BOKEN

I

Jag kallar den helt enkelt Boken, utan några som helst attribut och epitet, och det finns i denna avhållsamhet och begränsning en hjälplös suck, en tyst kapitulation inför transcendensens oändlighet, när intet ord, ingen allusion förmår blänka till, dofta, flöda av den skräckens rysning, av en föraning av detta ting utan namn, vars första bismak på tungspetsen överstiger vår hänförelses kapacitet. Vad hjälper adjektivens patos och epitetens överdåd mot detta ting utan gräns, mot denna oberäkneliga härlighet? För övrigt kommer den läsare, den sanne läsare, till vilken denna berättelse vänder sig, ändå att förstå, när jag ser honom djupt in i ögonen och låter dess ljussken glimma ända på deras botten. I denna korta men intensiva blick, i min flyktiga handtryckning, kommer han att fatta, röras, känna igen – och sluta ögonen av förtjusning över sin djupa insikt. Ty håller vi inte alla varandra hemligen i handen under bordet som skiljer oss åt?

Boken… Någonstans i barndomens gryning, i livets första dagbräckning lystes horisonten upp av dessa milda ljus. Den låg där höljd av ära på min fars skrivbord, och far satt tyst fördjupad i den och gned med ett spottfuktat finger ovansidan på dess avdragsbilder, tills det blinda papperet började fördunklas, mattas, skymta otydligt i en salig föraning och plötsligt flagnade av i papperstussar och uppenbarade något påfågelsögt och ögonfransat och blicken försjönk allt mattare in i en jungfrulig gryning av gudomliga färger, i en underbar fuktighet av renaste azurblått.

O, när fjällen föll från mina ögon, o, denna invasion av ljus, o, saliga vår, o, far…

Ibland steg far upp från Boken och gick sin väg. Då blev jag på tu man hand med den och vinden for över dess sidor och bilderna trädde fram.

Och när vinden stilla vände bladen och blåste fram färger och figurer, for det en rysning genom textens spalter, som släppte ut flockar av svalor och lärkor. Så flög den bort, föll sönder, sida efter sida och sjönk mjukt in i landskapet, som mättades av dess färgrikhet. Ibland sov den och vinden satte den sakta i rörelse som en centifolieros och öppnade kronbladen ett efter ett, ögonlock under ögonlock, alla blinda, sammetsmjuka och sovande, där de i sitt innersta på botten gömde på en azurblå pupill, en påfågelskärna, ett skrikande kolibribo.

Detta var mycket längesedan. Min mor fanns ännu inte då. Jag tillbringade dagarna på tu man hand med min far i vårt rum, som den gången var stort som hela världen.

Kristallprismorna som hängde ned från lampan uppfyllde rummet med brutna färger, med en regnbåge som var kringstänkt i alla vrår, och när lampan vred sig i sina kedjor, vandrade hela rummet i regnbågsfragment, som om de sju planeternas sfärer förflyttade sig och kretsade genom varandra. Jag tyckte om att stå mellan fars ben och famna dem från båda sidor, som pelare. Ibland skrev han brev. Jag satt på skrivbordet och betraktade fascinerat namnteckningens krumelurer, komplicerade och vindlande som en koloratursångares drillar. I tapeterna knoppades leenden, ögon kläcktes fram, slog kullerbyttor. För att roa mig blåste far såpbubblor ur ett långt halmstrå in i regnbågsområdet. De stötte mot väggarna och brast, men lämnade kvar sina färger i luften.

Sedan kom min mor och det var slut med denna tidiga, ljusa idyll. Förförd av min mors smekningar glömde jag bort min far, mitt liv slog in på en ny, föränderlig bana, utan högtider och under, och kanske hade jag glömt bort Boken för alltid, om det inte hade varit för denna natt och denna dröm.

II

Jag vaknade en gång en mörk vintergryning – under mörkrets drivor brann det långt där nere en dyster morgonrodnad – och som jag alltjämt hade ett myller av dimmiga figurer och tecken under ögonlocken, började jag i min smärta och fåfänga sorg yra obegripligt och osammanhängande om den gamla, försvunna Boken.

