Om du hälsade på mig på mitt kontor hösten 2005 skulle du ha sett en Post-it-lapp – ett av mina externminnen – uppsatt på väggen ovanför datorskärmen. Varje gång blicken irrade iväg från skärmen såg jag orden »Glöm inte bort att komma ihåg«, en vänlig påminnelse om att jag under de återstående månaderna fram till det amerikanska mästerskapet måste ersätta mina vanliga manövrer för att slippa jobba med mer fruktbara minnesövningar. I stället för att surfa på nätet eller ta en promenad runt kvarteret för att vila ögonen, grep jag mig an en lista med ord och försökte memorera den. I stället för att ha med en tidning eller en bok på tunnelbanan slet jag fram en lista med siffror. Insåg jag medan det pågick hur knäpp jag höll på att bli?
Jag försökte använda minnet i vardagen, även när jag inte tränade för de udda grenarna i mästerskapet. Promenader runt kvarteret blev en anledning att memorera registreringsskyltar. Jag blev kusligt uppmärksam på namnbrickor. Jag memorerade mina inköpslistor. Jag hade en almanacka på papper, men dessutom en i huvudet. Jag använde en teknik som kallas »Stora systemet« – det uppfanns omkring 1648 av Johann Winkelmann83 och är bara en enkel kod för att omvandla siffror till ljud. Ljuden kan därefter sättas ihop till ord, som i nästa led blir bilder att placera ut i ett minnespalats. Koden är upplagd på följande vis:
Talet 43 blir alltså till exempel RM, 44 blir RR och 45 RL. För att skapa något meningsfullt av dessa konsonanter är det tillåtet att stoppa in valfria vokaler. Talet 43 kan då bli en bild av en ram, 44 kan bli ett rör och 45 en roll. På samma sätt kan 95 bli en bil, 40 en ros och 73 ett gem. Talet 3 219 kan visualiseras som en man (32) som spelar tuba (19), men också som en person från Manitoba (3 219). Enligt samma princip så ger talet 7 879 bokstavskombinationen KFKP vilket kan förvandlas till en sammanhängande bild, kaffekopp, eller till två bilder, en kuf och ett kap. Fördelen med Stora systemet är att det är lätt att förstå och att man kan börja använda det genast. (När jag lärde mig det memorerade jag genast mitt kreditkortsnummer och mitt bankkontonummer.) Men man vinner inga internationella minnestävlingar med Stora systemet.
När man ska memorera långa rader av siffror, som till exempel 100 000 decimaler till pi eller statistik över New York Yankees bästa slagmän genom tiderna, använder de flesta mentala idrottare en mer komplex teknik som på Worldwide Brain Club (ett nätforum för minnessportare, Rubiks kubfans och mattefreaks) kallas för »person-handling-föremål«, förkortat PAO efter engelskans person-action-object. Denna metod är direkt baserad på Giordano Brunos och Raimundus Lullus knasiga kombinationsmetoder.
I PAO-systemet representeras varje tvåsiffrigt tal från 00 till 99 av en sammanhållen bild på en person som utför en handling med hjälp av ett föremål. Talet 34 kan till exempel vara Frank Sinatra (en person) som sjunger (en handling) i en mikrofon (ett föremål). På samma sätt kan 13 vara David Beckham som sparkar en fotboll. Talet 79 kan vara Stålmannen som flyger med en mantel. Sexsiffriga tal, till exempel 34-13-79 kan därefter göras om till en sammanhållen bild genom att man kombinerar personen från det första talet med handlingen från det andra och föremålet från det tredje – i det här fallet blir resultatet att Frank Sinatra sparkar på en mantel. Om talet i stället var 79-34-12 skulle den mentala idrottaren se en minst lika bisarr bild framför sig: Stålmannen som sjunger in i en fotboll. Talet 34 har till sin natur inget Sinatra-aktigt över sig, lika lite som 13 har något beckhamskt. I motsats till Stora systemet är bilderna i PAO-systemet slumpmässiga och måste läras in i förväg, vilket innebär att man måste komma ihåg väldigt mycket för att kunna komma ihåg. Det finns ett hög fast kostnad som man måste betala i tid och möda om man vill slå sig fram som mental idrottare. Men det som gör det här systemet så kraftfullt är att det ger en unik bild för varje tal från 0 till 999 999. Och eftersom algoritmen oundvikligen ger upphov till osannolika scener brukar PAO-bilderna vara minnesvärda till sin natur.
Inom minnessporten pågår hela tiden en sorts kapprustning. Varje år dyker det upp någon deltagare – vanligtvis en person som varit undersysselsatt under en period eller en student med ett löst planerat sommarlov – som har utvecklat en ännu mer raffinerad metod för att memorera fler saker snabbare, vilket tvingar resten av fältet att försöka komma i kapp.
Ed hade just ägnat det senaste halvåret åt att utveckla vad han beskrev som »det mest genomarbetade minnesmonster som någonsin släppts lös vid ett minnesmästerskap«. Hans nya system, som han hade döpt till »PAO för det nya millenniet«, innebar en uppgradering från det tvåsiffriga system som de flesta europeiska deltagarna använder till ett tresiffrigt system som bestod av 1 000 olika person-handling-föremål-bilder. Därmed blev det möjligt att omvandla alla tal från 0 till 999 999 999 till en unik bild som förhoppningsvis inte skulle gå att förväxla med någon annan. »Förut hade jag en liten tvåsiffrig laserbåt som pilade fram genom talen som en tonfisk på amfetamin, men nu har jag ett tresiffrigt örlogsfartyg med 64 kanoner«, skröt han. »Det är extremt kraftfullt, men kan samtidigt vara svårt att kontrollera.« Om systemet fungerade skulle det i Eds ögon innebära ett enormt kliv framåt för minnessporten.84
Mentala idrottare memorerar kortlekar på ungefär samma sätt, med hjälp av ett PAO-system där vart och ett av de 52 korten tilldelas en egen bild baserad på person-handling-föremål. Det betyder att man vid memoreringen vänder upp tre kort i taget och kombinerar dem till en bild, och att en hel kortlek kan reduceras till bara 18 bilder (52 delat med 3 är 17, och då blir ett kort över).
