Tant Uhv slog upp ögonen och tittade mot taket. Hon kisade och strax framträdde de illgröna lysande siffrorna bättre. 06.13. Bredvid syntes andra siffror i rött som berättade att temperaturen i hennes rum var tjugoen grader. Det var en finurlig manick, den där klockan, som kunde lysa med sina siffror i taket. Hon hade fått den till födelsedagen av Maj-Inger och Gunnar. Gunnars fru, Mija, var väl också med på ett hörn, men det var inte så noga med svärdottern.
Tant Uhv vek undan täcket och fick sin magra lilla kropp upp ur bädden. Hon stack fötterna i renskinnstofflorna, riste till och svepte om sig morgonrocken, som låg vid fotändan av sängen. Kaffe måste hon ha om hon skulle komma igång, och det med detsamma. Hon gick fram till fönstret och gläntade på det för att släppa in morgonluften. Mörkt var det fortfarande och mörkare skulle det bli, vartefter veckorna fortskred. Ännu var det bara början på oktober och solen visade sig i alla fall somliga dagar. Medan kaffevattnet kokade tog hon på sig glasögonen och tittade på termometern. Minus två grader, det skulle kunna arta sig till en klar och fin höstdag i Kuivalihavaara.
Hon hällde upp det heta kokkaffet i en mugg, bredde en mjukbrödsmörgås och slog sig ner vid stolen närmast fönstret. Tant Uhv ville ha uppsikt och hon visste också det mesta om vad som hände i byn. Snart skulle Östen komma förbi, det gjorde han alltid punktligt varje morgon och varje eftermiddag. Det enda man inte kunde vara säker på var om han kom med cykel eller spark. Han borde vara här när som helst nu. Hon doppade smörgåsen i kaffet och småpratade med sig själv. Vem skulle hon annars prata med? Det var oftast tyst i huset, sånär som på kylskåpets brummande och den gamla väggklockans tickande. Jo, hon hade väggklockan igång, även sedan hon fick den där elektriska saken med siffror i taket.
Östen kom bestämt nu. Han hade spark idag, fast snön inte lagt sig ännu. Men han var som påhittig den där, fast han var lite efter sig. Nog hade han satt hjul på sparkmedarna, den tokiga pojken! Gnisslandet av hjulen skar mot asfalten på den öde vägen. Den gröna mössans öronlappar fladdrade fritt för vinden. När snön och kylan kom, skulle han sparka förbi med mössan ordentligt knäppt, det visste hon. Hur länge hade han månntro hållit på så här? Han måste väl vara drygt fyrtio år, tänkte hon, medan hon öppnade fönstret en bit till och ropade åt honom.
»God morgon, Östen!»
Han sken upp och vinkade. Aldrig att han stannade, inte då, han bara susade vidare. Om två minuter skulle han vända vid kyrkan och åka hem igen. Samma som igår, lika som imorgon. Och nästa dag också, om man fick leva.
Tant Uhv reste sig, hämtade pannan och fyllde på nytt kaffe i muggen. Hon tände en handrullad cigarett och blåste ut röken. Häromdagen hade en röd liten bil fräst förbi i hög fart tidigt på morgonen och svängt av bortåt Hervors avtagsväg, sedan hade hon inte sett den mer, det var väl bara någon som passerade igenom Kuiva. Förresten kunde man undra när Hervor skulle visa sig i byn igen. Ett par år hade hon nog varit där borta i Amerika och skrev faktiskt något vykort då och då till sin gamla moster.
Idag skulle nog inget mer intressant hända utanför fönstret förrän Tant Uhvs brorsdotter Alva öppnade Konsum. Sirkka Nilssons hemhjälp skulle förstås pinna förbi, med sin blonderade hövolm på huvudet. Det hade hon gjort sedan sextiosex. Att den människan inte fått något fel i huvudet, när hon gick utan mössa vintern igenom, var ändå ett Guds under. Nå, särskilt begåvad var hon förstås inte, då hade hon väl inte stannat kvar i byn och blivit hemhjälp åt stackars ofärdiga Sirkka Nilsson. Nej, då hade hon förstås gjort som Tant Uhvs Maj-Inger, åkt söderut och studerat. Inte var det något fel på sonen hennes heller, Gunnar hade inte läst precis, men stannat kvar i byn och hans skoteraffär gick alldeles utmärkt. Barnen fick hon vara glad åt, även om hon hade kunnat tänka sig en annan fru åt Gunnar, men sådant fick man inte välja.
