Klockan fem på morgonen – en morgon som strålade av den tidiga solen – badade vårt hus sedan länge i en varm och stilla morgonglans. I denna solenna timme gick den, osedd och alldeles tyst – medan de sovandes fridfulla andetag ännu solidariskt gick genom rummen i de nedsläppta storernas halvmörker – in i fasaden, som lågade i solen, in i den tidiga hettans tystnad, som om den över hela sin yta var formad av saligt sovande ögonlock. Genom att sålunda utnyttja dessa högtidliga timmars tystnad slukade den den första morgonelden med saligt sövt ansikte, som domnade i glansen, medan anletsdragens linjer lätt ryckte i sömnen av denna spända timmes drömmar. Skuggan från akaciorna framför huset, som böljade bjärt på dessa heta ögonlock, upprepade på deras yta, som på en flygel, gång på gång samma glittrande fras, som sköljdes bort av en vindfläkt, som förgäves sökte tränga in i denna gyllene sömn. Lärftstorerna slukade morgonbranden, portion för portion, och brände sig mörkbruna, sanslösa i det gränslösa skenet.
I denna tidiga timme gick min far, som inte längre kunde finna någon sömn, nedför trappan, fullastad med böcker, för att öppna butiken, som låg i bottenvåningen på huset. En stund stod han orörlig i porten och uthärdade med kisande ögon soleldens kraftfulla attack. Den solbelysta husväggen drog ljuvt in honom i sin saligt nivellerade, till försvinnande utslätade platthet. För ett ögonblick blev han en platt far, hopväxt med fasaden, och kände hur hans utsträckta händer, darrande och varma, smälte in i fasadens gyllene stuckaturer. (Hur många fäder har inte redan sålunda för alltid växt in i husets fasad klockan fem på morgonen, i det ögonblick när de stigit ned från det sista trappsteget. Hur många fäder har inte på detta sätt för alltid blivit sin egen ports väktare, platt skulpterade i en dörrkarm, med handen på dörrhandtaget och ansiktet upplöst i idel parallella och saliga fåror, utmed vilka sönerna sedan kärleksfullt för sina fingrar, i det de söker sina fäders sista spår, för alltid inpräglade i fasadens universella leende.) Men sedan slet han sig lös med en sista viljeansträngning, försökte återvinna sin tredje dimension och, på nytt förmänskligad, började han befria den igenbommade dörren från hänglås och järnslåar.
När han öppnade den tunga, järnsmidda butiksdörrhalvan, drog sig den fåmälda halvdagern ett steg tillbaka från ingången, flyttade sig en halv fot inåt butiken och installerade sig lättjefullt längre in. Osynligt rykande av trottoarens alltjämt svala plattor stod morgonens friskhet blygt kvar på tröskeln som en liten skälvande luftstrimma. Där inne låg mörkret från många föregående dagar och nätter i ännu oöppnade klädesbalar, det låg där i skikt, löpte inåt, bildande spaljé i kvävda marscher och vandringar, tills det kraftlöst började avta i butikens själva kärna, i det mörka magasinet, där det upplöstes, nu odifferentierat och mättat av sig självt, in i en dov, spöklik klädets urmaterie.
Far gick längs den höga väggen av cheviot och kord, for med handen över tygbalarnas kanter som över sprunden på en klänning. Vid hans beröring lugnade sig dessa rader av blinda kroppar, alltid redo till panik, till att bryta ordningen, och kände sig nu säkrare i sina klädeshierarkier.
För min far var butiken platsen för ständiga plågor och bekymmer. Denna skapelse av hans händer hade för längesedan – medan den växte sig större – börjat ansätta honom allt mera påträngande för var dag, växa honom över huvudet hotfullt och obegripligt. Den var honom en övermäktig uppgift, en uppgift som översteg hans krafter, en upphöjd uppgift som han inte fick grepp om. Väldigheten i de krav den ställde gjorde honom bestört. Medan han förfärad betraktade dess storlek – som han inte kunde komma till rätta med under hela sitt liv, som han satt på detta enda kort – såg han med förtvivlan biträdenas lättsinne, obetänksamma, sorglösa optimism, deras skälmaktiga och tanklösa manipulationer, som försiggick i marginalen på denna stora sak. Med bitter ironi utforskade han detta galleri av ansikten, som inte grumlades av något bekymmer, av pannor, som inte attackerades av en enda idé, trängde in till bottnen på dessa ögon, vars troskyldighet inte grumlades av den lättaste skugga av en misstanke. Hur kunde väl mor med hela sin lojalitet och hängivenhet hjälpa honom? Ingen reflex av denna oerhörda sak trängde fram till hennes enkla och ohotade själ. Hon var inte skapad för heroiska uppgifter. Såg han verkligen inte hur hon bakom hans rygg utbytte snabba blickar av samförstånd med biträdena, glad åt varje obevakat ögonblick, när hon kunde deltaga i deras tanklösa narraktigheter?
