följd att miljarder människor hamnade längst ner på det ekonomiska trappsteget? Skulle det skapa fler möjligheter för alla eller bara belöna dem som redan har turen att kunna navigera i informationsåldern? Det var dags att tackla ”den skenande globala kapitalismens värsta effekter” och ”sätta ett mänskligt ansikte på den globala ekonomin, låta arbetstagare överallt få del av dess framgångar och ge dem möjligheter att skörda dess vinster” samtidigt som vi skapade ”sociala säkerhetsnät för de mest utsatta”. Tio år senare hade dessa frågor bara blivit mer angelägna.
Utrikesdepartementet hade länge haft en avdelning som sysslade med demokrati, mänskliga rättigheter och fackliga frågor, även om de sistnämnda ibland hamnade i bakgrunden. Det ville jag ändra på och det ville också min biträdande minister Michael Posner, människorättsaktivist och en av dem som grundade Fair Labor Association på 1990-talet. Under Mikes ledning utökade USA sitt stöd för utbildningsprojekt och workshops om internationella normer för fackföreningsledare, arbetsgivare och offentliganställda. Vi sponsrade utbytesarrangemang så att forskare i arbetsmarknadsfrågor från hela världen kunde lära av varandra, hjälpte polis och åklagare att ta itu med trafficking och tvångsarbete, inledde nya diplomatiska samtal med arbetsmarknadsministerier och undertecknade överenskommelser med viktiga länder som Vietnam och Kina om tekniskt bistånd i en rad fackliga frågor, från säkerhet i gruvor till sociala skyddsnät.
Vid ett stort möte i Dhaka i Bangladesh i maj 2012 frågade en kvinna som var aktiv i fackföreningsrörelsen vad Bangladesh kunde göra för att förbättra arbetstagarnas rättigheter och förhållanden, särskilt i landets konfektionsindustri som gick för högvarv. ”Vi stöter emot alla tänkbara hinder från polisen, ligister, lejda råskinn och falska anklagelser i domstolarna”, sade hon. ”En av våra ledare, Aminul Islam, blev mördad på det mest brutala sätt.”
Detta var en fråga som jag med stor skärpa diskuterade med Bangladeshs regering. Fallet med den mördade fackföreningsledaren satte landets rättsväsende och rättsstatens principer på prov. I mitt svar på frågan tog jag också upp den bredare frågan om fackliga rättigheter i en utvecklingsekonomi:
Det finns starka krafter som motsätter sig fackföreningar. Vi har det i mitt eget land. Går man tillbaka till 1800-talet och början av 1900-talet då fackföreningar började bildas finner man ligister, lejda råskinn, mord, upplopp, ohyggliga förhållanden. I början av 1900-talet stiftade vi lagar mot barnarbete, mot alltför långa arbetstider, men det tog tid. Det tog tid att utveckla politisk vilja att angripa dessa frågor. Ni står i början av detta arbete, som är mycket viktigt. […] Ni uträttar ett mycket viktigt arbete. Tappa inte modet och låt er inte skrämmas. Ni förtjänar er regerings och ert samhälles stöd.
Jag beskrev våra ansträngningar för att hävda fackliga rättigheter:
Från Colombia till Kambodja har vi bearbetat ägarna till fabriker och andra företag och förklarat att de kan fortsätta att göra mycket goda vinster samtidigt som de behandlar sin arbetskraft på rätt sätt. … Det ingår i att bli ett medelklassland. Arbetstagare förtjänar respekt och rimlig lön för sitt arbete. Fabriksägarna förtjänar att få det de betalar för, ett hederligt dagsverke för den lön de betalar. Det går alltså att jämka samman dessa intressen, det har vi sett, och vi kan fortsätta att samarbeta med er så att ni uppnår detta syfte.
