Uppropet var klart och det var dags för min första lektion. Den lilla filtbiten hade jag stoppat in under katedern under lunchen. Ingen visste att den låg där.
Jag skulle berätta för 30 blivande läkare och sköterskor hur de skulle bedriva sjukvård för de allra fattigaste i världen. Många hade kontrakt för att åka ut i världen för att jobba i extrem fattigdom och jag skulle förklara hur de skulle göra.
Stunden när lektionen började var ett magiskt ögonblick. Mer ivriga och mer motiverade studenter hade jag aldrig sett. Samtidigt var de lite blyga eftersom de inte kände varandra.
Vissa var från pingstmissionen och andra från Afrikagrupperna. En gång när vi hade gjort en studie om väljarsympatier hade det visat sig att kursen främst innehöll vänsterväljare och kristdemokrater. Jag kunde gissa vilka som var vilka utifrån deras stil. Vissa hade ordentliga frisyrer och blusar knäppta upp i halsen. Andra satt slafsigt nerhasade i otvättade jeans. Men alla hade samma glödande intresse för vad jag hade att säga.
»Jag ska inleda med en historia som hälsoministern i Moçambique berättade för mig. Jag har jobbat med knappa resurser som läkare där. Han berättade om den lilla filten för mig«, sa jag och drog i samma stund upp den lilla tygbiten från katedern.
Tajming är allt när man föreläser.
»Historien handlar om en man«, fortsatte jag och pekade på mig själv. »Mannen skulle sova en kall natt i bergen i Moçambique. Han hade bara en liten filt, hur skulle han använda den?«
Här la jag mig raklång ner på katedern. Att läraren la sig ner på katedern första lektionen gjorde att vissa i salen började gapskratta. Andra blev obekväma och såg gravallvarliga ut. Alla blev osäkra, vilket var bra. Då hade jag deras uppmärksamhet. Jag såg ut över eleverna där jag låg.
»Det är bäst att jag lägger filten på fötterna, tänkte mannen. Men då frös han enormt om kroppen, så han la filten över magen«, sa jag och drog upp den lilla tygbiten över höften.
»Men då frös han om både händer och fötter. Han fick krypa ihop, men det hjälpte inte. Till slut kom han på att det bästa måste vara att lägga filten över huvudet som en turban. Men inte heller på det viset lyckades han sova och det gjorde honom frustrerad för han var så trött. Det måste gå att få filten större, tänkte mannen.«
Nu ställde jag mig upp på katedern och la filtens ena ände under skon och drog i den andra.
»Den ska räcka!« ropade jag och drog sönder filten.
Eleverna skrattade, även om de inte riktigt förstod vad jag ville säga. I nästa stund förklarade jag det.
»Gör inte så här med sjukvården som ni ska jobba i. Pressa inte er personal bortom det orimliga. Tro inte att ni ska kunna behandla människor som i Sverige. Ni måste bli kloka nog att använda filten rätt. Ni får heller inte slita sönder er själva, ni ska hålla kontraktet ut. Den här kursen handlar om hur man använder resurser på klokast sätt när de är knappa och behovet stort.«
Nu utbröt mummel i salen, och det lärde jag mig med åren var det bästa som kunde hända. För när studenterna började prata med varandra, utbyta tankar och erfarenheter, lärde de sig mycket.
Tricket med filten var kanske också lite av terapi för mig själv, efter den enorma frustration jag upplevt under åren i Moçambique.
Från 1983 till 1996 var jag lärare på kursen »U-landshälsovård«, samma kurs som jag själv tagit med Agneta innan vi reste till Moçambique. Först började jag undervisa eftersom det var lätt att kombinera med mina årliga forskningsmånader i Moçambique. Jag kunde göra detta på betald tid mellan kurserna om jag också jobbade som konsult åt hjälporganisationer. Gradvis ändrades min identitet, och jag skulle inte gå tillbaka till att vara läkare.
Jag hade blivit forskare och lärare i global hälsa.
Kursen var uppdelad i tre delar. En tredjedel om mödra- och barnavård. En tredjedel om virussjukdomar och parasitsjukdomar i extrem fattigdom, som tidigare kallades tropikmedicin, och slutligen en tredjedel om hur man organiserar och leder sjukvården med en procent av de resurser som vi har i Sverige. De exceptionellt motiverade studenterna hade alla redan kontrakt för att jobba på en specifik tjänst inom sjukvården i något av världens fattigaste länder, oftast under två år, men ibland kortare eller längre. Så de första två delarna av kursen var lätta att motivera eftersom de handlade om hur de skulle behandla de patienter de mötte.
Det mest utmanande var den tredje delen – att förklara hur de skulle organisera hälso- och sjukvården med mycket knappa resurser. Betydelsen av att lära sig om malaria och parasitsjukdomar var lätt att förstå. Men att de skulle lära sig att uppskatta behovet av personal och bränsle, eller göra en årlig budget för det mobila vaccinteamet, kom som en överraskning. När vi utvärderade kursen på slutet sa studenterna att det hade varit bättre att lära sig mer om laboratorietest. Men när vi utvärderade efter att de varit ute på fältet sa en majoritet att de hade velat lära sig mer om management, personalutbildning och ekonomi. Därför fick jag hjälp av de studenter som redan jobbat i låginkomstländer när de tog min kurs. Jag tog deras erfarenheter som exempel på hur man skulle uppskatta vilken del av befolkningen som nås av sjukvården.
De flesta av dessa studenter hade jobbat för missionsorganisationer och hade ett olämpligt sätt att uppskatta i vilken utsträckning deras tjänster nådde befolkningen, vare sig det rörde sig om assistans i barnafödande, behandling av malariasjuka barn eller patienter med skador som behövde operation. De berättade historier om hur långt patienterna hade rest för att komma till fältsjukhusen eller sjukmottagningen. När Läkare utan gränser startade sin verksamhet visade det sig att deras personal använde samma metoder för att ta reda på vem som nåddes av vården, »hur långt har patienten rest för att få vård«-metoden.
Denna metod tog inte befolkningsansvaret.
Jag lärde deltagarna tre steg för att bilda sig en uppfattning om hur sjukvården användes av folket. De tre stegen var:
Ett. Ta reda på hur många människor som bor i det område du täcker. Förvånansvärt få som hade arbetat i avlägsna områden under långa perioder hade brytt sig om att ta reda på detta. Detta trots att alla länder har folkräkning och att sjukhus oftast täcker ett specifikt område.
Undervisning, cirka 1986.
Två. Uppskatta antalet barn som föds per år i den befolkning du jobbar med. Detta är lätt gjort genom att multiplicera det genomsnittliga födelseantalet med antalet invånare i området. Antalet barn som föds per år är runt 4,5 procent av antalet invånare i fattiga jordbruksområden. Om det är 100 000 personer i området förväntas de föda 4 500 bebisar.