Far avskärmade sig allt mera från denna värld av lättsinnig sorglöshet och tog sin tillflykt till sin ordens stränga regel. Bestört över den löslighet som utbredde sig omkring honom, slöt han sig i sitt skal för att ensam tjäna sitt höga ideal. Aldrig släppte hans hand de åtstramade tyglarna, aldrig tillät han sig att lätta på disciplinen eller hemföll han åt lättvindiga lösningar.
Det kunde Balanda & Co och branschens andra dilettanter tillåta sig, de som var främmande för hungern efter fullkomning, det höga mästerskapets askes. Far såg med smärta på branschens förfall. Vem i dagens generation av manufakturhandlare kände ännu till den gamla konstens traditioner, vem av dem visste ännu till exempel, att en stapel klädesbalar som lagts på hyllorna i ett skåp enligt alla köpmannakonstens regler måste ge ifrån sig en ton som skalan på en klaviatur under ett finger som löper uppifrån och ned? Vem av dagens köpmän var väl invigd i de slutgiltiga finesserna i stil, i utbytet av noter, memoranda och brev? Vem kände ännu till hela köpmannadiplomatins tjusning, en diplomati av den gamla goda skolan, hela den spänningsfyllda förhandlingsprocessen, från den obevekliga stelheten, från den slutna tillknäpptheten vid uppdykandet av en utländsk firmas befullmäktigade minister via det långsamma upptinandet under inflytande av diplomatens outtröttliga bemödanden och smicker ända till den gemensamma aftonvarden med vin, serverad på skrivbordet, på papperen, i hög stämning, till nypandet i stjärten av den betjänande Adela, allt under slipprigt och frispråkigt samtal, som mellan herrar, som vet vad stunden och omständigheterna bjuder – och avslutat med en ömsesidigt god affär?
I tystnaden under dessa morgontimmar, under vilka hettan mognade, väntade min far sig att finna den lyckliga och inspirerade formulering han behövde för att avsluta brevet till herrar Christian Seipl & Söner, mekaniska spinnerier och väverier. Det var ett bitande svar som skulle ges på dessa herrars ogrundade anspråk, en replik avbruten just på det avgörande stället, där brevets stil skulle lyfta sig till en kraftfull och kvick slutpoäng, i vilket ögonblick en elektrisk spänning inträdde, som kunde märkas på en lätt inre rysning, och efter vilken den bara kunde lösgöras med en schvungfull och elegant vändning, dräpande och definitiv. Han kände formen i denna poäng, som hade glidit honom ur händerna i flera dagar nu, han hade nästan haft den mellan fingrarna, men den lät sig inte fångas. Det var detta ögonblick av lycklig humor, en sekunds lyckliga infall som behövdes för att med storm ta det hinder han varje gång slog sin panna blodig mot. Gång på gång sträckte han sig efter ett rent pappersark för att med förnyad kraft forcera den svårighet som trotsade hans ansträngningar.
Under tiden befolkades butiken så småningom av biträdena. De kom in, röda av den tidiga hettan, och tog långa omvägar om fars skrivbord, som de oroligt och samvetsömt sneglade mot.
Med alla sina brister och svagheter kände de hans ogillandes börda på sig, och de hade ingenting att sätta emot. Ingenting kunde beveka denne chef, som var så innesluten i sina bekymmer, inget nit kunde blidka honom, där han satt och lurpassade som en skorpion vid sitt skrivbord och giftigt blixtrade med glasögonglasen, prasslande som en mus bland alla papper. Hans upphetsning växte, ett obestämt raseri som tilltog i takt med solhettans ökande intensitet. En lysande fyrkant på golvet brände. Metalliska och glänsande flugor genomkorsade butiksingången som blixtar, stannade till ett ögonblick på dörrposterna, som blåsta av metalliskt glas – glasbubblor utblåsta ur solens heta pipa, ur den lågande dagens glashytta, stannade till med utbredda vingar, fulla av fart och flykt och bytte plats med varandra i ursinniga sicksacklinjer. I dörrens ljusa fyrkant höll lindarna långt bort i stadsparken på att svimma i solskenet, där skymtade kyrkans avlägsna klocktorn helt nära i den genomskinliga och dallrande luften som sedda genom ett kikarokular. Plåttaken glödde. En väldig, gyllene kupol av hetta svällde upp över världen.
