EN NATT I HÖGSÄSONGEN

Var och en vet att tiden i sin förryckthet ibland ur sitt sköte föder annorlunda somrar, särpräglade, degenererade somrar, på vilka det – som ett sjätte lillfinger – någonstans växer ut en trettonde, falsk månad.

Vi säger falsk, eftersom den sällan når sin fulla utveckling. Liksom sent avlade barn sackar den efter i utvecklingen, en puckelryggig månad, ett halvt vissnat och snarare förment än verkligt skott.

Skulden till detta bär sommarens gubbaktiga omåttlighet, dess vällustiga och sena livskraft. Det händer ibland att augusti har gått, och sommarens tjocka gamla stam fortsätter och föder vidare av gamla vanan, ur sitt murkna inre driver fram dessa vildskottsdagar, ogräsdagar, ofruktbara och idiotiska, och ger på köpet, gratis, avgnagda majskolvsdagar, tomma och oätliga – vita, förvånade och överflödiga dagar.

De växer oregelbundet och ojämnt, formlösa och hopväxta med varandra som fingrarna på en vanskapt hand.

Andra jämför dessa dagar med apokryfiska böcker, som i hemlighet smugits in bland kapitlen i årets stora bok, med palimpsester, som i det fördolda infogats bland dess sidor, eller med de vita, otryckta blad, på vilka ögonen mätta av läsning och fyllda av innehållet kan utgjuta bilderna och förlora färgerna på dessa tomma sidor, ser allt blekare och blekare, för att så kunna vila ut på deras intighet, innan de dras in i de nya äventyrens och kapitlens labyrinter.

Ack, denna årets gamla gulnade romans, denna kalenderns stora sönderlästa bok! Där ligger den bortglömd någonstans i tidens arkiv, och dess innehåll växer mellan pärmarna, sväller oupphörligt av månadernas pratsjukhet, av skrytets sanna självbefruktning, av pladder och yrande som förökar sig i den. Ack, också när jag skriver ned dessa våra berättelser, och arrangerar dessa historier om min far i den slitna marginalen till dess text hänger jag mig då inte åt ett hemligt hopp om att de en gång omärkligt ska växa in bland de gulnade bladen i denna den härligaste, sönderfallande bok, att de ska införlivas med det stora prasslet från dess sidor, som ska uppsluka dem?

Det som vi här kommer att tala om, skedde således i denna den trettonde, övertaliga och så att säga falska månaden detta år, på detta dussintalet tomma blad i kalenderns stora krönika.

Morgnarna var vid den tiden besynnerligt råa och uppfriskande. På tidens lugnare och kyligare tempo, på en helt ny doft i luften, på ljusets förändrade konsistens kunde man märka att man hade kommit in i en annan serie dagar, till ett nytt område av Herrens år.

Stämman vibrerade under dessa nya himlar klangfullt och friskt som i en ännu ny och tom lägenhet, fylld av doft av fernissa, färger, påbörjade och oprövade ting. Med en underlig gripenhet prövade man det nya ekot, avsmakade det nyfiket som sockerkakan till kaffet en kylig och nykter morgon dagen före en resa.

Min far satt på nytt i butikens inre kontor, en liten välvd kammare, som var inrutad som en bikupa i mångcelliga dokumentfack som oupphörligt flagade av det ena lagret efter det andra av papper, brev och fakturor. Ur pappersarkens prasslande, ur det oändliga bläddrandet i papperen växte rummets rutiga och tomma existens fram, fram ur det oupphörliga flyttandet av pappersbuntar återupplivades i luften ur de otaliga firmabrevhuvudena en apoteos i form av en fabriksstad, sedd i fågelperspektiv, späckad med rykande skorstenar, omgiven av rader av medaljer och inramad av slingorna och krumelurerna i pompösa et och Comp.

Där satt far som i en fågelbur, på en hög taburett, och dokumentfackens duvslag prasslade med sina pappersbuntar och alla bon och bohål var uppfyllda av sifferkvitter.

