EDZIO

I

På samma våning som vi, en trappa upp, bodde Edzio med sin familj i den långa och smala flygeln åt gården.

Det är längesedan Edzio var en liten pojke nu, Edzio är en vuxen man med sonor och manlig stämma, som han ibland sjunger operaarior med.

Edzio har anlag för korpulens, dock inte för dess svampiga och mjuka form, utan snarare för dess atletiska och muskulösa variant. Han är stark i armarna som en björn, men vad hjälper det när hans ben, som är helt degenererade och missbildade, är oanvändbara.

Egentligen vet man inte vari Edzios besynnerliga lyte består när man ser på hans ben. Det ser ut som om de skulle ha för många leder mellan knäet och fotknölen, åtminstone två leder mer än normala ben. Det är inte att undra på att de ömkligt viker sig i dessa övertaliga leder och det inte bara åt sidorna utan också framåt och i alla riktningar.

Edzio förflyttar sig alltså med hjälp av två kryckor, ett utsökt hantverk av vackert polerad mahogny. På dessa kryckor går han dagligen ned och köper tidningen och det är hans enda promenad och enda förströelse. Det gör mig ont att betrakta hans förflyttning i trappan. Hans ben viker sig oregelbundet än åt sidan, än bakåt, de bryts på oväntade ställen, och fötterna, som är som hästhovar, korta och höga, klampar som träklossar på brädorna. Men så fort Edzio hamnar på slät mark, förvandlas han plötsligt. Han rätar på sig, hans torso sväller ståtligt och hela kroppen skjuter fart. Han stödjer sig på kryckorna som på ett räcke, kastar benen långt framför sig, så att de slår i marken med ett ojämnt stampande, sedan flyttar han kryckorna framåt, får förnyad fart och kastar sig kraftfullt framåt. Genom sådana kast med kroppen vinner han terräng. Stundom kan han, när han manövrerar med kryckorna på gården, i ett övermått av krafter som han samlat genom långvarigt sittande, med verkligt magnifik lidelse demonstrera denna heroiska förflyttningsmetod till förundran för tjänstefolket på nedre botten och övervåningen. Halsen sväller då på honom, de båda dubbelhakorna avtecknar sig, och i ansiktet, som hålls på sned, med munnen hopknipen av anspänningen, visar sig förstulet en smärtsam grimas. Edzio har varken yrke eller sysselsättning, det är som om ödet som lagt lytesbördan på hans axlar i gengäld hemligen har befriat honom från denna Adams barns förbannelse. I skuggan av sitt lyte utnyttjar Edzio till fullo denna undantagsrätt till dagdrivarliv och är i sitt stilla sinne belåten med sin liksom privata, individuellt genomförda transaktion med ödet.

Ibland funderar vi emellertid på vad denne ett par och tjugo år gamle yngling egentligen fördriver sin tid med. Tidningsläsandet ger honom åtskillig sysselsättning. Edzio är en grundlig läsare. Inte en enda notis eller annons undgår hans uppmärksamhet. Och när han slutligen når fram till den sista tidningssidan, är det åtminstone inte långtråkighet som väntar honom under återstoden av dagen. Då först börjar det egentliga arbetet, som Edzio gläder sig åt i förväg. På eftermiddagen, när andra tar sig sin middagslur, tar Edzio fram sina stora, tjocka böcker, breder ut dem på bordet vid fönstret, gör i ordning klister, pensel och sax och börjar sitt trevliga och intressanta arbete med att klippa ut de intressantaste artiklarna och klistra in dem i sina böcker efter ett visst system. Kryckorna står färdiga för alla eventualiteter, lutade mot fönsterbrädet, men Edzio behöver dem inte, eftersom han har allt till hands, och så förflyter några timmar under idogt arbete fram till eftermiddagsteet.

Var tredje dag rakar Edzio sin röda skäggstubb. Han tycker om denna sysselsättning och alla dess rekvisita: det heta vattnet, den löddrande tvålen och den släta, lena rakkniven. Medan Edzio bearbetar raktvålen och striglar rakkniven mot en läderrem, sjunger han oskolat och okonstlat, men flärdfritt och för full hals, och Adela påstår att han har en behaglig röst.

För övrigt tycks emellertid inte allting hemma hos Edzio vara i sin ordning. Mellan honom och föräldrarna råder en tämligen allvarlig motsättning, vars bakgrund och orsak är okända. Vi skall inte återge gissningar och skvaller utan inskränka oss till empiriskt bekräftade fakta.

Det inträffar vanligen fram mot kvällen, under den varma årstiden, när Edzios fönster står öppet, att vi nås av ekon från dessa misshälligheter. Vi hör egentligen bara ena hälften av dialogen, nämligen Edzios parti, eftersom replikerna från hans antagonister, som gömmer sig i lägenhetens bortre rum, inte når fram till oss.

Det är svårt att av detta gissa sig till vad det är man anklagar Edzio för, men av tonfallet i hans reaktion kan man sluta sig till att han är sårad i sitt innersta, nästan färdig att explodera. Hans ord är häftiga och oöverlagda, dikterade av hans överdrivna upphetsning, men tonen är, ehuru vredgad, likväl feg och ynklig.

