Ann-Christine: Intrauterin fosterdöd v 23, Intrauterin fosterdöd v 24

Ann-Christine är född 1965 och driver eget företag inom media och coaching. Hon får två IUFD, 1990 i vecka 23 och 1992 i vecka 24. Därefter har hon tre graviditeter då hon går på extra kontroller hos specialistmödravården och hon får två döttrar och en son, som föds 1994, 1996 och 2002. 1999 blir hon även bonusmamma åt två små flickor.

Här är Ann-Christines berättelse

Under våren 1990 bestämmer vi oss för att föröka skaffa barn. Det tar några månader och under sommaren blir jag gravid. Gravtestet är positivt, jag är med barn. Allt framskrider precis som det ska. Veckorna går, magen växer och jag börjar använda mammabyxor. Jag läser allt som handlar om att vänta barn. Äntligen är jag i vecka 16 och ska göra det obligatoriska ultraljudet. Att göra ett ultraljud är ett sätt att få se min bebis och att kanske få veta om det är en flicka eller pojke. Visst har även jag fått höra att ultraljudet egentligen är till för att ta reda på om det är något fel på barnet, men det har ingenting med mig och min bebis att göra.

Dagen kommer då jag sitter i väntrummet och dricker vatten för att fylla urinblåsan så mycket som möjligt. Det sägs att det ska underlätta själva undersökningen. Upp på britsen, drar upp tröjan och visar stolt upp min mage. Läkaren berättar om själva undersökningen och sprutar en stor klick gelé på min mage. Hon sätter instrumentet på min mage och börjar titta på bildskärmen. Hon berättar hela tiden vad hon ser och efter en stund börjar hon mäta huvudet och lårbenet för att få ett mätvärde som ska visa vilken vecka och dag jag är i. Det är ett väldigt exakt mätvärde och mer tillförlitligt än att enbart utgå från senaste menstruation.

När hon räknat ut värdet utifrån sin mätning får jag höra att det är lite konstigt. Hon mäter en gång till och konstaterar att bebisen är lite yngre än vad jag tror. Jag är nog bara i vecka 14 och inte i vecka 16. Men det gör ingenting. Allt ser så bra ut. Läkaren vill att jag ska komma tillbaka om två veckor, när jag verkligen är i vecka 16, för att göra ett nytt ultraljud. Bara för säkerhets skull.

Efter två veckor är jag åter på plats och nu är jag, enligt min beräkning utifrån senaste mens, i vecka 18. Hon mäter igen och tycker att jag nog bara är i vecka 15 den här gången och att det fortfarande är något som inte stämmer. Jag är välkommen tillbaka om ytterligare en vecka. Så här håller det på ett par gånger och till slut säger läkaren att hon vill remittera mig till en specialist. Hon vill få ytterligare information om vad det är med min bebis. I vecka 23 får jag en tid hos en specialist på Sophiahemmet i Stockholm.

Dagarna innan jag ska träffa specialisten har min mage börjat kännas annorlunda. Den är inte längre hård och spänd utan känns mjukare, mer som en tvättsvamp. Det är fredag och vi åker in till sjukhuset. Jag tänker att mina bröst inte känns likadana, de är inte längre spända och hårda, och jag inser att jag inte längre känner mig gravid. Jag håller handen på min mage och undrar hur det är med min lilla bebis. Den som inte växer som den ska.

Jag får komma in till en barnmorska på sjukhuset och lägga mig på en brits. Hon klämmer ut lite gelé på min mage och sätter igång ultraljudsapparaten. Hon för själva ultraljudsstaven över min mage, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Efter någon minut säger hon: ”Det finns ingen hjärtaktivitet. Den är död.”

Jag förstår ingenting. Vadå död? Jag börjar gråta, tårarna bara rinner och rinner. Hon säger att hon ska hämta en läkare som också ska få titta och komma med sin åsikt. Efter en stund kommer läkaren in i rummet med raska steg. Han tar munstycket och för det över min mage.

