”Vart tog Hillary vägen?” frågade presidenten och såg sig omkring. Han stod på verandan till Aung San Suu Kyis villa i Rangoon och höll just ett kort tal om demokrati i Burma. ”Var är hon någonstans?”
Det var i november 2012, vi var på vår sista resa tillsammans som president och utrikesminister. Jag vinkade från min plats vid sidan av och fångade hans blick. ”Där är hon”, sade han. Medan han tackade mig tänkte jag på hur långt vi hade kommit från den där dagen fyra år tidigare i Dianne Feinsteins vardagsrum. Liksom hela vår sista resa tillsammans var det en stund av bitterljuv nostalgi, av tillfredsställelse över vad vi hade åstadkommit, glädje över att vi hade blivit kamrater och vemod över att det snart skulle vara slut.
Presidenten hade blivit omvald två veckor tidigare. Till skillnad från 2008 hade jag inte kunnat medverka i hans kampanj. Enligt lag och tradition håller sig amerikanska utrikesministrar utanför inrikespolitiken. Det demokratiska partikonventet i Charlotte, North Carolina, var det första jag hade uteblivit från sedan 1976. År 2008 hade konventet i Denver gett mig chansen att uttala mitt stöd för president Obama och hjälpa till att ena demokraterna efter den långa primärvalskampanjen. Men under konventet 2012 var jag på andra sidan jordklotet och representerade vårt land på ett diplomatiskt uppdrag i Asien.
Samma kväll talade Bill på konventet och nominerade presidenten officiellt. Jag var i Östtimor, Asiens yngsta land, som 2002 hade vunnit sin långa kamp för självständighet från Indonesien. Efter en dag av diplomatiska förhandlingar i huvudstaden Dili, just innan jag skulle flyga till Brunei för att träffa sultan Hassanal Bolkiah och äta middag med honom, slank jag i väg för en kort stund i vår ambassadörs residens. Det gick inte att få in CNN och internet var mycket begränsat, men Philippe Reines hade lyckats koppla ambassadörens hemdator till sin TiVo i Washington, så vi fick se en fördröjd inspelning av det tal Bill just hade hållit. Jag slog mig ner och tittade på med mina medarbetare bakom mig.
Jag kunde inte låta bli att le när jag såg honom stå där på podiet inför det entusiastiska auditoriet. Det hade gått sexton år sedan Bills sista valkampanj, men han njöt fortfarande av spänningen i ett viktigt politiskt ögonblick. Likt en landsortsadvokat som lägger fram fakta för en jury förklarade han hur svårt skadad vår ekonomi och vår internationella prestige hade varit 2009 och att Obamaadministrationen hade vänt allt till det bättre. Till sist tog han upp frågan om Amerikas nedgång och förnyelse. ”I mer än tvåhundra år har vi alltid kommit tillbaka efter varje kris. Människor har förutsagt vår hädanfärd ända sedan George Washington kritiserades för att vara en medelmåttig lantmätare med illasittande löständer av trä. Och hittills har varenda människa som slagit vad om att Amerika är slut förlorat, för vi kommer alltid tillbaka. Vi kommer igenom varje eldsvåda lite starkare och lite bättre.” Efteråt gick presidenten oväntat upp på podiet och tackade honom. Medan de båda presidenterna klappade om varandra gick åskådarna upp i limningen av entusiasm. Där jag satt många tusen kilometer bort fylldes jag av stolthet över den expresident jag var gift med, den sittande president jag tjänade och det land vi alla älskade.
Efter att ha avslutat vår dag i Burma steg president Obama och jag ombord på Air Force One för att flyga till Kambodja, där vi skulle vara med på det östasiatiska toppmötet och ASEAN-ledarnas sammankomst. Det skulle bli ännu ett viktigt prov på vår nyomlagda strategi. Samtidigt kokade konflikten i Gaza mellan Israel och Hamas över, och vi måste bestämma om jag skulle hoppa av toppmötet och resa dit och försöka mäkla en vapenvila. Med så mycket att tala om bad presidenten mig att komma till hans arbetsrum i fören på Air Force One.
Jag satt på andra sidan om hans stora skrivbord av trä medan vi avhandlade den känsliga diplomati som väntade. Trots alla brådskande ärenden började vi tala om det som varit. Dessa fyra år hade förändrat oss på sätt som ingen av oss kunde ha förutsagt. Vi hade sett och gjort saker tillsammans som bidrog till att vi förstod oss själva, varandra och världen så som vi aldrig kunde ha gjort tidigare.
Men trots all tid vi hade tillbringat tillsammans var jag ändå inte beredd på vad som skulle komma. ”Skulle du kunna tänka dig att fortsätta som utrikesminister?” frågade presidenten.