– Just det, ropar han med gråtmild röst, och än sen då?

– När då i går? – Det är lögn! – Och om så vore? – Ja, då ljuger pappa! – Och så kan det hålla på den ena kvarten efter den andra, där den enda omväxlingen är Edzios utbrott av sorg och harm. Han slår sig för pannan och sliter sitt hår i vanmäktigt raseri.

Men ibland – och det är den egentliga poängen i dessa scener, som får en att rysa på ett speciellt sätt – följer det som vi med återhållen andedräkt har väntat på. Längre in i våningen låter det som om något bultar, en dörr öppnas med ett brak, möbler välter med en krasch, och sedan genljuder Edzios genomträngande tjut.

Vi lyssnar till detta, skakade och skamsna, men även fyllda av den kusliga tillfredsställelse som vaknar vid tanken på ett vilt och fantastiskt våld som begås mot en atletisk, men i benen ofärdig yngling.

II

I skymningen, när disken efter den tidiga kvällsvarden redan är färdig, sätter sig Adela på verandan mot gården, inte långt från Edzios fönster. Två långa, tvåfaldigt brutna verandor löper runt gården, den ena på bottenvåningen, den andra i höjd med övervåningen. I springorna på dessa träbalkonger växer det gräs, och i en spricka mellan några bjälkar skjuter rentav en liten akacia upp och vajar högt över gården.

Förutom Adela sitter där våra grannar utanför sina dörrar här och där, hängande på stolar och fåtöljer, otydligt vissnande i skymningen, de sitter fyllda av dagens slit, hopknutna som säckar och stumma, i väntan på att skymningen varsamt skall knyta upp dem.

Där nere genomdränks gården snabbt av mörkret, våg efter våg, men där uppe vill luften inte avstå från ljuset och lyser desto ljusare, ju mer allting därnere förkolnar och svartnar sorgtyngt – lyser ljus, dallrande och flimrande, och skyms ibland av otydlig fladdermusflykt.

Men där nere har nu mörkrets snabba och tysta arbete börjat, där myllrar det av dessa snabba, glupska myror, som plockar sönder tingens substans, sliter sönder dem till små rester, gnager av dem ända in på benen, till skelettet och revbenen som fosforiserar dunkelt på detta dystra slagfält. Dessa vita papper, trasorna på sophögen, dessa osmälta skenben håller sig kvar längst i det maskätna mörkret och kan inte ta slut. Gång på gång verkar det som om mörkret redan har uppslukat dem, och sedan finns de där igen och lyser oupphörligt, förintade av ögon fulla av vibration och myror, men snart upphör man att skilja mellan dessa rester av tingen och ögats flimrande, som just då börjar yra som i en dröm, tills var och en sitter i sin egen luft som i ett moln av myggor, kringdansad av stjärnemyller, en pulserande hjärna, en hallucinationernas dunkla anatomi.

Då börjar dessa vindfläktarnas ådror resa sig från gårdens botten, ännu osäkra på sin existens och tänker redan avstå från den, innan de når vårt ansikte, dessa strimmor av friskhet med vilka den veckade sommarnatten är klädd underifrån, som med ett sidenfoder. Och medan de första tindrande stjärnorna tänds på himlen och hela tiden blåses bort, delar sig mycket långsamt denna skymningens kvava slöja, vävd av virvlande och flimrande, och så öppnar sig sommarnatten med en suck, djup och längst inne full av stjärnstoff och grodors avlägsna kväkande. Utan att tända lägger sig Adela till sängs i de sedan föregående natt tillskrynklade och nedsmutsade sängkläderna, och hon har knappt hunnit sluta ögonlocken förrän detta rännande genom alla våningar och lägenheter börjar.

Endast för de oinvigda är sommarnatten vila och glömska. Knappt har dagens göromål fullgjorts och den utarbetade hjärnan skulle vilja somna och glömma, förrän detta julinattens oordnade jäkt, detta tilltrasslade, väldiga ståhej tar sin början. Alla husets lägenheter, alla rum och alkover är så fulla av oväsen, vandrande, inkommande och utgående. I alla fönster står bordslampor med skärmar, till och med korridorerna är klart upplysta och dörrar stängs och öppnas oavbrutet. Ett enda stort, kaotiskt, halvt ironiskt samtal snärjer in sig och förgrenar sig under ständiga missförstånd genom samtliga celler i denna bikupa. På övervåningen vet man inte så noga vad de på bottenvåningen är ute efter, de skickar budbärare med brådskande instruktioner. Kurirer ilar genom alla lägenheter, uppför trappan, nedför trappan, glömmer sina instruktioner på vägen, hela tiden återkallade för nya order. Och alltid finns det något att komplettera, alltid är det någon sak som förblir ouppklarad och hela detta ståhej under skratt och skämt leder inte till någon lösning.