”Den är död. Det finns inget att göra”. Sedan lämnar han rummet. Barnmorskan ger mig lite papper att torka magen med och ber mig gå in i ett angränsande rum. Hon har andra patienter som väntar och som hon måste ta hand om. För mig har hela världen just rasat samman och hon föser ut mig ur rummet. Jag tänker: Men jag då? Vad hade hänt? Varför lever inte mitt barn? Vad ska hända nu?

Efter en stund, som känns som en evighet, kommer barnmorskan in i rummet och frågar vilken mödravårdscentral jag tillhör. Hon säger att jag ska åka dit och lämna ett papper som läkaren har skrivit. På mödravårdscentralen kommer de förklara hur förlossningen och allt runt omkring ska gå till.

Vadå förlossning? Söv ner mig och ta ut barnet. Det är ju dött. Ska jag föda fram det? När då? Hur då?

Vi åker direkt till mödravårdscentralen och jag går raka spåret in, nästan som en sömngångare, till barnmorskorna. Jag stannar inte ens till ute i väntrummet. Jag säger att mitt barn har dött. Ni ska läsa det här pappret. Vad händer nu?

Vi får veta att de ska kontakta sjukhuset som vi tillhör och boka tid för förlossning och de ber oss åka direkt till sjukhuset för att skriva in mig på deras gynavdelning. Det visar sig att när man har ett dött barn i magen så får man minsann inte föda på sjukhusets förlossningsavdelning.

Vi åker till sjukhuset och jag blir inskriven på samma avdelning som det finns kvinnor som ska operera bort livmodern, som behöver opereras efter svåra förlossningar, som ska göra aborter och som har olika komplikationer med sina underliv.

I mitt underliv, i min livmoder ligger det ett dött barn som jag ska föda fram. Jag är skräckslagen och vill att de ska söva ner mig och ta bort det. Jag får veta att det är en stor operation att bli sövd och att göra ett kejsarsnitt. De anser att det är mycket lindrigare för min kropp att genomgå en vaginal förlossning. Visst, det är en sak för min kropp, men det är något helt annat för mig och mina tankar och känslor. Jag vet verkligen inte hur jag ska överleva det hela. Inte vet väl jag hur man föder fram ett dött barn. Jag har aldrig fött barn förut.

De ber mig komma tillbaka två dagar senare. Om det är så att jag börjar få värkar, får blödningar eller att vattnet går så ska jag komma in akut. Annars är jag välkommen tillbaka på måndag morgon. Då ska jag vara nyduschad och ha fastat sedan kvällen innan ifall att de behöver söva mig.

Vi åker hem och börjar förbereda oss för det vi har framför oss. Vad ska vi säga till våra vänner, till föräldrar och syskon? Hur ska vi förklara, vi som inte ens förstår själva. Vi kommer hem till vår lägenhet och allt känns bara tomt. Drömmen om en familj är borta, vi ska inte få ett barn. Det blir måndag och vi åker in till det stora sjukhuset där jag ska föda mitt döda barn. Jag anmäler mig i receptionen på avdelningen, inskriven är jag ju redan. Det visar sig att mitt rum inte är klart, fastän att vi är där på utsatt tid, utan vi hänvisas till väntrummet. Där sitter vi, ett antal kvinnor, som ska genomgå olika operationer. Jag är den enda med en stor mage. Magen är fortfarande så pass stor att jag inte kommer in i några vanliga kläder utan har mina mammabyxor på mig. Jag ser hur de andra tittar på min mage och jag förstår att de undrar vad jag gör här.

Efter en lång stund är det en kvinna som började prata med mig. Hon berättar att hon fått barn för en tid sedan och att hon sprack så illa under förlossningen att hon blev sydd men att det inte blev så bra. Därför är hon här i dag, för att de ska försöka göra något åt hur de sytt ihop henne senast. Hon skrattar och säger att hon ska få göra en slags skönhetsoperation.

Eftersom hon berättar för mig känner jag att hon förväntar sig att jag ska berätta varför jag är här. Hon ställer faktiskt frågan: ”Vad ska du göra?”

