Mirjam erbjöd sig att gå till Konsum och handla livets nödtorft. Förutom ost, bröd och kaffe så var det en beställning på rödvin från Bolaget som Hervor absolut ville ha. Själv skulle Hervor hälsa på den enda bror hon hade som bodde kvar i byn. De andra syskonen hade flyttat söderut och föräldrarna var borta sedan länge. Släktingar har hon ändå gott om, tänkte Mirjam. Tant Uhv, hennes roliga moster, bodde kvar i byn liksom hennes morbror Eilert och även en hel hop kusiner.
Mirjam tänkte också passa på att titta in på Röda korset igen, för att få reda på hur man gjorde de där babypaketen. Häromdagen när hon varit en sväng förbi hade det varit stängt. Egentligen var sömnad inte hennes starkaste sida. Pet-Olsson, som de kallade syfröken hemma på Gotland, hade oftast tagit på sig en trist min när Mirjam visade upp sina arbeten. Hon var inte förtjust, varken i Mirjam eller i hennes broderier eller virkade alster. Till sist fick Mirjam visa vad hon kunde prestera maskinellt, ett litet babytäcke.
»Sy maskin tycks du ju kunna i alla fall!» fräste Pet-Olsson irriterat.
Hon fick hoppas att Röda korsets arbeten gjordes på maskin, annars blev det inte enkelt för hennes del.
Mirjam körde ner fötterna i ett par gamla näbbstövlar som hon hittat i Hervors gömmor. De var sköna och framför allt varma med ullsockor i, även om vintern inte kommit riktigt på allvar ännu. Hon tog på den röda capen, rullade halsduken några varv och drog på sig vantar och var därmed redo för promenaden på byn. Capen hade hon smutsat ner ordentligt när hon legat på knä i Sylves gödselstack, men kemtvätten hade gjort underverk med den och hon var mer än tacksam.
Kallt var det och en isande nare kylde kinderna. Länge sedan hon gått här, tänk så många år hon ändå tillbringat i Kuiva. Hon kunde bestämt varenda krämpa som invånarna hade visat upp eller klagat om på vårdcentralen. Angina pectoris var vanligt förstås, men också ulcus ventriculi, vanligt magsår. Herregud, vad hon varit trött på alla åkommor. Inte just någon som hade intresse av att göra något själv för att må bättre, undermedicin var det enda man ville ha och sedan sitta där på sin ända och undra varför man aldrig blev som en sjuttonåring igen. Vid ett tillfälle hade hon på skarpen sagt till en man i sextioårsåldern. Han hade beklagat sig över ölmagen och tröttheten och undrat vad hon kunde göra för honom.
»Ät mera grönsaker och ut och rör på dig!» uppmanade Mirjam honom. »Annars går du mot en för tidig död.»
Patienten svartnade i ögonen och munnen blev som ett streck.
»Du kan fara åt helvete!» röt han.
Innan hon visste ordet av hade han gått och smällt igen dörren efter sig. Ändå hade hon bara sagt som det var.
Mirjam promenerade raskt och nickade åt folk hon mötte, de flesta kände hon vagt igen, men kunde inte riktigt placera dem eller minnas namnen. Här kom i alla fall ett välbekant ansikte, Pia som var gift med Hervors kusin. Hon hade luvan ordentligt nerdragen över ögonbrynen.
»Hej Pia!» sa Mirjam.
Hon stannade och det gjorde den mötande kvinnan också. Först såg hon lite undrande ut, men sedan sken hon upp.
»Nej men hej, Mirjam! Så kul! Jag hörde av Gerda att du kommit tillbaka. Sådant sprider sig snabbt, vet du.»
»Jo, jag förstår det. Jag hade nog inte själv trott att jag skulle återvända, men nu är jag här!»
Kallprat, kallprat. Bara låta munnen gå. Inte berätta om att hon var på flykt igen. Inte ekonomikris den här gången, nej mycket värre, Sylve, den stackaren. Men allt det där kunde hon inte servera Pia efter vägkanten i Kuivalihavaara.
»Och Hervor är hemma också hörde jag. Har ni haft det bra i USA?»
Mirjam berättade lite smått om dottern och det ljuvliga barnbarnet hon begåvats med, medan Pia stod och stampade i alldeles för tunna stövlar.
»Du fryser», sa Mirjam vänligt, »vi kanske inte ska stå här och pladdra. Förresten vad har du gjort på ögat? Du är ju både gul och blå.»
Pia hade kliat sig i pannan och tydligen alldeles glömt bort att mössan täckte ett blåmärke. Nu hade den glidit upp och blottat hennes hemlighet. Hon rodnade och ögonen blev blanka.
