»Så jävla tragiskt!» utbrast Hervor när hon betraktade skelettdelarna i den broderade duken. »Eller hur, Mirjam?»
Hervor strök bort några tårar ur ögonvrån, resterna av barnet berörde henne djupt. Någon stackare som fött fram barnet hade mist förståndet och gjort sig av med ungen. Hon fick vara tacksam över att hon inte själv blivit vansinnig när Ingrid föddes, hon hade varit alldeles för ung för att bli mor.
Mirjam hummade och kröp närmare Ralphs oönskade upptäckt i källaren. Han hade inte vetat vad han skulle ta sig till, men kommit på att han kunde ringa till Mirjam eftersom hon var läkare. Hon borde kunna bedöma om det verkligen var ett barn, hade han menat.
Mirjam reste sig upp och såg sig om efter något hon kunde torka av sina dammiga händer med. Ralph fick upp en välstruken näsduk ur fickan och räckte den till henne.
»Visst är det ett spädbarn», bekräftade hon. »Troligen en alldeles nyfödd liten stackare som lagts hit. Man kan ju hoppas att det var dödfött och inte behövt ligga här och invänta döden.»
Hon rös till och använde för en gångs skull en av Hervors svordomar.
»Det var det jävligaste! Ungen måste ha legat här i åratal. Jag är förstås ingen expert på gamla skelett, men det skulle inte förvåna mig om det handlar om fyrtio, ja, kanske femtio år. Det är ju bara benrester kvar.»
En mamma hade blivit skild från sitt barn och ett barn från sin mor, Mirjam visste bara alltför väl hur smärtsamt det var. Hennes tankar gick till åren då hon och Anna inte haft kontakt med varandra. En förfärlig tid.
Ralph hade tigande stått lutad mot den gamla pannan. Nu harklade han sig och öppnade munnen.
»Är du helt säker på att det är ett barn? Jag menar, kan det inte vara ett djur, ja … man kan ju hoppas.»
»Nej», svarade Mirjam, »titta här kring munnen.» Hon lyste med Ralphs ficklampa på barnet och pekade på det lilla kraniet.
»De pyttesmå tandkronorna ni ser här, är det som skulle ha blivit barnets mjölktänder om det fått leva. Och här uppe på skulten ser man också att fontanellen inte gått ihop.»
Hervor satte sig på huk och fingrade på tyget som barnet låg i. Försiktigt vek hon fram en flik och betraktade de smutsiga rosenrankorna. Gned tyget mellan tummen och pekfingret.
»Linne», konstaterade hon.
»Linne? Hur vet du det?» undrade Mirjam.
Hervor tog tag med ena handen i väggen, reste sig pustande och betraktade vännerna.
»Ull blir mull och lin blir gull», rabblade hon. »Ungstackaren har nog som sagt legat här i evigheter.»
»Herregud, vi måste väl ringa polisen?» utbrast Ralph.
Han såg inte fram emot att få hotellet invaderat av poliser nu när Eric och han i stort sett bestämt sig för att göra i ordning det, men förstod att det inte fanns något alternativ.
Mirjam nickade.
»Jo, det är klart. Det värsta är väl att det blir en sensation i lokalpressen, kanske till och med i riksmedierna. Reportrarna kommer att gräva i storyn tills dom får fram vems barn det är. Åtminstone diktar dom ihop en trovärdig historia, kanske till och med flera.»
Ralph begrep vad hon menade och kunde mycket väl föreställa sig ett antal smaskiga rubriker.
»Går det inte att få det lite diskret gjort?» undrade han.
De stod alla tre dystra framför barnet och grunnade. Till sist vaknade Hervor till.
»Min förstakusin, Yngve Rantatalo, är faktiskt polis. Jag kan börja med att ringa till honom.»
»Förstakusin?» sa Ralph frågande.
»Det betyder samma sak som kusin, men här rangordnas dom första-, andra- och tredjekusin», förklarade Mirjam.
Ralph strök sig om hakan.
»Kan vi inte vänta någon dag med polisen?» undrade han. »På måndag kommer en massa folk hit och ska hjälpa till med städning och jag tycker inte det skulle vara så bra om det står något i tidningarna redan då.»
Mirjam nickade och Hervor höll med.
»Jo, det här lilla livet har ju ändå legat här så länge, ett par dagar hit eller dit kan väl inte ha betydelse», sa Mirjam.
»Men du får för i helvete låsa ordentligt om pannrummet», sa Hervor. »Inte en jävel ska hit.»
Ralph nickade allvarligt.
»Vi kommer förresten också och hjälper till med städningen», fortsatte hon. »Min moster, ja, Tant Uhv alltså, ringde om det. Jag kan vaka som en hök så att ingen tar sig ner hit.»
Ralph såg lättad ut.
»Och jag ska ringa sotaren igen, han får komma en annan dag. Först får den där förstakusinen, eller vad det var, hämta barnet.»
