Tunna skärvor av nattgammal is rasslade i älvens svarta lågvatten. Närmast strandkanten låg stenbottnen synlig, bara älvfåran var vattenfylld. Med visst besvär hade Eilert lyckats manövrera in båten så nära stranden det gick att komma. Han slet och sköt på. Båten måste upp och vändas för vintern. Om ett par dagar kunde det vara för sent.
Inne ifrån stugan hörde han glada kvinnoröster. Svägerskan Gerda och systern Tant Uhv skrattade och tog igen sig. Eilert hade frågat dem om de ville följa med och se om det möjligen fanns enstaka lingon kvar och de hade inte varit nödbedda. Själv tyckte han det var trivsamt med deras närvaro. Nuförtiden var de alla ensamma och hänvisade åt varandras sällskap. Ofta var Ragnar med i gänget också, han var ungkarl och ville gärna umgås, men idag hade han varit upptagen av annat. Kvinnorna hade blivit änkor och själv var han övergiven. Essy hade gått helt enkelt. Lämnat honom.
Stugan, som de byggt tillsammans när de var unga och lyckliga, låg några kilometer uppströms efter älven. Sommartid tog han sig med forsbåt uppför älvens virvlande vatten, men nu när det var lågvatten fick de vandra efter en stig genom skogen.
När båten låg säkert på plats tog han sig an fångsten. Med stela röda händer grep han de stinna sikhonorna och fjällade dem på bryggan nedanför stugan. Den vassa morakniven for med snabba tag över fiskkroppen. Skar ett snitt under huvudet. Skårade upp buken. Drog ur inälvorna. Ytterst försiktigt lösgjorde han gallblåsan. Gick den sönder var hela fisken fördärvad. Lever, hjärta och fett lade han i en plastlåda för sig och den goda rommen i sina hinnor i en separat låda. Oanvändbara inälvor slängdes på den frostiga marken till glädje för matglada korpar. Lavskrikan signalerade ogenerat från en tallgren. Men hon vågade sig inte riktigt fram för att slåss mot de större fåglarna.
Eilert strök av den blodiga kniven mot bryggans silvergrå brädor och fortsatte med nästa sik. Åtta stycken hade han fått på näten idag och det var riktigt bra. Ikväll skulle han koka fiskpalt. Det var det sista han sagt till Essy innan hon gav sig iväg med den där läraren från Tanzania som hon träffat på en folkhögskolekurs.
»Du går inte ut ur huset innan du talar om för mig hur man gör fiskpalt!» hade han ilsket krävt.
Hon hade rafsat ner receptet på baksidan av ett kuvert och när hon gick, stod han där ensam med kuvertet i handen.
»Du är inte klok», hade hon sagt.
Själv trodde han inte att han skulle överleva hennes svek att flytta till Afrika om han inte kunde lära sig laga fiskpalt.
»Eilert! Kom och drick kaffe, vi har kokat!»
Gerdas gälla stämma ekade ut över älven. Han viftade med handen till svar att han hört henne. Kaffe var precis vad han ville ha just nu efter ett par timmars arbete utomhus. Den sista siken var rensad och han tog med sig fångsten in i stugan och packade ner den i ryggsäcken. Fisken invirad i en konsumkasse och de andra skatterna i sina plastlådor.
I stugan sprakade elden och doften av nykokt kaffe nådde hans näsborrar. Han blåste värme på fingrarna och tog tacksamt emot den varma muggen som Gerda räckte honom.
»Nå flickor», sa han medan han fortsatte tina upp sina stela händer på kaffemuggen, »fanns det bär ännu?»
Gerda pekade på två halvfulla hinkar som stod vid dörren.
»Inte var det mycket inte, men man får ta tillvara allt man kan få. Dom här bären är ju frostnupna, men jag tror det blir god saft på dom i alla fall.»
Tant Uhv satt ihopkrupen på en pall framför spisen och rökte en av sina eviga cigaretter. Hon var märkvärdigt tyst. Vad var det med henne? Hon brukade ha mål i munnen och slänga käft med sin bror.
»Vad funderar du på?» sa Eilert. »Du är så tyst, det är väl inte likt dig.»
Tant Uhv sprätte iväg fimpen in i eldslågorna och tog en mun av sitt kaffe innan hon svarade.
»Vet du möjligen, Eilert, vad som händer i Sunkans hotell?»
Eilert sjönk ner på en stol och kliade sig i nacken så kepsen ramlade fram på ögonbrynen. Han sköt genast tillbaka den. Hans syster var inte den första som hade ställt samma fråga. Igår var det Pia på pastorsexpeditionen.
