Den isländska telefonkatalogen är inte sorterad efter efternamn – utan förnamn. Det är förstås för att islänningarna inte har några efternamn i vår mening, men varför har de inte det? Är de helt efterblivna?
Nej, inte alls. Men för att förstå det måste vi börja från början: Varför har vi över huvud taget namn? Är det inte egentligen rätt absurt att varje människa heter någonting? Namn är ju bara ord, hur kan man binda dem vid en människa och påstå att hon har något med det ordet att göra?
Vid närmare eftertanke är det snudd på obegripligt. Vad är det för ett ord egentligen – heter? Fundera en stund på att ni faktiskt heter Niklas eller Lotta, och ni kommer att börja känna er snurriga. Hur kan man ”sätta fast” ett ord på en människa på det sättet? Att man heter något – vad innebär det egentligen, annat än att man ska komma om någon ropar det ordet?
Ja, för oss är det självklart att ha namn, inte bara på människor utan i stort sett på allting omkring oss. Och det räcker inte med sakerna i vår omgivning – vi namnger dinosauriearter som dog ut för miljontals år sedan och stjärnor som är så långt borta att vi bara kan räkna oss till att de finns. Allting ska ha ett namn! Men varför?
Egentligen är det ju ett tvång i detta som är snudd på obehagligt. Stjärnorna och dinosaurierna har ingen som helst möjlighet att klaga, de får finna sig i att bli kallade Ursa Major eller Brontosaurus. Utan överdrift kan man säga att även vi människor blir påtvingade namnen. Man har nämligen inte rätt att vara namnlös, samhället kräver att vi ska heta någonting, minst ett för- och ett efternamn (eller släktnamn, med en riktigare term) – det är det lag på.
Att allt och alla måste ha ett namn visar hur oerhört beroende vi är av språket. Namnet är liksom inträdesbiljetten till det språkliga systemet, eller kanske snarare vår representant där. Jag själv, liksom en rad svenska män, representeras av bokstavskombinationen fredrik. Långt tillbaka har ordet haft en betydelse (’fredsfurste’), men för oss är det bara ett betydelselöst namn. Det är bärarna som ger det dess innehåll. Om jag inte hade mitt namn skulle ingen kunna prata om mig. Det skulle i alla fall bli mycket svårare: ”han där borta” eller ”den stora, ljusa killen”.
Att ha ett namn förenklar saker väsentligt. Men eftersom det finns många ”fredrikar” i landet skulle jag ha svårt att klara mig med bara mitt förnamn. Man skulle blanda ihop mig med en massa andra. Därför måste man ha ett släktnamn också på var och en, på så vis blir jag inte förväxlad hit och dit med Fredrik Belfrage, Fredrik Ljungberg eller Fredrik Offrein. Vi tycker att det är rätt självklart, men det är inte så länge sedan man bara ersatte detta med någon typ av beskrivande tillägg, som tjock eller smålänning.
Och vi behöver bara gå till vårt grannland Island för att hitta en kultur där man fortfarande helt och hållet utgår från förnamnen, precis som vi svenskar gjorde förr. Letar du efter en Patrikur Sigvardsson i den isländska telefonkatalogen så får du slå på Patrikur. Sigvardsson är bara en uppgift om vad hans pappa heter, för att vi ska kunna skilja honom från andra med namnet Patrikur. Islänningarna har helt enkelt bevarat det system som vår och alla andra mänskliga kulturer en gång hade, där släktnamn och efternamn i vår mening helt saknades. För att bevara det här är det faktiskt numera förbjudet på Island att ta ett släktnamn.
Hela idén med att man har ett namn är alltså att man ska ha en egen beteckning. Men redan långt tillbaka i historien har det på sina håll känts otillräckligt med bara ett förnamn. Rolf var exempelvis ett vanligt namn under vikingatiden. Därför möter vi en och annan som fått ett tillägg till det, som Rolf Krake eller Gånge-Rolf. Den förstnämnde brukade kanske ofta rida (krake betyder ’häst’) men den sistnämnde gjorde det garanterat inte. Namnet fick han för att han var så tjock att hästar inte bar honom – han var tvungen att gå istället.
