Det var inte reaktionen på bubbelgrafen från andra professorer eller studenter som skulle bli avgörande för mitt kommande yrkesliv. Det var min son Olas och kanske framför allt hans fru Annas reaktion vid middagsbordet en kväll i september 1998.
De hälsade på i Uppsala över helgen, och berättade om sitt liv i Göteborg. De var 23 år gamla. Anna hade tidigare läst kultursociologi och gick nu på fotohögskolan i Göteborg. Ola läste ekonomisk historia, men tog högskolepoäng främst för att få studiemedel så att han kunde köpa färg och söka in på konsthögskolor där han redan varit förstareserv två år i rad.
Någonstans runt efterrätten visade jag dem min nya fina bubbelgraf i färg. Deras intresse var omedelbart. De blev ännu mer nyfikna när jag beskrev faktaresistensen hos studenterna som vägrade acceptera att världens länder var utspridda på alla olika nivåer från fattiga till rika. Anna bad att få ta med sig en kopia till Göteborg. Hon satte upp den på väggen hemma, där hennes och Olas kompisar snart fick syn på den och genast bekräftade den spontana faktaresistensen som jag hade beskrivit. Föga anade jag att detta skulle bli början på ett livslångt samarbete där min besatthet av siffror skulle flyta samman med Annas och Olas konstnärliga talanger. Man vet aldrig vad en familjemiddag kan resultera i.
Ett par veckor senare, den 16 september 1998, fick jag ett mejl från Ola med titeln »Ola försöker sig på något nytt«. Han berättade entusiastiskt hur han på Göteborgs kulturförvaltnings tidskriftsverkstad lärt sig ett nytt dataprogram för animering. Mejlet avslutades med: »En glad nyhet. Inom de närmaste två månaderna kommer jag att behärska animationsprogrammet Director 6.0 så bra att jag kan animera ditt Barnaöverlevnad/BNP-diagram. Om du nu vill det? Skriv gärna tillbaks.« Jag svarade mesigt: »Jo, det vore ju kul.« Jag var inte i närheten av att förstå vad Ola skulle komma att skapa.
Ytterligare några veckor senare ringde Ola och sa att han fått bubblorna att röra sig, men att han skulle kunna jobba mer med detta om han hade en starkare dator hemma. Han behövde fullfölja skapandet av ett program där ländernas bubblor rörde sig år för år så att det gick att se hur världen utvecklades. Han frågade snällt om jag kunde tänka mig att låna honom pengar till en ny dator, eftersom den gamla datorn han hade fått av mig nu var 12 år gammal och inte hade tillräckligt arbetsminne.
Och vad svarade jag, som några år senare skulle bli så uppskattad som användare av de dataprogram Ola och Anna skulle komma att skapa? Jag misstänkte att han egentligen ville ha datorn för att göra tecknad film för att söka till konsthögskolan med. Ola hade gått olika folkhögskolor, pluggat lite strökurser och hållit på med teater i Stockholm. Om han tänker leva som konstnär måste han lära sig att klara sig utan pengar, tänkte jag, och mitt huvud slog över i grå föräldratankar. Nej, svarade jag uppfostrande. Du har ju fått min gamla dator, den ska väl räcka. Ola gjorde ett kort försök att förklara vilka tekniska behov som krävdes för att skapa rörliga bilder, men det förblev nej.
Nästa dag på eftermiddagen ringde Ola igen och berättade att han varit på banken och skulle få ta ett lån på hela summan, men det krävdes att någon skrev på som borgenär. Inte heller nu lyssnade jag på honom. Jag kunde inte fatta att hans entusiasm och envishet grundades i att han verkligen ville åstadkomma ett program som visade världens utveckling. Jag svarade åter NEJ.
Så pinsamt att erkänna idag. Det var inte att summans storlek var ett problem för familjeekonomin. Det var en komplett oförmåga hos mig att lyssna på vad Ola sa. Men han lät sig inte stoppas. Han köpte en dator av en kompis på avbetalning och lyckades få en egen nyckel till kulturförvaltningens tidskriftsverkstad, där han satt på nätterna under hösten 1998 och lärde sig programmera. Han skrev koden till den första versionen av det som han då kallade »Historical World Health Chart«. Anna designade gränssnittet. Jag fick se den på jullovet, och minns hur jag drog efter andan och hakan föll ner, när bubblorna sakta och snyggt rörde sig från sjukdom och fattigdom nere i det vänstra hörnet mot välstånd och långt liv uppe i det högra hörnet.