»Sunkans? Är det vad du går och grunnar på?»
»Jo, man vet ju inte. Det har lyst där och Gerda hade besök av en konstig sörlänning som frågade efter hotellet. Jag är rädd att det kommer iranare dit eller något, ja flyktingar alltså, nu när Sigfrid är borta.»
»Nå, konstig var han inte direkt, en fin och stilig karl var det», flikade Gerda in.
Eilert lade det ena benet över det andra och log så alla hans, fortfarande friska, tänder blev synliga.
»Iranare! Du är rolig du, kära syster. Iranier heter det, för det första.»
Tant Uhv fnös och tände en ny handrullad cigarett.
»För det andra», fortsatte Eilert, »så ska det inte komma några flyktingar till hotellet.»
Tant Uhv bligade misstänksamt på sin bror.
»Är det säkert?»
»Jomenvisst. Det är på det viset, att Sigfrid Rautio har testamenterat huset till en stockholmare och det är nog han ni har sett.»
Tant Uhv drog efter andan.
»Har Sigfrid testamenterat?» utbrast hon.
Eilert nickade.
»Jo, det är en trevlig och belevad karl. Jaså, du har haft besök av honom, Gerda?»
Hon sken upp.
»Jajamensan! Och en riktig herreman var det! Stilig och ren, det måste jag säga. Men han hade då en förskräckligt tunn halsduk. Nå, han fick en brödkaka av mig i alla fall.»
Tant Uhv vände sig häftigt mot Gerda.
»En brödkaka! Det sa du inget om!»
»Nej, det glömde jag kanske, men jag hade ju precis bakat. Något skulle väl pojken ha.»
»Pojken? Är det en ung slarvig slyngel som har flyttat in?»
Eilert reste på sig och började göra sig redo för avfärd.
»Hör ni flickor, sluta käbbla nu, det är ingen ung spoling som har kommit till Sunkans hotell. Han är ungefär femtio och han måste väl ändå få komma hit och se vad han har fått ärva.»
»Ungefär femtio?» sa Tant Uhv och såg fundersam ut. »Lite drygt?»
»Jo, något sånt. Men sen blir det väl sålt, kan man tänka sig, inte vill en sån där nollåtta bosätta sig här och driva hotell, inte. Nej, det klarar dom inte.»
Kvinnorna hade också rest sig och börjat samla ihop kaffemuggarna. Eilert drog igen dragskon på ryggsäcken och knäppte fast locket.
»Du fick bra med fisk idag, Eilert», sa Gerda.
»Jo, men det var verkligen sista dagen på höstfisket. Mer rom än jag fått idag blir det inte förrän nästa höst. Lite vemodigt egentligen, vintern är lång.»
Eilert tänkte på att i ett par av honorna hade det redan varit för sent, rommen rann ur dem och då var den oduglig. Bara när den låg kvar inne i buken i sina hinnor gick den att använda. När han kom hem skulle han vispa rommen, salta och lägga den på hårdbröd med finhackad rödlök.
»Titta!» ropade Tant Uhv och pekade mot fönstret.
Enstaka flingor singlade ner från den grå himlen. Eilert började vissla på en gammal slagdänga. Höstens krampaktiga mörker kanske gav vika för rena vackra, vita drivor. Sommarens och höstens sysslor var avslutade och han kunde lugnt ägna sig åt engelskacirkeln på ABF och annan bokläsning. 350-årsjubileet hade han förstås, men det skulle då inte bli särskilt ansträngande, han hade god hjälp. Och åtta månaders snöskottning var ju bara gratismotion.
»Vi måste börja gå», bestämde Gerda, »annars kanske vi blir tre insnöade gamla pensionärer som ingen hittar förrän på vårkanten när det tinar och dit är det då hemskt långt. Skynda er!»
»Nå, inte tror jag det», sa Tant Uhv. »Hösten får vi nog dras med ett tag till, det här är bara en liten snöby, men föralldel, visst kan vi gå.»
De vandrade hemåt i rad efter skogsstigen, Eilert först med ryggsäcken på ryggen, Gerda efter med ena lingonhinken i handen och Tant Uhv sist med den andra.
»Jag har glömt berätta en annan sak», ropade Tant Uhv till sina kamrater framför.
Eilert tvärstannade och Gerda höll på att fara rätt in i honom med lingonhink och allt.
»Vadå?» sa de i mun på varandra.
»Jo, jag har ju alldeles glömt berätta att Hervor kommit hem från Amerika och den där rödhåriga doktorn är med också.»