Den här typen av binamn eller smeknamn är alltså mycket äldre än våra släktnamn. När vi kallar folk för Bus-Roffe eller Lill-Babs följer vi alltså en mer ursprunglig tradition än när vi använder de officiella formerna. Det går en obruten tradition från Gånge-Rolfs dagar via exempelvis Fet-Mats (legendarisk fetlagd arbetare i Falu koppargruva på 1600-talet) till våra dagars Socker-Conny eller min egen uppväxts Video-Vello (den första killen som hade video i grannskapet).
Binamn, eller smeknamn som vi ofta säger, kan också stå som ett direkt tillägg till förnamnet, typ Emund Slemme. Det här är inte jämförbart med våra efternamn, eftersom binamnen inte gick i arv. Det var alltså Emund själv som var slem (det vill säga ’elak, beräknande’), det var inget som berörde hans släktingar. Magnus Minnesskölds son kallades Birger Jarl, vars son i sin tur gick under namnet Magnus Ladulås.
Det här hör till det charmiga med det medeltida Skandinavien, att inte bara vanligt folk utan till och med kungar kan heta saker som Harald Hårfager, Sven Tveskägg, Blotsven och Erik läspe och halte. Det är nu tyvärr inte säkert att den sistnämnde verkligen kallades så när han levde. Det fanns gott om Erikar på medeltiden, och det enda personliga vi vet om honom är just att han läspade och var halt – det står nämligen i ”Erikskrönikan”. Men både Läsper och Halt förekommer som binamn under medeltiden, så om han bar dessa binamn var han inte alls ensam om det. Men att han lyckades pricka in bägge lytena har förstås gjort honom till en prisvinnande namnprofil bland svenska medeltidskungar.
Det svenska samhället kan inte ha varit så formellt om man kunde ha ett statsöverhuvud som gick under beteckningen läspe och halte. En annan kung, som hade litet huvud, kallades Ragvald Knaphövde (knap, ’liten’, ’knapp’). Det verkar för övrigt vara en rätt tidlös namngivningsgrund – en kille på min gymnasieskola som var påfallande småhövdad gick under namnet Äppelhuvet.
Men det är inte alltid lätt att i efterhand lista ut orsakerna bakom ett medeltida smeknamn. När någon kallas för Olav Gravlax kan man tänka sig massor av olika förklaringar. Det minst sensationella är förstås att karln ifråga har ”sålt lax eller tyckt särskilt mycket om lax”, såsom personnamnsexperten Ivar Modéer, vilken skrivit en innehållsrik bok i ämnet, uttrycker det på sitt återhållet torra och småtrevliga sätt.
Sanningen kan lika gärna vara att han misslyckats med att grava en lax eller glömt eller tappat bort en. Kanske åt han en gång en hel alldeles själv. Han kan också ha stulit en gravlax, satt sig på en, fått en i huvudet, somnat ovanpå eller varför inte halkat på en. Det får vi förstås aldrig veta.
Men principerna för sådana här smeknamn är nog egentligen ganska tidlösa. Grunden är ofta en händelse som man pratar om och som sedan förknippas med personen ifråga. Ibland kan den vara någorlunda utläsbar av namnet. En klasskamrat till mig i gymnasiet lyckades med konststycket att kliva i samma hundskit tre gånger samma dag, och fick därefter heta Hundbajsar-Uffe. En annan kille fick en fet gäddwobbler av modellen Rappala i örat i samband med en fisketur, och kallades därefter Ove Rappala. En initierad hobbyfiskare skulle alltså kunna knäcka ett sådant namn, medan andra smeknamn är minst sagt omöjliga att se den bakomliggande orsaken till. En svensk skolelev på 1930-talet gick under namnet Diman – helt obegripligt om man inte har bakgrundshistorien: han hade under en tysklektion envist hävdat att det hette die man (alltså feminin böjning av ett uppenbart manligt ord).
Mycket tyder på att principerna var ungefär desamma på medeltiden. Vi kan alltid spekulera om förhistorien, och namn som Blek, Gammal, Blind, Fet, Skelig (skelögd), Dyster, Galen, Glad och Grym kräver inte så mycket fantasi. Även binamn som Kruslock, Långnäsa och Flottskalle är fullt begripliga – fast man måste i det sistnämnda fallet förstås ha varit närmast osannolikt fet i håret för att det skulle vara utmärkande i ett tidevarv när schampo inte ens var påtänkt. Att 1300-talskillen Simon Flaxöga troligen hade problem med ett alltför ymnigt blinkande är ingen vågad gissning; en kille med samma problem på min gymnasieskola kallades för Blinkfyren.