»Och så kan man göra linjer! Titta när jag väljer Sverige«, sa Ola och log. Resan för alla länders bubblor från år 1820 till 1997 startade igen, men nu lämnade Sveriges bubbla ett spår av bubblor vart femte år i utvecklingen. Denna lilla innovation gjorde det plötsligt möjligt att se Sveriges väg genom de senaste två seklerna och jämföra den med de utvecklingsnivåer där alla andra länder befinner sig nu. När muspekaren gled över bubblorna såg man namnet på länderna och när den gled över Sveriges spår såg man vilket år Sverige varit på den nivån, det vill säga när Sverige hade den hälsonivån och inkomstnivån. Wow.
Jag sa spontant: »Vi måste söka pengar så vi kan utveckla det här vidare!« Det visade sig oerhört svårt att få någon form av bidrag för detta projekt från de källor där jag brukade söka pengar till forskningsprojekt. I väntan på en finansiering valde Agneta att låna Anna och Ola tillräckligt för att köpa varsin dator så att de kunde jobba hemifrån. Jag började använda den rörliga bubbelgrafen i mina föreläsningar.
Jag hade tidigare blivit inbjuden att föreläsa så långt bort som i Köpenhamn. Men med detta nya verktyg blev jag plötsligt inbjuden ända till Genève, där WHO:s chef för statistik sa: »Jag har aldrig sett nåt liknande«. Sveriges biståndsorganisation Sida valde då att stödja detta udda projekt. Anna och Ola hoppade av sina studier. De anställde programmerare och tillsammans uppfann de en serie nya datavisualiseringar, däribland visualiseringen Dollar Street, som Anna låg bakom.
Dessa nya verktyg lyfte mina föreläsningar till en ny nivå och gjorde det lättare för mig att uppnå det jag nu såg som mitt kall: att lyfta universitetsstudenternas och biståndssektorns förståelse för global utveckling. Jag hade inte föreläst för några andra grupper än dessa. Därför var jag motsträvig när UD några år senare bad mig komma till bokmässan i Göteborg för att föreläsa på scenen »Internationella torget«.
Skulle jag ställa mig på en scen och prata allmänt om utveckling inför en bred allmänhet? Jag hade aldrig föreläst utanför universitetet. Dessutom var jag skeptisk till företagsvärlden. Till och med bokmässan var för mycket företag för mig. UD fick tjata på mig. Men till slut åkte jag.
Hallen var halvstor, och hade samlat allt som hade med biståndsorganisationer att göra. Det fanns plats för ett tjugotal sittande personer som kunde se den bildskärm som jag använde i presentationen, men som var dold för de som rörde sig ute på torget. Detta gillade jag inte, så jag vred om skärmen utåt, struntade i sittplatserna och fick åhörarna att stå och lyssna istället. På så sätt drog jag nära 100 besökare istället för 20, för därmed exponerades mitt framförande för gångvägen som ledde ut från mässan. Det var på denna gångväg som Bo Ekman stannade upp den där septemberdagen 2003 för att lyssna på mig.
Många trängdes för att prata med mig efter min presentation, men Ekman tog sin plats.
»Näringslivscheferna behöver höra dig. Det var förbannat bra det jag hörde och såg.«
Svordomen förvånade mig. Bo Ekman, en välkammad äldre man med kostym, var en högt uppsatt person inom svenskt näringsliv och verkligen inte representativ för de knappt 100 åhörare som hade lyssnat på mig. Han gav intryck av att vara tråkig, men allt han sa var intressant.
Han ville att jag skulle tala på Tällbergmötet året därpå, en sorts sammankomst där svenska politiker, akademiker och näringsliv träffas för att diskutera de stora framtidsfrågorna.
Jag blev nyfiken och sa ja.
Det var en helt ny publik för mig, chefer för några av Sveriges största bolag, sådana som jag bara hade sett i tidningarna, som efter min beskrivning av världen kom fram och ställde mycket insiktsfulla frågor.
Tällbergmötet blev också starten på en fascinerande resa. På den tiden var jag inte van vid att vara efterfrågad.
Men det fanns ett sug efter det sätt som jag beskrev världen på.