Den stora butikens inre blev för varje dag allt mörkare och rikare på förråd av kläde, cheviot, sammet och cord. På de mörka hyllorna, dessa visthus- och kornbodar med sin kall-la, filtliknande färgskala, gav tingens mörka, avslagna färger hundrafalt igen, höstens mäktiga kapital mångdubblades, mättades. Där växte och mörknade detta kapital och bredde ut sig alltmera på hyllorna, som på gallerierna på en stor teater, kompletterades och utökades varje morgon med nya varusändningar, som stånkande, skäggiga bärare ångande av höstlig friskhet och brännvin bar in på sina björnaxlar i lådor och kistor tillsammans med morgonkylan. Expediterna packade upp dessa nya förråd av mättade, kornblå färger, och med dem fyllde och kittade de omsorgsfullt igen alla springor och luckor i de höga skåpen. Det var ett jättelikt register över höstens alla färger, som lades i skikt, sorterat efter nyanser och gick ned och upp som på en trappa av klanger, över färgoktavernas alla skalor. Det började nedtill och prövade jämrande och skyggt altstämmans nyanser och halvtoner, övergick sedan till fjärrans urblekta askgrå, till gobelängblått och växte uppåt i allt bredare ackord, nådde det djupt mörkblå, fjärran skogars indigo och plyschen hos susande parker, för att sedan via hela skalan av ockra, blodrött, rödbrunt och sepia träda in i vissnande trädgårdars prasslande skugga och nå fram till den mörka doften av svamp, till en fläkt av murket trä i höstnattens djupaste vrår och till det dova ackompanjemanget av de mörkaste basar.

Min far skred fram bland dessa arsenaler av klädeshöst och lugnade och stillade dessa massor, deras tilltagande kraft, årstidens lugna makt. Han ville hålla dessa reserver av magasinerad färgprakt intakta så länge som möjligt, var rädd för att splittra och växla detta höstens grundkapital mot kontanter. Men han visste, kände att stunden nalkades och att höststormen, den förhärjande och ljumma stormen, skulle blåsa över dessa skåp och då skulle de ge vika och ingenting skulle förmå hålla tillbaka floden från dem, hindra dessa färgsprakande rännilar från att bryta fram över hela staden.

Högsäsongens tid nalkades. Gatorna blev fulla av liv. Klockan sex på eftermiddagen bröt staden ut i feber, husen fick blossande röda kinder, och människorna vandrade omkring upplivade av en inre eld, sminkade i bjärta färger, med ögonen lysande i ett slags upprymd, vacker och ond feberstämning.

På sidogatorna i de stilla skrymslen som nu vek av mot kvällskvarteren, var staden tom. Bara barnen lekte på de små torgen under balkongerna, lekte andlöst, stojigt och planlöst. De satte små ballonger till munnen för att blåsa upp dem och själva plötsligt svälla upp som kalkoner till stora kluckande plaskande utväxter eller förtuppa sig i en dum tuppmask, röd och galande, eller göra sig till färggranna höstliga vidunder, fantastiska, absurda. Sålunda uppblåsta och galande tycktes de fara upp i luften i långa färggranna kedjor och flyga över staden som höstliga fågelsträck – fantastiska flottiljer av silkespapper och klart höstväder. Eller också körde de varandra på små skramlande vagnar, som spelade med sitt brokiga dundrande från hjul, ekrar och skaklar. Kärrorna for nedför gatan lastade med deras skrik och rullade ända ned till den grunda gula kvällsfloden, där de föll sönder i en ruin av trissor, hjul och pinnar.