Lite knepigare börjar det bli när folk heter sådant som Hjässa, Huvud, Käft, Nacke, Skalle, Tand, Fot och Hals. Oftast har väl kroppsdelen varit skadad eller inblandad i någon beryktad händelse, såvida den inte bara varit utmärkande för personen. Modéer menar att Per Olsson med axlarna (en stockholmare på 1400-talet) förmodligen hade ett par kolossala axlar. Man kan nog också tänka sig att han knappt hade några axlar alls. Ironi fanns redan på medeltiden.
Utan bakgrundsfakta kan vi aldrig säkert förklara sådana riktigt färgstarka medeltida binamn som Kolben, Ödla, Mört, Broms, Skuta, Lås, Säck, Vadmal och Bastukvast (Karin Bastukvast bodde i Stockholm på 1500-talet). Vi kan här bara ana oss till folk som har glömt att låsa något viktigt, tagit fel på mört och annan fisk, ljugit om att de haft en skuta, haft ansvar för sopningen av bastun, glömt en säck eller gått omkring och rapat lök en hel dag – som kanske Harald Lök gjorde till omgivningens allmänna missnöje. För att nu bara komma med några hypotetiska förslag. Från någon händelse borde också namn som Olof Hand i säck (snyltat ur någon säck?) eller de senmedeltida stockholmarna Lasse Dyrtköp (förmodligen gjort någon riktigt dålig affär) och Anna Godemåltid komma.
Vi ska inte glömma bort att sådana här namn också kan komma från personens favorituttryck. Säkert hade Laurens I Besta Matto (’på bästa sätt’) fått sitt namn så. En skogarbetare i Härjedalen i modern tid kallades Strannsatt, eftersom han brukade vigga pengar med motiveringen ”Ja ä alldeles strannsatt”. I min barndom hade vi en utomordentligt artig tobakshandlare som gick under namnet Tackar tackar, och han tycks ha en och annan namne runt om i landet.
Inför vissa namn pendlar man någonstans mellan nyfikenhet och avsmak. Hur hade det varit att stifta bekantskap med Magnus Surben, Elin hal i hand och Elin Katthjärna? Hur såg egentligen 1300-talssmålänningen Torsten Trollskalle ut? Och hur pass läcker var den korv- och inälvsmat som Sketna Gertrud Syltekona tillhandahöll i 1500-talets Stockholm?
Som vi ska se börjar binamnen bli ovanligare i takt med att folk skaffar sig släktnamn. Ännu på 1600-talet kunde högadelsmän gå under namn som Grov-Johan (Johan Gyllenstierna, som var en allmänt storvulen och mäktig karl) och Resare-Bengt (Bengt Oxenstierna, Axels kusin, som gjorde långa resor och bland annat besökte Afrika – mycket ovanligt då). Och bland vanligt folk förekommer det långt in på 1700-talet att man figurerar i rättegångsprotokoll och liknande som Olof Långe, Lisbet Rödnacka eller Anders Nordan i gränd.
Och som ni alla vet lever binamnen fortfarande kvar, de har bara fått en mycket mer informell prägel. När alla människor har ett släktnamn behövs de inte längre i offentliga sammanhang, och då blir de undanskuffade till privatlivets olika skrymslen, där de dock ännu används friskt. Men en frizon har också utvecklats inom sportens värld. Ni har säkert själva en eller annan gång grunnat på varför det bland idrottare lever och frodas alla former av mer eller mindre underliga smeknamn och binamn.
Det är inte särskilt konstigt. De moderna sporterna utvecklades mycket under 1800-talets slut och de första decennierna på 1900-talet. Då hade alla börjat bära släktnamn och binamnen hade egentligen blivit onödiga – såvida folk inte hade väldigt vanliga namn som Erik Johansson eller Sven Karlsson. Men den privata och informella känsla som odlades inom sportens och speciellt lagidrotternas värld (”kom igen nu, gubbar!”) verkar liksom kräva den här typen av mer spontana namn.
