Det klampade och knarrade i trätrappan och Tant Uhv fick bråttom med att gömma vinflaskan under köksbordet.
Som om ett svirrande trollspö dragit fram, diskade flinka tornedalska händer kaffekopparna, öppnade fönstret och vädrade ut den värsta cigarettröken. När köksdörren gled upp med ett gnällande satt Gerda och Tant Uhv i sedesam frid och samtalade om Östens roliga spark med hjul, bybor i allmänhet och höstmörkret som envist höll sig kvar. Gerda irriterade sig på dörrgnället.
»Du borde verkligen smörja den där dörren», kommenterade hon, samtidigt som Eilerts ljudliga stämma fyllde upp köket.
I släptåg syntes den där nya från hotellet. Lika lång och snygg som när han varit i Gerdas kök första dagen han kom.
»Nå, hej på er flickor!» hälsade Eilert. »Jag har tagit med mig Ralph på besök. Ni har förstås sett att det har blivit ljus och liv i Sunkans gamla hotell?»
»Nej inte har då vi sett», ljög Tant Uhv.
Eilert tittade på henne med rynkad panna och Gerda tänkte att tungan nog svartnade på henne av lögnen. Hon fick också se hur svägerskan nickade nådigt åt nykomlingen. Han som hade varit så fin och artig i Gerdas kök, nog kunde väl Tant Uhv kosta på sig att vara mer välkomnande.
»Jaså, vi har fått en utsocknes till byn, det var då en överraskning», sa Tant Uhv torrt.
Ralph log. Charmerande ansåg Gerda.
»Ja, åtminstone på tillfälligt besök», svarade han, tog av sig lovvikkavanten och sträckte artigt fram handen. Hans finlemmade hand blev hängande i luften, utan att hälsningen återgäldades. Herregud, vad hon var oartig! Gerda blev riktigt arg. Hon stod bara där och bligade på Ralph.
»Fina vantar har han då skaffat», sa hon. »Välstickade.»
Nej, nu tyckte Gerda att det verkligen fick vara nog. Skulle Tant Uhv ställa sig in med de där löjligt enkla vantarna också!
Gerda gick fram till Ralph, hon kände sig redan bekant med honom och behövde inte göra sig till.
»Smakade brödkakan?»
Ralph sken upp.
»Nej men hej igen! Den smakade alldeles himmelskt, det där har du inte gjort för sista gången hoppas jag.»
Gerda tyckte att han blinkade en smula åt henne, fin karl, det var han verkligen.
»Vi får väl se», svarade Gerda som inte riktigt ville visa att hon var smickrad. I tankarna bakade hon många brödkakor åt den vackre mannen, som var så prydlig och artig mot damer.
»Vi tänkte just koka kaffe», meddelade Tant Uhv.
Gerda utbytte en blick med Eilert och de visste båda vad de tänkte. Nu ville Uhvan bli av med gästen fortare än kvickt. Nå, det var inte mycket de kunde göra åt den saken.
»Vad fick han betala för vantarna?» frågade Tant Uhv i förbifarten medan hon gick fram till diskbänken.
Ralph nämnde priset och Gerda häpnade. Hade han köpt dem hos Mija på frissan, hade hon lurat honom ordentligt och tagit dubbelt så mycket som hon brukade.
Eilert satte igång med att förklara släktbanden för Ralph, och Gerda betraktade ömsom Ralph och ömsom Tant Uhvs mekaniska rörelseschema när hon kokade kaffe. Vatten upp till pipen, sju skopor kaffe, fram med koppar och leta en påse bullar i frysen. Hon tog fram bullar i alla fall, det var då tur, tänkte Gerda. I smyg sneglade svägerskan på nykomlingen medan hon förberedde kaffestunden.
»Jodå, nästan alla är släkt här i Kuiva, drar man i en så följer resten med», sa Eilert. »Tant Uhv, som vi alla kallar henne, det är min syster det och Gerda här, hon är svägerska till oss, änka efter vår bror Ivar.»
Eilert satt med jackan på och mössan i knäet, medan Ralph ordentligt hängt upp sin fina rock och röda halsduk. Han hade svart t-tröja och lika svart kavaj och ett par riktigt snygga byxor, noterade Gerda.
Hon gick till Tant Uhv vid diskbänken. Karlarna hade kommit in på jubileet, Eilerts älsklingsämne för närvarande, och skulle inte höra om Gerda lågmält skvallrade med Tant Uhv.
