När min pappa kom hem från jobbet på kvällarna doftade han alltid kaffe. Han arbetade i rosten på Lindvalls Kaffe i Uppsala. Det var så jag kom att älska doften av kaffe långt innan jag började dricka det. Jag var ofta utomhus och väntade på att han skulle komma nedför gatan och hoppa av sin cykel för att krama om mig. Då ställde jag alltid samma fråga:
»Hittade du någonting idag?«
Kaffet han rostade anlände till rosteriet i säckar som tömdes på löpande band. Men först passerade kaffebönorna en stark magnet som skulle avlägsna alla metallföremål som råkat hamna i säcken under torkning och packning. Pappa tog med sig metallföremålen hem till mig. Det som gjorde dem så spännande var historierna han berättade om varje föremål. Vissa var mynt.
»Se, det här är från Brasilien«, kunde han säga, »det land som producerar mest kaffe i världen.«
Pappa berättade historierna om varje mynt med mig sittande i sitt knä och en världsatlas liggande framför oss.
»Ett stort och varmt land. Säcken med det här myntet kom från Santos«, sa han och pekade på den brasilianska hamnstaden.
Han berättade om alla arbetare som ingick i den kedja av människor som gjorde att vi i Sverige fick kaffe på borden. Jag lärde mig tidigt att kaffeplockarna var de sämst betalda i kedjan.
En annan kväll var myntet från Guatemala.
»Det är ett land där vita människor från Europa äger kaffeplantagen. Ursprungsbefolkningen som bodde där först får de lågavlönade jobben att plocka bönorna.«
Jag kommer särskilt ihåg när han kom hem med ett kopparmynt. Det var ett 5-centsmynt från Brittiska Östafrika (dagens Kenya) med ett hål i mitten.
»Mannen som la ut bönorna att torka på sanden för att sedan hälla tillbaka dem i säcken bar troligen det här myntet i en rem runt sin hals. Remmen måste ha gått sönder. När han plockade upp sina mynt måste han ha missat detta som åkte ner i kaffesäcken. Nu är det ditt.«
Än idag har jag kvar trälådan med de mynt som pappa gav mig. Genom det östafrikanska myntet som kom från Kenya förklarade han kolonialismen för mig. Vid åtta års ålder fick jag höra om hur Mau-Mau-rörelsen i Kenya krävde frihet.
Pappas berättelser gav mig intrycket att de människor som plockade, torkade och packade kaffe i Latinamerika och Afrika var hans kollegor. Det råder inga tvivel om att min starka längtan efter att förstå världen började med mynt i kaffesäckar och pappas historier framför en världsatlas. Denna längtan blev gradvis en livslång besatthet och senare mitt yrke.
I efterhand förstår jag att pappa förklarade upproren mot kolonialmakterna världen över på samma sätt som han berättade historier om kampen mot nazismen i Europa. Under våra långa vandringar i skogen på helgerna berättade han historien om andra världskriget i detalj.
På skidor, cirka 1953.
Politiskt hade inte mina föräldrar några extrema åsikter, snarare tvärtom. De var nästan tråkigt vanliga. De var lika mycket emot extremvänstern som extremhögern. Pappa beundrade alla som slogs för rättvisa och frihet.
Jag växte upp utan religion, men med starka värderingar. »Det spelar ingen roll om de tror på Gud, det som räknas är hur de behandlar sina medmänniskor«, kunde det heta. Och: »Vissa går till kyrkan, andra går ut i skogen och njuter av naturen.«
Vår lilla radio gjord av lackat brunt trä stod på en stringhylla ovanför matbordet. Vi lyssnade alltid på Sveriges Radios kvällsnyheter under middagen. Det var inte nyheterna i sig utan mina föräldrars förklaringar som påverkade mig vid en ung ålder. Mamma kommenterade oftast inrikesfrågor och pappa utrikesfrågor. Pappa reagerade ofta väldigt starkt. Han slutade äta, blev rak i ryggen, lyssnade uppmärksamt och hyssjade mig och mamma. Efteråt pratade vi länge om de nyheter vi hört.
***
Mitt allra första minne är hur jag som fyraåring räddades ur ett dike med avloppsvatten framför farmors hus. Jag hade lämnat trädgården för att strosa utanför staketet längs med vägdiket. Diket var fyllt till bredden med en blandning av nattens regn och stinkande avloppsvatten från fabriksarbetarnas bostadsområde.
Någonting i geggan väckte min nyfikenhet. För att se närmare steg jag ner i diket. Men jag halkade och ramlade. Jag kunde inte andas och jag lyckades inte få tag i någonting på dikesrenen. Det blev mörkt. När jag i panik försökte vända mig om sjönk jag djupare ner i bottendyn. Min 19-åriga faster hade kommit för att leta efter mig, fick tag i mina sparkande fötter och drog upp mig ur diket.