Ett område där nationalekonomi och geopolitik samverkar med starkast effekter – och där amerikanskt ledarskap är mest välbehövligt – är energins. Många internationella frågor som jag hanterade under mina fyra år härrörde direkt eller indirekt från världens omättliga hunger efter energi och den dynamik som skapas av nya källor. Tänk efter hur ofta energi har spelat roll i de händelser som behandlas i denna bok: den bittra dispyten om olja mellan Sudan och Sydsudan; konkurrerande anspråk i Syd-och Östkinesiska haven som lika mycket gäller kontroll över resurserna under havsbotten som över handeln på ytan; det omfattande arbetet med att hindra Irans oljeexport; de internationella ansträngningarna att minska utsläpp av växthusgaser och försvaga hotet från den globala uppvärmningen.
Energi har alltid varit en viktig faktor i internationella angelägenheter, men flera händelser har gett den en ny betydelse på senare år. Växande ekonomier i Kina, Indien och andra länder har genererat en väldig ny efterfrågan. Tekniska landvinningar har öppnat tidigare oåtkomliga källor av olja och naturgas och gjort förnybara som vind och sol kostnadseffektiva. Det har i sin tur gett upphov till nya aktörer som konkurrerar med traditionella petromakter som Ryssland och Saudiarabien. Det överhängande behovet av att klimatförändringarna motverkas har gett incitament till utveckling av rena alternativ till fossila bränslen och förbättrad effektivitet.
Jakten på nya energiresurser riskerar att utlösa fler konflikter men kan också leda till mer samarbete länderna emellan. Jag var förvissad om att USA med rätt strategi och rätta verktyg kunde bidra till att färre konflikter uppstod och mer samarbete kom till stånd. För att vi skulle bli effektivare på detta inrättade jag en avdelning på departementet som skulle syssla med energidiplomati och bad ambassadör Carlos Pascual att leda den. Han och hans medhjälpare samarbetade nära med energidepartementet, som satt inne med ovärderlig teknisk expertis men hade mindre internationell räckvidd. Vi inriktade huvuddelen av vår energidiplomati på fem stora frågor.
För det första hjälpte vi till att lösa dispyter mellan länder som antingen gjorde anspråk på samma resurser eller måste samarbeta om att utvinna dem. För att ta ett exempel har Sydsudan omfattande oljereserver men inte dess granne i norr, Sudan, som däremot har raffinaderier och hamnar, något Sydsudan saknar. De båda länderna måste alltså samarbeta, trots att strider dem emellan pågår.
För det andra agerade vi för att ett land inte skulle utnyttja energileveranser till att dominera eller skrämma ett annat. Rysslands översitteri mot Ukraina och andra europeiska länder med höjda priser på naturgas och avbrott i leveranserna är ett utmärkt exempel.
För det tredje införde vi sanktioner riktade mot Irans oljeindustri och uppmanade andra länder att kraftigt minska sin import av iransk råolja och vända sig till andra leverantörer i stället.
För det fjärde propagerade vi för rena energikällor som sol, vind, vatten, jordvärme och naturgas (som inte är perfekt men renare än kol) som kan bidra att bromsa temperaturhöjningens verkningar.
För det femte arbetade vi på att förhindra eller mildra den så kallade resursförbannelsen genom att främja transparens och ansvarsutkrävande i utvinningsindustrin och samverkade med våra partner om ansvarsfull investering av intäkterna från resurserna, även om att utrota korruption. Inget land har lidit mer av resursförbannelsen än Nigeria. Vid mina besök 2009 och 2012 betonade jag att nigerianerna omedelbart måste angripa korruptionen och investera sina intäkter på ett sådant sätt att tillvaron för miljoner invånare blev bättre, inte för att öka privata förmögenheter. Nigeria skulle kunna bli medlem av G20 och få en inflytelserik röst i världen om det fattade det svåra beslutet att övervinna förbannelsen.
Medan vi arbetade med allt detta utomlands inträffade också spännande händelser här hemma. Den amerikanska innovationskapaciteten låg främst i att upptäcka och utnyttja nya energitillgångar, om det nu var olja och gas långt under jordens yta eller teknik för utvinning av förnybara källor. År 2013 rapporterades det att USA hade gått förbi både Saudiarabien och Ryssland som världsledande i olje- och gasproduktion. Och genereringen av el från vind och sol mer än fördubblades mellan 2009 och 2013.