Och medan barnens lekar blev alltmer bullersamma och invecklade, mörknade stadens blossande kinder och blommade upp i purpurrött, plötsligt hade hela världen börjat vissna och svartna och snart utsöndrades en bedräglig skymning ur den, som smittade av sig på alla ting. Förrädiskt och giftigt bredde denna skymningssmitta ut sig, gick från ting till ting, och allt den rörde vid började strax ruttna, svartna och föll sönder till stoft. Människorna flydde för skymningen i tyst; panik och med ens hann denna spetälska upp dem, och spred sig som mörka utslag i pannan, och de förlorade ansiktena, som föll av som stora oformliga fläckar, och de gick vidare, utan anletsdrag nu, utan ögon, och tappade mask efter mask på vägen, så att skymningen myllrade av dessa bortkastade larver, som strötts ut under deras flykt. Sedan började allting överväxas med en svart, ruttnande bark, som flagnade av i stora sjok, en mörkrets sjuka skorpa. Och medan allting nedtill löstes upp och blev till intet i denna tysta villervalla, i panik över den snabba upplösningen, vidmakthölls aftonrodnadens tigande alarm däruppe och växte allt högre, skälvde av miljoner blida klockors stilla kvitter, som sattes i rörelse när en miljon osynliga lärkor flög upp och samlades till en enda stor silverskimrande oändlighet. Sedan var det plötsligt redan natt – en stor natt, som ännu växte och utvidgades av vindens fläktar. I dess mångdubbla labyrinter var ljusa bon uthuggna: butikerna – stora, färggranna lyktor, fulla av uppstaplade varor och kundernas sorl. Genom lyktornas ljusa glas kunde man följa hösthandelns bullrande ritual med hela dess besynnerliga ceremoniel.

Denna stora, veckade höstnatt, som växte med skuggorna, utvidgades av vindarna, gömde i sina mörka veck ljusa fickor, påsar med färggrant bjäfs, ett brokigt urval av choklad, kakor, kolonialvaror av olika slag. Dessa små bodar och stånd som var hopsmällda av sockerlådor, grant tapetserade med chokladreklam, fulla av små tvålar, lustigt krimskrams, förgyllt småkrafs, stanniolpapper, trumpeter, våfflor och pepparmyntskarameller i olika färger, var stationer av lättsinne, sorglöshetens skallror, utströdda på en väldig, labyrintisk, vindpinad natts klipputsprång.

Stora och mörka människomassor flöt fram i mörkret, i ett stojande vimmel, till hasandet av tusentals fötter, till sorlet från tusentals munnar – en myllrande, kaotisk vandring, som drog fram utmed den höstliga stadens artärer. Så flöt denna flod fram, fylld av sorl, mörka blickar, listiga ögonkast, sönderstyckade av samtal, sönderhackade av pladder, en enda stor gröt av sladder, skratt och stim.

Det var som om det var höstliga, torra vallmokapslar som strödde ut vallmofrö som var på marsch i stora skaror – skallerhuvuden, skrammelmänniskor.

Min far gick av och an, nervös och med blossande kinder, hans ögon glänste i den klart upplysta butiken och han lyssnade spänt.

Genom skyltfönstret och portalen trängde stadens brus och det dämpade sorlet in från den framflytande mängden. Ovanför butikens tystnad brann en fotogenlampa klart, den hängde ned från det stora valvet och tvingade bort minsta antydan till skugga från alla springor och skrymslen. Det stora tomma golvet knakade i tystnaden och räknade i denna belysning sina glänsande kvadrater på längden och på tvären, ett schackbräde av stora plattor, som knakande samtalade med varandra i tystnaden, de svarade varandra än här, än där med en ljudlig knall. Tygerna däremot låg där tysta och stumma i sin filtaktiga fjunighet och utbytte blickar längs väggarna bakom fars rygg, gav varandra tecken av samförstånd från skåp till skåp.

Far lyssnade. Hans öra tycktes förlängas och förgrenas utanför fönstret i denna tystnad: en fantastisk korall, en röd polyp, som böljade i nattens grumliga vatten.

Han lyssnade och hörde. Hörde med stigande oro människomassornas avlägsna flodvåg närma sig. Han såg sig förfärat om i den tomma butiken, sökte expediterna. Men dessa mörka och rödhåriga änglar var bortflugna. Bara han ensam var kvar, skräckslagen inför de människomassor som strax skulle översvämma butikens tystnad i en plundrande, larmande hop och mellan sig fördela, auktionera bort hela denna rika höst, som under åren samlats i den stora trygga kornboden.

Var var expediterna? Var var dessa välväxta keruber, som skulle försvara de mörka klädesskansarna? Far närde den smärtsamma misstanken att de syndade med människodöttrar någonstans inne i huset. Orörlig och bekymrad stod han med glänsande ögon i butikens ljusa tystnad och hörde inom sig vad som skedde inne i huset, i den stora kulörta lyktans bakre kammare. Huset öppnade sig framför honom, rum för rum, kammare för kammare, som ett korthus, och han såg expediternas jakt på Adela genom alla de tomma och klart upplysta rummen, trappa upp och trappa ned, tills hon lyckades smita ifrån dem och rusade in i det ljusa köket, där hon barrikaderade sig bakom skänken.