Ingen förstod mig och uppretad över denna enfald började jag på det mest påträngande sätt kälta och käxa på mina föräldrar i min otålighet och feberyra.

Barfota och i bara nattskjortan rotade jag darrande av upphetsning i fars bokhylla, och besviken och arg skildrade jag i min vanmakt för det häpna auditoriet detta obeskrivliga ting, som intet ord, ingen bild, tecknad av mitt darrande och förlängda finger kunde göra rättvisa. Jag tröttade totalt ut mig med mina förvirrade och motsägelsefulla redogörelser och grät i min vanmäktiga förtvivlan.

De lutade sig rådvilla och besvärade över mig, skamsna över sin egen vanmakt. Innerst inne var de inte utan skuld. Min häftighet, mitt otåligt pockande och vredgade tonfall gav mig sken av att jag hade rätt och övertaget att ha välgrundad orsak att klaga. De kom springande med olika böcker som de tryckte i händerna på mig. Jag avvisade dem harmset.

En av dem, en tjock och tung foliant, försökte min far upprepade gånger sticka till mig med skygg uppmuntran. Jag öppnade den. Det var Bibeln. På dess sidor såg jag djurens stora vandring, den flöt fram över landsvägarna, förgrenades i marscher över ett avlägset land, jag såg himlen helt fylld av fågelflockar och flaxande, en väldig omvänd pyramid, vars topp vidrörde Arken.

Jag lyfte blicken förebrådande mot min far: – Du vet, far – ropade jag – du vet mycket väl, gör dig inte till, slingra dig inte! Den här boken har avslöjat dig. Varför ger du mig den där förvanskade apokryfen, en tusende kopia, en klumpig förfalskning? Var har du gjort av Boken?

Far vände bort blicken.

III

Veckorna gick och min vrede lade sig och stillades, men bilden av Boken brann vidare med klar låga i min själ, en stor, prasslande kodex, en stormande Bibel, där vinden blåste genom bladen, och plundrade den som en väldig, bladfällande ros.

När min far såg att jag var lugnare, närmade han sig försiktigt en gång och sade med ett tonfall som ett hovsamt förslag: – I själva verket existerar det bara böcker. Boken med stort B är en myt, som vi tror på i vår ungdom, men som man allteftersom åren går upphör att ta på allvar. – Men jag var redan då av annan övertygelse, jag visste att Boken var ett postulat, en uppgift. På mina axlar kände jag bördan av en stor kallelse. Jag svarade ingenting, fylld av förakt och ett envetet, dystert högmod.

Vid den tiden hade jag redan i min ägo detta fragment av Boken, de sorgliga rester, som en egendomlig ödets nyck hade smugit i mina händer. Jag gömde omsorgsfullt min skatt för alla blickar och led över Bokens djupa förfall. För dess, stympade rester skulle jag ju aldrig lyckas vinna någons förståelse. Det gick till så här.

En dag denna vinter kom jag på Adela i färd med att städa med en borste i handen, lutad mot en pulpet, på vilken det låg en hög illa medfarna papper. Jag lutade mig över hennes axel, inte så mycket av nyfikenhet som för att återigen berusa mig med doften från hennes kropp, vars unga tjuskraft just hade uppenbarat sig för mina nyväckta sinnen.

– Titta – sade hon, och fann sig utan protester i att jag tryckte mig intill henne – är det möjligt att håret kan växa ända ned till marken på någon? Ett sådant hår skulle jag också vilja ha.

