Jag var nyfiken på världen, sparade pengar och började resa själv. När jag var 16 år cyklade jag genom Storbritannien. I den första byn jag besökte fanns ett monument i sten med många namn på. Det var nästan 20 personer från denna by som dött i första världskriget och när jag gick runt den välbevarade grå stenen fanns där en annan rad med nästan lika många namn med de som dött i andra världskriget.
I Sverige hade mina föräldrar tagit med mig till minnesplatsen för skotten i Ådalen där fem personer sköts av militär 1931. Så min spontana reaktion var att denna första by som jag besökte måste ha varit speciellt hårt drabbad av krigen. Under följande sex veckors cyklande genom England och Wales, ner längs sydkusten och tillbaka till London, såg jag liknande monument i nästan varje by, med varierande antal namn. Jag minns samtalen med jämnåriga jag träffade, vars föräldrar skadats eller dödats i kriget.
Jag förstod nu vad min pappa försökt förklara för mig om världskrigens enorma grymhet och omfattning, och hur olika länder i Europa blev olika hårt drabbade. Vi som växt upp i Sverige hade i stor utsträckning svårt att förstå Europas grymma nutidshistoria.
Sommaren 1966 liftade jag till Paris, vidare till Rivieran och längre söderut till Rom, vidare till Italiens klack och över till Grekland. Den grekiska landsbygden var annorlunda från allt jag sett tidigare. Gamla damer klädda i svart med håret täckt gick längs vägen med enorma laster ved på ryggarna. Många familjer levde i ganska enkla bostäder.
Att åka hemåt via Makedonien, Montenegro, Kroatien, Slovenien, Österrike och Tyskland var en bra lektion i gradvis förbättring i levnadsförhållanden. Jag passerade Berlin på vägen hem just när Berlinmuren fyllde fem år. Jag gick igenom Checkpoint Charlie och promenerade runt en dag i Östberlin. Det blev en bra vaccination mot vänsterextrema åsikter. Det var svårt att inte hata kommunismen efter det första korta besöket i DDR.
Sedan 1967 har jag delat mitt liv med Agneta. Den sommaren reste vi söderut. Först med allmän transport till en av Stockholms sydligaste tunnelbanestationer. Därifrån hade vi planerat att börja lifta. Och just där, vid foten av Ericssons huvudkontor, hade vi vårt första gräl. Motorvägen i riktning söderut var bara 100 meter bort så låt oss börja lifta, tyckte jag. Agneta pekade på solen som stod högt på himlen och sa att vi borde äta först eftersom det var lunchtid. Vi tittade tvivlande på varandra och jag sa:
»Vi kan väl småäta någonting vid sidan av vägen medan vi försöker stanna en bil.«
»Det passerar hundratals bilar varje minut, och vi har hela sommaren framför oss. Här är en bänk i skuggan med fin utsikt över parken. Vi ska äta vår matsäck som jag har packat i din väska här och nu«, sa hon.
Jag har den fula vanan att hoppa över måltider, och den där första dagen på vår första semester markerade hon tydligt att jag borde ändra mina vanor. Vi fick en romantisk lunch i parken, liftade en lång sträcka och checkade på kvällen in på ett mysigt vandrarhem i södra Sverige. Det 19-åriga paret tog ett »familjerum« första natten. Det betydde att det bara var hon och jag. När jag kom tillbaka från duschen låg Agneta redan i sängen.
»Jag ställde necessären med tandborstarna på kanten av handfatet«, sa hon.
Jag hittade snabbt tandborste och tandkräm. Tandkrämen smakade konstigt, men jag kunde inte ta ögonen från min kärlek som låg leende i sängen. Hon log verkligen varmt mot mig, men började snart fnissa och innan jag förstod någonting gapskrattade hon. Att bli utskrattad var skrämmande för en romantisk 19-åring med bara en handduk runt höften. Men medan hon skrattade blev mitt synfält snabbt invaderat av vitt skum. Det vällde ut ur min mun. Agneta tog sig ur sängen och visade mig att jag höll på att borsta tänderna med schampo istället för tandkräm.
Vi reste vidare, först med färja till Polen, sedan genom östra Europa till Istanbul och därefter tillbaka.
När jag började universitetet hade jag sett det mesta av Europa, både väst och öst, och min besatthet av att förstå världen riktades huvudsakligen mot den största delen, som låg utanför Europa. Detta var en stor förändring. Jag växte upp under kalla kriget och framtiden handlade om huruvida ett kärnvapenkrig mellan öst och väst kunde undvikas. Sovjets ockupation och kväsandet av sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1968 var ett ordentligt bakslag. Men på en annan nivå var läget fortfarande inspirerande. Kommunismen kunde falla sönder inifrån.
Min generation blev medveten om det stora behovet av framsteg världen över, framsteg på grundläggande områden som min klasskamrats missionärspappa hade berättat om när jag gick i tredje klass – utbildning, sjukvård, vägar och jobb. Samma förändringar som min familj och släkt hade upplevt så nyligen i Sverige hade ännu inte ägt rum i världen i stort. Överraskande för mig var att västvärlden stöttade så många regimer som inte hade intresse av att leverera den förändringen, medan Kuba, Vietnam och Kina gick starkt framåt och visade tydliga tecken på snabb social framgång. Detta var förvirrande. Jag var aldrig en del av extremvänsterns våg 1968. Djupt inombords var jag alltför mycket gråsosse och antikommunist. Det var utmanande för mig att hantera att många vänsterorienterade regimer i fattigare länder verkade göra bra saker som de väststödda länderna inte gjorde.
När jag började på universitetet var det amerikanska kriget i Vietnam den dominerande världskonflikten. Det var omöjligt att se en framtid för den regim som USA stöttade. På gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala var jag först ensam om att motsätta mig USA:s invasion i Vietnam. Men under universitetsåren minskade mitt intresse för politik, medan det ökade för så många av de andra studenterna. Jag har alltid ogillat revolutionsromantik och glorifierande av väpnad konflikt.
När man är politiskt intresserad är det lätt att överskatta hur mycket politiska reformer kan förändra ett land. Det gör de ofta inte. De ändrar bara förutsättningarna för utvecklingen.
Personen som födde dessa tankegångar hos mig var från Moçambique, var forskare i USA och jag träffade honom som förstaårsstudent i Sverige hösten 1967.
***
En mörk novemberkväll 1967 stod jag utanför den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala. Jag var nervös. Att växa upp i en arbetarfamilj där pappan var fabriksarbetare var vanligt i 50-talets Sverige, men att vara den första att gå på universitetet var någonting speciellt. Som förstaårsstudent uppfyllde jag den outtalade förväntan som fanns i mitt hem om att gå med i Socialdemokraternas studentförening. Den lilla studentgruppen gjorde mig genast till internationell sekreterare.
Min första uppgift blev att anordna ett kvällsmöte mellan vår studentgrupp och en man som hette Eduardo Mondlane. Han var född och uppväxt i Moçambique och hade kommit till USA som en av de första svarta studenterna från sitt land. USA erbjöd möjligheter till begåvade studenter och han blev så småningom biträdande professor vid det amerikanska Syracuseuniversitetet. Men Eduardo Mondlane lämnade sin akademiska karriär och återvände till Afrika där han blev ledare för Moçambiques befrielsefront, FRELIMO, från dess huvudkvarter i Tanzania, som nyligen blivit självständigt. 1964 hade de inlett ett väpnat uppror över gränsen mot det portugisiska kolonialstyret i Moçambique.
Nu hade han kommit till Sverige för att söka stöd för självständighetskampen och jag skämdes för att vi bara var åtta studenter som hade kommit för att lyssna på honom. När taxin dök upp förväntade jag mig en afrikansk Che Guevara. Men istället för kamouflagekläder, kängor och skägg steg en välrakad, artig gentleman klädd i grå kostym och välputsade skor ut ur bilen. Han lugnade mig när jag bad om ursäkt för att vi var så få åhörare, och direkt när han kom in i rummet föreslog han att vi skulle sitta i sofforna runt kaffebordet i hörnet.
Det han sedan berättade var ännu mer förvånande än hans framtoning. Utan att överdriva skulle hans tydliga resonerande under de kommande två timmarna bli avgörande för hela mitt professionella liv. Det han i stora drag sa var: »Vi svarta moçambikier har ingenting emot vita människor eller det portugisiska språket eller den portugisiska kulturen. Vi slåss bara mot den koloniala och fascistiska regimen i Lissabon för vårt lands självständighet. Krig är hemskt, men vi tvingas till krig för att bli fria. I denna strid kommer vi inte bara befria vårt eget land, jag tror att vi också kommer befria Portugal från fascismen.«
Det som sedan följde var ännu mer förvånande:
»Att bli självständiga är enkelt. Vi kommer vinna detta krig, för de portugisiska soldaterna kommer inte tycka att det är värdigt att dö för att försvara fascism och kolonialism. Den svåra delen för oss moçambikier är inte att vinna kriget utan att förbättra livet för människorna i vårt självständiga land. Förväntningarna kommer vara så höga och vår kapacitet att möta deras förväntningar så begränsade.«
Han syftade på de svårigheter som de flesta afrikanska länder som nyligen blivit självständiga upplevde. Han drog slutsatsen att Moçambique som hade mycket hög analfabetism och bara en handfull högutbildade personer skulle ställas inför ännu större svårigheter än andra länder. Jag var imponerad av att höra en krigsledare prata om utmaningar efter segern.
Innan han åkte tog han personligen avsked av var och en av oss.
»Vad studerar du? När ska du ta examen?« frågade han.
Som 19-årig förstaårsstudent i statistik hade jag ännu inte tänkt på examen. Jag tror att jag nästan stammade när jag svarade:
»Jag börjar läsa medicin nästa termin och jag tar examen … som läkare … 1975.«
»Toppen. Vi kommer förmodligen att vara självständiga då. Lova att du kommer och jobbar som läkare hos oss. Du kommer behövas«, sa Eduardo Mondlane och log.
Han såg in i mina ögon och skakade min hand mycket allvarligt och jag hörde mig själv svara:
»Ja, jag lovar.«
Två år senare, den 3 februari 1969 i Dar es-Salaam i Tanzania, mördades Eduardo Mondlane i ett sprängattentat. Hans död påminde mig om mitt löfte, men det gjorde också att kampen för ett självständigt Moçambique hade mindre chanser att lyckas.
Hans förklaring om hur tragiskt det var att behöva starta krig för att få självständighet och att detta krig var mot kolonialismen, inte mot människorna som hade koloniserat landet, fastnade hos mig från den dagen jag hörde den. Jag skulle senare höra samma sak från Nelson Mandela. Det skulle ta ännu ett decennium innan jag kunde komma och jobba som läkare i Moçambique, men det skulle ta mig en livstid att förstå Mondlanes huvudbudskap: att vinna självständighet är lätt jämfört med utmaningen att utveckla ett land som domineras av analfabetism, sjukdomar och extrem fattigdom.
***
Tidigt under studierna på läkarlinjen hade jag valts in som medlem i studentkårens internationella kommitté. En dag drog sekreteraren ut mig i korridoren.
»Ställ aldrig den frågan igen«, viskade han i mitt öra.
Under mötet som pågick i salen bredvid hade jag ställt en fråga om budgeten och balansräkningen som innehöll en vagt beskriven fond. Den hade minskat avsevärt, utan förklaring i fotnoterna.
Sekreteraren förklarade att det var en hemlig fond som de använde för korttidslån till de kvinnliga studenter som behövde åka till Polen för att göra abort. Fondens medel hade minskat förra året eftersom det varit fler än vanligt som behövt pengar under hösten och de flesta ännu inte hade kunnat betala tillbaka. Jag hade hört om abortresorna till det katolska Polen, och naturligtvis lovade jag att aldrig fråga igen eller avslöja för någon vad han berättat.
Sverige fick fri abort 1975. Det är anmärkningsvärt att det var tre år efter att Indien legaliserade abort. Jag skulle komma att lära mig mycket om detta när jag studerade i Indien. Allt eftersom mitt och Agnetas fokus började skifta från ideologi till nyfikenhet och strävan efter att förstå, började vi planera vår stora resa till Asien.
När jag avslöjade mina planer på att ta ett halvårs paus i mina läkarstudier för att åka till Asien var mina föräldrar inte stöttande. Jag tror att det främst berodde på att tanken på att ta en paus från en så fin utbildning var upprörande för dem, men deras argument handlade mer om att resan skulle vara farlig. Men de förstod och accepterade snart att de inte hade någonting att säga till om och min mamma avslutade diskussionen med:
»För oss var utbildning bara en dröm. Vi förstår dig inte längre, du har utbildat dig bort ifrån oss.«
Självständighetskriget i Bangladesh 1971 hade en direkt påverkan på mig. Agneta och jag hade långt framskridna planer på att köra landvägen till Indien i en Volkswagenbuss, men kriget stängde gränsen mellan Pakistan och Indien. Planerna fick ändras. I slutet av samma år tog Agneta examen som sjuksköterska och började arbeta. Jag avslutade fjärde årets läkarstudier och kunde jobba som tillfälligt anställd läkare. Vi tjänade ihop de pengar vi behövde och åkte i mitten av februari. Ordet »backpacking« fanns inte än, men det var två välfyllda ryggsäckar som vi checkade in på flyget till Sri Lanka.
Resan inkluderade två veckor på ett fint litet strandhotell som vi njöt av, men vi lämnade tomma stolar på flyget tillbaka. Istället åkte vi runt ön och tog en reguljärbåt från norra Sri Lanka till Indien. När vi anlände till Rameswaram på den indiska sidan gick vi nerför en liten trappa och hoppade i en roddbåt som tog oss in till stranden. Tullen och migrationsverket var organiserade i tält och höll ett öga på oss med hjälp av barfota soldater som bar khakishorts och knälånga benvärmare i ull. De var beväpnade med imponerande gammeldags gevär. Migrationsproceduren var minutiöst noggrann och innefattade blodprov för att utesluta malaria och kontroll av våra gula WHO-kort för att se att vi var vaccinerade mot smittkoppor. Där på stranden fungerade den indiska staten mycket väl på en förhållandevis låg materiell nivå.
Under vår månad på Sri Lanka blev vi förstummade av landets gamla historia. Vi hade inte den minsta aning om att den singalesiska skriften hade använts i mer än 2 000 år. Konstbevattningsreservoarerna som byggts för tusentals år sedan gjorde oss också ödmjuka, dels för att de visade på imponerande ingenjörskonst för så länge sedan, men också för att vi inte hade haft en aning om hur avancerad den srilankesiska civilisationen hade varit.
När vi kom till Indien skämdes vi ännu mer. Under våra första dagar besökte vi gamla tempel och insåg att vart och ett av Indiens olika språk hade alfabet som funnits i tusentals år.
Det var så annorlunda från min ankomst till Grekland. Där var jag redan medveten om landmärken och historiska bedrifter. Att komma till Sri Lanka och Indien var en intellektuell pinsamhet, och det skulle bli värre.
***
När vi åkte till Asien hade vi ordnat så att vi kunde vara gäststudenter på St. John’s Medical College i Bangalore. Den studieperioden förändrade helt min inställning till Indien. Kursen var bra, men det var inte kursinnehållet som förändrade mig, utan den brutala insikten under den första kurstimmen den första dagen: att indiska fjärdeårsstudenter på läkarlinjen visste mycket mer än jag. Jag var nämligen en plugghäst. Jag var kanske inte nummer ett, men jag brukade ligga i övre skiktet. Jag måste medge att min inställning var att om jag ligger i toppskiktet i Sverige borde det innebära att jag praktiskt taget är bäst bland de indiska studenterna. Men i Indien insåg jag direkt att jag låg i det nedre skiktet.
På min första dag som läkarstudent i Indien placerades jag i en grupp studenter som skulle vara med och gå igenom gårdagens röntgenplåtar på medicinavdelningen. Den första röntgen var en så kallad angiografi som visade en patients njure som undersöktes eftersom patienten hade blod i urinen. Jag minns hur chockad jag var över att ett indiskt sjukhus kunde genomföra angiografi. Det är en röntgenundersökning av blodkärlen. Den görs genom att föra in en lång kateter i plast i artären i benet, genom aortan och när änden av katetern når njurartären injicerar radiologen en kontrastvätska som gör alla blodkärl i njuren synliga. Fram till 1953 hade proceduren varit ganska farlig, men det året uppfann den svenska forskaren Sven Ivar Seldinger på Karolinska Institutet en lång kateter i plast som underlättade undersökningarna. Medicinutbildningar i Sverige skröt mycket om denna moderna undersökningsteknik. Det sades att den användes världen över. Men ännu var min arrogans så stor att jag inte trodde att ett universitetssjukhus i Indien använde tekniken 1972.
Jag stirrade på de vackra blodkärlens grenar i njuren som visades på skärmen framför oss. Röntgenbilden var av samma kvalitet som jag sett på universitetssjukhuset hemma i Sverige. Medan jag funderade över den förvånansvärt höga vårdkvaliteten på det indiska universitetssjukhuset insåg jag plötsligt att blodkärlen i den övre delen av njuren hade en annan form. De var tunnare och formade en struktur som påminde om en boll. Det måste vara njurcancer. Den indiska läraren frågade:
»Så varför tror ni att patienten har blod i urinen?«
Jag var åtminstone artig och ville låta de indiska studenterna försöka innan jag berättade för dem. I efterhand inser jag att min tanke i den stunden bara var ännu ett tecken på min överlägsna attityd.
»Anledningen till att det finns blod i urinen måste vara njurcancern som vi ser i den övre delen av njuren. Men patienten har haft tur, för det här är en tidig upptäckt av en relativt liten cancer. När vi undersökte honom på sjukhuset kunde man inte känna tumören genom att trycka på buken, och han sa att det heller inte gjorde ont«, sa den första indiska studenten.
Läraren fortsatte genom att fråga varför cancern upptäckts så tidigt. En annan student, som också träffat patienten på avdelningen, sa att det var för att patienten sökt läkarvård direkt när han upptäckt blod i urinen istället för att skjuta på undersökningen genom att ta folkmedicin. Han sa att han trodde att detta berodde på att patienten var elektroingenjör på telefonfabriken och att han litade på modern medicin. Läraren fortsatte och frågade om andra symptom som kan uppstå i ett tidigt stadie av njurcancer, och studenterna fortsatte svara, en efter en. Detta fortgick under resten av röntgensessionen och jag slutade tänka på att jag skulle svara på lärarens frågor och försökte istället förstå hur detta var möjligt. De kunde ju mer än jag.
Det första jag gjorde när vi kom ut i korridoren efter sessionen var att fråga några av de andra studenterna vilken sorts specialistutbildning jag råkat komma till. Jag förklarade att jag egentligen skulle ha gått med fjärdeårsstudenter.
»Alltså, vi är fjärdeårsstudenter«, sa de. »Hur menar du?«
Jag svarade att jag var imponerad av hur mycket de kunde, om möjliga symptom på njurcancer och andra sjukdomar som tagits upp under sessionen.
»Vilken lärobok har ni?« undrade jag.
»De flesta av oss läser Harrison«, svarade en av studenterna.
Harrison är förkortningen för namnet på den största läroboken som existerar i internmedicin: 1 120 A4-sidor med liten text. Ambitiös som jag var köpte jag boken 1971. Den står fortfarande oläst på hyllan bakom mig medan jag skriver denna mening. Det jag istället läste i Sverige för att klara proven var ett kompendium som var mindre i storlek, hade hälften så många sidor och större bokstäver. Medan vi fortsatte jämföra svenska och indiska studenter kom det fram att indiska studenter förmodligen också läser sin stora bok fler gånger än de svenska studenterna läser sina korta kompendier.
Den andra stora skillnaden jag upptäckte mellan indiska och svenska studenter var kvaliteten på festerna. De indiska studentfesterna var dötråkiga. Män och kvinnor radade upp sig på olika sidor av rummet och det mest spännande som hände var frågesport. Festerna vi hade på de svenska medicinprogrammen åren efter 1968 var fantastiska. Vi offrade naturligtvis en hel del läsande för att planera dem, njuta av dem och framförallt återhämta oss från dem. Men detta om festerna berättade jag bara för att balansera upp den huvudsakliga upplevelsen att de indiska studenterna var bättre än jag. Det var första gången som den världssyn jag vuxit upp med – att väst var bäst och resten aldrig skulle hinna ikapp – ändrades. För första gången tänkte jag att väst kanske inte skulle dominera världen för alltid. Och jag tror att många andra har samma typ av erfarenhet. Det är människor man möter och interagerar med som får en att ändra världsbild.
Vi hade varit inställda på att möta fattigdom i Indien och visst gjorde vi det, men vi kände inte till de imponerande gamla civilisationerna eller hur långt fram de unga begåvade indierna låg i den moderna akademiska världen. Forskningsresultat, expertanalyser och hårda data bekräftar idag denna starka trend – Indien håller på att komma ikapp den moderna världen, men det verkar som att alla med bakgrund i den gamla västvärlden behöver en personlig erfarenhet för att ta in detta. Under röntgenlektionen i Bangalore 1972 förstod jag att Asien en dag kommer att komma ikapp Europa och Nordamerika. Det som hänt sedan dess har bara bekräftat min observation för 44 år sedan.
Från Bangalore fortsatte resan. Det indiska tågbolaget gav oss studenter rabatt i tredje klass och de långa tågresorna fylldes av konversationer som avslöjade Indiens mångfald. När vi kom till Nepal bytte vi till buss och från huvudstaden Kathmandu fotvandrade vi under fyra dagar längs stigar i Himalayas dalgångar.
När vi fått vandringstillstånd av regeringen fick vi sovplats hos familjer längs vägen för en billig penning och bjöds på linser och ris. Snälla och stolta familjer levde knapert av majsodlingar på terrasserna. Deras samhällen såg välorganiserade ut, men livet var hårt. Skolorna var få, sjukvård icke-existerande, barnadödligheten 25 procent och kvinnorna födde i snitt sex barn. Dessutom giftes många flickor bort innan de var myndiga.
Snart började vi se de snöklädda topparna, gick lite oroligt över en vansklig hängbro och gjorde en sista brant klättring. Vi var helt slut och blev sittande vid en buddistisk böneplats när en liten flicka kom förbi. Hon gjorde sovtecken åt oss med händerna mot kinden, och tog med oss hem till sina föräldrar. Vi blev tilldelade deras sovrum, på den övre delen av tvåvåningshuset med grästak.
Det var fullmåne den kvällen, folk i byn spelade och sjöng. Men inte vår värdfamilj, för de hade en liten bebis på knappt ett år som de badade tillsammans. Paret tvättade honom i en balja med varmvatten, smorde in honom med smör och gav honom välling. Allt gjorde de ihop. De brydde sig inte om att vi bara låg några meter bort och betraktade dem. Agneta tog upp sin dagbok och började beskriva i detalj vad de gjorde, det blev flera sidor text. Luften var klar och fjällbäckarna som forsade ner runt omkring byn skapade ett starkt orgelbrus som dånade i hela dalen.
Dagen därpå tog gammelfarmorn med oss ut på åkrarna och visade jordbruket. Vi tog bilder och fick en riktig förståelse för hur de levde.
Vandring i Nepal, 1972.
Vi skrev ner deras namn innan vi lämnade dem, ifall vi någon gång skulle komma tillbaka. Och 42 år senare, år 2014, kom vi. Nu var det bilväg hela vägen fram till byn. Män i vägverkets skyddsvästar skottade sand vid sidan av vägen för att hålla dikena rena och vägen stadig. Fiskodlingar hade kommit igång för exportproduktion. Skolor hade växt upp, barnadödligheten sjunkit och de flesta familjer var tvåbarnsfamiljer.
Väl framme hos vår värdfamilj kände vi igen oss. Samma hus stod där, men i en mer modern tappning. Grästaket hade bytts till plåttak, som på alla de andra husen i dalen. Nu var det bebisen vi träffat som levde i huset med sin familj. Hans fru var lika gästvänlig som hans mamma varit. Mamman var död sedan 20 år tillbaka och hans pappa som var gammal levde i Indien. Vi hade framkallat gamla foton från vårt första besök och visade grannar och släktingar som bodde i närheten.
Under måltiden vi åt ihop berättade sonen och hans familj att barnen nu var vaccinerade och gick i skolan. Familjeplaneringen hade gått framåt och man kunde få dagenefterpiller på vårdcentralen. Barnadödligheten hade sjunkit till 4 procent. Men under vår resa fick vi också veta att många flickor numera åkte till staden och blev prostituerade.
Det regnade den natten, men istället för att lämna en unken doft efter sig rann regnet av plåttaken.
»Men är det inte vackrare med grästak ändå? Är plåt verkligen så mycket bättre?« frågade jag för att testa byborna.
En av männen tog ett steg mot mig och stod nära när han svarade.
»Du, det där taket är underhållsfritt i 20 år. 20 år! Grästaket fick vi lägga om vartannat år. Och med det skära gräs, samla in och torka det.«
»Nu är det torrt inne, och den unkna doften är försvunnen«, sa flera av kvinnorna.
Jag blev stående och tittade på plåttaken. Att gå från grästak, vackra mangoträd och bortgifta flickor vid 14 års ålder till ett anständigt liv i ett halvurbant eller urbant samhälle går ofta genom mycket fula faser – prostitution, slum, utnyttjande, brist på mänskliga rättigheter. Plåttak. Men där finns samtidigt de malande krafterna – ekonomisk tillväxt, ökad utbildning, bättre hälsa, mindre familjer och sedan ökade rättigheter för individen. När man betraktar dessa samhällen i världens ekonomiska mellanskikt ser man lätt det fula, som sticker i ögonen.
Men de som jag pratade med i den nepalesiska byn visste att de var på väg. »Det är nu det händer«, sa de. Landet hade gått igenom en fantastisk transformation efter det tioåriga inbördeskriget som tog slut 2006. UNICEF och bistånd hade hjälpt till. Nu var det stora problemet bristen på jobb.
Innan vi lämnade byn under vårt återbesök läste Agneta upp sina dagbokssidor med skildringen av hur de unga föräldrarna hade tvättat och matat sitt barn en natt våren 1972. Alla blev rörda. Sonen grät, vi grät också. Vi gav honom ett foto på hans mamma som han la i sin pärm med viktiga saker. Det var det enda fotot han hade av henne. Om man ska lära känna människor och bara har tre dagar ska man tillbringa två av dem ihop och sedan återförenas på den tredje, 42 år senare.
Under resan på 70-talet åkte vi från Nepals bergsbyar vidare öster- och söderut genom Indien, Burma, Thailand, Malaysia och Singapore.
Vår rundtur slutade med en månad i Indonesien. Det var ett underbart halvår som vi hade tillbringat i Asien. Vi lärde oss så mycket och ännu viktigare – det första vi gjorde när vi kom hem var att gifta oss. Vi hade använt alla våra besparingar på resor och hade levt så många år tillsammans så ett ceremoniellt bröllop kändes konstigt. Vi gick till stadshuset och registrerade oss, domaren läste en dikt som fick oss båda att gråta av lycka och därefter delade vi på en persika i parken innan vi tog cyklarna till mina föräldrar och berättade för dem. Min pappa blev mycket glad över att inte ha behövt vara med på en formell bröllopsceremoni, min mamma förlät mig aldrig för att jag inte lät henne ordna en fest. Agnetas föräldrar fick nyheten via ett vykort eftersom de var i sitt sommarhus i södra Sverige. De ringde och gratulerade oss.
Nepal, 1972 respektive 2014.
***
Den 25 april 1974 hände det: fascismen störtades i Portugal, samma dag som vi kom hem från BB med vårt första barn.
Vi bodde alldeles intill sjukhuset. På förmiddagen gick vi hem genom stadsparken i strålande vårsol med Anna i barnvagnen. Scillorna hade blommat, förlossningen hade gått bra och vår dotter mådde utmärkt. Vi njöt av att se henne sova gott.
Någon gång den eftermiddagen smög jag undan och lyssnade på nyheterna och fick höra om den framgångsrika oblodiga statskuppen i Portugal. Agneta och jag lyssnade sedan på Dagens Eko och känslan var att händelsen var väntad. Nu hade det hänt, det som Eduardo Mondlane så tvärsäkert sagt.
Så kanske skulle en lycklig ung familj få åka och arbeta i ett snart självständigt Moçambique.
Under mitt sista ett och ett halvt år av läkarstudier, efter Asienresan, hade min besatthet av världen blivit av praktisk natur. Jag och Agneta hade bestämt att vi skulle jobba några år i något av Afrikas fattigaste länder och hon ansökte till barnmorskeutbildningen för att bli ännu mer användbar än som sjuksköterska. Vi började konkret planera för att jobba och leva i Afrika som familj.
Med Annas födelse aktualiserades frågan om min pappaledighet. Under graviditeten hade vi kommit överens om att jag skulle vara hemma med Anna från oktober 1974. För Agneta var det viktigt med delat föräldraskap och på detta sätt skulle hon kunna gå klart sin utbildning. Jag vikarierade på lungkliniken i Uppsala och visste inte om jag skulle få anställning där.
Jag sköt på mötet med klinikchefen, men till slut kom dagen när jag inte kunde vänta längre. Jag gick in till honom och förklarade att min fru skulle gå klart sin utbildning och att jag därför behövde vara ledig från oktober till februari.
»Ledig? Men du har ju ett vikariat. Jag kan inte ta in en vikarie för vikarien«, sa han.
»Ja, men … Finns det ingen chans att vi skulle kunna göra så?«
»Då får du komma tillbaka i februari och se om det finns jobb. Ska du vara kvar så får du fortsätta jobba«, sa han.
»Men nästa år ska det ju bli en sådan där lagstiftning om pappaledighet«, sa jag.
»Det vet man aldrig om den går igenom«, sa klinikchefen.
Jag lommade iväg och höll tyst under middagen med Agneta den kvällen. Men när vi efter middagen satt i soffan nämnde jag att jag talat med klinikchefen.
»Vad bra att du gjort det«, sa hon.
»Ja, men jag får inte behålla vikariatet om jag tar ledigt«, sa jag.
»Men du verkar ju kunna få vikariat lätt.«
»Jo, men jag tänkte att det kanske är bäst ändå om jag fortsätter i höst.«
Hon bara tittade på mig. Jag fortsatte:
»Om du är hemma i höst så kan jag fortsätta vikariatet och sedan få bra meriter för AT-tjänsten.«
»Men jag ska ju gå klart min utbildning?« sa Agneta.
»Du kanske kan göra det nästa år?«
Då reste hon sig och försvann in i garderoben i vårt rum. Jag trodde att hon gått för att hämta någonting. Efter en stund kom hon ut med vår lilla resväska i handen, gick ut i hallen och ställde den vid ytterdörren.
»Där har du«, sa hon lugnt men bestämt.
Agneta höjer aldrig rösten.
»Vad är det där?« frågade jag förvirrat.
»Det är skjortor, kalsonger och strumpor. Ut ur mitt liv och kom inte tillbaka. Vi hade ju gjort upp om det här och jag har meddelat skolan«, sa hon.
Nästa dag gick jag till klinikchefen och sa att jag ville sluta den sista september. Och sedan var jag hemma med Anna. Min fru hade ställt en väska vid dörren och sagt ut ur mitt liv. Tyvärr var det vad som krävdes för att jag skulle inse att jag ville vara föräldraledig med mitt första barn.
Åren efter Annas födelse bildade den svenska antiapartheidrörelsen en rekryteringsorganisation på förfrågan av bland annat hälsoministeriet i Moçambique. Den kom att heta ARO, Afrikagruppernas rekryteringsorganisation, och jag deltog mycket aktivt i uppbyggandet av den. Det tog fyra år från den där morgonen då en oblodig militärkupp satte stopp för Portugals kolonialkrig innan vi var redo att åka till ett självständigt Moçambique sommaren 1978.
På väg mot Hudiksvall, 1975.
Till vår lycka hade vi då fått ett barn till. Ola föddes 1 november 1975, då vi bodde i Hudiksvall. Agneta hade fått arbete som barnmorska och jag som AT-läkare och vi tyckte att arbete på ett litet svenskt sjukhus var en perfekt del av förberedelserna inför arbetet i Moçambique.
Våra övriga förberedelser var omfattande. I ett år gick vi det som kallades Katastrof- och biståndsutbildning på Sandöskolan i Ångermanland. Viktigast var kanske att vi där lärde oss portugisiska. Lika viktigt var den tio veckor långa kursen om sjukvård i fattiga länder som vi gick i Uppsala. Till sist ARO:s tvåveckorsseminarium där vi slutligen skrev på kontraktet som sändes till Moçambique. Vi blev godkända, jag blev direktanställd av den moçambikiska offentliga hälso- och sjukvården som sände flygbiljetter för hela familjen för avresa i augusti 1978. Då hade jag hunnit påbörja min specialistutbildning i invärtesmedicin. Jag hade drygt tre års erfarenhet av att arbeta som läkare och Agneta hade hunnit arbeta lika länge som barnmorska. Vi var redo, men vi stoppades brutalt i maj 1978, av något som jag upptäckte en sen kväll i duschen.
***
»Jag är ledsen, Hans, men det är cancer.«
Överläkaren och chefskirurgen Lasse Wickström yttrade orden mitt emot mig på sitt kontor i Hudiksvall en dag i maj. Han hade ringt mig, bett mig komma till hans rum och sätta mig ner. Han såg allvarligt på mig när han sa orden.
Pappret från patologen som han höll i handen var gult och han hade plockat ut det från undersidan av sitt skrivbordsunderlägg i grönt gummi. Det gröna passade inte alls till skrivbordets ljusa färg, hann jag tänka, medan Lasse Wickström väntade ut mina reaktioner för att sedan beskriva vad nästa steg var.
Det var bara några dagar tidigare som jag hade gjort upptäckten i duschen. Medan jag tvålade in min kropp stannade plötsligt handen, och mina tankar. Mina fingertoppar gick tillbaka till utsidan av min högra testikel. Jo, där var en liten knöl, inte i huden men på testikelytan. Jag jämförde med den vänstra sidan som var helt jämn jämfört med den högra sidan. Upptäckten var snabb, omvälvande och hemsk. Högst troligt hade jag testikelcancer.
Denna kväll var jag ensam hemma med barnen, Anna 4 år och Ola 2 år. Agneta var på en tvåveckorskurs i portugisiska. Tjänstledighet från våra jobb i Sverige hade beviljats och vikarier hade anställts. Vi hade skrivit kontrakt med en person som skulle hyra vår lägenhet i två år. Flyget till Moçambique var bokat för augusti och nu var det maj och jag hade förmodligen en sjukdom som skulle döda mig inom några år.
Som tur var sov barnen redan när jag gjorde upptäckten. Jag kan inte riktigt berätta hur jag tillbringade natten, för jag minns inte. Nästa sak jag minns var att chefskirurgen, Lasse Wickström, undersökte mig följande morgon efter ronden.
»Eftersom du ska till Moçambique vill jag vara helt säker. Jag kommer skära upp dig för att titta«, sa han.
Han ringde en sjuksköterska och fick en operationstid inom två dagar. Jag höll låg profil och sa till Agneta att hon inte behövde skriva ut sig från kursen. På dagen för operationen lämnade jag barnen på dagis som vanligt. När jag slog upp ögonen efter operationen stod Lasse lutad över mig med allvarlig min.
»Hör du mig, Hans?«
Jag nickade.
»Jag kunde inte ta bort knölen, den var till största delen inne i testikeln, så jag tog bort hela högra testikeln. Jag har skickat iväg den för provtagning och ringer dig direkt när jag får svaren.«
Det var smärtsamt att gå efteråt, men dagarna som följde var som vanligt. Agneta fortsatte sina språkstudier. Jag lämnade barnen på dagis på morgonen och jobbade vidare på avdelningen för invärtesmedicin.
Och nu satt jag där med beskedet.
»Lyssna noga nu. Det var seminom, den snällare typen av testikelcancer som svarar bra på strålbehandling. Så även om den skulle sprida sig har du goda chanser att bli botad. Jag har pratat med Uppsala universitetssjukhus och de kommer ta hand om dig för vidare provtagningar och strålningen börjar redan nästa vecka. Jag har sjukskrivit dig för kommande tre månader. Du måste skjuta på resan till Moçambique.«
Lasse Wickström var en fin människa. Han hade redan ringt ner till sjukhuset så han visste vad nästa steg skulle vara. Jag gick själv de 130 metrarna från kirurgmottagningen till medicinmottagningen och sedan in till min kollega Per som inte hade någon patient just då. Han frågade hur det hade gått, förstod läget och tog diskret hand om eftermiddagen – mitt schema var fullbokat av patienter som mina kollegor delade upp mellan sig. Jag ville hämta barnen på dagis.
Jag grät inte medan jag lagade mat åt barnen, inte heller när vi låg på golvet och lekte med klossar. Vi var i nuet, jag läste och sjöng för dem som jag brukade. Det var först när Agneta kom hem den kvällen som jag bröt ihop. Hon tog över barnen och hittade på någonting om att jag jobbat så mycket och behövde vara ifred. De var små och kunde ändå inte förstå vad som hände utan var mest glada över att pappa kommit hem tidigare för att leka och att mamma också kommit hem tidigare. För dem var det en bra dag.
Inte heller vi förstod vad detta betydde. Var det en dödsdom?
Jag var 29 år, hade två barn och cancer. Agneta och jag kramade om varandra och grät. Skulle jag få se barnen växa upp? Skulle jag överleva? Inom mig fanns det svartaste kaoset och den starkaste kärleken.
När hela livet ändras på det där sättet behöver man en plan. Vad händer nu, imorgon? Detta hanterade Agneta. Hon planerade allt och bar mig igenom dagar, veckor och månader. På en timme fixade hon obetald frånvaro från sitt jobb under de kommande månaderna. Hon kom överens med sin moster Eda om att hela familjen kunde bo på hennes gård utanför Uppsala istället för hemma i Hudiksvall. Hon förklarade för barnen att istället för att åka till Afrika skulle de åka och bo hos moster Eda där vi brukade fira jul. Vi packade bilen. Jag fick i uppgift att packa leksakerna med barnen. Agneta hade just tagit körkort och gillade inte att köra bil. Men hon körde ner oss.
Det var en söndag och jag blev rörd av att se slottet och domkyrkan när vi rullade in mot Uppsala. Där hade jag växt upp och plötsligt blev jag ledsen. Agneta stannade bilen, jag gick ur och lugnade ner mig.
Följande vecka började provtagning och strålbehandling. Det var ett helvete. En misstänkt spridning av cancern upptäcktes i lymfkörtlarna och levern efter att levertesterna visat onormalt resultat. Avvikelsen i lymfkörtlarna kunde botas med strålbehandling, men levermetastaser innebar död inom ett år. Hela livet stannade. Moçambique fanns inte. Allt handlade om att överleva.
Jag grät i dagar medan Agneta tog hand om barnen och tröstade mig. Sjukdomen fick mig att känna mig elak mot min omgivning. De levde glada liv medan jag själv blev bärare av sorgen, bärare av det eländiga. Jag orkade bara ligga i trädgårdens hammock och läsa kommissarie Maigret. Min mamma klarade inte av det. Hon blev för ledsen för att kunna vara ett stöd.
Agnetas moster Eda och hennes man Per låtsades inte om att jag var sjuk vilket var mycket skönt. De ställde inga frågor om hur jag mådde utan hjälpte oss bara konkret. Per som var vice hamnkapten i Sigtuna småbåtshamn fixade en liten segelbåt åt oss. Huset var stort och vi hade plats för hela familjen på övervåningen. Från gården kunde jag lätt ta mig till mina behandlingar på onkologen i Uppsala. Mitt mål var att leva så länge att jag fick se barnen börja skolan.
Några dagar senare satt jag på min säng på andra våningen på Edas gård och såg ut över äppelträden. Då slog det mig plötsligt: Tio år tidigare hade en annan läkare sagt till mig att mina levervärden var förhöjda och att jag skulle sluta dricka så mycket sprit. Det var märkligt, med tanke på att jag inte drack någon sprit. Det skulle ha följts upp, men det blev aldrig av.
Den där journalen måste finnas, på infektionsmottagningen där jag hade jobbat. Där kände jag dessutom den mycket duktiga mottagningssköterskan. Det tog bara en minut för mig att inse vad jag behövde göra: hitta anteckningen och ta reda på vad de gamla labbproverna hade visat.
Jag ger mig aldrig förrän jag har fått reda på en sak. För många är jag därför outhärdlig att vara med. Redan när jag liftade i Europa fanns det där draget hos mig. Jag satt utanför vandrarhemmet i Marseille där jag var yngst av alla liftare. De andra kallade mig »pojken med blå boken«, för jag gick omkring med Motormännens riksförbunds Europaatlas i handen. Halva boken innehöll fakta om europeiska städer, vilket gjorde att jag kunde verifiera saker som sades runt omkring mig och flika in kommentarer i stil med: »Nej, du har fel, Prag är mycket äldre än du säger.« Hela min forskning och den undervisning som jag ägnat mitt liv åt bygger på att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig.
Jag körde till sjukhuset och det tog mig en timme att få tillstånd och instruktioner från sjuksköterskan att hitta den handskrivna journalen i källararkivet. Vi la den på ett litet bord i arkivet. En ljusstrimma kom in från källarfönstret över oss.
Ja, jag hade haft samma höjda levervärden redan tio år tidigare, alltså berodde de kanske inte på cancern.
Nu såg jag att det fanns en chans, utan att blanda in känslorna för mycket. Jag var fortfarande nere i mörkret. Nu gällde det att ta reda på hur det låg till. En vecka senare hade jag fått diagnosen kronisk hepatit istället för levercancer – ett stort lyft.
Två veckor senare testades lymfan också om och resultaten visade att jag inte heller hade någon lymfmetastas. Den andra omgången strålbehandling avbröts. Det var omtumlande – skulle livet påbörjas nu igen? Var det inte metastaser? Vi flyttade hem till vår lägenhet i Hudiksvall. Jag gick på kontroller varje månad och sedan varannan månad. Tiden gick och cancern kom inte tillbaka.
Det var förvånansvärt tungt att gå tillbaka till jobbet. Många visste inte ens att jag varit sjuk. I hissen möttes jag av en kollega som utbrast: du är tillbaka! Hur var det i Afrika? Att behöva berätta för alla, eller att välja att inte göra det, var jobbigt.
Men livet ramlade på och motivationen att åka till Moçambique växte igen. Ett år gick. Frågan var om jag var frisk nog efter strålbehandlingen och hur min nya diagnos med leversjukdomen påverkade möjligheten att åka och arbeta i Afrika.
Agneta och jag hade djupa innerliga samtal om frågan på kvällarna. Ska vi åka, ska vi inte åka? Hur vill vi leva vårt liv? Vi ville åka, vi fanns till för det, kände vi. Vi hade ägnat vårt liv åt att förbereda oss genom resor över Asien, utbildningar och engagemang i ARO.
Om jag bara levde några år till, vore det inte bäst att då ägna de åren åt det vi ville? Eller borde vi kanske vara hemma och tillbringa tid med barnen?
Vår omgivning försökte stoppa oss från att åka. Men beslutet växte fram. Vi fattade det helt på egen hand. Vi åker.
En avgörande fråga var försäkringen. Onkologen ville inte skriva på intyget jag behövde för att få den nödvändiga försäkringen.
Jag hänvisades till chefen för infektionsavdelningen, Folke Nordbring, som jag tidigare hade jobbat för och som jag skrev ett brev till där jag beskrev situationen.
När jag steg in på hans kontor visste jag att hans dom skulle vara avgörande för resten av mitt yrkesliv. Men jag litade mycket på Folke Nordbring och det kändes bra att det var just han som gjorde bedömningen.
»Sätt dig här på stolen. Ingen fysisk undersökning behövs, vi ska bara prata. Jag har läst dina journaler«, sa han och la högra handen på pappershögen framför sig.
Han frågade vilken typ av arbete jag skulle göra i Moçambique och om det skulle utsätta mig för infektionssjukdomar, genom mat, vatten, malaria, mygg? Han fortsatte fråga och jag svarade ja på alla frågor. Skulle det finnas bra sjukvård om jag blev sjuk? Skulle det finnas läkare som kunde behandla mig? Tillgång till laboratorium? På dessa frågor svarade jag nej. Han nickade lugnt och lät mig berätta.
När jag hörde mig själv tänkte jag att det här naturligtvis inte skulle gå.
Han fortsatte med att fråga varför jag ville åka och jobba under sådana förhållanden och jag förklarade vilket enormt behov av läkare det nyligen självständiga Moçambique hade. Hur jag hade förberett mig under flera år och hur min fru också skulle jobba, som barnmorska. Han såg på mig under tystnad.
»Jag ser ingen anledning till att du inte kan åka. Jag kommer att skriva på alla nödvändiga dokument.«
Många år senare, under en konferens om antibiotika i Vietnam, träffade jag Folke igen. När jag gick upp till honom för att tacka för det viktiga beslutet utbrast han:
»Wow, du lever.«
Överraskad svarade jag:
»Naturligtvis, jag ville tacka dig för att du intygade att jag var frisk efter strålbehandlingen. Det gjorde att jag kunde åka och jobba i Moçambique och sedan göra det internationella arbete jag nu gör.«
»Ja, Hans, jag intygade att du var frisk, men jag var i själva verket mycket tveksam. Jag trodde att du snart skulle dö av en aggressiv cancer. Men jag såg i dina ögon att du verkligen ville åka och göra det arbete som du och din fru hade förberett er för. Jag tänkte, om han bara har några år att leva, varför ska han inte få göra det han vill allra mest? Därför skrev jag det där falska intyget som gjorde att du kunde åka till Moçambique.«
Folke Nordbring hade vågat bära det ansvaret. Den 23 oktober 1979 gick jag, Agneta, Anna och Ola ombord på flyget till Moçambiques huvudstad Maputo.