***
Till min förskräckelse och förvåning visade det sig att cheferna för de riktigt stora bolagen var mycket bättre insatta i hur världen förändrades än de engagerade studenterna och biståndsarbetarna.
Cheferna var faktabaserade. De kan inte vara någonting annat, för då går de omkull. De måste hålla reda på fakta.
Ikea är ett sådant exempel.
Idag har jag undervisat alla Ikeavaruhuschefer i världen. Men det hela började med att chefen för Ikeas stiftelse en dag hörde av sig. Han ville att jag skulle ge personalen en överblick över världen. Men först ville han träffa mig på sitt kontor i Holland. Stiftelsen är separat från de kommersiella intressena, och har till syfte att hjälpa människor i behov.
Väl på plats hade jag adressen nerskriven och förväntade mig att se en stor skylt, men någon sådan fanns inte. Det var först när jag kom alldeles nära porten som jag såg en liten lapp med texten »Ikea, fjärde våningen«. De ville väl inte att folk skulle komma upp och försöka köpa möbler.
Någonting jag hade funderat över på vägen dit var det där med »the many«. »To create a better everyday life for the many people« var ett uttryck som Ikea använde.
Vilka är »the many«?
Chefen och jag satte oss vid det lilla soffbordet på hans enkla kontor och han förklarade att Ikea i själva verket inte är för »the many« i världen – även i USA har Ikea en väldigt liten marknadsandel.
Jag bad om företagets försäljningsstatistik för de olika länderna. Med den informationen skulle jag kunna göra en Ikeagraf.
Chefen berättade att han hade varit med på en förlossningsavdelning i Indien där Ikea Foundation stödde UNICEF. Upplevelsen hade fått honom att känna en sådan motivation – tänk att de nådde så långt ut. Det var en av hans finaste upplevelser, att vara med när en indisk kvinna födde sitt barn. I detta möttes vi. Man kan bli yrkeskompisar i ett sådant möte, trots att ens uppdrag är så olika.
Presentationen skulle hållas i Polen, där Ikeas soffabrik ligger.
Lagerlokalen var i vanliga fall full av soffor som de nu hade tagit ut och istället ställt in Ikeastolar. Rummet var så »ikeigt« det kunde vara, och personalen var gullig på det där sättet som jag upplever att Ikeapersonal är.
För att delta i samtalet berättade jag att vi gjort om köket i vårt sommarhus.
»Då använde vi era produkter«, sa jag.
»Vilka skåp valde ni?« frågade någon direkt.
Sedan hamnade samtalet i gränslandet mellan relationssnack och möbelprat.
»Tänk vad synd det är att folk inte köper kök hos oss, trots att de är billiga. De försöker rädda sitt äktenskap och köper då dyrare grejer än de behöver.«
Under presentationen i Polen kunde jag visa att världen kan delas upp i fyra kategorier som är viktiga för företaget. Först de rika länderna, som Västeuropa, där Ikea nästan bara säljer, men inte producerar. Sedan länder som Ungern, där man försöker sälja, men mest tillverkar. Därefter kommer de lägre medelinkomstländerna, som Vietnam. Där görs mattor och krukor. I de fattigaste länderna kan Ikea inte ens producera och där finns inte Ikea Foundation än.
De verkade gilla det där med fyra kategorier. Jag hade bilder som jag visade, och fick frågor.
»Men menar du då att de som tillverkar inte kan köpa …?«
»Ja, i länder som Vietnam har den som tillverkar en vas eller en soffa inte råd att köpa den. Men de uppskattar arbetstillfällena, eftersom era tjänster inte ligger i de stora städerna utan på landsbygden där det finns lera eller bambu som används i tillverkningen. Ni ger jobb. Det kanske viktigaste ni gör är att ni ger jobb för de som gått i skolan och som vill ta sig bort från fattigdomen. Ju djärvare ni är och ju längre ut i fattigdomen ni kommer med produktionen, desto nyttigare är ni.«
»Men vi får ju kritik! De säger att vi utnyttjar folk«, sa någon.
»De förstår inte värdet. Men ni vill ju inte ha barn som jobbar«, sa jag.
Nej, det ville de inte. Det blev prat i salen. Alla var liksom skrämda av mitt råd att försöka nå länder som till och med är fattigare än Vietnam.
Under rasten kom många fram för att prata. En av de anställda hade själv varit den som valt ut sågverken, de som sågade bambu.
