5
– Sådan är den alltså, kollisionen med verkligheten, mumlade jag och sprang huvudstupa ner för trappan. Det här är något annat än att påven lämnar Rom och far till Brasilien. Det här är något annat än en bal vid Como-sjön!
”En usling är du! – for det genom mitt huvud – Ifall du nu bara tänker skratta åt alltihop.”
– Bära eller brista! ropade jag till mig själv. – Nu är allt ändå förstört!
Ingenstans syntes de längre till. Men strunt i det: jag visste vart de hade åkt.
Vid trappan stod en ensam hyrkusk på nattpass, vadmalsklädd och överpudrad med våt snö som allt ännu föll, varm våt snö. Det ångade och kändes kvavt. Hans lilla lurviga häst, en skäck, var också helt snöpudrad och led av kvarka. Jag minns det tydligt. Jag kastade mig fram mot den lilla släden men just när jag skulle stiga i så sköljde minnet över mig – hur Simonov hade lämnat över de sex rublerna – och benen vek sig under mig. Jag ramlade in i släden som en hösäck.
– Nej! Det ska mycket till för att allt ska bli gott igen! sa jag högt, – men jag är beredd eller så går jag under på fläcken just i natt. Nu far vi!
Vi började röra oss. En virvelstorm hade intagit min hjärna.
”De kommer inte att gå ner på knä och be mig bli deras vän, det gör de inte. Det är en illusion, en löjlig, vidrig, romantisk och fantastisk illusion – som balen vid Como-sjön. Och just därför måste jag ge Zverkov en örfil! Det är min plikt. Beslutat: jag är på väg dit för att ge honom en örfil.”
– Kör på!
Kusken ryckte i tömmarna.
”Jag slår genast när jag kommer in. Borde jag säga några ord, som inledning liksom, innan jag smäller till? Nej! Jag går rakt in och ger honom örfilen. De kommer att vara där i salen allihop och han sitter i soffan med Olympia. Förbannade Olympia! Hon skrattade mig rakt upp i ansiktet en gång och ville inte ha mig. Jag tar tag i hennes hår och sliter ner henne och Zverkov tar jag i örat! Och så drar jag honom runt rummet med ett ordentligt grepp om örat. Men tänk om de alla börjar slå mig och knuffar ut mig därifrån? Det gör de säkert. Men strunt i det! Jag är ändå först med örfilen – jag tar första steget. Och har försvarat min heder, det räcker. Han är brännmärkt och kan inte tvätta av sig örfilen med vanligt slagsmål – det blir att duellera. Han blir tvungen att duellera. De kan slå mig hur mycket de vill. Gemena kräk! Isynnerhet Trudoljubov kommer att puckla på mig: han har styrkan. Och så kommer Ferfitjkin in från sidan och river mig i håret. Men låt gå för det! Jag är beredd. Till sist blir de fårskallarna tvungna att inse att det här egentligen är tragiskt! Och när de släpar mig till dörren då skriker jag till dem att de sannerligen inte är värda ens mitt lillfinger!”
– Kör på, kusk, kör på! skrek jag åt honom på kuskbocken.
– Han ryckte till och lät piskan vina. Min röst lät alldeles vild.
”Det blir duell i gryningen, det är klart. Slut med kanslitjänsten. Den som Ferfitjkin gjorde sig så lustig över. Men var får jag tag i pistoler? Struntsak! Jag tar förskott på lönen och köper dem. Men var få krut och kulor? Äsch, det är sekundantens sak. Och hur ska jag hinna med allt det här före gryningen?
Och hitta sekundant? Jag har ju inga bekanta…”
– Strunt! skrek jag och allt började gå runt i huvudet än värre, – strunt!
”Den första som kommer emot mig på gatan är tvungen att bli min sekundant när jag ber, precis som man måste dra upp en drunknande ur vattnet. Vid en undantagssituation går allt möjligt för sig. Till och med om jag imorgon ber min egen chef att bli sekundant så måste han gå med på det av hedersskäl och bevara hemligheten! Anton Antonitj…”
Och just när jag tänkte så, stod det i samma stund obetvingligt klart för mig – klarare än för någon i hela världen – att mina idéer var infama, helt idiotiska och att baksidan av medaljen var…”
– Piska på hästen, kusk, låt det gå undan, skojare!
– Äh, ta’t lugnt, herrn! hördes folkets röst.
En iskyla bredde ut sig inuti mig.
”Kanske det vore bäst… vore bäst… att fara raka vägen hem? Herregud, varför, varför i all världen bad jag att få gå på middagen! Men nej, det är omöjligt! Och den där vandringen från bordet till kakelugnen, i hela tre timmar! Nej, de är minsann skyldiga att göra upp med mig för den där vandringen, just de och ingen annan! Nu ska de få visa mig respekt, tvätta av vanäran!”
– Kör på, kör på!
”Men tänk om de lämnar över mig till polisen? Nej, det vågar de inte! De är rädda för skandal. Eller om malliga Zverkov vägrar duellera? Antagligen blir det så. Men då ska jag visa dem… Jag far till skjutshållet imorgon just när han ska resa iväg, tar tag i hans ben, river rocken av honom i samma stund som han stiger upp i vagnen. Jag hugger tänderna i handen på honom och biter till. ’Se nu alla vad en förtvivlad människa kan drivas till!’ Då kan han slå mig i huvudet när alla står där bakom. Och jag skriker åt alla som står där: ’Titta alla på den här valpen som far iväg för att tjusa tjerkessiskor – spottad rakt i ansiktet av mig!’