Fotbollsord:
tåfjutt
löpa i djupled
luftpastej
målspottare
understöd med press
strumprullare
hänga tvätt
göra sin motståndare
skyttekung
löpvillig
nickskarv
mittlås
Uppenbarligen är det en tradition som man tagit med sig från den ”gamla världen”, där saker och ting var lite mer informella. På sätt och vis är ju hela idrottsvärlden en rest av människans mer ursprungliga behov av kraftmätningar, kamp, lek och allmänna fysiska aktiviteter. Det gick inte an att ha folk som sprang omkring och stojade, kämpade och hetsade varandra i det moderna samhället utan man fick bygga speciella arenor, hitta på regler och sätta på dem särskilda dräkter för att få lite kontroll över det hela. Vi skapade helt enkelt en egen domän för kamplusten som vi kallar sport, och där ryms även det urgamla binamnsskicket – rätt oförändrat från Gånge-Rolf via Lill-Strimma till Kongo-Kim.
Redan runt 1900 hade det blivit legio att sportsmän hade – ja, i det närmaste var tvungna att ha – ett binamn. Låt mig bjuda er på ett litet smakprov ur en förteckning över svenska idrottsmän från 1930-talet: Bagarn, Banken, Brandkårn, Budda, Cirkus, Den elektriska, Doktorn, Dubbel-Jerker, Farsan, Fransman, Greven, Gävle, Indianen, Japan, Knata, Kusken, Loppan, Målarn, Möss-Olle, Negern, Ribba, Rövarn, Skeppsmäklarn, Slaktarn, Småland, Spöket, Suggan, Sövar-Nisse, Tomten och Turken.
Vi känner igen stilen, även om den här traditionen haft en nedåtgående trend de senaste årtiondena. Men att de här namnen ofta fyller funktioner som annars våra släktnamn ska ha, bevisas väl av att de inte sällan går i arv (precis som släktnamn). Nils Buttis Johansson, fotbollsspelare i Skara, kallades så för han hade för vana att ”butta” in bollen med hjälp av huvudet. Hans söner kallades Leif Buttis och Hasse Buttis. Samma sak med Åke Kråka Johansson, vars barn fick bära faderns tillnamn – givetvis inte officiellt, men ändå. En tjej i min barndom hette allmänt Tåten, efter hennes far, en handbollsspelare som kallades så. Vi kan hitta hur många exempel som helst. Ibland har man till och med gjort det officiellt. Sven Tumba Johansson heter numera Tumba i efternamn, liksom hans barn.
Utvecklingen till vår moderna situation, där alla har ett förnamn och ett efternamn, och smeknamnen blivit en parentes, hör förstås ihop med hela samhällets utveckling. Smeknamnen har ju egentligen inte försvunnit – nästan var och varannan har ett eller flera – det är bara utrymmet där vi använder dem som blivit mer inskränkt. (Om man nu inte tagit ut sitt smeknamn i offentligheten, som exempelvis Pugh Rogefeldt – egentligen Torbjörn – eller Loket Olsson – egentligen Leif.)
Världen har växt, helt enkelt, och ju större världen blir, desto mer krav ställs det på att varje människa ska ha en ”formell beteckning”. Alltihop är en händelsekedja där ribban hela tiden höjs och där man till slut kommer fram till våra dagars personnummer. Vi ska snart återkomma till det.
Men om nu alla människor från början bara hade förnamn, vem var det som började använda efternamn i vår mening, alltså namn som ärvdes av barnen?
Utan tvekan hittar vi de äldsta exemplen bland adelsmän, och de kommer i enstaka fall redan på medeltiden. Men till en början ärvs de inte med någon regelmässighet, utan ungefär som de tidigare exemplen från idrottsvärlden. Det är ibland hopplöst svårt att förstå principerna. Thord Bonde på 1300-talet hade exempelvis två söner, som bägge också bar detta namn. Thords bror Erengisle (!) kallade sig däremot inte Bonde, men den ene av hans två söner gjorde det (Peter Bonde) och sedan vidare alla hans ättlingar, medan den andra brodern gick under namnet Ragnvald Puke. Lätt obegripligt, men efternamn i vår mening är det knappast fråga om.