Fars irritation växte. Han såg sig rådvill omkring, hopkurad av smärta, utmattad av sin diarré. I munnen hade han en smak, bittrare än malört.
Hettan tilltog, skärpte flugornas raseri, kom de lysande punkterna på deras metalliska bakkroppar att gnistra. Ljusfyrkanten hade nått skrivbordet och papperen lågade som Apokalypsen. Ögonen, som belystes av ett övermått av ljus, kunde inte längre uthärda dess vita enhetlighet. Genom sina tjocka kromatiska glas ser far alla föremål kantade med purpur, med violett-gröna bårder, och han grips av förtvivlan över denna explosion av färger, över denna brokiga anarki som rasar över världen i lysande orgier. Hans händer darrar. Gommen är besk och torr som före ett anfall. Ögonen som lurpassar i rynkornas springor följer uppmärksamt händelseutvecklingen längre in.
När far under middagstimmen, nu på vansinnets brant, hjälplös i hettan, darrande av grundlöst raseri, drog sig tillbaka till de övre rummen, och trossbottnarna på övervåningen knakade i tystnaden, än här, än där under hans lurande hukande gång, blev det en stunds paus och avspänning i butiken: eftermiddagens siestatimme nalkades. Biträdena slog kullerbyttor på tygbalarna, reste klädestält på hyllorna och gjorde gungor av draperierna. De rullade upp de dova balarna, släppte ut det fjuniga, hundrafalt hoprullade, hundraåriga mörkret i frihet. Det sedan åratal unkna filtliknande halvmörker som nu släppts ut i frihet uppfyllde de övre rymderna med doften från en annan tid, en lukt av gångna tider, som tåligt lagts i oräkneliga lager under längesedan svunna, kalla höstar. Blinda malar myllrade ut i den mörknade luften, fjun från fjädrar och ylle virvlade omkring i hela butiken tillsammans med denna sådd av mörker, och doften av appretur, djup och höstlig, uppfyllde denna klädets och sammetens mörka lägerplats. Där biträdena bivackerade tänkte de bara på hyss och upptåg. De lät sina kolleger rulla in sig upp till öronen i mörkt, svalt kläde och låg så i en rad, saligt orörliga under en trave balar – levande stoder, klädesmumier, som rullade med ögonen i låtsad förfäran över sin orörlighet. Eller också lät de sig gungas och kastas ända upp i taket på väldiga utspända klädesdukar. Det dova fladdret från dessa skynken och draget från den fläktade luften försatte dem i sanslös förtjusning. Det verkade som om hela butiken skulle fara upp i luften, tygstyckena reste sig hänförda, biträdena flög upp med fladdrande rockskört, som profeter, i kortvariga himmelsfärder. Mor såg genom fingrarna med dessa hyss, dessa siestatimmars avspänning rättfärdigade i hennes ögon det värsta ofoget.
På sommaren blev butiken vilt och ovårdat överväxt av ogräs. Från gårdssidan, åt magasinet till, lyste fönstret alldeles grönt av kvickrot och nässlor, bedrägliga och skimrande med glänsande blad och böljande reflexer. Som på bottnen av en gammal grön butelj surrade flugorna i de långa sommareftermiddagarnas halvmörker, i obotlig melankoli – sjuka och monstruösa exemplar uppfödda på fars söta vin, ludna enstöringar, som hela dagen begrät sitt förbannade öde i långa monotona epopéer. Denna degenererade ras av butiksflugor, som hade en benägenhet för vilda och oväntade mutationer, överflödade av bisarra individer, avkommor av incestuösa korsningar, degenererades till ett slags överras av tröga jättar, veteraner med djup och klagande timbre, sitt eget lidandes vilda och dystra druider. Mot slutet av sommaren kläcktes till sist dessa ensamma postuma, de sista av sin ätt, likt stora blåa tordyvlar, stumma och utan röst, med förkrympta vingar, slutande sitt sorgliga liv med att oavbrutet löpa av och an på de gröna rutorna under oförtrutna och vanvettiga vandringar.