Där stod hon andfådd, strålande och road, och klatschade leende med sina långa ögonfransar. Expediterna hukade fnittrande vid dörren. Köksfönstret var öppet mot den stora, svarta natten, som var fylld av drömmar och förvirring. De svarta, halvöppna rutorna brann i återskenet av illuminationen långt borta. Blänkande grytor och damejeanner stod orörliga runtomkring och glänste i tystnaden med sin feta glasyr. Adela stack försiktigt ut sitt målade ansikte med de klatschande ögonen genom fönstret. Hon tittade efter expediterna på den mörka gården, säker på att de låg på lur någonstans. Och nu fick hon syn på dem där de försiktigt gick i gåsmarsch på den smala fönsteravsatsen längs väggen på första våningen, som var röd i återskenet från illuminationen långt borta, och tänkte smyga sig fram till fönstret. Far skrek till av vrede och förtvivlan, men nu hade sorlet av röster kommit helt nära och plötsligt uppfylldes butikens ljusa fönster av ansikten på nära håll, förvridna av skratt, pratsjuka ansikten, som tryckte näsorna platta mot de blänkande rutorna. Far blev purpurröd av upphetsning och hoppade upp på disken. Och när mängden hade erövrat fästet med storm och tågade in i butiken i en larmande hop, tog sig min far upp på klädeshyllorna med ett enda skutt och hängande högt över mängden stötte han av alla krafter i en stor basun av horn och blåste larm. Men valvet fylldes inte av ett sus av änglar som ilade till hjälp, utan i stället besvarades varje klagostön från basunen av mängdens stora skrattande kör.

– Jakub, handla! Jakub, handla! – ropade alla, och detta rop, som hela tiden upprepades taktfast i korus, övergick så småningom till melodin på en refräng, som sjöngs av alla strupar. Då gav min far upp, hoppade ner från den höga avsatsen och rusade skrikande mot klädesbarrikaderna. Vorden jättelik i sin vrede sprang han med huvudet uppsvällt till en purpurröd knytnäve som en kämpande profet upp på klädesskansarna och lät sitt raseri gå ut över dem. Han pressade sig med hela kroppen mot de väldiga yllebalarna och bragte dem på fall, smög sig fram mot klädespositionerna och vräkte ned dem på disken med en dov duns. Balarna flög i väg och vecklade smattrande ut sig i luften som väldiga fanor, hyllorna exploderade överallt i draperidetonationer, som vattenfall av kläde, som om de fått ett slag av Moses stav.

Så vällde då skåpens förråd fram, spyddes våldsamt ut, rann i breda strömmar. Hyllornas färgstarka innehåll rann ut, växte, förökades och översvämmade alla diskar och bord.

Butikens väggar försvann under denna klädeskosmogonis formationer, under dessa bergskedjor, som tornade upp sig i mäktiga massiv. Breda dalar öppnade sig bland bergssluttningarna och under höjdernas breda patos drogs kontinenternas linjer mullrande upp. Butikens inre utvidgades till ett höstligt landskapspanorama, fullt av sjöar och fjärran vidder, och mot bakgrunden av detta sceneri vandrade far bland ett fantastiskt Kanaans veck och dalar, vandrade med stora steg, med armarna profetiskt korslagda bland molnen, och formade landskapet med sin ingivelses slag.

Och där nere, vid foten av detta Sinai, som växt fram ur fars vrede, gestikulerade folket, hädade och tillbad Baal, och handlade. De tog händerna fulla av mjuka veck, draperade sig i färggrant kläde, svepte in sig i improviserade dominodräkter och kappor och pratade osammanhängande och oupphörligt.

Min far växte plötsligt upp ovanför dessa grupper av kunder, uttänjd av sin vrede, och höll ett mäktigt strafftal mot avgudadyrkarna. Överväldigad av förtvivlan klättrade han sedan upp på skåpens höga gallerier, sprang som en besatt på hyllornas kanter, på de blottade byggnadsställningarnas dundrande bräder, jagad av de bilder av skamlös liderlighet, som han anade bakom sin rygg inne i huset. Expediterna hade just nått fram till järnbalkongen i höjd med fönstret, där de klamrade sig fast vid balustraden, grep Adela om livet och drog ut henne genom fönstret medan hon klatschade med ögonen och släpade sina välskapta ben i silkesstrumporna efter sig.

