10
Ni tror på kristallbyggnaden som aldrig går sönder, på något som man inte kan räcka ut tungan åt i smyg eller visa fingret åt, i fickan. Men jag, jag kanske är rädd för den här byggnaden just för att den är av kristall och aldrig går sönder och för att man inte ens i smyg kan räcka ut tungan.
För tänk om det är så att på palatsets ställe står egentligen ett hönshus och börjar det regna och jag kryper in i hönshuset för att inte bli våt, inte får det mig att tro att hönshuset är ett palats bara för att det räddade mig undan regnet. Nu skrattar ni och säger att i den här situationen är hönshuset och palatset lika goda. Visst, svarar jag, om det enda som gäller i livet är att inte bli våt.
Men om jag nu fått i skallen att jag vill ha något mera här i livet, att jag vill bo i ett palats. Det är vad jag vill och önskar. Och för att ändra på det måste ni komma åt själva min önskan. Ni kan ju försöka, fresta mig med något annat, ge mig andra ideal. Men tills dess tänker åtminstone inte jag tro att ett hönshus är ett palats. Och det helt oberoende av om kristallbyggnaden bara är ett påhitt, något uppblåst, något som enligt naturlagarna inte borde finnas och som jag bara inbillat mig i min dumhet, ett resultat av vår generations urgamla ickerationella vanetänkande. Ärligt talat, det rör mig inte i ryggen att den här byggnaden egentligen inte borde finnas. Det enda som gäller är att den finns hos mig, eller rättare sagt, att den finns så länge jag vill och önskar det. Ni skrattar? Skratta på bara: jag kan hånas men kommer aldrig att säga att jag är mätt när jag vill ha mat. Jag tänker inte kompromissa, noll delat med noll är ingenting för mig bara för att naturlagarna säger att det finns och därför är verkligt. Inte heller kröns min önskan av ett stenhus med hyresbostäder för fattiga på tusenårskontrakt och för säkerhets skull en tandläkarskylt på väggen. Förinta allt önskande, krossa idealen, visa mig något bättre och jag ska följa er. Nu hör jag er säga att det är bäst att inte befatta sig med mig. Men jag svarar genast med samma mynt. Det här är en allvarlig diskussion som jag för. Och vill ni inte bevärdiga mig med er uppmärksamhet, så tänker inte jag buga och tacka. Jag har gått under jorden. Och här tänker jag fortsätta att leva och önska, och må min hand förtvina om jag bär så mycket som en tegelsten till något stenhus. Bry er inte om att jag just förnekade kristallbyggnaden bara för att man inte kan räcka ut tungan åt den. Jag sa det inte för att jag så gärna vill räcka ut tungan. Kanske blev jag bara arg för att det tillsvidare inte finns en enda byggnad som man inte skulle vilja räcka ut tungan åt. Faktiskt, jag skulle gärna låta skära tungan av mig, om det blev så att jag aldrig mer fick lust att räcka ut den. Fast egentligen bryr jag mig inte om ifall det inte blir något av alltihop och man får nöja sig med hyresbostäder. Och varför önskar jag något överhuvudtaget? Kan det vara att jag helt enkelt är så funtad att jag alltid måste nå en slutsats, alltid kunna överlista? Kan det vara mitt mål? Det tror jag ändå inte.
Förresten, jag ska säga er en sak: jag är övertygad om att de som gått under jorden måste hållas i strama tyglar. De kan sitta där och tiga i sina gömslen i fyrtio år, men när de kommer ut en dag, då brister alla fördämningar och de pratar, pratar och pratar…