Jag såg på sticket. På ett stort blad i folio fanns en avbildning av en kvinna, tämligen kraftig och undersätsigt byggd, med ett ansikte fullt av energi och erfarenhet. Från damens huvud flödade en väldig fäll av hår, den vällde tungt ned från axlarna och släpade på marken med ändarna på de tjocka flätorna. Det var en osannolik naturens nyck, en veckad, överdådig kappa, spunnen av hårrötter, och det var svårt att föreställa sig att denna tyngd inte vållade en kännbar smärta och inte lamslog det överlastade huvudet. Men ägarinnan till denna härlighet föreföll att bära den med stolthet, och texten som stod tryckt bredvid med halvfet stil berättade historien om detta under och började med orden: Jag, Anna Csillag, född i Karlovice i Mähren, hade svag hårväxt…

Det var en lång historia, som till konstruktionen liknade historien om Job. Anna Csillag hade genom Guds vilja drabbats av svag hårväxt. Hela den lilla staden visade deltagande över detta lyte, som förläts henne på grund av otadlig vandel, fastän det inte kunde ha varit helt och hållet oförvållat. Men hör och häpna, till följd av brinnande böner vek förbannelsen från hennes huvud, och hon fick tecken och anvisningar och tillredde ett specificum, ett undermedel, som återställde fruktbarheten på hennes huvud. Hon började få en allt rikare hårväxt och inte nog med det, hennes make, bröder, släktingar täcktes också från den ena dagen till den andra med en tjock, svart päls av hårväxt. På den andra sidan visades Anna Csillag, sex veckor efter det att receptet uppenbarats för henne, omgiven av sina bröder, svågrar och brorsöner, män som hade skägg till midjan och mustascher, och det var med beundran man betraktade denna sannskyldiga explosion av oförfalskad, björnlik manlighet. Anna Csillag lyckliggjorde hela den lilla staden över vilken det flödat en sannskyldig välsignelse i form av böljande hårsvall och väldiga manar och vars invånare sopade marken med skägg breda som kvastar. Anna Csillag hade blivit en hårighetens apostel. Efter att ha lyckliggjort sin hemstad, ville hon nu lyckliggöra hela världen och bad, uppmuntrade och bönföll att man för sin frälsning skulle mottaga denna gudagåva, denna underbara medicin, vars hemlighet hon ensam kände.

Denna berättelse läste jag över Adelas axel och plötsligt slogs jag av en tanke, som var så oerhörd att jag blev helt eld och lågor. Detta var ju Boken, dess sista sidor, dess inofficiella bihang, dess uthus, fyllt av avfall och skräp! Regnbågsfragmenten kretsade i det virvlande tapeterna, jag slet pappersluntan ur Adelas händer och med darrande röst, fick jag fram: – Var har du fått den boken ifrån?

– Dumbom – sade hon och ryckte på axlarna – den ligger ju alltid här och varje dag river vi ju blad ur den för att slå in köttet från slaktaren eller frukosten åt din far i…

IV

Jag sprang in i mitt rum. Upprörd i mitt innersta och med blossande ansikte började jag med darrande händer bläddra i papperslapparna. Tyvärr var de inte fler än något dussin. Inte en enda sida av den egentliga texten utan idel annonser och kungörelser. Alldeles efter den långhåriga sibyllans profetior följde ett blad ägnat en undermedicin mot alla sjukdomar och lyten. Elsa – fluidumet med svanen – kallades detta balsam och det gjorde underverk. Sidan var fylld av bestyrkta intyganden och rörande redogörelser från personer på vilka undret hade fullbordats.

Från Transsylvanien, från Slavonien, från Bukovina kom de botade gående uppfyllda av iver att bekräfta och i varma och gripna ordalag berätta sin historia. De gick omlindade och böjda, skakande sina nu överflödiga kryckor, de slet plåstren från sina ögon och bandagen från sina skrofler.

Mellan dessa vandrande krymplingar skymtade man avlägsna och dystra småstäder under pappersvit himmel, stelnade i prosa och vardagstristess. Det var städer, bortglömda i tidens djup, där människorna var bundna till sina små öden, som de inte kunde slita sig från ens för ett ögonblick. Skomakaren var skomakare med hull och hår, han luktade läder, hade ett litet och avtärt ansikte, närsynta bleka ögon över sin färglösa, vädrande mustasch och kände sig alltigenom som skomakare. Och om deras bölder inte värkte, om de inte bröt några ben, om vattusoten inte lade dem på sjukbädden, då var de lyckliga med en färglös, grå lycka, rökte billig tobak, gul kejserligkunglig tobak, eller drömde slött framför lotteriboden.