»Hur väljer du ut dem?« undrade jag.
»De måste vara pålitliga«, sa han.
»Hur vet man att de är det?«
»Det är enkelt, man går runt och ser hur många fingrar de anställda har kvar. Inga vettiga sågverk låter arbetare såga av sig fingrarna. Sedan får man hjälpa dem att ordna säkerhet och arbetarskydd.«
Det slog mig att de hade tagit till sig idealet om att inte vara usla arbetsgivare. Men jag insåg att bolagen nästan hade blivit för rädda.
När man pratar med aktivister runt ett kaffebord smälter argumenten ihop med de man hör runt företagsbordet. Ikea ute på sågverken känner också ansvar för arbetare. De bolag som jag har bjudits in att prata hos har förvånat mig positivt i hur engagerade de är i att vara långsiktiga.
Många folkhälsoexperter är emot näringslivet och menar att företagen bara producerar cigaretter, sprit och bilar som kör för fort. Men att föreläsa för företag har gett mig en respekt för näringslivet som jag saknade på grund av min bakgrund. Det har också gjort mig medveten, och lärt mig att hålla armlängds avstånd till alla aktörer – till frivilligorganisationerna såväl som till bankväsendet.
Under de tre närmaste åren var det fler och fler som ville se vår nya faktabaserade världsbild. Vi blev inbjudna till konferenser runt om i världen, men vi fick också en väldig massa förfrågningar om att visa annan statistik. UNESCO, Världsbanken, UNICEF, Sveriges kommuner och landsting, stadsplanerarna i Rio de Janeiro – praktiskt taget alla vi träffade hade stora databaser som de inte lyckades begripliggöra.
Om vi hade varit funtade som företagare skulle vi säkert ha tagit chansen att skriva en massa kontrakt med alla dessa, men Anna konstaterade istället krasst att vår vision att frigöra alla dessa siffror var oss övermäktig. Det bästa vore om Google stal vår idé, eftersom de gav bort sina tjänster gratis.
2006, knappt tre år efter att jag för första gången talat med en företagsledare, blev jag inbjuden att ge mitt första TED Talk. Anna och Ola hade i och för sig fått en inbjudan från TED redan ett år tidigare. På den tiden var TED en hemlig konferens för handplockade inbjudna, utan en enda gratis video på internet. Men arrangörerna sa att de av princip inte kunde betala flygbiljetten och försökte få Anna och Ola att förstå att det var en stor ära att bli inbjuden. Tyvärr svarade de: »Vi har inte pengar till flyget.«
Innan min första TED-presentation ringde jag Anna och Ola för att förbereda innehållet. »Ska jag sluka svärd?« frågade jag.
»Nej, kör schimpanstestet och sen alla visualiseringarna«, sa Ola.
Det blev en makalös framgång. Jag hamnade på San Francisco Chronicles förstasida.
Ett år senare blev jag inbjuden till TED igen, och min vana trogen ringde jag Anna och Ola och frågade: Vad ska jag visa nu då?
»Vi har inget nytt, så nu ska du sluka svärd«, sa Ola. Skådespelerskan Meg Ryan satt på första raden. Hon jublade och hoppade upp och ner när jag tog ut svärdet och bugade mig. Meg Ryans hoppande ser jag fortfarande som en av mina stora triumfer.
Bland alla de som ville prata med mig efteråt fanns en tyst försynt person med lång lugg. Det var Larry Page, en av Googles grundare. Till skillnad från de flesta andra hade han inga problem att förstå att jag knappast själv hade skrivit dataprogrammen jag använde. Anna och Ola blev inbjudna till Google och erbjöds där att ta med Gapminders programmerare och förverkliga Annas vision om att demokratisera tillgången till offentlig statistik fritt via Google. Stiftelsen Gapminder sålde källkoden bakom de rörliga bubblorna och under tre år jobbade Anna och Ola på Googles högkvarter i Silicon Valley med att skapa Google Public Data som nu gör det mycket lättare att hitta statistik.
Försäljningen gjorde det möjligt för mig att våga lämna min universitetstjänst, och 2007 lämnade jag nästan alla mina band till forskningen. Jag behöll bara 10 procent av min tjänst på Karolinska Institutet, och övergick till att jobba 90 procent för Gapminder, med yrkestiteln »edutainer«, alltså »underhållande undervisare«. Jag anställde ett nytt team och vi började lägga upp korta filmer på Youtube.