Det är klart att efter det här är allt slut! Kansliet är som bortblåst. Jag blir gripen, jag blir dömd, jag jagas bort från min tjänst, sätts i fängelse, förvisas till Sibirien. Än sen! Femton år senare när jag blir fri söker jag upp honom, jag, en tiggare i paltor. Jag hittar honom i någon guvernementsstad. Han är gift och lycklig. Han har en vuxen dotter… Jag säger: ’Se här, usling, se på mina infallna kinder och på mina paltor! Jag har förlorat allt – karriären, lyckan, konsten och vetenskapen, kvinnan jag älskar, och allt är på grund av dig. Här har jag pistolerna. Jag har kommit för att ladda ur min pistol och… förlåta dig.’ Och så skjuter jag i luften och försvinner för alltid…”
Jag brast nästan i gråt fast jag i samma stund insåg att det här var Silvio ur Lermontovs ”Maskeraden”. Och i detsamma kom skammen över mig och skamkänslan var så stark att jag bad kusken stanna hästen. Jag kröp ur släden och stod där mitt på gatan i snön. Kusken såg förvånad på mig och suckade.
Vad skulle jag göra? Dit kunde jag inte åka – det var idiotiskt. Men lämna allt så här var omöjligt för då skulle… Herregud! Hur skulle jag bara kunna lämna saken så här! Efter alla förolämpningar!
– Nej! skrek jag och kastade mig upp i släden igen. – Det är mitt öde, det är förutbestämt! Kör på, kör på! Dit!
Och otåligt slog jag kusken i nacken med knytnäven.
– Vad slåss du för! skrek gubben men piskade i alla fall på hästkraken så att den slog bakut.
Snöfallet övergick i slask men det brydde jag mig inte om utan knäppte upp rocken. Jag glömde allt annat, nu hade jag beslutat mig för örfilen och förfärad kände jag att nu, just nu skulle det hända och det fanns inget som kunde hålla det tillbaka. Enstaka gatlyktor blinkade dystert i snögloppet som facklor i ett begravningståg. Snön trängde in under ytterrocken på mig, in under rocken, in under halsduken och smälte till rännilar. Jag försökte inte hindra den – nu var allt ändå förlorat! Äntligen kom vi fram. Jag hoppade ut som i yrsel, sprang upp för trappan och började dunka på dörren med händer och fötter. Jag kände mig helt svag i knäna. Dörren öppnades genast – de tycktes ha anat att jag skulle komma. (Och minsann, Simonov hade meddelat att en till kanske skulle komma, för här gällde det att meddela på förhand och iaktta viss försiktighet. Det här var nämligen ett av de ”modemagasin” som då existerade men som polisen låtit stänga för länge sedan. Under dagtid var det faktiskt ett modemagasin, men om kvällen kunde man på särskilda rekommendationer göra visit där.) Snabbt gick jag genom den nersläckta affären mot salsrummet som var mig bekant. Där inne brann ett enda ljus och jag stannade i förvåning – salen var tom.
– Var är de? frågade jag någon som passerade.
De hade så klart redan hunnit ge sig iväg…
Framför mig stod nu, dumt leende, en skepnad – det var värdinnan själv som kände mig flyktigt. Kort därefter öppnades en dörr och en annan skepnad steg in.
Utan att fästa mig vid dem började jag stega fram och tillbaka i rummet och tydligen talade jag högt för mig själv. Jag kände det som om jag räddats från döden och en stor lyckokänsla spred sig i mig: jag skulle minsann ha gett honom den där örfilen, helt säkert skulle jag slagit till honom! Men nu fanns de inte här… och allt det där var borta, försvunnet! Jag såg mig omkring. Jag kunde inte riktigt fatta det ännu. Mekaniskt föll min blick på flickan som kommit in i rummet: mot mig blickade ett fräscht, ungt, lite blekt ansikte med raka svarta ögonbryn och allvarliga, nästan förvånade ögon. Jag gillade henne genast. Hade hon smålett hade jag omedelbart fått avsmak för henne. Jag betraktade henne noggrannare, ansträngde mig att få ihop tankarna. Det fanns något naivt och godhjärtat i hennes ansikte men också ett konstigt allvar. Jag begrep att i det här huset var det inte till hennes fördel och knappast hade någon av de där idioterna lagt märke till henne. Förresten kunde man inte kalla henne vacker trots att hon var lång och hade en kraftig välbyggd kropp. Hon var mycket enkelt klädd. Plötsligt for en unken ilning igenom mig… och jag gick rakt fram till henne…
Och råkade få syn på mig själv i en spegel. Där såg jag mitt upphetsade ansikte och fylldes av äckel – det var blekt, omgivet av okammade hårtestar, det utstrålade elakhet, gemenhet. ”Och det gläder mig, – tänkte jag, – det gläder mig verkligen att jag är så här motbjudande, motbjudande äcklig…”