2

 

2

 

Mitt lastbara leverne ebbade ut och livet stod mig upp i halsen. Ångern fick grepp om mig, jag försökte jaga bort den: jag ville kräkas. Men småningom vande jag mig. Jag vande mig vid allt, det vill säga inte vande jag mig utan jag gick frivilligt med på att uthärda. Men en försonande utväg fanns – jag kunde rädda mig in i ”det sköna och upphöjda”, krypa in i mina drömmar. Dagen lång satt jag och drömde, tre månader i sträck, inkrupen i min vrå, och ni kan tro att i de stunderna var jag inte lik den man som med hjärtat i halsgropen sydde fast ett tyskt bäverskinn på sin rockkrage. Nu var jag hjälten. Och aldrig, aldrig för ett ögonblick skulle jag ha låtit den där långa fänriken komma innanför min dörr. Jag kunde inte ens se honom för mig längre. Vad det var för drömmar och hur de kunde fylla mig så helt, är svårt att förklara nu, men då var det helt tillräckligt. Förresten vill jag ingenting hellre nu heller. Drömmarna som kom till mig varje gång jag syndat hade en sötma och en styrka och blandades med ånger och tårar och exalterade förbannelser. Det fanns stunder av ren och skär berusning, av sådan lycka att allt hån, all ringaktning bara försvann, så sant som det är sagt. Allt var tro, hopp och kärlek. Och då trodde jag att allt skulle förändras genom ett underverk, genom någon yttre omständighet och vägen skulle stå fri. Framför mig såg jag en upplyftande verksamhet, välgörande på alla sätt, men framförallt redan formad (vad den egentligen gick ut på, visste jag inte, bara att den redan var formad), och här kom jag ut i ljuset, nästan ridande på en vit häst och med lagerkrans på huvudet. Att spela andra fiolen var ingenting för mig och därför hade jag i verkliga livet lätt kunnat förlika mig med att spela den sista. Antingen var jag hjälte eller så krälade jag i smutsen – något mittemellan gavs inte. Det var så jag gick under, för när jag krälade i smutsen så tröstade jag mig med att ändå vara hjälte, en hjälte som bara dolde sig under smutsen. En vanlig människa skäms för att kräla i smutsen, medan en hjälte står över allt sådant, på honom verkar inte smutsen. Märkligt nog kom dessa känslor av ”det sköna och upphöjda” över mig just när jag syndade som värst, när jag befann mig längst nere på bottnen, då flammade de till, gjorde sig påminda, men kunde inte sudda ut lasterna. Tvärtom tycktes det som om själva kontrasten verkade eggande på känslorna, kryddade såsen så att säga. Och såsen, det var alla konflikter och lidanden, den plågsamma inre analysen, pinan och pinsamheterna, allt det som gav mening åt mina laster, och som gjorde såsen så smaklig. Och det fanns faktiskt ett djup i det här. Inte kunde jag nöja mig med mindre synder och laster, triviala, medelmåttiga, platta, sådana som varje kansliskrivare ägnar sig åt – vad skulle det vara att anklaga sig för? Det behövdes mera till för att locka ut mig på gatan mitt i natten. Och jag hade mitt eget lilla kryphål, ett förskönande kryphål…

Hur mycket kärlek, milda makter, hur mycket kärlek fanns det inte i mina drömmar, i min räddning in i ”det sköna och upphöjda”. Och också om det var en kärlek i fantasin, som inte riktade sig mot något konkret mänskligt, så var det en stor kärlek, så stor att den egentligen inte behövde riktas mot något konkret i verkligheten – onödig lyx. Allt slutade i alla fall på bästa sätt med en lättjefull och berusande övergång till konsten, det vill säga till existensens sköna former, färdigt formade och skickligt stulna hos diktare och romanförfattare och sedan anpassade till att tjäna allt möjligt och uppfylla allehanda krav. Och min triumf är stor: de får ligga i stoftet och frivilligt erkänna att jag är perfekt och jag ska förlåta dem alla. Jag förälskar mig, jag är en känd poet, jag är kammarherre vid hovet. Jag får otaliga miljoner och skänker dem genast till mänsklighetens fromma samtidigt som jag biktar mig inför allt folket och tillstår allt det skamliga i mitt liv, som dock inte enbart är skamligt utan också ”skönt och upphöjt”, alldeles som hos Manfred i Byrons dikt. Alla gråter och kysser mig (fattas bara annat – fast de är och förblir träbockar!) och jag går barfota och hungrig för att predika nya idéer och meja ner alla bakåtsträvare som vid Austerlitz. Så spelas det upp en marsch, det blir allmän amnesti, påven går med på att lämna Rom och fara till Brasilien, hela Italien går på bal i villa Borghese vid sjön Como, som nu flyttats till Rom och där utspelas scener i parken o.s.v. – men det har ni väl redan hört? Ni säger att det är smaklöst och nedrigt att föra sådant här till torgs efter mitt tårfyllda engagemang. Hur så nedrigt? Inte tror ni väl, gott folk, att jag skäms och att det här är mera vansinnigt än mycket i era liv. Och ni kan vara helt säkra på att ett och annat hade jag fått ihop rätt bra… och att allt inte skedde vid sjön Como. Men visst har ni rätt – mycket är smaklöst och nedrigt. Fast nedrigast av allt är att jag nu håller på och rättfärdigar mig inför er. Och höjden av nedrighet är att jag säger detta själv. Men nu räcker det, eller så tar det aldrig slut: den ena nedrigheten leder till den andra…