När min far, förfärad över syndens gräslighet med sina gesters vrede växte in i landskapets hot, hängav sig Baals sorglösa folk nedanför åt en ohämmad munterhet. En parodisk lidelse, ett slags skrattepidemi hade fått grepp om hopen. Och hur skulle man också begära att de skulle förhålla sig allvarsamma, detta folk av skallror och nötknäppare! Hur skulle man kunna begära förståelse för fars stora sorger från dessa kvarnar som oavbrutet malde sin brokiga ordmassa! Döva för den profetiska vredens tordön hukade dessa köpmän i sidenkaftaner i små grupper kring tygernas veckberg, och dryftade utförligt och skrattande varans egenskaper. Denna svarta börs smulade på sina rappa tungor sönder landskapets ädla substans, finfördelade den med en skur av vassa ord och nästan slukade den.

På andra ställen stod grupper av judar i färggranna kaftaner och toppiga pälsmössor framför höga vattenfall av ljusa tyger. Det var männen i Stora Församlingen, värdiga och salvelsefulla herrar, som strök sina långa, ansade skägg och förde måttfulla och diplomatiska samtal. Men även i denna ceremoniösa konversation, i de blickar de utbytte, fanns en glimt av leende ironi. Bland dessa grupper vandrade det enkla folket, en formlös massa, en hop utan ansikte och individualitet. Den fyllde liksom luckorna i landskapet, jämnade ut bakgrunden med sitt tanklösa pladders bjällror och skallror. Det var narrinslaget, en dansande hop av Pulcinellor och Harlekiner, som – självt utan seriösa affärsavsikter – här och där kastade löje över de pågående transaktionerna genom sina pajaskonster.

Men så småningom tröttnade den muntra hopen på sina narrstreck och spred sig över landskapets vidare omgivning och försvann där långsamt bland klippformationer och dalgångar. Sannolikt sjönk muntergökarna ihop någonstans i terrängens sprickor och skrevor, som barn som är trötta av leken i lägenhetens vinklar och vrår under en balnatt.

Under tiden promenerade stadens fäder, Stora Rådets män, av och an i grupper fyllda av allvar och värdighet och förde stillsamma, djupa dispyter. De hade spritt ut sig över hela det stora bergiga landskapet och vandrade två och två eller tre och tre på de avlägsna och vindlande vägarna. Deras små mörka silhuetter befolkade hela detta öde högland, över vilket det hängde en tung och mörk himmel, veckig och molnig, plöjd i långa parallella fåror, i silvriga och vita tiltor, i det ena lagret över det andra.

Lampans sken skapade en konstlad dag i detta land – en egendomlig dag, en dag utan gryning och afton.

Min far lugnade sig så småningom. Hans vrede lade sig och stelnade i landskapets skikt och lager. Nu satt han på de höga hyllornas gallerier och såg ut över det alltmer höstliga, vidsträckta landet. Han såg hur man bedrev fiske på avlägsna sjöar. I vart och ett av de små nötskalen till båtar satt två fiskare och lade ut nät i vattnet. På stränderna bar gossar korgar på sina huvuden. De var fulla av den sprattlande, silverglänsande fångsten.

Då märkte man hur grupper av vandrare i fjärran vände huvudena mot himlen och pekade på något med uppsträckta armar.

Och strax började himlen myllra av någon sorts olikfärgade utslag, täcktes av böljande lågor, som växte, mognade och uppfyllde rymden med ett sällsamt fågelfolk, som kretsade och cirklade i stora spiraler som korsade varandra. Hela himlen uppfylldes av deras ståtliga flykt, deras vingslag, de majestätiska linjerna i deras tysta framglidande. Somliga av dem flöt orörligt fram på lugnt utbredda vingar som väldiga storkar, andra som liknade färggranna fjäderbuskar, barbariska troféer, flaxade tungt och klumpigt för att hålla sig kvar på den varma luftströmmens vågor; andra åter slutligen, hjälplösa konglomerat av vingar, kraftiga ben och plockade halsar, påminde om illa uppstoppade gamar och kondorer, som det läcker sågspån ur.