Jag minns lättnaden när farmor bar in mig i köket. Hon hade varmt vatten förberett för disken. Nu tog hon vattnet från vedspisen och hällde det i baljan som hon ställde på köksgolvet. När jag klätt av mig testade farmor vattentemperaturen med sin armbåge innan jag fick stiga ner i badet. Jag tvättades från topp till tå med en mjuk svamp och tvål. Jag blev snart på gott humör och lekte med tvättsvampen. Många år senare förstod jag hur nära jag varit att drunkna. 1952 hade man inte byggt ett täckt avloppssystem i området Eriksberg där farmor och farfar bodde.
Anledningen till att jag bodde med mina farföräldrar när jag var fyra var att min mamma hade tuberkulos och låg på sjukhus. Min pappa tillbringade sina lediga söndagar med mig, men när han jobbade under veckorna bodde jag hos farmor. På det sättet kunde han besöka mamma på sjukhuset varje kväll. Farmor hade uppfostrat sju barn. Hennes två yngsta, 19 och 23 år gamla, bodde fortfarande hemma när jag kom in i hushållet och blev farmors åttonde barn.
Mina farföräldrar var födda och uppväxta på bondgårdar på landet, men hade anslutit sig till den växande urbana arbetarklassen. Farfar jobbade på Ekeby Tegelbruk i Uppsala under hela sitt vuxna liv. Han var en snäll och hårt arbetande man. Han var kärleksfull mot sin fru. Hans livs stolthet var det trähus i två våningar som han byggt med sina söner under helger och kvällar efter jobbet. Han köpte skogsmarken genom tegelbrukets egenkonstruerade finansieringsplan och huset blev en del av fabriksarbetarnas bostadsområde i utkanten av staden.
Huset var till stor del byggt på virke av de höga tallar som stått på tomten. Under en sommar hade farfar sågat ner dessa tallar till plankor med en tvåmans stocksåg. Detta mödosamma arbete skulle han komma ihåg under resten av sitt liv. Huset gjordes så modernt som han hade råd med, men som de flesta hus i arbetarkvarteren var hygienstandarden låg. Den enda vattenkranen satt ovanför hon för avloppsvatten i kökets hörn. Ner i avloppet i köket gick också allt urin från pottorna i sovrummet inklusive min lilla barnpotta. Dikena som slingrade sig längs med områdets grusvägar var fyllda av smutsig och ohälsosam sörja. Farmor höll huset och trädgården rena och städade, men på somrarna stank det alltid från dikena. När jag senare i livet har gått genom slumområden världen över har lukten från de öppna avloppsdikena påmint mig om mina barndomssomrar med farmor.
Mina föräldrar och farföräldrar var låginkomsttagare, men trots det levde vi inte alls i nöd. Både inkomstnivåer och hälsa blev under min uppväxt kontinuerligt bättre i Sverige. Mamma fick sin tuberkulos botad genom nya mediciner som hon fick gratis genom sjukvårdssystemet i den framväxande svenska välfärdsstaten. Antalet dödsfall på grund av infektioner minskade kraftigt. Olyckor ersatte infektioner som den vanligaste dödsorsaken bland barn. Vattenansamlingar nära hemmet, som det dike jag föll ner i, var ett vanligt dödshot mot min generation svenska barn.
***
Redan under tonåren blev jag besatt av att förstå levnadsförhållanden, och sedan dess har jag noggrant frågat ut mina mor- och farföräldrar om deras liv. Ingenting har hjälpt mig att förstå vår moderna värld mer än parallellerna till mina släktingars verkligheter i tidigare generationer.
Min farmor Berta berättade om hur hon och farfar Gustav som nygifta 1915 flyttade in i ett hyrt trähus på landsbygden utanför Uppsala. Det hade trägolv, men bara ett rum och kök. Ljuskällan var en fotogenlampa och farmor hämtade vatten i en närliggande källa. Tolv år och fem barn senare flyttade de närmare farfars arbetsplats. Deras andra hem var också mycket litet, bara 24 kvadratmeter, men det hade el och rinnande vatten. Under de tre år som de bodde i huset fick farmor deras sjätte barn. Två av barnen sov med föräldrarna i köket och de fyra andra i det lilla rummet. Farmor berättade om vilken enorm skillnad det gjorde att ha elektriskt ljus; för hennes hushållssysslor, för barnens läxläsning och om någon blev sjuk på natten. Hennes hyllningar av elljuset hade ingen hejd.