Tant Uhvs blick stannade vid det gamla hotellet som låg mörkt och dystert bredvid Konsum. Egentligen var det ett vackert hus med fjällpanel och snickarglädje och det var både synd och skam att det stod tomt.
Tänk så livligt det varit runt hotellet när det var igång! Spännande gäster som kom och reste; malmletare, tyska turister som for vidare upp till Nordkap, samvetslösa boplundrare på jakt efter den sällsynta pilgrimsfalken, fjällvandrare och norska hjortronplockare. I ungdomen hade hon jobbat där några somrar liksom många andra av byns ungdomar. Sigfrid Rautio till exempel. När verksamheten lades ner för många år sedan hade Sigfrid köpt hela hotellet, vad han nu skulle med det till när han bodde i Stockholm sedan flera år. Kanske han på något vis ville ha en fot kvar i hembygden, eftersom hans barndomshem för länge sedan inte var kvar i släktens ägo. Nu stod hotellet tomt och förfallet och för några månader sedan hade hon fått veta att Sigfrid dött. Lite oroad var hon, eftersom det stått i Norrländskan att man kanske kunde ha flyktingar där. Nå, det var länge sedan det stod i tidningen och ännu hade inget blivit av de planerna.
En annan märklig sak hade inträffat en tid efter det att Sigfrid dött. Från en advokatbyrå i Stockholm kom ett stort paket och alldeles häpen hade Tant Uhv plockat upp dagbok efter dagbok ur lådan. Hela sitt liv och alla sina innersta tankar hade han sänt till henne, ändå hade det bara varit en sommarförälskelse för många år sedan, även om den fick konsekvenser. Vad hon skulle göra med gåvan visste hon inte, så hon ställde undan böckerna i en skrubb. En helt annan person borde ha fått böckerna, tänkte hon, men var han fanns nuförtiden visste hon inte och det hade nog inte Sigfrid vetat heller.
Alva kom joggande till Konsum i en slimmad träningsoverall. Ur midjeväskan fiskade hon upp nycklarna och öppnade dörren. Hon vände sig om när Tant Uhvs fönster gnisslande slogs upp på vid gavel.
»Huja vad du är flitig med ditt rännande!» ropade Tant Uhv.
»God morgon, faster!» hälsade Alva. »Jag tränar ju för Tjejvasan. Om ändå bara snön ville komma snart. Ska du inte hänga med, faster?»
Tant Uhv skrattade.
»På den där Tjejvasan? Nej tack du, den får du ha för dig själv.»
Hon sänkte rösten, såg åt båda hållen ut över den folktomma gatan och fortsatte.
»Beställer du hem åt mig idag?»
Alva nickade.
»Visst, ska du ha det gamla vanliga? En eller två?»
»Jo, ta en sådan där Rosita, den är god. Två blir bra, då har jag ett tag. Ska du inte komma upp på kaffe?»
Alva var redan halvvägs inne i butiken.
»Hinner inte. Vi ses sedan. Hej!»
Tant Uhv började gnola för sig själv och gick ner för trapporna till den gamla bostaden på undervåningen, den som Uhv och hon hade lämnat som den var, då de byggde om uppe. När benen inte bar längre, tänkte hon flytta tillbaka ner. Men inte ännu, utsikten var bättre däruppe. I golvet öppnade hon källarluckan, hennes kellarin kansi. Ur gömmorna under golvet hämtade hon upp en burk lingonsylt. Om hon skulle ta och ringa till Gerda idag och be henne komma över och spela Yatzy? Det kunde bli livat, tänkte hon och släppte luckan med en tung dov smäll.