Bland dem fanns tvåhövdade fåglar, flervingade fåglar, där fanns också krymplingar, som haltade i luften i envingad, klumpig flykt. Himlen blev lik en gammal fresk, full av vidunder och fantastiska djur, som kretsade runt, passerade varandra och vände tillbaka igen i färgsprakande ellipser.

Min far reste sig på sin avsats, omgiven av ett plötsligt ljussken, sträckte ut armarna och lockade på fåglarna med en gammal besvärjelse. Han hade känt igen dem, och var djupt rörd. Det var den avlägsna, glömda avkomman till den fågelgeneration som Adela en gång hade skingrat för alla himmelens vindar. Den återvände ny, urartad och yppig, denna konstlade avkomma, detta degenererade och invändigt förtvinade fågelsläkte.

Idiotiskt utdragna till växten, absurt uppförstorade, var de tomma och livlösa invärtes. Dessa fåglars hela livskraft hade satt sig i fjäderdräkten, flödat över till något fantastiskt. Det var liksom ett museum av utdöda arter, en fågelparadisets skräpkammare.

Somliga låg på rygg, de hade tunga, klumpiga näbbar, som liknade hänglås och var nedtyngda av olikfärgade utväxter, och de var blinda.

Hur rörd blev inte far av denna oväntade återkomst, hur förundrades han inte över fåglarnas instinkt, över denna tillgivenhet mot Mästaren, som detta fördrivna släkte hade bevarat i sin själ som en legend, för att slutligen efter flera generationer, den sista dagen före släktets utslocknande, återvända till sitt urhem.

Men dessa blinda pappersfåglar kunde inte längre känna igen far. Förgäves anropade han dem med den gamla besvärjelsen, på det glömda fågelspråket – de varken hörde eller såg honom.

Plötsligt visslade stenarna i luften. Det var gycklarna, detta dumma och tanklösa släkte, som började rikta sina projektiler mot den fantastiska fågelhimlen.

Förgäves varnade far, förgäves hotade han med besvärjande gester, man lyssnade inte till honom, man brydde sig inte om honom. Och fåglarna började falla. Träffade av en projektil hängde de tungt ned och vissnade redan i luften. Innan de nådde marken var de redan en oformlig fjäderhög.

På ett ögonblick täcktes höjden med dessa sällsamma, fantastiska kadaver. Innan far nådde fram till platsen för slakten, låg alla de härliga fåglarna där döda, utsträckta på klipporna.

Först nu, på nära håll, kunde far betrakta hela denna utarmade generation i all dess ynkedom, hela komiken i dess skröpliga anatomi.

Det var väldiga fjäderbuntar, uppstoppade hur som helst med gammalt as. Hos många kunde man inte urskilja vad som var huvudet, eftersom denna påkliknande kroppsdel inte bar några som helst själsliga kännetecken. Några var täckta av raggig, tovig päls, som visenter, och hade en avskyvärd stank. Andra påminde om puckelryggiga, kala, döda kameler. Andra slutligen var sannolikt gjorda av ett slags papper, tomma inuti, men målade i lysande färger utanpå. Somliga visade sig vid närmare betraktande inte vara något annat än stora påfågelsstjärtar, färggranna solfjädrar, som man på ett ofattbart sätt hade blåst något slags liv i.

Jag såg min fars sorgliga återkomst. Den konstgjorda dagen höll på att långsamt anta samma färger som en vanlig morgon. I den ödelagda butiken badade de översta hyllorna i morgonhimlens färger. Bland fragmenten av det slocknade landskapet, bland det nattliga sceneriets rivna kulisser såg far expediterna vakna och stiga upp. De reste sig bland klädesbalarna och gäspade mot solen. I köket i våningen ovanpå malde Adela, ännu varm efter sömnen och med rufsigt hår, kaffe i en kvarn som hon höll tryckt mot sin vita barm, från vilken bönorna lånade glans och värme. Katten satt i solen och tvättade sig.

Bruno Schulz, självporträtt.