Tre. Hur stor del av barnen föddes med hjälp av sjukvården? Dela antalet registrerade födslar, till exempel 1 100 per år, med antalet förväntade födslar. Slutsats: bara ungefär en fjärdedel av födslarna skedde med hjälp av utbildad personal och tre fjärdedelar skedde fortfarande i hemmet utan assistans. För vaccinering, om 2 200 barn vaccinerades mot mässlingen per år, dela detta med det förväntade antalet nyfödda så får du reda på att hälften av barnen inte får vaccin.
Detta är den stora frågan, inte hur långt patienterna har rest.
Många studenter kunde inte acceptera att siffror behövdes för att agera etiskt rätt. De höll sig kvar vid tanken att det var etiskt rätt att så väl som möjligt behandla de patienter som tog sig till sjukhus. De ville inte förstå att majoriteten i de fattigaste länderna inte hade råd med transporten. Det var svårt att övertyga dem om att som ansvarig för sjukvården skulle de göra mer »gott« för människorna om de ordnade det mest grundläggande effektiva till de i periferin, såsom vaccin och järntabletter till gravida. Diskussionen om hur man når de fattigaste var kärnan i min undervisning, men också att förklara hur stor skillnaden var i resursnivå mellan olika så kallade utvecklingsländer. Det blev märkligt när kursdeltagare blev medvetna om att landet de tänkt jobba i hade utvecklats oerhört mycket de senaste decennierna. Det kunde till och med göra dem besvikna och arga.
En dag när jag kom tillbaka från lunchen stod en ung kvinna och väntade utanför dörren till mitt rum på Internationell barnhälsovård i Uppsala. Vad har jag nu gjort, tänkte jag.
»Jag måste få tala med dig direkt«, sa hon.
Den tio veckor långa förberedelsekursen hade nyligen börjat, men jag kände redan igen henne som en mycket aktiv kursdeltagare. Hon andades djupa andetag när hon satte sig i besöksstolen bredvid mitt skrivbord, och utan att säga något la hon med lätt darrande hand ett brev framför mig på bordet. Jag granskade det vackra brevhuvudet med sirliga bokstäver. Brevet kom från Thailands hälsoministerium och hade en lång text på engelska.
»Det är avslag på min ansökan om arbetstillstånd som sjuksköterska i Thailand. Kan du begripa, de säger nej till att jag kommer och arbetar på Baptisternas sjukhus i norra Thailand, som jag har planerat så länge, och jag har ju redan skrivit på kontrakt med Baptistmissionen.«
Orden rann ur henne och förtvivlan och ilskan var inte att ta fel på. Jag var uppriktigt förvånad. Hon hade ju volontärbidrag från Sida via Baptistmissionen, och kostade därför inget för Thailand.
»Just det! Kan du begripa varför de ska säga nej?« fortsatte hon.
Nej, jag begrep inte och erbjöd mig att ringa missionssekreteraren och fråga. Den som bar denna åldriga yrkestitel var en mycket erfaren chef för Baptistmissionen, men jag behövde inte ringa, sa den arga sjuksköterskan.
»Jag har redan pratat med honom och han säger att orsaken är att Thailands regering vill att sjukhus med utländskt stöd ska anställa thailändska sjuksköterskor. De påstår att de numera till och med har arbetslösa sjuksköterskor i Thailand. Men det tror jag inte på.«
Jag lovade att jag skulle försöka hitta en förklaring. Med hängande huvud och tunga steg lämnade hon mitt rum.
Det som stod i brevet visade sig stämma perfekt. Agneta och jag hade redan 1972 imponerats av universitetssjukhuset i Bangkok, och sedan dess hade Thailand haft en rasande snabb social och ekonomisk utveckling. På 15 år hade medelinkomsten per invånare fördubblats och medellivslängden hade ökat med tio år. Det var rimligt att landet ville att deras egna sjuksköterskor skulle anställas. De kunde ju dessutom tala thailändska flytande.
Den arga sjuksköterskan som inte fick arbeta i Thailand var det första av en lång rad exempel på att den kurs jag drev skulle ta slut eller få en ny typ av deltagare. När jag efter tretton år slutade 1996 och flyttade till Karolinska Institutet i Stockholm hade förändringen redan skett. Då fylldes kursen huvudsakligen av läkare och sjuksköterskor som skulle arbeta på korttidskontrakt för Läkare utan gränser på specialsjukhus upprättade i katastrofsituationer. Många av låginkomstländerna hade följt Thailands väg, och även de som fortfarande var mycket fattiga, som Tanzania och Moçambique, hade själva så många läkare och sjuksköterskor som de hade råd att anställa. Afrikanska länder hade redan börjat »exportera« sjukvårdspersonal till Västeuropa och till de rika oljeländerna. De gamla missionsläkarna som arbetade i tio till tjugo år i Afrika hade tagit slut och så även de läkare och sjuksköterskor som reste »ut« som biståndsarbetare för att arbeta i samma yrke som hemma under två till tre år.
***
Trots att jag de här åren huvudsakligen ägnade mig åt undervisning tvekade jag inte att återgå till forskarrollen när en man från Kubas ambassad en dag 1993 dök upp på mitt kontor.
Han hade med sig en flaska rom, vilket kanske inte var den mest lämpliga presenten till en expert i folkhälsa. Mannen berättade om en epidemi som drabbat ön de senaste månaderna och som regimen på typiskt Castromanér hade hållit tyst om inför medier och omvärlden. Människor tappade känsel först i tårna och sedan i benen, ibland också i fingrarna. Sedan fick de förändrad syn, med stora blinda fläckar i synfältet och förändrat färgseende. De kunde nätt och jämnt gå eftersom benen blev så svaga. Det handlade om allvarliga nervskador, och antalet fall var upprörande: minst 40 000 människor hade drabbats.
»Vi vill bjuda in utländska forskare att studera detta. Du är en av dem vi vill bjuda in«, sa mannen.
Jag blev nyfiken. Vetenskapligt var det hela oerhört spännande. Hur skulle man kunna genomföra en studie?
Jag förstod snart att mannen inte kommit för att fråga mig om jag kunde tänka mig detta uppdrag. Han var budbärare för någon som redan hade bestämt sig för att det var mig de ville ha. De visste att jag hade studerat kassava och dessa rötter fanns också på Kuba.
»Kan du komma nästa vecka?« sa han.
»Va? Varför har ni inte kommit tidigare?« sa jag.
Min dotter skulle ta studentexamen kommande vecka. Sådant missar man inte i Sverige, förklarade jag och frågade om jag kunde komma efter det.
Det kunde jag.
»Okej. Men det kommer att kosta pengar. Har ni pengar?«
»Tyvärr har vi inte det, på grund av krisen«, sa mannen.