Den sällan öppnade dörren blev överdragen med spindelväv. Mor sov bakom skrivbordet, i en hängmatta av kamgarn som satts upp mellan hyllorna. Biträdena som plågades av flugorna ryckte till, grimaserade och kastade sig av och an i sin oroliga sommarsömn. På gården växte sig ogräset under tiden allt frodigare. Under solens vilda gassande berikades sophögen med generationer av väldiga nässlor och malvor.
Ur solens sammanträffande med en smula grundvatten spirade på denna lilla jordlapp en elak ogrässubstans, en grälsjuk dekokt, ett giftigt klorofyllderivat. Där kokade detta feberferment i solen och frodades i lätta bladformationer, mångfaldiga, naggade och rynkiga, tusenfalt upprepade efter ett enda mönster, enligt den enda idé som låg förborgad i dem. Sedan denna smittsamma idé, denna flammande och vilda tanke, hade gripit sitt tillfälle spred den sig som eld – svedd av solen växte under fönstret ett tomt, silkespapperaktigt pladder av gröna pleonasmer, skräpväxter hundrafalt mångfaldigade till urskillningslöst, notoriskt struntprat – ett värdelöst papperslapptäcke, som tapetserade magasinsväggen med allt större prasslande lappar, ludet svällande, tapet på tapet. Biträdena vaknade ur sin flyktiga slummer med röda fläckar i ansiktet. Egendomligt upphetsade reste de sig från sitt läger, fyllda av febril företagsamhetslusta, fantiserande om heroiska upptåg. Förtärda av leda vaggade de på de höga hyllorna och trummade med fötterna, spanade förgäves ut över torgets tomma yta, som låg rensopad av hettan, efter något äventyr, vilket som helst.
Det hände sig då att en liten bondlurk från landet, barfota och vadmalsklädd, tveksamt stannade i butiksdörren och skyggt kikade in. För de uttråkade biträdena kom han som en skänk från ovan. De klättrade blixtsnabbt ned från stegarna, som spindlar vid åsynen av en fluga, och strax var han omringad, dragen i och knuffad, och överöst med tusen frågor försökte bondstackaren med ett skamset leende dra sig undan de påflugnas korsförhör. Han kliade sig i huvudet, log, tittade misstroget på de inställsamma förförarna. Så det var tobak det gällde. Men vilken sort? Bästa sortens, makedonisk, bärnstensgul? Inte det? Räckte det med vanlig piptobak? Machorka? Men var så god och kom närmare. Var inte rädd. Biträdena dirigerade honom under komplimanger och lätta knuffar in i butiken, till en sidodisk vid väggen. Biträdet Leon gick bakom den och försökte dra ut en fiktiv låda. Å, vad den stackarn ansträngde sig, vad han bet sig i läppen under den fruktlösa ansträngningen. Nej! Man måste bulta disken mitt i magen med knytnävarna med schvung, av alla krafter. Bondhyveln gjorde det med hela sin själ, uppmärksam och samlad, därtill uppmuntrad av biträdena. Till slut, när inte heller det hjälpte, klev han upp på bordet och stampade med sina bara fötter, kutig och gråsprängd. Vi skrattade så vi kiknade.
Det var då den beklagansvärda incident inträffade som uppfyllde oss alla med sorg och skam. Ingen av oss var utan skuld, fastän vi inte hade menat något illa. Det var snarast vårt lättsinne, brist på allvar och förståelse för fars höga ambitioner, det var snarast vår tanklöshet, som i kombination med fars oberäkneliga, otrygga och kompromisslösa natur som ledde till dessa sant ödesdigra konsekvenser.
Medan vi stod där i en halvcirkel och roade oss av hjärtans lust, smög sig far tyst in i butiken.
Vi hade inte sett honom komma in. Vi fick syn på honom först när en plötslig insikt om saksammanhanget genomfor honom som en blixt och förvred hans ansikte i en vild skräckparoxysm. Mor skyndade förfärad till: – Vad är det med dig, Jakub? utropade hon andlöst. I sin förtvivlan ville hon dunka honom i ryggen, som man gör med någon som har satt något i vrångstrupen. Men det var redan för sent. Far reste borst med hela sitt väsen och stelnade till, hans ansikte ordnade sig hastigt i symmetriska veck av bestörtning, och förpuppades ohämmat inför våra ögon under det ofattbara nederlagets tyngd. Innan vi var i stånd att förstå vad som hade hänt, började han vibrera våldsamt, surra och susa förbi våra ögon som en monstruös, brummande, luden stålblå fluga, som stötte emot alla väggar i butiken under sin vanvettiga flykt. Skakade i vårt innersta lyssnade vi till den hopplösa lamentationen, den dova, vältaligt modulerade klagolåten som löpte ned och upp genom hans bottenlösa smärtas, hans tröstlösa lidandes alla register, under butikens mörka tak.