Det var adelsmännen som först behövde ett extra namn eftersom de rörde sig mer och mer runt om i landet, och då var deras förnamn inte alltid tillräckligt unika. Den svenska adeln förändrades mycket under 1500- och 1600-talen, den blev mer berest, internationell och allmänt världsvan. Och på kontinenten, där folk levde tätare, hade många redan börjat lägga sig till med släktnamn. I Italien började det redan under tidig medeltid. Där var namnen ofta grundade i platsen man kom ifrån.
I Sverige utvecklades däremot en annan tradition; våra gamla adelsnamn har oftast sin bakgrund i symboler som medeltidens riddare bar. De äldsta adelssläkterna hade då redan i flera hundra år haft sina symboler på skölden, men först under senare delen av 1500-talet började man så smått använda dem som namn.
Namnet är då ett försök att i ord ”översätta” den bild eller det vapen som adelsmannens soldat bar på sin sköld. Släkten Vasa hade helt enkelt en vase (’sädeskärve’) på sin sköld, Bielke en träbjälke och Uggla just en sådan fågel. Den vakne läsaren kan då själv räkna ut vad familjer som Lejonhuvud, Rääf, Gyllenstjerna, Horn, Tre Roser och Bååt hade på familjeskölden. Lite marigare kan det vara med vissa av de mer pittoreska gamla släktnamnen: Natt och Dag (hälften mörkblått, hälften ljusgult), Blåpanna (en afrikan) och Oxenstierna (ett oxhuvud; stirn, ’panna’ på tyska).
Det kunde förstås hända att två skilda släkter, i olika delar av landet, haft samma symbol på skölden och därmed också fick samma namn. För att markera att de var olika släkter gjorde man då ett tillägg om var man kom ifrån, såsom Stråle af Ekna, Stråle af Sjöared. Detta af betyder helt enkelt ’från’ på äldre svenska, men kom i de här namnen att betraktas som ett adligt kännetecken. Därför användes det i nybildade namn på 1600-talet, som af Klingspor, af Klint osv. Där betyder det inte ett smack, utan är bara till för att se lite snyggt ut.
Men det tar lång tid för släktnamnen att slå igenom mer allmänt, även inom adeln. Gustav Vasa (1496–1560) kallas så av oss, men själv verkar han inte ha använt sitt adliga namn – när han undertecknar något är det som Göstaff Eriksson och liknande (alltså helt enligt samma princip som islänningarna använder än idag, Gustavs pappa hette Erik – och var för övrigt en riktig hårding). Gustav Vasa skulle alltså säkert ha blivit förvånad om han fått veta att han skulle gå till historien under ett namn han själv aldrig använde, och lika paffa skulle förmodligen Karl Knutsson Bonde och Katarina Stenbock ha blivit.
Ännu under 1600-talet verkar förnamnet ha varit den absolut viktigaste och mest använda delen av namnet. Även riktigt höga höns som Per Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie omnämns i vardagslag med enbart förnamn och titel (Grev Peder, Grev Magnus). I det sammanhanget kan man lägga märke till att det heter Grev Turegatan i Stockholm efter Ture Bielke. Någon Ture Bielkegatan var det inte tal om, lika lite som någon de la Gardiegatan. Den gata som är uppkallad efter Magnus Gabriel de la Gardie heter Grev Magnigatan. På det här viset kan man faktiskt skilja ”gamla” gatunamn (som folk själva hittat på) från mer ”moderna” (som någon stadsplaneringsnämnd slagit fast). Torkel Knutssonsgatan och Wollmar Yxkullsgatan är namn från stadsregleringen i slutet av 1800-talet. Hade de varit gamla namn så skulle de ha hetat Marsk Torkelgatan och Herr Wollmargatan eller liknande.
Först om det fanns två Grev Magnus i grannskapet och det började bli risk för sammanblandning, behövde man sitt släktnamn. Man använde dem alltså inte mer än nödvändigt – det gör inte heller vi med våra efternamn, och framför allt inte med våra personnummer. Vi vet att vi har dem, vi kan dem, men använder dem sällan i vardagslivet. Vi tilltalar inte folk med efternamnet – typ ”Hej, Fredrik Lindström!” – annat än om det handlar om något speciellt förtydligande. Och om någon skulle presentera sig med sitt personnummer, skulle det klassas som helt rubbat.
