De första dagarna i oktober återvände jag och min mor från sommarnöjet, som var beläget i ett angränsande departement av landet, i Słotwinkas skogiga flodbäcken, som uppfylldes av mumlet från tusen källflöden. Ännu med alsnårens prassel, genomvävt med fåglarnas kvitter, i öronen åkte vi i ett stort gammalt vagnskrälle, ett väldigt påbyggt åbäke, som ett mörkt rymligt värdshus, inklämda bland bylten i en djup, sammetsfodrad alkov, där de färggranna landskapsbilderna avlöste varandra i fönstret, det ena kortet efter det andra, liksom långsamt blandade ur hand i hand.
Mot kvällen kom vi fram till en vindpinad högplatå, till ett landets stora, förvånade vägskäl. Över vägskälet stod himlen djup, andlös, roterande i zenit som en färggrann vindros. Här låg landets avlägsnaste tullbom, den sista kurvan, bortom vilken höstens vidsträckta och sena landskap öppnade sig där nedanför. Här gick gränsen och här stod en gammal murken gränspåle med utplånad inskription och spelade i vinden.
Vagnens stora hjulringar gnisslade och skar ned i sanden, de pladdrande, flimrande ekrarna tystnade, bara den stora överbyggnaden dundrade dovt, vibrerade mörkt i vägskälets korsvindar som en ark som strandat i ödemarken.
Min mor betalade vägtullen, tullbommen for gnisslande i höjden, sedan rullade vagnen tungt in i hösten.
Vi åkte in i den väldiga slättens vissnade tristess, in i en urtvättad och blek blåst, som här öppnade sin behagliga och kväljande oändlighet över det gula fjärran. En sen och väldig evighet började resa sig i det urblekta fjärran.
Som i en gammal äventyrsroman vändes landskapets gulnade blad allt blekare och allt kraftlösare, som om de skulle sluta i ett stort blåsigt tomrum. I denna blåsiga intighet, i detta gula nirvana kunde vi ha hamnat bortom tid och verklighet och för alltid ha stannat i detta landskap, i denna ljumma ofruktbara blåst – en orörlig diligens på stora hjul, som fastnat bland molnen på himlens pergament, en gammal illustration, ett bortglömt träsnitt i en gammaldags sönderläst äventyrsroman – när kusken med uppbjudande av sina sista krafter slet i tömmarna och styrde vagnen bort från vindarnas ljuva letargi och svängde in i skogen.
Vi åkte in i en tät och torr fjunighet, i ett tobaksbrunt vissnande. Med ens hade det blivit vindstilla och brunt omkring oss, som i Trabucos låda. I detta cederhalvmörker drog trädstammar förbi, torra och doftande som cigarrer. Vi åkte på, skogen mörknade alltmera, doftade alltmera aromatiskt av tobak, tills den slutligen inneslöt oss liksom i en torr låda på en violoncell, dovt stämd av vinden. Kusken hade inga tändstickor och kunde inte tända lyktorna. Hästarna fann frustande vägen tack vare sin instinkt. Knarrandet från ekrarna avtog och tystnade, hjulringarna rullade mjukt fram på den doftande, barrklädda marken. Mor hade somnat. Tiden förrann oräknad, skapade besynnerliga knutar, abbreviaturer i sitt lopp. Mörkret var ogenomträngligt, över suffletten dånade ännu skogens torra sus, när marken plötsligt klumpade sig under hästarnas hovar till en hård gatubeläggning, och vagnen vände på fläcken och stannade. Den stannade så nära en vägg, att den nästan skrubbade sig mot den. Mitt för vagnsdörren trevade sig mor fram till porten på huset. Kusken lastade av våra bylten.
Vi gick in i stora farstun som förgrenade sig åt olika håll. Där var det mörkt, varmt och hemtrevligt som i ett gammalt tomt bageri fram mot morgonen, när ugnen hade slocknat, eller som i ett turkiskt bad sent om natten, när de övergivna badkaren och ämbaren kallnade i mörkret, i den tystnad som mäts av droppars fallande. En hussyrsa sprättade tåligt i mörkret upp illusoriska sömmar av ljus, ett litet stygn, av vilket det inte blev ljust. Vi trevade oss fram till trappan.