Ända sedan jag hade accepterat befattningen hade jag sagt till mig själv: ”En period, inte mer”, och ofta sagt det offentligt. Hur roligt och spännande och intressant det än var att leda utrikesdepartementet såg jag fram mot att lämna det offentliga livet och tillbringa mer tid med familjen, återuppta kontakten med vänner och leva det vardagsliv jag hade saknat. Det skulle bli skönt att stanna i en tidszon och inte behöva lägga till eller dra ifrån fem, tio, fjorton timmar var jag än råkade vakna.
Liksom fyra år tidigare kände jag ändå hur det ryckte i min ”tjänste-gen”, rösten som sade att det inte finns något högre kall eller ädlare syfte än att tjäna sitt land. När Förenta staternas president ber en att ställa upp, hur kan man då säga nej? Och mycket återstod att göra. Toppmötet i Kambodja och konflikten i Gaza var bara två exempel. Hur skulle det gå för demokratin i Burma? Eller med våra hemliga förhandlingar med Iran? Hur skulle vi kontra det växande hotet från Putin i Ryssland?
Men diplomati är ett stafettlopp, och jag närmade mig slutet på min etapp. ”Jag beklagar, herr president”, sade jag. ”Men jag kan inte.”
Några månader senare tog vi avsked. Jag åt lunch med presidenten i hans privata matsal intill Ovala rummet. Över fisktacos diskuterade vi en tjugo sidor lång promemoria som jag hade skrivit med rekommendationer för hans andra period och som både byggde på vad vi hade påbörjat och innehöll nya initiativ. På vägen ut gjorde vi en paus i Ovala rummet. Med tårar i ögonen omfamnade jag presidenten och upprepade hur mycket vårt samarbete och vår vänskap betydde för mig. Och att jag skulle finnas till hands om han någonsin behövde mig.
Den 1 februari 2013, min sista dag på departementet, satte jag mig för sista gången vid skrivbordet i det lilla inre rummet med paneler av körsbärsträ och skrev ett brev till John Kerry. Jag lämnade det där jag själv hade hittat Condis brev fyra år tidigare. Sedan undertecknade jag det brev till presidenten där jag begärde avsked från min post. För första gången på tjugo år, efter att ha varit första dam, senator och utrikesminister, hade jag inte längre någon uppgift i statsledningen.
Det sista jag gjorde var att gå ner i foajén – där jag hade välkomnats på min första dag 2009 – och ta farväl av personalen på utrikesdepartementet och USAID. Orden räckte inte till för att tacka dem för deras hängivna arbete, men jag gjorde mitt bästa. Återigen såg jag på marmorväggarna med de inristade namnen på de kolleger vi hade förlorat, de som hade fallit i vårt lands tjänst. Jag bad tyst för dem och deras familjer. Den stora vestibulen fylldes med alla dessa människor som jag hade kommit att hålla av och respektera. Det gladde mig att de skulle fortsätta att tjäna USA med intelligens, ihärdighet och mod.
De kommande åren måste vi amerikaner bestämma oss för om vi ska lära oss av vår historia och än en gång stå upp och försvara våra värderingar och intressen. Detta är ingen maning till konfrontation eller till ett nytt kallt krig – vi har sannerligen fått lära oss att våld bör vara vår sista utväg, aldrig vår första. I stället är det en vädjan att stå fasta och förenade i strävan efter en rättvisare, friare och fredligare värld. Amerikanerna är de enda som kan göra det.
När allt kommer omkring hänger den kraft vi har utanför våra gränser på vår beslutsamhet och handlingsförmåga innanför dem. Medborgare och ledare måste välja vilket land vi vill leva i och lämna vidare till nästa generation. Medelklassens inkomster har sjunkit i över tio år och fattigdomen har ökat eftersom nästan alla tillväxtens vinster har gått till dem allra högst upp. Vi behöver fler arbetstillfällen som belönar flitigt arbete med stigande löner, värdighet och en trappa till ett bättre liv. Investeringar för att bygga en verklig 2000-talsekonomi med fler möjligheter och mindre ojämlikhet. Ett slut på den dysfunktionella politik i Washington som hämmar vårt framåtskridande och förnedrar vår demokrati. Allt detta innebär att fler av våra grannar och landsmän måste få rätt att delta fullt ut i såväl vår ekonomi som i vår demokrati. Det är enda sättet att återställa den amerikanska drömmen och garantera vårt långsiktiga välstånd och vårt fortsatta globala ledarskap.
