De nyanlända hotellgästerna hade installerats på sina rum och bara några timmar återstod till jubileumsfesten.
Eric, Ralph, Hervor och Mirjam var samlade i Sunkans kök.
Eric knäppte av sin telefon och såg belåtet på dem.
»Han är på väg», sa han nöjt. »Han gick på min lögn, skulle komma genast. Nu kör vi!»
»Fint! Hoppa in i jackan, Ralph, nu ska du få se på jävelskap!» sa Hervor. »Mirjam och Eric, ni väntar väl där nere i källaren?»
De nickade och Hervor drog på sig sin långa kappa och drog ner mössan över öronen.
Ute blåste nordanvinden stark så det tjöt runt knutarna. Ralph betraktade henne med viss tveksamhet.
»Ska vi verkligen göra det?»
»Jo, och du behöver inte vara ängslig, han kommer inte att våga göra dig något. Seså, på med jackan! Och huvan upp för Jissu namn! Det är satans kallt.»
Ralph tryckte igen dörren efter dem och de placerade sig i lä vid husväggen och väntade.
På avstånd såg de honom komma hukande mot vinden. Han höll hårt i sin hatt där han gick efter älvstranden. Trots motvind var hans steg bestämda och målmedvetna. Snart stod han framför dem i den virvlande yrsnön. Han stannade och hostade till och snöt sig i näven.
»Se godafton, Olavi Törmä! Se på fan att man skulle stöta på dig här!»
Predikanten stirrade på Hervor.
»Vad i alla härskarors namn gör du här? Jag ska tala med ägarna till hotellet. Bäst du går hem, vi ska prata affärer, det är inget för kvinnor.»
Hervor drog upp munnen i ett glatt leende.
»Jojo, det hade du inte väntat dig, Olavi Törmä. Nu blir du allt skitskraj när jag är här, eller hur? Självaste Lapplandshäxan.»
Törmä fnös och vände sig mot Ralph.
»Jag vill tala med dig och din … nåja … kompanjon. Kan vi gå inomhus?»
Ralph tänkte på baklastaren som närapå krossat deras hus, han hade inte den minsta lust att ens prata med gubben. Hervor ställde sig mitt framför dörren.
»Ånej, Olavi Törmä, först ska vi talas vid här.»
Han tog ett steg fram emot henne och grep tag i hennes arm.
»Tig, kvinna! Kan du inte säga till henne att flytta sig?»
Ralph rörde sig inte ur fläcken, han höll bara ihop jackan i halsen. Den röda halsduken hade han i hastigheten glömt och det var inte bra för stämbanden. Han såg att Hervor gav predikanten ett mörkt ögonkast. Törmä ryggade tillbaka, släppte hennes arm och vek undan blicken.
»Nå då så», sa han och fäste blicken på Ralph, »då får jag framföra mitt ärende här. Jag vill bygga där nere på älvstranden, som du ju vet. Sigfrid Rautio och jag var redan överens. Herren menar att bönhuset ska stå där nere och nu ska det bli av. Det var väl det din kompanjon ville prata om när han ringde?»
»Du ska fan inte bygga något jävla bönhus här, det ska du ha klart för dig!» röt Hervor.
Nu blev predikanten irriterad igen.
»Men du har inte med det här att göra, Hervor Isaksson! Du ska lära dig hålla truten någon gång. Och dessutom vill vi inte ha några avvikande hotellägare här i byn! Såna som kan förstöra ungdomen.»
Hon hade retat upp honom ordentligt. Han var rasande och spottade ut den sista meningen. Ralph iakttog honom spänt.
»Nej, kanske inte det», sa Hervor. »Men om jag talar om för dig att vi vet att det var du som lade det stackars barnet i vedstapeln för femtio år sen, vad säger du då?»
Hon fick skrika för att överrösta stormen. Predikanten vitnade om kinderna. Förskräckt slog han med händerna i luften framför sig, för att tysta ner henne.
»Jo, nu vill du allt att vi ska tiga, ditt jävla falska mörkerstycke! Kan tro det. Slutar du inte tjata om det där fördömda bönhuset, så ska jag sprida ut sanningen på byn, fortare än en vessla kutar mellan din verkstad och Konsum.»
Mannens händer slutade vifta och hängde efter sidorna.
»Och dessutom, Olavi Törmä, ska du inte ha någon privat hetsjakt på Ralph och Eric. Nog vet jag att det var din baklastare som Tony använde och körde in i hotellet här.»
Hon pekade med hela handen mot fasaden.
»Men, han bara tog den», gnällde predikanten. »Jag visste ingenting.»
Hervor fnös.
»Ljuga kan du också, ditt elände, vi vet nog att ni har kucklat ihop du och Tony. Mirjam har hört er, kan du tänka dig?»
»Doktor Mirjam?»
»Precis, du. Som sagt, ingen privat terror av Ralph och Eric, för då i satan ska jag basunera ut att du har en död till på ditt skitförnäma samvete. Jodu!»