När vi hade kommit upp på den knarrande avsatsen, där trappan svängde, sa mor: – Vakna Józef, du kan ju inte stå på benen, det är bara några trappsteg till. – Men halvt medvetslös av sömnighet, tryckte jag mig fastare intill henne och somnade på allvar.
Jag kunde sedan aldrig få reda på av min mor hur mycket som var verklighet av det jag hade sett den natten genom slutna ögonlock, försänkt i djup sömn, och som sjönk in i en allt djupare glömska, och hur mycket som var en frukt av min fantasi.
Det pågick en stor uppgörelse mellan min far, mor och Adela, som var protagonist i denna scen, en uppgörelse om en grundläggande betydelse, som jag i dag kan ana mig till. Om jag förgäves försöker gissa mig till dess ständigt undanglidande mening, kan det säkerligen skyllas på luckor i mitt minne, blinda fläckar av sömn, som jag bemödar mig att fylla med gissningar, förmodanden, hypoteser. Kraftlös och frånvarande gled jag om och om igen in i en dov okunnighet medan en fläkt av stjärnenatten, som spänts upp i det öppna fönstret, steg ned på mina hopfallna ögonlock. Natten andades med rena pulsslag och plötsligt kastade den av sig sitt genomskinliga stjärndraperi, blickade in i min sömn högt uppifrån med sitt gamla och eviga anlete. En stråle från en fjärran stjärna, som trasslat in sig i mina ögonfransar, flöt silvrig ut över min blinda ögonvita och genom ögonlockens springor såg jag rummet i ljuset från ett stearinljus insnärjt i ett virrvarr av gyllene streck och sicksacklinjer.
Det kan för övrigt hända att den där scenen utspelades någon annan gång. Mycket tyder på att jag bevittnade den först betydligt senare, när jag någon dag var på väg hem sedan vi stängt butiken, med min mor och biträdena.
På tröskeln till vår bostad utstötte mor ett skrik av förundran och förtjusning, biträdena förstummades och bländades. Mitt i rummet stod en blänkande mässingsriddare, en riktig Sankt Göran, uppförstorad av sitt harnesk, av hela sin klirrande rustning av polerade gyllene plåtar. Med beundran och glädje igenkände jag min fars borstiga mustasch och stripiga skägg, som stack fram under den tunga pretorianska hjälmen. Pansaret böljade på hans upprörda bröst, mässingsringarna andades genom springorna som kroppen på en väldig insekt. Förstorad av rustningen, liknade han de himmelska skarornas arkistrateg i de gyllene plåtarnas glans.
– Tyvärr, Adela, sade far, har du aldrig haft förståelse för angelägenheter av en högre ordning. Överallt och alltid har du omintetgjort mina förehavanden genom meningslösa vredesutbrott. Men klädd i rustning kan jag i dag nonchalera ditt kittlande, varmed du bragte den värnlöse till förtvivlans brant. Vanmäktigt raseri förleder i dag din tunga till en beklagansvärd svada, vars simpelhet och brist på urskillning blandas med enfald. Tro mig, den fyller mig bara med sorg och medlidande. Berövad fantasins ädla flykt, brinner du av en omedveten avund mot allt som höjer sig över det alldagliga.
