Jaha, för ungefär en miljon sidor sedan nämnde jag Zeus första fru, titanen Metis. Minns ni henne? Inte jag heller. Jag var tvungen att gå tillbaka och titta. Alla dessa namn: Metis och Thetis och Themis – jag får huvudvärk bara av att försöka hålla ordning på dem.
Här kommer i alla fall en uppdatering:
Förra veckan i The Real Gods of Olympus: Metis var gravid med Zeus barn. Hon hade fått en profetia om att barnet skulle bli en flicka, men om Metis och Zeus fick ett till barn skulle det bli en pojke som skulle växa upp och ta Zeus plats. När Zeus fick höra det gjorde han det enda naturliga. Han fick panik och svalde sin gravida fru hel.
Ta-dam!
Vad hände sedan?
Odödliga kan ju inte dö, inte ens om de blir uppätna av andra odödliga, så Metis födde sin dotter där inne i Zeus mage.
(Fritt fram att må illa nu. Eller så kan ni vänta. Det blir värre …)
Till slut bleknade Metis bort till rena tankar, för när allt kom omkring var hon de djupa tankarnas titan. Hon blev bara till en tjatig röst i Zeus huvud.
Hennes dotter växte upp inuti Zeus kropp, på samma sätt som tidigare olympier hade vuxit upp i Kronos mage. När barnet väl blev vuxet (en liten, superkomprimerad vuxen som hade det väldigt obekvämt) började hon se sig om efter ett sätt att fly ut i världen. Inget av alternativen verkade bra. Om hon bröt sig ut genom Zeus mun skulle alla skratta åt henne och säga att hon hade blivit utspydd. Det var ovärdigt. Om hon följde Zeus matsmältningsspår den andra vägen – nix! Det var ännu äckligare. Hon var en stark ung gudinna, så hon hade kanske kunnat bryta sig ut genom Zeus bröst, men då skulle alla tro att hon var ett av monstren i Alien-filmerna, och återigen var det inte den sortens entré hon var ute efter.
Till slut fick hon en idé. Hon upplöstes till rena tankar – ett litet trick som hennes mamma Metis hade lärt henne – och reste upp genom Zeus ryggmärg rakt upp i hans hjärna, där hon återskapades. Hon började sparka och hamra och skrika inuti Zeus skalle och föra så mycket oväsen hon kunde. (Kanske hade hon gott om utrymme att röra sig på där inne eftersom Zeus hjärna var så liten. Berätta inte för honom att jag sa så.)
Som ni kan föreställa er gav detta Zeus en dundrande huvudvärk.
Han kunde inte sova på hela natten för allt dunkande i huvudet. Nästa morgon snubblade han in till frukosten och försökte äta, men hela tiden grimaserade han, skrek, dunkade gaffeln i bordet och vrålade: ”SLUTA! SLUTA!"
Hera och Demeter utbytte bekymrade blickar.
”Öh, käre make?” undrade Hera. ”Är allt … som det ska?”
”Huvudvärk!” vrålade Zeus. ”Riktigt, riktigt svår huvudvärk!”
Som för att bevisa det dunkade universums herre ansiktet i pannkakorna, vilket förstörde pannkakorna och tallriken och gjorde en spricka i bordet men inte hjälpte huvudvärken ett dugg.
”En huvudvärkstablett?” föreslog Apollon. (Han var läkekonstens gud.)
”En god kopp te?” föreslog Hestia.
”Jag skulle kunna klyva din skalle”, erbjöd sig Hefaistos, smideskonstens gud.
”Hefaistos!” ropade Hera. ”Säg inte så till din far!”
”Varför inte?” sa Hefaistos upprört. ”Det är tydligt att han har ett problem där inne. Jag skulle kunna öppna på huven och ta en titt. Kanske lätta på trycket. Dessutom är han odödlig. Det skulle inte döda honom.”
”Nej tack …” Zeus gjorde en grimas. ”Jag …” Plötsligt dansade det röda fläckar framför ögonen på honom. Smärtan rev och slet i hans kropp, och en röst i hans huvud skrek: SLÄPP UT MIG! SLÄPP UT MIG!
Zeus ramlade ur stolen och vred sig i plågor. ”Skär upp mitt huvud!” tjöt han. ”Få ut den ur mig!”
De andra gudarna bleknade av fasa. Till och med Apollon stelnade till, och han hade minst tio pojkscoutsmärken i första hjälpen.
Hefaistos reste sig från stolen. ”Visst. Jag ska hämta min syl.” (Vilket i praktiken var en isklyvare av industristorlek för att göra hål i tjocka ytor, som metall, eller gudars huvuden.) ”Ni andra tar med Zeus till hans tron och håller fast honom.”
Olympierna förberedde sig för akut hjärnkirurgi. De släpade Zeus till hans tron och höll honom stadigt medan Hefaistos hämtade sina verktyg. Smideskonstens gud spillde ingen tid. Han marscherade fram till Zeus, satte sylens spets mitt i pannan på himmelsguden, höjde hammaren och PANG!
Sedan fick han heta Lyckträffen Hefaistos.
Han använde tillräckligt med kraft för att tränga igenom skallbenet utan att förvandla Zeus till en gudkebab. Från sylens spets till Zeus näsrygg vidgades en klyfta – precis tillräckligt bred för att Athena skulle kunna klämma sig ut.