Jag berättar att jag är i sjätte månaden och att mitt barn har dött. Jag är här för att föda fram mitt döda barn. Jag hör att det blir knäpptyst i rummet. Samtidigt känns det befriande, på något sätt, att få säga det högt. Att få berätta för främmande vad som har hänt och vad jag har framför mig.

En efter en försvinner kvinnorna från väntrummet och till slut är det min tur. Jag får komma in i ett vanligt sjukhusrum, ett enkelrum, nära receptionen. En sköterska ber mig byta om till sjukhuskläder och sedan kryper jag upp i sängen. De sätter dropp och för upp en tablett långt, långt upp i mitt underliv. Både tabletten och droppet ska hjälpa min kropp att sätta gång förlossningen för att till slut föda fram mitt döda barn. Det jag inte vet är att jag har över 24 timmars förlossningsarbete framför mig. Det visar sig att min kropp inte alls är intresserad av att släppa mitt barn.

Efter många timmars arbete, både med långdragna värkar och med många undersökningar beslutar läkaren till slut att jag ska få åka ner till operation. Hon berättar att hon kan känna barnet och att det ligger i säte. Men när hon drar i barnet så vill det inte komma ut. Hon konstaterar att jag i vilket fall som helst kommer behöva åka ner på operation och göra en skrapning för att få ut moderkakan och se till att det är tomt i livmodern.

Hon tycker att jag har kämpat så mycket och att jag inte ska behöva gå igenom mer nu. Därför får jag åka till operation och hon hjälper mig att avsluta förlossningen. Jag har trots allt kämpat i över ett dygn.

Flera gånger under förlossningsarbetet har personalen sagt att de tycker att det skulle vara bra om jag tittar på bebisen när den väl kommer ut. Att det är bra för att bearbeta sorgen. Vi har varit tveksamma till att titta på ett dött barn. Men när jag vaknar upp från operationen säger jag att jag är beredd att få titta på min bebis. Då får jag veta att jag inte får det.

Jag frågar om det är något fel på mitt barn och de säger att det absolut inte är något fel på barnet och att det var en pojke. De berättar att han nog legat död lite längre i min mage än vad de först trodde. Därför var han inte så fin att titta på. Jag accepterar vad de berättar och hoppas att bilderna som de lovat mig ska förklara och visa hur han ser ut.

Jag stannar ytterligare ett dygn på sjukhuset innan jag får gå hem. Vi har ett utskrivningssamtal med läkaren där vi går igenom journalen och jag får ett recept på en medicin som ska hjälpa min kropp att inte producera mjölk.

Efter ett par veckor kommer vi tillbaka på ett återbesök. Då får vi veta att obduktionsprotokollet visar att det var en flicka, och att de inte kunde hitta något fel varken på henne eller på moderkakan.

En vecka efter förlossningen börjar jag få ont i vänster sida och kontaktar akuten. Det har runnit rejält med mjölk och brösten är varma och knöliga. I telefonen säger de att de tror att jag har fått mjölkstockning och ber mig hålla brösten varma och försöka pumpa ut mjölk. Om det blir värre ska jag återkomma eller komma in akut. Efter ett dygn är febern över 39 grader, jag har väldigt ont och det går absolut inte att ligga ner. Vi åker in till akuten och de tar lite olika prover. Efter ett tag misstänker de att jag fått en blodpropp i vänster lunga.

De sätter in blodförtunnande dropp och jag blir inlagd på sjukhuset. De röntgar lungan men undersökningen misslyckas. När de väl lyckas röntga lungan har jag haft dropp så pass länge att proppen har lösts upp. De misstänker att det är en propp och jag får äta medicin (Waran) i tre månader för säkerhets skull. Under tiden får jag inte bli gravid.

Hösten 1991 blir jag med barn igen och jag tänker att den här gången kommer det gå bra. För det har läkarna sagt; att det är ovanligt att barn dör så sent i en graviditet och nu har jag redan varit med om det. Då måste risken vara jätteliten att jag ska råka ut för det igen.

I vecka 7 får jag en liten blödning och en läkare gör ett ultraljud. Det visar sig att det skulle ha varit tvillingar men att den ena hinnsäcken är tom. Det var tvåäggstvillingar och det är ingen fara med bebisen som är kvar. Jag går på ett par extra ultraljud hos min gynekolog och allt ser bra ut.