***
Åren som följde fullständigt rann det in föreläsningsförfrågningar till mig från hela världen och jag fick anställa en assistent. Jag fortsatte att bli inbjuden till en serie konferenser. Vissa var regelbundna, andra var specialsatsningar, bland annat på amerikanska UD i Washington DC där jag pratade under en rubrik som jag var mycket nöjd med, »Let my data set change your mindset«.
En dag fick jag ett mejl från Melinda Gates som bad mig delta på en konferens som anordnades i New York och som skulle fokusera på FN:s utvecklingsmål, särskilt på barnöverlevnad.
När man ska hålla ett föredrag måste man först veta vad man ska prata om. Sedan måste man hitta vad det är man vill visa i föreläsningen, och hur man ska visa det. Vad vill jag att mina åhörare ska minnas? Jag hade egentligen inte det helt klart för mig när jag reste till New York.
Jag kom dit en dag i förväg med mina medarbetare. Jag tycker om att vara på plats i god tid för att kunna förbereda mig intensivt i sista minuten – på så vis sätter sig allt i huvudet.
Jag behöver också alltid ha tillgång till salen för att se hur den ser ut. Jag vill försäkra mig om att min dator står på rätt plats och att sladden inte ligger fel. Det tekniska runt en föreläsning är viktigt. Oftast orkar inte folk bry sig så mycket om det, så de lämnar över ansvaret för sina slides till någon annan. Det gör aldrig jag, för det är när man själv trycker på knappen som man får bäst tajming. Annars blir det ingen nerv.
Samtal med Googles grundare, 2006.
Kvällen innan allt skulle äga rum i New York blev jag bjuden på middag. Lokalen låg på södra Manhattan, inte långt från FN:s högkvarter.
Jag var lite osäker på vad jag skulle ha på mig. Jag visste att Graça Machel skulle vara där. Hon hade varit utbildningsminister i Moçambique under min och Agnetas tid där och var då gift med den dåvarande presidenten. Nu var hon gift med Nelson Mandela. Melinda Gates skulle också vara med på middagen.
Jag valde kavaj utan slips. Och med mig i väskan hade jag någonting dyrbart – min dotter Annas gamla skrivhäfte från skolan. Det bar loggan från Moçambiques utbildningsministerium. Jag var fylld av förväntan och ville visa häftet för Graça Machel.
När jag kom till krogen blev jag överrumplad. Det visade sig att jag hade blivit centralt placerad och fick Graça Machel till bordet. Melinda Gates satt mitt emot mig.
Kvällen fylldes av lågmälda, djupa, roliga samtal, framförallt mellan Melinda och Graça. De diskuterade alla de stora internationella utvecklingsfrågorna. Jag deltog då och då i samtalet, men mest lyssnade jag till dessa giganter när de avhandlade flickors rätt till skolgång, tillgång till preventivmedel, hur man ska få ut vaccinationer på landsbygden, hur den demokratiska utvecklingen ska gå framåt, om den sociala utvecklingen måste komma före den politiska, vad FN kan göra, vad Melinda och Bill Gates stiftelse kan göra. Sättet de samtalade på var fascinerande. De var nära vänner, nästan som systrar. De hade träffats många gånger förut, delade värderingar och kände till varandras projekt.
De var båda särskilt djupt engagerade i frågan om tillgång till preventivmedel. Melinda Gates menade att de inte kunde driva frågan som en fråga om mänskliga rättigheter, utan som en åtgärd för familjens bästa – familjen mår bäst om barnen inte kommer för tätt. Det kan man få med folk på.
Graça Machel gav sitt perspektiv från Sydafrika där det var lättare att förespråka preventivmedel än i Moçambique där fattigdomen varit så djup.
För mig var det en ynnest att få sitta med och lyssna när makthavare och världsförändrare i lugn och ro diskuterade vad de skulle ta sig an härnäst.
Då och då riktade de två kvinnorna frågor till mig. Jag berättade bland annat om hur man mäter barnadödlighet, för det var någonting de inte var helt insatta i. Jag beskrev hur man gör ett representativt urval av kvinnor i landet som sedan får samtala med kvalificerade intervjuare. De går på djupet i kvinnornas liv, om hur de levt senaste åren, om de förlorat barn, hur det i så fall gick till och så vidare. Tack vare denna teknik känner vi till barnadödligheten väl.
