När man spelar Alfapet är det inte ovanligt att man hamnar i ändlösa diskussioner och smågräl. ”Finns verkligen det där ordet?” ”Sådär kan du ju inte lägga, det där har jag aldrig hört!” Folk försöker få igenom lite vadsomhelst, och hoppas att omgivningen inte är så språkkunnig och därmed inte vågar ge sig in i en diskussion.
Jag har en god vän som ibland ringer till mig när han hamnat i gruff med familjen vid just ett parti Alfapet. Han försöker få igenom något dunkelt ord och vill att jag, som språkliberal, ska godkänna hans märkliga sammansättningar. De brukar i regel vara hejdlöst kryptiska, typ kineslöv eller älgjäst.
Hans eget resonemang bygger på den enkla principen ”om det går att göra sig förstådd med ett ord så finns det”. Han kan veckla in sig i långa, komplicerade resonemang för att få till en hypotetisk situation där ordet kineslöv blir fullt begripligt: ”Tänk dig en internationell trädgårdsmässa, en kinesisk trädgård intill en japansk och en koreansk. En trädgårdsmästare har krattat upp löv och lagt dem i olika säckar. Plötsligt misstänker man något bladangrepp och börjar skärskåda innehållet i de olika säckarna: ’Får jag se på några av kineslöven?’ (det vill säga löven från den kinesiska trädgården).”
Det råder ingen tvekan om att vi dagligen bildar sådana här ord och blir förstådda med dem. Om man köpt en påse Västeråsgurkor hos trädgårdsmästaren kan den utan tvekan passera som ”gurkpåsen”. Ett par som hånglar och blir avbrutna av ett telefonsamtal kan sedan återuppta sitt gosande där de var – innan ”hångelavbrottet”.
Innebär det att det finns ord som gurkpåse och hångelavbrott i svenska språket? Nej, inte riktigt. Men om de inte finns så är de väl felaktiga? Inte alls, de är hur korrekta som helst.
Hur sjutton hänger det ihop? För att förstå det måste vi lära oss att skilja på fasta begrepp och tillfälliga sammanfogningar.
Kineslöv är precis som gurkpåse och hångelavbrott inte något etablerat begrepp i svenskan, utan ett ord vi tillverkar för stunden, när vi behöver det. När sådana tillfälliga hopfogningar används ofta blir de fasta begrepp, som kinesmat, kulpåse och strömavbrott. Om människor börjar bära runt på speciella påsar med gurka jämt och ständigt kommer gurkpåse också att bli ett sådant begrepp. (Var har du din gurkpåse? Har du inte din gurkpåse med dig?)
Alla orden finns, men det är bara de fasta begreppen som kommer in i ordböckerna. De ska ju vara uppslagsböcker över det etablerade svenska språket, inte det möjliga svenska språket. Skulle man göra en ordbok över alla ord som går att sätta ihop i svenskan skulle det aldrig ta slut. Hur många kan man inte göra bara med hjälp av ett perifert ord som muffins: muffinspåse, muffinsplåt, muffinsform, muffinsassiett, muffinsfat, muffinssmulor, muffinssugen, muffinsbak, muffinsfyllning, muffinsingrediens, muffinskrydda, muffinsglasyr, muffinskalas, muffinstrött, muffinssjuk, muffinsgalen, muffinsbanta, muffinsbulka, muffinsprovare, muffinsfik, muffinsexperiment, muffinsegenskaper, muffinsaktig, muffinsliknande, muffinsformad, muffinsarrangemang, muffinsinspirerad, muffinsorienterad, muffinsfixerad, muffinshakning, muffinsupptäckt, muffinsintresserad, muffinstillverkning, muffinstransport, muffinsdistribuering, muffinssmak, muffinspösig, muffinsfoto, muffinsrecept, muffinsaffisch, muffinsraseri…
Det tar nästan aldrig slut! Och ändå finns det många tusen ord i språket som är vanligare än muffins, och som det till vart och ett går att göra långt fler sammansättningar. Om man nu får ta med alla sådana här lösa sammansättningar i Alfapet så blir det kanske lite för lätt. Poängen med sådana spel är ju att det finns regler och begränsningar, annars har alla rätt hela tiden och kan göra som de vill.
Men i det vanliga livet är det givetvis annorlunda. Där är den princip min kompis hade i Alfapet den enda rätta – alla ord man kan bli förstådd med finns och gills. Vi sätter dagligen ihop nya ord utan att vi är medvetna om det. Och alla idag etablerade sammansättningar har en gång varit tillfälliga – popmusik, glödlampa, sommarställe. De ord vi gillar och använder ofta blir fasta begrepp.
Om man är okunnig på ett område och inte vet vad olika föremål heter, får man hitta på tillfälliga namn som är begripliga: den där plåtplattan, upphängningsprylen. På så vis kommer vi vidare i samspråket med omvärlden och lär oss kanske de riktiga namnen på föremålen, om det finns några. Eller så kan våra tillfälliga bildningar bli användbara och föras vidare.
