Mellan nyåret och trettonhelgen var aktiviteten febril i hotellet. Eftersom Tony var ute ur leken fick Eric i all hast, och med löfte om extra bra lön, ta in förstärkning från Vittangi. Han hade tur och tre händiga bröder hade lyckats laga den sargade fasaden och stod nu på höga stegar i matsalen och målade det sista.
Möbler anlände och lediga skolungdomar fick extrajobb med att packa upp och skruva. Vackra lampor monterades, gardiner sattes upp och mattor rullades ut. Brasorna provtändes och muraren från Svappavaara fick applåder för draget, som blev så bra i den nya spisen i matsalen. Två nyanställda städerskor bäddade, hängde upp välmanglade linnehanddukar och satte toalettpapper i hållarna. Eric visade hur det på de flesta hotell brukade sticka ut en liten flik genom hållaren. Han höll en mindre, men festlig avtackning till alla som hjälpt till, och förberedde sig sedan ingående på att tända fasadbelysningen till premiärdagen.
Som hotellet glittrade och glimrade bland röda och grå stugor i vintermörkret! Fasaden strålade av ljusgirlanger och tvärsöver väggen i rosa neonbokstäver stod »Vildmarks-spa».
Det var rent märkvärdigt så många jakthundar som vallades den eftermiddagen! Häpna tittade de fram ur hundkojor och garage och gnuggade sig med tassarna i ögonen. Var det verkligen dags igen? Hade inte älgjakten nyss varit? Fick man aldrig sova någon gång? Tant Uhv räknade till nitton hundar när hon tittade ut. Varenda husse skulle stanna och prata just utanför hotellet. Alva fick hålla Konsum öppet på övertid, för det var många som glömt köpa snus eller rimmat fläsk den kvällen, och hundfodret tog alldeles slut.
»Vad roligt att se ljus i Sunkans igen!» sa man när man möttes på vägen.
»Jo», svarade man, medan gråhunden lyfte på benet, »det lyser som upp!»
Och i smyg beundrade man takkronornas lyster och de moderna, stilrena lamporna i gästrummens fönster.
Inne på hotellet stod Eric och brottades med rörledningar till jacuzzin som frusit. Om två dagar väntades de första gästerna i minibussar från flygplatsen i Kiruna och här stod han och värmde ledningar med hårtorkar och kupévärmare i alla hörn och vinklar. Ralph hängde i telefonen och fick till slut tag i en rörkrökare från Masugnsbyn som lovade komma, när han hörde vad Ralph bjöd i ersättning.
Mitt i den hetsiga röran kom Gerda förbi med en sanslöst vacker trasmatta med himmelsblå ränder och en konsumkasse som innehöll två brödkakor.
Tant Uhv satt länge vid fönstret den kvällen och spanade, medan hon stickade de sista ränderna på halsduken. Vad det var roligt med lite liv i det gamla rucklet!
Mirjam kom från körövningen och kände sig fylld av energi. Som vanligt var det så efter sången. De hade övat till trettondagens kväll, då de för sista gången den här säsongen skulle framföra en konsert med temat »Sånger och psalmer från advent till jul». Kören var riktigt samsjungen, förutom att det naturligtvis alltid var problem med Taniga Tanja. Hennes stämbandskatarr, som Mirjam kände sig en smula skyldig till, hade inte varat så länge, och hon hade lättsamt övervägt om hon inte skulle affirmera på henne lite vinterkräksjuka också. Det hade inte behövts, för hjälpen kom från alldeles korrekt och oväntat håll. Kantorn hade tröttnat på att höra Tanjas gälla röst skära rakt igenom den för övrigt samstämda kyrkokören, och stegade rakt fram till henne.
»Nu håller du igen, Tanja!» röt han. »Jag vill inte höra din eländiga pipa skära tvärsigenom alla andras en endaste gång till! Inordnar du dig inte nu, ska jag personligen kasta mina dyrbara orgelskor rätt i skallen på dig mitt under konserten!»
De andra flämtade till. Visste inte om de skulle våga skratta eller inte. Nog hade man hört talas om hans häftiga humör, men inte sett det tidigare. Utbrottet hade effekt och Mirjam hade kunnat både pussa och klappa på körledaren. Tanja hade spakt glidit in i gänget och verkligen hållit sig på mattan. Konserten skulle bli fin, Mirjam visste det.
Mekaniskt lyfte hon brevlådelocket när hon rundade grindstolpen in till gården. Lådan var redan tömd.
Inte förrän hon var alldeles inpå förstubron, lade hon märke till den främmande bilen, som stod parkerad på gården. Hyrbil, konstaterade hon, sedan hon läst firmamärket. Vem kunde det vara som kommit på besök? Hon öppnade dörren.
»Haloj, Hervor! Är du hemma? Jag är himla hungrig och kaffesugen också!»
Hallen var full av resväskor som hon närapå snubblade rakt över, men inte ett ljud hördes inne ifrån huset.
»Hallå!» prövade hon igen medan hon försökte hänga upp jackan på en fullbelamrad krok.
Hervors kammardörr gled knarrande upp och en liten parvel blev synlig.
»Grandma», gurglade han blygt och stoppade fingret i munnen samtidigt som han log med sina risgrynständer. »Grandma!»
Mirjam tappade jackan i golvet. Hennes älskade barnbarn! Var det verkligen han som kommit?
»Mamma!»
Annas varma armar om halsen. Lillkillen på armen. Svärsonen Tom storskrattande. Hela huset fyllt av folk. Vilken ofattbar överraskning!