Jag tror att adeln till en början hade ungefär samma förhållande till sina släktnamn. Precis som vi uppger våra personnummer till försäkringskassan, kunde nog Grev Magnus pressa ur sig sitt släktnamn de la Gardie vid enstaka tillfällen, om det fanns anledning till det. Men det ingick inte i vardagslivet. Det har tagit lång tid för släktnamnen att verkligen bli en del av människors aktiva identitet. Man kan lägga märke till att den urgamla släkten Natt och Dag inte börjar använda sitt namn förrän en bit in på 1700-talet. Vid den tiden kan man också fortfarande se att släktnamnen inte sällan fungerade ungefär som ett binamn. Magnus Stenbock, som var med Karl XII i Ryssland och härjade, tycks allmänt ha kallats för Måns Bock i lite mer privata sammanhang.
Och en del av de gamla adelsnamnen (de som inte kom från sköldar) har sin bakgrund just i binamn från medeltiden. De är alltså egentligen smeknamn på en person, som sedan börjat gå i arv (en direkt parallell till Sven Tumba, med andra ord). Det anrika namnet Trolle är exempelvis ett gammalt nidnamn som säkert betytt ungefär ’ful som ett troll’. Betydelsen verkar vara levande rätt länge; Anna Trolle, förnäm adelsfru i Stockholm i början av 1600-talet, tituleras Anna Trull (det vill säga ’troll’) i en skämtsam dikt till henne.
En del av de här namnen är alltså inte särskilt smickrande i sin egentliga betydelse. Det tjusiga Sture betyder från början ’den sturige’, alltså ungefär ’tjurig, motsträvig’. Och Puke, exempelvis Erik Puke – en kompis till Engelbrekt – betyder ’djävul’. Till den här kategorin hör säkert också Get och Gylta (det sistnämnda betyder ’sugga’) – bägge är binamn som blivit adelsnamn. Att det skulle ha varit några direkta hedersutmärkelser kan man i alla fall utesluta.
Ibland vet vi inte något om orsaken till det ursprungliga binamnet. Det har ju ett visst underhållningsvärde att den anrika släkten Posse skulle heta Påse på modern svenska (namn bevarar ofta en äldre stavning, jämför med namnen Bååt och Rääf). Man skulle ju gärna vilja veta vad det var för en typ av påse som deras anfader en gång glömde, fastnade i eller kanske envist släpade runt på.
Först på 1700-talet har alltså adelsfolk börjat använda sina släktnamn ”på riktigt”, och nu har också andra börjat följa efter. Prästerna hade börjat tidigt. De var precis som adeln ett rörligt skrå, som först studerade och sedan arbetade någonstans, ofta långt ifrån den egna hembygden. Då behövde man ett tillnamn, och de lärda unga prästerna började på 1500-talet att använda namnen på sina hemorter – fast på latin. Därmed fick man ett lämpligt namn som dessutom talade om var man kom ifrån. Var man ifrån Berg så kunde man kalla sig Montanius (’berg’ på latin), och om man var ifrån Nöbbelöv kunde man ”latinisera” sitt namn till Nobelius. Detta namn har sedan blivit känt i sin förkortade form – Nobel. De gamla prästnamnen fick ofta under 1700-talet sina krångliga ändelser avkortade efter franskt manér – på så vis har vi fått en del vanliga efternamnstyper: Corell (Corelius), Wallén (Wallenius) osv.
Undan för undan hade de här namnen börjat fungera som släktnamn. Man kunde alltså kalla sig Nobelius utan att någonsin ha satt sin fot i Nöbbelöv – namnet var bara något man ärvt efter sin far. Samtidigt uppstod det en massa nya adelsfamiljer. Drottning Kristina adlade exempelvis så mycket folk under sina åtta år som regent att det är svårt att förstå hur hon fick tid över till något annat. Och de nya adelssläkterna hade nu inte någon gammal vapensköld att snegla på, utan de fick använda sin fantasi. Till en början låter de här nyskapade namnen ofta som något som skulle kunna ha funnits på en gammal sköld (Gyllenspetz, Lagercrantz) men ganska snart spårade det ur helt. Man använde huvudsakligen ord som kommit att förknippas med aristokratin: lager, palm, gyllen, silver, hjälm, stam, stolpe, stjärna, svärd – men vartefter de rimliga betydelserna ”tog slut” blandade man och gav med allt mer orimligt innehåll: Hummerhielm, Leijonstedt, Gyllengranath osv. Lite mer pittoreska varianter som kan bära eko av det gamla binamnsskicket förekom också; von Tandenfeldt hade till exempel en stamfader som blivit skjuten i munnen och bar också tre tänder i sitt vapen.