Vi kan också göra tillfälliga bildningar för att förklara något på ett träffande och koncentrerat sätt. Om en vinrecensent tycker att ett vin är väl snällt, inställsamt och inte sticker ut på minsta vis, då kallar han det kanske för ett Lasse Berghagen-vin (det är faktiskt ett autentiskt exempel!).
Vi kan lätt fatta vad han menar. Det innebär alltså inte att det finns ett ord i svenskan som heter Lasse Berghagen-vin (såvida inte Lasse Berghagen-viner blir ett begrepp, vilket verkar föga sannolikt). Det här är en tillfällig bildning som man använder sig av för att göra sig förstådd i ett speciellt sammanhang. Precis som det något krystade kineslöv. Och man ska alltså inte komma undan med dem i Alfapet, enligt de officiella reglerna. Inofficiellt kan man dock tillåta de här orden – och ha väldigt roligt på kuppen.
Vinspråk:
ekfatskaraktär
blommigt
doft av badboll
inställsamt
elegant
ungdomligt
stor fruktighet
hetsigt
muskulöst
smak av petroleum
inslag av smörkola
bra kropp
Det finns alltså en viktig skillnad mellan fasta och tillfälliga begrepp. Bägge ingår i språket, men de fasta begreppen är som permanentboende, medan de tillfälliga fogningarna mer är som hotellgäster, tillfälligt boende på genomresa. Och precis som hotellgäster kan komma tillbaka (nästa semester) så kan tillfälliga begrepp bildas om och om igen, så fort de behövs.
Man kan också jämföra med skillnaden mellan mat lagad efter etablerade recept och sådant som man rör ihop utifrån vad man har i kylen. Vi skulle aldrig överleva om vi var tvungna att alltid följa recept. Många av oss kommer hem trötta efter dagens jobb, kokar lite pasta eller ris och rör ihop några grönsaker med lite köttstrimlor i en panna. Det är inte någon etablerad rätt, även om beståndsdelarna är det. Den här maträtten är precis som de tillfälliga sammansättningarna – den fyller sin funktion för stunden. Blir den ovanligt lyckad – vi kanske råkar åstadkomma någon intressant smakbrytning – ja, då kanske receptet förs vidare. Rätten etableras genom att tas upp i kokböcker och spridas i mattidningar och receptregister. Då har den gått precis samma väg som vissa oräkneliga tillfälliga ordbildningar, såsom alltifrån linblond till fyllbult, som gjort succé och hamnade i ordböckerna och det etablerade språket.
Matporr:
ångkokad
lufttorkad
smörslungad
på en bädd av
lenrimmad
lätt rosastekt
sprödbakad
gräddstuvad
på hallonspegel
rotfruktstimbal
ostroncappuccino
Det är oerhört viktigt att vi hela tiden skapar tillfälliga ordfogar, eftersom en del av dem är morgondagens fasta begrepp – och därmed de nya orden i framtidens svenska. De kan inte planeras i förväg. Det är först när våra liv och vår kultur förändras som vi märker vilka nya saker vi behöver prata om. Vi hamnar på ”platser” i betydelsesystemet där ingen riktigt varit tidigare, och där det alltså finns en lucka. Vi måste skapa eller hitta ett nytt ord för att täppa igen det hålet. Låt oss titta på ett exempel på en sådan lucka som upptäckts på senare år och snabbt och effektivt fyllts med ett nytt ord.
De första som använde ordet strul visste garanterat inte att det skulle bli ett etablerat riksuttryck. Det var länge ett dialektord i bl a delar av Norrland med en ganska konkret betydelse: ’något tilltrasslat’, ’en härva’.
I rikssvenskan har ordet etablerat sig under de senaste tjugo åren, men i överförd betydelse. Det har blivit oerhört flitigt använt, folk har strul här och där och det kan strula till sig med det mesta. Vad hette strul på svenska innan det här ordet fanns?
Tja, frågan är om vi hade något ord för det. Visst kunde vi säga trassel eller problem, men det är ord som känns betydligt blekare. En mer exakt betydelse av strul kan låta så här: ’Extraordinärt jävliga omständigheter som man inte vill gå in på detaljerna kring.’ Hur kommer det sig då att vi i svenskan länge klarade oss utan ett sådant ord? Och varför började vi plötsligt behöva det i början av 1980-talet?
Förklaringen är väl inte så svår att hitta. Under 1960- och framför allt 70-talet förändrades människors vardagsliv på många sätt. Man flyttade från landet till städerna och från innerstäder till förorter. Kvinnor kom ut på arbetsmarknaden och barn började gå på dagis och fritis. Människor fick fler resor, förflyttningar och tider att passa i sitt vardagsliv. Vår tillvaro började fyllas av situationer där det kan bli strul: hämtningar, skjutsningar, lämningar, möten …
När en förälder kommer en halvtimme för sent till dagislämningen kanske det ter sig hopplöst komplicerat att redogöra för den verkliga orsaken: man var lite sen först för att man väntade ett telefonsamtal från jobbet angående ett eventuellt flyttat möte, vilket gjorde att man skulle bli tvungen att ta 8.10-bussen, men då blev Oskar bajsnödig och sedan hittade inte Emilie sin mössa, vilket gjorde att man fick ta 8.18-bussen istället, vilken var sen på grund av en trafikstockning, som i sin tur berodde på ett fel i ställverket på … Det går inte! Man behöver ett sammanfattande ord istället, ett som gör att man slipper gå in på alla detaljer: det blev strul, helt enkelt.