Katter sprang i vägen för dem, än från vänster, än från höger, de drömde om en svart hund och det kliade i fingrarna på dem. Ibland skrev de brev efter brevställare, klistrade omsorgsfullt på ett frimärke och anförtrodde dem tveksamt och misstroget åt brevlådan, som de slog till med knytnäven liksom för att väcka den. Och genom deras drömmar flög sedan vita duvor med breven i sina små näbbar, och försvann bland molnen.

De följande sidorna höjde sig över vardagsbestyrens sfär till den rena poesins regioner.

Där fanns kammarorglar, cittror och harpor, en gång änglakörernas instrument, i dag tack vare industrins framsteg till populära priser tillgängliga för den enkle mannen, det gudfruktiga folket för att stärka dem i anden och skänka dem lämplig förströelse.

Där fanns positiv, sannskyldiga teknikens under, fulla av inuti dolda flöjter, små strupar och pipor, munspel, som drillade ljuvt som hela bon av snyftande näktergalar, en ovärderlig skatt för invalider, en lukrativ inkomstkälla för krymplingar och överhuvudtaget omistlig i varje musikaliskt hem. Och man såg dessa positiv, skönt bemålade, vandrande på ryggarna på oansenliga, gråa små gubbar, vars ansikten, som livet tagit sina tuggor ur, var liksom överdragna av spindelväv och fullkomligt uttryckslösa, ansikten med tårade orörliga ögon, som långsamt rann bort, ansikten som livet gjort ofruktbara, så urblekta och oskyldiga som bark som spruckit av allehanda väder och numera bara doftade av regn och himmel liksom den.

De hade för längesedan glömt vad de hette och vilka de var, och sålunda vilsna i sig själva hasade de fram på krokiga knän med små regelbundna steg i sina väldiga, tunga skor i en alldeles rät och enformig linje trots de förbipasserandes krokiga och komplicerade vägar.

Under vita, sollösa förmiddagar, unknade av kylan, försjunkna i vardagens sysslor, lösgjorde de sig obemärkt från mängden, ställde positivet på dess träbock i ett gathörn under en gul strimma av himlen, överstreckad av telegraftråd, bland människor som likgiltigt skyndade förbi med uppfällda kragar, och de började sin melodi, inte från början, utan på det ställe där de hade slutat dagen före, och spelade: “Isabella, skänk nu mitt hjärta tröst…”, medan vita fjäderbuskar av rök bolmade ur skorstenarna. Och sällsamt nog – knappt hade melodin börjat förrän den strax hoppade in i en ledig lucka, på sin egen plats i denna timme och i detta landskap, som om den alltid hade tillhört denna tankedigra och inåtvända dag, och i takt med melodin löpte de förbiskyndandes tankar och gråa bekymmer.

Och när den efter en stund slutade med ett långt, utdraget gnällande, som slitits ur inälvorna på positivet, vilket nu började på helt ny kula, hejdade sig tankar och bekymmer ett ögonblick, liksom i en dans, för att byta steg, och sedan började de utan att tveka snurra åt motsatt håll i takt med den nya melodi, som nu sprang fram ur positivets pipor: “Margareta, du mitt hjärtas skatt…”

Och i denna förmiddags tröga indifferentism var det ingen som ens märkte att världens mening hade i grund förändrats, att den inte längre löpte i takt med “Isabella…”, utan precis tvärtom – “Mar-ga-reta…”

Vi vänder på ett nytt blad… Vad är väl detta? Faller det ett vårregn? Nej, det är fågelkvitter som strös som grått blyhagel på paraplyerna, ty här salubjuds nu äkta harzsångare, burar fulla av steglitsor och starar, korgar fulla av bevingade sångare och pratmakare. Spolformade och lätta, liksom uppstoppade med bomull, hoppade de krampaktigt till, vände lätt som på släta, gnällande bultar, pratsjuka som klockgökar – de var en tröst i ensamheten, som för ungkarlarna fick ersätta värmen i familjens sköte, som ur de mest förhärdade hjärtan framlockade moderskänslans salighet, så mycket fågelungeaktigt och rörande hade de i sig, och ännu när man vände sidorna över dem, skickade de sitt samfälla lockande kvitter efter en.