»Men herregud, du har väl inte fått en smäll?» utbrast Mirjam utan att tänka sig för. »Vad är det han heter nu igen, din man?»
Pia skrattade till.
»Tony. Nej, nej! Jag var så klumpig, rände rätt in i en dörr för några dagar sen.»
Det var då en riktigt dålig lögn, anade Mirjam, men det sa hon inte till Pia.
»Vi kan inte stå här», sa hon istället. »Jag ska till Konsum en vända. Kom hem till Hervor och mig och fika någon kväll, vi kan väl bara snacka och ha trevligt.»
Pia nickade. De sa hejdå till varandra och gick åt varsitt håll, Mirjam med pannan i djupa veck.
Pia var trevlig och även om hon var minst tio år yngre än Mirjam, kanske femton, hade de funnit varandra senast hon var här. Två sörlänningar som inte trivdes så där överdrivet bra i den lappländska ödebygden, men ändå stannade av olika skäl. Naturen var svindlande vacker förstås och vintermörkret hade i alla fall inte orsakat Mirjam några bekymmer, då var de myggrika somrarna värre. Mirjam tyckte att det var svårast att förstå folksjälen i norr, de var annorlunda mot vad hon var van vid hemifrån. Även om människorna i Kuivalihavaara var generösa och gästvänliga, hade de ofta bestämda åsikter av det ena eller det andra slaget, svart eller vitt, inga nyanser emellan. När hon diskuterat saken med Hervor fick hon en förklaring.
»Vi har alla religionen i ryggmärgen», menade hon, »vare sig man är strängt troende eller en förtappad hedning. Antingen är man syndare eller också är man skötsam.»
När det gällde Pia mindes Mirjam att det pratades på byn om att Tony inte var så snäll mot henne alla gånger, men själv beklagade hon sig aldrig. Den där Tony kunde Hervor gott slänga åt några förbannelser. Vad Mirjam anbelangade så fick han gärna dra käpprakt åt skogen. En gång i den grå forntiden, när Mirjam varit gift med Annas pappa, hade hon själv fått erfara hur det kändes att bli slagen. En enda gång hade det hänt och hon hade haft styrka att gå ifrån honom meddetsamma. Tog Anna och stack bara, han förtjänade inte sin familj. Aldrig någonsin hade hon ångrat sig.
»Tony, du kan dra dit pepparn växer», mumlade hon för sig själv. Men hon besinnade sig genast. Inga negativa affirmationer var det, inte ens för en hustrumisshandlare som Tony.
Hon skyndade vidare och nickade åt Gerda, som med raska steg gick mot Tant Uhvs hus och slank in genom dörren. Gerda hade varit och hälsat på dem några dagar tidigare och hade haft nybakta brödkakor med sig som välkomstpresent. Lite skvaller hade hon också serverat, om den nye mannen från Stockholm som flyttat in i Sunkans gamla hotell och man kunde just undra vad som skulle hända där. Varken Mirjam eller Hervor hade sagt ett ord om att han var kändis och inte heller hade Mirjam nämnt att hon visste att han hade en sambo som hette Eric Cronås, eftersom hon anade att det kunde vara svårsmält skvaller för Gerda och andra bybor. Om Ralph blev kvar skulle det säkerligen uppdagas tids nog.
Usch vad Gerda tyckte att det hade blivit tungt att gå i trappor. Inte hade det känts så här förut, nu hade hon bestämt suttit stilla och latat sig för många dagar, det blev lätt så när hon började med mattrasorna. Om snön bara ville lägga sig skulle hon ta en sparktur till bron varje dag. Eller förresten, kanske ända till kyrkogården, då kunde hon skotta på Ivars grav när det behövdes och det blev ju som en längre tur också. Nåja, någon ungdom var hon inte längre, men för den skull behövde hon väl inte flåsa så förskräckligt. Det var rökningen förstås, hon borde kanske tänka på att sluta.
Gerda hämtade andan i övre hallen hos Tant Uhv och drog av sig Kuomaskorna som Pia gett henne förra julen. Mycket bra skor, det måste hon säga, bara att slänga i tvättmaskinen då och då. Så mycket begrep hon i alla fall, den lilla slarviga sörländskan.