»Men …»
Predikantens haka darrade kraftigt, de stora gula tänderna klapprade.
»Jo, det vet jag också, det trodde du inte! Men den stackars unga mamman, Elsa, gick och dränkte sig i älven, för det du hade gjort mot henne, den där sommaren. Hon orkade inte leva. Fy fan, vilken jävla predikant du är. Otukt med unga flickor och sen låta ungen ligga och självdö. Tvi dig, din svartgalt!»
Hervor spottade en lång stråle i snön.
Predikanten vände sig och tog några steg för att gå hemåt.
»Ånej», sa Hervor och slet tag i rockärmen på honom. »Ner på knä med dig, Olavi Törmä! Ner på knä och tala om för Ralph att du aldrig mer ska tycka att han är en sämre människa för att han älskar Eric. Så!»
Hon tvingade ner honom i stormen. Han snorade till.
»Nå, får vi höra nu!»
»Jag lovar», kved han darrigt. »Jag lovar att aldrig mer kontakta hotellägarna.»
»Aldrig mer vara elak mot dom för att dom älskar varandra, sa jag. Nå!»
Hervor gav sig inte.
»Aldrig mer», mumlade och kved Olavi. »Aldrig mer vara elak mot Eric och Ralph för att dom … älskar … varandra.»
Han viskade det sista men Hervor var ändå belåten.
»Bra, du kan stiga upp nu, ditt falska stycke. Vi ska gå och titta på ditt nya arbete.»
Törmä studsade upp och borstade snön av byxbenen.
»Mitt nya arbete? Men …»
Ralph öppnade dörren och höll artigt upp den, så att de alla kom in i värmen. Blåsten hade bitit ordentligt i kinderna. Hervor krängde av sig kappan.
»Jo, ditt nya jobb. Du tror väl för helvete inte att du kan fortsätta som predikant efter det här? Det är ju så man kan skratta ihjäl sig, när man tänker på det.»
Hon hävde upp ett hest kraxande.
»Nej du, din dråpare. Den här vägen, varsågod!»
Hon pekade mot källartrappan och predikanten hade inget annat val än att gå ner. I källaren stod dörren öppen till pannrummet där Ralph hade hittat den lille. Mirjam och Eric väntade spänt. Ralph gav dem en, som han hoppades, uppmuntrande blick. Ville ordlöst berätta att det gått vägen. Nu var det Erics och hans tur att ta itu med predikanten.
»Välkommen!» sa Eric. »Välkommen till din nya arbetsplats!»
Törmä stirrade på det mörka rummet, dröjde sig kvar med blicken vid väggen där han visste att barnet legat. De andra betraktade honom under tystnad. Till sist tog Ralph till orda.
»Ja, du har ju hört nu vad Hervor sa där uppe. Det är vi fyra som vet, ingen annan nu levande människa.»
Han stirrade ängligt på Ralph.
»Men hur kan ni veta?»
»Det får vara vår hemlighet», svarade han. Inte med ett ord tänkte han avslöja Sigfrids upprörda skriverier i dagboken.
»Tänker ni säga något? Snälla, gör inte det!»
Tårarna började rinna på honom. Rösten blev gnällig. Han tog upp en stor näsduk ur fickan och snöt sig ljudligt.
»Ser man på», sa Hervor, »den gamle mördaren börjar allt mjukna.»
Eric sköt fram en gammal pinnstol och erbjöd artigt predikanten att slå sig ner. Med en tung suck satte han sig.
»Du ska sälja din verkstad», sa Eric, »jag har redan fixat en köpare. Varje dag ska du hädanefter jobba här nere i vårt pannrum. Hämta ved och lasta upp efter väggen här. Det blir fin arbetsmiljö må du tro, vi ska få en ny panna.»
Törmä stirrade fåraktigt på honom.
»Men det blir väl en elpanna? Behövs ingen ved till den.»
Eric drog upp mungiporna.
»Just det, men du ska stapla ved efter väggen, ja du är ju bekant med det.»
Han lät beskedet sjunka in hos den gamle mannen innan han fortsatte.
»När du sen är klar och har gjort en fin stapel, ska du flytta den till den där väggen. Och så tillbaks igen. Hela tiden.»
Han pekade muntert på motsatta väggen. Predikanten tittade klentroget på dem, en efter en.
»Och om jag gör det, då garanterar ni att det inte kommer ut på byn?»
Alla fyra nickade. Eric tog ett par steg och ställde sig helt nära den hopsjunkna figuren.
»Du kan gå nu», sa han. »Men kom tillbaka så fort helgen är över. Klockan sju börjar du, precis som alla andra knegare.»
»Där fick han sig allt en sjuhelvetes läxa», sa Hervor när dörren slog igen efter Guds rättrogne predikant.
»Ja», sa Ralph. »Han får väl hålla på ett par veckor, men sen räcker det nog. Honom vill man inte ha i huset längre än nödvändigt.»