De båda kvinnorna lyssnade uppmärksamt och ställde kritiska motfrågor. Jag sa att det inte är någon tvekan om att de flesta länder i Afrika går mot en bättre situation, för det vet vi genom den sjunkande barnadödligheten.
Kvällen med Graça Machel och Melinda Gates var både lång och väldigt kort. När den led mot sitt slut och jag kände att vi hade fått en fin kontakt tog jag mod till mig.
»Jag måste få visa någonting. Och jag måste få tacka«, sa jag och riktade mig till Graça Machel.
Melinda Gates hävde sig upp från sin stol för att få se vad jag höll i. Jag plockade fram Annas lilla skrivhäfte.
Jag berättade om våra år i Moçambique 1979–81 och att min dotter gått i skolan där. Graça Machel gjorde stora ögon.
»Träffade du min make då?«
»Nej, men jag såg honom tala i Nampula«, sa jag.
Det lilla häftet skapade viss uppståndelse runt bordet, alla ville titta.
»Det var utbildningsministern som såg till att min dotter kunde gå i skolan«, sa jag medan häftet gick runt bordet.
Jag gjorde hoppsasteg av upprymdhet när jag gick hem genom Manhattan den kvällen. Det var ett sådant lyft för mig att få samtala med dessa kvinnor. Under natten la jag en sista hand vid min föreläsning, som följande dag inte blev särskilt bra. Att ha fått lyssna på deras samtal var den stora behållningen för mig. Det hade gjort mig ödmjuk. Jag hade en föreställning att folk som nått höga positioner var ytliga och egoistiska. Jag hade trott lite illa om dem. Jag hade väntat mig personer med attityd. Istället hade jag mötts av kloka, eftertänksamma och snälla människor. Den ena var USA:s rikaste och den andra var änka efter Moçambiques president och nu Mandelas fru. De hade stor respekt för varandra.
Vår middag lärde mig hur viktigt det personliga mötet är, också på den allra högsta nivån. Denna insikt förstärktes av mina besök på Davos »World Economic Forum«, där världens mäktigaste träffas en gång per år för att diskutera de stora framtidsfrågorna. Mötet har utvecklats till att bli det största mötet där makthavare träffas – näringslivet, finansvärlden, politiker, statschefer, representanter för internationella organisationer, FN, ledande personer i media, andra organisationer som Amnesty och akademiker som sysslar med globala frågor.
Staden är en ganska vanlig alpstad, järnvägsstationen beskedlig. Jag och Agneta drog våra väskor på hjul. Det hade snöat på morgonen och jag halkade till i en isig backe. Vi checkade in på vårt hotell som var schysst men lågbudget. Och nu satt jag i en liten mötessal och lyssnade till anklagelser som kom från miljöministern i ett EU-land. »Projektionerna visar att det är Kina, Indien och de andra tillväxtekonomierna som ökar sina koldioxidutsläpp i en takt som kommer orsaka väldigt farliga klimatförändringar. Faktum är att Kina redan släpper ut mer koldioxid än USA, och Indien släpper redan ut mer än Tyskland.«
Han var en del av en grupp politiker och företagare som diskuterade klimatförändringar på WEF i januari 2007. Påståendet om Kina, Indien och koldioxidutsläppen gjorde han med mycket neutral röst, helt utan känslor, som om hans syn var uppenbar fakta.
Han såg ut över det relativt lilla mötesrummet där européer och amerikaner satt på en sida av bordet, medan resten av världen, inklusive tillväxtekonomierna Indien och Kina, satt på den andra.
Den kinesiske representanten behöll blicken rakt fram, men hans axlar åkte upp och nacken liksom låste sig av EU-ministerns ord. Den indiske tjänstemannen däremot lutade sig framåt för att försöka få kontakt med moderatorn och viftade med armen.
När indiern fick ordet reste han sig lugnt. Klädd i elegant mörkblå turban och mörkgrå kostym såg han sig omkring i rummet och under tystnad tittade han på var och en av representanterna från de andra länderna. Hans blick stannade extra länge på VD:n för ett av världens största oljeföretag. Den indiske representanten var en av landets högsta tjänstemän med många års erfarenhet som expert för Världsbanken och IMF.