Vid den här tiden visste alla att Kuba befann sig i en kris som de själva kallade en »período especial«, en speciell period. Sovjetunionen, deras stora handelspartner som hade hållit landet under armarna ekonomiskt, hade nyss gått i bitar. Kubanerna fick ransonera med det mesta. Busslinjer drogs in, elektriciteten fungerade bara ett par timmar varje kväll och växlade mellan olika kvarter. Också mat ransonerades. Det var regimens sätt att hantera krisen. Enligt deras monotona argument orsakades problemen av »el bloqueo« – USA:s blockad. Men på Kuba fanns också ett annat uttryck: »el bloqueo interno« – den interna blockaden, men den pratade man inte högt om. Det gick till exempel inte att köpa bananer på gatan i Havanna eftersom bönder som odlade bananer inte fick sälja dem i staden utan tvingades sälja dem till det statliga bolaget, vilket ju inte var USA:s fel. Det var en förlamande centralplanering.
Jag vände mig till Sida, som beviljade pengar 48 timmar senare. De ogillade den kubanska regeringen, men det var uppenbart att folket led.
Förberedelserna gick snabbt och snart satt jag och Per Lundquist, en kemist från Linköping, på flyget till Havanna. Vi visste ingenting när vi steg av planet. »Vi möter er på flygplatsen«, hade kubanerna sagt.
På flygplanstrappan togs vi åt sidan, kördes till en VIP-lounge och möttes av en mottagningskommitté på flera personer. En man i byxor med pressveck och putsade skor och en kvinna med rött läppstift steg fram på ett sätt som fick mig att förstå att de var de viktigaste personerna i skaran. Han presenterade sig som vice hälsominister och hon som chef för forskningsinstitutet Finlay, döpt efter den kubanske epidemiologen Carlos Finlay som upptäckte att gula febern sprids av myggor.
Jag blev diskret informerad om att kvinnan med läppstiftet, Conchita som hon hette, var med i Politbyrån. Okej, tänkte jag. Kommunistpartiet. Centralkommittén. Ovanför den finns Politbyrån. En av Kubas kommunistiska partis högsta chefer möter mig på flygplatsen. Då förstod jag att detta var en stor grej.
Nästa dag blev vi hämtade på hotellet och körda till forskningsinstitutet Finlay. Där träffade jag de kubanska forskare som jobbat med epidemin – epidemiologer, kliniker och laboratorieforskare. Stämningen var ivrig. Jag kände mig som vatten i något uttorkat – det var uppenbart att de kubanska forskarna knappt kunde hämma sin iver att få utländska kollegor att samtala med. De höll förstklassiga presentationer om epidemin, om vem som drabbats var och när.
Flest fall hade observerats i Pinar del Río, den tobaksodlande provinsen. Vi åt lunch tillsammans och hade knappt börjat jobba i labbet på eftermiddagen förrän dörren plötsligt gick upp. In kom ett antal män vars steg inte hördes eftersom de bar gymnastikskor. Männen, som hade varsin pistol i fickan, ställde sig i hörnen.
Sedan kom han. Fidel Castro.
Jag såg honom i profil. Det där är ju Fidel Castro, hann jag tänka. Jag hade bara sett Castro ge de där skrikiga talen, men framför mig stod en man som påminde om Beppe Wolgers. Han tog sig tid att hälsa på alla i rummet och frågade hur det var med familjen. När han fick syn på mig kom han småspringande, något framåtlutad med öppna armar.
»El sueco! Svensken!« utbrast han.
Jag presenterade min medarbetare, men det var tydligt att det var mig Castro var intresserad av.
»Vad var det ni höll på att diskutera när jag kom in?« frågade han.
Jag berättade om min undervisning, och Castro fortsatte med frågor, om Moçambique och landets socialistiske president.
»Du jobbade i Moçambique under president Samora Machel? Och du var med i Socialdemokraterna som ung?«
Jag förstod först inte vart han ville komma, men förstod snart att han kontrollerade mitt CV som han memorerat.
»Får jag säga någonting?« frågade jag plötsligt Castro.
»Ja«, sa han, nu lite nyfiket.
»Herr President, jag vill framföra ett tack från oss folkhälsoforskare till er personligen. Ni har offentligt gått ut med att ni har slutat röka trots att ni varit starkt identifierad med en stor cigarr och kommer från ett tobaksproducerande land. Det har varit mycket betydelsefullt.«
Han skrattade. De andra i rummet skrattade också, på det där sättet som är typiskt för medarbetare runt en diktator. Ett skratt som är konstlat utan att vara påklistrat. Det är snällt, men håller på lite för länge och diktatorn välkomnar det som ett sätt att bli visad respekt.
Efter att Castro lämnat rummet fortsatte vi diskussionerna. Kubanerna tog sin uppgift mycket seriöst och var glada att vi kommit, men undrade nog lika mycket som vi varför vi var där. Epidemin höll nämligen redan på att avta. Däremot visste man inte vad den berott på. Förmodligen fanns det ett dubbelt syfte, dels att försäkra sig om att det inte rörde sig om en infektion som kunde spridas, dels att visa upp för folket att Kuba var öppet och tog emot internationella forskare.
Dagen därpå var vi runt på sjukhusen och träffade patienter. Vi besökte avdelningen för ögonsjukdomar och jag blev imponerad av den avancerade nivån inom specialistvården, med olika läkare för undergrupper som grönstarr, gråstarr, diabetesretinopati och så vidare. Mina kubanska kollegor tyckte om när jag var frågvis och berömde dem för deras arbete.
Samma kväll hade vi möte med Politbyrån och akademiledamöter i ett mötesrum på Kubas Vetenskapsakademi, ett cementhus i tre våningar. Jag skulle berätta om mina intryck från Finlayinstitutet och sjukhusen jag varit runt på.
Samtalet började i artig ton, men sedan hade jag frågor om deras metoder. Det finns nästan ingenting som är så svårt att få reda på som vad en person har ätit, även om personen gör sitt allra bästa för att beskriva allt i detalj. Det är inte bara vad de har ätit utan hur mycket de har ätit av en viss sak, hur det var tillagat och var det kom ifrån.
»Jag tror att ni använder fel metoder för att mäta vad folk äter«, sa jag. »Ni har bara använt ett frågeformulär. Hur pass säkra är ni på att ni då får rätta svar? Ni har ju en informell handel med mat, kan någon giftig mat ha smugglats in på Kuba?«
»Det här är en stängd ö, det är omöjligt!« sa någon.
De skrattade, och var på defensiven. Men inte för att de var kubaner utan för att de var mycket skickliga kvantitativa epidemiologer. De var mästare på att förfina numeriska metoder för att räkna ut vilka riskfaktorer en sjuk grupp utsatts för, jämfört med en frisk grupp. Att då komma dragande med antropologi, och efterlysa öppna frågor, kanske lägga till frågor och vara uppmärksam på folks ansiktsuttryck, ansågs flummigt. På 90-talet var det en väldig motsättning mellan dessa perspektiv.