Med Eds hjälp byggde jag mödosamt upp mitt eget PAO-system med 52 olika person-handling-föremål-bilder. För att bilderna ska bli så lätta som möjligt att minnas måste man själv tycka att de är färgstarka och intressanta. Vilket innebär att en mental idrottares förråd av PAO-bilder ger en rätt bra uppfattning om vilka troll som bor i hans eller hennes undermedvetna. I mitt fall handlar det om TV-stjärnor från 1980- och början av 1990-talet, för Ben Pridmore är det figurer i tecknade filmer och för Ed modeller som visar damunderkläder och engelska cricketspelare från depressionsåren. Hjärter kung var för mig Michael Jackson som moonwalkar med en vit handske. Klöver kung var John Goodman som äter en hamburgare och ruter kung var Bill Clinton som rökte en cigarr. Om jag skulle memorera hjärter kung, klöver kung och ruter kung i den ordningen måste jag alltså skapa en bild där Michael Jackson äter en cigarr. Men innan jag kunde ge mig på att memorera kortlekar måste jag alltså först memorera de 52 bilderna. Inte småpotatis precis.
Men mitt PAO-system förbleknar jämfört med det som Ben Pridmore använder vid kortmemorering. Hösten 2002 sa han efter sex och ett halvt år upp sig från jobbet som revisorsassistent på en köttfabrik, stack till Las Vegas och räknade kort i en vecka och reste sedan hem till England igen. Där ägnade han det närmaste halvåret åt att titta på tecknad film, skaffa sig behörighet som lärare i engelska som andraspråk och ta fram en helt ny, kärnvapenbestyckad memoreringsarsenal. I stället för att skapa en bild med person-handling-föremål för varje kort ägnade Ben dussintals timmar åt att hitta på en bild för varje tänkbar tvåkortskombination. När hjärter dam följs av ruter ess är det en unik bild för honom. När ruter ess följs av hjärter dam är det en annan unik bild. Det blir 52 gånger 52, det vill säga 2 704 tänkbara tvåkortskombinationer som Ben har förmemorerade bilder till. Och precis som Ed placerar han ut tre bilder på varje plats. Det betyder att han kan reducera en hel kortlek till bara nio minnesplatser (52 delat med 6) och 27 kortlekar – som är det mesta han har lyckats memorera på en timme – till bara 234 platser.
Det är svårt att säga vad som är mest beundransvärt med denna bedrift: den mentala kvickheten eller fingerfärdigheten. Ben har utvecklat en förmåga att snabbt med tummen skala av två kort i taget från leken och samtidigt sära på dem bara precis så mycket att han kan uppfatta färg och valör. När han kör i maxtempo tittar han på varje kortpar i mindre än en sekund.
Ben har utvecklat ett lika komplicerat system för att memorera binära tal, där han kan omvandla tiosiffriga kombinationer av ettor och nollor till en unik bild. Det betyder att han har 210 eller 1 024 bilder lagrade som han bara använder till binära tal. När han ser 1101001001 buntar han genast ihop det till en enda bild, i det här fallet av ett kortparti. När han ser 0111011010 dyker det genast upp en bild av en biograf. Vid internationella minnestävlingar får deltagarna ett papper med 1 200 binära tal fördelade på 40 rader med 30 tal per rad. Ben omvandlar varje rad med 30 tal till en enda bild. Till exempel så blir 110110100000111011010001011010 en muskelknutte som lägger en fisk i en burk. Vid den här tiden innehade Ben världsrekordet i memorering av binära tal: 3 705 slumpvisa ettor och nollor på en halvtimme.
Alla mentala idrottare har en svaghet, en akilleshäl. I Bens fall är det namn och ansikten. Där brukar hans resultat ligga i bottenskiktet. »Jag brukar inte titta på folks ansikten när jag pratar med dem«, berättade han för mig. »Jag har faktiskt ingen aning om hur många som jag känner ser ut.« För att komma runt problemet håller han på att ta fram ett nytt system där han använder sifferkoder för olika ögonfärg, hudfärg, hårfärg, hårlängd, näs- och munform. Han säger att om folks ansikten bara kunde omvandlas till sifferserier så vore de enkla att minnas.
NÄR JAG INLEDDE MIN minnesträning kändes det oöverstigligt och smått befängt att jag skulle kunna lära mig alla de här krångliga metoderna. Men Anders Ericsson och jag slöt ett avtal. Jag skulle noggrant redovisa resultaten av träningen för honom, och därmed förse honom med underlag till hans forskning. I gengäld skulle hans doktorander Tres och Katy analysera uppgifterna och försöka komma med tips om hur jag kunde förbättra mig. Efter USA-mästerskapet hade jag lovat att komma tillbaka till Tallahassee och på nytt låta mig testas i ett par dagar, så att de kunde få ut en tidskriftsartikel av det hela.
Ericsson har studerat kunskapsförvärvande ur dussintals olika aspekter och inom nästan lika många områden, så om det finns några generella svar på hur man blir expert var han sannolikt den som satt inne med dem. Eftersom jag redan hade pratat en hel del med honom, och dessutom läst nästan varenda bok och artikel han skrivit, visste jag att han på område efter område hade funnit ett antal gemensamma principer som de mest framstående personerna tenderar att följa under den period då de bygger upp sina färdigheter – principer för hur man blir expert, med andra ord. De här principerna skulle bli mitt hemliga vapen.
