Pia satt framför brasan hemma hos Hervor och Mirjam hade precis hällt upp te. De hade berättat om tiden i Amerika och om Mirjams kapell på Gotland och nu hade de kommit in på historien om babyskelettet.
»Vad händer nu då?» undrade Pia. »Vad gör man med barnet?»
»Polisens tekniker har varit på plats i Sunkans källare, men det läste du väl i tidningen?» sa Mirjam.
Pia nickade, hon hade läst en del, men inte allt.
»Just nu är fyndet skickat till Rättsläkarstationen i Umeå, men vad jag förstår är hoppet minimalt när det gäller att hitta den skyldige.»
Hervor lade sig i samtalet.
»DNA då? Kan man inte nyttja det, jag tycker det pratas vitt och brett om det så fort man hittar en döing.»
Mirjam satte ner tekoppen och gestikulerade medan hon pratade.
»En stor apparat, när man inte har så mycket att gå på. Det skulle kunna innebära att polisen måste få saliv från varenda kotte i byn och dom som ägde hotellet finns ju inte kvar.»
»Men någon i byn måste väl minnas? Någon av dom gamla?» funderade Pia.
Hervor rynkade pannan.
»Visst», muttrade hon, »men dom tiger som muren förstås och då återstår bara mina metoder och jag ska göra mitt bästa, det ska jag verkligen.»
»Och jag får snart skriva in en ny, som vi inte ens vet namnet på, i Död- och begravningsboken», suckade Pia. »Undrar förresten om den där Sigfrid, som Ralph ärvde av, kände till barnet?»
»Knappast», svarade Hervor. »Det är inte så många år sen han blev ägare och hade han vetat om det, hade han väl sett till att skaffa undan ungen. Nej, han köpte nog hotellet med lik och allt, helt ovetande.»
De släppte samtalet om likfyndet och Mirjam kom istället in på det allra känsligaste. Tonys knytnävar.
Inför Hervor, som hade särskilda gåvor, gick det inte att neka, det visste Pia. Mirjam var mera saklig, men hon hade begripit hur det stod till redan förra gången han slagit henne. Ingen idé att ljuga inför henne heller.
»Det finns jävligt bra knep att ta till för såna där idioter», sa Hervor, »jävligt bra knep.»
Trots allvaret skrockade hon muntert och lade lite mer ved på brasan. Både Mirjam och Pia väntade ivrigt på fortsättningen.
»Vad menar du, Hervor?» undrade Mirjam. »Det är väl bara att anmäla den där skitstöveln, ja förlåt, men jag kan inte uttrycka mig bättre. Du kan inte vara kvar där, Pia! Tänk på barnen och på dig själv också förstås.»
Hervor nickade och fortsatte att småskrocka. Pia vågade inte nämna för dem att hon allvarligt övervägde att dra iväg. Hon ängslades mest för hur hon skulle få barnen med sig. Tony skulle bli ännu tokigare och innan hon anförtrodde sig åt någon måste hon ha tänkt ut en hållbar plan först.
»Jo, men det är inte så farligt», sa hon istället, »det är bara när han dricker brännvin han blir så där. Annars är det lugnt, han kan faktiskt vara snäll också.»
Varken Mirjam eller Hervor kommenterade det, men hon var inte dummare än att hon begrep att de inte trodde henne.
»Jo, anmäla honom, det förstås, han är då fan inte värd dig, det ska du veta», sa Hervor, »men lite kan man jävlas med honom också, eller hur?»
Pia drack av teet och undrade vad hon skulle få lära sig. Mirjam blev nästan galen av otålighet.
»Berätta då människa! Du ska alltid sitta och tjyvhålla på allting så man blir halvt hysterisk av nyfikenhet!»
Hervor satte ner koppen på golvet bredvid sin stol och böjde sig fram mot dem.
»Min mor», började hon och det lyste i ögonen på henne, »min mor var alltid urjävlig mot pappa dagen efter han hade tagit sig en fylla. Hon njöt av att ge igen och bjöd enbart på jolmig mannagrynsvälling och tvingade sen ut honom på mattpiskning. Alla husets mattor fick han banka igenom.»
Pia och Mirjam skrattade. Tänk att bara tvingas äta något så menlöst som välling, när man önskade starkt kryddad hamburgare med rå lök, eller något liknande. För att inte tala om att behöva höra ljudet av mattpiskning dundra i den bakrusiga skallen! Hon var finurlig, Hervors mamma.
»Jo, hon var som det», sa Hervor och myste. »Finns det någon mat som den där skurken inte tål, förresten?»
Pia funderade. Tony åt det mesta, till och med grönsaker hade hon lyckats vänja honom vid under årens lopp. Det skulle vara avokado då förstås.
»Avokado», sa hon. »Det blir han jättesjuk av, när jag hade gjort såna där fina halvor med räkor på hade han ont i magen flera timmar efteråt.»
»Svåra buksmärtor efter att ha ätit av den feta frukten låter som ett gallstensanfall», inflikade Mirjam.
»Nå, men då så», sa Hervor.
»Vad tänker du?» undrade Mirjam. »Nu har du något sattyg på gång, jag ser det.»
Hervor lyfte sin kopp och drack en skvätt.
»Blanda ner finstrimlad avokado i sallad eller vad som helst, bara det inte märks. Han kan gott ha dom där plågorna, det låter som jävligt utmärkt i mina öron.»
Det var förstås påhittigt, Pia hade aldrig tänkt på att man kunde hämnas på det viset.
»Jag tycker ändå att du ska anmäla honom», sa Mirjam, »så här kan det inte fortsätta.»
Hervor fnös.
»Och det ska komma från dig, som ägnat en hel sommar åt att plåga livet ur karlar!»
Mirjam drog upp benen i stolen och höll armarna om dem.
»Vadå?» undrade Pia. »Det har ni inte berättat.»
»Ingenting», klippte Mirjam av. »Har du fler matnyttiga tips, Hervor?»
»Jodå, massor! Men det allra bästa rådet kommer inte från min mor.»
»Inte?» sa Pia och Mirjam i mun på varandra.
Hervor var nu på bristningsgränsen av förtjusning och hon fick torka sig i ögonen när tårarna rann för att skrattet bubblade ur henne.
»Nej, det allra bästa tipset fick jag av en gammal persisk kvinna som jag träffade där borta i Amerika.»
»Va?» sa Mirjam förvånat. »Var då?»
Hervor slängde ett spefullt öga åt hennes håll.
»Skit i det du! Vi har våra seanser, jag och mina kollegor.»
Hon såg njutningsfullt på sina nyfikna åhörare.
»Jo ser ni, det bästa tipset, det är att, ja man kan nästan inte tro det, men det är att … pinka i hans kaffe!»
Hervor frustade av förtjusning och Mirjam och Pia hade närapå tappat andan av skratt, bara tanken var ett uppriktigt nöje.
Pia vandrade långsamt hemåt i snöfallet. Under tiden som hon varit i bastun hade det satt igång och nu snöade det ymnigt med stora flingor som genast smälte undan. Synd att det inte ville bli riktig vinter. På något sätt var det lättare att andas när snön hade kommit, hon kände sig inte så inlåst som när det var höstmörker och barmark. Besöket hos Hervor och Mirjam hade ändå varit upppiggande. Hon stannade till ute på gården innan hon gick in i sitt eget hus. Man behövde skoja om allvarliga saker emellanåt, tänkte hon, annars orkade man inte med de sorgsna tankarna. Hon vände ansiktet upp mot himlen, räckte ut tungan och lät några stora snöflingor falla in i munnen och smälta.
Pinka i hans kaffe. Hur skulle hon våga?