Birgitta arbetar som tandsköterska. Hennes två första graviditeter leder till missfall. Det första missfallet får hon i vecka 12 och det andra i vecka 7. Därefter har hon två normala graviditeter och får två flickor, födda 1994 och 1996.
I början av augusti 1992 misstänker vi att vi är med barn. Jag gör mitt första graviditetstest och till vår glädje konstaterar vi att det är positivt. Vi väntar vårt första barn. Det blir september och en dag får jag en blödning när jag är på jobbet. Jag upptäcker det när jag är på toaletten och ser en blodfläck i mina trosor.
Min första känsla är att det här inte är bra. Jag är i vecka 12 och så här ska det inte vara. Ju mer jag torkar mig med toalettpapperet desto mer blod kommer det och jag bestämmer mig för att åka hem.
Väl hemma ringer jag min man, för på den här tiden fanns det inga mobiltelefoner. Så fort han kommer hem börjar vi ringa runt till olika mödravårdscentraler. Vi vill få komma in och bli undersökta men det är fredag eftermiddag och det är inte så lätt att få en akuttid. Till slut får vi kontakt med mödravårdscentralen Mamma Mia och jag berättar om min blödning. De erbjuder oss att komma in direkt för att göra ett ultraljud. Det känns väldigt skönt att de är lyhörda och att vi får komma in på en gång.
Vi går ut till vår vespa och åker till mödravårdscentralen. Det här är ett av våra starkaste minnen av det hela, att vi klev upp på vespan och åkte iväg. Hur vi sitter på vespan och att jag håller om min man och undrar vad som ska hända nu. Ska vi inte få ha kvar vårt barn?
När vi kommer till mödravårdscentralen visas vi in i ett väntrum. Efter en stund kommer det en barnmorska och tar med oss in till ett rum, där vi ska få göra ett ultraljud. Det är inte barnmorskan som gör ultraljudet utan det kommer in en läkare i rummet och det är han som gör själva undersökningen.
Läkaren kan inte hitta någon hjärtverksamhet och han tror att fostret har dött redan i vecka 9 men att kroppen inte har stött ut fostret. Vi får höra att just vecka 9 är en kritisk fas i graviditeten. Eftersom jag nu har börjat blöda så är det kroppens sätt att stöta ut fostret. Läkaren rekommenderar oss att göra en skrapning.
Att boka en tid för en skrapning är inget som vi får hjälp med utan det är något som vi får lösa själva. Barnmorskan säger att vi kan åka hem eftersom det är fredag kväll och att det inte är så bråttom att göra skrapningen. Hon tycker att det räcker om vi kontaktar akuten, alltså gynakuten, nästa dag för att boka en tid. Vi bestämmer oss för att åka hem och väl hemma försöker vi samla ihop oss, försöker förstå vad som har hänt. Att vi plötsligt inte ska ha barn. På lördagsförmiddagen bestämmer vi oss för att försöka få kontakt med en gynakut. Vi får tag på gynakuten på ett av de större sjukhusen i Stockholm och de säger att vi kan komma in direkt.
Det känns skönt att de tar både oss och det som händer på allvar. Det är också skönt att få höra att det är viktigt att vi får hjälp att göra en skrapning så fort som möjligt. Jag minns inte så mycket av själva ingreppet. Bara att jag fick åka in på en sal och att min man inte fick följa med in.
Jag ligger förberedd i en säng och vi får säga hej då till varandra ute i korridoren. Själva skrapningen görs utan några komplikationer. Efteråt får jag komma upp på en avdelning där min man väntar på mig.
Det hela känns stort och, kanske konstigt nog, lite härligt för vi känner oss ompysslade av personalen på avdelningen. De är mjuka och omtänksamma mot oss och vi känner att de respekterar det som hänt oss.
Jag har redan hunnit berätta för alla i vår omgivning att vi väntar barn, till och med för dem på jobbet. Det visar sig att det är fler i vår umgängeskrets som också väntar barn och att vi alla ska ha barn inom loppet av ett par månader, men inte vi för vi har precis fått missfall. Vi har bokat julbord med våra vänner och när vi nu sitter där tillsammans, i början av december, är de så där höggravida. Inte jag. De sitter och pratar om hur svårt det är att köpa strumpbyxor för gravida. Att ett par strumpbyxor kan vara ett så stort problem för en del. Mitt problem är inte strumpbyxorna utan att jag inte fick behålla mitt barn. Jag har hellre problem med strumpbyxor än att få missfall. Det är så jobbigt att jag är tvungen att gå därifrån. Jag låtsas att jag ska gå på toaletten. Måste bara få komma ifrån, komma undan en stund. Känner mig verkligen för avundsjuk för att orka eller klara av att lyssna på deras strumpbyxediskussioner. Det känns som att det är en liten babyboom och att vi inte får vara med.
Min kollegas graviditet fortsätter och jag är tvungen att träffa henne dagligen på jobbet. Varje gång jag ser henne blir jag påmind om att jag inte väntar barn längre. En gång säger jag till henne att mitt barn skulle också födas i april, men nu blev det inte så. Då säger hon:
”Ja just det. Du var ju också med barn och skulle få barn nu i april.”
Det är som att livet fortsätter för alla runt omkring. För dem är det ingen skillnad medan jag hela tiden blir påmind om vad som har hänt.
I december är vi gravida igen. Vi firar nyårsafton med vänner och flera i sällskapet är med barn. Vi njuter av att veta att vi väntar barn igen, men den här gången berättar vi inte för de andra. Så på nyårsdagen vaknar jag upp och går på toaletten och ser blod igen. Det var blod i mina trosor igen. Min första tanke är: Nej, inte igen. Den här gången är det inte lika jobbigt som det var första gången. För den här gången känner jag igen det hela. Däremot kommer det många tankar om att, är det så här vi ska ha det. Kommer vi få fjorton missfall nu? Ska det aldrig någonsin bli en bebis?