Under de följande månaderna, medan jag kämpade med mina PAO-bilder, vakade Ericsson noga över min utveckling. Jag höll honom underrättad om hur jag såg på den annalkande tävlingen, och noterade att jag gradvis övergick från oskuldsfull nyfikenhet till tävlingsinriktad målmedvetenhet. När träningen gick trögt brukade jag ringa Ericsson för att få goda råd, och varje gång fick han mig att jaga rätt på en eller annan tidskriftsartikel som han lovade skulle få mig att förstå vad svackan berodde på. Under en period, när jag hade tränat i ett par månader, upphörde resultaten att förbättras. Hur mycket jag än övade kunde jag inte memorera en kortlek snabbare än jag redan gjorde. Jag hade kört fast och förstod inte varför. »Resultaten har planat ut«, klagade jag.
»Jag rekommenderar att du tittar närmare på litteraturen om ordbehandling«, svarade han.
När folk lär sig använda ett tangentbord, eller förr i tiden en skrivmaskin, tar de väldigt snabbt steget från slarvig pekfingervals till att arbeta effektivt med alla tio fingrarna. Till slut rör sig fingrarna så lätt och ledigt över tangenterna att hela processen sker omedvetet och fingrarna tycks ha fått en egen vilja. I det skedet slutar de flesta att utvecklas. De kommer upp på en platå. När man tänker på det är det ett ganska märkligt fenomen. Vi har alltid fått höra att övning ger färdighet, och många människor sitter vid ett tangentbord åtminstone ett par timmar om dagen, och övar då i praktiken på att skriva. Varför blir de inte bara snabbare och snabbare?
På 1960-talet försökte psykologerna Paul Fitts och Michael Posner besvara den här frågan genom att beskriva de tre stadier som alla människor går igenom när de lär sig något nytt. I det första stadiet, »den kognitiva fasen«, intellektualiserar man uppgiften och hittar nya strategier för att bli skickligare. I det andra stadiet, »den associativa fasen«, sjunker koncentrationen, man gör färre grova misstag och blir på det stora hela allt effektivare. Till slut har man nått fram till det som Fitts kallade för »den automatiska fasen«, där man tycker att man är så bra som man behöver vara och i grund och botten har kopplat på autopiloten. Under den automatiska fasen har man inte längre medveten kontroll över det man gör. Vilket för det mesta bara är positivt. Hjärnan har en sak mindre att bekymra sig om. Den automatiska fasen verkar vara en av de där praktiska lösningarna som evolutionen har fixat för vår skull. Ju mindre man behöver koncentrera sig på vardagliga rutinuppgifter, desto mer kan man fokusera på sådant som är viktigt, sådant som man inte har träffat på förut. När vi har uppnått en tillräckligt god ordbehandlingsförmåga flyttar vi därför denna färdighet längst in i hjärnans arkivskåp och slutar att bry oss om den. Man kan till och med se den här förändringen om man fMRI-röntgar människor som håller på att lära sig något nytt. När en färdighet blir automatisk, blir de delar av hjärnan som ägnar sig åt medvetna resonemang mindre aktiva och andra delar tar över. Man kan kalla detta för hyfsatnivån, den punkt då man bestämmer sig för att man är tillräckligt bra på något, kopplar på autopiloten och slutar utvecklas.
Vi kommer alla upp på hyfsatnivåer i det mesta vi gör. Vi lär oss köra bil när vi är tonåringar och när vi väl har blivit tillräckligt bra för att undvika böteslappar och större olyckor, utvecklas vi bara långsamt som bilförare. Min pappa har spelat golf i 40 år och är fortfarande – det kommer att smärta honom att läsa det här – en sopa. På fyra decennier har han inte sänkt sitt handikapp med ett enda slag. Varför inte? Han nådde hyfsatnivån.
Förr trodde psykologerna att hyfsatnivån utgjorde den övre gränsen för vår medfödda förmåga. I boken Hereditary genius från 1869 menade sir Francis Galton att människor bara kunde förbättra sig i olika fysiska och mentala färdigheter tills de nådde en mur »som de inte kan ta sig över oavsett hur mycket de utbildar sig eller övar«. Enligt det här synsättet kan vi bara göra vårt bästa, bättre blir det inte.
Men Ericsson och hans kollegor inom expertstudiet har gång på gång kunnat se att med rätt form av fokuserad ansträngning förhåller det sig sällan så. De anser att Galtons mur har mycket mindre att göra med medfödda begränsningar än med vad vi betraktar som en acceptabel prestationsnivå.
Det som skiljer experter från oss andra är att de ofta utför sin uppgift på ett målinriktat, superkoncentrerat sätt som Ericsson kallar för medveten träning. Efter att ha studerat eliten inom en rad olika områden har han funnit att de allra bästa brukar ha en likartad utvecklingskurva. De utvecklar medvetna strategier för att slippa hamna i den automatiska fasen när de tränar, strategier som bygger på tre omständigheter: de fokuserar på tekniken, de fortsätter att sträva mot nya mål och de skaffar sig ständig och omedelbar feedback på sin prestation. Med andra ord tvingar de sig själva att stanna kvar i »den kognitiva fasen«.
Amatörmusiker lägger till exempel det mesta av sin övningstid på att bara spela, medan yrkesmusiker oftare tragglar med tråkiga övningar eller inriktar sig på särskilt svåra delar av ett stycke. De bästa konståkarna ägnar mycket av sin träningstid åt att jobba på hopp som de inte klarar så ofta, medan sämre konståkare tränar mer på hopp som de redan bemästrar.85 Den medvetna träningen måste vara svår, det ligger i dess natur.
Om man vill bli bra på något är det mycket viktigare hur man övar än hur mycket tid man lägger ner. På samtliga områden där man noggrant har undersökt förvärvandet av expertis – vi talar om allt från schack till fiolspelande och basket – har man funnit att antalet år som man har sysslat med något bara svagt korrelerar med ens prestationsnivå. Min pappa må tycka att det är bra träning att putta i en plåtmugg i källaren, men såvida han inte medvetet utmanar sig själv och analyserar sin prestation – granskar utförandet, drar slutsatser, tänker om, förändrar – kommer han aldrig att bli märkbart bättre. Regelbunden övning räcker helt enkelt inte. För att bli bättre måste vi hela tiden iaktta oss själva medan vi misslyckas, och sedan lära av misstagen.