För att vi ska ha ett fullgott språk också i framtiden behöver vi alltså kunna bilda nya ord. Och vi måste bidra själva. Om vi hämtar orden från dialekterna, slangen eller från enskilda kreativa personer spelar mindre roll. Men det går inte att bara slappt plocka in allting från engelskan. Då blir vi språkligt sterila; bara ordanvändare och inga ordskapare. Vi blir att jämföra med en som kan genomföra ett samlag, men inte har någon möjlighet att fortplanta sig. För att ha någon chans att utveckla svenskan och själva utvecklas med den måste vi kunna nyskapa hela tiden. Tidigare generationer har oftast varit mästerliga och gett oss de ord vi har idag.
Vi kan inte heller vänta oss att ordboksredaktörer, författare och mediaaktörer ska göra jobbet åt oss. Svenskan skulle bli ett alldeles för torrt språk om man bara överlät nyordbildningen på språkproffsen. Och författarna skapar de ord de själva vill briljera med, men de är ofta på nivån ”fingertoppssensualism”, ”utmuskig triangelluft” och ”trånsjuksbrinnande himlar” – inte mycket man har användning för i det vanliga livet där bilar pajar och möten flyttas hit och dit.
Medierna, och särskilt kvällstidningarna, förser oss däremot med mängder av nya ord. Och jag kan säga det direkt: om det är de som ska hjälpa till med förnyelsen av svenska språket är vi riktigt illa ute. De gör mängder av tillfälliga sammansättningar, men använder dem som om de vore fasta begrepp (alltså ord som människor verkligen känner till och vet betydelsen av).
Människor har oftast bara en vag aning om vad de betyder, som det numera klassiska ordet spritfest. Det förekommer ofta i artiklar om misshandel och lägenhetsbråk, men skulle aldrig användas av vanligt folk i samtal (eller har jag fel?): ”Vi ska ha en liten spritfest på onsdag …” Det här är mycket typiskt för tidningsorden – de förekommer inte i människors vanliga språk (det vill säga de är inga etablerade begrepp) utan bara i tidningarna.
Näringslivsfloskler:
landa ett avtal
skräddarsydda lösningar
sätta på kartan
positiv dynamik
gränssnitt
humankapital
drivkraft
plattform
komma på banan
långbänk
någonstans i det häradet
Låt oss göra en betydelseanalys av ordet spritfest. Om vi synar ett antal artiklar där ordet förekommer så märker vi snart att dessa fester över huvud taget verkar ganska löst arrangerade, och att det huvudsakligen är män som deltar i dem. Det typiska scenariot är: ”31-åringen misshandlades av 46-åringen. Det hela föregicks av en spritfest hos 46-åringen.” Det kan alltså mycket väl röra sig om en så pass informell tillställning att det är två män med missbruksproblem som ställer fram ett helrör på bordet i köket en tisdagsförmiddag.
Ingen normal människa skulle klassa det här som en fest. Det är inte ens i närheten! Ingen mat eller ens tilltugg, bara två personer och dessutom två karlar (var är brudarna?), kanske inte ens någon musik och absolut inte något tema, några dekorationer eller några små lustiga hattar. Det enda som finns är sprit. En fingranskning av betydelsen leder oss alltså till att det är stark tonvikt på första ledet, sprit, och en mycket svag på det senare ledet, fest. Eller för att uttrycka sig på ren svenska: spritfest betyder att det är en in i helvete massa sprit men väldigt lite fest.
Det här är typiskt för den här sortens ord – det är det ena ledet som är starkt betydelsebärande, det andra är starkt underordnat. Men de skapar tillsammans något som i sin betydelsestruktur är så pass oförenligt och dunkelt att det bara genom sin blotta existens kan göra oss oroliga; ta exempelvis sexpräst, kändisbaby eller radhushora. Det mystiska men ofta förekommande sexpräst har en betydelsestruktur som erinrar mycket om spritfest. Precis som det krävs väldigt lite av begreppet fest så behövs det inte mycket sex för att en pastorsadjunkt eller komminister ska bli utpekad som sexpräst. Det räcker säkerligen med att ha tafsat på en församlingsassistent, surfat på en porrsajt på kyrkans dator eller råkat få stånd på ett konfirmandläger.