Men i fortsättningen sjönk de ömkliga resterna av Boken ned i ett allt djupare förfall. Nu förirrade den sig in i ett moras av tvivelaktiga besynnerligheter. I lång kappa, med ett leende som halvt uppslukades av ett svart skägg, vem presenterade sig så till publikens tjänst? Herr Bosco från Milano, mästare i svartkonst, och han talade länge och otydligt, och demonstrerade något med fingertopparna, vilket inte gjorde det hela begripligare. Och fastän han enligt sin egen övertygelse kom fram till häpnadsväckande slutsatser, som han för ett ögonblick tycktes väga mellan sina känsliga fingrar, innan deras flyktiga mening försvann ut i luften från fingrarna, och fastän han underströk dialektikens subtila vindlingar med varnande höjda ögonbryn, som förberedde en på ovanliga ting, förstod man honom inte och – vad värre var – önskade inte förstå något, och man lämnade honom med hans gester, hans dämpade ton och hela skalan av mörka leenden, för att snabbt bläddra igenom de sista sidorna, som föll sönder i strimlor.

På dessa sista sidor, som på ett synbart sätt försjönk i feberyrsel, i uppenbar galenskap, erbjöd en gentleman en osviklig metod att bli energisk och fast i sina beslut, och han talade mycket om principer och karaktär. Men man behövde bara vända på bladet för att bli helt desorienterad när det gällde fasthet och principer.

Där kom med trippande små steg, hindrad av sitt klänningssläp, en viss fru Magda Wang och förkunnade från höjden av sitt åtsnörda dekolletage, att hon struntade i manlig fasthet och principer och att hon hade som specialitet att bryta ned de starkaste karaktärer. (Här lade hon släpet till rätta på marken med en rörelse av foten.) Till den ändan finns det metoder, fortsatte hon mellan sammanbitna tänder, osvikliga metoder som hon inte ville utbreda sig över närmare utan hänvisade till sina egna dagböcker, utgivna under titeln “Från mina purpurdagar” (Antroposofiska institutets i Budapest förlag), i vilka hon framlagt resultaten av sina koloniala erfarenheter på människodressyrens område (detta ord med särskilt eftertryck och en ironisk glimt i ögonen). Och egendomligt nog tycktes denna lättjefulla och oceremoniöst talande dam vara säker på bifall från dem som hon talade så cyniskt om, och man kände att moralbegreppen hade förskjutits på ett egendomligt sätt och att vi här befann oss i ett annat klimat, där kompassen fungerade alldeles på tok.

Detta var Bokens sista ord, som efterlämnade en smak av en besynnerlig bedövning, en blandning av hunger och upphetsning i själen.

V

Böjd över denna Bok, med ansiktet lågande som en regnbåge, brann jag stilla från extas till extas. Försjunken i läsningen glömde jag bort middagen. Min intuition hade inte svikit mig. Det var den Autentiska Boken, det heliga originalet, om också just nu i djupaste förnedring och förfall. Och när jag i den sena skymningen saligt leende stoppade in luntan i den djupaste lådan och lade andra böcker över som maskering, tyckte jag att det var aftonrodnaden jag lade att sova i byrån, en aftonrodnad, som hela tiden på nytt tändes av sig själv och gick genom alla lågor och purpurtoner, och återvände omigen, och aldrig ville ta slut.

Hur likgiltiga alla andra böcker hade blivit mig!