Ericsson har upptäckt att det bästa sättet att ta sig ur den automatiska fasen och bort från hyfsatnivån faktiskt är att träna på att misslyckas. Ett sätt att göra det på är att leva sig in i tankarna hos någon som är mycket kompetentare än man själv och försöka lista ut hur den personen skulle lösa problemet. Benjamin Franklin var tydligen en tidig utövare av den här tekniken. I sin självbiografi beskriver han hur han läste essäer av stora tänkare och sedan försökte återskapa författarens resonemang efter sin egen logik. Därefter slog han upp boken igen och jämförde sin version med originalet för att se hur hans egen tankeförmåga stod sig mot mästarens. De bästa schackspelarna har en liknande strategi. De lägger ofta flera timmar per dag åt att spela igenom gamla stormästares partier drag för drag, allt för att förstå hur experten tänkte i varje led.86 Den bästa enskilda indikatorn på hur bra någon är på schack är inte hur många matcher den personen har spelat mot olika motståndare utan hur ofta hon eller han sitter för sig själv och går igenom gamla partier.87
Hemligheten med att förbättra sig är alltså att behålla en viss grad av medveten kontroll medan man övar – att tvinga sig själv till att inte slå på autopiloten. Med ordbehandling är det ganska lätt att komma förbi hyfsatnivån. Psykologer har upptäckt att den effektivaste metoden är att tvinga sig själv att skriva snabbare än vad som känns bra, och att tillåta sig att göra misstag. I ett känt experiment från före datorernas tid fick ett antal personer se ord som blixtrade förbi 10 till 15 procent snabbare88 än de hann skriva in dem på sina skrivmaskiner. I början kunde de inte hålla takten, men efter ett par dagar hade de listat ut vad det var som sinkade dem, varefter de övervann hindren och därefter fortsatte att skriva i det högre tempot. Genom att föra ut maskinskrivningen ur den automatiska fasen och åter bringa den under medveten kontroll, kunde de lämna hyfsatnivån bakom sig.
Ericsson föreslog att jag skulle pröva samma metod med korten. Han sa åt mig att köpa en metronom och försöka memorera ett kort per klick. När jag hade hittat gränserna för min förmåga skulle jag ställa in metronomen på 10 till 20 procent snabbare takt och sedan träna i det högre tempot tills jag slutade göra misstag. När jag fick upp ett kort som var extra svårt att memorera skulle jag anteckna det och se om jag kunde komma på vad som var problemet. Det fungerade. Några dagar senare hade jag lämnat hyfsatnivån bakom mig och tiderna började åter sjunka.
Även experter tappar i kompetens om de inte övar. Ericsson gav mig ett otroligt exempel på detta. De flesta av oss är kanske mer benägna att lita på en gråhårig läkare än en som kommer direkt från läkarutbildningen, men man vet numera att det finns ett par områden där läkare inte blir skickligare med fler tjänstgöringsår. Mammografiläkare har till exempel en tendens att ställa allt mindre tillförlitliga diagnoser ju längre de jobbar.89 Hur kan det komma sig?
De flesta mammografiläkare utövar inte sitt yrke som en medveten övning, enligt Ericsson. De puttar snarare i en plåtmugg än tränar under ledning av en aktiv coach. Orsaken är att mammografiläkarna vanligtvis får veta hur korrekta deras diagnoser har varit först efter flera veckor eller månader, och ibland inte alls. Vid det laget har de troligtvis glömt bort detaljerna och kan inte längre lära vare sig av fullträffar eller av misstag.
Ett specialistområde inom läkaryrket där det definitivt inte går till på det viset är kirurgin. I motsats till mammografiläkarna blir kirurger vanligtvis skickligare med åren. Det som skiljer kirurger från mammografiläkare är enligt Ericsson att utgången av en operation vanligtvis märks direkt – antingen förbättras tillståndet för patienten eller också inte – vilket innebär att kirurgen hela tiden får respons på sin insats. Kirurgen lär sig efter hand vad som fungerar och inte, och blir därför hela tiden skickligare. Den här upptäckten visar på en praktisk tillämpning av expertteorin: Ericsson anser att mammografiläkare regelbundet bör få gå igenom gamla fall, där man redan vet utfallet. På så sätt kan de få snabb respons på sina bedömningar.
Genom att på det här sättet skaffa sig omedelbar feedback hittar experter ständigt nya metoder för att prestera bättre och lyfta sina kollektiva hyfsatnivåer till högre höjder. Folk har kunnat simma så länge som vi människor har hoppat i vattnet. Man kunde ju tycka att vi som art borde ha nått gränsen för hur fort vi kan simma för länge sedan. Ändå sätts det nya simrekord varje år. Människan blir allt snabbare. »OS-simmare från seklets början skulle inte ens komma med i de bästa high school-lagen i dag«, framhåller Ericsson. På samma sätt »måste amatörer som vill kvala in till Boston Marathon i dag springa på samma tid som räckte till guld vid de första moderna olympiska spelen.« Och detta gäller inte bara inom idrotten, utan inom praktiskt taget varje område. Filosofen Roger Bacon hävdade på 1200-talet att »ingen kan med någon i dag känd metod bli en framstående matematiker utan att studera ämnet i 30 till 40 år«. Nuförtiden måste redan high school-elever90 behärska det som på Bacons tid utgjorde det samlade matematiska vetandet.
Det finns ingen anledning att tro att dagens främsta idrottsbegåvningar skulle ha särskilt mycket högre medfödd kapacitet än gårdagens främsta idrottsbegåvningar. Och det finns ingen anledning att tro att förbättringar av sådant som löparskor och simdräkter kan förklara hela den dramatiska utvecklingen, även om det förstås har viss betydelse. Det som har förändrats är mängden träning som en idrottsman måste klara av för att nå världsklass. Det här gäller inte bara löpning och simning utan även spjutkastning, konståkning och alla andra idrotter. Det finns inte en enda sport där det inte sätts nya rekord hela tiden. Om det finns platåer, har vi som kollektiv i alla fall inte kommit upp på dem än.