Deras första två hem hade utedass, som hål i marken. Men 1930, när de flyttade till huset som farfar byggt, fick de en inomhuslatrin i källaren. Det nya huset hade fyra rum, alla med el. Men elen användes bara för belysning, ännu år 1952 eldade farmor i vedspisen för matlagning och för att värma tvättvatten. Året då jag bodde hos mina farföräldrar installerade de sin första telefon.
Farfar hade installerat en vattenkran i källaren och placerat två stora cementkärl intill den. I dessa kärl kunde farmor nu handtvätta alla lakan och kläder för den stora familjen, istället för att tvätta i närliggande åar. Men även om det gjordes inomhus förblev tvättandet en tuff och tidskrävande syssla. Efter att ha sett all modernitet växa fram ur den industriella revolutionen drömde farmor om en sak: den »magiska« tvättmaskinen.
Min pappa var farmors andra barn. Eller egentligen det tredje. Hennes förstfödde dog på sjukhuset vid födseln. Vid 14 års ålder hade pappa gått klart sina sex år i skolan och började arbeta som hantlangare vid tegelstensfabriken. Idag kallas det barnarbete. De äldre arbetarna behandlade de unga pojkarna illa, men för en ung man var det viktigt att bidra till hushållskassan i ett hem där antalet syskon blev allt fler.
Den stora katastrofen för pappa var aldrig dåliga arbetsförhållanden eller låg lönenivå, utan att förlora jobbet vid 17 års ålder. Han delade arbetslösheten med många andra under 30-talets ekonomiska kris. För honom var det en skam att vara arbetslös. Han lagade skor åt grannar för att bidra under arbetslösheten.
När Tyskland invaderade Norge och Danmark på morgonen den 9 april 1940 gick det några timmar innan pappa kallades in. Dagen därpå stod han med geväret i hand i Landskrona och började gräva skyttegravar för att försvara Sverige mot den tyska invasionen.
Sedan var pappa inkallad i den svenska armén under tre år under andra världskriget och vaktade gränserna till Danmark, Norge och Finland. Han upprepade alltid vilken tur han hade som aldrig blev attackerad – under sina år i armén hörde han inte ett enda skott.
Han påminde mig om att vara tacksam gentemot de soldater och nationer som tog sig an den tunga bördan att besegra nazisterna och deras allierade.
»Vi är emot nazismen och kommunismen«, sa alltid min pappa.
Det där vi:et inkluderade tidigt mig. Han var aldrig dramatisk när han sa saker, men förfasades över hur de europeiska länderna som varit ockuperade av tyskarna själva startade kolonialkrig.
Pappa var alltid rädd för att göra bort sig inför folk med utbildning. Han ville inte åka buss, för han visste inte hur man gjorde när man betalade. Han gick inte in i bokhandeln, för han visste inte hur det fungerade i kassan. När han jobbade som springpojke i affären hände det att han blev bjuden på mat av fint folk, men han tackade alltid nej. Han hade inget bordsskick.
Att handla på ICA var uteslutet, man gick på Konsum. Som ung var man med i Socialdemokraternas ungdomsrörelses scouter Unga Örnar. Det fanns en trygghet i arbetaridentiteten. Där kände min pappa att han hörde hemma.
Efter några kortare anställningar efter kriget fick han till slut anställning vid Lindvalls Kaffe som kafferostare och jobbade kvar där i nästan 40 år. På kvällarna snickrade han i källaren. I vår familj slängde man inte trasiga saker, man lagade dem. Handtaget på den första plasthinken gick sönder. Pappa gjorde ett nytt, av trä.
Min pappa var Upplands bäste orienterare, vältränad och atletisk. Jag var två år när han gick upp i ledning på åttonde sträckan och vann tiomilaorienteringen, något han ofta berättade om. Han hade framgångar i allt det han var intresserad av och ställde alltid upp. Det genomsyrade hans agerande i allt. Som när min slarvige vän Hasse krockade sin cykel med en bil så att framhjulet vred sig till en åtta. »Fy fan vad Hasse kommer få stryk ikväll«, sa alla ungar i kvarteret, eftersom det var Hasses mammas cykel. Hasse blev ofta slagen hemma.
Pappa tog blixtsnabbt ner både Hasse och cykeln i vår källare, plockade bort framhjulet, rätade ut det och knackade till det perfekt igen. Slangen hade gått sönder, så den fick bytas. Pappa tog målarfärg och täckte reporna i lacken. En och en halv timme senare gick Hasse hem genom vårt småstugeområde med en hel cykel.
***
Medan min pappa var från en vanlig arbetarfamilj kom min mamma från samhällets bottenskikt. Det var mormor Agnes som burit dem från fattigdomens skam till ett anständigt liv.
Utåt var Agnes som vilken person på ålderdomshemmet som helst, men för oss var hon en hjälte.