Platsannonssvenska:
spindeln i nätet
högt i tak
lagspelare
frihet under ansvar
social kompetens
många bollar i luften
vi tror att du är …
hungrig
flexibel
stresstålig
Präster i övrigt finns det gott om, de är inte särskilt intressanta i sig och säljer knappast några lösnummer. Kan vi däremot addera något av elementet sex till någon präst uppstår plötsligt ett oväntat och motsägelsefullt begrepp: religion och sex hör inte riktigt ihop, det här är något som inte stämmer, vi upplever det som ett brott i sig om det över huvud taget finns en sexpräst.
Med den här typen av ordskapelser slår tidningarna två flugor i en smäll. Man komprimerar och förtätar och får därmed fram ord som i sig skapar sensation. Detta istället för att skriva betydligt utförligare och mer nyanserat: ”Prästen misstänks för att ha utnyttjat församlingens dator för att titta på nakna kvinnor på Internet.” Rätt oskyldigt, men om man förkortar lite blir det mer effektfullt – sexprästen! ”Han är ju mer sexpräst än de andra prästerna i landet, som inte ertappats med något liknande.”
Som vi ser kan man alltså göra nästan vilka nyskapelser som helst, bara det ena ledet är sensationellt och det finns en viss oförenlighet mellan begreppen. Vi skulle själva med den här mallen lätt kunna hitta på en rad nya ord som skulle funka utmärkt i löpsedelsjournalistiken: knarkpräst, terroristchock, nakenkändis, lyxpedofil. Tidningarna har redan försett oss med sådana fnoskigheter som nakenchock och knarkbomb. Det sistnämnda kan man ju grunna på till döddagar vad det är för något. Knark som exploderar? Som sådana där partybomber som säljs på Buttericks, fast med hasch och amfetamin bland serpentinerna?
Nakenchock användes när tjejgruppen Afro-Dite skulle uppträda i hudfärgade kroppsstrumpor i en schlagertävling. Man kan väl utan tvekan hävda att det då gått inflation i vad man menar med begreppet chock. Vi talar här inte om någon chock i medicinsk mening, en dylik klädsel kan ju på sin höjd leda till förvåning och upprördhet.
Men att snylta på ett ords egentliga betydelse är lite av en specialitet i de här sammanhangen. Nakenöverraskning känns tamare och omständligt, för att nu inte tala om det betydligt mer sanningsenliga kroppsstrumpsöverraskning.
Samma sak gäller ett oklart begrepp som TV-fest (Bilaga: ”Den stora TV-festen – redan idag”). Eftersom ingen normal människa skulle använda ett sådant begrepp vet vi inte ens om TV-festen är det som äger rum bland dem som sänder ut programmen, eller hos dem som sitter hemma och tittar på något av de mer påkostade helgprogrammen. Om det är det senare, är det nog många svenskar som haft en och annan TV-fest utan att ha en aning om det. De skulle åtminstone bli förvånade om de fick reda på att när de satt hemma och såg säsongsavslutningen av På spåret med varsin kopp kaffe och några kex, innebar det att en så kallad TV-fest ägde rum hos dem.
På ett liknande sätt är kupp ett ord som kommit att missbrukas allt mer. Enligt ordböckerna är en kupp en djärv och överraskande handling. Det bör finnas något dramatiskt moment i det hela och den som utsätts för kuppen ska bli ordentligt ställd. I militära sammanhang innebär en kupp att man tar över ledningen av ett land, ofta på illegal eller odemokratisk väg.
När en kvällstidning under fotbolls-VM 2002 hade en rubrik om ”Förbundskaptenernas kupp” i samband med Sveriges match mot Nigeria, var det väldigt svårt att i den aktuella artikeln få någon klarhet i vad själva kuppen bestått i. Det gick i och för sig inte att utesluta att det handlade om att det svenska landslaget spelat matchen utifrån någon speciell taktik eller med någon laguppställning som inte offentliggjorts i förväg. Men det kan knappast betecknas som någon större kupp mot det nigerianska landslaget – så går alla matcher till.
Med ännu större tydlighet framkom kvällstidningarnas urholkning av ordet när det skrevs om Carolas kupp mot Lasse Berghagen (ständigt denne Lasse) i Allsång på Skansen. Det var även där svårt att vara säker på vad som var själva kuppen – nu kan det dock klargöras: det var den lilla nalle som Carola hade fastsydd på ena byxbenet, vilken syftade på programledarens kända låt om Teddybjörnen Fredriksson. Hur pass ställd han blev framgick inte riktigt, men han kunde i alla fall fortsätta att leda programmet.
Man skulle utan tvekan kunna säga att det här är att missbruka orden. Man använder dem långt under deras egentliga valör – det är som att skicka ett vanligt inrikesbrev med ett tjugokronorsfrimärke. Det här är inget unikt i språket, det är så här ords betydelsevalörer förändras. En gång betydde ordet ganska ungefär ’alldeles’, ’helt och hållet’. Nu betyder det snarare ’rätt så’, ’tämligen’. Varför det? Jo, för att man har snyltat på det, använt det när det inte funnits täckning för det. Man har sagt att det var ”ganska trevligt” när det egentligen bara var ”rätt så trevligt”; en oskyldig överdrift, men i längden urholkas ordet.