Adela mätte far med en blick fylld av gränslöst förakt, och vänd till min mor sade hon med upprörd stämma, i det att hon fällde tårar av förbittring: – Han drar i väg med all vår saft! Han släpar alla damejeanner med hallonsaften vi kokte tillsammans i somras ur huset! Han vill bjuda de där oduglingarna till brandsoldater att dricka. Och så överöser han mig med oförskämdheter på köpet. – Adela snyftade till. – Brandkapten, dagdrivarkapten! ropade hon och mätte far med en hätsk blick. – Överallt vimlar det av dem. När jag ska gå och köpa bröd på morron, kan jag inte öppna dörrn! Naturligtvis har två av dem somnat på tröskeln i farstun och spärrar utgången. I trappan, på vartenda trappsteg ligger det en i mässingshjälm och sover. De tjatar sig till att få komma in i köket, sticker in sina kaninansikten i sina mässingsburkar genom dörrspringan, de knäpper med fingrarna som skolpojkar och tigger och ber: Socker, socker… De rycker hinken ur handen på mig och rusar efter vatten, de dansar omkring mig, gör miner åt mig, nästan viftar på svansen för mig. Och så klipper de gång på gång med sina röda ögonlock och slickar sig om mun så äckligt. Jag behöver bara kasta en hastig blick på någon av dem för att hans ansikte strax ska svullna upp av rött skamlöst kött som på en kalkon. Och sådana ska man ge vår hallonsaft!…
– Din tarvliga natur, sade far, besudlar allt den kommer i beröring med. Du har tecknat en bild av dessa eldens söner, som är värdig ditt småskurna sinnelag. Vad mig beträffar ligger alla mina sympatier på den olyckliga salamanderartens sida, dessa stackars urarva eldvarelser. Allt som denna fordom så lysande art förbrutit är att den en gång överlämnat sig i människans tjänst, att den sålde sig åt människorna för ett skedblad eländig mänsklig näring. Förakt blev dess enda lön. Plebsens enfald är gränslös. Dessa ömtåliga varelser prisgavs åt det djupaste förfall, åt den yttersta förnedring. Är det då att undra på att kosten inte smakar dem, denna fadda och simpla kost, tillagad av stadsskolvaktmästarens hustru, i samma gryta som är avsedd för stadens arrestanter? Deras gom, eldandarnas ömtåliga och geniala gom, kräver ädla och mörka balsamer, aromatiska och färgsprakande fluida. Därför kommer var och en av oss den högtidliga natt, när vi skall sitta i feststämning i stadens Stauropigias stora sal vid bord med vita dukar, i denna sal med sina höga, klart upplysta fönster, som sprider sitt sken ut i den djupa höstnatten, och det i hela staden myllrar av tusentals illuminationsljus, att med den pietet och det finsmakarskap som är utmärkande för eldens söner doppa vårt bröd i en pokal med hallonsaft och långsamt läppja på denna ädla och trögflytande dryck. På så sätt styrks brandmannens inre väsen, den rikedom av färger som detta folk slungar ur sig i form av fyrverkerier, raketer och bengaliska eldar regenereras. Min själ är full medömkan över deras elände, över deras oförskyllda degradering. Om jag ur deras hand mottagit kaptenssabeln, var det bara i hopp om att jag skulle lyckas rädda detta släkte ur dess förfall, lyfta det ur dess förnedring och veckla ut en ny idés fana över det.
– Du är helt förändrad, Jakub, sade mor, du är magnifik. Du lämnar ju inte huset för natten. Glöm inte att vi sedan min återkomst inte har haft tillfälle att tala ordentligt med varandra. Men vad sprutgubbarna beträffar – sade hon vänd till Adela – så tycker jag faktiskt att du styrs av förutfattade meningar. Det är rara gossar, även om de är dagdrivare. Jag ser alltid med nöje på dessa smärta ynglingar i deras välsittande uniformer, som kanske är aningen för hårt åtdragna i midjan. De har mycken naturlig elegans, och den nit och iver med vilken de när som helst är redo att stå damer till tjänst är rörande. Så fort jag råkar tappa paraplyet på gatan eller ett skosnöre går upp, skyndar alltid någon av dem till, full av medkänsla och tjänstvillighet. Jag har inte hjärta att avvisa så mycken hjälpsamhet utan väntar alltid tåligt tills han hinner fram och bistår mig, något som tycks göra honom överlycklig. När han avlägsnar sig efter fullgjord ridderlig plikt, omges han omedelbart av en skara kolleger som livligt diskuterar hela tilldragelsen med honom, varvid hjälten mimiskt återger hur allting gick till. I ditt ställe skulle jag beredvilligt dra fördel av deras galanterier.
