Ifebruari, en månad före USA-mästerskapet, började min misstanke om att jag faktiskt hade chansen att klara mig hyfsat i tävlingen bekräftas av träningsresultaten. I alla grenar utom dikten och fem minuter siffror började mina bästa träningstider närma sig den nivå som tidigare amerikanska mästare hållit. Ed menade att jag inte skulle överdriva betydelsen av det. »Man presterar alltid minst 20 procent sämre när det är allvar«, sa han och upprepade därmed vad han hade sagt flera gånger tidigare. Trots det var jag tämligen förbluffad över mina framsteg. På träning hade jag till och med lyckats memorera en kortlek på en minut och 52 sekunder, en sekund snabbare än det amerikanska rekordet. I träningsdagboken för den dagen har jag skrivit: »Jag kanske verkligen kan vinna?!« (Där finns också följande outgrundliga anteckning: »Tänk på håret som De Vito har kvar!!«)
Vad som hade börjat som en övning i deltagande journalistik hade förvandlats till besatthet. Mitt mål hade bara varit att lära mig mer om minnessportens märkliga värld, och att ta reda på om jag verkligen kunde förbättra mitt minne. Att jag skulle ha en realistisk chans att bli amerikansk mästare var ungefär lika osannolikt som att George Plimpton skulle ha knockat Archie Moore när de möttes i boxningsringen.
Allt som jag hade fått höra – av Ed, av Tony Buzan, av Anders Ericsson – tydde på att den metod som jag praktiserade, långtråkig träning, var enda sättet att förbättra sitt minne. Ingen föds med en naturgiven förmåga att med en enda blick kunna memorera en mängd slumpmässiga siffror eller okända dikter, eller att ta bilder med hjärnan.
När man finkammar litteraturen hittar man dock ett fåtal sällsynta exempel – kanske färre än hundra under det gångna seklet – på savanter med fantastisk minnesförmåga som verkar trotsa alla regler. Det mest frapperande med de här personerna är att deras otroliga minneskapacitet – att de »minns utan att tänka«, som det har sagts – nästan alltid samexisterar med något allvarligt handikapp. Det finns musikaliska underbarn som Leslie Lemke. Han är både blind och har en hjärnskada, men kan ändå spela svåra stycken på piano efter att ha hört dem bara en gång. Det finns konstnärliga underbarn som Alonzo Clemons – han har en IQ på 40, men kan naturtroget skulptera djur ur minnet efter att bara ha kastat en hastig blick på dem. Somliga är abnormt skickliga på mekanik, som James Henry Pullen, »Geniet på Earlswood Asylum«. Pullen, som dog 1916, var döv och nästan stum, men byggde förbluffande detaljerade modellskepp.
En dag satte jag mig vid TV:n efter att ha memorerat 138 siffror under ett av mina femminuters träningspass. Jag bläddrade i en kortlek, som jag ofta gjorde för att fördriva tiden. Klöver dam dök upp och jag tänkte på Roseanne Barr och skulle just till att skapa ett motbjudande minne, när det dök upp en trailer för en dokumentär vid namn Brainman, som handlade just om ett av dessa sällsynta underbarn. Huvudpersonen i filmen var en 26-årig brittisk savant vid namn Daniel Tammet vars hjärna hade förändrats efter ett epilepsianfall när han var liten. Daniel kunde multiplicera och dividera höga tal i huvudet, till synes utan minsta problem. Han kunde tala om ifall tal upp till 10 000 var primtal. De flesta savanter har bara en extrem förmåga, en isolerad »ö av genialitet«, men Daniel hade en hel skärgård. Förutom sina blixtsnabba beräkningar var han dessutom en så kallad hyperpolyglott – en term som används för det fåtal människor som kan tala över sex språk. Daniel hävdade att han talade tio, och att han hade lärt sig spanska på en helg. Han hade till och med uppfunnit ett eget språk som han döpt till mänti. För att testa hans inlärningsförmåga tog filmarna med sig Daniel till Island, där han fick en vecka på sig att lära sig tala ett av världens svåraste språk, isländska. Den programledare som testade honom på isländsk TV vid slutet av veckan sa att han »häpnade«. Daniels lärare under veckan kallade honom för ett »geni« och menade att han »inte är mänsklig«.
Dokumentärfilmarna bjöd också in två världsledande hjärnforskare, V. S. Ramachandran vid University of California i San Diego och Simon Baron-Cohen vid Cambridge, för att i separata försök testa Daniel under en dag. Båda kom fram till att han var ett unikt fenomen. I motsats till i princip alla andra savanter som studerats kunde han förklara hur han tänkte – ofta väldigt detaljerat, dessutom. Doktoranden Shai Azoulai, som arbetade i Ramachandrans labb, menade att Daniel »kunde bli startskottet för ett helt nytt forskningsfält«. Darold Treffert, expert på savantsyndromet, utnämnde honom till en av endast 50 personer i hela världen som kan klassificeras som »exceptionella savanter«.
Trots att begreppet savantsyndrom är etablerat97, är tillståndet inte erkänt som en specifik sjukdom och det finns inga fastställda kriterier för hur man ställer diagnos. Treffert delar dock löst in savanterna i tre grupper. En grupp är de »smala« savanterna som har memorerat enorma mängder svårbegripliga fakta. Som exempel kan nämnas en av Trefferts patienter, en ung man som kan tala om vilket märke och vilken årsmodell det är på en dammsugare bara genom att höra ljudet. Den andra gruppen, som han har döpt till de »begåvade« savanterna, har utvecklat expertkunskap inom bredare områden som teckning eller musik, men deras förmågor är egentligen bara häpnadsväckande eftersom de kontrasterar så starkt mot deras handikapp. Personerna i den tredje gruppen, de »exceptionella« savanterna, besitter förmågor som är spektakulära vad man än jämför med och även om man bortser från deras handikapp. Indelningen är subjektiv men ändå viktig, menar Treffert, eftersom de exceptionella savanterna utgör en av de sällsyntaste grupper som finns på vår planet. När en ny exceptionell savant upptäcks, som Daniel, är det en väldigt stor händelse.
Medierna kastade sig över Daniel. I både England och USA skrev tidningarna entusiastiska artiklar om den synnerligen lättintervjuade »Pojken med den fantastiska hjärnan«. Han medverkade i TV-program som amerikanska The Late Show med David Letterman, där han räknade ut vilken veckodag David var född på (en lördag), och engelska Richard & Judy. Hans memoarbok Född en blå dag gick upp på New York Times bestsellerlista i USA och blev snabbt den mest sålda titeln på engelska Amazon. Daniel blev kanske världens mest kända nu levande savant.
Det som intresserade mig mest med Daniel var hans fantastiska minne. År 2003 hade han satt nytt europeiskt rekord genom att räkna upp de första 22 514 decimalerna till pi ur minnet. Det tog fem timmar och nio minuter, och bedriften utfördes i källaren på Vetenskapsmuseet i Oxford. Daniel säger själv att han inte använder några mnemotekniker utan bara sitt kraftfulla naturliga minne. Här hade vi alltså en person som verkade kunde utföra samma fantastiska prestationer som de mentala idrottarna, men som inte behövde anstränga sig det minsta. Det var knappt så jag kunde tro det. Här lade jag ner alla dessa plågsamma timmar på att i fantasin traska runt i vartenda hus jag någonsin varit inne i, varenda skola jag gått på och vartenda bibliotek jag suttit och jobbat på, allt för att kunna omvandla dem till minnespalats. Jag undrade varför en savant som Daniel aldrig hade ställt upp i några minnestävlingar. Jag föreställde mig att han skulle sopa banan med de deltagare som bara tränat upp sitt minne.
Ju mer jag tog reda på om Daniel, desto mer fascinerad blev jag av skillnaderna mellan honom och de mentala idrottare jag lärt känna – och den mentala idrottare jag själv snabbt höll på att förvandlas till. Jag visste hur de här personerna bar sig åt: de förbättrade sina minnen genom hård träning och med hjälp av uråldriga tekniker. Jag använde själv samma metoder. Men hur Daniel bar sig åt förstod jag inte alls. Precis som med journalisten S verkade Daniels förmåga vara helt medfödd. På vilket sätt skilde sig hans hjärna från min? Och hade han några äss i rockärmen som jag kunde dra nytta av vid USA-mästerskapet?
JAG BESTÄMDE MIG FÖR ATT försöka träffa Daniel.98 Han bjöd hem mig till den natursköna kuststad i grevskapet Kent i England där han bor med sin partner, Neil. Deras hus låg längst in på en lummig återvändsgata. I deras vardagsrum satt vi och pratade två hela eftermiddagar, medan vi drack te och åt fish and chips. Daniel var mager och hade kortklippt ljust hår, glasögon och fågellika drag. Han var vänlig, lågmäld, charmig och enormt vältalig – han talade lika gärna om sitt bisarra minne som om TV-serien Vita huset, som han tyckte var den mest intressanta amerikanska TV-serien. Jag antar att jag hade förväntat mig att han skulle vara något slags missfoster, så jag baxnade faktiskt över hur förvånansvärt normal han verkade vara – till och med normalare än vissa av de mentala idrottare jag lärt känna. Om jag inte hade vetat om det är jag faktiskt inte säker på att jag skulle ha anat att det var något ovanligt med honom. Daniel försäkrade mig dock om att oavsett hur det såg ut på ytan, så var han långtifrån normal. »Du skulle ha träffat mig för 15 år sedan. Då skulle du ha sagt: ’Oj, den killen är verkligen autistisk!’«
Daniel är äldst av nio syskon. Han växte upp i ett fattigt område i östra London och hans barndom var enligt honom själv »väldigt svår« och »påminner om något från Dickens«. I Född en blå dag berättar han om det kraftiga epilepsianfall han fick när han var fyra. Det var »en upplevelse olik alla andra, som om rummet drog sig undan från mig på alla sidor och ljuset läckte ut ur det och själva tiden stelnade och sträcktes ut till ett enda dröjande ögonblick«. Om inte hans pappa snabbt hade fått iväg honom till akuten i taxi skulle han förmodligen ha dött av anfallet. I stället så tror han att det var i det ögonblicket som han blev savant.
Enligt Baron-Cohen kan Daniel ha fått sina ovanliga förmågor genom samverkan mellan två ovanliga fenomen. Det första är synestesi, sammanblandning av sinnena – samma störning i varseblivningen som journalisten S led av. Enligt en uppskattning finns det över hundra olika varianter av den här störningen. För S gav ljud upphov till bilder. För Daniel har siffror en egen form, färg, struktur och känslomässig »klang«. Talet 9 är till exempel långt, mörkblått och hotfullt, medan 37 är »klimpigt som gröt« och 89 liknar fallande snö. Daniel säger att han får en unik synestetisk upplevelse av det här slaget för alla tal upp till 10 000, och att det är detta som gör honom så snabb på huvudräkning. När han ska multiplicera två tal uppstår former som svävar förbi för hans inre syn. Rent intuitivt och helt utan ansträngning, bildas sedan en tredje gestalt, svaret, i tomrummet mellan de båda första. »Det liksom bara kristalliseras. Det är som att framkalla ett foto«, sa Daniel när vi satt där i vardagsrummet. »Vid division är det bara tvärtom som mot multiplikation. Jag ser talet och drar isär det i huvudet. Det är som när löven faller från träden.« Daniel tror själv att hans synestetiska bilder på något sätt bär med sig kodad information om talens egenskaper. Primtal, till exempel, »liknar klappersten«. De är mjuka och runda och saknar de vassa kanter som finns hos delbara tal.
Den andra sällsynta faktorn hos Daniel är Aspergers syndrom, en typ av högfungerande autism. Autism identifierades första gången 1943 av barnpsykiatern Leo Kanner. Han beskrev det som en nedsättning av den sociala förmågan där det utmärkande för patienterna var att de »behandlar människor som om de vore föremål«. Förutom denna oförmåga till empati har autister en mängd andra problem, däribland nedsatt språkförståelse, extremt snäva intressen och »ett ångestladdat och tvångsmässigt behov av att allt ska förbli precis som det är«. Ett år efter att Kanner hade presenterat de första rönen om autism upptäckte den österrikiske barnläkaren Hans Asperger en annan rubbning som verkade nästan identisk, med undantaget att aspergerpatienterna hade god språkförmåga och färre intellektuella handikapp. Han kallade sina lillgamla patienter, med sina outtömliga förråd av udda fakta, för »små professorer«. Det dröjde dock ända till 1981 innan Aspergers syndrom erkändes som en egen diagnos.99
Daniel fick sin aspergerdiagnos av Baron-Cohen, som driver ett forskningscentrum om autism i Cambridge och dessutom råkar vara en ledande världsauktoritet på synestesi. »Den som träffar honom i dag kanske inte ens märker att han har en form av autism«, berättade Baron-Cohen över en kopp eftermiddagste på sitt kontor på Trinity College. »Man måste känna till hans bakgrund. När jag hade undersökt honom sa jag: ’Din utveckling tyder på att du har haft Aspergers syndrom när du var yngre, men i dag har du anpassat dig så väl och fungerar så oerhört bra att du inte nödvändigtvis behöver en diagnos. Du måste själv bestämma om du vill ha diagnosen eller inte.’ ’I så fall vill jag ha den’, svarade han. Diagnosen gav honom möjlighet att se på sig själv på ett nytt sätt. Det är bra. Det passar in i hans profil.«
I sina memoarer skriver Daniel mycket om vad det innebar att växa upp med odiagnosticerad Aspergers syndrom. »Vad kan de andra barnen ha tänkt om mig? Jag vet inte, för jag har inga minnen av dem alls. För mig var de bakgrunden för visuella och taktila upplevelser.« Under uppväxten var Daniel besatt av udda intressen. Han samlade på broschyrer och räknade allting, och han byggde tvångsmässigt upp en encyklopedisk kunskap om den populära 1970-talsduon The Carpenters. Han hamnade ofta i bråk eftersom han tolkade allt bokstavligt. Efter att ha visat långfingret mot en skolkamrat blev han förvånad när han fick en tillsägelse. »Hur kan ett finger svära?« undrade han. Empati var besvärligt. »Jag förstod inte vad det innebar att luras«, säger han. »Jag har kämpat hårt för att nå så här långt, för att kunna uppträda normalt och veta när jag ska börja och sluta prata under ett samtal, och för att komma ihåg att ta ögonkontakt.« Trots att Daniel tycks ha övervunnit sina mest begränsande sociala problem, säger han att han fortfarande inte kan raka sig eller köra bil. Ljudet av tandborsten mot tänderna gör honom galen. Han säger också att han undviker allmänna platser och har tvångsbeteenden runt vissa småsaker. Vid frukosten väger han till exempel upp exakt 45 gram gröt på en elektrisk våg.