»Man kan verkligen undra hur det där har gått till», sa Mirjam.
Hon satt vid köksbordet och lät hakan vila i händerna. Tigande hade de gått hem efter den makabra upptäckten av barnet, var och en i sina egna funderingar. Ralph hade avböjt att följa med dem, fast Hervor tjatat på honom.
»Jag tror inte det är något vidare för dig att sova här i natt», hade hon sagt. »Chocken kan komma i efterhand, eller hur doktorn?»
Mirjam hade nickat och också försökt insistera, men Ralph var orubblig, inget kunde väl bli värre än den upptäckt han gjort i sin källare.
Hervor satte på kaffepannan och tog fram muggar ur skåpet.
»Som du redan sagt, man kan ju undra hur det där gått till», muttrade hon. »Jävla fasoner att lägga en liten oskyldig unge i en vedstapel. Jag sa ju till dig att det här blir en helvetes vinter.»
Onödigt hårt satte hon ner kaffemuggarna på bordet och kompletterade med ett par mindre glas.
»Nu jävlar ska vi ha en tröstesup, Mirjam! Champagnetiderna tycks vara över för vår del, det här var fan inget att fira.»
Mirjam höll med och ryste till. »Fäders och mödrars missgärningar ska granskas» hade Hervor siat. Arma lilla liv i den där broderade kaffeduken, det var bara för sorgligt. Var det någon förtvivlad ung mor, som på det här viset gjort sig av med sitt barn? Eller hade barnet överlämnats till någon annan som på ett grymt sätt såg till att den lilla babyn kom undan?
»Man har förstås hört talas om änglamakerskor», sa Mirjam tankfullt.
Hervor hällde upp konjak i de små glasen. Mirjam kom sig inte ens för med att bara be om halva glaset.
»Jamen, den där ungen kan bara inte ha legat så himla länge, den sista änglamakerskan dömdes någon gång kring 1915, tror jag det var. Och förresten verkställdes aldrig domen, för den jävla satmaran hängde sig i cellen.»
Mirjam blev förvånad.
»Men, det var värst vad du kan! Var har du lärt dig allt det där?»
Hervor tog en mun av konjaken och sköljde ner med hett kaffe.
»Äsch, det är väl bara mitt allmänna intresse för liv och död och magi, som gjort att jag snubblat över sånt där också.»
»Hur gjorde dom?» viskade Mirjam. »Hur tog dom ihjäl dom stackars små?»
»Ja, fy för i helvete, du tror det inte, men den där sista dömda konan lade faktiskt ungarna med ansiktet nedåt i en balja med vatten.»
»Va? Dränkte dom alltså?»
»Visst, ser du, för säkerhets skull lade hon ett lock över baljan också och ställde på en stor jävla tyngd, gjutjärnsgryta eller något sånt. Inte en chans att kravla sig upp.»
»Å fy!»
Mirjam kände sig lätt illamående, kunskapen om hur änglamakerskan arbetat hade hon kunnat klara sig utan.
»Jodu, det var som en snygg juvel det. Sedan gick hon ut ett tag och när hon återvände och lyfte på locket så var ungstackaren lika död som en dränkt kattunge.»
Nej, Hervor trodde inte på att det funnits änglamakerskor i Kuivalihavaara, men nog hade det kunnat finnas dödfödda som av någon anledning behövde komma undan. Någon ung mamma som fött i lönndom. Men vem kom ihåg sådant nu? De visste ju inte ens hur gammalt barnet var. Någon expert på ben och skelett skulle säkert få fram det, men det skulle ta tid.
»Vad heter såna där som är bra på benrangel?» undrade Hervor. »Det ska väl du veta, du som är doktor.»
Mirjam drack försiktigt av konjaken, det var ingen dålig sort och den värmde i bröstet och lugnade ner.
»Osteolog tänker du nog på», sa hon och gäspade samtidigt. »Jag blev alldeles trött av allt det här. Du får väl använda dina talanger och se om du får fram något som har hänt bakåt i tiden. Det kan väl inte vara alldeles hopplöst för dig?»
Hervor tog sin kaffemugg och sitt glas och ställde sig som vanligt under köksfläkten och tände en cigarett. Hon drog ett djupt bloss och blåste ut medan hon stirrade i fjärran. Mirjam störde henne inte med ett ord, hon förstod att hon var långt borta.
»Jo», sa hon efter en stund, »jag kan gå till Sunkans igen och känna efter om jag hittar något. Jag ska ta mig fan göra det imorgon bitti. Något måste det vara, något som sitter kvar i väggarna.»
Mirjam plockade ihop muggar och glas och lade ner dem i diskbaljan, diska fick hon göra imorgon. Nu var det sängen och den befriande sömnen som väntade.
»Svartvinter», sa hon tankfullt.
Hervor som var på väg in i sitt rum stannade upp.
»Vad sa du?»
»Svartvinter. Du sa för ett tag sen att det skulle bli det och nu börjar den.»