Hon trängde fram ur Zeus panna, och rakt framför ögonen på dem växte hon tills hon var en fullt utvecklad vuxen gudinna klädd i en grå klädnad och stridsrustning med en bronshjälm på huvudet och spjut och sköld i händerna.
Jag är inte säker på varifrån hon fick sin utstyrsel. Kanske skapade Athena den på magisk väg, eller så kanske Zeus åt kläder och vapen som snacks. Hur som helst gjorde gudinnan en spektakulär entré.
”Hallå allihop”, sa hon lugnt. ”Jag är Athena, stridskonstens och visdomens gudinna.”
Demeter svimmade. Hera såg chockerad ut eftersom hennes make precis hade fött ett barn ur sin egen panna, och Hera var ganska säker på att Athena inte var hennes dotter.
Krigsguden Ares sa: ”Du kan inte ansvara för krig! Det är mitt jobb!”
”Jag sa stridskonst och visdom”, förklarade Athena. ”Jag ska övervaka den sorts strid som kräver planering, slughet och hög intelligens. Du kan fortfarande ansvara för de dumma, blodiga, ’macho-manliga’ aspekterna av krig.”
”Åh, okej”, sa Ares. Sedan rynkade han pannan. ”Vänta … vad då?”
Hefaistos sydde ihop sprickan i Zeus huvud. Trots de andra gudarnas betänkligheter insisterade Zeus på att de skulle välkomna hans dotter Athena i sina led. Det var så hon blev en av olympierna.
Precis som ni hörde var hon visdomens gudinna, vilket omfattade goda råd och användbara kunskaper. Hon gav grekerna olivträdet, men hon lärde dem även att räkna, väva tyg, använda oxar till att dra plogar, använda tandtråd efter varje måltid och en mängd andra användbara tips.
Som stridskonstens gudinna var hon mer för det defensiva än det offensiva. Hon tyckte inte om strid, men hon visste att det var nödvändigt ibland. Hon försökte alltid vinna genom god strategi och listiga tricks. Hon försökte minimera dödsfallen, medan Ares älskade våld och inte tyckte att det fanns något roligare än ett slagfält överstrött med massakrerade kroppar. (Ja, han är en raring, den där killen.)
Athenas heliga växt var olivträdet, eftersom det var hennes stora gåva till athenarna. Hennes heliga djur var ugglan och ormen. Ugglan skulle vara en symbol för himlens visdom. Ormen symboliserade jordens visdom. Ormar har väl aldrig slagit mig som särskilt smarta, men tydligen trodde grekerna att ormarna viskade viktiga hemligheter när de väste. Ja, det stämmer, mr Grekisk Snubbe. Håll den där skallerormen lite närmare örat. Han har någonting att berätta.
Athena är lätt att känna igen bland gamla grekiska statyer och målningar. Hon har nästan alltid på sig samma sak. Hennes hjälm är dekorerad med baggar, hästar, gripar och sfinxer, och den har en stor tjusig mohikanaktig plym överst. Vanligtvis bär hon sköld och spjut och en ärmlös klänning från Sparta med en magisk mantel som kallades för Aigis draperad över axlarna. Enligt legenderna är manteln kantad med ormskinn och prydd med Medusas huvud i brons, lite som en bröstbukett. Ibland hör man Aigis beskrivas som gudinnans sköld snarare än hennes mantel. Jag antar att ingen någonsin tittat tillräckligt noga för att kunna avgöra säkert vilket som är rätt eftersom Medusas huvud sitter där och … alltså, själva poängen med den grejen är att den ska få en att skrikande springa därifrån.
I många berättelser ger Athena Aigis till Zeus som present, så den är tekniskt sett hans, men hon lånar den då och då, lite som: Hej pappa, kan jag låna Medusas avhuggna huvud ikväll? Jag ska ut med mina kompisar.
Okej, älskling, se bara till att vara hemma med det vid midnatt, och förstena ingen.
Ett av de största mysterierna med Athena är varför hon kallades för Pallas Athena. Väldigt länge trodde jag att folk sa Palace Athena, som om det var ett hotell i Las Vegas eller kanske Athenas hemliga gömställe.
Inte ens grekerna själva kunde enas om varför deras favoritgudinna hade smeknamnet Pallas, men det här är vad jag har hört.
När Athena var en ung gudinna, nyutsprungen ur Zeus panna, skickade hennes pappa henne att bo hos nymferna vid sjön Tritones i Libyen vid den nordafrikanska kusten.
”Du kommer att tycka om dem”, lovade Zeus. ”De är krigiska kvinnor, precis som du. De kanske till och med kan lära dig några stridsknep!”
”Det tvivlar jag på”, sa Athena. ”Varför skickar du bort mig?”
Zeus försökte sig på ett leende, vilket inte var lätt eftersom han fortfarande hade ont i pannan. ”Hör på, min lilla krigsmuffin …”
”Kalla mig inte för det!”
”Du har varit instängd i min mage i hela ditt liv”, sa Zeus. ”Det här kommer att ge dig en möjlighet att lära dig om den stora världen. Och det kommer att ge de andra olympierna tid att vänja sig vid tanken på att du sitter med i gudarnas råd. Ärligt talat tycker de att du är lite skrämmande. Du är smart och mäktig.”
Athena blev smickrad, så hon gick med på att tillbringa lite tid i Afrika.