Hur kommer det sig då att vi ständigt överträffar oss själva? Ericssons svar går delvis ut på att de gränser vi som kollektiv sätter upp handlar lika mycket om psykologi som om biologiska begränsningar. När en drömgräns börjar betraktas som möjlig att uppnå brukar det inte dröja länge innan någon överträffar den. Länge ansågs det omöjligt att springa en engelsk mil under fyra minuter. Det betraktades som en orubblig barriär, ungefär som ljusets hastighet. När den 20-årige brittiske läkarstudenten Roger Bannister slutligen gick under fyra minuter 1954 var det en förstasidesnyhet över hela världen och hyllades som en av de största idrottsprestationerna någonsin. Men barriären visade sig snarare vara en dammlucka. Bara sex veckor senare sprang australiensaren John Landy samma sträcka en och en halv sekund snabbare än Bannister, och några år senare var det rutin med tider under den gamla drömgränsen. Numera måste alla medeldistansare på elitnivå klara den tiden och världsrekordet är nere i 3,43,13. Vid VM i minne brukar minst hälften av världsrekorden slås varje år.
I stället för att jämföra minnesträningen med att försöka växa på längden eller förbättra min syn eller förändra något annat grundläggande kroppsligt faktum, borde jag enligt Ericsson se det mer som en strävan efter att förbättra en färdighet – som när man försöker lära sig att spela ett instrument.
Vi tänker vanligtvis på minnet som ett avgränsat, enhetligt fenomen. Det är det inte. Minnet består snarare av ett antal fristående moduler och system som vart och ett förlitar sig på sitt eget nätverk av nervceller. En del människor har bra sifferminne men glömmer alltid bort ord, andra kommer ihåg namn men inte att göra-listor. SF, Ericssons försöksperson som förbättrade sitt sifferminne tiofalt, fick inte bättre allmänt minne på köpet. Han blev snarare expert på just siffermemorering. När han försökte memorera listor med slumpmässiga konsonanter mindes han fortfarande bara omkring sju stycken.
Det är det här som mer än något annat skiljer den verkliga minneseliten från amatörerna: de ser memoreringen som en vetenskap. De utvecklar hypoteser om sina begränsningar, genomför experiment och tar fram faktaunderlag. »Det är som att utveckla en ny teknisk pryl eller arbeta på en vetenskaplig teori«, berättade dubbla världsmästaren Andi Bell för mig. »Man måste analysera allt man gör.«
Om jag skulle ha minsta chans att nå eliten inom minnessporten, måste jag träna koncentrerat och medvetet. Det innebar att jag måste anteckna alla resultat och analysera dem för att få återkoppling. Och det innebar att ambitionsnivån på hela projektet måste höjas ett par snäpp.
Jag skapade ett kalkylprogram på datorn för att ha koll på hur mycket tid jag lade ner på träning och vilka problem jag stötte på. Jag ställde upp diagram över allt och noterade mina ständigt förbättrade resultat i en anteckningsbok:
19 augusti: Klarade 28 kort på 2,57.
20 augusti: Klarade 28 kort på 2,39. Bra tid.
24 augusti: Klarade 38 kort på 4,40. Duger inte.
8 september: Sitter på Starbucks och skjuter upp jobbet i stället för att skriva färdigt en försenad artikel. Memorerade 46 siffror på fem minuter … Patetiskt. Klarade därefter 48 kort på 3,32. Bestämde mig till slut för att byta ut bilderna för fyrorna. Hej då skådespelerskor, välkomna mentala idrottare. Klöver = Ed Cooke, ruter = Gunther Karsten, hjärter = Ben Pridmore, spader = jag.
2 oktober: Klarade 70 ord på 15 minuter. Inte bra! Tappade tid när jag förväxlade »växa« med »växel« och »bäck« med »beck«. När ett ord kan förväxlas med närliggande ord måste jag från och med nu notera det noga i palatset intill den förvillande bilden!
16 oktober: Memorerade nyss 87 ord. Jag sneglar för mycket på klockan och tittar mig omkring i rummet i stället för att memorera. Tappar tid på det. Koncentrera dig, kompis, koncentrera dig!
En förutsättning för att man ska kunna memorera något är förstås att man är uppmärksam. När vi glömmer bort namnet på en ny bekantskap är det oftast för att vi tänker för mycket på vad vi själva ska säga härnäst, i stället för att lyssna ordentligt. Ett skäl till att tekniken med bilder och minnespalats fungerar så bra är att den tvingar fram ett mått av uppmärksamhet och medveten närvaro som saknas i vanliga fall. Man kan inte skapa en bild av ett ord, en siffra eller ett namn utan att begrunda fenomenet i fråga. Och man kan inte begrunda något utan att det blir lättare att minnas efteråt. Mitt problem var att jag helt enkelt blev uttråkad av träningen och lät tankarna flyga iväg. Oavsett hur plumpa, färgstarka eller tydliga bilder man målar upp i sitt minnespalats finns det en gräns för hur länge man kan sitta och glo på ett papper med en massa siffror på innan man börjar undra om det inte händer något ner spännande i rummet intill. Som att någon tränar golfputtar.
Ed, som hade börjat tilltala mig med »min son«, »unge man« och »herr Foer« – han uttalade »herr« på tyskt vis – hävdade bestämt att boten för mitt lättdistraherade sinne var att uppgradera utrustningen. Alla seriösa minnessportare bär hörselskydd. En del av de mest seriösa utövarna satsar också på någon form av skygglappar som begränsar synfältet och skärmar av yttre störningsmoment. »Jag tycker själv det är löjligt, men för din del kan det nog vara en god investering«, sa Ed när vi talades vid i telefon, som vi gjorde två gånger i veckan för att han skulle ha koll på hur det gick för mig. Samma dag gick jag till en järnaffär och köpte ett par hörselkåpor för byggjobbare och ett par säkerhetsglasögon av plast för laboratoriebruk. Jag sprejmålade glasögonen svarta och borrade sedan ett litet titthål i vardera linsen. I fortsättningen skulle jag alltid ha på den här utrustningen när jag tränade.