Missbrukade ord:
glödhet
världsklass
färska råvaror
guldregn
fullträff
segeryra
mirakulöst
lamslagen
chockhöjning
förädlad
Men då hör väl detta till språkets naturliga utveckling, och den motsätter jag mig väl inte? Eller? Nej, verkligen inte. Men det är stor skillnad på ett språk som förändras på grund av att människor använder det – i en ständigt föränderlig vardag – och ett språk som förändras på grund av kommersiella faktorer. Utgångspunkten för kvällstidningarna är att sälja lösnummer, och då använder man det språk som ger bäst säljeffekt, inte det som ger den bästa och riktigaste informationen. Man förmedlar inte nyheter, man skapar nyheter. Det är fullt i analogi med det som Maria-Pia Boëthius beskriver i sin utomordentliga bok om mediasamhället: ”Sanningen är ju att medier inte speglar opinioner utan skapar opinioner” (Mediernas svarta bok, s. 21). Smaka på skillnaden!
Den naturliga språkanvändningen med dess nerslitning måste vi däremot självfallet acceptera. Den är en del av språkets värld. Sedan våra indoeuropeiska förfäder etablerade sig här i Norden har säkerligen tiotusentals ord slitits ut, blivit obrukbara eller fått en kraftigt ändrad betydelse.
Som tur är finns det kreativa grupper som förser oss med nya. De allra mest uppfinningsrika är barnen. De skapar ständigt de ord de behöver för stunden och prövar om de blir förstådda med dem. På så vis täcker de varje lucka de stöter på med en tillfällig bildning.
Ibland gör barn bildningar som vuxna inte skulle våga göra, på grund av att de vuxna är så insnärjda i sitt logiska tänkande. Min dotter gjorde till exempel vid fem års ålder en jämförelse mellan en släkting som var död, och en som var jättedöd. För oss ter det sig ologiskt, eftersom döden är ett absolut tillstånd: antingen är man död eller också är man det inte.
I själva verket låg det en mycket intressant reflektion i hennes utsaga. Farfar, som var död sedan några år, var fortfarande påtagligt saknad. Det fanns mängder av konkreta spår av honom i form av ägodelar och kläder och liknande hos farmor. Gammelmormor däremot, som var jättedöd, hade varit borta i nästan tjugo år. Hennes hem var borta, lösöre skiftat och allt det praktiska runt henne var liksom avvecklat. Hon var mycket mer accepterad som upptagen bland de döda, medan farfar fortfarande hade ett påtagligt tomrum efter sig i vardagslivet. Han var alltså död, men kunde i praktiken ha varit bortrest för en lång tid. Han var inte helt avförd, han var inte jättedöd.
På det viset kan olika sakförhållanden bryta mot logiken. Om en människa är naken, så när som på ett par skor eller stövlar, uppfattar vi henne som mer påtagligt naken än om hon inte haft någonting på sig. Det är för övrigt det som gör att utvikningsbrudar ofta poserar med små löjliga klädaccessoarer – mindre plagg, som inte alls döljer könsdelar och liknande, framhäver snarare den övriga nakenheten och gör den mer påtaglig, inte minst genom att påminna oss om att människokroppen är något vi vanligen ser med kläder på.
Det här gör att den känslomässiga upplevelsen av nakenhet inte stämmer med den logiska; en människa som är helt naken är mindre naken än den som faktiskt har någonting på sig, exempelvis ett par skor. Man skulle utan tvekan säga att den sistnämnda är jättenaken, fast den har mer på sig än den som är helnäck. På samma vis skulle vi kunna skapa ”ologiska” begrepp för att uttrycka våra känslomässiga upplevelser. En vän till mig refererade exempelvis till en väninna som jättegift (dvs hon var inte bara gift utan otroligt engagerad i sitt äktenskap, med småbarn, villaköp och allt som hör till). Logikern skulle säga att gift är ett absolut tillstånd, men människor är känslomässiga varelser och språket måste formas för att kunna uttrycka vår upplevelse av världen. Och emotionellt kan vi utan tvekan förstå sådant som jättebefriad, jättetyst, jätteavsågad och jätteglömd, för att bara ta några hypotetiska exempel. Vi har alltså mycket att lära av barnen.
Barnens uppfinningsrikedom grundar sig på behov och tankar som ofta är gemensamma för många barn. Därför kan de göra samma uppfinningar – var och en på sitt håll. Det är säkert oräkneliga barn som talat om att få tänka sitt tänk, eller som sagt i övergår när de menat ’i förrgår’ (det heter ju i övermorgon). Även uttryck som näsdöv (’täppt i näsan’), underraska (motsatsen till överraska) och trädamm (’sågspån’) äger en viss naturlig logik. Barns tankebanor går ofta i gemensamma riktningar.