Bebisen växer och följer sin utveckling, precis som den ska. Det finns absolut inga tecken som påminner om den förra graviditeten. I vecka 24 är det full fart i magen och bebisen rör sig och sparkar för fullt. Jag tycker det är så mysigt att få känna den lille, men från den ena dagen till den andra blir det plötsligt helt tyst. Det finns inga rörelser, det är helt livlöst.

Jag prövar att dricka kallt vatten för att se om bebisen reagerar. Den brukar få hicka när jag dricker kallt vatten, men det händer ingenting. Jag åker till jobbet och tänker att den kanske bara sover. Timmarna kryper fram och jag har svårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter. Jag har fullt fokus på min mage och försöker få den till att visa något livstecken.

Jag är inskriven hos en specialistmödravård på ett stort sjukhus eftersom de tror att jag haft en propp i samband med den tidigare graviditeten. Därför ringer jag min barnmorska hos specialistmödravården och berättar att jag är orolig. Hon svarar: ”Är den död så är den död. Då finns det inget vi kan göra i alla fall.”

Jag frågar om jag inte kan få komma för att göra en undersökning eftersom jag är orolig. Hon säger åt mig att avvakta ett par dagar. Att det nog kommer gå bra. Jag bestämmer mig för att åka hem från jobbet och vänta.

Det går två dygn och sedan orkar jag inte vänta längre. När jag kommer in till sjukhuset får jag göra ett ultraljud på gynakuten och det visar sig att bebisen är precis så stor och fin som den ska vara i vecka 24 men att det inte finns någon hjärtaktivitet. Min bebis är död!

Jag känner igen det här, jag har varit med förut. Det är skärtorsdag och jag blir inskriven, men kan inte bli igångsatt eftersom det är helg. Jag ska få bli igångsatt tisdagen efter påsk för nu finns det ingen personal.

Vi åker hem och har fem långa dagar framför oss innan vi får sätta igång förlossningen. Den här gången vet jag lite mer vad jag har framför mig. Vi försöker sysselsätta oss hela långa påskhelgen. Städar ur garaget, städar garderober och städar allt som går att städa. Allt för att få tiden att gå.

Till slut blir det tisdag och det är dags att åter igen duscha med specialtvålen och att vara fastande. Vi åker in till sjukhuset och får vårt rum. Den här gången får vi ett större rum som är ganska mysigt inrett med färgglada gardiner, en sjukhussäng och en soffa. Det finns till och med en bokhylla full med böcker och tidningar. Jag får byta om, lägga mig i sängen och så sätter de dropp.

Timmarna kryper fram. Minut läggs till minut men det tar lång tid att bli en timme. En timme blir till slut två och sedan tre och så håller det på. Efter drygt 16 timmar känner jag plötsligt att det händer något. Jag känner att jag är tvungen att gå och kissa men jag har blivit tillsagd att jag inte får lämna sängen. Jag får absolut inte gå upp. Jag ringer på klockan och efter en hel evighet kommer det in en sjuksköterska, en barsk kvinna.

Jag förklarar att jag behöver gå och kissa, men hon bara fnyser och säger att nu äntligen har värkarbetet kommit igång. Jag är tydligen inte alls kissnödig för jag har minsann inte fått något att dricka och det lilla dropp jag får räcker inte till att göra mig kissnödig.

Hon vill känna på min mage och säger att jag har börjat få rejäla sammandragningar. Hon säger att det kan kännas lite annorlunda eftersom min bebis inte är så stor. Det gör ont och jag stönar och till slut skriker jag till på grund av smärtan. Sjuksköterskan som finns i rummet blir arg och fräser åt mig:

”Nu får du vara tyst. Du skrämmer de andra patienterna. Du är inte på förlossningen.”

Jag biter ihop och är tyst medan tårarna rinner och min kropp kämpar för att föda fram mitt barn. En läkare har varit inne några timmar tidigare och återigen påpekat hur viktigt det är att jag tittar på barnet när det väl är ute. Att det är bra om jag kan hålla i barnet och titta på det. Det är bra för sorgebearbetningen.