Det blir inte lätt att göra detta i den politiska atmosfär som råder just nu. Men för att citera några ord ur en av mina favoritfilmer, ”A League of Their Own”: ”Folk säger att det är svårt. […] Det är just därför som det är stort.” Att göra det som är svårt kommer att fortsätta att göra vårt land stort.
Jag har skrivit denna bok under 2013 och början av 2014, mest i ett trivsamt, soligt arbetsrum två trappor upp i vår villa i Chappaqua i delstaten New York. Där finns en tjock matta och en bekväm stol, och jag tittar ut genom fönstren mot trädtopparna. Jag har äntligen fått tid att läsa, sova ifatt, ta långa promenader med Bill och våra hundar, träffa mina närmaste mer och fundera över framtiden.
I början av 2014 fick Bill och jag den underbara nyhet som vi ivrigt hade väntat på: vi skulle få ett barnbarn. Vi var överlyckliga för Chelseas och Marcs skull och fyllda av förväntan. När Chelsea föddes var jag ett enda nervknippe – trots alla böcker jag hade läst och arbetet på institutet för studier av barn vid Yale var jag oförberedd på föräldraskapets mirakel och ansvar. Jag bad till Gud att jag skulle duga som mamma och kände snart att det är som att låta ”sitt hjärta vandra omkring utanför kroppen” att ha ett barn, som författaren Elizabeth Stone har sagt. Det var underbart och skrämmande på samma gång. Alla dessa år senare finns det bara glädje och förväntan medan jag ser fram mot att få ett barnbarn. Och jag minns vad Margaret Mead sade, att barn håller vår fantasi frisk och våra hjärtan unga och driver oss att arbeta för en bättre framtid.
Nu är framtiden mer än någonsin i mina tankar. Det senaste året har jag rest omkring i vårt land igen och den fråga jag får oftare än någon annan lyder: Kommer du att ställa upp i presidentvalet 2016?
Svaret är att jag inte har bestämt mig än.
Men så fort någon tar upp saken känner jag mig hedrad av den energi och entusiasm jag möter hos dem som vill att jag ska ställa upp, och ännu mer av deras tro att jag kan prestera det ledarskap vårt land behöver.
Just nu anser jag att vi bör inrikta oss på det som inte kan vänta till 2016. Många av våra landsmän som drabbades hårt av den stora recessionen har inte hämtat sig. Alltför många ungdomar tyngs av större studieskulder och mindre utsikter till arbete. Det kommer också ett viktigt val 2014 som avgör vilket parti som får kontroll över kongressen och medför reella konsekvenser för vår ekonomi och framtid. Vi har inte råd att förbise eller vänta ut det.
För en tid sedan tog Bill och jag ännu en av våra långa promenader, den här gången med våra tre hundar, i närheten av vår bostad. Vintern hade varit orimligt lång men våren tittade äntligen fram genom den smältande snön. Vi gick vidare med ett samtal som började mer än fyrtio år tidigare på Yales juridiska fakultet, och det har inte slutat än.
Vi vet båda att jag har ett viktigt beslut framför mig.
Efter att ha kandiderat i ett tidigare presidentval vet jag precis hur krävande det är på alla fronter – inte bara för kandidaterna utan också för deras anhöriga. Och efter att ha förlorat 2008 vet jag att ingenting är säkert, ingenting kan tas för givet. Jag vet också att de viktigaste frågorna alla som överväger att ställa upp måste besvara inte är ”Vill du bli president?” eller ”Kan du vinna?” Det är ”Vad är din vision för Amerika?” och ”Kan du föra oss dit?” Den stora utmaningen är att leda på ett sätt som enar oss igen och förnyar den amerikanska drömmen. Det är ribban, och den är hög.
Det som sker 2016 bör handla om vilken framtid amerikanerna vill ha för egen del och för sina barns – och barnbarns. Jag hoppas att vi väljer inkluderande politik och det gemensamt målet att släppa loss den kreativitet och potential som gör Amerika exceptionellt. Det är vad alla amerikaner förtjänar.
Vad jag än beslutar kommer jag alltid att vara tacksam för att jag har fått representera Amerika världen runt. Jag har på nytt lärt mig vilka kvaliteter vårt folk har och hur storartad vår nation är. Jag känner mig välsignad och är djupt tacksam. Vår framtid har alla möjligheter. Och för mig och min familj betyder det också att se fram emot ett nytt tillskott – ännu en amerikan som förtjänar den bästa framtid vi kan erbjuda.
Men åtminstone för i dag vill jag bara sträcka på benen och njuta av våren. Överallt omkring mig ser jag nytt liv. Det har funnits alldeles för få stilla stunder som denna genom åren, och jag vill avnjuta dem. Tiden för ännu ett svårt val kommer snart nog.