Bara sidorummen, som inte är indragna i denna nattens stora oreda, har sin separata tid, som mäts med klockors tickande, monologer av tystnad, med de sovandes djupa andetag. Där sover ammor, omfångsrika och svällande av mjölk, de sover ivrigt fastsugna vid nattens sköte, med extatiskt lågande kinder, och spädbarnen irrar omkring i deras dröm med slutna ögonlock, vandrar smeksamt som vädrande små djur på den blåa kartan av ådror på bröstens vita slätter, kryper varsamt med blint ansikte sökande den varma öppningen, ingången till denna djupa sömn, tills de med känslig mun finner sömnens källa, den pålitliga bröstvårtan, fylld av söt glömska.

Och de som hade gripit tag i sömnen i sina sängar, släpper den inte mer och brottas med den som med en ängel som försöker slita sig lös, ända tills de övermannar honom och trycker ned honom i sängkläderna och snarkar växelvis med honom, som om de grälade och vredgat påminde varandra om ursprunget till sitt hat. Och när denna klagan och dessa trätor lugnade tystnar och allt detta rännande skingras och försvinner i vrårna, försänks rum efter rum i tystnad och intighet – då kommer biträdet Leon, som trevar sig fram i trappan, går långsamt in med skorna i handen och söker efter nyckelhålet i mörkret med sin nyckel. Han återvänder som varje natt från glädjehuset med blodsprängda ögon, skakande av hicka och med en liten tråd av saliv hängande ur sin halvöppna mun.

I herr Jakubs rum brinner lampan på bordet, och han själv sitter lutad över bordet och skriver ett brev till Christian Seipl & Söner, mekaniska spinnerier och väverier, ett flera sidor långt brev. På golvet ligger redan en lång rad fullskrivna ark, men det är fortfarande långtifrån slut. I ett kör far han upp från bordet och rusar runt rummet med händerna i sitt rufsiga hår, och när han cirklar runt så där, händer det att han i förbifarten går in i väggen, flyger längs tapeterna som en stor suddig mygga, slår som i en dimma mot väggmönstrens arabesker och springer åter ned på golvet, där han fortsätter sitt inspirerade kretslopp.

Adela sover djupt med halvöppen mun, hennes ansikte är avlångt och frånvarande, men hennes sänkta ögonlock är genomskinliga och på deras tunna pergament skriver natten sin skuldförbindelse, till hälften text, till hälften bilder, full av teckningar, rättelser och klotter.

Edzio står i sitt rum halvt avklädd och gymnastiserar med vikter. Han behöver mycket krafter, dubbelt så stor styrka i armarna, som ersätter de lytta benen, och därför tränar han ivrigt, tränar i hemlighet hela nätter.

Adela simmar i väg baklänges, in i frånvaron, och kan inte skrika, ropa, förhindra att Edzio klättrar ut genom fönstret.

Edzio klättrar ut på verandan obeväpnad med sina kryckor och man undrar bestört om benen skall bära honom. Men Edzio försöker inte gå.

Som en stor vit hund närmar han sig, hukande på alla fyra, i stora hasande skutt längs loftgångens dundrande plankor och är nu framme vid Adelas fönster. Liksom varje natt trycker han sitt blekfeta ansikte till den månskensglänsande rutan med en smärtfylld grimas och säger något jämmerligt, påträngande, berättar gråtande att de låser in kryckorna i ett skåp över natten och att han nu måste springa som en hund på alla fyra om nätterna.

Adela ligger dock orörlig, helt överlämnad åt den sömnens djupa rytm som genomströmmar henne. Hon orkar inte ens dra täcket över de blottade låren och kan inte göra något åt vägglössen som vandrar över hennes kropp, hela led och kolonner av vägglöss. Dessa lätta och tunna bladkroppar kilar över henne så mjukt att hon inte märker den minsta beröring. Det är platta små blodväskor, små röda blodpungar, utan ögon och fysionomi, och nu marscherar de i hela klaner, en stor folkvandring indelad i generationer och arter. De springer från fötterna i massor, en oändlig procession, allt större, stora som malar, som platta plånböcker, som stora röda huvudlösa vampyrer, lätta och pappersliknande, på ben finare än spindelväv.

Men när de sista eftersläntrarna kommit och gått, med en jättelik lus sist i eftertruppen, blir det alldeles tyst, och medan rummen långsamt genomdränks med gryningens grådask, flyter en djup sömn fram genom de tomma korridorerna och lägenheterna.

I alla sängar ligger människor med uppdragna knän, med ansiktet häftigt kastat åt sidan, djupt koncentrerat, försänkt i en sömn som det är gränslöst tillgivet.

När någon har ryckt till sig sömnen, håller han krampaktigt fast vid den med hänfört och medvetslöst ansikte, medan hans andedräkt, som har gått honom långt i förväg, ensligt irrar på fjärran vägar.

Och det är egentligen en enda stor historia, indelad i delar, kapitel och rapsodier mellan de sovande. När den ene upphör och tystnar, tar den andre upp hans tråd och så böljar denna berättelse än hit och än dit i en bred, episk sicksacklinje, medan de alla vilar i husets rum, vanmäktiga som vallmofrön i den stora, dova frökapselns kamrar, växande på denna andedräkt mot gryningen.