Hon älskade att vara där, precis som Zeus hade förutsagt. Nymferna vid sjön Tritones var utmärkta kämpar och atleter, kanske för att de levde i en sådan hård miljö. Athena lärde sig alla möjliga superhemliga ninjanymfaktiga stridstekniker. Nymferna tyckte att Athena var det bästa som hade hänt sedan skivad ambrosia.
Hennes bästa vän hette Pallas, den enda nymf som emellanåt kunde besegra Athena i närstrid. De delade samma smak för rustningar och vapen och hade samma sinne för humor. De tänkte så lika att de kunde avsluta varandras meningar och på nolltid hade de blivit bästisar.
Så en dag när Athena och Pallas sparrade vid sjöns strand råkade Zeus titta ner från himlen för att se hur Athena hade det.
Zeus blev chockad. Athena och Pallas kämpade så snabbt och intensivt att Zeus inte kunde tro att det var på låtsas. Det såg ut som om Athena skulle bli dödad! (Och ja, jag vet att hon var odödlig, så hon kunde inte bli dödad egentligen, men Zeus var en överbeskyddande pappa. I stundens hetta glömde han det.)
Pallas stötte sitt spjut mot Athenas bröst och Zeus överreagerade. Han dök upp på himlen rakt ovanför Athena och höll upp Aigis (som han hade just då) så att Pallas inte kunde undgå att se den.
Medusas bronsansikte fick nymfen att rycka till. Athena slog undan sin väns spjut, gick till motattack och högg med spjutet rakt mot Pallas mage.
I vanliga fall skulle Pallas inte ha haft några problem med att hoppa undan. Athena förväntade sig att Pallas skulle flytta på sig.
Men den här gången var Pallas för långsam. Athenas spjut gick rakt genom nymfens mage och ut på andra sidan. Pallas föll ihop på marken.
Nymfer är magiska varelser. De kan leva länge och klarar av mycket, kanske till och med åsynen av Medusa, men de är inte odödliga. Om man genomborrar en nymf med ett spjut så dör hon.
Pallas dog.
Athena föll på knä, snyftande av chock och fasa. Hon tog sin stackars väns livlösa kropp i sin famn och blängde på Zeus, som fortfarande svävade i luften med Aigis.
”PAPPA!” skrek Athena. ”VARFÖR?!”
När Zeus tittade in i sin dotters stormiga gråa ögon kände han sig nästan lika rädd som han hade varit när han mötte jätten Typhoeus. ”Jag trodde … det var inte meningen att … Hoppsan.”
Han försvann och flydde tillbaka till Olympen.
Athena var alldeles förstörd av sorg. Hennes väns kropp upplöstes och blev till vatten i sjön Tritones, så som det ofta blir med vattennymfer, men Athena bestämde sig för att hedra Pallas med ett heligt monument. Gudinnan byggde en träkopia av Pallas och målade den med sådan skicklighet att den nästan såg levande ut. Sedan skar Athena av en liten bit av Aigismanteln (som var ganska stor, eftersom den var gjord för en gud) och draperade den över axeln på kopian av Pallas.
Statyn blev en viktig klenod. Till slut hamnade den i staden Troja, där den stod i en speciell helgedom som kallades för Palladium, vilket betydde Pallas plats. Kvinnor kunde gå dit och begära Athenas beskydd. Ingen fick lov att skada dem där. Män fick å andra sidan inte ens lov att titta på statyn. Straffet för det var döden.
Pallas staty var så lik Athena att folk började kalla den för Pallas/Athena. Sedan blev de förvirrade och började kalla gudinnan för Pallas Athena.
Athena tyckte inte att det gjorde någonting. På ett sätt höll gudinnan Pallas minne levande genom att ta sin väns namn.
Så tveka inte att kalla henne för Pallas Athena, men fråga inte om du kan boka rum på Palace Athena. Jag vet av egen erfarenhet att hon inte tycker att det är roligt.
Kom att tänka på en sak … Athena har över lag inget vidare sinne för humor.
Sättet hon hanterade Arachne på, till exempel? Hårt.
Arachne började livet utan några som helst fördelar. Hon bodde i ett kungarike som hette Lydien och som låg i det land vi numera kallar för Turkiet. Det var ingenting speciellt, lite som det antika Greklands svar på South Dakota. (Ursäkta, South Dakota.) Arachnes föräldrar var lägre klassens ullfärgare, vilket innebar att de ägnade hela dagarna åt att röra runt tygbuntar i hinkar med stinkande, ångande purpurfärgad soppa – ungefär som motsvarigheten till att vända hamburgare på McDonald’s.
De dog när Arachne var ung, så då hade hon varken vänner, familj eller pengar. Ändå blev Arachne den mest berömda flickan i hela kungariket enbart på grund av sin skicklighet. Hon kunde väva som ingen annan.
Jag vet, ni tänker: Wow. Väva. South Dakota börjar låta spännande.
Försök själva att väva! Det är svårt! Jag menar, har ni någonsin tittat på tyget i en skjorta på nära håll? Nästa gång ni sitter på en tråkig kemilektion kan ni undersöka saken. Tyget är gjort av trådar – miljontals trådar som går upp och ner, fram och tillbaka. Någon var tvungen att ta materialet, ull eller bomull eller vad det nu var, borsta det så att alla fibrer gick i samma riktning och sedan snurra det och vrida det till alla de där pyttesmå trådarna. Sedan måste denna någon rada upp en ohygglig massa trådar på bredden, alla parallella med varandra som gitarrsträngar, och väva in andra trådar upp och ner mellan dem.