Högkonjunkturen i inhemsk energiproduktion, särskilt naturgas, skapade stora ekonomiska och strategiska möjligheter för vårt land.
Den utökade energiproduktionen gav upphov till tiotusentals nya arbetstillfällen, från oljeriggar i North Dakota till vindturbinfabriker i South Carolina. Billig och riklig naturgas bidrar till att pressa ner kostnaderna för energiintensiva branscher och ger USA en stor konkurrensfördel framför Japan och Europa, där energipriserna ligger kvar på mycket högre nivå. Forskarna anser att spridningseffekterna av vår inhemska energirevolution kan ha skapat upp till 1,7 miljoner permanenta arbetstillfällen år 2020 och ökat vår årliga bruttonationalprodukt med 2 till 4 procent. Övergången till naturgas ger också lägre koldioxidutsläpp eftersom gasen är renare än kol. En större inhemsk produktion minskar vårt beroende av utländsk olja, lättar en stor strategisk börda och frilägger tillgångar så att vi kan hjälpa våra europeiska allierade att minska sitt beroende av Ryssland.
Det finns skäl till oro för de nya utvinningsmetodernas inverkan på vatten, jord och luft som eventuellt kan påskynda uppvärmningen. Metan som läcker ut under produktion och transport av naturgas är särskilt oroande. Det är alltså mycket viktigt att vi inför smarta bestämmelser och tillämpar dem, till exempel att ingen borrning får ske när riskerna är alltför stora.
Om vi angriper dessa problem på ett ansvarsfullt sätt och gör de rätta investeringarna i infrastruktur, teknik och miljöskydd kan USA bli 2000-talets supermakt i ren energi. Det kräver att den privata sektorns innovativa verksamhet och risktagande får en positiv miljö att arbeta i, med riktade skatteincitament, engagemang i forskning och utveckling och åtgärder som stimulerar övergången till rena, förnybara energikällor. Det fordrar också investeringar i infrastruktur för framtiden, till exempel nästa generations kraftverk som producerar el renare, smartare nät som levererar den snabbare och grönare hus som använder den effektivare. Kina och andra länder skyndar redan framåt med stora satsningar på förnybara källor. Vi har inte råd att avstå från ledarskapet på detta område, i synnerhet som nyckeln till nästa generations framsteg ligger i amerikansk uppfinningsförmåga, och vår kapacitet att utnyttja dem i vårt eget land och i vår hemisfär är nästan obegränsad. Vår ekonomiska återhämtning, våra insatser mot klimatförändringarna och vår strategiska position i världen kommer alla att stärkas om vi kan bygga en bro till en ren energiekonomi.
När man tampas med dessa stora globala trender i energi och ekonomi glömmer man lätt hur mycket de påverkar enskilda individers och familjers dagliga tillvaro världen runt. Ett exempel som verkligen åskådliggjorde detta för mig var den enkla men förbisedda frågan om spisar. Den sammanfattade bekymren om energi, miljö, ekonomi och folkhälsa på lägsta nivå. Och den visade att en kreativ 2000-talssyn på utveckling och diplomati kunde lösa problem och förbättra vardagslivet på oväntade sätt.
Den som någonsin har anlagt en lägereld eller försökt laga mat utomhus vet hur det känns när det kommer ett vindkast och lungorna fylls av svart rök. Ögonen tåras. Tänk om detta inte var något man håller på med utomhus någon enstaka gång utan något man upplever dagligen i sitt eget hem. Det är så tre miljarder människor har det varje dag, kring öppna eldar eller vid gamla och ineffektiva spisar i små kök och dåligt ventilerade hus. Kvinnor sitter vid dessa härdar i timmar och arbetar, ofta med sina spädbarn fastspända på ryggen, och de får lägga till ytterligare timmar på att skaffa bränsle. Den mat de lagar skiljer sig mellan kontinenterna men den luft de andas är densamma. En giftig blandning av kemikalier som friges av brinnande ved eller andra fasta bränslen som kan uppgå till tvåhundra gånger den mängd det amerikanska miljövårdsverket anser riskfri. Medan kvinnorna lagar mat andas de in rök, och de skadliga ämnena förgiftar dem och deras barn. Det svarta kolet, metan och andra ”superförorenare” som frigörs i röken påverkar också klimatet.