Plötsligt känns allt annorlunda och jag vill bara trycka på. Jag halvligger i sängen, med uppfällt ryggstöd och ber att få en filt över mina ben för jag vågar inte se vad det är som är på väg att komma ut. Jag krystar ett par gånger och plötsligt känns det som att något bara rinner ut ur mig. Något bara glider ut.

Jag frågar personalen hur det ser ut. De säger att det är en pojke och att han är jättefin. Jag frågar om han är hel eftersom min förra bebis hade gått sönder. Jo, han är helt intakt och de vill att jag ska titta på honom. Jag ber att få vänta lite och vill avvakta en stund. De torkar av honom, gör honom fin och lägger honom i en liten filt.

Under tiden försöker jag fortsätta att krysta för att få ut moderkakan, men det fungerar inte. Efter en stund, som känns som en evighet, ber jag att få titta lite på honom. En av sköterskorna håller fram honom.

Först ser jag hans ansikte, han är så söt. Han är helt intakt och det ser precis ut som att han ligger och sover. Jag ber att få hålla honom och jag får honom i min famn. Sakta öppnar jag filten och tittar på honom. Han är otroligt vacker. Jag räknar alla fingrar och tår och allt stämmer precis som det ska. Han ser ut som en bebis ska göra. Förutom att han är liten och att han är röd i huden.

De förklarar att eftersom han är född för tidigt så har han inte hunnit få något underhudsfett och därför är han lite röd. Allt är helt perfekt förutom att han inte andas. Han är död. Och det är min kropp som har dödat honom. Det känns som att det är jag som har dödat honom.

Återigen får jag ett recept på medicin som ska stoppa kroppen från att börja producera mjölk. Jag blir utskriven och får åka hem. Det känns som om mitt liv går i repris.

Efter en vecka får jag ont i höger sida och bestämmer mig för att åka in till akuten. Tänker att det kanske är en propp igen. Det gör ett antal undersökningar och mycket riktigt så har jag fått en propp, men nu sitter den i höger lunga. Återigen får jag blodförtunnande dropp och blir kvar en vecka på sjukhuset. När jag blir utskriven berättar de att jag måste äta blodförtunnande i tre månader och inte får bli med barn under tiden.

Vid återbesöket får jag träffa överläkaren på kvinnokliniken på ett av de största sjukhusen i Stockholm. Jag får förklaringen: ”Även om det är ovanligt så dör barn ibland under senare delen av en graviditet. Det är bara att försöka igen.”

Jag förklarar att de inte kan säga att vi ska försöka en gång till utan att vi vill att de ska hjälpa mig att hitta vad det är för fel med min kropp. Läkaren håller med och säger att det är lite märkligt att jag kommer till nästan samma vecka. Hon säger att hon har en liten misstanke om vad det kan vara men att hon vill vara säker innan hon säger något. Jag ska lämna lite olika prover som de vill analysera och sedan ska jag komma på ytterligare ett återbesök.

Vid återbesöket går vi igenom obduktionsprotokollet och det står att min pojke var 35 cm lång och att de har hittat en tydlig infarkt (propp) i moderkakan och att det troligen är orsaken till att mitt barn dog.

Jag får också veta att jag har en blodsjukdom som gör att jag producerar antikroppar. Mitt blod är alltid för tjockt men i kombination med att jag blir gravid så blir mitt blod ännu tjockare. Ju längre jag kommer i graviditeten desto tjockare blir blodet. Nu har jag varit gravid två gånger och fått två döda barn. Är det verkligen någon idé att försöka igen? Ja, jag tycker det. Jag har fått besked att jag lider av en blodsjukdom men att den inte är något hinder för att skaffa barn.

Under hösten 1993 blir jag gravid igen och skriver in mig hos specialist-mödravården. Jag får ta sprutor, med blodförtunnande medicin, i magen eller låren, varje morgon och kväll och äta tabletter, Trombyl (blodförtunnande) och kortison. Ett par gånger i veckan, två till tre gånger, görs en flödeskontroll med ultraljud på navelsträngen och allt verkar gå bra.