När borgarna under 1600-talet så sakteliga börjar ta sig släktnamn är det egentligen mycket enligt samma princip som i södra Europa. Man tar helt enkelt namnet efter en plats, ofta den egna hemorten: Ekeberg (fr Ekeberget), Lindberg (Lindesberg), Widmark (Vebomark). Med utgångspunkt från detta så utvecklas ett system som uppenbart påminner om adelns i sina kombinationsmöjligheter. Men här är det istället naturnamn man pusslar med: gren, kvist, blad, blom, lund, dal, berg, mark, holm, vall. Från Almby utanför Örebro kommer på 1700-talet folk med namn som Almgren, Almlind, Almlund, Almlöf, Almkvist, Almstedt, Almström. Vår vän Strindbergs förfader kom från Strinne i Ångermanland.
Så småningom, i praktiken under 1800-talet, tappar de här namnen i stort all anknytning till någon hemortsprincip. Det är inte alls ovanligt att folk tar sig efternamn av den här typen efter någon berömd karl i trakten eller kanske efter någon tjusig frikyrkopredikant. Och namnen blir på ytan helt betydelselösa, vilket märks inte minst av att man kan heta så ologiska saker som Granlund, Grönros och till och med Granlöv i efternamn.
Några som verkligen blev påprackade namn för att man skulle kunna hålla isär dem var soldaterna. De fick av sina befäl alla möjliga namn, oftast efter uppenbara egenskaper: Glad, Frisk, Stark, Lugn, Hurtig, Bråttom. Men också deras yrken, härkomst eller en rad andra faktorer kunde ge namnet: Bagge, Smed, Finne, Boja, Mässing, Fors. Dessa var från början inga släktnamn, utan bars bara av den indelte soldaten. Men vartefter det under 1800-talet blev allt populärare med släktnamn började de ärvas i högre utsträckning.
Det dröjde ett tag innan borgarna började med efternamn. I städerna klarade man sig länge med yrkestitlar, vilka skilde folk med samma förnamn från varandra. Man kan annars tycka att det även i en, med våra mått mätt, liten stad som Arboga eller Söderköping skulle bli en väldig massa Anders eller Anna att hålla reda på. Men man hade en jäkla massa olika arbeten. Även i en stad med mindre än tusen invånare fanns oftast 30–40 olika yrken representerade, bland dem sådana kuriösa jobb som vindragare (bar och flyttade vintunnor), bardskärare (barberare/kirurg) och pipare (flöjtspelare). Det fanns kanske en handfull olika Anders i en stad, men det var nog bara en av dem som var skomakare eller borstbindare. Och råkade det finnas två fick den ene bli Långe Anders Borstbindare eller unge A B, eller något annat passande.
Yrkestitlarna hade alltså under medeltiden och ofta långt fram i tiden samma funktion som efternamnen sedan fått. Inte helt förvånande har de också i många språk, framför allt i Mellaneuropa, utvecklats till rena efternamn. I England heter man gärna Smith (smed), Carpenter (snickare), Hunter (jägare), Glover (handskmakare) eller Taylor (skräddare). De vanligaste tyska efternamnen är nästan alla gamla yrkesbeteckningar: Müller (mjölnare), Schultz (byfogde), Fisher (fiskare), Bauer (bonde), Schmitt (smed), Schenker (värdshusvärd).
Man kan då fråga sig varför folk inte heter exempelvis Skomakare, Bagare eller Mjölnare i Sverige. Ja, det har vi inget säkert svar på. Delvis har sådana här saker med rena modenycker att göra. I Skandinavien har man helt enkelt gått en annan väg än på kontinenten; här har hantverkare och arbetare hellre sneglat på prästernas och adelns namnskick än låtit sina yrkesbeteckningar fungera som släktnamn. Det har säkert också haft betydelse att våra yrkesbeteckningar ofta är trestaviga eller längre (slutar på -are) – de ”liknar” därmed inte de oftast tvåstaviga efternamnen och känns därför mindre som namn. Det kan också ha att göra med att det är först mycket sent, när de gamla yrkestitlarna är förlegade, som det blir ”obligatoriskt” med släktnamn hos oss. Redan på 1500-talet hade yrkesnamn börjat ärvas i åtminstone Tyskland.