Att vara utsatt för detta varje dag är förödande. Världshälsoorganisationen utfärdade siffror i mars 2014 som visade att luftföroreningarna från hushållen orsakade 4,3 miljoner dödsfall i förtid år 2012, mer än dubbelt så många som dog av malaria och tuberkulos tillsammans. Därmed är denna smutsiga rök en av de värsta hälsoriskerna i utvecklingsvärlden. Människor har lagat mat över öppen eld och på smutsiga spisar i hela mänsklighetens historia, men nu vet vi att det långsamt dödar miljoner.
Jag bad min specielle representant för globalt partnerskap, Kris Balderston, att tackla denna utmaning som ligger under radarn och är djupt oroande med sina stora konsekvenser. Vid Clinton Global Initiatives årsmöte i september 2010 avlossade jag startskottet för den globala alliansen för rena spisar som hade nitton grundande medlemmar från regeringar, näringsliv, internationella institutioner, universitet och välgörenhetsorganisationer. Alliansen beslöt att ta marknaden till hjälp för att övertala företag att konstruera rena, effektiva och billiga spisar och bränslen. Vi satte upp ett ambitiöst mål: 100 miljoner hushåll med nya rena spisar och bränslen 2020. Vi visste hur svårt det skulle bli, från den tekniska utmaningen att konstruera billiga, säkra, rena och hållbara spisar till den logistiska att distribuera dem över hela världen och den sociala att övertala konsumenterna att börja använda dem. Vi hoppades ändå att vi skulle lyckas tack vare tekniska genombrott och ett växande engagemang från den privata sektorn. På den amerikanska statsledningens vägnar tillkännagav jag att 60 miljoner dollar av offentliga medel skulle ställas till förfogande i startskedet.
Det gladde mig mycket att framstegen var så snabba och stora i hela världen. Över 8 miljoner rena spisar distribuerades 2012, mer än dubbelt så många som 2011 och närmare målet på 100 miljoner än prognoserna angett. Vid slutet av 2013 hade alliansen vuxit till över åttahundra medlemmar, och vi hade ökat vårt offentliga engagemang till 125 miljoner dollar.
Efter att ha lämnat utrikesdepartementet har jag fortsatt att arbeta med alliansen som dess hedersordförande. Projekt pågår i Bangladesh, Kina, Ghana, Kenya, Nigeria och Uganda, och Indien och Guatemala har också kommit i gång. Alliansen stöder nu tretton provanläggningar i hela världen och har gått i spetsen för nya globala normer för spisar. Vi har försett tillverkare, distributörer och köpare med riktlinjer för hur spisarna ska hållas rena, säkra och effektiva. Det är ett avgörande steg i arbetet på att skapa en livsduglig marknad som levererar rena spisar till konsumenter som faktiskt använder dem.
I tider då ekonomin knakar ligger det en spänning mellan vår önskan att lyfta upp andra människor ur fattigdom och in i medelklassen och behovet av att skydda vår egen hårt pressade medelklass. Om den globala ekonomin vore ett nollsummespel skulle uppgången på andra marknader och tillväxten i andra länders medelklass alltid ske på vår bekostnad. Men så behöver det inte vara. Jag anser att vårt eget välstånd hänger på att vi har partner att handla med och att våra förhållanden är oupplösligt hopknutna med dem i resten av världen. Och jag är förvissad om att ju fler människor som lämnar fattigdomen och går in i medelklassen, desto bättre blir det för Amerika, så länge konkurrensen sker på rätt sätt.
Denna övertygelse har sin rot i mina egna upplevelser från uppväxttiden i en amerikansk medelklassfamilj. Efter andra världskriget öppnade min far, Hugh Rodham, ett litet företag som tillverkade gardintyger. Han arbetade många timmar om dagen och anlitade ibland daglönare. Mamma, mina bröder och jag sattes att hjälpa till med att trycka silkscreen. Mina föräldrar ansåg att man skulle klara sig själv och arbeta flitigt, och de såg till att vi barn lärde oss pengars värde och att uppskatta tillfredsställelsen i att uträtta en arbetsuppgift väl.