JAG NÄMNDE BRAINMAN FÖR Ben Pridmore. Jag var nyfiken på om han hade sett den och om han var orolig för att Daniel – en person med en naturlig begåvning som verkade kunna mäta sig med, eller kanske överträffa, hans egen förvärvade förmåga – en vacker dag skulle börja tävla inom minnessporten.
»Jag är rätt säker på att han deltog i ett mästerskap för några år sedan«, sa Ben lugnt. »Men jag tror han hette något annat då. Han kallade sig Daniel Corney på den tiden. Det gick rätt bra för honom ett år, har jag för mig.«
Jag frågade ett par av de andra mentala idrottarna vad de ansåg om Daniel. Nästan alla hade sett Brainman, och nästan alla hade något att säga. Ganska många var misstänksamma mot hans påstående om att han var savant och trodde att han använde grundläggande minnestekniker. »Alla här inne kan göra det han gör«, sa den åttafaldiga världsmästaren Dominic O’Brien. »Om du vill veta vad jag tror så insåg han helt enkelt att han aldrig skulle kunna bli nummer ett inom minnessporten.« O’Brien hade sagt precis samma sak till dokumentärfilmarna, men intervjun med honom hade klippts bort i slutversionen av filmen.
De mentala idrottarna hade förstås många skäl att vara avundsjuka på Daniel. Hans minnesförmåga var nästan exakt jämförbar med deras, men deras positioner på det kulturella fältet kunde inte ha skilt sig mer åt. Medan de personer som tränat upp sitt minne betraktades som nördar och fick kämpa i skymundan, hade Daniel tack vare sin medicinska diagnos blivit enormt uppmärksammad.
Nästa gång jag satt vid en dator gick jag in och kollade resultat från gamla minnestävlingar. Mycket riktigt hittade jag en Daniel Corney som hade ställt upp i två VM och placerat sig så bra som fyra år 2000. Det var samma Daniel fast med ett annat efternamn: han bytte nämligen namn 2001.100 Jag tyckte det var konstigt att han i sin bok, som handlar just om hans imponerande minne, inte hade nämnt att han blivit fyra i minnes-VM.
Jag sökte på Daniels namn på Worldwide Brain Club, ett forum för mentala idrottare. Inte nog med att Daniel hade tävlat i VM, han hade också högljutt kritiserat tävlingen och till och med presenterat ett program i åtta punkter för hur minnessporten skulle bli mer tagen på allvar, mer populär och få större utrymme i medierna. Ett av Daniels inlägg gjorde mig extra förvånad. Det var en annons från 2001 där han lovade att avslöja »hemligheten bakom sitt recept för ökad hjärnkraft« i en unik e-postkurs där han lärde ut »hjärnkraft och förbättrat minne«. Vad kunde det vara för hemlighet? undrade jag. Och varför hade han inte berättat om den när vi träffades?
Det som fascinerar och kittlar oss med savanter – och det som har gjort Daniel så uppmärksammad både inom forskningen och i medierna – är deras annorlundaskap och deras förmåga att, som det verkar hur lätt som helst, kunna utföra till synes omöjliga bedrifter. De är en sorts främlingar mitt ibland oss, vandrande undantag från universums naturliga ordning. Hur häpnadsväckande de minnestrick som utförs av mentala idrottare än är, är de ändå bara trick. Och precis som med andra trolleritrick förlorar de något av sin lyster när man lär sig hur de utförs – och att man själv kan utföra dem. Men savanter är på riktigt: hos dem är minnesförmågan inget trick utan en begåvning.
Men nu började jag undra om gapet mellan Daniel och mig – mellan Daniel och vem som helst – kanske inte var så stort som det verkade. Tänk om världens mest kända savant inte var en sällsynt individ med närmast mystiska, medfödda förmågor utan bara, som Dominic O’Brien verkade tro – en kille som lärt sig utföra savantliknande trick med hjälp av metodisk träning? Vilken är i så fall skillnaden mellan honom och mig?
VAD GÄLLER SAVANTER FINNS det förmodligen bara en enda människa som kan jämföras med Daniel Tammet: Kim Peek, även kallad »Rain man«, en exceptionell savant som är född 1951 och förebilden för Dustin Hoffmans rollfigur i den kända Hollywoodfilmen. Han har enligt mångas förmenande världens bästa minne. Efter att ha träffat Daniel ville jag gärna hälsa på Kim i hans hemstad i Utah för att kunna jämföra. Jag ville veta vad de båda hyllade underbarnen hade gemensamt och vad de ansåg om savantsyndromet.
Jag träffade Kim på en av anhalterna på vad som har blivit en oändlig föreläsningsturné. Hans far och anhörigvårdare Fran följer alltid med och han tar aldrig betalt för föreläsningarna. Han talade för en grupp på 35–40 äldre damer i samlingsrummet på ett ålderdomshem i hans hemstad Salt Lake City. Publiken uppmanades att försöka sätta honom på det hala med obskyra faktafrågor (de fick dock inte bygga på »logik eller resonemang«, varnade Fran). En kvinna som andades med hjälp av syrgastub frågade vilket som var det högsta berget i Sydamerika. Han svarade rätt – Aconcagua, något som vilken hyfsat allmänbildat person som helst vet – och angav även höjden: 6 803 meter (vilket var ungefär 150 meter fel, upptäckte jag senare). En amputerad person i rullstol frågade hur ofta påsken inföll i mars under 1930-talet. Utan en sekunds tvekan svarade han: »27 mars 1932. 28 mars 1937.« När han svarade talade han alltid snabbare i slutet, så att det varje gång lät som om han höll på att brista ut i ett hest skratt. Den ansvarige på hemmet frågade vilka böcker som fanns med i volym 4 1964 av Det Bästas serie med förkortade böcker. Han räknade upp alla fem. Vad hette Harry Trumans dotter? Margaret. Hur många gånger har Pittsburgh Steelers vunnit Super Bowl? Fyra. Hur lyder de tre sista raderna i Coriolanus?101 »Som än i dag begråta hans bedrift, / må äran likväl dröja vid hans grift. / Hjälp mig.«
»Han har aldrig glömt bort en enda sak«, berättade Fran för mig. Då ingår, får man förmoda, allt han lärt sig av de över 9 000 böcker han har läst i en hastighet av cirka tio sekunder per sida.102 (Ögonen skannar av varsin sida samtidigt.) Han har memorerat Shakespeares samlade verk och noterna till alla betydande verk inom den klassiska musiken. Vid en uppsättning av Trettondagsafton nyligen råkade en skådespelare kasta om två rader, vilket gjorde att Kim fick ett så kraftigt utbrott att man fick tända ljuset i salongen och avbryta pjäsen. Han får inte längre gå på teater.
Medan Daniel ser helt normal ut, så räcker det med en blick på Kim för att man ska se att han är fullkomligt unik. Han är gråhårig och lite björnlik i kroppen, och han kisar fram bakom ett par tjocka, bruna plastglasögon. Huvudet lutar han nästan alltid 45 grader åt sidan. Han håller ena handen inuti den andra och kör den in och ut när han blir upphetsad. Han kan eventuellt vara den person i världen som späckar sitt tal med flest associationer – hans hjärna svämmar över av fakta och siffror till den grad att orden ofta forsar ur honom som ett vattenfall där ingenting verkar hänga ihop. När en argentinsk kvinna på ålderdomshemmet berättade att hon var född i Córdoba, talade Kim genast om vilka större vägar som ledde till denna stad och brölade sedan refrängen till »Don’t cry for me, Argentina«, vilket fick mig att skruva förläget på mig där jag satt. Och sedan ropade han plötsligt helt utan anledning: »Du är avskedad!« Fran förklarade sambandet: basketstjärnan Dennis Rodman, som ett tag var ihop med Madonna, som spelade den argentinska presidenthustrun Eva Perón i filmversionen av Evita, fick sparken från sin klubb Los Angeles Lakers 1999.
Kim verkar ha upptäckt ett pavlovskt samband mellan hans sätt att ta allting bokstavligt och publikens skratt. Vid ett tidigare föredrag fick han en fråga om Lincolns Gettysburgtal och svarade: »Talet var 227.« När publiken undrade vad han menade fortsatte han: »Det var där han bodde i Gettysburg, natten innan han höll sitt anförande. 227 Northwest Front Street.« Numera upprepar han ofta det svaret.
Kim gillar att bli kallad för »Kimputer«, men egentligen heter han Laurence Kim Peek. »Han är döpt efter Laurence Olivier och Rudyard Kiplings Kim«, säger Fran. När Kim föddes efter en svår graviditet märktes det genast att något inte stod rätt till. Hans huvud var en tredjedel större än normalt och hade en knytnävsstor böld baktill som läkarna inte vågade avlägsna. Under sina första tre år släpade Kim omkring på sitt huvud som om det innehöll en tung vikt. Han kunde inte gå förrän han var fyra. Hans föräldrar uppmanades att låta lobotomera honom. I stället fick Kim gå på tunga lugnande medel tills han var 14. Fran minns att det var först när man tog bort medicinerna som Kim blev intresserad av böcker. Sedan dess har han memorerat all text han kommer över.
Men trots att Kim vet mer än kanske någon annan människa på jorden, verkar han inte kunna använda kunskapen på något vettigt sätt. Hans IQ är bara 87. Och oavsett hur många böcker om etikett och uppförande han må ha memorerat, så är hans sinne för hur man beter sig bland folk milt sagt mystiskt. När vi stod bland en massa andra människor i entrén till stadsbiblioteket i Salt Lake City, lade Kim sina tjocka armar om halsen på mig, tryckte mig intill sin ölmage och gned sig hårt mot mig. »Joshua Foer, du är en fin, fin människa«, sa han så pass högt att en förbipasserande ryckte till. »Du är vacker. Du är en man av din generation.« Och sedan gav han ifrån sig ett mäktigt vrål.
Hur Kim bär sig åt för att göra det han gör är ett mysterium för vetenskapen. I motsats till Dustin Hoffmans rollfigur i Rain man är Kim inte autistisk. Han är alldeles för sällskaplig för att få den diagnosen. Han är en person helt för sig själv. I januari 1989, samma vecka som Rain man hade premiär, visade en datortomografi på Kims hjärna att lillhjärnan, som är viktig för motoriken och för varseblivning av sinnesintryck, var kraftigt uppsvälld. Vid en tidigare undersökning hade man även sett att Kim saknar hjärnbalk, det vill säga den tjocka nervklump som förbinder hjärnhalvorna och gör att de kan kommunicera med varandra. Detta är extremt sällsynt, men om och hur det bidrar till hans savantegenskaper är oklart.
Kim och jag tillbringade nästan en hel eftermiddag tillsammans på stadsbiblioteket i Salt Lake City. Vi satt vid ett bord längst in i ett hörn på fjärde våningen, vilket är den plats där han har suttit och memorerat telefonkataloger de allra flesta vardagar de senaste tio åren. Han tog av sig glasögonen och lade dem på bordet. »Jag ska bara skanna lite«, meddelade han. Jag kikade över axeln på honom medan han bläddrade igenom katalogen för staden Bellingham i Washington. Jag försökte hålla jämna steg med hans minne. Jag gjorde det som Ed skulle ha sagt åt mig att göra om han varit där: jag skapade ett minnespalats och omvandlade varje telefonnummer till en bild, gjorde likadant med för- och efternamn och försökte sedan snabbt binda samman bilderna till en intressant helhet. Det var svårt, och när jag försökte förklara metoden för Kim verkade han inte fatta vad jag pratade om. När jag kom till fjärde eller femte namnet i första spalten var han redan klar med sidan och bläddrade vidare. Jag frågade hur han kunde jobba så snabbt. Han tittade upp från katalogen och kikade över glasögonkanten, irriterad över avbrottet. »Jag bara kommer ihåg!« skrek han. Och sedan böjde han ner huvudet över en spalt med telefonnummer och ignorerade mig helt under den följande halvtimmen.
En av svårigheterna med att komma fram till en teori som förklarar savantsyndromet är att det tar sig olika uttryck hos olika personer. Det finns dock en neuroanatomisk avvikelse som ständigt dyker upp hos savanter, bland annat hos Kim: skador i vänstra hjärnhalvan. Intressant nog så rör savanternas superförmågor nästan alltid sådant som styrs av höger hjärnhalva, till exempel visuell och spatial förmåga, medan de nästan alltid har problem med sådant som i huvudsak anses skötas av vänster hjärnhalva, som språket. Det är extremt vanligt att savanter har nedsatt talförmåga, vilket är ett skäl till att den pratglada, vältaliga Daniel framstår som så ovanlig.
En del forskare har spekulerat kring att när vissa aktiviteter i vänster hjärnhalva blockeras så skulle det på något sätt frigöra förmågor i höger hjärnhalva som har legat latenta där. Det är sant att en del människor plötsligt har fått savantliknande förmågor senare i livet, efter att ha drabbats av skador i vänster hjärnhalva. År 1979 träffades till exempel tioårige Orlando Serrell av en baseboll på vänster sida av huvudet, och när han kvicknade till igen hade han begåvats med en fantastisk förmåga att beräkna datum och komma ihåg vädret under varje dag av sitt liv. Bruce Miller, som är neurolog vid University of California i San Francisco, studerar äldre patienter med pannlobsdemens, en förhållandevis vanlig hjärnsjukdom. Han har upptäckt att när problemet sitter i vänster hjärnhalva händer det ibland att folk som aldrig tidigare har hållit i en målarpensel eller ett instrument utvecklar fantastiska konstnärliga eller musikaliska förmågor under sin allra sista tid i livet. Samtidigt som övriga kognitiva förmågor bleknar bort förvandlas de här personerna till smala savanter.
Att folk plötsligt kan förvandlas till savanter tyder på att dessa fantastiska förmågor till viss del måste ligga latenta i oss alla. Kanske finns det, som Treffert uttrycker saken, »en liten Rain man« dold i varje hjärna. Det är bara det att han hålls bakom lås och bom av det hämmande »tyranni som den dominerande vänstra hjärnhalvan utövar«.
Treffert menar också att savanter med exceptionell minnesförmåga kanske på något sätt överlåter uppgiften att minnas deklarativa minnen, som handlar om fakta och siffror, till de mer primitiva icke-deklarativa minnessystemen, till exempel de som gör att vi minns hur man cyklar eller tar en lyra utan att vi medvetet behöver tänka på det (det är samma system som gör att HM trots sin minnesförlust kan rita framför spegeln och att EP kan promenera i kvarteret trots att han inte vet var han bor). Tänk på hur mycket information som måste bearbetas bara för att man ska sträcka ut handen och fånga en boll i luften – avstånd, bana och hastighet måste beräknas blixtsnabbt – eller för att man ska se skillnad mellan en katt och en hund. Våra hjärnor är uppenbarligen kapabla att undermedvetet utföra förbluffande snabba och komplexa beräkningar. Vi kan inte förklara hur det går till eftersom vi mestadels inte ens tänker på att det händer.
Men om man anstränger sig tillräckligt hårt så kan man ibland komma åt de här lägre kognitionsnivåerna. När man går en kurs i teckning är en av de två första övningarna man får göra att rita konturer från ett omvänt perspektiv, runt tomrummet i stället för runt det avbildade föremålet. Målet är att man ska stänga av de medvetna, högre nivåerna där man bara kan se en stol som en stol, och aktivera latenta, djupare liggande varseblivningsprocesser där man ser stolen enbart som en samling abstrakta former och linjer. Det krävs mycket övning för att lära sig stänga av det högre systemet på det här viset. Treffert tror att savanter kanske gör detta helt naturligt.
Om vi andra kunde stänga av de högre systemen, skulle vi då förvandlas till savanter? Det finns faktiskt en teknik som gör att man tillfälligt och selektivt kan stänga av delar av hjärnan. Den kallas för transkraniell magnetstimulering, eller TMS, och fungerar så att man låter riktade magnetfält slå ut det elektriska signalsystemet hos utvalda nervceller. Man får då en bedövande effekt som sitter i uppemot en timme. Trots att TMS är en ganska ny teknik har metoden använts med framgång som ett sätt att på icke-kirurgisk väg behandla så pass olika problem som depression, posttraumatisk stress och migrän. Men på många sätt är de rent experimentella användningsområdena mer spännande än behandlingstekniken. Som var och en förstår finns det vissa svårhanterliga etiska problem med att experimentera med människors hjärnor. Eftersom man inte kan gå in och rota i en levande hjärna (det lärde vi oss av HM) kommer neurovetarnas kunskap om hjärnan till stor del från diverse »naturliga experiment« som orsakats av extremt osannolika former av hjärnskador (som EP:s). Med TMS kan forskarna slå på och av olika delar av hjärnan efter behag, vilket betyder att de kan utföra experiment som går att upprepa av andra – de behöver inte längre vänta på att någon person med en sällsynt skada, som råkar påverka just den del av hjärnan som de vill studera, ska knacka på dörren till laboratoriet. Allan Snyder, en australisk neurovetare som gjort TMS-tekniken känd som ett bra verktyg för experiment, använder TMS för att tillfälligt framkalla savantliknande konstnärliga färdigheter hos vanliga människor. Det sker genom att han riktar in sig på främre vänster pannlob (som alltså ofta är skadad hos savanter). Med denna avstängd kan försökspersonerna teckna bättre ur minnet och snabbare uppskatta antalet prickar som glimtar förbi på en skärm. Snyder kallar sin uppfinning för en »kreativitetshöjande maskin«. Han skulle lika gärna kunna kalla den för en savantmössa.
I DOKUMENTÄREN BRAINMAN HADE jag sett Daniel dividera 13 med 97 och ange svaret med så många decimaler att de inte fick plats på displayen på en miniräknare. Man fick ta fram en dator för att kunna kontrollera svaret. Han multiplicerade tresiffriga tal i huvudet på ett par sekunder och räknade snabbt ut att 37 upphöjt till fyra var 1 874 161. För mig framstod Daniels huvudräkningsförmåga som mycket mer imponerande än hans minne.
När jag tittade närmare på det komplicerade ämnet huvudräkning upptäckte jag att det finns en enorm litteratur kring det, precis som det finns kring mnemotekniker. Det finns till och med ett VM. Faktum är att vem som helst kan lära sig att multiplicera tresiffriga tal i huvudet om man bara googlar en liten stund och sedan övar riktigt länge. Det är verkligen inte lätt – tro mig, jag har prövat – men det går att lära sig.103
Trots att jag bad honom flera gånger vägrade Daniel att räkna ett enda tal i huvudet för mig. »Mina föräldrar är väldigt rädda för att det ska bli någon sorts freak show av mig«, sa han när jag pressade honom. »Jag blev tvungen att lova dem att jag inte skulle räkna ut saker åt folk som bad mig om det. Jag gör det bara åt forskare.«
Men i Brainman räknade Daniel en del tal i huvudet. I de scenerna slogs jag av en lustig sak som han gjorde med fingrarna. Medan han enligt vad som sades väntade på att svaret skulle materialiseras för hans inre blick ser man hur pekfingret far runt på bordsskivan framför honom. Mot bakgrund av hans tal om hur former smälter ihop och förenas i hans huvud, tyckte jag det var märkligt med det där pekfingret.
Efter att ha pratat med ett par experter förstod jag att alla som behärskade avancerad huvudräkning hade anledning att vara misstänksamma mot detta finger. En av de vanligaste metoderna för att räkna ut produkten av två stora tal kallas för reguladetri eller korsmultiplikation. Den går till så att man utför ett antal mindre multiplikationer av ental och sedan lägger ihop dem i slutet. För mig såg det ut som om det var exakt vad Daniel gjorde. Daniel förnekar detta och säger att han bara håller på så där med händerna för att kunna koncentrera sig.
»Det finns många människor i världen som kan klara det han gör, men det är ändå väldigt imponerande«, menade Ben Pridmore. Vid sidan av minnestävlingarna brukar Ben även ställa upp i VM i huvudräkning, en tävling som avgörs vartannat år och där deltagarna utför mycket svårare beräkningar än Daniel – de multiplicerar till och med åttasiffriga tal utan papper och penna. Ingen av de här fantastiskt skickliga personerna hävdar att de ser sifferformer som smälter ihop eller faller isär för deras inre syn. De erkänner glatt att de använder tekniker som finns beskrivna i oräkneliga böcker och på oräkneliga sajter. Jag bad Ronald Doerfler, författare till en av de här böckerna – Dead reckoning: Calculating without instruments – att titta på Brainman och ge sin åsikt. »Jag är inte så enormt imponerad«, blev hans omdöme om Daniels matematiska begåvning. »Många huvudräknare har låtsats vara trollkarlar.«
Men hur är det då med Daniels förmåga att kunna identifiera alla primtal upp till 10 000? Inte ens det imponerar på Ben Pridmore. »Det är vanlig enkel memorering«, säger han. Det finns bara 1 229 primtal under 10 000. Det är många siffror att plugga in, men inte jämfört med 22 000 decimaler till pi.
Att beräkna datum och veckodagar, den enda savantkunskap som Daniel var villig att ge prov på när vi träffades, visar sig vara så enkelt att det faktiskt inte borde imponera på någon. Savanter som Kim, som kan tala om när påsken har infallit under de senaste tusen åren, verkar ha internaliserat almanackans rytm och regler utan att egentligen förstå dem. Men vem som helst kan lära sig detta. Det finns flera enkla formler som är lätta att hitta på internet. En timmes träning räcker för att man ska bli bra på den här typen av beräkningar.
Ju mer jag pratade med Daniel, desto mer började saker som han själv berättade kasta tvivel över hans historia. När jag vid två olika tillfällen med två veckors mellanrum bad honom beskriva hur talet 9 412 såg ut, gav han helt olika svar. Första gången sa han: »Det finns blått med eftersom det börjar med en nia, och så är det en glidande rörelse och typ en sluttning.« Två veckor senare svarade han efter en lång tystnad: »Det är ett prickigt tal. Och så finns det fläckar och kurvor. Det är ett väldigt komplext tal, faktiskt.« Sedan lade han till: »Ju högre tal, desto svårare är det att uttrycka i ord. Det är därför jag brukar hålla mig till lägre tal när jag blir intervjuad.« Det är sant att synesteter aldrig är helt konsekventa, och till Daniels försvar ska sägas att han återkommande beskrev flera lägre tal på ett identiskt sätt under våra träffar.
Men hur var det då med de där kurserna i »hjärnkraft och förbättrat minne«, som Daniel hade annonserat om på nätet? När jag var hemma hos honom i Kent gav jag honom en utskrift av annonsen från 2001 och frågade vad jag skulle dra för slutsatser av den. Om hans fantastiska minne fungerade helt av sig självt och han inte behövde använda några minnestekniker, varför sålde han då en kurs om just det? »Jag var bara 22«, svarade han. »Jag hade inga pengar. Den enda erfarenhet jag hade var att jag hade tävlat i VM i minne. Så jag skrev ihop en kurs i minnesförbättring. När jag kom till VM första gången upptäckte jag att folk hade lärt sig att komma ihåg saker. Ingen av deltagarna hade bra minne på riktigt. Jag trodde faktiskt att de ljög, men det väckte ändå tanken om att det var något man kunde lära ut. Jag var i en situation där jag var tvungen att sälja mig. Det enda jag trodde skulle gå att sälja var min hjärna. Så jag körde med lite Tony Buzan-snack. ’Vidga ditt sinne’, och sådant där snack, men jag tyckte inte om det.«
»Så du använder inte minnestekniker?« frågade jag.
»Nej«, försäkrade han.
Om Daniel bara hade hittat på att han var en äkta savant måste han vara oärlig till en grad som jag inte kunde förmå mig till att tro honom om. Och om han bara var en skicklig minneskonstnär som försökte maskera sig till savant, varför ställde han då så glatt upp på vetenskapliga tester?
Hur ska man kunna veta säkert om Daniel är det han utger sig för att vara eller inte? Länge var forskarna skeptiska till att det över huvud taget existerade något sådant som synestesi. De avfärdade fenomenet som bluff, eller som blott och bart kvardröjande barndomsassociationer mellan siffror och färger. Trots alla fallstudier i litteraturen fanns inget sätt att bevisa att något så till synes långsökt faktiskt ägde rum i vissa människors hjärnor. År 1987 tog Baron-Cohen fram ett så kallat äkthetstest för synestesi – först därefter kunde man börja pröva fenomenet vetenskapligt. Testet mäter hur konsekvent en påstådd synestet är över tid vad gäller associationer mellan färger och ord. När Baron-Cohen lät Daniel göra testet klarade han det med lätthet. Men jag kunde inte låta bli att undra om inte en skicklig minneskonstnär skulle ha klarat det lika bra.104 Andra resultat från de tester som Daniel genomgått framstår som märkliga. När Baron-Cohen testade Daniels ansiktsminne blev resultatet uruselt, vilket fick Baron-Cohen att slå fast att »hans ansiktsminne förefaller vara nedsatt«. Det stämmer bra med vad man förväntar sig att en savant ska vara dålig på. Men när Daniel Corney deltog i VM i minne vann han guld i deltävlingen namn och ansikten. Det hängde helt enkelt inte ihop.