Plötsligt öppnades dörren och männen med de tysta gymnastikskorna på fötterna kom in och ställde sig i hörnen igen. Sedan kom Castro. Som för alla möten med Castro bestämdes ingenting i förväg. Senare insåg jag att hela mötet på Vetenskapsakademin i själva verket var ett möte mellan mig och Castro.
Han slog sig ner i fåtöljen bredvid mig.
Jag började med att berömma alla presentationer jag fått.
»Vad ska vi göra nu då?« undrade han.
»Min uppgift är att se om det är någonting som människor har ätit som kan ha orsakat epidemin.«
»Men vi har undersökt allt«, sa han.
»Nej, ni har inte undersökt allt, eftersom ni har använt frågeformulär. Ni har bara undersökt det ni kan föreställa er. Ni har inte undersökt det ni inte kan föreställa er.«
Diskussionen om metoden började om.
»Berättar människor verkligen vad de har ätit, under en sådan här ›período especial‹?« undrade jag.
Då avbröt han mig och hårdnade.
»Jag ska berätta för dig att folket på Kuba har det största förtroendet för vår hälso- och sjukvård.«
Här hamnade vi i en återvändsgränd och förstod inte varandra. Han blev synbart irriterad, och folk i salen började vrida på sig, med ansikten uttryckslösa som fiskar. De tittade plågat på varandra, ner i bordsskivan och verkade vilja lämna rummet.
»Kan jag berätta en historia?« frågade jag.
Jag hörde hur orden kom ur min mun. Castro blev lite osäker.
»En historia? Jo, visst.«
Vi såg på varandra.
»När jag var ung student såg jag filmen när du och Che Guevara kommer med båten Granma från Mexiko för att starta revolutionen.«
»Har du sett den?«
»Ja, den var svartvit.«
»Kommer du ihåg hur det var när vi landsteg?« frågade han.
»Nej, det kommer jag inte ihåg. Jag minns att jag såg dig på fartyget och sedan på land.«
»Bra, för vi filmade aldrig landstigningen.«
Det där var en typisk diktatorgrej, att testa en.
»Men jag såg när du levde med folket i Sierra Maestra. Du lärde dig om deras levnadsförhållanden. Innan hade du varit en privilegierad student. Du hade aldrig bott med människor i avlägsna områden. Du förstod dem inte.«
»Det stämmer«, sa han.
»Jag minns hur du sov i hängmattan och jobbade på fälten med dem. Du hjälpte barnen med läxorna och kvinnorna med maten. Så du förstod verkligen människorna?«
»Ja, jag förstod dem«, sa han.
»Men det var en sak som förvånade mig. För det var en sak som jag INTE såg i filmen. Det var helt frånvarande.«
»Vadå?«
»Frågeformulär!«
De flesta i salen förstod inte vart jag ville komma, men Castro förstod, och skrattade.
»Jag vill göra exakt det som du gjorde. Jag vill ta med forskarlaget och åka till Pinar del Río och ta reda på exakt hur människor lever och se om vi hittar någonting oväntat. Det är vad jag kallar öppna forskningsmetoder«, sa jag.
Sedan la jag till någonting som fick Castro att riktigt skina upp.
»Metoderna från Sierre Maestra har idag blivit forskning.«
Sedan gick han, utan att någon överenskommelse hade blivit sluten.
Följande morgon väntade två män på mig när jag kom ner till frukosten. En hade militäruniform och stod i givakt. Det visade sig vara Kubas överbefälhavare och hälsoministern. De meddelade mig att »El Comandante« ville att jag skulle stanna kvar i sex månader och att han gav mig fria tyglar.
Det snurrade i huvudet. Sex månader? Där satt jag med Kubas högsta ledning som bad mig stanna. Hemma i Sverige väntade familjen som jag hade tänkt tillbringa sommaren med. Jag tittade på klockan, hur mycket är den hemma nu? Jag var tvungen att ringa Agneta.
»Åh, är det du!« sa Agneta i luren.
Vi hade inte hörts sedan jag kom så jag ägnade en stund åt att berätta allmänt om läget, men gick sedan in på det väsentliga.
»Va?! Har du träffat Castro?« utbrast hon.
Jag förklarade vad Kuba ville och föreslog för Agneta att jag skulle stanna i tre månader och att hon och barnen skulle komma över på en veckas semester i mitten.
Agneta var tyst och lyssnade noggrant.
»Okej«, sa hon sedan på sitt raka sätt.
***
Nästa dag började vi planera hur studierna skulle utföras, och gjorde detaljerade kartor över epidemins geografiska spridning. Cheferna för postkontoren hjälpte oss med exakta adresser. Det fanns inga postnummerområden. Jag fick ytterligare några kubanska kollegor som hjälpte mig, bland annat den mest berörda provinsens epidemiolog Mariluz Rodriguez som var oerhört skicklig på sitt jobb och hade lång erfarenhet från Angola. Vi hade yrkesmässigt mycket gemensamt. Mariluz var öppenhjärtig och spontan, hade stort rött krulligt hår och följde den nationella traditionen med att bära rött läppstift. Aldrig har jag sett så röda läppstift som på Kuba.
Det var genom Mariluz som jag verkligen förstod vad den »speciella perioden«, krisen, på Kuba innebar. Jag bjöds hem till henne och hennes man en lördag. Han satt och höll i hennes händer för de värkte så. Det hade varit tvättdag. Familjens lakan och kläder rengjordes för hand i en ho av cement med en räfflad sida. Men det fanns varken tvättmedel, såpa eller tvål så Mariluz använde salt, som förstörde huden. En av de avgörande yrkespersonerna i arbetet mot den rådande epidemin var alltså tvungen att ägna halva sin lördag åt att tvätta lakan i salt. Men Mariluz stödde regimen. Hon var revolutionär och stolt över vad de hade åstadkommit, särskilt inom sjukvården. Hon hade varit med under hela sitt liv och fått bukt med tuberkulos och infört vettiga toaletter för alla. Att ha jobbat inom hälsosektorn på Kuba då var oundvikligen förknippat med stolthet.
Vi började med det jag kallar semikvantitativa intervjuer. Vi tog en grupp personer med många fall av förlamningar och en grupp med få förlamningar. Genom detta upptäckte vi att de områden som inte drabbats var de som fortfarande hade privat jordbruk. Efter revolutionen nationaliserade staten de stora gårdarna på Kuba, men de mindre gårdarna lät man vara.