Och när mamma frågade sin då 88-åriga mor ifall det fanns någonting hon kunde göra för att göra henne glad på gamla dagar svarade mormor: Ta reda på vem som är min pappa.
Agnes föddes 1891 i ett minimalt hus i utkanten av en uppländsk by. Hon kallade det ett skjul med jordgolv. Hennes mamma hade varit 19 år när hon fött Agnes och sa aldrig vem flickans pappa var.
Trots mammas omfattande efterforskning hade hon aldrig kommit längre än till »okänd far«. Flera år efter att mormor gjort sin begäran tog jag och mamma bilen till den lilla byn Holm där mormor föddes. Vi gick till fots på den lilla vägen som slingrade sig mellan en handfull rödmålade trähus.
Min mamma gick fram till en man och berättade att hennes mor var född här i byn. Några minuter senare satt vi i hans vitmålade utemöbler och serverades kaffe med hembakta bullar och kakor.
»Ja, jag vet att Agnes föddes i det lilla skjulet som en gång stod i slutet av ängen där borta.«
Men han hade ingen aning om vem som varit Agnes far.
Efter kaffet gick vi över ängen och tittade på stengrunden som fanns kvar efter skjulet.
Vi guidades vidare till avlägsna släktingar i närliggande byar, men det var inte förrän vid slutet av eftermiddagen som vi nådde ett genombrott. Det var tack vare Lars-Erik Sundin, pastor i Tärnsjö församling. Han visade sig också vara min syssling och min mamma hade redan haft kontakt med honom. Så efter att vi blivit serverade ännu mer kaffe och bullar berättade han om sina efterforskningar i det mycket gamla församlingsregistret. I nästan alla svenska församlingskyrkor hittar man fullständiga register över födslar, giftermål och dödsfall. Efter 200 år av fred i Sverige är dessa dokument i bra skick och finns nu dessutom att tillgå gratis på internet. Man hittar också årliga listor över vem som bodde i vilket hus, eftersom den lutherska prästen regelbundet gjorde hembesök för att kontrollera att alla kunde Nya testamentet.
Lars-Erik kunde bekräfta att Agnes fötts i skjulet vid ängens slut. Men året innan, det vill säga vid Agnes tillkomst, tjänade min mormorsmor Brita på en gård i närheten. Bondens fru födde en flicka samma år. Men Lars-Erik slutade inte där: han hade också upptäckt att dottern som fötts på gården medan min mormorsmor Brita jobbade där hade döpts till Agnes. Ett halvår senare fick min mormor samma namn, Agnes. Detta var ett av få sätt som en ogift kvinna kunde ge en fingervisning om vem pappan var. Hon kunde inte säga det rakt ut, för det skulle tas för skvaller och hon skulle kallas hora. Men att ge barnet samma namn som faderns andra barn var inget fadern kunde protestera mot, och den nära omgivningen skulle förstå.
I vuxen ålder frågade jag min mormor om hon varit fattig som barn. Hennes svar kom snabbt och precist:
»Nej, aldrig! Varje dag satte mamma mat på bordet, vi hade tak över huvudet, rena och varma sängar varje natt. Vi hade skor på fötterna och kunde gå i skolan varje dag.«
Men hur mycket lärde sig mina mor- och farföräldrar under sina fyra år i skolan?
Jag minns hur farfar Gustav brukade sitta och stava sig igenom orden ett i taget i tidningen. Varken min farmor eller min mormor kunde läsa sagor för mig. Farmor och farfar kunde heller inte läsa högt för varandra ur tidningen. Mina föräldrar läste många romaner. Det fanns olika steg i läsandet, att gå från analfabetism till grundläggande läsning, till att läsa bra till att slutligen kunna läsa på andra språk. Mina farföräldrar nådde bara mellannivån. Min farfar avrådde till och med från att läsa. Han hävdade att det skadade ögonen. Han kände sig utanför när barn och barnbarn läste så mycket. Han ville att vi skulle snickra och prata om saker som han förstod och tyckte om.
Jag frågade också mormor Agnes varför hon, efter en barndom med en besvärlig fosterpappa, gifte sig med en alkoholist.
»Jag blev kär«, sa hon utan att le.
Hon tyckte att de andra männen i byn var sjaviga och oförskämda.
»De som kom och jobbade på gården missade aldrig en chans att daska mig i rumpan eller röra mig på värsta sätt medan de kallade mig alla möjliga fula namn«, sa hon. »De visste att jag var en oäkting och att jag därför aldrig skulle våga berätta för min fosterpappa.«
En sommar kom Ville och jobbade som dikesgrävare i församlingen. Han var son till en marklös gårdsarbetare, uppväxt i utkanten av Stockholm och hade varit i armén. Han hjälpte Agnes att bära mjölkhinkarna och gav henne komplimanger för hennes hår. Han tvättade sig alltid i slutet av arbetsdagen, var ren och artig och behandlade inte Agnes som en oäkting utan som en människa. Det hade aldrig hänt i byn. Hon blev gravid inom en månad. Ville följde de oskrivna moralregler som rådde på den här tiden: Du kan ha sex före äktenskapet, men om din partner blir gravid gifter du dig med henne.
Min morfar Ville visade sig vara, och förblev periodvis hela sitt liv, alkoholist. Han var en duktig murare, han tjänade pengar under sina nyktra perioder och slog aldrig sin fru eller sina barn. Agnes fick tre barn och hennes mål i livet blev att ge sina barn ett bättre liv än det hon själv hade haft. Hennes största hinder för att uppnå detta var att hon fick tuberkulos och tjocktarmscancer. Gratis sjukvård botade mormor Agnes tuberkulos och mirakulöst också hennes tjocktarmscancer.
Under perioderna då hon låg på sjukhus fanns ett barnhem som drevs med statliga medel som tog hand om min mamma och hennes syster före skolåren. Kvinnor från Frälsningsarmén lärde Agnes hur man använder en symaskin. Hon övertygade sin man att köpa en åt henne med argumentet att det skulle bli billigare i längden om hon själv kunde sy barnens kläder. Att sy gav inte bara kläder utan också värdighet.
Mammas barndom var osäker och oförutsägbar. En dag hösten 1927 började hon lågstadiet. Hon hade skrivits in i en nybyggd och vacker skola på ett närliggande torg i Uppsala. Hon bar en ny klänning och mormor höll henne i handen när de gick till skolan denna högtidliga dag. När de kom fram till Vaksala torg stannade mormor till vid synen av skolbyggnaden. Agnes skola hade varit ett trähus, och det var bortom hennes vildaste fantasi att hennes dotter skulle gå i en skola som liknade ett sagoslott. Hon tryckte min mammas hand, tittade henne i ögonen och viskade:
»De måste tycka att det finns ett värde i sådana som oss också, eftersom de har byggt en så vacker skola för dig.«
Men det fanns någonting i skolan som var bättre än dess arkitektur: min mammas lärare, fröken Brunskog. Hon var välutbildad, mycket motiverad och modern i sina undervisningsmetoder. Därmed var hon en del av det som de statligt finansierade skolorna gav barnen från de kvarvarande slumområdena i Uppsala, där gränderna ännu saknade namn. De fick en mycket bra utbildning, och minst lika viktigt: ett starkt självförtroende. Mammas lärare gjorde också så att hon fick åka på sommarläger för barn med tuberkulossjuka föräldrar. Min mamma slutade aldrig prata om dessa underbara somrar. Höjdpunkten var när de åkte och besökte Selma Lagerlöf som bodde i närheten av sommarlägret, på Mårbacka. Mamma kom ihåg hur hon satt med de andra barnen på golvet och lyssnade på den svenska litteraturens gigant när hon läste högt ur sina egna böcker.
Min mamma blev också sjuk i tuberkulos under sina skolår. Men det statliga sjukvårdssystemet tog hand om henne och under återhämtningsperioden fick familjen polletter som gav dem gratis mjölk i affären runt hörnet. Mamma har berättat hur pinsamt det var att betala med polletten eftersom det signalerade till de som stod efter en i kön att man kom från en tuberkulosfamilj. När hon beklagade sig hos sin mor suckade Agnes och sa:
»Jo, men mjölken är bra god, eller hur?«
Mormor var nöjd med att uppfylla de materiella behoven för ett tryggt liv, min mamma ville ha mer än så. Men hon hindrades att få det hon ville ha allra mest – en utbildning. Min mamma älskade att studera. Men efter sex år i grundskolan fanns det inte en chans att hon kunde övertyga sin pappa om att få fortsätta.
Det mest förnedrande för min mamma under det sista året var att tillfrågas av läraren om hon kunde hjälpa de rikare barnen i klassen med läxorna. På så vis skulle de kunna få tillräckligt höga betyg för att komma in på den högre utbildning som mamma själv inte fick söka till. Mamma började jobba som springflicka i kvarterets mataffär när hon var 15.
***
Världens utveckling har blivit begriplig för mig med hjälp av min släkts historier från förr. Före mormors tid var det hungerår och alltså extrem fattigdom. Detta var den främsta anledningen till att många av mina förfäders släktingar flyttade till Illinois, Minnesota och Oregon från år 1846 och framåt. Min mormor Agnes och min mamma Britta kom bort från extrem fattigdom till ett riktigt bra liv tack vare flera olika faktorer som påverkade och förstärkte varandra.
För det första, den ekonomiska tillväxten i Sverige förklarar varför morfar kunde hitta jobb trots sin alkoholism. Hans lön som murare gick stadigt uppåt och han hade råd att köpa en symaskin trots att han brände så mycket pengar på sprit.
För det andra, de statligt finansierade samhällstjänsterna, som skola, sjukvård, det statligt drivna barnhemmet och behandlingshemmet för alkoholister. Utan det senare hade morfars alkoholism kunnat vara ännu värre. Det kärleksbrev som bevarats från hans tid under behandlingen, så fullt av hans kärlek och hans djupaste ursäkter, förklarar varför mormor stod ut med ett liv i konstant osäkerhet.
För det tredje, civilsamhället som på så många sätt räddade och hjälpte min marginaliserade familj. Från mormors sylektioner hos Frälsningsarméns »slumsystrar«, till de kulturupplevelser som frivilligt arbetande universitetsstudenter gav min mamma under somrarnas läger. Så som jag ser min bakgrund var det en kombination av ansträngningar från marknaden, regeringen och civilsamhället som tillsammans lyfte min mormor och mamma ut ur misären och placerade mig på tröskeln till välfärdsstaten.
Men vissa kulturella normer förändrades långsammare än ekonomin. Sexualitet är en av de aspekter av livet som var fullständigt tabu under förvånansvärt lång tid i Sverige. Jag syftar främst på tillgång till preventivmedel och det som vi idag klumpigt kallar »sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter«. Min mormor och mamma hindrades från att njuta av sexuell intimitet och planera när de skulle få barn. Så var det på grund av politiska beslut och kulturella normer.
Efter att ha fött tre barn och knappt överlevt tuberkulos och cancer bestämde sig mormor Agnes för att inte föda fler barn. Tre var nog med ansvar för henne. Hon hörde talas om mannen som förklarade hur man använde kondom. Att dela ut och informera om kondomer var förbjudet enligt lag i Sverige från 1910 till 1938. Men en dag i mitten av 20-talet hörde min mormor och hennes väninnor att en modig man skulle komma till torget i Uppsala och tala om kondomer. De tog mod till sig och gick till torget för att lyssna. Pinsamt nog för alla demokratiska politiska partier i Sverige var det bara ledaren för partiet längst till vänster på skalan som vågade stå upp för yttrandefriheten, med andra ord informera om kondomer. Han steg upp på en trälåda och höll ett rakt tal om varje pars rättighet att själva bestämma när och om de ska få barn. Men i samma stund som han tog ut kondomen ur innerfickan på jackan för att visa för publiken grep polisen honom.
1935, när min mamma var 14 år, blev hennes bästa vän gravid. Hon var i samma ålder som mamma och bodde i lägenheten mitt emot, på andra våningen i den enkla fastigheten. Graviditeten avslöjade att hon sedan länge utnyttjats sexuellt av sin pappa. Det var naturligtvis ett dramatiskt avslöjande som blev känt i hela trappuppgången. Några dagar efter att polisen förhört pappan kom prästen från Svenska kyrkan för att träffa familjen. Prästen sa till mamman att det var hennes eget fel att pappan hade gått till dottern, för att mamman inte »släppte till«.
Detta var den verklighet som min mamma växte upp i. Vid 18 års ålder blev hon kär i min pappa. Deras kunskap om preventivmedel var liten och hon blev gravid. Vid den tiden jobbade hon heltid som springflicka och följde sin dröm om högre utbildning genom att ta kvällskurser. Mina föräldrars ekonomi var mager. Min mamma ville vänta med att få barn. När hon letade efter en möjlighet att göra abort fick hon namnet på en erkänd läkare som hade en privat mottagning. Han var känd för att sänka avgiften för de som hade begränsade resurser.
Mamma kom in på hans mottagning sent en eftermiddag. Till sin förödmjukelse ombads hon att klä av sig och gå runt rummet naken. När läkaren sedan bad henne om sexuella tjänster i utbyte mot att göra aborten gick min mamma därifrån. Hennes enda alternativ var att be en kollega på jobbet som gjorde aborter billigt. Kvinnan kom till mammas rum en kväll och genomförde aborten genom att sticka upp en strumpsticka i livmodern. Min mamma lämnades ensam och födde under natten ett dött foster som hon, enligt instruktionerna, brände i kaminen i hörnet på sin enrumslägenhet. Som tur var drabbades hon inte av några livshotande blödningar eller infektioner efteråt, vilket annars var vanligt.
Genombrottet för fri tillgång till preventivmedel kom med RFSU under ledning av Elise Ottesen-Jensen, känd i folkmun som Ottar. Organisationen bidrog stort till att riksdagen lyfte förbudet på att informera om och dela ut kondomer. RFSU är än idag Sveriges största kondomdistributör. Min mamma och mormor har aldrig missat en chans att hylla Ottar för de livsförändringar hon bidrog till.
***
Under mina första skolår brukade pappa ta med mig till ABF:s kvällsföreläsningar som hölls i en sal som tog en publik på flera hundra. Föredragen hölls av olika upptäcktsresande som kom för att prata om sina upplevelser i länder långt borta. De visade svartvita foton på skärmen genom att använda en modern form av laterna magica, teknologin före diabildsprojektorn. Vid sju års ålder var det här magiska kvällar för mig. Att få gå med pappa på evenemang avsedda för vuxna och få fascineras av historier om hur folk levde i de koloniserade länderna långt borta. Föreläsningarna var av olika typer.
Mest uppskattad var Eric Lundqvist, en svensk jägmästare som åkte till Indonesien på 30-talet för att jobba i den holländska koloniala administrationen. Han gifte sig med en indonesisk kvinna och blev sedan en berömd författare med förståelse både för naturens ekosystem och det samhälle som han levde och arbetade i. Mina föräldrar läste hans böcker. I Sverige stack han ut som en av tidens ledande antirasister.
I stark kontrast till Lundqvist stod upptäcktsresanden och talaren Sten Bergman. Han var biolog med stor kunskap om fåglar och natur. Under en av hans kvällsföreläsningar som pappa tagit med mig till pratade han inte bara om fåglar. Han visade också en svartvit stumfilm från en by i Nya Guinea där han levt och observerat fåglarna. Filmen visade hur han hade rest en fyra meter hög, slät påle med en fin yxa fäst på toppen. Sedan hade pålen bestrukits med tvål. Byinvånarna hade filmats i sina meningslösa försök att klättra upp för den hala pålen för att få ner yxan. Min pappa ställde sig upp mitt under filmen, tog mig i handen och sa »Vi går«. När vi gick ut såg jag hur pappas ansikte blivit blekt så som det blev de få gånger han blev arg. Han viskade till mig:
»Han respekterar inte människorna. Sten Bergman är en snobb. Han tvingar andra att göra sig till åtlöje för att få en yxa. De har naturligtvis stort behov av yxan eftersom de bor i skogen. Jag klarar inte av hans attityd.«
En kväll stötte jag ihop med min klasskamrat Ingmar på ABF. Tillsammans med sin pappa, som var pastor i Svenska missionskyrkan, gick han också på föreläsningarna. Ingmars pappa hade varit missionär i Franska Kongo och besökte oss i tredje klass när han visade bilder från sitt arbete där. Jag kommer ihåg hans presentation av ett så annorlunda land, eller en koloni som det var då. Även om han var pastor pratade han mest om att bygga skolor och sjukvård för infödingarna, som man kallade kongoleserna på den tiden. I tredje klass lämnade Ingmar och hans familj Sverige för en tredje period i Kongo. För ett barn som jag var det ovanligt att ha en nära koppling till någon som åker och bor i Afrika. När Ingmar hade åkt fick jag i uppdrag av min lärare att gå till posten för att posta ett brev från oss klasskamrater. Jag kan fortfarande känna upphetsningen över att få skicka ett brev med flyget för första gången. Adressen till internatskolan för missionärsbarn var så underlig. Det första namnet på en stad i Afrika som jag lärde mig var Pointe-Noire, Republiken Kongos viktigaste hamnstad.
Skolan lärde mig mycket om geografi, men jag har känslan av att ha lärt mig förvånansvärt lite om hur människor levde i andra delar av världen. Vi lärde oss i princip en världssyn som byggde på väst mot resten (där »infödingarna« levde). Det var som om de flesta av världens invånare var infödingar med primitiva kulturer.
Jag minns hur min lärare – jag tror det var i femte klass – förklarade hur indierna var hinduer och fatalistiska. Vi fick lära oss att det var viktigt att de konverterade till kristendomen för att möjliggöra framgång och utveckling. Jag fattade aldrig att Indien hade gamla civilisationer med egna alfabet och litteratur långt innan svenskar lärde sig att rista in några tecken på en runsten. Hur Sovjetunionen, Japan och Latinamerikas länder passade in, om de tillhörde väst eller inte, förklarades aldrig. Hur de koloniserade länderna fortsatte att bli självständiga var någonting som pappa förklarade hemma snarare än läraren i skolan.
Min världsbild skapades hemma av pappa, mamma och radion och av möten med människor. Inte i skolan.
Mamma botades från tuberkulos, Sveriges ekonomi och min pappas lön gick upp snabbare än mina föräldrar någonsin kunnat hoppas. Vi flyttade till ett hus med trädgård och många fruktträd när jag var fyra år. Livet blev en dröm som gick i uppfyllelse för mina föräldrar. De kunde köpa huset tack vare år av sparande, i kombination med ett statligt lån via den växande egnahemsrörelsen, folkrörelsen som hade som mål att ge arbetarklassen eget boende. De tog också ett privat banklån och fick ett generöst lån från min ogifte farbror Martin. Det var ett modernt hus. Centralvärme, varmt och kallt vatten. Badrum med ett badkar i emalj. Elektrisk spis, kylskåp och tvättmaskin.
Det låg ett bibliotek nere på gatan. Mamma tog regelbundet med mig dit och vi lånade mängder med böcker som hon läste för mig. Det bodde barn i min ålder i de kringliggande husen och jag fick nära vänner. Min pappa visade mig den imponerande elledningen från Bergeforsens kraftverk och förklarade hur vattenkraft gav el till vår tvättmaskin.
Min pappa brukade samla ihop stora tallgrenar som låg kvar på platserna för skogsavverkning utanför staden. Hans arbetsgivare lät honom använda företagslastbilen under helgen för att transportera hem grenarna, och veden användes för att värma vatten och huset på vintern. Mina föräldrar odlade potatis, grönsaker, äpplen och jordgubbar i trädgården.
Mamma sydde de mesta av våra kläder. Färdigsydda kläder var dyra. De enda kläder som mamma inte sydde själv var kalsonger. Dessa köpte vi, av märket Fix. Jag minns året då importerade underkläder kom in på den svenska marknaden och min mamma diskuterade med grannen över häcken om det verkligen var hälsosamt för barn att ha utlandssydda underkläder. Det första lilla tecknet på globalisering av konsumtionsvaror, i detta fall underkläder från Portugal, möttes genast med misstänksamhet.
Men genom sparsamhet kunde vi börja åka på semestrar efter några år i vårt nya hus. Mina föräldrar köpte en röd moped och en blå tandemcykel, mamma sydde ett tält. Första året åkte vi runt i Uppsala län, aldrig mer än 10 mil från huset. Det slutade med ett besök hos mormor Agnes syskon, som levde ogifta hela livet på en gård. Vi välkomnades varmt och jag fick rida barbacka på deras stora häst. Men mötet slutade med en kulturkrock. Min pappa tog foton av mig när jag red hästen, som leddes av Agnes äldste bror Petrus. En av bilderna blev särskilt fin, med den gamle bonden i stora stövlar och overall, den starka hästen med pojken på ryggen.
På hästen, cirka 1956.
Min pappa gjorde en kopia och skickade den till Petrus för att visa uppskattning för deras gästfrihet. Men fotot togs emot som en förolämpning mot den gamle bonden. Han kunde inte acceptera att ett foto hade tagits av honom klädd i stövlar och overall. För att vara på bild ville han vara klädd i sin enda mörka kostym. Om släktingar från staden tagit bilder av honom i arbetskläder måste det ha varit för att förlöjliga sin lantliga släkting. Mina föräldrar lyckades till slut lösa denna konflikt, men det tog dem två år. Lärdomen att respektera kulturella skillnader blev än starkare av att Petrus verkligen var en klok och snäll person.
På den andra semestern med mopeden tog vi oss ända till Köpenhamn. 1960 föddes min bror Mats och tre år senare köpte vi en grå Volkswagen och hela familjen kunde åka på semester till Norge.
1972 kunde mina föräldrar köpa en tomt vid havet och pappa byggde ett sommarhus, och med pengarna han ärvt efter farmor köpte han en liten utombordsbåt som döptes efter henne, Berta.
Efter att ha varit hemmafru under mer än ett decennium fick min mamma ett deltidsjobb på ett bibliotek i närliggande Gamla Uppsala. Hon gick samtidigt på komvux på kvällarna och kom upp till gymnasienivå i svenska, engelska och samhällskunskap. Men hon fick aldrig den utbildning hon drömt om för att kunna bli lärare eller journalist.
Så mina släktingars liv representerar en väldigt snabb och positiv framgång i alla livets dimensioner. Från mormors fyraåriga grundskola till min professorstitel på bara tre generationer. Eller ännu mer dramatiskt: Min gammelmormor var analfabet, så från henne till mig är det fyra generationer. Vi speglar alla olika utbildningsnivåer i världen idag.
Det är lätt att se de fyra olika nivåerna. Inom hälsa, från den tunga bördan av sjukdomar orsakade av infektion till långa hälsosamma liv. I materiellt välstånd, från en liten stuga med jordgolv till stora moderna hus på bara några generationer. Men inget av detta hände med ett skutt. Allt skedde stegvis.