Ett sätt att fastslå saken med större säkerhet var att låta honom genomgå en funktionell magnetresonanstomografi, fMRT. Hos många synesteter som kopplar ihop siffror och färger kan man faktiskt se hur områden i hjärnan som har med färgigenkänning att göra lyser upp när personen blir ombedd att läsa upp en siffra. När Baron-Cohen lät en grupp fMRT-experter studera Daniels hjärna fann man dock inget av detta.105 Forskarnas slutsats blev att deras försöksperson »inte aktiverade de områden i hjärnan som vanligtvis förknippas med synestesi, vilket tyder på att hans synestesi är av ett ovanligt och mer abstrakt och begreppsmässigt slag.« Om det inte vore för det faktum att Daniel hade klarat äkthetstestet, skulle en annan rimlig tolkning ha varit att han helt enkelt inte är synestet.
»Ibland undrar folk om jag tycker det är jobbigt att vara försökskanin. Jag har inga problem med det eftersom jag vet att jag hjälper forskarna att förstå hjärnan bättre, och det kommer vi alla att ha nytta av«, skriver Daniel i sin bok. »Det är också intressant för mig att lära mig mer om mig själv och hur min hjärna fungerar.« När Anders Ericsson bjöd in Daniel till sitt labb för att testa honom enligt sina stränga kriterier, svarade Daniel att han hade för mycket att göra och att han inte hann.
Problemet med de test som Daniel har gjort är nollhypotesen – det antagande som ska betraktas som sant om den så kallade mothypotesen kan visas vara falsk: det vill säga att om Daniel inte är savant, så är han bara en vanlig person. Men det som måste prövas, särskilt i ljuset av hans ovanliga bakgrund, är en annan möjlighet, nämligen att världens mest berömda savant kanske egentligen är en skicklig minneskonstnär som använder etablerade mnemotekniker.
UNGEFÄR ETT ÅR EFTER att jag hade träffat Daniel första gången fick jag en mejlförfrågan från hans agent, som undrade om jag ville träffa honom igen, den här gången över en frukost på ett elegant hotell i Midtown på Manhattan. Han var i stan för att medverka i TV-programmet Good Morning America och för att göra reklam för sin bok Född en blå dag, som hade gått direkt upp på tredje plats på New York Times bestsellerlista över fackböcker.
Efter en kopp kaffe och lite trevligt småprat om hans liv som kändis frågade jag återigen – för tredje gången – hur talet 9 412 såg ut. Det glimmade till av igenkänning i hans ögon innan han slöt dem. Han visste att jag inte bara hade plockat det talet ur luften. Han satte fingrarna i öronen och höll kvar dem där under två väldigt långa, tysta och olustiga minuter. »Jag ser det i huvudet. Men jag kan inte spalta upp det«, sa han slutligen.
»Senast jag frågade, svarade du nästan direkt.«
Han tänkte en stund till. »Det är mörkblått och spetsigt och blankt, och det finns en glidande rörelse med. Eller så kan jag se det som 94 och 12, och i så fall ser det ut som en triangel och en sådan här figur.« Han visade någon sorts fyrsidig figur med händerna. Han var röd som en tomat i ansiktet. »Det beror på alla möjliga saker, som om jag hört talet ordentligt och hur jag delar upp det. Det beror också på om jag är trött. Ibland tar jag miste. Jag ser fel tal. Jag förväxlar det med något liknande tal. Det är därför jag föredrar att göra vetenskapliga tester. Det inte samma stress.«
Jag läste upp hans båda tidigare beskrivningar av 9 412. De kunde knappast vara mer olika. Jag lade fram min teori för honom, trots att jag visste att den var väldigt svår att bevisa: att han använde samma grundtekniker som andra mentala idrottare och att han hittade på sina flummiga beskrivningar av talen för att dölja att han hade memorerat in enkla bilder för varje tvåsiffrig kombination från 00 till 99 – en av de mest grundläggande minnesmetoderna. Det var en av de plågsammaste saker jag någonsin sagt till någon.
Länge våndades jag över huruvida jag skulle ta med Daniel i den här boken. Men en sen kväll inte långt innan jag skulle lämna in ett utkast till detta kapitel, bestämde jag mig för att göra en sista internetsökning på hans namn – bara för att se om jag hade missat något, eller åtminstone för att friska upp minnet angående en artikel som jag haft liggande i arkivskåpet i över ett år. På något sätt – och jag fattar inte hur jag kunnat missa det tidigare – hittade jag nu en cacheversion av danieltammet.com, en sajt som skapades år 2000 och som inte hade legat ute på åtminstone tre eller fyra år. På den sju år gamla »Om Daniel«-sidan fanns en del förvånansvärt uppriktiga upplysningar om hans liv som inte hade fått plats i Född en blå dag:
Mitt eget intresse för minnet och minnessporten föddes när jag var 15 och av en slump läste en barnbok som handlade om minnet och hur man kan få fler rätt på proven. Året därpå blev mitt resultat på de nationella proven bland de bästa som registrerades det året, och jag fortsatte att lyckas även i senare prov. Jag lärde mig också franska och tyska med hjälp av de här väl beprövade metoderna … Jag blev alltmer intresserad av sporten och efter månader av ihärdig träning och hårt arbete tog jag mig upp bland de fem bästa på världsrankingen.
Tidigare hade jag dessutom hittat en annan sak, nämligen ett antal meddelanden som postats för flera år sedan från samma mejladress som Daniel Corney använde, men som var undertecknade av en person vid namn Daniel Andersson. Denne påstod sig vara »ett respekterat och framstående medium med över 20 års erfarenhet av att hjälpa och stärka människor«. Det framgick att Daniel Andersson hade fått sina övernaturliga krafter efter ett antal epileptiska anfall när han var liten. Det fanns en länk till en hemsida där man kunde bestämma tid för en telefonkonsultation med Daniel. Han kunde »ge råd i alla möjliga ämnen, till exempel relationer, hälsa, ekonomi och förlorad kärlek«. Han kunde även »kontakta människor på andra sidan«.
Jag frågade Daniel vad jag egentligen skulle tro om de här meddelandena. För sex år sedan påstod han alltså att hans epilepsianfall gett honom övernaturliga gåvor. Nu påstod han att de gjort honom till savant. »Förstår du att man blir misstänksam?« frågade jag.