Ty vanligen är böcker som meteorer. Var och en av dem har en enda stund, ett litet ögonblick, när den med ett skri flyger upp som en Fenix, flammande med alla sidor. För denna enda stund, för detta enda ögonblick älskar vi dem sedan, fast de då redan är aska. Och med bitter resignation vandrar vi gång efter annan sent över de kallnade sidorna, och låter dess döda formler löpa mellan fingrarna med ett träaktigt rasslande som ett radband.

Bokens exegeter hävdar att alla böcker strävar mot den Autentiska. De lever bara ett lånat liv, som i uppflygandets ögonblick återvänder till sin gamla källa. Det betyder att böckerna minskar och den Autentiska ökar. Vi vill emellertid inte trötta läsaren med en redogörelse för Doktrinen utan vi skulle bara vilja rikta uppmärksamheten på en enda sak: den Autentiska lever och växer. Vad följer av detta? Jo, att när vi nästa gång öppnar vår lunta, vem vet om Anna Csillag och hennes trogna då kommer att finnas kvar. Kanske kommer vi att se henne, den långhåriga pilgrimen med sin långa kappa sopa Mährens landsvägar, vandrande genom ett fjärran land, genom små vita städer, försänkta i vardaglighet och prosa delande ut prover på Elsas balsam bland de i anden fattige, som plågas av utgjutningar och skabb. Ack, vad skall den lilla stadens hyggliga långskägg göra, handikappade som de är av sin väldiga hårväxt, vad skall den trogna församlingen göra, dömd som den är till skötsel och administration av sina omåttliga skördar? Vem vet om de inte alla köper sig äkta Schwarzwaldpositiv och beger sig ut i världen efter sin mästarinna för att söka henne i när och fjärran, och på alla ställen spela “Isabella”?

O, du odyssé av långskägg, som irrar med sina positiv från stad till stad sökande efter sin andliga moder! När skall man finna en rapsod, värdig denna epopé? Ty åt vem hade de lämnat den stad som anförtrotts i deras vård, åt vem hade de överlåtit att regera över själarna i Anna Csillags stad? Kunde de inte ha förutsett att om staden berövats sin andliga elit, sina majestätiska patriarker, skulle den råka i tvivelsmål och avfalla och öppna sina portar – för vem? – ack, för den cyniska och svekfulla Magda Wang (Antroposofiska institutets i Budapest förlag), som där skulle komma att öppna en skola för dressyr och nedbrytande av karaktärer?

Men låt oss återvända till våra pilgrimer.

Vem känner inte det gamla gardet, dessa vandrande, djupt brunhåriga cimbrer med skenbart kraftiga kroppar, gjorda av en vävnad utan styrka och saft? Hela deras styrka, hela deras kraft hade satt sig i deras hårväxt. Antropologerna bråkar sedan länge sina hjärnor med denna märkvärdiga ras, som alltid gick klädd i svart, med tjocka silverkedjor på magarna och med kraftiga signetringar av mässing på fingrarna.

Jag tycker om dem, de som heter än Kasper, än Baltazar, deras djupa allvar, deras begravningslikt dekorativa utseende, dessa härliga prov på sann manlighet med sina vackra ögon, sin feta glans av rostat kaffe, jag tycker om denna nobla brist på livlighet i yppiga och svampiga kroppar, morbidezzan hos utslocknande arter, deras flåsande andhämtning ur mäktiga bröst och till och med den valerianadoft, som sprids från deras skägg.

Likt Anletets Änglar står de ibland oväntat i vår köksdörr, väldiga och flåsande och fort trötta – de torkar svetten ur den fuktiga pannan, rullar med sina blåa ögonvitor, och i det ögonblicket glömmer de sitt budskap och söker häpna en undanflykt, ett svepskäl för sin närvaro – och sträcker ut handen efter en allmosa.

Vi återvänder till den Autentiska. Men vi har ju aldrig övergivit den. Och här påpekar vi ett egendomligt drag hos luntan, som nu står klart för läsaren; att den utvecklas under läsningen, att den har gränser, som från alla sidor är öppna för alla fluktuationer och strömningar.