Vi stod där konsternerade, djupt skamsna över detta sorgliga faktum, och undvek varandra med blickarna. I djupet av våra hjärtan kände vi en viss lättnad över att han i en kritisk stund ändå funnit denna utväg ur sin stora blamage. Vi beundrade den kompromisslösa heroism med vilken han utan besinning kastade sig in i denna desperationens återvändsgränd, ur vilken det inte längre tycktes finnas någon återvändo. För övrigt fick man ta detta fars steg cum grano salis. Det var snarast en inre gest, en häftig och förtvivlad demonstration, som dock opererade med en minimal dosis verklighet. Man får inte glömma: större delen av det vi berättar här kan tillskrivas dessa sommarens aberrationer, denna rötmånadens halvverklighet, dessa ansvarslösa marginalanmärkningar som löper utan garanti i dödsäsongens gränsmarker.
Vi hörde tigande på. Det var fars raffinerade hämnd, hans vedergällning på våra samveten. Hädanefter var vi dömda att för alltid höra detta ömkliga djupa brummande, som klagade allt envisare, allt smärtsammare och så med ens tystnade. En stund avsmakade vi lättade denna tystnad, denna välgörande paus, under vilken en blyg förhoppning vaknade inom oss. Men efter en stund återvände det otröstligt, allt mera gråtmilt och irriterat, och vi förstod att för denna gränslösa smärta, för denna brummande förbannelse, dömd att hemlös stöta emot alla väggar, fanns det varken mål eller frigörelse. Denna för alla övertalningsförsök döva, gråtmilda monolog och dessa pauser, under vilka den för ett ögonblick tycktes glömma bort sig själv, för att sedan vakna med denna mera högljudda och vredgade gråt – som om den förtvivlat tog tillbaka den tidigare tillfälliga lindringen – förargade oss djupt. Ett lidande utan slut, ett lidande som envist sluter sig inne i sin mani, ett lidande med en lidelse, en förbittring som gisslar sig själv, blir till slut outhärdlig för olyckans villrådiga vittnen. Denna oupphörliga, vredgade vädjan till vårt medlidande innehöll en alltför tydlig förebråelse, en alltför högljudd anklagelse mot vårt eget välbefinnande, för att den inte skulle väcka protester. Vi replikerade alla inom oss, fyllda av ursinne i stället för förkrosselse. Hade han verkligen ingen annan utväg än att i blindo kasta sig in i detta ömkliga och hopplösa tillstånd, och när han sedan väl hamnat i det, genom sin egen eller vår förskyllan, kunde han då inte finna större själsstyrka, mera värdighet, så att han kunde uthärda det utan klagan? Mor lade endast med svårighet band på sin vrede. Biträdena drömde där de satt på stegarna slött sinnesfrånvarande, blodiga drömmar, jagade i andanom med en flugsmälla bland hyllorna och de såg rött. Linnemarkisen över portalen böljade bländande i hettan, eftermiddagskvalmet jagade miltals över den ljusa slätten och ödelade den avlägsna världen under sig, och i butikens halvskymning, under det mörka taket, kretsade min far, hopplöst insnärjd i sin flykts banor, vanvettig, och trasslade in sig själv i sin hetsjakts desperata sicksacklinjer.
Hur liten betydelse sådana episoder trots allt i själva verket har framgår av det faktum att min far redan samma afton som vanligt satt lutad över sina papper – incidenten tycktes för längesedan vara glömd, den svåra chocken övervunnen och utplånad. Vi avhöll oss naturligtvis från alla anspelningar. Vi såg med välbehag hur han i skenbar sinnesjämvikt, i liksom förnöjsam kontemplation, samvetsgrant fyllde sida efter sida med sin kalligrafiska, jämna handstil. Desto svårare lät sig spåren efter den arme bondlurkens komprometterande personlighet utplånas – man vet ju hur envist återstoder av detta slag rotar sig på vissa underlag. Vi låtsades med flit inte om honom under dessa tomma veckor, där han dansade på disken i den mörka vrån, mindre och mindre för var dag, allt gråare för var dag. Nu nästan osynlig, hoppade han alltjämt på samma plats på sin post, godmodigt leende, hopkurad över disken bultade han outtröttligt, lyssnade spänt och uppmärksamt, sade något tyst för sig själv. Bultandet blev hans egentliga kallelse, som han gick helt upp i, utan återvändo. Vi ropade honom inte tillbaka. Han var redan för långt borta nu för att man skulle kunna nå honom igen.