Visst, numera har vi maskiner som gör det där. Men tänk er på den tiden, när man gjorde det helt för hand. Varenda kvadratcentimeter tyg tog en evighet att skapa. De flesta hade bara råd med en skjorta och ett par byxor, för det var så jäkla svårt att göra. Gardiner eller lakan? Glöm det!
Och det var om man bara gjorde det i en färg, som vitt. Men om man ville ha ett mönster? Då måste man planera vilka trådar man skulle färga i vilken färg och man måste få dem på exakt rätt plats, som ett jättelikt pussel. Jag med min adhd skulle aldrig klara det.
Att väva var det enda sättet att göra saker av tyg, så om man inte ville springa runt naken hela tiden gjorde man bäst i att hitta en bra vävare.
Arachne fick det att se så lätt ut. Hon kunde få till en hawaiiskjorta med bilder av blommor och grodor och kokosnötter invävda i tyget, och det på fem minuter. Hon kunde väva gardiner med trådar i silver och blått så att när tyget rörde sig såg det ut som om riktiga moln drog över en blå himmel. Det bästa hon visste var att göra gobelänger – stora sjok av vävd konst som man kunde hänga på väggen. De var bara till för dekoration och var så svåra att skapa för de flesta vävare att inga utom kungar och professionella basketspelare hade råd med dem, men Arachne gjorde dem för att det var roligt och delade ut dem gratis på fester.
Det gjorde henne populär och väldigt berömd.
Ganska snart började folk från trakten samlas i Arachnes hydda varje dag för att se henne arbeta. Till och med nymferna lämnade sina skogar och bäckar för att gapa över hennes vävande, för hennes gobelänger var vackrare än naturen.
Arachnes händer verkade flyga. Hon tog upp en ulltott, spann den till tråd, färgade den i den färg hon ville ha och trädde den på ramen till vävstolen på mindre än en sekund. När hon hade en hel rad med trådar som gick upp och ner fäste hon den sidogående tråden vid en lång träbit kallad skyttel, vilken var lite som en gigantisk synål. Hon lät skytteln glida fram och tillbaka lika fort som bollen i en tennismatch så att trådarna vävdes samman till ett stadigt tygstycke, och eftersom hon hade planerat färgerna så perfekt visade sig en bild på tyget som genom magi.
Skyttel, skyttel, skyttel, skyttel: BANG!
Plötsligt tittade man på en havsscen vävd i tyg men så verklighetstrogen att vågorna såg ut att brytas mot stranden. Vattnet glittrade i blåa och gröna metalltrådar. De vävda människorna på stranden var så omsorgsfullt skapade att man kunde urskilja deras anletsdrag. Om man höll upp ett förstoringsglas mot sanddynerna kunde man urskilja varje enskilt sandkorn. Arachne hade i praktiken uppfunnit högupplösningsvävning.
En av nymferna flämtade: ”Arachne, du är fantastisk!”
”Tack.” Arachne tillät sig ett nöjt leende när hon gjorde sig beredd att väva nästa mästerverk.
”Det måste vara självaste Athena som har lärt dig att väva!” sa nymfen.
Det var en stor komplimang. Arachne borde bara ha nickat, sagt tack och släppt det.
Men Arachne var för stolt över sitt eget arbete. Hon hade ingen nytta av gudarna. Vad hade de någonsin gjort för henne? Arachne hade byggt upp sitt liv och sitt rykte från ingenting. Hennes föräldrar hade dött och lämnat henne utfattig. Hon hade aldrig haft någon tur.
”Athena?” fnös Arachne. ”Jag har lärt mig väva på egen hand.”
Människorna skruvade nervöst på sig.
”Men visst”, sa en man, ”borde du tacka Athena för din talang eftersom gudinnan uppfann vävkonsten. Utan henne …”
”Det blir ingen gobeläng till dig!” Arachne träffade mannen i ansiktet med ett garnnystan. ”Att väva är min grej. Om Athena är så bra kan hon komma ner hit och pröva sin skicklighet mot min. Vi får se vem som läxar upp vem.”
Ni kan säkert gissa vad som hände. Athena hörde talas om utmaningen. När man är en gudinna kan man inte låta någon komma undan med att utmana en så där.
Nästa dag steg Athena ner på jorden, men istället för att komma in med blixtrande spjut bestämde hon sig för att besöka Arachne kamouflerad och undersöka saker och ting. Athena var försiktig på det viset. Hon ville få klarhet i vad som var sant och hon trodde på att ge människor en andra chans. När allt kom omkring hade hon råkat döda sin egen bästa vän Pallas av misstag. Hon visste att misstag kunde ske.
Hon förvandlade sig till en svag gammal gumma och linkade fram till Arachnes hydda, där hon anslöt sig till alla som hade samlats för att se väverskan göra sin grej.
Den dödliga var duktig. Inte tu tal om saken. Arachne vävde scenerier med berg och vattenfall, städer som skimrade i eftermiddagshettan, djur som vandrade genom skogar och sjöodjur så förfärliga att de såg ut att vara på väg att hoppa ut ur tyget och gå till anfall. Arachne malde fram gobelänger med övermänsklig hastighet, slängde dem till folket som belöningar, sköt ut dem ur sin T-shirt-kanon och försåg alla lyckliga åskådare med värdefulla avskedsgåvor.
Flickan verkade inte vara girig. Hon ville bara dela sitt arbete med världen.