Det blir därför lite komplicerat när man delar ut diplom till en tvåårig pojke för att han, som häromåret i Blekinge, uppfunnit ordet fickla (’lysa med ficklampa’). Genast kom det en massa protester från folk som ansåg att också de, eller deras barn, hade uppfunnit det ordet. Ibland så långt tillbaka som på 1950-talet. Det är säkert helt riktigt, och händelsen illustrerar bara ett faktum som människor har lite svårt att till sig: språket är inte något som finns färdigt, utan något som uppfinns gång på gång.
Barn lär sig ord, men de uppfinner också de ord de har användning av. Det är därför knappast förvånande att man gång efter annan uppfunnit ett ord för att lysa med ficklampa. Barn älskar ju ficklampor (tacka för det, en liten bärbar sol som man själv kan sätta på och stänga av och rikta vartsomhelst!). Ordkonstruktionen är helt logisk, och därmed kommer den att skapas gång på gång.
Varför har då inte ordet blivit etablerat tidigare? Därför att de vuxna, som oftast avgör vilket språk som tas in i ordböcker, inte längre är lika intresserade av att lysa med ficklampor. För så är det: ens ordförråd och behov av ord ändras med åldern. Själv hade jag till exempel åtminstone fem olika ord med betydelsen spotta i mitt aktiva ordförråd som pojke, men klarar mig nu bra med ett (spottandet är av någon anledning inte lika betydelsefullt i det liv jag lever nu).
När livet förändras behöver man också andra ord. Vi har till exempel i den moderna svenskan fått ett överflöd av ord som nästan inte betyder någonting: pryl, moj, grej, grunka… Givetvis beror det på att vi idag lever i ett överflödssamhälle med massor av föremål, delar, maskiner, apparater och detaljer som man inte känner till namnet på (ofta heller inte själva funktionen). För att vardagslivet ska fungera måste man kunna be människor att flytta på den där mojen eller ge henne den röda grunkan.
Man behöver alltså ersättningsord för okända saker. Ibland kan man höra de märkligaste ord i den här funktionen. Inte bara sådana oklara substantiv som jox, mög och don kan få täcka luckor, utan även ett ord som det numera rätt omoderna utropet tjosan kan dyka upp i de här sammanhangen: ”Han använde nån skum apparat-tjosan.” På liknande sätt används en rad ord för att omtala en person man inte känner närmre: typ, jeppe, lirare, figur, snubbe osv. Jag har även hört sådana specifika ord som polyp och prussilusk användas (prussilusk förstås efter Astrid Lindgrens Prussiluskan) – ”Vad heter han prussilusken där borta?”
Folketymologier:
komframåsäj (konferencier)
skärkötteri (charkuteri)
undervisitet (universitet)
ryggmatism (reumatism)
lägga rabarber
(lägga embargo)
Gustav Jansson-sängar
(gustavianska s)
professoriskt
(provisoriskt)
situationstecken
(citationstecken)
läppsyl (lypsyl)
Många tycker att sådana här ord är för oklara till sitt innehåll, de känns okunniga och nästan lite slafsiga. Men det är i så fall bara det betyg vi får sätta på vårt samhälle. Vi lever i en värld med en massa föremål och människor omkring oss som vi inte har en rimlig chans att känna till. Informationstrycket är så högt att det är omöjligt att begära att folk alltid ska känna till det rätta ordet för allt runt omkring dem.
Samhällets förändringar måste alltså nödvändigtvis leda till att vi får nya ord. När folk börjar trycka upp tårtor i ansiktet på politiker och andra kändisar måste vi kunna prata om det. Det är ju egentligen rent praktiskt samma handling som att mula någon, men man använder grädde, vaniljkräm, sylt och sockerkaka istället för snö. Eftersom man inte gör det för att vara lekfullt taskig utan för att markera en symbolisk protest, får handlingen ett annat värde – och ett nytt ord behövs.
Ett förslag var att kalla detta för att betårta någon, vilket har en onödigt formell klang som också rimmar illa med själva företeelsen. Ordbildning med be- har sina rötter i tyska lånord, och är inte särskilt levande i nutida svenska. Betydligt smidigare är att bilda ett verb direkt, att tårta någon, helt enkelt. Detta ord har också börjat användas, och till det logiskt nog även orden tårtning och tårtare (den som utför dådet; världsledande tårtare är för övrigt belgaren Noël Godin, som tårtat bland annat Bill Gates, Karl Lagerfeld och Kenny Rogers.)
Med politiska handlingar och förändringar kommer förstås många nya ord. Från de senaste åren finns sådana nyskapelser som skurkstat och kravallturism. Det sistnämnda syftar förstås på kringresande ungdomar som protesterar mot orättvisorna i världsekonomin. Att betrakta dessa som turister är kanske ett försök att ta udden av det seriösa i deras protest.