Mer än tre månader var jag inte i stånd att ägna mig åt drömmerier, sedan överfölls jag av en oemotståndlig lust att kasta mig tillbaka ut i samhället. Att kasta mig ut i samhället betydde i mitt fall att avlägga visit hos min byråchef Anton Antonitj Setotjkin. Han var egentligen mitt livs enda konstanta bekant – något som nu förvånar också mig själv. Och till honom gick jag först när jag av drömmarna kommit i en sådan lyckostämning att jag kände ett oavvisligt behov att omfamna alla människor och hela mänskligheten. Och känner man så, då måste man ha åtminstone en människa att gå till, en verklig människa. Till Anton Antonitj kunde man bara gå på tisdagar (då tog han emot) och alltså gällde det att avpassa behovet att omfamna hela mänskligheten just till tisdagen. Anton Antonitj bodde vid Femkanten i fyra rum på fjärde våningen, med lågt till tak och det ena rummet mindre än det andra, billiga rum, gulaktiga. Han hade två döttrar och så bodde där deras moster som serverade teet. Bägge döttrarna – den ena tretton år och den andra fjorton – var uppnästa och jag tappade helt fattningen när de oupphörligt viskade sinsemellan och fnittrade. Värden själv satt vanligtvis i sitt arbetsrum på en lädersoffa vid ett bord tillsammans med en gråhårig herre, en tjänsteman från vårt eller något annat ämbetsverk. Jag såg aldrig mer än två tre gäster, och alltid de samma. Man talade om skatter, om köpslåendet i Senaten, om löner, om befordran, om högsta chefen, om hur man skulle bli omtyckt o.s.v. Jag hade tålamod nog att i fyra timmar sitta med de här människorna som en idiot och lyssna på dem utan att själv våga eller kunna öppna munnen. Jag kände mig allt dummare, svetten bröt fram några gånger och jag kunde ha drabbats av slaganfall. Men egentligen var det bra och nyttigt. När jag kom hem var lusten att omfamna hela mänskligheten försvunnen, åtminstone för en tid.

Förresten hade jag ännu en bekant, Simonov, en före detta skolkamrat. Skolkamrater hade jag förstås många i Petersburg, men jag umgicks inte med dem och hade slutat hälsa på dem på gatan. Kanske kom sig mitt byte av tjänst också av att jag ville slippa dem och med ett hugg skära av banden till min förhatliga barndom. Förbannad vare skolan – åren där var ett enda fängelse! Och genast när jag blev fri tog jag avstånd från kamraterna. Kvar blev bara två tre personer som jag ännu hälsade på ifall jag råkade möta dem. En av dem var Simonov, som inte utmärkt sig på något sätt i skolan. Han var tyst och lugn, men jag tyckte han visade prov på en viss självständighet och ärlighet. Jag tror inte han var helt obegåvad. Vi hade en del ljusa stunder tillsammans men det varade inte länge innan dimman sänkte sig. Det verkade som om minnena av vad vi haft tillsammans plågade honom och han var rädd att jag skulle falla in i den gamla tonen. Jag misstänkte att jag var honom motbjudande, men jag valde ändå att besöka honom eftersom jag inte var helt säker.

Så en torsdag, när jag inte stod ut med ensamheten och dörren var stängd hos Anton Antonitj, kom jag att tänka på Simonov. Men på väg uppför trappan till fjärde våningen slogs jag av tanken att Simonov ju aldrig varit särskilt förtjust i mig och att jag inte borde ha gått dit. Men just sådana situationer verkar ofta nästan eggande på mig och jag fortsatte upp. Jag hade inte träffat Simonov på ett helt år.