Det var inga problem att berätta för folk att jag bodde hemma hos mina föräldrar för att hålla nere utgifterna medan jag försökte etablera mig som journalist. Men det jag höll på med i källaren, där jag hade långa sifferlistor uppsatta på väggarna och gamla skolkataloger (som jag köpt på loppmarknader) liggande uppslagna på golvet var, om inte direkt skamligt så åtminstone något att hålla tyst om.
När pappa då och då kom ner i källaren och frågade om jag hade lust att putta med honom några minuter, gömde jag snabbt undan mina memoreringslistor och låtsades att jag jobbade flitigt med något annat, exempelvis en artikel som någon redaktör skulle kunna tänka sig att publicera och ersätta med en check som därefter kunde överlämnas till en hyresvärd. Ibland när jag tog av mig hörselskydden och minnesglasögonen hände det att jag upptäckte att pappa stod i dörren och bara tittade på mig.
OM ERICSSON VAR MIN LÄRARE, hade Ed tagit på sig rollen som andlig ledare och manager. Han gjorde upp ett schema för de kommande fyra månaderna, med delmål som det var tänkt att jag skulle beta av längs vägen och ett strängt program som innebar en halvtimmes träning varje morgon och två femminuterspass på eftermiddagen. Jag fick ett dataprogram med tester där alla missar sparades, så att vi kunde analysera dem senare. Med några dagars mellanrum mejlade jag mina tider till Ed, och han svarade med förslag på hur jag kunde förbättra mig.
Så småningom bestämde jag mig för att jag behövde ta en ny sväng till Mill Farm för att åter träffa min tränare i verkligheten. Jag planerade resan så att den sammanföll med Eds 25-årsfest, en storslagen historia som han hade gjort reklam för ända sedan första gången jag var i England, i samband med VM.
Festen hölls i Milfs gamla stenlada, som Ed hade ägnat nästan en vecka åt att förvandla till en experimentlokal där han kunde pröva sin filosofi om hur en fest skulle vara. »Jag försöker komma på ett system som tillåter mig att manipulera samtalen, rummet och folks rörelser, humör och förväntningar. Det gäller att förstå hur alla de här sakerna påverkar varandra«, sa han. »För att få alla de här parametrarna på plats kommer jag inte att behandla gästerna som väsen med en egen vilja utan som robotar – eller egentligen partiklar – som studsar runt på festen. Och som värd tar jag väldigt allvarligt på mitt ansvar för att få alla att studsa runt på bästa möjliga sätt.«
Glittriga tyger som hängde från taksparrarna och ner till golvet delade in ladan i flera mindre rum. De enda in- och utgångarna var ett nätverk av tunnlar som man måste hasa på magen för att komma igenom. Utrymmet under flygeln hade gjorts om till ett fort, och runt den öppna spisen hade Ed byggt en cirkel av bord som han placerat ett antal trasiga gamla soffor på.
»De som tar sig igenom tunnlarna har upplevt ett äventyr. De har varit tvungna att kämpa lite grand, och när de kommer igenom är de därför tacksamma och lättade och tycker att de har uträttat något. På så sätt blir de engagerade i projektet att ha en trevlig kväll och kommer att lägga maximalt med energi och fantasi på att det ska bli så. Jag tycker att din minnesträning påminner extremt mycket om detta. Det må låta löjligt att säga att ’vill man vara fin får man lida pin’, men det är faktiskt sant. Det måste göra ont, man är tvungen att gå igenom en period då man är förvirrad och tvivlar på sig själv. Ur det eländet kan de vackraste gobelänger vävas.«
Jag kröp bakom Ed genom en tre meter lång, kolsvart tunnel och kom ut i ett rum där vi hade ballonger upp till halsen. Varje avgränsat utrymme, berättade han, var tänkt att fungera som ett rum i ett minnespalats. Festen var planerad för att bli maximalt minnesvärd.
»Alltför ofta har man bara en dimmig uppfattning om vad som har hänt på en fest, eftersom den består av ett enda odelbart flöde«, sa han. »En av fördelarna med det här upplägget är att det som händer i ett rum stannar kvar i det rummet och isoleras från andra händelser. Man går hem från festen med en underbar samling upplevelser, som man sedan kan tänka tillbaka på när man blir gammal.«
För att underlätta umgänget var det i Eds ögon viktigt att gästerna inte kände igen varandra. Ben Pridmore, som hade kommit ner från Derby med tåg, en resa på fyra timmar, bar en svart cape och en skräckinjagande mask som föreställde en kannibal med mohikanfrisyr som han kallade för Grunch. Lukas Amsüss (som hämtat sig från sitt eldslukarfiasko) hade flugit hit från Wien enbart för den här festen. Han var klädd i en österrikisk militäruniform från 1800-talet, med gehäng och medaljer. En av Eds gamla kompisar från universitetet bar en heltäckande tigerdräkt. En annan dök upp med svartsminkat ansikte och dreadlocks. Ed bar lockig peruk, klänning, strumpbyxor och en välfylld bh. Eftersom jag visste att jag var den enda amerikanen på festen hade jag låtit sminka ansiktet som Captain America.
Kvällens höjdpunkt var korttävlingen. Strax före midnatt samlade Ed sina omkring 50 gäster i ladans källare och tillkännagav att för att hedra hans kvartssekellånga existens på jorden så skulle två av alla tiders främsta minnesmästare mötas i en utmanarmatch. Ben, alltjämt i svart cape men nu utan Grunch-masken, satt på en bönsäck vid ena änden av ett skräpigt långbord där tomma plastmuggar som använts till sangria låg utspridda bland skelettrester av ett helt lamm som hade grillats på spett över öppen eld i trädgården. Vid andra änden av bordet satt Lukas i sin österrikiska militäruniform.