Vi kontaktar gynakuten igen och de säger att jag bara ska låta det vara eftersom det är så pass tidigt i graviditeten. Vi har bara vetat om att vi väntar barn i två veckor. Så vi kanske är i vecka 6 eller 7. Jag har inte ont så de tycker inte att det behövs någon skrapning.
Ingen av gångerna känner jag mig speciellt gravid. Jag mår inte illa och har inga känningar i brösten. Det känns inte som att det är ”starka” graviditeter. Jag söker upp en läkare som förklarar att jag kanske inte har så mycket gulkroppshormon. Han säger att nästa gång jag blir gravid ska jag få ett tillskott av gulkroppshormon. Så fort jag blir gravid igen så ska jag höra av mig till honom.
Han säger också, på ett enkelt och lite lättvindigt sätt, att om jag inte blir gravid igen så kommer han att hjälpa oss. Då kommer han ge mig mediciner som ser till att jag blir gravid. Han säger också att när jag blir gravid igen så ska han se till att det lilla fostret stannar kvar i mig. Jag förstår att han inte kan lova eller garantera något, men det känns så skönt att han ger mig hopp. Jag känner mig så trygg i det han säger, för nu vet jag att jag kommer få barn. Den 9 juni gör jag ett nytt graviditetstest och det är positivt. Då kontaktar jag läkaren och han ger mig ett gulkroppshormon. Den här gången känner jag mig verkligen gravid. Har alla symtom med spänningar i brösten och illamående, trötthet och så vidare. Jag äter hormoner i tre månader, ungefär.
Under sommaren bilar vi till Danmark på semester och jag är så trött. Vi brukar parkera bilen, som är en stationsvagn, på stranden där vi kan sola och bada. Jag är så trött hela tiden så till slut måste jag krypa in i bilens bagagelucka för att få vila och sova en stund. Det är så härligt att äntligen få känna mig riktigt gravid även om jag mår lite illa hela tiden och är väldigt trött. Jag har en konstant rädsla för att jag ska börja blöda igen. Varje gång jag går på toaletten och torkar mig så tittar jag på papperet för att se om det kommer något blod. Graviditeten fortsätter och allt är som det ska vara. Inga komplikationer tillstöter. Vi går lite över tiden, kanske åtta dagar, och har en vanlig förlossning.
På alla hjärtans dag 1994 föder jag en liten flicka. Äntligen har vi fått vår bebis. Nu är vi en familj. I juni 1995 konstaterar vi att vi är med barn igen. Jag känner mig så trygg den här gången och är aldrig orolig att det ska bli missfall. Det gick ju bra sist. Men vi tar i alla fall flera ultraljud. Jag behöver inte ens ta något gulkroppshormon den här gången. Det är som om kroppen har tillräckligt med hormoner från förra graviditeten. Jag får en blödning kring vecka 20 och får göra ett akut ultraljud. Men allt ser bra ut. Det tillstöter inga komplikationer och i februari 1996 föder jag vår andra flicka. Efter en tid bestämmer vi oss för att vi är nöjda med våra två flickor och att vi inte vill ha fler barn och jag låter sätta in en spiral.
Nu när jag och min man pratar om det här, inför att vi ska bli intervjuade, minns vi att vi var så väldigt ledsna. Vi jobbade båda två på dagarna och varje kväll när vi kom hem från jobbet var vi så ledsna tillsammans. Vi hade tagit ut så mycket i förskott. Vi såg framför oss, att bebisen skulle födas i april och att vi skulle gå hela sommaren och dra barnvagn. Vi hade planerat massor om hur det skulle bli att få vara en liten familj. Så plötsligt var det bara vi två igen. Det tog faktiskt ganska lång tid att acceptera det som hade hänt. Jag minns att vi var ledsna och att vi grät en hel del.
Minns att jag var på en resa med jobbet, vi åkte till Venedig. En av mina kollegor väntade barn, precis som jag, och vi gick tillsammans och köpte några småsaker till våra bebisar. Det kändes så speciellt att vi båda väntade barn samtidigt och att vi kunde gå runt och titta på små bebissaker. Jag köpte en liten klädgalge med en liten nalle på. Den var så söt. Hon fick sin bebis men jag fick missfall. Den lilla galgen har jag fortfarande kvar. Den är på något sätt mitt minne av mitt första barn och jag är glad att jag har kvar den. Jag tänker att det är bra att ha kvar något som visar att vi faktiskt väntade barn. Vad det är för minne spelar nog inte så stor roll bara att det finns något som bevisar att barnet har funnits.
Jag köpte också en espressomaskin i Venedig som jag minns att jag släpade runt på. Jag hade en tanke om att det kanske var den som gjorde att jag fick missfall. För man ska ju inte bära för tungt när man väntar barn. Jag ville hitta en orsak till varför det inte blev en bebis. Det är bra om man kan låta bli att skuldbelägga sig själv, även om det kan vara svårt att låta bli.
En sak som vi gjorde, jag och min man, det vara att vi bestämde oss för att göra något som var positivt. Vi ville ha något roligt att se fram emot efter att vi fick vårt första missfall. Därför bestämde vi oss för att gifta oss och fokus flyttades från missfallet till att börja planera vårt bröllop. Det kändes väldigt skönt att ha något positivt tillsammans, som vi kunde foksuera på. Det behöver inte vara ett bröllop. Det kan vara en resa eller något annat som man tycker är roligt att få se fram emot.