Den saken var då klar, alla sörlänningar var lortaktiga, de begrep inte bättre, och Pia var inget undantag, så svärdotter hon var. Sörlänningarnas avsaknad av renlighet hade Gerda fått bekräftat de få gånger hon varit söderut. Hon granskade först och främst lister och hörn hemma hos folk och där fanns jämt en hel del övrigt att önska. Därefter for hon gärna med blicken över ugnslucka och ventiler, områden som så gott som alltid behövde en rengöring om Gerda fick bestämma. Fast, Pia var bra ändå, mycket bra till och med och Tony hade nog inte klarat sig något vidare om inte Pia hade funnits och hållit ordning på honom. Det var sorgligt att han hade börjat ta sprit förstås, men Gerda kunde ändå inte låta bli att tycka synd om honom. Om bara inte Ivar varit så hård mot pojken, de hade aldrig gått bra ihop de två. Ständigt hade han blivit kallad vekling av sin far.
Gerda slog en trumvirvel på dörren innan hon klev rätt in och satte sig att tiga den sedvanliga stunden i Tant Uhvs kökssoffa. Tant Uhv plockade med disken under tiden och jäktade inte på svägerskan. Gerda lät det gå en lagom stund innan hon öppnade samtalet.
»Jo, hej.»
Hon drog ner blixtlåset i täckjackan och lät plagget glida ner på soffan.
»Hej, hej», svarade Tant Uhv. »Har du nya Yatzyblock med dig?»
»Jo», svarade Gerda genom att på norrländskt vis dra in luft mellan läpparna.
Nu gled även mössan och halsduken ner på soffan.
»Bra! Då spelar vi.»
Tant Uhv vek ihop tidningen som låg på köksbordet, torkade av vaxduken och ställde fram två kaffekoppar.
»Har du redan kokat kaffe?» undrade Gerda besviket, som så väl visste att när kaffet var urdrucket var det dags att gå hem. Välkomna gäster skulle inte få kaffe i första taget, annat var det med dem man ville ha ut ur huset fort. Vad menade nu Tant Uhv?
»Inte då, det begriper du väl! Det är vin.»
»Vin?»
»Jo, jag tänkte att om vi tar det i kaffekoppar så märks det inte ifall någon skulle komma. Det ser ju bara ut som om vi dricker kaffe.»
Tant Uhv skrattade kluckande och tog fram sina tärningar ur en ask på fönsterbrädan. Gerda var tvungen att skratta med, även om hon tänkte både på Gud och mor och far. Tant Uhv var för tokig!
»Ja, jag ska då inget vin ha!» sa hon bestämt.
Tant Uhv viftade bort hennes invändning.
»Bry dig inte om din gamla tunga kappsäck du. Är vi inte gamla nog att ha rätt att ta en vinare när fasen vi vill kanske?»
Gerda medgav att det hade de väl, men i alla fall, hon brukade inte göra så.
»Nå, inte har vi vare sig gamle Uhv eller salig Ivar att släpa på heller. Nu är det vår tid, Gerda! Nu ska vi ha lite roligt! Frid över deras minnen!»
Gerda gav efter, hängde sin täckjacka ordentligt på stolsryggen och tog fram de nya Yatzyblocken.
»Minns du», sa hon, »minns du när vi hällde ättika i gubbarnas brännvin? Då var man allt bra less på deras drickande.»
»Jo, men inte fanken lät dom bli att dricka i alla fall! Tömde flaskan ändå, det var vad dom gjorde.»
Gerda kände hur skrattet bubblade upp i henne. Inte hade det varit så roligt när det hände, men nu kunde hon inte hålla sig.
»Ja herregud», skrattade hon, »de sov i två dygn efter det. Bra styrka på ättika, hördudu!»
Nu hade hon fått fart på Tant Uhv, som fick ta fram näsduken och torka tårarna som rann.
»Jo, lugnt blev det i alla fall dom där två dagarna, men nog trodde jag ett tag att vi hade tagit livet av dom», sa Tant Uhv och klämde fast den nedre lösgommen som glappade lite.
Om Ivar dött då eller senare hade väl gjort detsamma. När han äntligen dog hade hon skamset känt en stor lättnad, men det var inget hon erkände, inte ens för Tant Uhv.
»Usch ja», sa hon istället och höjde sin kaffekopp. »Det är hemskt med spriten! Skål, hördu!»
Yatzyspelet tog fart och eftermiddagens timmar förflöt i kåkar, fyrtal, par och triss. Vid minst två tillfällen trixade Gerda en aning med tärningarna och ordnade till både Yatzy och fyrtal. Vad gjorde det? Tant Uhv såg det inte i alla fall och det man inte vet något om mår man inte illa av. Emellanåt drog de gardinerna åt sidan och höll gemensamt ogenerad kontroll på vad som tilldrog sig på Sunkans hotell. Farhågorna var stora.