Det kunde Athena respektera. Den här dödliga Arachne hade inte kommit från en rik familj eller gått i en tjusig skola. Hon hade inte haft några fördelar och hon hade gjort sig ett namn med ren skicklighet. Athena bestämde sig för att ge Arachne en chans.
Gudinnan knuffade sig fram genom folksamlingen och började prata med Arachne medan den unga kvinnan arbetade.
”Vet du, lilla vän”, sa gamla gumman Athena, ”jag må vara gammal, men jag har samlat på mig lite visdom med åren. Skulle du vilja ta emot ett gott råd?”
Arachne bara grymtade. Hon hade fullt upp med att väva och ville inte ha några visdomsord, men hon sa ingenting.
”Du är mycket begåvad”, fortsatte Athena. ”Det är absolut inget fel i att få andra människors lovord. Det har du förtjänat! Men jag hoppas att du har tackat gudinnan Athena för din talang. Det var trots allt hon som uppfann vävkonsten och hon skänker talang till dödliga som du.”
Arachne slutade väva och blängde på den gamla gumman. ”Ingen har skänkt mig någonting, mormor. Kanske har dina ögon blivit dåliga, men se på den här gobelängen. Jag gjorde den. Jag behöver inte tacka någon annan för mitt hårda arbete!”
Athena försökte behålla sitt lugn. ”Du är stolt. Det kan jag se. Och med all rätt. Men du vanhedrar gudinnan. Om jag var du skulle jag be henne om ursäkt med en gång. Jag är säker på att hon skulle förlåta dig. Hon är barmhärtig mot alla som …”
”Stick, mormor!” fräste Arachne. ”Spara ditt råd till dina döttrar och svärdöttrar. Jag behöver det inte. Om du älskar Athena så mycket kan du gå och säga åt henne att komma och söka upp mig så ska vi se vem som äger vävnadskonsten!”
Då fick det räcka.
Athenas förklädnad brann bort i en ljusblixt. Gudinnan stod framför folksamlingen, med glimmande sköld och spjut. ”Athena har kommit”, sa hon. ”Och hon antar din utmaning.”
Tips från coachen: Om man är en dödlig och en gudinna visar sig bredvid en, och man vill överleva de närmaste minuterna, så är det korrekta att kasta sig med ansiktet mot marken och kräla i stoftet.
Det var precis vad människorna gjorde, men Arachne var tuff. Givetvis var hon skräckslagen inombords. Hon blev blek i ansiktet, sedan eldröd, sedan blek igen. Men hon lyckades hålla sig på fötter och blänga på gudinnan. ”Visst. Då ska vi se vad du går för, gamla gumma!”
”Ooooo”, sa folksamlingen.
”Vad jag går för?” replikerade Athena. ”Så den lilla flickan från Lydien ska visa mig hur man väver? När jag är klar kommer den här folksamlingen att använda dina gobelänger som toalettpapper!”
”Där hör du!” sa folksamlingen.
”Verkligen?” fnös Arachne. ”Måste ha varit mörkt inuti din pappas huvud om du tror att du kan väva bättre än jag. Zeus svalde förmodligen din mamma bara för att hindra dig från att födas och skämma ut dig.”
”Ägd!” skrek folksamlingen.
”Jaså?” morrade Athena. ”Men din mamma …” Gudinnan drog ett djupt andetag. ”Vet du vad? Nu får det räcka med skitsnack. Det är dags att väva. En gobeläng var. Vinnaren får rätt att skryta.”
”Öh-höh.” Arachne satte knytnävarna på höfterna. ”Och vem bestämmer vem som vinner. Du?”
”Ja”, sa Athena enkelt. ”Vid floden Styx lovar jag en rättvis bedömning. Om du inte vill att de här dödliga ska avgöra.”
Arachne såg på de skräckslagna dödliga och insåg att hon befann sig i en hopplös situation. De dödliga skulle så klart bestämma sig för Athena, hur bra Arachnes väv än var. De skulle inte vilja bli zappade till aska eller förvandlade till vårtsvin för att ha retat upp gudinnan. Arachne trodde inte för en minut på att Athena skulle vara rättvis, men gudarna kanske verkligen måste hålla sina löften om de svor vid floden Styx.
Arachne kom fram till att hon inte hade något val, så hon kunde lika gärna sluta med fanan i topp. ”Kör i vind, Athena. Vill du låna min vävstol eller behöver du en speciell med stödhjul?”
Athena gnisslade tänder. ”Jag har min egen vävstol. Tack.”
Gudinnan knäppte med fingrarna. En självlysande vävstol dök upp alldeles bredvid Arachnes. Gudinnan och den dödliga satte sig båda ner och började ursinnigt arbeta. Folksamlingen mässade: ”VÄV! VÄV!” och pumpade med knytnävarna i luften.
Lydierna borde absolut ha sålt reklamplats och skaffat företagssponsorer, för det skulle ha varit den högst rankade vävningstävlingen i det antika Greklands tevehistoria.
Det visade sig att Athena och Arachne fortsatte med att förolämpa varandra – men lät gobelängerna tala. Athena vävde en scen med gudarna i all sin glans, sittande i rådssalen i Olympen, som för att säga: Vi är bäst. Ingen protest. Hon avbildade templen på Akropolis i Athen för att visa hur förnuftiga dödliga borde hedra gudarna.