»Först och främst vill jag gärna ge de församlade några fakta om vad de här båda personerna är kapabla till«, tillkännagav Ed. »Lukas var en av de första i världen som gick under 40-sekundersgränsen för memorering av en kortlek. Bland minneseliten, som består av elva personer, var detta länge motsvarigheten till fyraminutersgränsen på en engelsk mil. Han gick under den gränsen och gick sedan under den igen, och har en gång blivit världsmästare i sprintkort. Han var också en av grundarna till den celebra förening för minnesmästare som går under namnet KL7. Hans fantastiska minne skulle i och för sig vara ännu bättre om han inte ständigt var berusad«, överdrev Ed. Lukas höjde sin plastmugg och nickade mot Ed. »Lukas har lärt mig använda en rolig och praktisk mojäng som han har byggt tillsammans med sina ingenjörskompisar i Wien. Med hjälp av den kan man dricka fyra öl på mindre än tre sekunder. Den har en klaffmekanism som de var tvungna att köpa från ett rymdbolag. Tyvärr har Lukas använt apparaten lite för flitigt på sistone. Han har inte memorerat en kortlek på nästan ett år. Men senaste gången han gjorde det klockades han för 35,1 sekunder.«
Ed vände sig till Ben. »Pridmore här innehar det nuvarande världsrekordet på 31,03 sekunder. Och han är engelsman.« Det sista gav upphov till högljutt jubel bland gästerna. »Ben har dessutom memorerat 27 kortlekar på en timme – vilket ju ärligt talat är fullkomligt onödigt.«
Ben slog ut med armarna och tog till orda. »Lukas och jag har pratats vid lite och vi har kommit fram till att eftersom Ed är rankad på plats 17 i världen –«
»Du hånar mig«, invände Ed. Han visste inte att ett gäng unga tyskar nyss hade gått förbi honom på världsbästalistan.
»Vi har i alla fall kommit överens om att inte ställa upp om inte Ed kan tala om namnet på alla som finns i det här rummet.«
Det hördes mer skrän och jubel, trots att Ed försökte tysta ner folk. Han klarade av ungefär en fjärdedel av gästerna innan han fastnade på en kompis till en kompis, som han sa sig aldrig ha träffat. Han äskade tystnad, bad två gäster att blanda kortlekarna och gav dem sedan till Lukas och Ben. Ett stoppur kom fram. De hade en minut på sig.
Lukas, som endast med stor möda kunde hålla huvudet upprätt, hade inte vänt upp mer än fem, sex kort innan det stod klart att han inte var i skick för att använda några högre kognitiva förmågor. Han lade ner leken på bordet och sa generat: »Jag ligger i alla fall fortfarande före Ed i rankningen.«
Ed knuffade undan Lukas och tog hans plats. »På denna stora dag gläder det mig mycket att kunna säga att en av deltagarna i min utmanarmatch är för full för att kunna ställa upp och att jag själv blir tvungen att ta hans plats!« Kortlekarna blandades på nytt och stoppuret nollställdes. »Då så, Pridmore, kan du ta och lugna ner dig lite?«
Efter en minuts memorering under tystnad turades Ben och Ed om att räkna upp korten ett efter ett medan en självutnämnd domare kontrollerade att det stämde.
Ed: »Klöver knekt.« Jubel.
Ben: »Ruter två.« Burop.
Ed: »Klöver nio.« Jubel.
Ben: »Spader fyra.« Burop.
Ed: »Spader fem.« Jubel.
Ben: »Spader ess.« Burop.
Ungefär 40 kort in i leken skakade Ben på huvudet och lade ner händerna på bordet. »Jag klarar inte mer.«
Ed for upp från sin plats så att brösten daskade mot kinderna. »Jag visste att Ben Pridmore skulle gapa efter för mycket! Jag visste det! Han pallar helt enkelt inte!«
»Hur många gånger har du vunnit VM?« svarade Ben med mer bett i rösten än jag någonsin hört tidigare.
»Ska vi kanske redovisa statistiken för våra inbördes möten, Ben?«
»Du inser väl att det var min födelsedagspresent till dig att förlora?«
Medan Ed knallade runt i rummet och gjorde high-five och kramade sina kvinnliga gäster, sjönk Ben ner på bönsäcken igen och smekte sin cape. En av Eds berusade Oxfordpolare hade som sig bör blivit imponerad av Ben, trots förlusten. Polaren gick fram till honom, gav honom en liten trave med kreditkort och sa att om Ben kunde memorera numren så fick han gärna använda dem.
Efter utmanarmatchen flyttade festen utomhus till en brasa som hade byggts upp i en glänta, och där vidtog en berusad ringdans som pågick fram till morgonen. När jag till slut somnade strax före gryningen satt Ed och Ben fortfarande vid köksbordet och hasplade ur sig de roligaste och bisarraste binära sifferkombinationerna de kunde komma på.
EFTER ATT HA SOVIT BORT baksmällan satte sig Ed och jag oss vid köksbordet och tränade eftermiddagen därpå. Jag hade tre specifika problem som jag ville ha hjälp med, och det mest överhängande var att jag hela tiden blandade ihop mina bilder. När man ska memorera en kortlek har man inte tid att skapa så detaljerade och innehållsrika bilder som Ad Herennium förespråkar. Man jobbar så snabbt att man bara hinner få en hastig blick av varje bild. Faktum är att minneskonsten mer än något annat handlar om att lära sig hur lite man behöver se av en bild för att kunna memorera den. Det var först när jag analyserade min statistik som det gick upp för mig att jag konsekvent hade förväxlat ruter sju – en cyklande Lance Armstrong – med spader sju – en jockey på en galopphäst. Det var något med den likartade situationen – två män som satt grensle över varsitt »fordon« – som gav upphov till en kognitiv stamning.