För att kunna göra intervjuer ostört med jordbrukarna undan regimens ögon och öron hade vi en plan som jag tidigare använt i Afrika. När vi anlände till ett lokalsamhälle satsade jag på att suga åt mig maktstrukturen. I partiets mötesrum med Lenin och Marx på väggarna höll jag hov för de hemliga poliserna som var nyfikna på den utländske läkaren. Jag hade en lista med frågor i handen för att se viktig ut, jag undrade om saker som egentligen inte betydde någonting för studien och erbjöd makthavarna att mäta deras blodtryck. Under tiden fick de kvinnliga AT-läkarna som jobbade med mig utrymme och tid att diskutera med byns kvinnor och göra det jobb som vi kommit dit för att göra. Man kan styra mycket med människors nyfikenhet.
Under min tid på Kuba gick Castro omkring och pratade om mig och i rikstidningen skrev man »den svenske läkaren« som hade offrat sin semester för att komma och jobba hos dem. Han sa till kubanerna »Ni får inte heller någon semester« och många blev arga på mig. Ledningen ville att jag skulle ställa upp i statlig TV. Det slingrade jag mig ur. När man arbetar i en diktatur måste man vara på det klara med vad ens roll är. Vad är min uppgift här? Min uppgift på Kuba var att försöka förstå vad orsaken var till epidemin. När jag gjorde det jobbet fick jag inte bli osams med landets ledning, inte heller bli utnyttjad av regimen. Och jag fick framförallt inte skada människor omkring mig. Man måste acceptera att de lever med sina begränsningar och att en stor del av de samtal som vi svenskar är vana att föra till synes inte sker alls i det offentliga, utan är förpassade till det privata. Då måste man vänta på signalen, att någon är villig att delge sina tankar. Det går inte att styra själv. Sätt dig in i den människans livssituation som du samtalar och arbetar med, och se allt från den personens utgångspunkt.
Min familj kom över på besök och efter det stannade min dotter Anna kvar. Hon träffade jämnåriga som hon var ute och dansade salsa med på nätterna. De åkte bil, och för att åka bil behövdes bensin från svarta marknaden. Min dotter var med uppe i lägenheterna där den svarta bensinen förvarades i badkar och bytte ägare. Hon fick koll på priser och varor, vilket gjorde att vi utvecklade en ny forskningsmetod som kallades midnattsdansande-tonårsdotter-konversations-metoden. När hon kom tillbaka på nätterna satt jag på hennes sängkant och frågade om detaljer medan hon var helt slut och bara ville sova.
Annas berättelser från Pinar del Ríos nattliv hjälpte mig att bättre förstå det kubanska samhället och den svarta börsen. Vid frukosten när min dotter fortfarande låg och sov berättade jag för mina epidemiologkollegor om den nya informationen.
Om dagarna samlade vi data som vi sammanställde på kvällen. Framåt midnatt var vi klara och då åkte gitarren fram. Någon spelade alltid »Qué linda es Cuba«, »Vad vackert Kuba är«. Jag fixade öl från utlänningsransonen som vi delade på. Jag var berättigad till två-tre flaskor per dag.
Med tiden fick vi utifrån sammanställningarna fram en tidskurva med antalet insjuknade per dag. Stämmer den här kurvan överens med några skeenden? Vi kunde se den sociala fördelningen – de människor som hade kontakt med utlandet hade mindre av sjukdomen. Vi hade cirka 10 000 insjuknade i Pinar del Río. Småbönderna hade inte problem, men tobaksplantagernas arbetare som hade dåligt med mat hade drabbats i större utsträckning.
Det verkade orimligt att Kubas samhälle kunde styras av en regering utan att de visste vad som hände på svarta börsen. Mina kollegor hade aldrig hört att regeringen registrerade priserna på svarta marknaden.
»Det är omöjligt«, sa de.
Men jag trodde dem inte.
»Kan vi inte gå och prata med guvernören, han måste ju veta?« sa jag.
Mina kollegor tyckte det hela var mycket obehagligt men bokade ett möte. Guvernören tog emot oss vid sitt överfulla skrivbord. Jag beskrev vad vi hade hittat hittills, att vissa delar av provinsen hade mycket av sjukdomen och andra inget alls, hur småbönderna inte hade problem, men att plantagearbetarna som inte hade mycket mat drabbades.
Guvernören var mycket intresserad och entusiastisk.
»Vi tror att de som har råd att köpa informell mat skyddas mot sjukdomen. Har ni någon aning om hur priserna har ändrats?«
Nu blev han allvarlig.
»Hur då menar du?« sa han.
»Jo, ni förstår, i Sverige har vi inget problem med mat, men vi har ett problem som ni inte verkar ha på Kuba. Vi har massor av knark.«
Jag beskrev livfullt hur nerknarkat Sverige var.
»Heroin, amfetamin, cannabis. Svarta marknaden. Den är förbjuden, och vi kan inte kontrollera den. Men polisen har informanter som rapporterar priserna. Vi ser när priserna faller, då vet vi att en leverans har kommit«, sa jag.
»Jaha, det var intressant! Vi har ju nästan samma metod.«
Han tittade på oss alla.
»Vi kallar det Instituto de demanda interna, ›Institutet för intern efterfrågan‹«, sa guvernören.
Mina kollegor hade blivit helt stela.
»Skulle vi kunna få träffa dem?« frågade jag långsamt.
Castro hade ju gett mig fria tyglar. Och mycket riktigt – en stund senare stod vi framför en anspråkslös dörr utan nummer.
På uppdrag i Kuba, 1993.
»Ni är väntade«, sa mannen som öppnade.
Där inne satt en överviktig kvinna. Det i sig var uppseendeväckande. Få personer var överviktiga på Kuba den sommaren. Damen berättade att de hade sammanställningar över olje- och köttpriser, och visade oss siffror inne i ett rum med fördragna gardiner, och lät mig kopiera dem för hand. Det kändes som att befinna sig i en film från Östtyskland.
Mina kollegor var alldeles passiva medan jag och kvinnan började diskutera metodologiska frågor för insamling, så som det blir när man är yrkeskollegor.
Vi var alla tysta i taxin tillbaka till hotellet, men när vi kommit fram och satt oss ner tillsammans utbrast jag:
»Ni ser, jag sa ju att det skulle finnas!«
Jag var exalterad och lite överlägsen. Jag hade haft rätt. Men då märkte jag att de var nedstämda, nästan ledsna.
»Obegripligt, det är obegripligt. Jag har svårt för det här. Hur kan du som utlänning som bara har varit här en månad få fram detta? Jag trodde inte att vårt samhälle styrdes på detta sätt. Jag är nog för mycket revolutionär«, sa den ene och såg på sin kompis.