Nya begrepp som utbränd och stressexpert hänger förstås ihop med det överaktiva moderna livet. Jag har även hört åksjuk användas i överförd betydelse: när det helt enkelt går för fort omkring någon. På ett liknande sätt kan fartblind användas om personer som låter sig dras med i arbeten och projekt på ett sådant sätt att de helt tappar kontakten med omvärlden. Det här är logiska och lättbegripliga liknelser (metaforer), ungefär som när man talar om torrsim när man har teknisk repetition utan publik.
Nyord:
mobilblottare
tokpiercad
lådvin
maxtaxa
upplevelsecenter
öråd
sjuknärvaro
butiksby
privatreligiös
terroristchic
beslutsimpotens
stressexpert
Ett mycket talande ord för vår tid är mobilberoende. Det förekommer som ett etablerat begrepp bland yngre människor. För typer som hänsynslöst står och skriker ut sitt privatliv i mobiltelefoner i offentliga miljöer (på bussar, i snabbköp) har jag hört mobilblottare – ett nog så illustrativt ord.
Idag säger vi mobil om mobiltelefonen – ett bra exempel på hur nya saker förkortas när de blir populära. Ord som används ofta behöver vara smidiga och relativt korta – fem stavelser är alldeles för mycket. Och risken att man skulle blanda ihop det med en sån där grunka som spädbarn har hängande över sängen är ju närmast mikroskopisk.
Man säger inte heller e-mail i dagligt tal utan mejl och mejla. Och sms-skickandet, som bland yngre bekväma och lite blyga svenskar blivit kioskvältarpoppis över en natt, omtalas i dagligt tal som att messa. Talande är för övrigt det nu etablerade begreppet sms-tumme, en åkomma som har sitt tydliga släktskap med musarmen.
Även det populära tatuerandet har fått ett kort och effektivt vardagsord: gadda. Andra beteendemässiga förändringar som resulterar i nya ord är exempelvis solande, som i dagligt tal kallas pressa (”Åka ner till Mallis å bara ligga å pressa en vecka”). Ritualen inför en fest eller uteliv, med allt vad den nu kan innebära av duschning, hårfix, sminkning och klädprovning, har också fått ett nytt namn: piffa. Sedan tidigare har vi ju uttrycket ”piffa upp sig”, men nu används piffa som ett vanligt verb – ”Jag behöver minst en timme på mig för att piffa.”
Mäklarsvenska:
liten pärla
måste ses
flexibel planlösning
toppskick
sjöglimt
yteffektiv
bevarad charm
milsvid utsikt
i en klass för sig
södervänd
visst renoveringsbehov
För att vi ska kunna uttrycka de nya dimensioner som uppstår i tillvaron måste vi tänja lite på språkets gränser. Det har till exempel under senare årtionden blivit allt vanligare att bilda kortord till verb, som åk (till åka). Här är det bara fantasin och våra behov som sätter gränserna – fix, lev, ljug, res osv. Flyt och oflyt har redan etablerat sig (från sportens värld) liksom släpp (skivsläpp, hjärnsläpp). Kreativa barn har också försett oss med det utmärkta tänk. Det är bara för oss att fylla på.
Jag hörde en person berätta att han haft ett sjunk, dvs en period präglad av motgångar och depressionstendenser. Det är mycket målande och begripligt! Förhoppningsvis blir det snart accepterat, liksom att prata om någons längt (ett konkretare ord än det till betydelsen vidare längtan).
Jag vet att många ryggar här: längt, vad är det för ett fult ord!? Men det är helt i sin ordning. Ni ska tycka att det är ett fult ord, särskilt ni över femtio, för vi är alla av naturen konservativa, och det blir bara värre med åren. Men – alla ordformer har varit nya. Under första hälften av 1900-talet förfasade sig folk över groteska nyheter som blir och arton – allt annat än bliver och aderton var oacceptabelt. Språk är som nästan allting annat en vanesak.
När det inte går att göra kortord får man använda en ändelse. Den utomordentliga Brita af Geijerstam skriver i en av sina barnverser om en flicka som haft två gråtningar samma förmiddag. Vi förstår omedelbart vad det är fråga om. På samma sätt kan man bilda nya ord efter behov: firningar, åkningar, kliningar (till klia). Nybildningar är också de utmärkta härvaro, därvaro med åtföljande verb: att härvara, skapade efter närvaro, frånvaro.
Stillsamma hemaktiviteter:
softa
mysa
gona sig
ta det lugnt
slappa
chilla
ligga lågt
dröna
ligga på sofflocket
pilla sig i naveln
dega
Man kan också bilda nya ord genom att forma personord till verb: stekare är populärt bland ungdomar, hämtat från steka i betydelsen ’dumpa’, ’spola’. En stekare blir då en dryg och lite glassig person, ursprungligen alltså en som har makt och status att spola andra. Utifrån samma logik har jag hört strejkare, tråkare (som tråkar ut folk) och vägrare.