Sommardagarna har ingen skymning. Innan vi visste ordet av var det redan natt i butiken, den stora fotogenlampan tändes och butiksangelägenheterna gick sin gilla gång. Under dessa korta nätter var det inte lönt att gå hem. Medan nattens timmar förrann, satt far skenbart samlad och ritade tecken i marginalen på breven, gjorde små svarta flygande stjärnor med några penndrag, små bläckdjävlar, ludna fjun, som vilset virvlade i synfältet, mörkeratomer lösslitna från den stora sommarnatten utanför dörren. Denna natt där utanför dörren dammade som en röksvamp, i lampskärmens skugga såddes detta mörkrets svarta mikrokosmos, sommarnätternas smittsamma utslag. Glasögonen bländade honom, fotogenlampan hängde bakom dem som en eldsvåda omgiven av ett virrvarr av blixtar. Far väntade, väntade otåligt, och lyssnade spänt där han stirrade på papperets skinande vithet över vilken dessa mörka galaxer av svarta stjärnor och dammkorn flöt fram. Bakom fars rygg, liksom utan hans medverkan, pågick en stor uppgörelse om butiksangelägenheterna, den pågick, egendomligt nog, på tavlan som hängde över hans huvud, mellan dokumentskåpet och spegeln, i fotogenlampans ljusa sken. Det var en talismantavla, en outgrundlig tavla, en tavelgåta, interpreterad i all oändlighet, vandrande från generation till generation. Vad föreställde den då? Det var en ändlös dispyt som hade pågått i århundraden, en aldrig avslutad process mellan två skilda principer. Mittemot varandra stod två köpmän, två antiteser, två världar. – Jag har sålt på kredit, skrek den magre, luggsliten och handfallen, och med en röst som darrade av förtvivlan. – Jag har sålt för reda pengar, svarade den tjocke i fåtöljen, lade det ena benet i kors över det andra och rullade tummarna på händerna som var knäppta på magen. Hur far hatade den tjocke! Han kände dem sedan han var barn. Redan i skolbänken fyllde den fete egoisten, som glufsade i sig en oändlig mängd franska bröd med smör på rasterna, honom med avsky. Men han solidariserade sig inte med den magre heller. Med häpnad såg han hur hela initiativet gled honom ur händerna och greps av de två tvistande. Med återhållen andedräkt sneglade far stelt bakom glasögonen, som satt på sned, avvaktade resultatet, spänd och djupt fascinerad.
Butiken, butiken var ogenomtränglig. Den var målet för fars alla tankar, nattliga väntan, bestörta funderingar. Outgrundlig och gränslös låg den bakom allt som skedde, mörk och universell. På dagen låg dessa klädesgenerationer, fulla av patriarkaliskt allvar, ordnade i åldersordning, uppradade efter generationer och härkomst. Men om natten bröt sig den upproriska klädessvärtan ut och stormade himlen i pantomimiska tirader, i luciferiska improvisationer. Om hösten brusade butiken, flöt ut ur sig själv uppsvälld av sitt mörka sortiment av vintervaror, som om hela hektar av skogar hade satt sig i rörelse som ett stort, brusande landskap. På sommaren, under dödsäsongen, mörknade den och drog sig tillbaka till sina dunkla reservat, otillgänglig och fåmäld i sitt klädeside. Biträdena dunkade på nätterna med träarmbågar, som med slagor, på den dova muren av balar och lyssnade när den brummade av smärta därinne, inmurad i sin grotta av kläde.