Som kronan på verket vävde Athena in små varningar i tyget. Om man tittade efter noga kunde man se alla olika berömda dödliga som hade vågat jämföra sig med gudarna och som hade blivit förvandlade till djur eller tillplattade som överkörda djur vid vägkanten.
Under tiden vävde Arachne en annan berättelse. Hon avbildade varenda löjlig och förfärlig sak som gudarna någonsin hade gjort. Hon visade Zeus som förvandlade sig till en tjur för att kidnappa prinsessan Europa. Hon visade Poseidon som hingst när han jagade Demeter som vitt sto, och så stackars Medusa, den oskyldiga flickan som uppvaktades av Poseidon och förvandlades till ett frånstötande monster av Athena. Hon fick gudarna att framstå som dumma, ondskefulla, barnsliga och dåliga för dödliga … och tyvärr måste jag säga att hon hade mycket stoff att ta av.
När gobelängerna var färdiga var alla dödstysta, för båda var fantastiska. Athenas var majestätisk och hisnande och fick en att känna de olympiska gudarnas makt. Arachnes var den mest brännande kritiken mot gudarna som någonsin hade skapats och fick en att vilja skratta och gråta och bli arg på samma gång – men den var ändå vacker.
Athena tittade fram och tillbaka mellan gobelängerna i ett försök att avgöra vilken som var bäst.
En del historier berättar att det var Athena som vann tävlingen, men det är inte sant. Faktum är att Athena blev tvungen att erkänna att de två gobelängerna var av exakt lika god kvalitet.
”Det är oavgjort”, sa hon motvilligt. ”Din skicklighet, din teknik, ditt sätt att använda färg … Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte hitta några fel.”
Arachne försökte sträcka på sig, men arbetet hade tagit på henne. Hon hade ont i händerna. Hon hade ont i ryggen och stod framåtlutad av ansträngningen. ”Vad händer nu, då? En returmatch? Om du inte är rädd …”
Då tappade Athena till slut tålamodet. Hon tog ut skytteln ur sin vävstol – en träbit som liknade ett fyrkantigt basebollträ. ”Nu bankar jag skiten ur dig för att du förolämpar gudarna!”
BANG! BANG! BANG!
Gudinnan slog Arachne i huvudet när den dödliga väverskan snurrade runt och försökte gömma sig. Först var folksamlingen förfärad. Sedan gjorde de vad människor ofta gör när de är rädda och nervösa och någon annan får stryk … De började skratta och göra narr av Arachne.
”Ta henne, Athena!” skrek en.
”Ja, vem är bossen nu, flicka lilla?” sa en annan.
Samma dödliga som hade stirrat förundrat på Arachnes arbete och stått runt hennes hydda i dagar i hopp om att få gratis gobelänger vände sig nu mot henne, kallade henne för öknamn och jublade när Athena slog henne.
Grymt? Absolut. Men om ni frågar mig målade mobben upp en bild av människan som är lika sann och lika svidande som Arachnes gobeläng om gudarna.
Till slut avklingade Athenas vrede. Hon vände sig om och såg alla dödliga skratta och peka på Arachne, och Athena insåg att hon kanske hade gått för långt med bestraffningen.
”Nu räcker det!” skrek gudinnan till folksamlingen. ”Är ni så snabba att vända er mot en av era egna? Arachne hade i alla fall talang! Vad är det som gör er så speciella?”
Medan Athena hade fullt upp med att skälla ut folksamlingen kämpade sig Arachne på fötter. Varenda del av hennes kropp värkte, men det som hade tagit mest skada var hennes stolthet. Att väva var hennes enda glädje och den hade Athena tagit ifrån henne. Arachne skulle aldrig mer kunna finna något nöje i sitt arbete. Dessutom hade stadsborna som hon hade ansträngt sig så för att behaga vänt sig emot henne. Hennes ögon sved av skam och hat och självömkan.
Hon rusade till vävstolen och samlade ihop en tjock rad med trådar – tillräckligt för att bilda ett provisoriskt rep. Hon knöt en snara, lade den runt halsen och trädde den andra änden av repet över en av taksparrarna.
När Athena och folksamlingen väl märkte någonting hängde Arachne från taket och försökte ta livet av sig.
”Dumma flicka”, sa Athena. Hon överväldigades av medlidande, men samtidigt avskydde hon självmord. Det var en feg handling. ”Jag tänker inte låta dig dö. Du ska fortsätta leva och väva i all evighet.”
Hon förvandlade Arachne till en spindel, och från den stunden har Arachne och hennes barn fortsatt att väva nät. Spindlar avskyr Athena och Athena avskyr dem. Men spindlar avskyr även människor, för Arachne glömde aldrig sin skam och ilska över att ha blivit förlöjligad.
Så vad är sensmoralen i den här berättelsen? De gamla predikande historieberättarna kommer att påstå följande: Jämför dig inte med gudarna, för så bra kan du inte vara. Men det är inte sant.
Arachne var så bra.
Kanske läxan är: Vet skillnad på när du ska skryta och när du ska hålla munnen stängd. Eller: Ibland är inte livet rättvist, även om du är lika begåvad som Athena. Eller kanske: Ge inte bort gobelänger gratis.
Jag låter er bestämma.
Athena rev upp gobelängerna från tävlingen, trots att de var vackra. För ärligt talat tror jag inte att någon kom ifrån den där tävlingen med äran i behåll.