»Jag tycker han ser bekant ut», viskade Gerda.
»Jaså minsann, det tycker du?» svarade hon vasst.
Tant Uhv vände blicken åt nykomlingen till.
»Ja, det är något med håret och kinderna», envisades Gerda. »Kan han ha varit på teve tror du?»
»Kan väl tänkas», väste Tant Uhv.
Gerda knuffade lätt i henne.
»En kändis kanske? I ditt kök!»
Tant Uhv räckte henne kaffekopparna för att hon skulle ställa dem på bordet.
»Fåna dig inte!» klippte hon av. »Men nog tycker jag att Mija tog väl mycket betalt för vantarna», lade hon till i en något mjukare ton, »det var rentav ogästvänligt dyrt. Men hon är som hon är, min sonhustru.»
»Vad ska han med hotellet?» morrade Tant Uhv till Ralph när hon en kort stund senare hällde upp kaffe. »Tänker han bo där?»
»Nja, så blir det nog inte», svarade Ralph och tog en bulle från fatet hon höll fram, »men man kunde snygga upp det och göra om det till något slags pensionat.»
Tant Uhv satte sig ner med en duns. Gerda följde hennes exempel.
»Pensionat? Här uppe? Det finns väl inte en kotte som vill komma hit upp i ödemarken? Nej, det kan då aldrig löna sig!»
Ralph berömde hennes bullar och Gerda tänkte att hon genast skulle gå hem och baka och ge honom en påse av sina egna bullar, de var mycket godare än Tant Uhvs.
»Jodå», sa han mellan tuggorna, »massor av trötta storstadsmänniskor är sugna på att uppleva vildmarken ett par dagar. Man får locka med något bra förstås, Massage, bubbelpool, utsökt mat och goda viner, naturligtvis.»
Tant Uhvs gamla rynkiga haka ramlade ner, noterade Gerda.
Misstänksamheten höll på att ge vika för äkta förvåning.
»Kan det verkligen vara något? Maschas? Bubbelpool?»
»Absolut», svarade Ralph, »men framförallt är det lugn och ro man kan ta betalt för. Många människor har behov av det, storstan är stressig. Själv har jag varit tveksam, men min sambo är full av entusiasm, så det blir väl så.»
Gerda fick nu äntligen se sin svägerskas misstänksamma anlete spricka upp i sann glädje.
»Men det låter ju som alldeles utmärkt! Liv och rörelse precis som förr i världen!» utropade hon. »Inga flyktingar med slöjor så man inte ens ser ansiktet på dom?»
»Neej …»
Ralph såg undrande på henne och Gerda fann det för gott att rycka till undsättning.
»Dom har skrivit en del i Norrländskan», förklarade hon »bara tomt prat förstås, men vi har såklart undrat över hur det ska bli. Men hördu, eftersom du övertagit huset efter Sigfrid, ja man kan ju inte låta bli att undra, var ni bekanta, han och du?»
»Man kanske kan säga det, bekanta är nog ett bra ord. Vi träffades bara några gånger.»
»Hurdan var han?»
Gerda såg att Tant Uhv betraktade honom spänt. Det var hon som ställt frågan. Hennes kinder hade antagit en lätt rosa färg och blicken var med ens fylld av nyfikenhet.
»Du förstår, vi har inte sett han på många år», förtydligade Gerda.
Ralph tog själv för sig mera kaffe ur pannan och lutade sig framåt över bordet.
»Så väl kände jag honom inte, men Sigfrid Rautio var en mycket vänlig man, tycker jag. Lärd förstås, kolossalt lärd, och riktigt trevlig. Fast han var visst hemskt dålig på slutet, han hade cancer.»
Gerda betraktade den vackre mannen intensivt. Hon såg att Tant Uhv gjorde likadant. Eilert sa inte mycket, han lyssnade mest.
»Men du var förstås på hans begravning, jo, det var du naturligtvis? Det måste du väl, eftersom du fick ärva?»
Gerdas ord gick rakt in i Ralphs minnesförråd.
Rautios begravning, visst hade han gått dit. Efter sittningen hos advokat Harryson hade han blivit nyfiken på den gamle mannen som lämnat allt efter sig till Ralph. Han visste inte i vilken ände han skulle börja för att på något sätt förstå, därför gick han till begravningen i Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården. Stod där bland de andra gästerna och sjöng Härlig är jorden med sin kända stämma. Två herrar i de främre bänkraderna hade vänt sig om. Gästerna var inte många och märkligt nog bara herrar.