På dessa dova filttrappsteg gick far ned i genealogins innanmäten, till tidernas botten. Han var den siste av sin ätt, han var en Atlas, på vars skuldror ett väldigt testamentes börda vilade. I dagar och nätter funderade far över tesen i detta testamente, bemödade sig att i en plötslig snilleblixt förstå dess väsen. Ofta såg han frågande, förväntansfullt på biträdena. Själv utan tecken i sin själ, utan glans, utan direktiv, väntade han sig att butikens mening, som varit fördold för honom, plötsligt skulle uppenbara sig för dessa unga och naiva, som nätt och jämnt förpuppats. Han ställde dem mot väggen, ihärdigt blinkande, men de undvek, slöa och mumlande hans blick, vände bort ögonen och babblade rent nonsens i sin förvirring. På morgnarna vandrade far, stödd på en lång käpp, som en herde bland denna blinda yllehjord, dessa myllrande hinder, dessa böljande, bräkande huvudlösa kroppar vid vattenstället. Ännu väntade han, uppsköt ännu stunden, när han skulle återupprätta hela sitt folk och sätta sig i rörelse in i den larmande natten med detta tungt lastade, myllrande, hundrafaldiga Israel…
Natten utanför dörren var som av bly – utan rymd, utan en vindfläkt, utan väg. Efter ett par steg slutade den som en återvändsgränd. Man trampade, som i halvslummer, på samma fläck vid denna plötsliga gräns, och medan fötterna sjönk ned och fastnade efter att ha uttömt det snålt tilltagna utrymmet, löpte tanken vidare, utan slut, oupphörligt utfrågad, tagen till korsförhör, förd genom alla denna svarta dialektiks irrgångar. Nattens differentialanalys löpte av sig själv. Ända tills fötterna stannade helt i denna dova återvändsgränd. Man stod där i mörkret i nattens intimaste vrå, som framför en pissoar, under dov tystnad, i timtal, med en känsla av lustfylld blamage. Bara tanken, överlämnad åt sig själv, öppnades långsamt som en kran, hjärnans invecklade anatomi rullades upp som ett nystan och under bitande dialektik utvecklades sommarnattens abstrakta traktat vidare, slog kullerbyttor under logiska akrobatkonster, stödd på båda sidor av outtröttliga och tålmodiga utfrågningar, sofisterier, som det inte fanns några svar på… Så filosoferade han sig mödosamt igenom denna natts spekulativa rymder och gick nu redan okroppslig in i den definitiva dödsstillheten.
Det hade redan gått långt efter midnatt när min far plötsligt såg upp från sina papper. Han reste sig betydelsefullt, med uppspärrade ögon, intensivt lyssnande. – Han kommer, sade han glädjestrålande, öppna. – Innan äldsta biträdet Teodor sprang fram till glasdörren, som var blockerad av natten, trängde sig en länge väntad gäst in genom den, lastad med bylten, svartskäggig, strålande och leende. Herr Jakub sprang honom till mötes, djupt rörd, bugade sig och sträckte ut båda armarna. De omfamnade varandra. En stund verkade det som om tågets svarta, låga, blänkande lokomotiv, ljudlöst hade kört fram ända till butiksdörren. En bärare i järnvägens mössa bar in en väldig koffert på ryggen.
Vi fick aldrig reda på vem denne framstående gäst egentligen var. Äldsta biträdet Teodor hävdade envist att det var Christian Seipl & Söner (mekaniska spinnerier och väverier) i egen hög person. Det var inte mycket som talade för detta, mor stack inte under stol med sina reservationer mot denna uppfattning. Hur det än förhöll sig, rådde det inget tvivel om att det måste ha varit en mäktig demon, en av stöttepelarna i Kreditorernas Landsförbund. Det svarta aromatiska skägget inramade hans feta, glänsande, vördnadsbjudande ansikte. Omsluten av fars arm gick han bugande fram till skrivbordet.
Eftersom vi inte förstod det främmande språket, lyssnade vi respektfullt till den ceremoniösa konversationen, som var full av leenden, pliranden, lätta och ömma axelklappar. Efter detta inledande artighetsutbyte övergick herrarna till sitt egentliga ärende. Man bredde ut böcker och papper på skrivbordet och korkade upp en flaska vitt vin. Med doftande cigarrer i mungiporna, med ansiktet förvridet i en barskt belåten grimas, utbytte herrarna korta lösenord, enstaviga tecken på samförstånd, medan de krampaktigt höll fingret på den rätta posten i boken, med augurers skälmska glimt i ögonen. Så småningom blev diskussionen hetsigare, man kunde märka den mödosamt återhållna irritationen. De bet sig i läppen, cigarrerna slokade, beska, och slocknade i de plötsligt besvikna och harmsna ansiktena. De darrade av inre oro. Min far andades genom näsan, han hade röda fläckar under ögonen, håret stod på ända över hans svettiga panna. Situationen tillspetsades. Ett ögonblick reste sig de båda herrarna från sina platser och stod där utom sig, tungt flåsande och blint blixtrande med glasögonglasen. Förfärad började mor knacka far i ryggen för att försöka förhindra en katastrof. Vid åsynen av en dam återvann de båda herrarna fattningen, påminde sig umgängeslivets regler, bugade leende mot varandra och satte sig åter till sitt arbete.