Jag frågade Ed vad jag skulle göra åt saken. »Strunta i att försöka se hela bilden«, sa han. »Det behövs inte. Koncentrera dig på ett enda framträdande drag i det du försöker visualisera. Om det är din flickvän, se till att du framför allt ser hennes leende. Öva på att studera hennes vita tänder, hur läpparna kröks. Övriga detaljer kommer att underlätta, men det är leendet som är nyckeln. Ibland kanske det enda som dyker upp av en bild är något blått som luktar ostron, men om du behärskar ditt system så bör du kunna översätta betydelsen. När man försöker få en riktigt bra tid är ofta det enda spår som blir kvar av en snabbt genombläddrad lek en serie känslotillstånd utan minsta visuellt innehåll. Det andra alternativet är att förändra bilderna så att de blir mindre lika varandra – mindre triviala.
Jag blundade och försökte visualisera hur Lance Armstrong trampade uppför en brant backe. Jag studerade extra noga hur hans spegelglasögon skiftade i blått och grönt i solskenet. Sedan återvände jag till jockeyn och tänkte att han skulle sticka ut mer om han var en dvärg med sombrero som red på en ponny. Den här lilla justeringen kapade antagligen två sekunder på min tid.
»Bra jobbat med korten«, sa Ed när jag visade mitt senaste kalkylblad. »Nu handlar det bara om så där fem timmars träning till innan bilderna sitter helt automatiskt. Jag är övertygad om att det amerikanska rekordet i sprintkort kommer att vara rena barnleken för dig. Jag gråter av glädje!«
Att ständigt analysera och ifrågasätta vad man gör är naturligtvis det som gör den medvetna träningen medveten, men Ed varnade ändå för att det finns en risk för att man tänker ett varv för mycket. Varje förändring man gör i sitt system lämnar efter sig ett spår som kan ställa till det när det är tävlingsdags. Om det finns en sak som minnessportare till varje pris vill undvika på tävling, så är det att ett kort eller en siffra ger upphov till flera olika bilder.
Ett annat problem som jag hade haft under träningen var att mina bilder bleknade bort alltför snabbt. När jag kom till slutet av en kortlek eller en sifferrad, återstod bara dunkla skuggor av de första bilderna. Jag talade om detta för Ed.
»Du måste lära känna dina bilder bättre«, blev hans svar. »Med början i kväll ska du ta en färg i taget och verkligen umgås eftertänksamt med varje bild. Fråga dig hur figurerna ser ut, hur de känns, luktar, smakar och låter, hur de går, vad de har för slags kläder, hur de beter sig bland folk, vad de har för sexuella preferenser, om de är benägna till meningslöst våld. Efter att ha fått in känslan för dem på det här viset, ska du försöka släppa loss allt på en gång – upplev den samlade kraften i deras fysiska och sociala egenskaper i fantasins bredband, och föreställ dig sedan hur de går omkring hemma hos dig och gör helt vanliga saker, så att du vänjer dig vid att de har kropp och gestalt även i vardagssituationer. Då bör de alltid kunna bidra med någon tydlig detalj när de dyker upp i kortleken, något som kan få dem att fastna i omgivningen.«
Jag behövde hjälp med ytterligare ett problem. På rekommendation av Peter av Ravenna och Ad Herennium innehöll mina PAO-bilder ett antal upphetsande handlingar som fortfarande är olagliga i vissa av USA:s sydstater, och ytterligare ett par som förmodligen borde vara det. Och eftersom PAO-systemet innebär att man kombinerar ihop sina förmemorerade bilder till nya minnesvärda bilder, hamnade mina släktingar ständigt i situationer som var så oanständiga att jag befarade att priset för att uppgradera mitt minne skulle bli evig plåga för mitt undermedvetna. De liderliga handlingar som min farmor har varit tvungen att utföra för att jag ska kunna minnas hjärter åtta är i sanning onämnbara (om än inte, som jag tidigare skulle ha trott, omöjliga att föreställa sig).
Jag förklarade mitt bekymmer för Ed. Han visste precis vad jag talade om. »Jag blev till slut tvungen att stryka mamma från min kortlek«, sa han. »Jag rekommenderar att du gör detsamma.«
Ed var en sträng tränare som läxade upp mig för min »nonchalanta inställning«. Om det gick mer än ett par dagar utan att jag hade skickat mina senaste tider, eller om jag medgav att jag faktiskt inte hade övat den stipulerade halvtimmen, fick jag skarpa reprimander på mejlen.
»Du måste öka träningsmängden eftersom man bör utgå ifrån att man alltid presterar sämre på tävling än på träning«, varnade han. »Det är möjligt att du har en perfekt tävlingsmentalitet och att du rentav förbättrar dina resultat, men utgångspunkten måste vara att du kommer att göra sämre ifrån dig på tävlingsdagen.«
Till mitt försvar måste jag säga att »nonchalant« inte är ett ord som jag själv skulle ha valt. Nu när jag hade lagt hyfsatnivån bakom mig förbättrade jag mina tider nästan varje dag. Papperen med redan memorerade siffror bildade en rejäl hög i skrivbordslådan. Sidorna med hundöron i min Norton anthology of modern poetry, som visade vilka dikter jag lärt mig utantill, blev allt fler. Jag började misstänka att om det fortsatte i den här takten så skulle jag kanske faktiskt kunna göra hyfsat ifrån mig i mästerskapet.
Ed skickade ett citat från den vördnadsvärde kampsportaren Bruce Lee som han hoppades skulle inspirera mig.«Det finns inga gränser. Det finns platåer, men du ska inte dröja dig kvar där, du måste vidare. Om det dödar dig, så dödar det dig.« Jag skrev av citatet på en Post-it-lapp som jag satte upp på väggen. Sedan tog jag ner citatet och memorerade det.