Fram till mitten av 1800-talet kunde man klara sig bra med bara ett förnamn. Termen släktnamn dyker faktiskt upp i lagen för första gången 1901. Men inte ens då är det något obligatoriskt för alla, utan man anvisar att de som inte har något släktnamn får uppge sin faders namn med tillägget -son. Men de allra flesta hade redan börjat använda ett sådant här gammalt fadersnamn som släktnamn. Det är så alla sonnamnen som utgör stommen bland de svenska efternamnen – (Karlsson, Johansson) – kom till.
För det är först när de här namnen börjar ärvas som de blir släktnamn. Från början är ett tillägg som Eriks son (hopskrivet Eriksson) bara en saklig upplysning, ungefär som en yrkestitel (skomakare, ingenjör, programmerare). Egentligen är Eriks son lika mycket namn som Britta-Stinas son, Evas bror, Anders syster eller Martinas pappa. På 1800-talet hände det att folk kallade sig Britta-Stinasson, men eftersom man levde i ett traditionellt manssamhälle var det ingen som gjorde ett sådant namn till släktnamn.
Det kan tilläggas att våra vanligaste efternamn väl avspeglar namnmodet i Sverige runt mitten av 1800-talet. Johan verkar ha varit det vanligaste mansnamnet (Johansson är vårt mest frekventa efternamn), tätt följt av Anders, Karl, Lars, Sven och Erik.
Med vårt ökade krav på individualitet och profilering under 1900-talet, har de här efternamnen kommit att framstå som alltför vanliga, opersonliga och tråkiga. Man har då istället börjat bilda nya namn, oftast med utgångspunkt från hur de ”traditionella” borgerliga namnen är uppbyggda. Det är de namnen som idag klassificeras som ”tagna”, vilket ju är lite snett. Egentligen är i princip alla namn tagna, om vi bortser från en del knektnamn och gamla adelsnamn.
Precis som skedde med de nybildade adelsnamnen, och som vi snart ska se också med de forntida förnamnen, så spårade hela baletten ganska raskt ur. De flesta sammansättningar som människor idag skapar är tämligen ologiska. Vi tycks ha vant oss vid känslan av att namn helst inte ska betyda något konkret, utan mer bara ska ”kännas” som ett namn. Varför heter annars inga svenskar Sandstrand i efternamn? Eller Aftonkvist, Bergsskreva, Kvällssol, Sommarbris och Ladusvala? Nej, vi vill inte att det vi heter ska betyda något, det blir alldeles för påtagligt. Det ska ju bara vara ett namn.
För den som är sugen på att ta sig ett nytt namn finns det något som heter ”Svenska efternamnsförslag” som man kan beställa från Patent- och registreringsverket. Där finns massor av namnförslag som i regel knåpats ihop av vanliga svenskar (det står vem som helst fritt att skicka in sina förslag dit). Och i stort sett alla namnen saknar någon som helst rimlig betydelse. Men det finns massor att välja på, och för att ni ska få en vink om det stora urvalet tänkte jag här bara återge ett litet smakprov. Det är namnförslag som börjar på det för oss fullkomligt betydelselösa Irm- (ljudkombinationen finns i flicknamnet Irma, som är en förkortning av tyska Irmgard, där ordledet lär betyda ’väldig’ eller liknande). Någon människa har alltså, av för oss helt dunkla anledningar, suttit och lyckats åstadkomma alla de följande alternativen. Det ligger något närmast aggressivt i hela företaget.
Annars är det mycket intressant att studera vad folk ansöker om att få heta i efternamn. En del av mina påståenden om att man inte vill heta begripliga, konkreta saker motsägs nämligen där. Kanske håller trenden på att vända, eller också är det bara enstaka utslag av mer excentriska intressen. Men man kan ju mycket väl tänka sig att namnmodet på den här punkten liksom så många andra moden kommer att bli allt mer individualistiskt i framtiden.
Människors fantasi är det i alla fall inget fel på. Jag har gjort följande urval bland allehanda lustfyllda skapelser som svenskar ansökt om att få bära som efternamn under de senaste åren: