SANATORIET TIMGLASET

I

Resan varade länge. På denna bortglömda bibana, där det bara gick ett tåg i veckan var det bara ett par passagerare som reste. Jag hade aldrig sett denna typ av arkaiska vagnar, som för länge sedan tagits ur trafik på andra linjer, rymliga som rum, mörka och fulla av vinklar och vrår. Dessa korridorer, som böjde av i olika vinklar, dessa tomma kupéer, labyrintiska och kalla, hade något egendomligt övergivet över sig, något nästan skrämmande. Jag förflyttade mig från vagn till vagn i mitt sökande efter någon hemtrevlig vrå. Överallt drog det, kalla korsdrag banade sig väg genom dessa innandömen, borrade sig tvärsigenom hela tåget. Här och där satt människor med små knyten på golvet, eftersom de inte vågade ta upp plats på de övermåttan höga sofforna. För övrigt var dessa svällande vaxdukssäten iskalla och klibbiga av ålder. Inte en enda passagerare steg av på de tomma stationerna. Utan en vissling, utan ett frustande fortsatte tåget långsamt och liksom eftertänksamt vidare.

En stund hade jag sällskap av en man i sliten järnvägsmannauniform, tigande, försänkt i tankar. Han tryckte en näsduk mot sitt uppsvullna, sorgsna ansikte. Sedan försvann också han någonstans och steg obemärkt av på någon hållplats. Kvar efter honom blev bara ett avtryck i halmen som golvet var täckt med, och en svart, illa medfaren resväska, som han hade glömt. Vadande i halm och skräp gick jag med ostadiga steg från vagn till vagn. De vidöppna kupédörrarna svängde av och an i korsdraget. Inte en enda passagerare någonstans. Slutligen mötte jag konduktören, som var iförd linjens svarta uniform. Han höll på att linda om halsen med en tjock sjal och packa ihop sina grejor, lyktan och tjänsteboken. – Vi är strax framme, herrn, sa han, sedan han kastat en blick på mig med sina fullkomligt vita ögon. Tåget började långsamt sakta farten, utan att flåsa eller slamra, som om livet sakta höll på att gå ur det med dess sista ångande andetag. Vi stannade. Tystnad och tomhet, ingen stationsbyggnad. När han steg av, visade han mig också åt vilket håll Sanatoriet låg. Med kappsäcken i handen gick jag längs den vita, smala landsvägen, som så småningom övergick i en mörk och lummig park. Jag betraktade landskapet med ett visst intresse. Den väg jag följde steg nu uppåt och ledde till ryggen på en mjukt rundad kulle, från vilken man hade en vidsträckt utsikt åt alla håll. Dagen var alldeles grå, slocknad, utan uttryck. Och kanske under inflytande av denna tunga och färglösa luft verkade hela denna horisontens väldiga skål, på vilken ett vidsträckt skogigt landskap arrangerades kulissliknande av skogsplanteringarnas remsor och skikt, allt avlägsnare och gråare, flöt samman i strimmor och mjuka sluttningar, än till vänster, än till höger. Hela detta mörka, allvarsamma landskap tycktes nästan omärkligt flyta inne i sig självt, förflytta sig förbi sig självt som en mulen och upptornad himmel full av dold rörelse. Skogarnas flytande strimmor och stråk tycktes susa och växa på detta brus, som tidvattensfloden som omärkligt stiger mot land. Mitt i skogsterrängens mörka dynamik vindlade sig en upphöjd vit väg som en melodi på ryggen av breda ackord, nedtryckt av mäktiga musikmassor, som till slut uppslukade den. Jag ryckte av en kvist från ett träd intill vägen. Bladens grönska var alldeles mörk, nästan svart. Det var en egendomligt mättad svärta, djup och välgörande som en mäktig och stärkande sömn. Och landskapets alla gråtoner härstammade från denna enda färg. En sådan färg antar landskapet då och då hos oss en mulen sommarskymning, som mättats av långvariga regn. Samma djupa och lugna förnekelse, samma resignerade och slutgiltiga förlamning, som inte längre behöver vare sig tröst eller färger.

I skogen var det mörkt som på natten. Jag trevade mig fram på den tysta barrmattan. När träden började glesna, mullrade det under fötterna på mig. Det var bjälkarna på en bro. I dess andra ände skymtade de gråa och med många fönster försedda väggarna på det hotell som utgav sig för att vara Sanatoriet fram bakom trädens svarta vägg. Den dubbla glasdörren i ingången stod öppen. Man gick in genom den direkt från bron, som på bägge sidor var omgiven av en rankig balustrad av björkgrenar. I korridoren rådde halvmörker och en solenn tystnad. Jag började på tå förflytta mig från dörr till dörr, i det jag i mörkret läste de ovanför dem placerade numren. I en krök stötte jag äntligen på en städerska. Hon störtade ut ur ett rum som om hon hade slitit sig lös ur någons närgångna beröring, andfådd och upprörd. Hon förstod knappt vad jag sade till henne. Jag var tvungen att upprepa det. Hon verkade alldeles villrådig. Hade de fått mitt telegram? Hon slog ut med händerna, hennes blick vek undan. Hon väntade bara på ett tillfälle att kunna ta ett skutt ut genom den halvöppna dörren som hon sneglade åt.

– Jag har rest lång väg, och jag har beställt rum här i huset telegrafiskt, sade jag en smula otåligt. – Vem ska jag vända mig till?

Det visste hon inte. – Ni kan kanske gå in i restaurangen, svarade hon undvikande. – Nu sover alla. När doktorn stiger upp ska jag anmäla er.

– Sover? Det är ju mitt på dagen, och långt kvar till natten…

– Hos oss sover man alltid. Vet ni inte det? – Hon lyfte sina nyfikna ögon mot mig. – Här är det för resten aldrig natt, till-lade hon kokett. Nu ville hon inte springa sin väg längre, tummade bara på förklädsspetsen, vände och vred på sig.

Jag lämnade henne och gick till den halvmörka restaurangen. Här stod bord, och en stor byffé upptog väggens hela bredd. För första gången på länge kände jag återigen en viss aptit. Jag gladdes åt åsynen av bakelser och tårtor, som stod på byffén i riklig mängd.

Jag lade kappsäcken på ett av borden. De var alla tomma. Jag klappade i händerna. Inget svar. Jag tittade in i den angränsande salen, som var större och ljusare. Den salen var genom ett brett fönster eller en loggia öppen mot det landskap jag redan var bekant med och som låg där inramat av fönsterposten med sin djupa sorg och resignation, som ett sorgligt memento. På bordsdukarna syntes måltidsrester, uppkorkade buteljer, halvtömda glas. Här och var låg till och med drickspengar som betjäningen inte hade samlat ihop än. Jag återvände till byffén och betraktade bakelser och pastejer. De såg ytterst aptitliga ut. Jag undrade om det var passande att ta för sig. Jag uppfylldes av en glupande aptit. Särskilt en viss sorts mördegskaka med äppelmos kom det att vattnas i munnen på mig. Jag skulle just sticka silvertårtspaden under en av dessa kakor när jag kände någons närvaro bakom mig. Städerskan hade kommit in på tysta tofflor och rörde vid min rygg med fingrarna.

– Doktorn ber herrn att komma, sade hon och betraktade sina naglar.

Hon gick före mig – och säker på den magnetism som hennes spelande höfter skulle utöva, vände hon sig över huvud taget inte om. Hon roade sig med att ytterligare förstärka sin magnetism genom att reglera avståndet mellan våra kroppar, medan vi passerade dussintals nummerförsedda dörrar. Korridoren blev allt mörkare. I mörkret, som nu var totalt, lutade hon sig flyktigt mot mig. – Här är doktorns dörr, viskade hon, var så god och stig på.

Doktor Gotard tog emot mig stående mitt i rummet. Han var en småväxt man, bredaxlad och med svart skäggstubb.

– Vi fick ert telegram redan i går, sa han. Vi skickade vår tjänstevagn till stationen, men ni kom med ett annat tåg. Tyvärr är järnvägsförbindelserna inte de bästa. Hur mår ni?

– Lever far? frågade jag och spände min oroliga blick i hans leende ansikte.

– Naturligtvis lever han, sade han och uthärdade lugnt min brännande blick. – Givetvis inom de gränser som betingas av situationen, tillade han och kisade med ögonen. – Ni vet lika väl som jag att ur ert hems synpunkt, ur er hemtrakts perspektiv, är er far död. Det är något som inte riktigt går att reparera. Den döden kastar en viss skugga över hans tillvaro här.

– Men far vet det inte själv, han anar ingenting? frågade jag viskande. Han skakade på huvudet med djup övertygelse.

– Ni kan vara alldeles lugn, sade han med dämpad stämma, våra patienter anar ingenting, kan ingenting ana…

– Hela knepet går ut på, tillade han, redo att demonstrera dess mekanism på fingrarna, som redan var inställda på detta, att vi har ställt tiden tillbaka. Vi är här efter i tiden med en viss intervall, vars storlek omöjligen låter sig beskrivas. Det hela går ut på en enkel relativism. Här har helt enkelt er fars död inte kommit till stånd ännu, den död, som redan har drabbat honom i er hemtrakt.

– I så fall, sade jag, är far döende eller nära döden…

– Ni förstår mig inte, svarade han i otåligt överseende ton. – Här reaktiverar vi det förflutna med alla dess möjligheter, och således också med möjligheten att tillfriskna.

Han betraktade mig leende och strök sitt skägg.

– Men nu vill ni säkert gärna träffa er far. I enlighet med er önskan har vi reserverat en extrabädd åt er i er fars rum. Jag ska följa er dit.

När vi hade kommit ut i den mörka korridoren, talade doktor Gotard i viskande ton. Jag lade märke till att han hade filttofflor på fötterna, precis som städerskan.

– Vi låter våra patienter sova länge, vi spar deras livsenergi. De har för övrigt inget bättre för sig.

Han stannade utanför en av dörrarna och lade fingret för munnen.

– Gå nu tyst in – er far sover. Lägg er ni också. Det är det bästa ni kan göra just nu. På återseende.

– På återseende, viskade jag med hjärtat i halsgropen. Jag tryckte ned dörrhandtaget, dörren gav själv efter, öppnades på glänt, som en mun som värnlöst öppnar sig i sömnen. Jag gick in. Rummet var nästan tomt, grått och kalt. På en vanlig träsäng under ett litet fönster låg min far under rikligt med sängkläder och sov. Hans djupa andning frigjorde hela lager av snarkningar ur sömnens djup. Hela rummet tycktes vara klätt från golv till tak med detta snarkande, och hela tiden tillkom nya poster. Djupt rörd betraktade jag fars utmärglade ansikte, som nu gick helt upp i snarkningsarbetet, ett ansikte, liksom i avlägsen trans, som kastat av sig sin jordiska hamn och nu på någon avlägsen strand biktade sin existens genom ett högtidligt uppräknande av sina minuter.

Någon extrasäng fanns inte. Det drog pinande kallt från fönstret. Kakelugnen stod oeldad.

De tycks inte bekymra sig alltför mycket för sina patienter, tänkte jag för mig själv. En så sjuk människa som utsattes för ett sådant drag! Och det är visst ingen som städar här. Golvet var överdraget med ett tjockt dammlager, som också täckte nattduksbordet, på vilket det stod mediciner och ett glas kallnat kaffe. På byffén ligger högar av bakelser, och patienterna ger man vanligt svart kaffe i stället för något stärkande! Men jämfört med en tillbakaställd tids välsignelser var det naturligtvis en bagatell.

Jag klädde långsamt av mig och kröp ned i fars säng. Han vaknade inte. Men hans snarkande, som tydligen varit för högt uppskruvat, sjönk en oktav lägre och avstod från det alltför högtravande i sin deklamation. Det blev mera av ett privat snarkande, för eget bruk. Jag stoppade dunbolstern bättre om far för att så gott jag kunde skydda honom mot draget från fönstret. Sedan somnade jag liggande intill honom.

II

När jag vaknade, rådde skymning i rummet. Far satt redan påklädd vid bordet och drack te och doppade skorpor med sockerglasyr. Han hade en alltjämt ny, svart kostym av engelskt kläde, som han hade skaffat sig förra sommaren. Hans kravatt var en smula vårdslöst knuten.

När han såg att jag inte sov, sade han med ett vänligt leende i sitt sjukligt bleka ansikte: – Jag blev så hjärtans glad när jag såg att du hade kommit, Józef. Vilken överraskning! Jag känner mig så ensam här. Visserligen kan man inte beklaga sig i min situation, jag har gått igenom värre saker, och om man nu vill dra facit ur alla poster!… Men det spelar ingen roll. Kan du tänka dig, här serverades jag genast den första dagen en ståtlig filet de boeuf med svamp. Det var en helvetisk köttbit, Józef. Jag varnar dig å det enträgnaste – om man någon gång skulle servera dig filet de boeuf här… Jag kan fortfarande känna hur det brinner i magen. Och diarré på diarré… Jag kunde inte riktigt klara av det. Men jag måste berätta en nyhet för dig, fortsatte han. – Skratta inte, jag har hyrt en butikslokal här. Just det. Och jag lyckönskar mig själv till den idén. Jag hade hjärtligt tråkigt här, ser du. Du kan inte tänka dig hur långtråkigt det är här. Och på det här viset har jag åtminstone en trevlig sysselsättning. Ja, det är ju inget överdåd. Hur skulle det gå till? Det är en långt mer anspråkslös lokal än vårt forna magasin. Det är rena kyffet jämfört med det. Hemma i vår stad skulle jag skämmas för ett sådant marknadsstånd, men här, där vi har fått ge avkall på så många av våra anspråk – inte sant, Józef?… – Han skrattade plågat. – Men man lever på något vis ändå. – Jag blev obehaglig till mods. Jag skämdes för fars förlägenhet, när han märkte att han hade använt ett opassande ord.

– Jag ser att du är sömnig, sade han efter en stund. – Sov lite till du, och sen kommer du och hälsar på mig i butiken – eller hur? Jag har egentligen lite bråttom att komma dit, för att se hur det går med affärerna. Du kan inte ana hur svårt det var att få kredit, med vilken misstro man behandlar gamla köpmän här, köpmän med ett seriöst förflutet… Kommer du ihåg optikerns butik vid torget? Alldeles intill ligger vår butik. Det finns ingen skylt än, men du hittar ändå. Man kan inte ta miste.

– Tänker far gå ut utan överrock? frågade jag oroligt.

– De glömde packa den åt mig – kan du tänka dig – jag fann den inte i kofferten, men jag saknar den inte alls. Detta milda klimat, denna sköna luft!…

– Då får far ta min överrock, envisades jag, det måste far absolut göra. Men far hade redan tagit på sig hatten. Han vinkade åt mig och slank ut ur rummet.

Nej, jag var inte sömnig längre. Jag kände mig utvilad… och hungrig. Med välbehag erinrade jag mig byffén som varit fullproppad med bakelser. Jag klädde på mig medan jag tänkte på hur jag skulle kalasa på de olika läckerheterna. I första rummet kom mördegsbakelsen med äppelmos, den härliga biskvin med fyllning av apelsinskal som jag hade sett där icke att förglömma. Jag ställde mig framför spegeln för att knyta kravatten, men dess yta dolde min bild någonstans långt därinne, som en sfärisk spegel, och virvlade som en grumlig vattenvidd. Förgäves försökte jag reglera avståndet, gick fram och tillbaka – ingen spegelbild ville framträda ur den silvriga flytande dimman. Jag måste säga till om en annan spegel, tänkte jag för mig själv och gick ut ur rummet.

I korridoren var det alldeles mörkt. Intrycket av solenn tystnad förstärktes ytterligare av den lilla gaslampan, som brann med en blåaktig liten låga i hörnet där korridoren svängde. I denna labyrint av dörrar, nischer och vrår var det svårt för mig att komma ihåg var ingången till restaurangen låg. Jag går ut på stan, tänkte jag plötsligt beslutsamt. Jag äter ute på stan. Där hittar jag säkert ett bra konditori.

Utanför porten blåste den tunga, fuktiga och söta luften i detta speciella klimat, från alla håll. Luftens kroniska gråhet sjönk ännu några nyanser djupare. Det var som en dag betraktad genom ett sorgflor.

Jag kunde inte se mig mätt på den sammetsmjuka, saftiga svärtan i de mörkaste partierna, skalan av slocknade gråtoner hos sammetsmjuk aska, som löpte i passager av dämpade toner, vilka bröts av klaviaturens pedal – denna landskapets nocturne. Den ymniga, veckade luften fladdrade om ansiktet på mig som ett mjukt skynke. Den hade den fadda sötman hos avslaget regnvatten i sig.

Återigen detta till sig självt återvändande brus från svarta skogar, dova ackord, som rör upp rymderna bortom hörbarhetens skala! Jag befann mig på Sanatoriets bakgård. Jag såg mig om mot de höga murarna till den hästskoformade huvudbyggnadens annex. Alla fönstren var förbommade med svarta fönsterluckor. Sanatoriet sov djupt. Jag passerade grinden med järnstaketen. Bredvid den stod en hundkoja – av ovanliga dimensioner – övergiven. Återigen uppslukade den svarta skogen mig och tryckte mig intill sig, den skog i vars mörker jag hade trevat mig fram, liksom med slutna ögon, på den tysta barrmattan. När det blev litet ljusare, avtecknade sig husens konturer mellan träden. Ännu några steg och jag befann mig på stadens rymliga torg.

En egendomlig, förvillande likhet med torget i vår egen hemstad! Hur lika är i själva verket inte alla torg i världen! Nästan samma hus och butiker!

Trottoarerna var nästan tomma. En inte närmare bestämd tidpunkts sorgliga och sena halvdager sipprade ned från himlen i ett odefinierbart grått. Jag läste med lätthet alla affischer och skyltar, och ändå skulle jag inte ha blivit förvånad om man hade sagt mig att det var mitt i natten! Det var bara några få affärer öppna. De andra hade till hälften neddragna jalusier, som man i all hast höll på att stänga. Den kraftiga och frodiga luften, en bedövande och rik luft, uppslukade här och där en del av utsikten, tvättade som en våt svamp bort ett par hus, en gatlykta och en bit av en skylt. Stundtals var det svårt att lyfta på ögonlocken, som föll ihop på grund av en egendomlig vårdslöshet eller sömnighet. Jag började söka efter optikerns butik, den som far hade nämnt. Han hade talat om den som om något jag kände till, liksom åberopat sig på min kännedom om de lokala förhållandena. Visste han då inte att det var första gången jag var här? Han hade utan tvivel rört ihop det hela. Men vad kunde man väl vänta sig av en far, som bara var halvt verklig och som levde ett liv som var så villkorligt, relativt och begränsat av så många förbehåll! Det är svårt att dölja att det krävdes mycket god vilja för att tillerkänna honom ett slags existens. Det var ett beklagansvärt livssurrogat, avhängigt av allmänt överseende, av detta consensus omnium, ur vilket han hämtade sina bräckliga livskrafter. Det stod klart att det bara var tack vare att man solidariskt såg mellan fingrarna, kollektivt blundade för de uppenbara och otvivelaktiga brister i detta sakernas tillstånd, som detta ömkliga skenliv för ett ögonblick kunde hålla sig kvar i verklighetens väv. Den minsta opposition kunde få honom i obalans, den svagaste fläkt av skepsis kasta honom över ända. Kunde doktor Gotards Sanatorium tillförsäkra honom denna drivhusatmosfär av vänlig tolerans, skydda honom mot nykterhetens och kriticismens kalla kårar? Man måste förundras över att far trots detta hotande, tvivelaktiga sakernas tillstånd ännu förmådde hålla skenet uppe på ett så utomordentligt sätt.

Jag gladde mig när jag fick syn på konditoriets skyltfönster som var överfyllt av sockerkakor och tårtor. Min aptit vaknade på nytt till liv. Jag öppnade glasdörren med skylten “glass” och gick in i den mörka lokalen. Där luktade det kaffe och vanilj. Inifrån butiken kom det ut en ung flicka med ansiktet nedsmort av skymningen och tog upp beställningen. Äntligen kunde jag efter så lång tid för en gångs skull äta mig mätt på utsökta munkar, som jag doppade i kaffet. I mörkret slukade jag den ena bakelsen efter den andra, kringdansad av skymningens virvlande arabesker, och jag kände hur mörkrets virvlande trängde sig in under ögonlocken, oförmärkt behärskade mitt inre med sitt varma pulserande, sitt miljonmyller av lätta beröringar. Till slut var det bara fönstrets rektangel som lyste som en grå låga i det totala mörkret. Förgäves knackade jag med teskeden i bordet. Ingen visade sig för att ta betalt för måltiden. Jag lämnade kvar ett silvermynt på bordet och gick ut på gatan. I boklådan intill lyste det fortfarande. Biträdena var sysselsatta med att sortera böcker. Jag frågade efter fars butik. Det är nästa butik, bredvid oss, förklarade de för mig. En tjänstvillig gosse sprang rentav med ända fram till dörren för att visa mig. Portalen var av glas, skyltfönstret var ännu inte färdigt, och täckt med grått papper. Redan i dörren lade jag med förvåning märke till att butiken var full av kunder. Min far stod bakom disken och summerade, medan han ideligen slickade på blyertspennan, posterna på en lång räkning. Den herre som räkningen gjordes i ordning åt stod lutad över disken. Han förde pekfingret över varje ytterligare siffra och räknade halvhögt. Resten av kunderna såg tigande på. Min far kastade en blick på mig över glasögonen och sade medan han höll fingret på den post han stannat vid: – Det finns ett brev till dig, det ligger på skrivbordet bland papperen. Och han fördjupade sig åter i sitt räknande. Biträdena lade under tiden de inköpta varorna åt sidan, slog in dem i papper och band snören om. Hyllorna var bara delvis fyllda med tyger. Större delen var ännu tomma.

– Varför sätter sig inte far? frågade jag tyst, när jag hade gått in bakom disken. – Far är inte alls rädd om sig, fast far är så sjuk. – Han höjde avvärjande handen som för att slå bort mina övertalningsförsök, och han slutade inte räkna. Han såg verkligen eländig ut. Det var alldeles uppenbart att det var en konstlad upphetsning, en febril verksamhet som höll honom uppe och fördröjde det fullständiga sammanbrottet ännu en stund.

Jag letade på skrivbordet. Det var snarare ett paket än ett brev. Några dagar tidigare hade jag skrivit till en bokhandel beträffande en viss pornografisk bok och nu hade man skickat mig den hit, eftersom man hade tagit reda på min adress, eller snarare fars adress, fast han nätt och jämnt hade öppnat sin butik, utan skylt och firmanamn. I själva verket en häpnadsväckande underrättelseorganisation, en beundransvärt effektiv expediering! Och denna ovanliga brådska!

– Du kan sätta dig på disken i rummet innanför och läsa, sade far och kastade en missbelåten blick på mig, du ser själv att det inte finns plats här. Disken innanför butiken var fortfarande tom. Genom glasdörren trängde det in en smula ljus från butiken. På väggarna hängde biträdenas överrockar. Jag öppnade brevet och började läsa i det svaga ljuset från dörren.

Man meddelade mig att den begärda boken tyvärr inte fanns i lager. Man hade inlett efterforskningar efter den, men i avvaktan på resultatet tillät sig firman att tills vidare skicka mig, utan förbindelse, en viss artikel, för vilken man förutsåg mitt otvivelaktiga intresse. Nu följde en invecklad beskrivning av en stjärnkikare med stor ljusstyrka och diverse fördelar. Nyfiket tog jag ur kuvertet fram instrumentet, som var förfärdigat av svart vaxduk eller styv linneduk, vilken vikits ihop till ett litet platt dragspel. Jag har alltid varit svag för teleskop. Jag började plocka isär instrumentets flerfaldigt hopsatta mantel. Under mina händer byggdes nu upp en väldig teleskopbälg, som stabiliserades med hjälp av tunna stavar och som sträckte ut sin tomma tub, en labyrint av svarta kammare, ett långt komplex av optiska mörkrum, till hälften inskjutna i varandra. Det liknade en lång bil av lackerad linneduk, en teaterrekvisita som i ett lätt material av papper och styv drällväv imiterade verklighetens massivitet. Jag tittade i okularets svarta tratt och fick långt bort syn på de knappt urskiljbara konturerna av Sanatoriets gårdsfasad. Jag trängde nu intresserat djupare in i apparatens bakre kammare. I teleskopets synfält betraktade jag nu städerskan som gick längs Sanatoriets halvmörka korridor med en bricka i handen. Hon vände sig om och log. Kan hon se mig? tänkte jag för mig själv. En oemotståndlig sömnighet drog en dimridå över mina ögon. Jag satt egentligen i teleskopets bakre kammare som i en limousin. En lätt beröring av ett reglage och apparaten började prassla som en fladdrande pappersfjäril, och jag kände att den rörde sig tillsammans med mig och svängde av mot dörren.

Som en stor svart larv for teleskopet ut i den upplysta butiken – en mångledad kropp, en väldig papperskackerlacka med en imitation av två lyktor framtill. Kunderna trängde ihop sig, retirerade inför denna blinda pappersdrake, biträdena öppnade dörren till gatan på vid gavel och jag åkte långsamt ut med denna pappersbil, mellan rader av kunder, som med indignerade blickar följde denna i sanning skandalösa avfärd.

III

Så lever man i denna stad och tiden går. Större delen av dagen sover man bort och det inte bara i sängen. Nej, på den punkten är man inte alltför kräsen. På varje ställe och vid varje tid på dagen är man redo att ta sig en skön liten tupplur. Med huvudet lutat mot bordet på restaurangen, i hästdroskan, och till och med stående på vägen, i farstun till ett hus, som man tittar in i ett ögonblick, för att för ett ögonblick ge efter för det oavvisliga sömnbehovet.

När vi vaknar, alltjämt omtöcknade och vacklande, återupptar vi vårt avbrutna samtal, fortsätter den besvärliga vägen, driver en invecklad angelägenhet utan början och slut framåt. Till följd av detta försvinner hela tidsintervaller här och var på vägen, vi tappar kontrollen över dagens kontinuitet och upphör till sist även att yrka på den, vi avstår utan sorg från det skelett av oavbruten kronologi som vi en gång vant oss vid att nogsamt övervaka av inrotad vana och sorgfällig daglig disciplin. Vi har för längesedan offrat denna ständiga beredvillighet att avlägga räkenskap över den tid som förflutit, detta samvetsgranna redovisande på öret av de förbrukade timmarna – vår ekonomis stolthet och ambition. Från de kardinaldygder som vi en gång varken kände tvekan för eller gjorde avsteg från har vi avstått för längesedan. Ett par exempel må tjäna som illustration till detta sakernas tillstånd. Vid någon tid på dagen eller natten – en knappt urskiljbar nyans på himlen skiljer dessa tider åt – vaknar jag vid räcket till den lilla bro som leder till Sanatoriet. Det är skymning. Jag måste, betvingad av min sömnighet, ha strövat omkring på stan länge utan att veta om det, innan jag dödstrött hade släpat mig fram till bron. Jag kan inte säga huruvida doktor Gotard, som nu står framför mig och just avslutar ett långt resonemang med att anföra de definitiva slutsatserna, har gjort mig sällskap hela tiden. Han går helt upp i sin egen vältalighet och tar mig rent av under armen och drar mig med sig. Jag går med honom, och innan vi ännu har hunnit över brons dundrande plankor, har jag somnat på nytt. Genom mina slutna ögonlock ser jag suddigt doktorns intensiva gestikulerande, leendet längst inne i hans svarta skägg och jag bemödar mig förgäves om att begripa detta utomordentliga logiska grepp, denna slutgiltiga trumf, med vilken han nu på höjden av sin argumentering triumferande blir stående orörlig med utbredda armar. Jag vet inte hur länge vi ännu går så bredvid varandra, fördjupade i ett samtal fullt av missförstånd, när jag plötsligt blir klarvaken, doktor Gotard är inte längre kvar, det är alldeles mörkt, men det är bara därför att jag blundar. Jag öppnar ögonen och befinner mig i sängen, i mitt rum, utan att jag har en aning om hur jag har kommit dit.

Ett ännu mera drastiskt exempel:

Jag går vid middagstid in på en restaurang ute på stan, under gästernas larm och sorl. Och vem träffar jag mitt i salen vid ett bord, dignande av rätter? Far. Allas ögon riktas mot honom, och han blixtrar med sin briljantkråsnål, ovanligt livlig, salig intill extas, lutar sig affekterat åt alla håll i ett översvallande samtal med hela salen på en gång. Med konstlad bravur, som jag inte kan betrakta utan den största oro, beställer han hela tiden in nya rätter, som tornar upp sig i travar på bordet. Han samlar dem belåtet omkring sig, fast han ännu inte har ätit upp förrätten. Smackande med tungan, tuggande och talande samtidigt, markerar han med gester och mimik den allra högsta tillfredsställelse med denna festmåltid, följer herr Adaś, kyparen, med tillbedjande blick, och ger honom med ett förälskat leende ideligen nya beställningar. Och när kyparen, svängande sin servett ilar för att effektuera dem, appellerar far med en bönfallande gest till alla, tar alla till vittnen på denne ganymeds oemotståndliga charm.

– En ovärderlig gosse, ropar han med ett saligt leende och kisar med ögonen, en änglalik gosse! Erkänn, mina herrar, att han är bedårande!

Jag drar mig med avsmak ut ur salen utan att far har lagt märke till mig. Om han så avsiktligt hade placerats i salen av hotelldirektionen för att göra reklam och animera gästerna, hade han inte kunnat uppträda mera provocerande och ostentativt. Yr i huvudet av sömnighet vacklar jag ut på gatorna, hemåt. Jag lutar huvudet mot en brevlåda ett ögonblick och tar mig en kort siesta. Till sist trevar jag mig fram i mörkret till Sanatoriets port och går in. Det är mörkt i rummet. Jag vrider på strömbrytaren, men elektriciteten fungerar inte. Det drar kallt från fönstret. Sängen knarrar i mörkret. Far lyfter huvudet ovanför täcket och säger: – Ack, Józef, Józef! Nu har jag legat här i två dagar utan att få någon som helst vård, ringledningarna är avslitna, ingen tittar till mig, och min egen son överger mig, en svårt sjuk man, och springer efter flickor på stan. Titta så hjärtat bultar på mig.

Hur få detta att gå ihop? Sitter far på restaurangen, gripen av en osund, glupande aptit, eller ligger han i sitt rum, svårt sjuk? Är han två fäder? Ingalunda. Skuld till alltsamman är tidens snabba sönderfall när den inte övervakas med ständig uppmärksamhet.

Vi vet alla att detta odisciplinerade element bara av nödtvång håller sig inom vissa gränser tack vare oupphörlig odling, sorgfällig omvårdnad, omsorgsfull reglering och korrigering av dess tilltag. Berövad denna vård är den genast benägen till snedsteg, till vild aberration, till att spela oberäkneliga spratt, till formlöst narrspel. Allt tydligare avtecknar sig våra individuella tiders inkongruens. Min fars tid och min egen tid överensstämde inte längre med varandra.

Inom parentes sagt är den förebråelse för sedeslöshet som min far gjorde mig en ogrundad insinuation. Jag har ännu inte närmat mig någon flicka. Där jag raglar som berusad från den ena sömnen till den andra lägger jag knappt märke till det täcka könet här på orten ens i mina nyktrare stunder.

För övrigt medger det kroniska mörkret på gatorna inte ens att man kan urskilja ett ansikte så noga. Det enda som jag som en ung man, som fortfarande på detta område i alla fall hade vissa intressen, kunnat observera – var de unga damernas speciella sätt att gå.

Det är en gång i en obönhörligt rät linje, som inte tar hänsyn till några slags hinder och bara lyssnar till ett slags inre rytm, en lag, som de nystar upp liksom från ett nystan till en tråd av rätlinjigt kort trav fullt av ackuratess och avmätt grace.

Var och en bär sin egen, individuella regel inom sig, som en uppdragen fjäder.

När de går så där rakt fram, försjunkna i denna regel, samlade och allvarliga, verkar det som om de bara är genomsyrade av det enda bekymret att inte tappa något av den, att inte bryta mot den svåra regeln, att inte avvika en millimeter från den. Och då står det klart att det som de bär med sig med sådan uppmärksamhet och allvar inte är något annat än en fix idé om den egna fulländningen, som i kraft av deras övertygelse nästan blir till verklighet. Det är en antecipation som företagits på egen risk, utan någon som helst garanti, en okränkbar dogm, höjd över varje tvivel.

Vilka ofullkomligheter och skavanker, vilka små uppnäsor eller plattnäsor, vilka fräknar och finnar smugglar de inte med sådan bravur under denna fiktions flagga! Det finns inte den fulhet och alldaglighet som denna tros flykt inte skulle kunna rycka med sig upp till denna fulländningens fiktiva himmel.

Sanktionerad av denna tro blir kroppen tydligt vackrare, men benen, de verkligt välformade och spänstiga benen i oklanderliga skor, talar genom sin gång, förklarar ivrigt med sin flytande, glänsande gångmonolog rikedomen hos denna idé, som det slutna ansiktet av stolthet förtiger. Händerna har de i fickorna på sina korta, snäva små jackor. På kafé och teater placerar de benen högt blottade ända upp till knäna och tiger vältaligt med dem. Så långt bara i förbigående en av stadens egenheter. Jag har redan nämnt den svarta vegetationen. Särskild uppmärksamhet förtjänar en viss svart ormbunksart, av vilken väldiga stånd pryder vaser i varje våning och varje offentlig lokal härstädes. Det är nästan en sorgesymbol, denna stads begravningsvapen.

IV

Förhållandena på Sanatoriet blir alltmer outhärdliga för var dag. Det är svårt att förneka att vi helt enkelt har hamnat i en fälla. Sedan min ankomst – då gör man sig för den nyanlände sken av en viss gästfrihet – gör Sanatorieledningen inte minsta ansträngning för att åtminstone ge oss en illusion av något slags vård. Vi är helt enkelt överlämnade åt oss själva. Ingen bekymrar sig om våra behov. Jag har för länge sedan konstaterat att de elektriska ringledningarna slutar strax ovanför dörrarna och inte leder någonstans. Någon betjäning syns inte till. Korridorerna är dag och natt försänkta i mörker och tystnad. Jag har en stark övertygelse om att vi är de enda gästerna på Sanatoriet och att de hemlighetsfulla och diskreta miner med vilka städerskan trycker igen dörrarna till rummen efter sig när hon går in eller ut helt enkelt är en mystifikation.

Jag skulle ibland ha god lust att i tur och ordning öppna dörrarna till rummen på vid gavel och sedan låta dem stå vidöppna, för att demaskera den skändliga intrig som vi har invecklats i.

Och likväl är jag inte helt säker på mina misstankar. Ibland ser jag doktor Gotard sent på natten i korridoren, när han skyndar någonstans i vit operationsrock med en lavemangsspruta i handen, föregången av städerskan. Det är svårt att då hejda honom i hans brådska och ställa honom mot väggen med en beslutsam fråga.

Om inte restaurangen och konditoriet i staden fanns, skulle man kunna svälta ihjäl. Hittills har jag inte kunnat tigga mig till en extrasäng. Rent sänglinne kommer inte på fråga. Man måste erkänna att den allmänna uppluckringen av de kulturella sedvänjorna är något som vi inte heller själva har undgått.

Att lägga sig till sängs i kostym och skor var alltid något helt enkelt otänkbart för mig som en civiliserad människa. Och nu kommer jag sent hem, rusig av sömn, i rummet råder halvmörker, gardinerna sväller av ett kallt drag. Halvt medvetslös kastar jag mig på sängen och gräver ned mig i dunbolstern. Jag sover så under hela oregelbundna tidsrymder, dagar eller veckor, reser genom tomma drömlandskap, ständigt på väg, ständigt på respirationens branta landsvägar, än åker jag lätt och spänstigt nedför mjuka sluttningar, än klättrar jag mödosamt upp för en lodrät vägg av snarkande. När jag nått toppen överblickar jag väldiga synfält av denna drömmens klippiga och dova öken. Vid någon okänd punkt, någonstans i en skarp kurva av snarkande, vaknar jag halvt vid medvetande och känner fars kropp vid mina fötter. Han ligger där hoprullad till ett nystan, liten som en kattunge. Jag somnar om igen med öppen mun, och ett väldigt panorama av ett bergigt landskap drar sig förbi mig, böljande och majestätiskt.

I butiken utvecklar far en livlig verksamhet, genomför transaktioner, tar hela sin svada till hjälp för att övertyga kunderna. Hans kinder rodnar av upphetsning och ögonen glänser. På Sanatoriet ligger han svårt sjuk, som under de sista veckorna hemma. Det är svårt att dölja att processen närmar sig sitt ödesdigra slut med raska steg. Med svag röst säger han till mig: – Du borde titta in i butiken oftare, Józef. Biträdena bestjäl oss. Du ser ju att jag inte längre orkar lösa min uppgift. Jag har legat sjuk i flera veckor nu, och det bär utför med butiken, överlämnad som den är åt sitt öde. Har det inte kommit någon post hemifrån?

Jag börjar ångra hela företaget. Det är svårt att kalla det ett lyckligt infall, att vi, vilseförda av den braskande reklamen, hade skickat far hit. Tillbakaställd tid… det låter ju utmärkt, men hur förhåller det sig i verkligheten? Får man här en fullvärdig, riktig tid, en tid liksom uppvecklad ur en färsk tygbal, doftande av nyhet och färg? Precis tvärtom. Det är en fullkomligt utsliten, av människor nött tid, en tid som var fransig och hade hål på många ställen, genomskinlig som ett såll.

Det är inte att undra på, det är ju en liksom utspydd tid, ja, förstå mig rätt – en tid i andra hand. Herre, förbarma Dig!…

Dessutom hela detta högst oegentliga manipulerande med tiden. Dessa klandervärda ränker, detta att smyga sig bakifrån in i dess mekanism, det riskabla fingrandet på dess känsliga hemligheter! Ibland hade man god lust att slå näven i bordet och skrika för full hals: – Nu får det vara nog, bort med tassarna från tiden, tiden är okränkbar, tiden får man inte provocera! Räcker rummet inte till för er? Rummet är för människan, i rummet kan ni bygga så mycket ni vill, slå kullerbyttor, ramla hals över huvud, hoppa från den ena stjärnan till den andra. Men för Guds skull, låt tiden vara!

Å andra sidan, kan man av mig begära att jag själv skall säga upp avtalet åt doktor Gotard? Det må vara hur som helst med fars eländiga existens, men jag ser honom trots allt, jag är tillsammans med honom, talar med honom… Egentligen borde jag vara doktor Gotard oändligt tacksam.

Flera gånger har jag velat tala ut om saken med honom. Men doktor Gotard är svår att komma till tals med. Han har just gått till matsalen, förkunnar städerskan. Jag tänker just gå dit, när hon kommer springande efter mig för att tala om att hon hade tagit miste, doktor Gotard är i operationssalen. Jag skyndar till övervåningen medan jag undrar vad det är för operationer som kan genomföras här, jag går in i hallen, där jag verkligen också ombeds vänta. Doktor Gotard skall strax komma ut, han är just färdig med operationen, han tvättar händerna. Jag kan nästan se honom för mig, liten, klivande med stora steg i fladdrande rock, ilande genom sjukhussalarna. Och vad visar det sig efter en stund? Doktor Gotard har över huvud taget inte varit här, här har inte utförts någon operation på många år. Doktor Gotard sover i sitt rum, och hans svarta skägg spretar rätt upp i luften. Rummet uppfylls av snarkande, som av molnnystan, som växer, tornar upp sig, lyfter upp doktor Gotard med säng och allt och virvlar i väg med honom, allt högre och högre – en stor patetisk himmelsfärd på vågor av snarkande och svällande sängkläder.

Här sker ännu besynnerligare saker, saker, som jag förtiger till och med för mig själv, saker som är rent fantastiska i sin absurditet. Så fort jag går ut ur rummet tycks det mig som om någon snabbt avlägsnar sig från dörren och viker av in i en sidogång. Eller också går någon framför mig utan att vända sig om. Det är ingen sköterska. Jag vet vem det är! – Mamma! ropar jag med av upphetsning darrande röst och mor vänder ansiktet mot mig och betraktar mig en stund med ett bönfallande leende. Var är jag egentligen? Vad är det som försiggår? Vad är det för fälla jag har fastnat i?

V

Jag vet inte om det beror på den sena årstiden, men dagarna blir allt allvarligare i sin färgton, grånar och mörknar. Det är som om man betraktade världen genom alldeles svarta glasögon.

Hela landskapet är som bottnen på ett väldigt akvarium – fullt av blekt bläck. Träd, människor och hus smälter samman till svarta silhuetter och böljar som vattenväxter mot det bläckartade djupet.

I närheten av Sanatoriet vimlar det av svarta hundar. Av olika storlek och form springer de hopkurade i skymningen över alla vägar och stigar, invecklade i sina hundangelägenheter, tysta, uppmärksamma och på helspänn.

De susar förbi två eller tre åt gången med utsträckta, vaksamma halsar, spetsar öronen och signalerar den högsta upphetsning med ett tyst och ömkligt gnällande, som ofrivilligt tränger fram ur deras strupar. De går helt upp i sina egna förehavanden, har ytterst bråttom, är alltid på väg, alltid uppslukade av ett obegripligt mål och lägger knappt märke till den förbipasserande. Bara någon gång ägnar de honom en snabb blick i förbifarten, och då tittar ursinnet fram ur deras svarta och kloka skelande, tyglat i sin våldsamhet enbart av brist på tid. Och ibland ger de utlopp för sin ilska, går fot med nedböjt huvud och olycksbådande morrande, men bara för att överge sin avsikt halvvägs och rusa vidare i den stora hunddansen.

Hundplågan finns det ingen bot för, men vad tusan skall Sanatorieledningen hålla en väldig schäferhund kedjad för, ett fruktansvärt odjur, en riktig varulv av sant demonisk vildhet?

Det går kalla kårar längs ryggen på mig varje gång jag går förbi hans koja, där han står orörlig, bunden vid sin korta kedja, med sin raggiga krage vilt stående på ända om huvudet, mustaschprydd, borstig och lurvig, med det kraftiga gapets maskineri fullt av huggtänder. Han skäller aldrig, men vid åsynen av en människa blir hans vilda ansikte ännu fruktansvärdare, dragen stelnar i ett uttryck av bottenlöst ursinne och medan han långsamt höjer sina fruktansvärda käftar, nästan kvävs han i en tyst konvulsion av ett ytterst lågt, lidelsefullt, ur djupet av sitt hat frampressat ylande, i vilket man kan spåra sorg och vanmäktig förtvivlan.

Min far går likgiltigt förbi odjuret, när vi lämnar Sanatoriet tillsammans. Vad mig beträffar blir jag för var gång djupt skakad av denna våldsamma manifestation av vanmäktigt hat. Jag är nu snart två huvuden högre än far, som liten och mager trippar bredvid mig med sina små gammelmansaktiga steg.

När vi nu närmar oss torget ser vi en ovanlig uppståndelse. Folk springer omkring på gatorna i hopar. Vi hör osannolika rykten om att en fientlig armé har trängt in i staden.

Under allmän bestörtning utbyter man alarmerande och motstridiga nyheter. Det är svårt att fatta. Ett krig som inte föregåtts av diplomatiska förvecklingar? Ett krig mitt under en salig frid, som inte störs av någon som helst konflikt? Krig med vem och om vad? Man informerar oss om att den fientliga arméns invasion hade underblåsts av missnöjespartiet i staden, som strömmade ut på gatan med vapen i hand och terroriserade fredliga invånare. Vi fick i själva verket syn på en grupp av dessa kuppmakare i svarta civila kostymer, vita läderremmar i kors på bröstet, som tigande rörde sig framåt med sänkta karbiner. Massan vek undan för dem, trängdes på trottoarerna, och de gick framåt i det att de kastade ironiska, mörka blickar under sina cylindrar, blickar i vilka en känsla av överlägsenhet avmålades, en elakt road glimt och ett slags samförståndsblinkning, som om de försökte avhålla sig från att brista ut i ett skratt, som skulle demaskera hela denna mystifikation. Några blir igenkända av mängden, men det glada utropet dämpas av hotet från de sänkta karbinpiporna. De passerar oss utan att antasta någon. Återigen svämmar alla gator över av den ängsliga, dystert tigande mängden. Ett dovt sorl flammar över staden. Det verker som om det långt bortifrån hörs slammer från artilleri, framdundrande ammunitionsvagnar. – Jag måste ta mig fram till butiken, säger far blek, men beslutsam. Du behöver inte följa mig: du är bara i vägen, tillägger han, gå tillbaka till Sanatoriet. – Feghetens röst råder mig att lyda. Jag ser far tränga sig in i mängdens kompakta mur och förlorar honom ur sikte. Längs sidogator slinker jag hastigt upp mot den övre staden. Jag inser att jag på dessa branta vägar kommer att lyckas gå runt centrum, som är avstängt av folkmassan.

Där uppe i stadens övre del var folkmassorna glesare och försvann slutligen helt och hållet. Jag gick lugnt utmed tomma gator till stadsparken. Där brann gatlyktorna med mörk, blåaktig liten låga, som sorgasphodelus. Kring var och en dansade en svärm av ollonborrar, tunga som kulor, och bars upp av sina vibrerande vingars sneda, sidlänges flykt. Några hade fallit till marken och låg där och kravlade klumpigt i sanden med utskjutande rygg, hopkurade med hårda täckvingar, under vilka de försökte fälla ihop vingarnas utbredda, fina membran. På gräsmattor och stigar promenerade flanörer, fördjupade i sorglösa samtal. De sista träden hänger ned över gårdarna till hus som ligger långt nedanför och är tryckta mot parkmuren. Jag vandrade utmed muren, som på min sida bara når mig till bröstet, men på utsidan sjunker till gårdarnas nivå med sina en våning höga strävpelare. På ett ställe gick en plattform av tilltrampad jord fram mellan gårdarna till samma höjd som muren. Jag tog mig lätt över barriären och på denna smala jordvall klämde jag mig fram mellan några hopträngda hus och ut på en gata. Mina beräkningar, som grundades på ett utomordentligt lokalsinne, stämde. Jag befann mig nästan mittemot sanatoriebyggnaden, vars annex otydligt skymtar vitt i trädens svarta inramning. Jag går som vanligt in bakvägen över gården, genom den järnsmidda grinden, och ser på långt håll hunden på sin post. Som vanligt ryser jag av motvilja vid hans åsyn. Jag vill gå förbi så fort som möjligt för att slippa höra detta hatiska stön som kommer ända från djupet av hans hjärta, när jag till min bestörtning, utan att tro mina ögon, ser hur den avlägsnar sig från kojan med stora språng, obunden, springer runt gården med ett skällande, dovt som ur en tunna, och vill skära av återtåget för mig.

Förstenad av fasa drar jag mig in mot det motsatta, avlägsnaste hörnet av gården och i mitt instinktiva sökande efter något slags skydd gömmer jag mig i en liten berså som står där, i full övertygelse om det meningslösa i mina ansträngningar. Det raggiga odjuret närmar sig med stora språng och nu är hans käftar redan vid ingången till bersån och stänger mig inne i en fälla. Halvdöd av skräck märker jag att han har dragit ut kedjan i hela dess längd och släpat den efter sig över gården och att själva bersån är utom räckhåll för hans tänder. Förkrossad, söndersmulad av skräck, orkar jag knappt känna lättnad. Alldeles knäsvag, nära att svimma, lyfter jag blicken. Aldrig hade jag sett honom på så nära håll och först nu faller fjällen från mina ögon. Hur stark är inte fördomens suggestion! Vilken förblindelse! Det var ju en människa. En människa i kedja, som jag i en förenklande, metaforisk förkortning på något obegripligt sätt hade tagit för en hund. Missförstå mig inte nu. Det var en hund – utan tvivel – men i mänsklig gestalt. Hundens egenskap är en inre egenskap och kan manifesteras lika bra i mänsklig som i djurisk gestalt. Den som stod framför mig i ingången till bersån, med gapet liksom vänt ut och in, med alla tänder blottade i ett fruktansvärt morrande, var en man av medellängd med svart skäggstubb. Gult och knotigt ansikte, svarta ögon, onda och olyckliga. Att döma av den svarta kostymen och skäggets civiliserade form var han en intellektuell, en lärd man. Han skulle ha kunnat vara doktor Gotards äldre, misslyckade bror. Men det första skenet bedrog. Hans stora händer, som var nedsmorda med klister, två brutala och cyniska fåror kring näsan, som förlorade sig i skägget, de vågräta vulgära rynkorna i den låga pannan, skingrade raskt denna första illusion. Han var snarare en bokbindare, en gaphals, en mötestalare och partigängare – en våldsam människa med explosiva lidelser. Och just där – i dessa passionens avgrunder, där varje fiber konvulsiviskt reste borst, i detta vanvettiga raseri, som ursinnigt skällde på änden av den käpp som riktades mot honom – var han en hundraprocentig hund.

Om jag kröp ut genom baksidan på bersån, tänkte jag att jag helt skulle komma utom räckhåll för hans raseri och nå Sanatoriets port genom en sidogång. Jag skall just kasta benet över räcket, när jag plötsligt hejdar mig mitt i rörelsen. Jag känner att det vore alltför grymt att helt enkelt gå min väg och lämna honom så där med sitt villrådiga raseri som inte visste några gränser. Jag föreställer mig hans fruktansvärda besvikelse och omänskliga smärta, om han skulle se mig undkomma ur fällan och avlägsna mig en gång för alla. Så jag stannar. Jag går fram till honom och säger med naturlig, lugn stämma: – Lugna er nu, jag ska hjälpa er loss.

Därpå blir hans ansikte, som var sönderstyckat av ryckningar, upprivet av morrandets vibrationer, åter till en helhet, slätas ut, och från dess inre dyker det nu upp ett anlete som är nästan helt mänskligt. Jag går fram utan ängslan och lossar spännet om hans hals. Vi går nu bredvid varandra. Bokbindaren är iförd en sober svart kostym, men är barfota. Jag försöker inleda ett samtal med honom, men ur hans mun kommer bara ett obegripligt sluddrande. Bara i ögonen, dessa svarta vältaliga ögon, läser jag en tillgivenhetens, sympatins vilda entusiasm, som fyller mig med fasa. Ibland snubblar han över en sten eller jordkoka och då bryts hans ansikte omedelbart sönder till följd av chocken, faller isär, bestörtningen dyker upp till hälften, beredd till språng, och tätt efter den ursinnet, som bara inväntar det rätta ögonblicket att på nytt förbyta detta ansikte till ett virrvarr av väsande huggormar. Jag återkallar honom då till ordningen med en sträv kamratlig varning. Jag klappar honom rentav på ryggen. Och ibland försöker ett förvånat, misstänksamt leende, som inte vågar lita på sig självt, forma sig i hans ansikte. Ack! hur tynger mig inte denna fruktansvärda vänskap. Hur förfärad gör mig inte denna oerhörda sympati. Hur skall jag bli kvitt denna människa som traskar där bredvid mig och hänger sig fast i mitt ansikte med sin blick, med sin hundsjäls hela hetta. Jag får dock inte visa min otålighet. Jag tar fram min plånbok och säger i saklig ton: – Ni behöver säkert pengar, jag skall med nöje låna er. – Men när han ser detta antar hans ansikte ett så vilt uttryck att jag stoppar undan plånboken igen så fort jag kan. Och på en lång stund kan han inte lugna sig och behärska sina anletsdrag, som alltjämt förvrids av ett konvulsiviskt ylande. Nej, det här står jag inte ut med längre. Vad som helst hellre än detta. Sakernas tillstånd har ändå komplicerats och trasslat till sig hopplöst. Över staden ser jag skenet från en eldsvåda. Far någonstans i revolutionens eld i sin brinnande butik, doktor Gotard oåtkomlig, och så till på köpet mors obegripliga uppdykande, inkognito, på ett hemligt uppdrag! Det är länkar i en stor, ofattbar intrig som sluter sig om hela min person. Fly, fly härifrån. Vart som helst. Kasta av sig denna fruktansvärda vänskap, denne hundstinkande bokbindare, som inte släpper mig med blicken. Vi står utanför Sanatoriets port. – Var så god och följ med till mitt rum, säger jag med en artig gest. – De civiliserade rörelserna fascinerar honom, söver ned hans vildhet. Jag bjuder honom att stiga in i rummet och placerar honom på en stol.

–Jag går till restaurangen och hämtar konjak, säger jag.

Då far han förfärad upp och vill göra mig sällskap. Jag lugnar hans paniska förskräckelse milt men bestämt.

– Nu sitter ni lugnt kvar här och väntar, säger jag till honom med djup, vibrerande stämma, där en dold skräck ljuder i botten. Han sätter sig med ett osäkert leende.

Jag går ut och går långsamt utmed korridoren, sedan nedför trappan, genom korridoren till utgången, går ut genom porten, över gården, smäller igen järngrinden bakom mig och nu börjar jag springa andlöst, med bultande hjärta och tinningar längs den mörka allén som leder till järnvägsstationen.

I huvudet staplas bild på bild, den ena hemskare än den andra. Vidundrets otålighet, hans bestörtning, förtvivlan, när han märker att han har blivit lurad. Ursinnets återkomst, återfallet i raseri som exploderar med obändig kraft. Min fars återkomst till Sanatoriet, hans intet ont anande knackning på dörren och han ställs oväntat ansikte mot ansikte med det fruktansvärda vilddjuret.

Tur att far strängt taget inte lever längre, att det egentligen inte når fram till honom, tänker jag lättad och ser nu redan den svarta raden av järnvägsvagnar som står redo för avfärd.

Jag tar plats i en av dem och tåget sätter sig sakta i rörelse, som om det hade väntat på det, utan att vissla.

I fönstret drar horisontens väldiga skål ännu en gång förbi och vänder sig sakta, fylld med mörka susande skogar, och bakom dem skymtar Sanatoriets vita murar. Farväl, far, farväl, stad, som jag inte mer skall återse.

Sedan dess åker jag, åker ständigt, jag har liksom gjort mig hemmastadd på banan och alla tolererar mig, där jag strövar omkring från vagn till vagn. De väldiga vagnarna, stora som rum, är fulla av skräp och halm, draget borrar sig tvärsigenom dem under de gråa färglösa dagarna.

Mina kläder är sönderrivna och i fransar. Man har skänkt mig en sliten järnvägstjänstemannauniform. Jag har ansiktet omlindat med en smutsig trasa på grund av en svullen kind.

Jag sitter i halmen och halvsover, och när jag är hungrig ställer jag mig i korridoren utanför andraklasskupéerna och sjunger. Och de slänger småslantar i min konduktörsmössa, i min svarta järnvägsmannamössa med dess trasiga skärm.