Du kanske börjar få en bild av att Athena … ja, hur ska jag uttrycka det finkänsligt? Hon kanske var visdomens gudinna, men hon fattade inte alltid de smartaste besluten.
För det första var hon osäker. Ett exempel är hur hon uppfann flöjten. När hon gick omkring i skogarna utanför Athen en dag hörde hon ett helt ormbo som väste och då tänkte hon genast: Aha, en bunt med långa tubformade saker som för oväsen. Och bara så där fick hon idén till ett nytt musikinstrument. Hon urholkade ett vassrör, gjorde några hål i det, blåste i ena änden och ut kom vacker musik.
Först var hon väldigt stolt över sin flöjt. Hon var inte ens musikens gudinna och här hade hon uppfunnit ett coolt nytt ljud. Hon tog med sig flöjten upp till Olympen, ivrig att få visa den för de andra gudarna, men så fort hon började spela på den började de andra gudinnorna fnittra och viska med varandra.
Athena slutade mitt i en melodi. ”Vad är det som är så roligt?”
”Ingenting”, sa Afrodite, kärleksgudinnan.
”Det låter fantastiskt, kära du”, sa Hera och försökte hålla sig för skratt.
De andra gudinnorna var i själva verket rädda för Athena eftersom hon var så smart och stark. Just därför gjorde de narr av henne bakom hennes rygg och försökte stänga henne ute ur sitt gäng. Athena ogillade de andra gudinnorna. Hon tyckte att de flesta av dem var fåniga och ytliga. Men samtidigt ville hon passa in och blev arg när de retade henne.
”Varför skrattar ni?” undrade Athena upprört.
”Ja …” Demeter höll tillbaka ett leende. ”Det är bara det att när du spelar på flöjten går dina ögon i kors, dina kinder blåser upp sig och din mun får en rolig form.”
”Så här …” Afrodite demonstrerade och gjorde sin bästa imitation av Athenas flöjtansikte, som såg lite ut som en anka med förstoppning.
Gudarna och gudinnorna brast ut i skratt. Athena flydde förödmjukad därifrån. Man skulle kunna tänka sig att hon, som var visdomens gudinna, skulle kunna skratta bort det och inte ta åt sig, men hon kände sig så stukad att hon kastade bort flöjten och lät den falla ner till jorden.
Hon utfärdade till och med en förbannelse. ”Den som vågar spela på den där tingesten igen”, muttrade hon för sig själv, ”ska drabbas av det värsta ödet!”
Till slut skulle flöjten bli upplockad, men den berättelsen spar vi till senare …
Efter det fick Athena ännu sämre självförtroende när det kom till hennes utseende. Som krigargudinna hade hon redan bestämt sig för att aldrig gifta sig. Hon ville inte att någon man skulle hävda att han var hennes herre och hon hade inte tid med sådant där fånigt kärlekstrams som Afrodite alltid skvallrade om.
På grund av allt det här var Athena väldigt känslig när det kom till hennes privatliv. En natt bestämde hon sig för att gå till en badplats i centrala Grekland, bara för att koppla av. Hon badade naken, och medan hon tvättade av sig i vattenfallet och njöt av lugnet och tystnaden hörde hon ett halvkvävt gnällande ljud.
Hon tittade mot flodstranden och såg en gammal dödlig snubbe som bara stirrade på henne, med vidöppen mun och ögon stora som drachmer.
Athena skrek.
Snubben skrek.
Athena stänkte vatten i ögonen på honom och skrek: ”Blindhet!” Ögonblickligen förlorade mannen sin syn för alltid. Hans ögon blev helt vita. Han snubblade baklänges, stötte i ett träd och föll på rumpan.
”M-m-mästarinna!” tjöt han. ”Jag … jag är så ledsen! Det var inte min mening …”
”Vem är du?” frågade Athena uppfordrande.
Den stackars mannen förklarade att han hette Teiresias. Han hade precis varit ute på en promenad från den närmaste staden, Thebe, och inte haft en aning om att Athena var där. Nu bad han så hemskt mycket om ursäkt.
Athenas vrede lade sig, för det var tydligt att mannen talade sanning.
”Du måste fortsätta att vara blind”, sa hon, ”för ingen man får se mig naken utan att straffas.”
Teiresias svalde hårt. ”Öh … okej …”
”Däremot”, fortsatte Athena, ”tänker jag kompensera dig för din blindhet, eftersom det var en olycka, genom att ge dig andra gåvor.”
”Som … en annan uppsättning ögon?” undrade Teiresias.
Athena lyckades le. ”På sätt och vis. Från och med nu kommer du att kunna förstå fåglarnas språk. Jag ska ge dig en stav och med hjälp av fåglarna kommer du att kunna gå omkring nästan som om du såg själv.”
Jag vet inte exakt hur det fungerade. Jag hade nog oroat mig för att fåglarna skulle skoja med mig, typ: Lite längre. Ta till vänster. Och nu – spring! Och så skulle jag snubbla över en klippkant eller springa med huvudet före in i en tegelmur. Men tydligen fungerade det rätt bra för Teiresias, och fåglarna tog hand om honom. Det visar även att Athena kunde lugna ner sig och mildra sina straff.
En sak stod hon däremot inte ut med, och det var män som flörtade med henne. Vilket tar oss till berättelsen om henne och Hefaistos. Okej, djupt andetag nu, för nu kommer det att bli skumt.
Hefaistos var alltså den handikappade smidesguden. Mer om honom senare.