Nu är det till exempel ingen som längre utbjuder harzsångare där, ty från de brunhårigas positiv, melodiernas alla brott och vindlingar, fladdrar med ojämna mellanrum dessa befjädrade dammvippor upp och torget beströs av dem som av brokiga bokstäver. Ack, vilken glittrande och kvittrande mångfald… Runt omkring alla spetsar, stänger och fanor bildas verkliga färggranna stockningar, fladdrande och stridande om plats. Och man behöver bara sticka ut en käppkrycka genom fönstret för att man skall kunna dra den tillbaka in i rummet, fullklistrad med en tung och fladdrande klase.

Vi närmar oss nu i vår berättelse med stormsteg den lysande och katastrofala era, som i vår biografi bär namnet den geniala epoken.

Förgäves skulle vi bestrida att vi redan nu känner hur det kniper till i hjärtat, denna saliga oro, den heliga sinnesrörelsen, som föregår de yttersta tingen. Inom kort kommer vi att saknas i färgernas smältdegel och i glansens själ, för att sätta det största eftertrycket, dra de mest lysande och redan transcendentala konturerna på denna målning.

Vad är då denna geniala epok, och när var den?

Då måste vi för en stund bli helt esoteriska, som herr Bosco från Milano, och sänka rösten till en genomträngande viskning. Vi måste poängtera våra argument med mångtydiga leenden och gnugga sönder imponderabiliernas bräckliga material mellan fingertopparna som en nypa salt. Det är inte vårt fel om vi ibland kommer att se ut som dessa försäljare av osynliga vävnader, som med utstuderade gester demonstrerar sin bedrägliga vara.

Har då den geniala epoken ägt rum eller inte ägt rum? Det är svårt att säga. Både ja och nej. Ty det finns saker, som inte kan äga rum helt och hållet, ända till slutet. De är för stora för att rymmas i en tilldragelse, och för storslagna. De bara försöker tilldra sig, prövar grunden för verkligheten, om den bär. Och strax drar de sig tillbaka, av fruktan för att förlora sin integritet i förverkligandets bräcklighet. Och om de tärt på sitt kapital, förslösat ett eller annat i dessa inkarnationsförsök, återtar de strax svartsjukt sin egendom, återkallar den, reintegrerar sig och blir sedan i vår biografi de vita fläckar, doftande stigmata, dessa förlorade silverspår av nakna änglafötter, utströdda med väldiga steg över våra dagar och nätter, medan detta fulla mått av härlighet tilltar och ständigt utökas och kulminerar över oss och går i triumf från hänförelse till hänförelse.

Om likväl ryms den i viss bemärkelse hel och hållen i var och en av sina bräckliga och fragmentariska inkarnationer. Det är här fråga om representationsfenomenen och den ställföreträdande tillvaron. En händelse kan beträffande sin proveniens och sina egna medel vara liten och obetydlig, och kan ändå vid närmare betraktande i sitt inre öppna ett oändligt och strålande perspektiv tack vare att en högre tillvaro försöker uttrycka sig i den och lyser intensivt i den.

Så kommer vi alltså att samla dessa allusioner, dessa jordiska approximationer, dessa stationer och etapper på vårt livs vägar som skärvor från en krossad spegel. Vi kommer att bit för bit samla det som är ett och odelbart – vår stora epok, vårt livs geniala epok.

Kanske har vi begränsat, ifrågasatt och rubbat den för mycket i en diminutiv ansats, terroriserade av transcendensens omätlighet. Ty trots alla reservationer: den har funnits.

Den har funnits och ingenting berövar oss den vissheten, denna himmelska smak, som vi ännu har på tungan, denna kalla eld på gommen, denna suck, vid som himlen och frisk som en klunk rent ultramarin.

Har vi i någon mån förberett läsaren på de ting som komma skall, kan vi våga oss på färden till den geniala epoken?

Vår rampfeber har överförts till läsaren. Vi känner hans nervositet. Trots vår skenbara livlighet är även vårt hjärta tungt, och vi är fulla av oro.

I Guds namn alltså – vi tar plats och färden kan börja!