Hervor kom ner för trappan med ytterligare två personer, Ingrid och Steven. Hon strålade av glädje.
»Nämen, Hervor! Du också!» var allt Mirjam fick fram medan hon försökte få barnbarnet att sluta slita i hennes halskedja.
»Jajamensan!» sa Hervor. »Nog fan var det jävligt roligt! Jag hade inte en aning om att dom skulle komma.»
Hervor gick ut i frysboxen i magasinet och hämtade in en renstek. Svärsönerna invigdes i konsten att skära spänta, eller renskav som det också hette.
»Det bästa ska fram på bordet», förklarade Hervor. »Här ska firas!»
Ett par timmar senare satt de alla kring Hervors generösa bord och talade i mun på varandra och berömde Hervors kokkonst. Spänta och kokt mandelpotatis, inget krångel, inga kryddor, bara salt. Champagne hade de bra gärna velat fira med, men det ansåg Hervor inte passande till maten, så det fick anstå till senare.
»Men hur kommer det sig att ni har rest ända hit?» måste Mirjam undra.
Anna som satt bredvid henne släppte gaffeln och gav henne en kram.
»Som jag har längtat efter dig», sa hon. »och jag har ju aldrig sett den här hålan du förälskat dig i.»
»Nåja, förälskat mig, det är väl ändå att ta i, Kuiva tycks mera ha blivit en tillflyktsort, när det drar ihop sig för mig.»
Ingrid tog för sig mer ur den stora grytan som stod på bordet. Hervor räckte henne potatisen.
»Jo», sa Ingrid, »och så är det ju hemvändardagar. Vi ska vara med på jubileet. Maj-Inger var med på flyget också, jag satt bredvid henne.»
»Maj-Inger?» undrade Mirjam. »Vem var det nu igen?»
»Tant Uhvs dotter, eller Gunnars syster om man så vill. Hon har nyligen doktorerat i etnologi», förklarade Ingrid.
Mirjam blev intresserad. Det var inte dåligt att klämma till med en doktorsexamen.
»Intressant», sa hon, »vet du vad avhandlingen heter?»
Ingrid funderade en stund.
»Matriarkatet styr i Tornedalen», sa hon. »Påhittigt, eller hur?»
»Och så jävla sant!» sa Hervor.
Mirjam lade ifrån sig gaffeln och stirrade stint på henne.
»Är det du som berättat för flickorna om jubileet?» undrade hon. »Utan att inviga mig?»
»Absolut inte! Jag är precis lika jävla överraskad som du. Jag förstår faktiskt inte att jag inte anade det ens en gång, men vi har haft mycket annat att tänka på.»
Ingrid skrattade och Anna översatte samtalet till deras båda amerikanska män.
»Nej», sa Ingrid, »det är morbror Eilert som sökt upp oss. Han har visst legat i som en igel för att få tag i alla Kuivabor i förskingringen. Och när jag fick lust att åka, var inte steget långt att be Anna och familjen komma med.»
Mirjam fick stryka bort en tår i ögonvrån.
»Det Ingrid», sa hon »ska du veta att jag är dig evigt tacksam för.»
När lillpojken hade lagt sig att sova i mormor Mirjams säng och Steven och Tom gått en sväng för att beskåda byn, satte sig Mirjam och Hervor med sina flickor framför brasan. Hervor hade äntligen tagit fram champagnebuteljen.
»Det var som fanimej på tiden att vi fick något att fira!» utbrast hon. »Här har det närapå varit torrlagt hela vintern. Skål på er tjejer!»
»Hur länge stannar ni?» undrade Mirjam. »Ja, jag vill för allt i världen inte köra iväg er, jag är lite nyfiken bara.»
Anna skruvade på sig och sökte Ingrids blick. Ingrid ställde ner sitt glas på bordet och reste sig. De hörde henne rota i väskan ute i hallen och strax var hon tillbaka.
»Här!» sa hon och slängde fram en tjock bunt biljetter på bordet.
Hervor nappade åt sig bunten. Hon grävde fram glasögonen ur sin tunikaficka och satte dem på näsan. Omständligt och sakta bläddrade hon igenom biljettbunten. Brasan sprakade. Mirjam drack av sin champagne och kände sig överlycklig för att ha familjen omkring sig. Från Hervor hördes ett muntert skrockande.
»Vad är det?» undrade Mirjam.
Hervor lade ner biljettbunten i knäet. Hon tog av sig glasögonen och fortsatte skratta.
»Ja, jag säger då det!» sa hon. »Ja, jag säger då det! Vilka flickor!»
Mirjam rev åt sig biljetterna och försökte kisande läsa. Glasögonen hade hon ingen aning om var hon lagt, såklart. Hon kunde inte se vad som var så himla roligt och som väckt Hervors munterhet.
»Vi ska tillbaka, Mirjam!»
Tillbaka? Ja men det var väl klart att de skulle tillbaka. Det hade ju Hervor sagt redan när hon kom i oktober, hon ville till USA och stanna där resten av livet. Varför var nu det så himla roligt? Mirjam såg undrande på Hervor. Flickorna sa inte ett ljud.
»Till kapellet, Mirjam! Flickorna har bokat flygbiljetter, vi ska till Gotland. Allihop! Fy fan, vad roligt! Då jävlar ska jag leta pengar bakom ditt dass, var så säker! Den där grisbonden, han ska minsann få konkurrens.»