Han satt tyst och försökte samla sig. »Herregud, så pinsamt«, sa han. »Efter att jag hade försökt sälja de där minneskurserna, vilket inte alls gick bra, såg jag en annons där man sökte folk som var spåkunniga. Man kunde jobba hemifrån, via telefon. Det passade mig perfekt. Jag var inget medium. Jag jobbade med det i ungefär ett år eftersom det var den enda inkomst jag hade. Jag fick ofta skäll eftersom jag inte gav folk några råd. Jag satt mest och lyssnade. Det var så jag såg på det, som en chans att få lyssna på folk. Nu i efterhand önskar jag att jag aldrig hade tagit jobbet. Men jag var desperat. Livet är komplext. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli känd. Jag lovar att jag har genomgått konsekvenstester med vetenskapsmän som har den kunskap som krävs för att avgöra om jag bluffar eller inte. Och deras åsikt – för det är inte bara en forskare vi talar om, kom ihåg det – är att jag är äkta vara.«
Mot slutet av vårt sista möte räknade jag upp alla skäl till att jag inte kunde förmå mig till att tro på att han, världens mest berömda savant, verkligen var savant. »Jag vill bli övertygad«, sa jag, »men det går inte.«
»Om jag ville lura dig, om jag ville slå blå dunster i ögonen på dig, skulle jag träna som en galning«, sa han rättframt. »Jag skulle ge en fantastisk föreställning. Jag skulle hoppa igenom varenda ring. Men jag struntar ärligt talat i vad du tycker om mig. Ta det inte personligt. Jag menar bara att jag inte bryr mig om vad andra tycker. Jag vet vem jag är. Jag vet vad som sker i mitt huvud när jag blundar. Jag vet vad siffror betyder för mig. Det är saker som är svåra att förklara, och svåra att uttrycka på ett sätt som gör att man kan analysera dem. Om jag var väldigt duktig på att försvara mig själv, så skulle jag tänka efter väldigt noga och sedan försöka göra ett starkt intryck på dig och alla andra.«
»Men du har ju gjort ett starkt intryck på alla andra.«
»Folk litar på forskare, och det är forskare som har undersökt mig – och jag litar också på forskarna. De är neutrala. De är inte som medierna. De försöker inte få fram någon speciell vinkel. De vill ha fram sanningen. När jag blir intervjuad är jag bara mig själv. Ibland blir det jättebra, andra gånger är jag nervös och ger inte ett lika gott intryck. Jag är mänsklig. Därför är jag också inkonsekvent. Av alla som har intervjuat mig är du den enda som har behandlat mig som en vanlig människa. Du har inte upphöjt mig. Du har pratat med mig som en jämbördig person. Det respekterar jag. Det känns bättre att vara människa än att vara ängel.«
»Det är kanske för att jag misstänker att du bara är en vanlig människa«, sa jag. Samtidigt som orden lämnade tungan insåg jag att jag inte riktigt menade dem. Det som var så frustrerande med Daniel var att jag mycket väl visste att han inte var vanlig. Det enda jag kan säga med säkerhet om honom är att han är synnerligen begåvad. Jag vet hur mycket jobb man måste lägga ner om man vill förbättra sitt minne. Vem som helst kan göra det, men vem som helst kan inte göra det till den grad som jag misstänkte att Daniel hade gjort. Jag var övertygad om att Daniel var annorlunda. Jag var bara inte säker på att han var annorlunda på det sätt han själv påstod.
Jag frågade Daniel om han, när han såg sig själv i spegeln, verkligen ärligt betraktade sig själv som savant.
»Är jag savant?« Han ställde ifrån sig kaffet och lutade sig tätt intill mig. »Det beror väl på hur man definierar det. Man kan definiera ’savant’ på ett sådant sätt att jag hamnar utanför. Man kan definiera det på ett sådant sätt att Kim Peek hamnar utanför. Och man kan definiera det på ett sätt så att det inte skulle finnas en enda savant på jorden.«
Allt handlar om definitioner. I boken Geniala idioter definierar Treffert savantsyndromet som »ett utomordentligt sällsynt tillstånd som innebär att personer med allvarliga psykiska handikapp … har spektakulära öar av skicklighet eller genialitet som står i skarp, markant avvikande kontrast till handikappet.« Enligt den här definitionen spelar det ingen roll om Daniel använder minnestekniker eller inte, det är irrelevant för frågan om huruvida han är savant. Det enda som räknas är att han har någon typ av förståndsnedsättning samt någon form av enastående mental förmåga. Enligt Trefferts definition skulle Daniel absolut vara en exceptionell savant, låt vara utan någon mer framträdande förståndsnedsättning. Trefferts definition säger dock inget om den uppenbara skillnaden mellan en person som Kim Peek, vars otroliga förmågor framstår som omedvetna och kanske till och med automatiska, och en person som genom långtråkig, metodisk träning lär sig samma saker.
Så sent som på 1800-talet betydde ordet »savant« något helt annat i engelskan än det gör i dag. Det var det högsta epitet man kunde ge en lärd person. En savant var en person som behärskade flera olika fält, som lade fram abstrakta teorier om världen och »helgade sina krafter åt sökandet efter sanning« som Charles Richet uttryckte det i boken Le savant från 1923. Begreppet hade inget med unika specialförmågor eller fantastisk minneskapacitet att göra. Men under 1900-talet har innebörden av ordet förändrats. Redan 1887 myntade John Langdon Down – mest känd för det syndrom, orsakat av en kromosomrubbning, som är döpt efter honom – begreppet »idiot savant«, eller »idiotsnille«. Förledet »idiot« kom att ses som politiskt inkorrekt och föll bort. I en värld där minnet har förtvinat hos de flesta människor och tanken på ett strängt uppövat minne har blivit oss totalt främmande, beskriver ordet »savant« inte längre en konstform och används inte heller som symbol för intellektuellt högtstående människor, utan har kommit att beteckna en typ av missfoster, ett syndrom. En mångkunnig person som neurologen och författaren Oliver Sacks skulle aldrig kunna kallas savant på engelska i dag, trots att han uppfyller den definition som ges i lexikon – »kunnig person, expert«. Numera används ordet bara om människor som de autistiska enäggstvillingar som Sacks skrev om i Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, de som tydligen blixtsnabbt kunde tala om att det var 111 tändstickor som precis hade tappats på golvet.
Så vad ska man säga om en person som Daniel? En av de äldsta myterna om savanter är att de är avsedda att komma till världen som genier, men att de genom någon grym ödets nyck berövats hela sin begåvning utom på ett enda specialområde. Jag undrar över Daniel. Jag undrar vad vi skulle säga om han bara visade sig vara en kille som tränat in förmågan att räkna upp 22 000 decimaler till pi eller att multiplicera tresiffriga tal i huvudet. Jag undrar vad vi skulle säga om han hade uppnått detta endast genom sträng träning och enorma ansträngningar. Skulle det göra honom mer fantastisk än Kim Peek, eller mindre? Vi vill gärna tro att det finns Daniel Tammettyper mitt ibland oss, människor som är födda med oerhörda förmågor och som måste övervinna oerhörda svårigheter. Det är väldigt inspirerande att tänka på sådana personer. Men kanske är Daniel ett exempel på något som är ännu mer inspirerande: att vi alla har slumrande, fantastiska förmågor inom oss. Om vi bara kunde göra oss besväret att ruska liv i dem.