Omkring klockan två på natten slog far till slut igen huvudbokens tunga pärmar. Oroligt försökte vi i de båda samtalandes ansikten spåra vilken sida som skulle avgå med segern. Fars humor föreföll oss konstlad och tvungen, medan den svartskäggige vräkte sig i fåtöljen med korslagda ben och andades idel välvilja och optimism. Med ostentativ frikostighet delade han ut drickspengar till biträdena.
Herrarna lade ned papper och räkningar och reste sig från skrivbordet. Deras miner var ytterst lovande. De blinkade samförstånd med biträdena och lät därmed förstå att de var fulla av företagsanda. De signalerade lust till ett rejält svirande bakom mors rygg åt varandra. Det var tomt skryt. Biträdena visste vad de skulle tro om det. Denna natt ledde ingenstans. Den tog slut vid rännstenen, på ett känt ställe, som en intighetens och den skamliga blamagens brandmur. Alla stigar som ledde in i den vände tillbaka till butiken. Alla eskapader som företogs in i dess oändligheter var vingbrutna från början. Biträdena blinkade tillbaka av hövlighet.
Svartskägget och far lämnade butiken arm i arm, fulla av iver, följda av biträdenas överseende blickar. Alldeles utanför dörren klippte nattens giljotin av deras huvuden med en gång, de plaskade ut i natten som i svart vatten.
Vem har utforskat julinattens bottenlöshet, vem har lodat hur många famnar man faller ned i tomma intet, där ingenting händer? När de hade flugit igenom hela denna svarta oändlighet, stod de åter utanför butiksdörren, som om de nyss hade gått ut, för att återvinna sina tappade huvuden med det ännu oförbrukade gårdagsordet på läpparna. Medan de stod där, ingen vet hur länge, småpratade de monotont, som om de återvände från en fjärran expedition, förenade i förmenta nattliga äventyrs och upplevelsers kamratskap. De sköt hattarna i nacken med en gest som om de var på snusen och raglade till på mjuka ben.
De tog en omväg om butikens upplysta portal, gick förstulet in i porten till huset och började smyga sig uppför den knarrande trappan till övervåningen. På så vis tog de sig upp till verandan på baksidan, utanför Adelas fönster, och försökte kika in på den sovande flickan. Men de kunde inte se henne, hon låg i skuggan med särade lår och omedvetet sprittande i sömnens famntag, med tillbakakastat och lågande huvud, fanatiskt hängiven sina drömmar. De skallrade med de svarta rutorna, sjöng skabrösa kupletter. Men hon vandrade med ett letargiskt leende på sin halvöppna mun, stel och kataleptisk, på sina fjärran vägar, många mil därifrån och oåtkomlig.
Då gäspade de stort och ljudligt där de hängde på balkongräcket och trummade med fötterna på balustradens brädor. Vid en senare och okänd nattlig timme fann de sina kroppar, ingen visste hur det gick till, på två smala britsar, bortburna på sänglinne som staplats i flera lager. De simmade parallellt, sovande i kapp, och hann omväxlande om varandra i sin arbetsamma snarkgalopp.
Efter någon kilometers sömn – förenade sömnströmmen deras kroppar, eller smälte deras sovande omärkligt ihop till ett? – kände de på någon punkt i denna svarta oändlighet att där de låg i sin omfamning kämpade de ännu med varandra i en svår brottning. Svartskägget låg på far som ängeln på Jakob. Men far kramade honom med knäna av alla krafter, och i det han matt flöt bort in i en dov själsfrånvaro, stal han ännu i smyg en stärkande slummer mellan ronderna. Så kämpade de, om vad? om namnet? om Gud? om kontraktet? – de brottades i dödsångest, tog ut sina sista krafter, medan sömnens ström förde dem in i nattens allt avlägsnare och sällsammare omgivningar.
Nästa morgon haltade far lätt på ena benet. Hans ansikte strålade. Alldeles i gryningen hade han funnit den färdiga och förintande poängen till brevet, som han förgäves kämpat med så många dagar och nätter. Den svartskäggige såg vi aldrig mer till. Han hade rest i dagbräckningen med koffert och bylten, utan att ta avsked av någon. Det var dödsäsongens sista natt. Från och med denna sommarnatt började sju långa fruktbara år för butiken.