En klok regim som inte kan försörja sin befolkning har koll på svarta börsen och låter den sköta saker. Den fria företagsamhet som de trodde att de skulle leva utan var de tvungna att leva med. De röda läppstiften kom från idrottsgrupperna som handlade när de reste utomlands. Ett läppstift hade högt värde men låg volym, det var lätt att frakta. Men långt ifrån alla ägde ett eget läppstift. En i varje trappuppgång hade läppstift. Man gick till henne och betalade för en påstrykning.
I slutändan visade vi att epidemin på Kuba var tydligt kopplad till den ensidiga kost som folk åt efter Sovjetunionens fall. Det var vuxna som blev sjuka eftersom de gav ägg och kött till barnen och de gamla. De mest heroiska åt bara ris och socker, en mycket farlig diet utan vitaminer och protein. På svarta marknaden fanns det alltid socker. Kubanerna skämtade om att det alltid fanns sopa de gallina till frukost, kycklingsoppa – som egentligen bestod av socker och vatten.
Vi rapporterade våra resultat till regimen och lämnade Kuba efter de tre månaderna med ett löfte om att inte beskriva sjukdomen som toxisk nutritionell, det vill säga en kombination av undernäring och förgiftning. Det var politiskt känsligt att säga att maten var dålig. Istället ville regimen att vi skulle säga att sjukdomen var toxisk metabolisk som betyder att ogiftiga ämnen omsätts till giftiga ämnen i kroppen.
Det vi inte anade när vi landade på Arlanda var att Sveriges Television väntade på oss för en intervju. Jag var inte beredd på detta och hade inte diskuterat med kubanerna hur jag skulle hantera medierna i Sverige. Jag borde ha sagt till Castro i förväg att i mitt land är jag tvungen att svara på pressens frågor, för det är skattebetalarna som har betalat för det.
Nyhetsbyrån Reuters kablade sedan ut över världen att en framstående svensk forskare sa att det var dålig mat på Kuba, och att det var därför människor blev sjuka.
Kubas regim blev sur över mitt uttalande och vårt samarbete upphörde. Därefter höll jag tyst om resultaten.
Med tiden ordnade konflikten upp sig och flera år senare bjöds jag in att hålla föredrag för Kubas hälsoministerium, om hälsan på ön ur ett globalt perspektiv. Jag beskrev hur landet, trots invånarnas låga inkomstnivå har samma siffror för barnadödlighet som USA.
Jag fick enorma applåder. Hälsoministern hoppade exalterat upp på scenen efter min presentation och tackade mig entusiastiskt.
»Vi kubaner är friskast bland de fattiga!« sa han.
När jag började gå upp mot kaffemaskinerna kom en ung man fram, tog mig mjukt i armen och förde mig åt sidan. Han lutade sig framåt och viskade:
»Din data är korrekt, men ministerns slutsats är fel. Vi är inte de friskaste bland de fattiga – vi är de fattigaste bland de friska.«
Sedan gick han. Jag blev stående med ett leende på läpparna. Mannen hade rätt. Det som var anmärkningsvärt på Kuba var inte deras framsteg inom hälsa utan att regimen hade misslyckats så kolossalt med att skapa ekonomisk tillväxt och yttrandefrihet.
Fram till denna dag har jag aldrig publicerat forskningsresultaten från epidemin på Kuba. Jag ville inte skapa problem för mina kubanska kollegor. Ingenstans i världen har jag fått en så stark personlig relation till mina kollegor som på Kuba.
Uppdraget som jag fick på Kuba hörde inte heller till det vanliga utan var ovanligt dramatiskt. Forskning är oftast tråkigt. Uthållighet måste vara huvuddraget hos en forskare, men så ibland, ofta med många års mellanrum, får du den där enormt belönande känslan av upptäckt. Ibland kommer en sådan insikt gradvis.
***
1996 hade jag lämnat Uppsala universitet och börjat på Karolinska Institutet. Där höll jag en femveckorskurs i global hälsa som hade blivit mycket populär, inte minst för att de sista veckorna var förlagda till utlandet. Varje termin brukade cirka 30 av drygt 100 läkarstudenter välja vår kurs.
Studenterna var alla mycket intresserade av världens utveckling och de flesta ville arbeta internationellt med organisationer som till exempel Läkare utan gränser. Men år efter år växte min oro över dessa studenters entusiasm. Tänk om denna kurs bara undervisar sådana studenter som redan vet mycket om global hälsa?
En tanke växte fram i mitt huvud. Kursen i global hälsa behövde bli obligatorisk för alla studenter. För att stödja min idé behövde jag bevisa hur mycket våra studenter visste om global hälsa redan innan de började kursen jämfört med de andra studenterna. En av mina studenter, Robin Brittain-Long, erbjöd sig att göra studien som sin examensuppsats. Syftet var att mäta studenters grundläggande kunskaper i global hälsa. Vi bestämde att han skulle jämföra kunskapen hos studenter som valt min kurs med studenter som valt den bredare kursen om intensivvård.
När Robin först visade mig resultaten blev jag besviken.
Det visade sig att studenterna med ett brinnande intresse för global hälsa inte visste mer om ämnet än studenterna som valt att fokusera på intensivvård.
Skit också, jag hade haft fel, tänkte jag. Intresset för global hälsa ledde inte automatiskt till ökad kunskap om världen.
Men när jag senare tittade närmare på hans resultat stod håret upp på mina armar. En rysning gick längs ryggraden, mitt hjärta slog snabbare och jag tappade nästan andan. Denna gång insåg jag hur dåliga resultaten faktiskt var. Frågan som ledde till upptäckten om hur dåliga kunskaper studenterna i global hälsa hade lydde: »Nedan finns fem par av länder. Vilket land i varje par har dubbelt så hög barnadödlighet som det andra?« Varje par bestod av ett europeiskt land och ett icke-europeiskt land. Barnadödlighet är ett av de bästa måtten på generell socioekonomisk utveckling i ett land. Så för att välja rätt svar behövde studenten bara ha en grov idé om vilket land i varje par som var det mest utvecklade.
Med tanke på att det bara fanns två alternativ för varje fråga skulle de ha fått hälften av svaren rätt om de valt på måfå. Men studenterna fick bara 36 procent rätt, vilket är sämre än slumpen. Om jag skrivit »svar A« på en banan och »svar B« på en annan och gett dem till schimpanser att välja mellan skulle 50 procent av schimpanserna valt rätt.
Det var just detta som fick mitt hår att ställa sig på armarna: om man svarar sämre än slumpmässigt kan det bara förklaras genom förutfattade meningar. Studenterna tänkte systematiskt att de europeiska länderna hade lägre barnadödlighet än de snabbt växande länderna i Asien. Men redan 1999 hade Sydkorea mindre än hälften så hög barnadödlighet som Polen, Sri Lanka mindre än hälften som Turkiet, och barnadödligheten i Malaysia var mindre än hälften så hög som i Ryssland.