Kistan var vackert dekorerad med Frimurarnas bårtäcke, gissade Ralph, det specifika röda korset på vit botten. Runt kistan låg buketter och kransar. En man gick ensam fram, tog sitt farväl och lade ner en röd ros. Tafatt klappade han på kistan innan han bugade djupt. Ytterligare några män, som Ralph gissade var kollegor, steg fram och någon talade om Sigfrids duglighet som forskare. Slutligen var det sex män som stod vid kistan samtidigt och Ralph fick bekräftat att Sigfrid varit frimurare. De höll ett särskilt högtidligt, men kortfattat tal och lämnade över ordensbrodern till Den Högste Byggmästaren. Det verkade magiskt på något sätt och Ralph rycktes med av högtidligheten och glömde bort sig. Runt omkring honom blev det alldeles stilla och han upptäckte att begravningsgästerna tittade uppfordrande på honom. Visst ja, han skulle fram och ta farväl. Han stod en stund vid kistan och talade tyst för sig själv till Sigfrid Rautio.
»Vem var du som gett allt till mig? Får jag någonsin veta? Tack i alla fall.»
Han lade ner sin enkla handbukett som han inhandlat i Skogskyrkogårdens blomsterkiosk och bugade artigt för Sigfrids kista innan han åter gick och satte sig. Kände blickarna som brände i ryggen. En del begravningsgäster undrade säkert samma sak om honom. Vem var han? Andra kände igen honom. Varför var han här? Operasångaren. Efter akten hade de kommit fram och hälsat. Begravningsentreprenören inbjöd till kaffe på Enskedeterrassen, men Ralph avböjde, det skulle bara bli en massa frågor och han hade inga svar.
Han lämnade kyrkogården och promenerade mot Sandsborg, innan han vek av genom gångtunneln ner mot villaområdet och hem. Ralph var lika undrande som de övriga gästerna. Vem var egentligen Sigfrid Rautio?
»Nå, gick du på hans begravning eller inte?»
Det var Tant Uhv nu som spände ögonen i honom och väntade på svar. Han nickade.
»Visst gick jag dit. Det var en fin begravning. Mycket speciell.»
Gerda såg belåtet mot Tant Uhv som nickade åt henne. Båda visste vad den andra tänkte. En sådan bra karl den här Ralph var, en hedersman! Det var väl precis vad de trott hela tiden. Han kunde föra sig han, gick till och med på begravningar.
Tant Uhv var nu så upprymd över allt hon fått veta att hon tog fram kaffeost och skar i bitar. Eilert visade Ralph hur han skulle fylla halva koppen med ostbitar och sedan hälla kaffet på.
»När du druckit ur kaffet äter du bara upp ostbitarna med skeden. Man skulle kunna säga att det är vår nationalrätt», förklarade Eilert. »Vi bjuder bara på det vid högtidligare tillfällen.»
Tant Uhv nickade instämmande och de höjde sina kaffekoppar och önskade den nye all lycka med sitt pensionat.
»Jo, så här tänkte jag», började Eilert, sedan han sörplat på sitt ostkaffe, »ni båda är ju experter på att städa, eller hur?»
»Nå, inte vet jag väl det», svarade Gerda anspråkslöst. Skura kunde väl vem som helst, tänkte hon, utom sörlänningar då förstås.
»Voj, voj, det finns så många som kan städa», sa Tant Uhv.
Eilert tog en ny klunk av kaffet och började skeda upp sin ost.
»Seså, var inte så blygsamma nu, ni kan och det vet ni. Ralph behöver lite hjälp i hotellet. Jag ska tala med Alva och Pia också. Vi har ju mycket inför jubileet och så, men om vi hjälps åt hinns det med ändå.»
Gerda blev glad. Äntligen hände något roligt! Klart hon skulle ställa upp, hon kunde ta bullar med sig också, eller mat rentav.
»Naturligtvis betalar jag», inflikade Ralph, »timpenning.»
Tant Uhv svepte det sista i sin kopp.
»Nog ska vi hjälpa, inte blir det så knogigt, betalningen kan han strunta i. Kommer flickorna också, är det ju ännu bättre. Jag kan be Hervor, min systerdotter, hon är rent för jäklig på städning och doktorn kan hon ta med.»
»Inte kan väl doktorn städa», protesterade Gerda, »det passar sig inte, förstår du väl.»
»Nå, vi får se. Men vi kommer och sveper igenom, det går fint.»