– Jag tycker de är parasiter, sade äldsta biträdet, Teodor. – Vi låter dem ju inte släcka en brand på grund av deras barnsliga lättsinne. Man behöver bara se hur avundsjukt de alltid stannar till framför en klunga pojkar som roar sig med att kasta knappar mot en vägg, för att rätt kunna bedöma hur moget deras kaninförstånd är. När det hörs ett vilt larm från någon lek på gatan, kan man, om man tittar ut genom fönstret, vara nästan säker på att i klungan av pojkar få syn på de där långa räklarna, beskäftiga och flåsande, nästan sanslösa av jaktens yra. Vid åsynen av eldsvådor blir de ifrån sig av glädje, klappar i händerna och dansar som besatta. Nej, till att släcka kan man inte använda dem. Till det använder vi sotare och stadsmilismän. Återstår bara lekar och folkfester, där de är oumbärliga. Till exempel vid den så kallade stormningen på Capitolium i gryningsmörkret om hösten klär de ut sig till kartager och belägrar Basilianska kullen under helvetiskt larm. Alla sjunger då “Hannibal, Hannibal ante portas”.
Därvid blir de mot slutet av hösten lata och sömniga, de somnar på stående fot, och när den första snön faller, syns de överhuvudtaget inte till. En gammal kakelugnsmakare har berättat för mig att man vid reparation av kakelugnarna kan hitta dem fastkilade i rökgången, orörliga som puppor, i sina scharlakansröda uniformer och blänkande hjälmar. De sover stående, druckna av hallonsaft, fulla inombords av klibbig saft och eld. Man drar då ut dem vid öronen och leder dem till kasernerna, sömndruckna och sanslösa, genom höstmorgonens tomma gator, som är färggranna efter de första frostnätterna, medan populasen på gatan kastar sten efter dem, och de ler sitt skamsna, skuldmedvetna leende och raglar som berusade.
– Hur som helst, sade Adela, så tänker jag inte ge dem någon saft. Jag har inte fördärvat hyn i köket när jag kokte den för att de där dagdrivarna ska dricka ur den.
I stället för svar satte min far en visselpipa till munnen och visslade genomträngande. Som om de hade stått vid nyckelhålet och tjuvlyssnat störtade fyra smärta ynglingar in och ställde upp sig på led vid väggen. Rummet lystes upp av glansen från deras hjälmar, och de stod där med militärisk hållning, mörka och solbrända under de ljusa hjälmarna och väntade på order. På ett tecken av far tog två av dem på båda sidor tag i en stor damejeanne i videkorg, full av den purpurfärgade vätskan, och innan Adela hann hindra dem, sprang de klampande nedför trappan med sitt dyrbara rov. De två återstående gjorde honnör och följde efter de andra.
För ett ögonblick verkade det som om Adela skulle låta sig drivas till vansinnesdåd, sådan eld som sprutade ur hennes vackra ögon. Men far väntade inte på hennes vredesutbrott. Med ett enda skutt tog han sig till fönsterbrädet och bredde ut armarna. Vi sprang efter honom. Torget, som var ymnigt bestrött med ljus, myllrade av brokiga folkhopar. Utanför vårt hus rullade åtta brandsoldater ut ett stort brandsegel. Far vände sig om än en gång och lät rustningen lysa i hela sin prakt, gjorde tigande honnör för oss, och med utbredda armar hoppade han skinande som en meteor ut i natten som lågade av tusen ljus. Det var en sådan vacker syn att vi alla förtjust klappade i händerna. Till och med Adela, applåderade hoppet, som utförts med sådan elegans, glömsk av sin vrede. Min far hoppade under tiden spänstigt ned från segelduken, skakade rasslande av sig sitt plåtskal, ställde sig i spetsen för avdelningen, som i kolonn på två under marschen formerade sig till en enda lång kolonn och långsamt avlägsnade sig längs folkmassans mörka häck, blänkande med sina mässingshjälmar.