Det jag insåg när jag lugnat ner mig var att utbildning i global hälsa inte handlade om att fylla ett tomrum med kunskap. Det handlade om att skrubba bort den förutfattade meningen att västvärlden alltid skulle ligga före andra länder. Denna upptäckt behövde läggas till det andra uppseendeväckande resultatet, att studenter med ett brinnande intresse för världen inte visste mer om den.
Eller låt mig vara akademiskt försiktig: vi kunde inte avslöja någon högre kunskap om världen bland de studenter som valt att gå femveckorskursen i global hälsa. De till synes mer konventionella studenterna som valt intensivvårdskursen visste inte mindre om världen. Och kanske det mest uppseendeväckande: hela gruppen studenter som hade de högsta betygen man kan ha i det svenska utbildningssystemet fick sämre resultat än om de hade valt slumpmässigt.
Ett kvarts sekel efter att Agneta och jag blev chockade av Sydostasiens framsteg visste inte de svenska studenterna om hur denna del av världen knappade in på Europa, och hur flera länder i Asien i flera avseenden hunnit förbi vissa delar av Europa. De hade fortfarande uppfattningen att »väst är bäst« vilket gjorde att de förlorade mot schimpanserna i omvärldskunskap.
Före min tid på Karolinska Institutet hade jag under nästan tio år undervisat på Uppsala universitet om globala trender i hälsa och befolkning. Jag hade mött många smarta och motiverade studenter som hade starka förutfattade meningar om vad som hände i världen. Det var uppenbart att deras utbildning från den svenska skolan inte hade gett dem den mest grundläggande kunskapen om världen.
Jag sa att hälsan hos världens befolkning förbättrades stadigt, men de sa att min data måste vara fel eftersom de visste att hälsan försämrades på grund av miljöförstöring. Jag sa till dem att tillväxttakten för världens befolkning minskat stadigt de senaste 25 åren och de sa att den var högre än någonsin. De hade lärt sig att befolkningsexplosionen förstörde miljön. Vissa av dem brydde sig mer om döda djur än om de miljoner barn som dör varje år i fattiga länder. Jag försökte förklara att gorillorna inte hade någon framtid om inte livet för människorna som levde i deras område dramatiskt förbättrades.
Efter en föreläsning hade en grupp studenter kommit fram, och samtalet sammanfattar på många sätt vad jag fick höra under dessa år.
»Överbefolkningen i världen är ju det som är problemet för miljön, och så säger du att det inte är så! Men befolkningen ökar ju för varje år, du måste ha fel på siffrorna.«
De såg förtvivlade ut. De hade ju lärt sig i gymnasiet hur det låg till. En kvinna förde gruppens talan, de andra stod runt omkring henne och hummade medan hon gick på om hur schimpanser hotades, noshörningarna också, på grund av »överbefolkningen« som berodde på att folk födde så många barn. Början på utveckling är att lockas till att använda preventivmedel, kanske få betalt för det? Eller sterilisering.
»Användningen av preventivmedel går upp i världen«, sa jag.
»Men man måste propagera för det ännu mer, kan man inte sterilisera?« sa studenten.
»Barnadödligheten i de fattigaste länderna är inte tillräckligt låg för att de ska acceptera preventivmedel«, sa jag.
»Om de accepterar preventivmedel har de andra barnen större chans att överleva«, sa studenten.
»Men så tänker inte den enskilda människan! Vi kan inte i första hand värna om djuren, men om människor får det tillräckligt bra kommer de kunna bidra till att skydda de utrotningshotade djuren. Vi måste utgå från människan.«
Då blev studenterna storögda.
»Människan? Men det är ju människan som förstör!«
Vad har de lärt sig egentligen? De har ju fått allt om bakfoten, tänkte jag och fick behärska mig för att inte kalla studenterna för »puckon«. Känslan var förlamande. Att fånga upp dem där de var och förklara för dem var oerhört svårt. Jag försökte mig på en liknelse med en tankbåt full med olja som kommer in mot Bohusläns kust. Den måste slå av motorn redan långt ut till havs för att inte dundra rakt in i kajen. Samma sak gäller med befolkningspyramiden – där har motorn redan slagits av men det är tidigt och ännu är hastigheten hög.
»Det jag talar om är hur man ska lyckas få ner barnafödandet. Man kan ju inte slå ihjäl folk!«
»Det har vi aldrig föreslagit!« utbrast studenten.
Här någonstans tog diskussionen slut. Jag hade kommit till korta. Senare under föreläsningen försökte jag förklara igen. Några få förstod, men det räckte inte för mig. Jag ville ge alla studenterna en aha-upplevelse. Men det verkade omöjligt.
***
Termin efter termin sa de samma sak med samma tonfall. Det fanns ofta en mindre grupp fanatiska, känslosamma studenter, och andra mer sakliga, lugna personer. Men storhopen lutade mer åt aktivisterna än åt de andra.
Det här var på 90-talet och det handlade mycket om djuren då, inte så mycket om klimatförändringar. Rödlistningen kom, och djuren var illa ute, men till och med Världsnaturfonden fattade att det inte gick att rädda schimpanserna om inte människorna i området hade ett hyfsat liv. Men aktivisterna var inte inne på det spåret.
Efter föreläsningarna de första terminerna kom jag hem upprörd och förbannade många av studenternas idéer. Deras starkaste förutfattade mening var att världen bestod av två typer av länder och två typer av människor. När jag gick runt i kaféet och lyssnade på snacket om föreläsningen pratade de flesta grupper bara om världen i termer av VI och DOM. Deras vanligaste påstående repeterades om och om igen. »De kommer inte kunna leva som vi, det skulle aldrig fungera. Alla kineser kan inte ha en bil.« Jag höll med om att de rikaste i världen inte kunde fortsätta konsumera resurser som de gjorde. De fattigaste måste konsumera mer och den stora gruppen i mitten måste följa de rikaste mot en hållbar konsumtion. Få studenter höll med. De flesta hade en stark övertygelse att de fattiga levde lyckliga liv i regnskogen och i jordbruksbyar i Indien och Afrika. Vi borde inte ändra deras liv, bara låta dem leva som de gör.
Dessa påståenden var djupt chockerande för mig. Jag mindes hur människor jag mött önskade sig el, rinnande vatten, vägar och tillgång till sjukhus.
Vi hade nya kurser varje termin och jag gjorde det till en utmaning att lära dem hur livet var på olika ekonomiska nivåer. Framförallt försökte jag förklara att det inte fanns ett VI och DOM utan att människor fanns på alla olika nivåer av levnadsstandard på en lång skala från Sverige till regnskogen.