Vi skulle också behöva en ordform för den som har blivit utsatt för lögner. Idag måste man använda krångliga omskrivningar som just ”utsatt för lögner” eller det inte helt lämpliga bedragen. Jag skulle här vilja föreslå ljugen. (”Han blev ljugen rakt i ansiktet.” ”Problemet är att hon inte förstår när hon blir ljugen.”)
Den konservative kan reagera på en sådan form och skulle kanske i så fall föredra beljugen eller dylikt. Men det är en onödigt stel bildning – ordet är fullt förståeligt i sin kortare form (”Vem har blivit ljugen?”). Ett alternativ skulle kunna vara lögnad, men jag tycker att ljugen är mer direkt och begripligt.
Det har länge stört mig att man i svenskan måste säga den längst till höger istället för att bara säga den högraste. Att man idag i standardspråk inte använder former som högraste och vänstraste, beror bara på vanans makt. Vi har traditionellt inte komparerat de orden, därför är vi ovana vid sådana former.
Det tycker jag vi skulle kunna komma överens om att strunta i. Precis som vi säger den yttersta eller den mellersta skulle vi mycket väl kunna låta det bli rumsren svenska att säga den vänstraste.
Jag vill här passa på att försöka lansera ett ord som jag tycker att man ofta saknar i svenskan: vuxendom (i analogi med barndom, ungdom). Det är ett ord som då och då spontant bildas, eftersom man behöver det i resonemang om livets olika åldrar och förutsättningar. Men det skulle behöva etablera sig. Det är en helt adekvat översättning av engelskans adulthood, som på svenska ofta får ersättas med haltande omskrivningar av typen mogen ålder. Engelskans terminologi är också allmänt mer detaljerad, man har även babyhood (vilket vi får översätta med spädbarnsåldern) samt (de visserligen lite ovanliga och rätt litterära) boyhood och girlhood. De sistnämnda skulle alltså motsvaras av pojkdom och flickdom på svenska. Liknande ord har funnits förr: svendom och mödom – och de har ju sedan som alla vet utvecklat en specialbetydelse. I alla händelser är det här mycket användbara ord när man pratar om barndomen ur ett könsperspektiv. En flickdom innehåller betydligt mer fnitter, dagböcker och luktsuddisar än en pojkdom, vilken å andra sidan brukar präglas av en del längdspottning, haksmällar och cykelgäng.
Behoven av ord som flickdom och pojkdom kan kanske vara mindre påtagliga, medan ordet vuxendom är något som allt mer saknats i takt med att kulturen förändras. Detta har att göra med förändringar i begreppen, vilka avspeglas tydligt i andra bildningar till ordet vuxen, som vuxentest, vuxenpoäng osv.
Ordet vuxenpoäng är typiskt för sin tid. Det är relativt nytt men redan etablerat bland yngre. Saker som är typiskt vuxna kan helt enkelt mätas i vuxenpoäng. Att pensionsspara, pyssla i trädgården, handla mat på stormarknad eller ha inneskor med sig i en påse när man går på fest är sådant som ger hög vuxenpoäng. För att nu inte tala om att kunna ha godis hemma utan att äta upp det.
Lån- och översättningsord:
pojke (finska)
alkohol (arabiska)
hjärntvätt (kinesiska)
sommarland (danska)
hatkärlek (tyska)
töväder (ryska)
ansiktslyftning (engelska)
ditt och datt (holländska)
helikopter (grekiska)
punsch (indiska)
Uttrycket bygger på en föreställning om att vuxenlivet är något slags spel, där man tilldelas poäng efter hur man lyckas. På det viset kan man tycka att uttrycket är välfunnet – för det är nog den inställning som många har till vuxenrollen idag. Vuxenrollen har förändrats kraftigt, vilket jag skriver mer om i kapitlet ”Tjejkvinnor och ungdomliga gubbar”. Förr räknades man som vuxen tidigare, ofta från fjorton– femtonårsåldern. I vår kultur drar man ut på ungdomen och skjuter det verkliga vuxenlivet, där man till exempel har fast jobb, bostad och sätter barn till världen, ganska långt framför sig. Därmed blir vuxendomen ett mer urskiljbart begrepp. Den betecknar inte hela livet med undantag av barndomen (det gamla vuxenbegreppet), utan idag en period som inträder delvis genom ett medvetet val.
Man kan tycka att det är konstigt att vi har klarat oss så länge utan det ordet. Men det är väl samma skäl till det som att vi inte behövde något ord för naturen så länge vi alla levde i den. Förr var de flesta tvungna att bli vuxna så snart som möjligt för att kunna arbeta och försörja sig. Idag är vuxenheten något mer relativt och individuellt. Den har med livsstil och vanor att göra, och även om den har en hel del av nödvändighet över sig så bär den också en prägel av lek. En lek där man äter parmiddagar och pussar på kinden. En lek som man kan göra poängsatta tester kring i veckotidningarna, för att komma fram till vem som är mest eller minst vuxen. Hela företeelsen är föremål för mängder av diskussioner. Ska vi kunna föra dem på ett smidigt sätt behövs ett namn på själva livsperioden: vuxendomen.