Just nu behöver ni inte veta mer om Hefaistos än att han hade varit kär i Athena ända sedan han hjälpte henne att ta sig ut genom Zeus panna. Det är inte så konstigt eftersom båda var inne på det där med hantverk och redskap. Båda var tänkare och njöt av att lösa mekaniska problem.
Kruxet var att Athena avskydde romantik och aldrig ens ville hålla en kille i handen, än mindre gifta sig med honom. Även om Hefaistos hade varit snygg skulle Athena ha nobbat honom. Men Hefaistos var verkligen väldigt ful: Första gradens professionellt ful med extra urk.
Han försökte flörta med henne på sitt eget sätt, typ: Hallå där, snygging, vill du se min hammarsamling? Och mer i den stilen.
Athena skyndade sig bort från honom, men Hefaistos linkade efter. Athena ville inte skrika och springa, för hon var ingen hjälplös dödlig tjej eller en av de där fåniga ”rosa prinsess”-gudinnorna som svimmade och fladdrade med ögonlocken eller så. Hon var krigsgudinnan!
Hon bara fortsatte bort från Hefaistos och fräste åt honom att lämna henne ifred. Till slut svettades och flämtade den stackaren som en tok, för det var inte lätt för honom att ta sig fram på sina förkrympta ben. Han slängde sig mot Athena och slog armarna runt hennes midja.
”Snälla du”, bad han. ”Du är den perfekta kvinnan för mig!”
Han begravde ansiktet i hennes kjol och snyftade och snörvlade, och en del av hans gudomliga svett och snor gneds av mot hennes bara ben där kjolen delade sig, vilket fick Athena att vräka ur sig: ”Fy, vad äckligt!”
Hon sparkade bort Hefaistos och ryckte till sig första bästa tygbit hon kunde hitta – kanske en näsduk eller en servett eller någonting. Hon torkade bort den gudomliga fukten från benet och kastade bort den äckliga tygbiten så att den långsamt fladdrade från Olympen ner mot jorden.
Sedan sprang hon sin väg.
Det borde ha varit slutet på berättelsen, men någonting egendomligt hände med den där tygbiten. Den innehöll både Athenas och Hefaistos essenser, och när den landade på jorden växte den på något vis till en dödlig babypojke.
Uppe i Olympen hörde Athena babyn gråta. Hon försökte strunta i det, men till hennes förvåning rörde sig modersinstinkten inuti henne. Därför flög hon ner till jorden och plockade upp barnet. Hon förstod hur han hade fötts och även om hon fortfarande tyckte att hela saken var genomäcklig kunde hon inte skylla på den lille pojken.
”Jag antar att du tekniskt sett är min son”, kom hon fram till, ”även om jag fortfarande är en jungfrugudinna. Jag ska erkänna dig som min egen och ge dig namnet Erikthonios.”
(Hon fick en chans att ge ungen ett namn, och det är vad hon väljer? Fråga mig inte varför.)
”Om jag ska uppfostra dig”, fortsatte hon, ”måste jag först göra dig odödlig. Jag vet precis …”
Hon hämtade en träkista och lade ner barnet i den. Sedan skapade hon en magisk orm och lade ner den också. (Apropå det är det här verkligen inte någonting ni ska försöka med hemma.) Lille Erikthonios somnade nöjd med ormen slingrad runt sig.
”Så där”, sa Athena. ”Några dagar i den där lådan så kommer ormen att förstärka dina gudomliga egenskaper. Du kommer upphöra att vara dödlig och du kommer att bli en av gudarna!”
Hon stängde kistan och tog den till Akropolis i Athen, vilket givetvis var hennes heligaste plats. Hon gav lådan åt döttrarna till Kekrops, Athens första kung.
”Öppna inte lådan!” varnade hon prinsessorna. ”Den måste vara stängd, annars kommer hemska saker att hända.”
Prinsessorna lovade, men efter bara en natt blev de nyfikna. De var ganska säkra på att de hörde en baby där inne som jollrade och gurglade, och de var rädda att ungen råkat illa ut.
”Vad är det för gudinna som lägger en baby i en låda?” muttrade en av dem. ”Bäst att vi ser efter.”
Prinsessorna öppnade lådan och såg ormen slingrad runt barnet. Jag vet inte riktigt varför det fick dem att flippa ut så totalt. Kanske såg de gudomligt ljus där inne eller någonting, men flickorna tappade förståndet. De släppte lådan, sprang rätt ut från Akropolis klippor och störtade mot sin död.
Vad gäller babyn klarade han sig fint, men förtrollningen bröts innan han hann bli odödlig. Ormen slingrade iväg och Athena kom för att lyfta upp barnet. Hon var rasande, men eftersom hon inte kunde skälla på prinsessorna, med tanke på att de var döda och så, tog hon ut sin hämnd på deras pappa, kung Kekrops. När Erikthonios väl hade vuxit upp sparkade han ut Kekrops och tog över som kung över Athen. Det är därför Athens kungar tyckte om att säga att de härstammade från Hefaistos och Athena, trots att Athena var en evig jungfru.
Så säg inte att Athena inte kan få barn, för det finns en berättelse som säger något annat. Dessutom dejtar jag en av Athenas döttrar och jag är ganska säker på att hon inte kom ur en smutsig näsduk.
Hmm. Fast jag har ju förstås aldrig frågat henne.
Nä, glöm det. Jag vill inte veta.