Jag började med att dela ut A3-blad till alla studenter i början av min föreläsning. Det innehöll tabell 1 och 5 från UNICEF:s årliga rapport om läget för barn i världen. Det visade data för befolkning, ekonomi och hälsa för alla länder, föregående år och 20 år tillbaka. Jag lät studenterna använda bladet till att titta på de länder som haft stor framgång. Datan visade tydligt att när det gällde barnens överlevnad och antal födda barn per kvinna var världen inte längre uppdelad i två grupper.
De flesta studenter var mycket faktaresistenta och sa att datan från utvecklingsländerna förmodligen var felaktig. Under raster och under frågestunden fick jag förklarat för mig att världens befolkning exploderade eftersom afrikaner, muslimer och andra fattiga människor fick för många barn och det enda som höll antalet invånare på jordklotet under kontroll var den höga barnadödligheten. Jag hänvisade till den data jag gett dem från den mest pålitliga FN-källa jag hade och sa:
»Det var många decennier sedan som barnadödlighet kontrollerade befolkningstillväxt. Till och med i de fattigaste länderna överlever fyra av fem barn! Den snabbaste befolkningstillväxten är i länder med högst barnadödlighet. Den enda vägen framåt är att fortsätta att minska barnadödligheten och fattigdomen, och förse människor med preventivmedel när barnen väl börjar överleva.«
Jag var, och fortsätter vara, förvånad över hur svårt detta är att förklara.
Många studenter svarade bara med argumentet att om barnen överlevde skulle djuren dö. Jag förklarade igen att om barnen överlevde skulle varje mamma föda färre barn, folkmängden skulle stabiliseras och det skulle vara bra för djuren. Under frågestunden sa jag att mitt huvuduppdrag inom global hälsa var att minska barnadödligheten i de fattigaste länderna. En student ställde sig upp längst bak i salen och skrek högt: »Du är som en Hitler för djuren!«
När jag kom hem klockan tio den kvällen var jag tvungen att acceptera att sättet som jag lärde ut fakta till dessa studenter på inte fungerade. Hur skulle jag visa världens framgång så att studenterna skulle förstå de pågående förändringarna? Hur skulle jag visa dem att det inte finns två sorters länder? Det behövde bli visuellt. Jag insåg att detta var min uppgift, att jag inte var tillräckligt bra och behövde bli bättre. Jag drevs av en inre prestationsångest som sa: Kan någon göra detta så är det du.
Men hur kunde jag visa att varken det gamla koloniala konceptet öst och väst, eller det nya sättet att dela upp världen i norr och söder, visade världen som den var? Jag funderade på detta medan jag hängde upp jackan på kroken i hallen och ställde ner ryggsäcken på golvet. När jag rätade på ryggen fick jag idén: jag ska låta varje land vara en bubbla vars storlek indikerar landets folkmängd. Jag placerar bubblorna i en graf där den horisontella axeln är inkomst per person och den vertikala axeln visar hälsa, i form av livslängd eller antal överlevande barn. Det tog mig några timmar att göra den första prototypen den kvällen. Jag använde data från UNICEF:s årsbok och la in den i statistikprogrammet StatView. När jag gick och la mig hade jag redan skrivit ut en prototyp och lagt i ryggsäcken. Snart skulle jag testa den på studenterna.
Det såg lovande ut. Studenterna verkade gilla idén att det var en ny typ av världskarta där norr och söder hade bytts ut mot frisk och sjuk och där öst och väst representerade rik och fattig. Jag förstod inte vid det här laget hur bubblorna skulle förändra mitt liv, och bland annat göra mig till professor.
Ett avgörande ögonblick var en vinterdag i Stockholm 1996 när jag sprang genom snömodden på Norrmalm, på väg mot Karolinska Institutet. I handen hade jag några papper. Jag var en av sex sökande som kallats till intervju för en professorstjänst inom internationell hälsa på KI. Det var mer än jag hade väntat mig. Men jag visste att flera av de sökande var mer kvalificerade än jag, så jag hade en plan för mötet med anställningskommittén. I sista sekund hade jag bestämt mig för att göra färgkopior och ta med.
Jag var där lagom tills dörren öppnades och kommitténs ordförande bad mig stiga in och sätta mig vid bordets ena ände. Runt det ovala bordet satt åtta professorer, alla äldre än jag. På väggen bakom dem fanns fönster som släppte in starkt ljus från vinterdagen utanför, så det var svårt att se professorernas ansikten.
»Ja, Hans Rosling, du är den sista vi intervjuar. Vi vill att du berättar för oss vad du tycker är kärnan inom det akademiska fältet internationell hälsa och att du sedan använder kommande 20 minuter till att berätta varför du är bäst lämpad att bli professor inom detta på KI«, sa professor Erling Norrby.
Jag svarade att fältet täckte variationer i hälsa och sjukvård i världen med fokus på hur man bäst främjar och återupprättar hälsa hos de fattigaste människorna. Sedan fortsatte jag:
»Men jag tänker inte berätta varför jag borde få professorstjänsten, för flera av de sökande är mer kvalificerade än jag. Istället använder jag dessa 20 minuter till att lära er det grundläggande om variationer inom global hälsa så att ni är i den bästa positionen att välja den rätta professorn. Jag har läst era listor med publikationer, så jag vet att ingen av er runt detta bord är kompetent på området. Jag har förberett en färglagd bubbelgraf för var och en av er«, sa jag.
Varje bubbla var ett land, färgen indikerade vilken kontinent landet låg i. Den vertikala axeln visade förväntad livslängd och den horisontella axeln visade inkomst per person.
»Titta, det är länder hela vägen från Kongo här nere med korta liv och låg inkomst upp till Japan med långa liv och höga inkomster.«
Jag gick vidare med att förklara det irrelevanta med att dela upp världen i U-länder och I-länder, eftersom de flesta länder låg i mitten.
Sedan fortsatte jag genom att förklara hur sjukdomsbördan gradvis förändras under utvecklingens gång, från att orsakas av infektioner och undernäring till icke smittsamma sjukdomar, mest kroniska sådana, som kommer sent i livet. Jag höll tempot uppe så att ingen skulle hinna bli arg över att jag sa att de inte var kompetenta. Det var faktiskt roligt. Jag fick deras uppmärksamhet och till och med några positiva kommentarer.
Efter några fler frågor tackade de mig och jag åkte hem. Samma kväll fick jag veta att min vän Staffan Bergström, som väntat, fått professorstjänsten. Den verkliga överraskningen kom dagen efter, när det ringde i telefonen.
»Godmorgon, detta är Erling, ordförande för anställningskommittén. Du fick inte professorstjänsten, men vi blev så imponerade av din undervisning att vi skulle vilja erbjuda dig en tjänst som seniorlektor i sex år. Skulle du acceptera detta?«
Det gjorde jag. Några år senare blev jag professor vid Karolinska Institutet. Min forskning tog mig till intervjun, men det var min undervisning med färgglada bubblor som gjorde mig till professor.