Ralph Sörarve vek ihop sin eleganta kashmirrock med fodret utåt och lade upp den i bagagehyllan. Han kände efter med händerna på kavajen att plånboken och mobilen var med, därefter trängde han sig längst in till fönstret på raden med tre säten. Bra att han hade fått en plats så långt fram, det bullrade inte lika mycket som längre bak i planet. Hade han tur skulle han få sitta ensam på sin rad också, planet var nästan fullsatt, han hade kommit in bland de sista.
Kabinpersonalen vandrade fram och tillbaka i mittgången, stängde bagageluckor med sina behandskade händer, räknade passagerare och rätade upp någon stolsrygg här och där.
Ralph spände säkerhetsbältet och lutade huvudet bakåt. En och en halv timme skulle flygningen till Kiruna ta och han tänkte sova. Han hade mycket sömn att ta igen och det gällde att utnyttja varje tillfälle. Han blundade och försökte slappna av i käkarna. En liten unge gnydde långt bak i planet, bakom honom prasslade någon med en tidning. Allt verkade klart för avgång, han väntade bara på att få höra kaptenens order till kabinpersonalen.
Ett tungt flåsande och en norrländsk röst störde oväntat friden.
»Herregud, vad jag fick jäkta! Det är ju inte klokt att det ska vara så jävla ont om tid mellan planen, men jag kom ju från New York förstås. Här ska visst jag sitta.»
Ralph slog upp ögonen och betraktade ägarinnan till rösten, svordomarna och den tunga andhämtningen. En storvuxen kvinna, inte lång, men kraftig. Hon bar byxor och kavaj i svart och av god kvalitet kunde han se, men kläderna passade illa till de grova ederna hon strödde omkring sig. Hennes gråsprängda hår var uppsatt i en knut, ordentligt och fint, bara några hårtestar hade gett sig av på rymmen, men det var väl förståeligt om tanten hade flugit ända från Staterna. Fylld av oro betraktade han henne då hon öppnade bagageluckan och pulade in sin välfyllda väska, ungefär där hans fint ihopvikta ytterrock låg. Han grunnade på om han skulle påpeka det men bestämde sig för att det klokaste nog var att fortsätta blunda och låtsas sova, samt hoppas att kvinnan skulle lämna honom ifred under resan. Ralph slöt ögonen igen samtidigt som damen satte sig med en duns på yttersta sätet på samma rad. Nåväl, då var det armslängd emellan, en hel sittplats, han skulle inte behöva ha henne nästan uppe i knäet.
Han måste ha slumrat till på allvar innan planet lyfte, troligen sovit en bra stund också, när han vaknade av att någon stötte honom upprepade gånger i armen. Han lyfte på ögonlocken och såg på den frispråkiga kvinnan. Hon hade fällt ner sitt brickbord och dukat upp med två små plastflaskor champagne och två plastglas på fot. En servett hade hon brett ut som bordsduk, hon hade en smula stil ändå. Ralph gnuggade sig i ögonvrån med pekfingret och dolde en gäspning med handen.
»Här», sa hon med bestämd röst, »eller varsågod, jag köpte en åt dig också. Ta servetten här och fäll ner ditt bord så du kan ha lite fint. Har man bara en vit duk under blir man inte alkoholist, förstår du.»
Det var en irriterande kvinna, omöjlig att säga emot kändes det som, och till sin egen förvåning gjorde han som hon sa.
»Men jag ska köra när jag kommer fram», försökte han lamt, »jag har en hyrbil som väntar.»
Hon fnös, skruvade av korken på flaskan och räckte över den till honom.
»Puh, det är väl för fan ingenting! Den här lilla skvätten har du förbränt innan kaptenen slagit hjulen i backen i Kiruna. Drick du bara!»
»Hur kan du vara så säker på att jag dricker champagne?» undrade Ralph.
Han var fortfarande häpen över kvinnans tilltag, rentav uppretad. Här satt han och behövde sin slummer så väl och så rycker hon honom i armen bara. Sällskapssjukt fruntimmer måste hon vara. Nu var det för sent i alla fall, han fick väl göra henne till viljes. De man inte rådde på fick man hålla med.
»Men herregud, det syns väl lång väg att du älskar champagne!» svarade hon på hans fråga. »Såg jag för sjutton meddetsamma, fin karl som du är, sidenhalsduk och allting. Seså, skål på dig! Hervor Isaksson heter jag, men dom brukar kalla mig Lapplandshäxan.»
Ralph höjde sitt glas.
»Ralph Sörarve», presenterade han sig.
Hon reagerade inte på hans namn, men det var det inte alla som gjorde i Sverige. Han smakade på skumpan, bästa sorten var det inte, men den fick duga så här tiotusen meter ovan jord.
»Vet du var vi är?» frågade han sitt ressällskap.
Något måste han säga, resan var ändå förstörd.
Hon tömde halva glaset i ett enda drag.
»Nå, jag tror då inte vi kommit längre än till strax ovan Härnösand, det är någon timme kvar.»
Hon drack ytterligare en mun och tog upp sin mobil ur fickan. En kort sekund fasade han för att hon skulle slå på den, sabotera planets instrument och få hela maskinen att störta i Bottenviken.
»Det här», förkunnade hon högtidligt och höll fram telefonen, »är en jävla bra manick.»
Ralph nickade och anade en fortsättning.
»Tvärsöver Atlanten kom häromdagen ett sådant där sms.»
Hon nickade ivrigt.
»Jo, ett sådant där skitlitet meddelande som sa mer än tusen ord. Nog är det fantastiskt, så säg?»
Hon hade gjort honom nyfiken, han fick medge det.
»Jaha, vad stod det i meddelandet då, får man fråga det?»
Hon tömde sitt glas och hällde genast upp mer.
»Hade du varit synsk som jag hade du vetat det, men nu ser jag på dig att du inte är det, så jag får väl berätta. Jo, ser du så här stod det: Rest till Kuiva. Kan absolut inte stanna i kapellet. Ja, något ditåt i alla fall.»
Han blev förvånad när hon nämnde ortnamnet, men hon tycktes inte lägga märke till det. Kuiva, kunde det vara samma plats som Kuivalihavaara?
»Och vad gör jag där i Amerika?» fortsatte damen som kallade sig häxa.
»Ja, vad gjorde du?»
Hon drog ihop ögonen och tittade småleende på honom en god stund innan hon svarade. Säregen människa, tänkte han.
»Sätter mig på ett plan förstås!» sa hon till sist. »Fortare än en liten gris blinkar. Jag ska hem och rädda en vän förstår du. Vad ska du göra i Lappland?»
Hennes tvärvändning och raka fråga fick honom att sätta champagnen i halsen. Han hostade till och människan sträckte sig fram och dunkade honom välvilligt i ryggen. Han viftade avvärjande med handen.
»Tack, det är ingen fara.»
Han tog fram sin bländvita näsduk ur kavajen och torkade mungiporna. Så rättade han till sidenhalsduken i halsgropen och drack upp det sista av drycken.
»Jag har ärvt en fastighet i en liten by», förklarade han, »jag ska dit för att se om jag kan göra något av den.»