Jag blir väldigt stor och tjock eftersom jag äter stora doser kortison. I vecka 30 får jag graviditetsdiabetes och i vecka 33 planeras det en vändning av bebisen eftersom den ligger i säte. Jag blir beordrad att gå hem och luta en strykbräda mot sängen och därefter lägga mig på strykbrädan med huvudet mot golvet. Tanken är att barnet då ska rotera och vända sig med huvudet nedåt. Jag ställer i ordning strykbrädan och går och lägger mig för att vila en stund innan jag ska klättra upp på brädan.

Medan jag ligger på sängen och väntar att sammandragningarna ska lugna ned sig knäpper det plötsligt till och jag känner att det börjar rinna något blött. Det är vattnet som går och jag ställer mig upp medan vattnet rinner utmed benen. Jag skrattar och undrar om det är så här det ska gå till. Jag är bara i vecka 33 men jag vet att min bebis lever för den sparkar och har sig. Eftersom jag äter så mycket kortison blir fosterhinnan skör och det är därför den brustit.

Vi åker in till förlossningen och där visar det sig att bebisen fortfarande ligger med rumpan nedåt. Ja, det är väl klart. Jag hann aldrig lägga mig på strykbrädan. Läkarna bestämmer att de ska göra ett kejsarsnitt, men innan dess måste de ställa om alla mina mediciner så att jag inte förblöder under operationen. Efter cirka ett dygn kommer vår lilla flicka ut, 45 cm lång och 2,5 kg. Allt går bra och efter fem dagar får vi åka hem. Eftersom jag äter kortison är hennes lungor redan välutvecklade fastän att hon föds redan i vecka 33. 1996 föder jag en son i vecka 37, efter att jag genomgått samma medicinering och kontroller via specialistmödravården och 2002 föder jag ytterligare en dotter i vecka 38. Jag har också turen att, 1999, få bli bonusmamma till två små flickor.

Ann-Christines tankar om att sörja

När jag kommer ut från sjukhuset, efter att jag förlorat första barnet känns det som att jag går runt i en bubbla. Jag ser att människor runt omkring mig är på väg till bussen, de kommer gående med matkassar och de är antagligen på väg hem från jobbet. Hur kan deras värld fortsätta när min värld har kraschat totalt? Kommer jag någonsin kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen? Kommer jag någonsin kunna skratta eller vara glad igen? Och det kan jag. Det tar tid att sörja, men det är lättare att få bearbeta sorgen om omgivningen har en tillåtande inställning och inte försöker komma med lösningar eller glada tillrop.

Jag genomförde ett antal egna ceremonier till barnen som dog. Skrev brev, tände ljus och planterade blommor i trädgården. Jag valde ut var sin sång, som jag tyckte om och som jag tillägnade var sitt barn. När jag hade behov av att få vara en stund i tanken och känslorna med mina barn så kunde jag lyssna på de här sångerna. Och det kändes bra. Det var som om vi kom lite närmare varandra. När jag hör någon av sångerna idag blir jag inte ledsen, tvärt om, jag blir glad och tänker positivt om barnen som jag fick men som jag inte fick lära känna. Idag har jag också två bonusbarn och ibland tänker jag att jag fick möjligheten att ta hand om dem i stället för de två första som dog.

”Det tar tid att sörja, men det är lättare att få bearbeta sorgen om omgivningen har en tillåtande inställning och inte försöker komma med käcka lösningar eller glada tillrop.”

Ann-Christines tips

Lita på din intuition. Om du misstänker att något inte är som det ska, tveka inte att kontakta din barnmorska eller läkare. Be att få komma på en undersökning. Ibland kan det räcka med att någon lyssnar på magen, eller att de gör ett ultraljud. Jag ringde till min barnmorska och sa att jag var orolig, hon tyckte att jag skulle avvakta. Hade det varit idag hade jag stått på mig och bett att få komma in på en gång. I mitt fall hade det i och för sig inte hjälpt eftersom mitt barn redan hade dött. Men jag hade sluppit gå i flera dagar och oroa mig.