Mitt första avlönade arbete, utom att sitta barnvakt, fick jag när jag var tretton år i parkförvaltningen i Park Ridge. Jag gick omkring i en liten park tre förmiddagar i veckan och såg till att det var snyggt och städat. Eftersom pappa körde till arbetet tidigt i vår enda bil gick jag till parken, som låg några kilometer hemifrån, dragande en vagn med bollar, slagträn, hopprep och annat fram och tillbaka. Från det året hade jag alltid sommar- och feriejobb. På så sätt kunde jag bidra till terminsavgifterna när jag studerade på college och sedan gick vidare till att läsa juridik. Jag var tacksam för de uppoffringar mina föräldrar gjorde för att vi syskon skulle få de chanser de själva aldrig hade fått, och Bill och jag var noga med att föra vidare samma värderingar till Chelsea, till exempel en sträng arbetsetik. Vi ansåg att det var särskilt viktigt eftersom hon växte upp under så speciella förhållanden, först i ett guvernörsresidens och sedan i Vita huset. Om mina föräldrar levde i dag skulle de vara otroligt stolta över den starka, principfasta och flitigt arbetande kvinna deras dotterdotter har blivit. Jag är det själv.
Världen har förändrats mycket sedan jag växte upp, men den amerikanska medelklassen är och förblir historiens största ekonomiska motor och hjärtat i den amerikanska drömmen. Dess framgångar vilar på grundantagandet att man får det bra om man arbetar flitigt och följer spelreglerna och att det inte finns någon gräns för vad man kan prestera om man tänker i nya banor, skapar och bygger. Medelklassen har alltid definierats lika mycket, om inte mer, av de värderingar och förhoppningar vi delar som av de varor vi köper.
Min tid som utrikesminister sammanföll med en annan stor rörelse i medelklassen, men den här gången ägde den rum i andra länder där hundratals miljoner för första gången tog sig upp ur fattigdom. Framtidsutsikterna är svindlande. Den globala medelklassen väntas ha fördubblats i storlek 2035 till 5 miljarder personer. Två tredjedelar av alla kineser, över 40 procent av alla indier och hälften av Brasiliens befolkning väntas alla träda in i medelklassen. För första gången i historien väntas de flesta på jorden år 2020 tillhöra medelklassen och inte de fattigas led.
Denna explosiva tillväxt väcker frågor om jordens förmåga att upprätthålla den konsumtionsnivå vi har kommit att identifiera med medelklasstillvaron, särskilt i fråga om bilar, energi och vatten. Klimatförändringar, knappa resurser och lokala föroreningar kommer att tvinga oss till dramatiska förändringar i produktions- och konsumtionsmönster, men rätt hanterade skapar förändringarna nya arbetstillfällen, nya företag och högre livskvalitet. Att en global medelklass uppstår gynnar alltså hela världen, också amerikanerna. Medan löner och inkomster stiger i andra länder blir det fler som har råd att köpa våra varor och tjänster och mindre incitament för företagen att flytta ut sina arbetsplatser till andra länder. Efter åratal av stagnerande inkomster och sjunkande social och ekonomisk rörlighet är det vad vi behöver.
Det är också högst sannolikt att medelklassen i andra länder kommer att dela våra värderingar. Människor överallt vill ha ut samma saker av livet: god hälsa, ett bra arbete, ett tryggt samhälle och möjlighet att ge sina barn utbildning och en god framtid. De vill ha värdighet, likställighet och ett rättsväsende där alla har lika rätt att få sin sak prövad. När man inlemmas i medelklassen och de omedelbara behoven för överlevnad inte är lika pressande kräver man också ett styre som man kan ställa till ansvar, effektiva tjänster, bättre skolor, bättre sjukvård, ren miljö och fred. Och de flesta finner den politiska extremismens sirensång mindre lockande. Den globala medelklassen hör naturligt ihop med Amerika. Det ligger i vårt intresse att se den växa och omfatta fler människor. Vi bör göra allt vi kan för att bygga ut den här hemma och i hela världen.