Byborna kom, en efter en, de ville gärna återse Sunkans, som varit stängt i många år. Byggnaden var vacker i sin nordiska sekelskiftesstil. Som en skarp kontrast till den brunmålade träfasaden hängde de rosa bokstäverna i lysande neon.
»Jo, men det är ju det jag redan sagt flera gånger, det lyser som upp», konstaterade Tant Uhv när hon stod utanför och spanade upp mot byns senaste tillskott.
Mirjam och Hervor var förstås på plats, tillsammans med sina familjer från USA. Mirjam blev förtjust i den stilrena och flotta inredningen. Sängarna såg underbart sköna ut och inga onödiga dekorationer fanns kvar. Borta var tavlor med fiskargubbar, väck var skära porslinshundar och utkastade var hemsydda vepor. I matsalen hade Eric sparat en enda sak, den röda lampan med rosorna som simmade i lampfoten.
»Jag tycker den är som tjusig!» sa han till Mirjam på någon slags norrländska. »Men Ralph har synpunkter om mitt förstånd naturligtvis, det har han verkligen.»
Mirjam kunde begripa det.
»Det här, sa Hervor och mumsade i sig en liten godsak med rökt renhjärta och pepparrot, »det är helt i vår smak det! Och champagne igen, glasen duggar som tätt nu!»
Mirjam nickade. Hon hade munnen full och kunde inte svara. Medan hon tuggade på de goda snittarna såg hon sig omkring. Kuivaborna som anlänt gick runt med glas i nävarna och tittade in i rummen. Hon lyssnade till de spridda kommentarerna.
»Nä, men oj, titta en sån där blårutig säng! Den har man ju sett på teve!»
»Är det verkligen en sån, tror du? Dom är ju våldsamt dyra.»
Karlarna fastnade för tekniken och myste över att få skåda en teve från Bang & Olufsen. Vartenda rum var utrustat med en tjusig flat screen.
»Men inte är det då vackert», fnös en liten tant ifrån Vittangi. »Bara stål och vitt och svart. Usch, vad trist!»
Eric, som just seglade förbi, hällde upp mer champagne i tantens glas och log sitt förkrossande leende.
»Visst är det färglöst och trist», medgav han, »men vänta bara, gästerna kommer att bli dom verkliga färgklickarna. Då behöver man ha lite sparsmakad inredning.»
Häpet tittade hon efter honom, grinade illa när hon smakade på glasets innehåll, men sprack ändå upp i ett leende.
»Kanske inte så dumt tänkt ändå», sa hon till Tant Uhv som just kom förbi.
»Inte alls», sa Tant Uhv. »Kloka och fina pojkar, hoppas det går bra för dom.»
Tant Uhv vände sig till Ralph som dök upp i dörren till matsalen.
»När kommer dom där färgstarka gästerna då?» undrade hon.
Ralph slöt upp bredvid henne samtidigt som Gerda kom in genom ytterdörren och stampade av sig snön.
»Imorgon», svarade Ralph. »Vi väntar tolv stycken, som ska hämtas med minibussar vid flyget.»
Gerda tog tacksamt emot det glas Ralph räckte henne. Eric bistod med snittar.
»Tolv stycken, det var väl bra! Då har ni ju fullbelagt redan från början», sa Gerda. »Det blir pengar, pojkar!»
Tant Uhv tog Gerda med sig för att visa rummen med de sagolika sängarna. Ralph tittade långt efter dem. Snart måste han tala med henne.
»Mm, dom är fan så roliga dom där», sa Hervor, som obemärkt följt hans blick. »Vem är din favorit?»
Det var alldeles som hon läst hans tankar. Nu visste han ju hur det låg till.
»Det går väl inte att svara på, förstår du väl, rara båda två tycker jag.»
»Hm», muttrade Hervor. »Jaså, du säger det.»
Eric och han hade pratat om hur de skulle hantera sanningen om mamman och de hade gemensamt kommit fram till att det var bäst att vänta till efter trettonhelgen och jubileumsfesten. Ralph visste ju inte hur hon skulle ta det.
»Jag tror nog att du kan prata med henne», sa Hervor.
Ralph ryckte till. Hur visste hon?
»Nu blev du som jävligt paff, eller hur?» skrattade Hervor.
Han nickade oförmögen att säga ett ord till svar.
»Minns du att jag spådde dig när du hade nykommit till Kuiva?»
Han nickade.
»Du skrattade åt mig, men ser du Ralph Sörarve, du ska inte ringakta mina gåvor.»
Visst, hon hade lagt en stjärna för honom och han hade tagit det som lättsam underhållning, men minsann hade inte den där Lapplandshäxan riktiga talanger! Där fick han så han teg. Ändå, kanske mamman skulle bli arg eller ledsen, eller vägra att tro honom. Han höll med Eric om att det var bäst att vänta, men det var svårt, han var nära nu och det han fått reda på gjorde honom både rörd och omtumlad. Men så hade de det där andra också. Barnet de funnit i källaren.
»Det är synd om Gerda nu, när Tony ställt till det så jävligt för sig», sa Hervor och bytte samtalsämne. »Farsan hans var likadan, han tålde aldrig Tony riktigt, det är väl därför han fick ondska i sinnet han också.»
»Jo, vet du hur hon tar det?»
Hervor ryckte på axlarna.
»Gerda tillhör inte den sortens kvinnor som låter sig knäckas och brytas ner, hon har varit med om det mesta i jävelskap. Får hon bara gråta ut en skvätt så kan hon återgå till sina kära mattrasor igen.»
Han nickade, hon var en stark kvinna, Gerda, liksom fler i Kuiva tycktes vara.
»Hon fick visst ett barn en gång, som hon inte fick behålla. Visste du det också, Hervor?»
Han hade hämtat sig efter förvåningen över Hervors förmåga att veta sanningen. Hervor tog en slurk ur champagneglaset innan hon svarade.
»Mor talade om det ibland. Pojken var dödfödd och hon fick honom med en annan, innan hon gifte sig med Ivar.»
»Aha, det var så det var. Hon verkar inte ha glömt det, fast det var länge sen.»
Hervor sträckte fram glaset för påfyllning när Eric leende gick förbi med en flaska.
»Det värsta av det där, var nog inte pojken, utan det hemska var att Ivar aldrig lämnade henne någon levandes ro. Han hade fått för sig att Tony kanske inte heller var hans, berättade min mor. Gerda fick ofta ta emot spott och spe för det. Jag ger mig fan på att hon drog en lättnadens suck när gubbhelvetet gick och dog. Hon levde som upp då.»
Ralph blev tyst och stod och snurrade på sitt glas. Livet var hårt för en del och någon rättvisa fanns inte. Han tänkte på den lilla ungstackaren i källaren.
»Vi har ju det där med Moses också», sa Hervor till honom. »Du är väl fortfarande med på planerna? Vi ska ge skurken vad han tål.»
Ralph ryckte till igen.
»Nu avslöjade du mina tankar igen», svarade han och smålog. »Du är en märklig kvinna, Hervor. Klart jag är med.»
»Tvi för den satan!» väste Hervor lågt till honom. »Tvi för den leda jäveln! Må inälvorna invaderas av myggsvärmar och norrlandsknott!»
Han fann ingen som helst anledning att säga emot henne.