Efter den effektfulla korta tystnaden gjorde han en svepande rörelse mot den sida av bordet där de rika länderna satt.
»Det var ni, de rikaste länderna, som satte oss i den här delikata situationen! Ni har eldat med kol och använt olja i århundraden. Ni och bara ni har ställt oss på randen till allvarliga klimatförändringar«, sa han och bröt den diplomatiska koden i hur man uppför sig genom att tala med hög och mycket anklagande röst.
Plötsligt ändrade han sitt kroppsspråk, förde ihop sina handflator framför bröstet i en indisk hälsning och bugade inför de chockade representanterna från väst.
»Men vi förlåter er, för ni visste inte vad ni gjorde.«
Orden var nästan en viskning. Salen var tyst. Något fniss hördes vid bakre raden, personer utbytte osäkra leenden.
Indiern rätade på sig igen, stirrade på sina opponenter och höjde pekfingret.
»Men från och med denna dag räknar vi koldioxidutsläpp per person.«
Jag kan inte komma ihåg reaktionen i rummet, för jag blev personligen så imponerad av den intellektuella skärpan i den indiske mannens argumentation. Jag hade under åren varit förfärad av det systematiska skuldbeläggandet av Kina och Indien för klimatförändringar, baserat på de totala utsläppen per land då både Kina och Indien har större befolkningar än de enskilda rika västländerna. Jag tyckte alltid detta var ett dumt argument. Det skulle vara som att hävda att övervikt var värre i Kina än i USA eftersom den totala kroppsmassan i Kina är större än i USA. Det tjänar ingenting till att prata om totala utsläpp per land när det är en sådan enorm variation i befolkningsstorlek mellan länder. På detta sätt skulle ett land som Sverige med sina 9 miljoner invånare kunna släppa ut nästan vilken mängd koldioxid som helst med argumentet att vi är så få.
Det han sa var något jag hade tänkt på i flera år. Är det så här de diskuterar, makthavarna? Sättet han sa det på fick mig att tänka: nu är förändringen på gång.
***
Det är roligt att föreläsa för bolag och fokusera på vad som gäller för just dem. Och ibland ger det också möjlighet att koppla tillbaka till min egen historia, med en farmor som tvättade i cementkärl och drömde om tvättmaskin.
Jag var inbjuden att föreläsa för den interna ledningen på Electrolux. Chefen ville att jag skulle visa demografisk och ekonomisk utveckling, och behovet av vitvaror i världen. Kylskåp, spisar, tvättmaskiner.
Jag började med att enkelt visa inkomstfördelning och hälsa i världen, hur folk hade blivit friska först och hur den ekonomiska tillväxten kommit senare – något som idag gör att vi kan göra en kvalificerad gissning om var utvecklingen kan komma om en tillräckligt bra ekonomisk policy finns på plats.
»Det är framförallt Asien som kommer att bli en enorm marknad. Latinamerika och Mellanöstern också, men Afrika kommer efter. Den stora förändringen för er expansion gäller Asien.«
»Vad vill de ha då?« frågade någon.
»Ni gör ju elspisar, men på många ställen är gas billigare. Kylskåp är troligen det första de kommer att köpa, i varma klimat är det uppskattat. Men ni gör saker av hög kvalitet som kostar mycket. De behöver små billiga grejer, jag vet inte hur ni tänker där. Och när det gäller tvättmaskiner finns ännu ingen lösning – det finns inga billiga tvättmaskiner.«
Här sköt jag in historien om min farmor och tvättmaskinen. Den fångar alltid åhörare.
»Har ni pratat med era egna släktingar? Har ni frågat den äldsta kvinnan i släkten hur det var när tvättmaskinen kom?« frågade jag.
Någon räckte upp handen och berättade om hur fantastiskt det hade varit.
Pratet gick in på perioden i Sverige mellan handtvätten och maskintvätten, när man lämnade in lakan och handdukar på tvätteri.
»Världen är full av era far- och mormödrar«, sa jag till dem och visade dem en till graf, där en axel är pengar och en är hälsa.
»Titta, HÄR fick ni tvättmaskin, 1952. Då befann vi oss där Kina är idag, tänk er vilken marknad – 1,3 miljarder.«
Jag pekade på tvättmaskinslinjen.
»Tänk om ni kunde göra som med mobiltelefonen, den är ända här nere.«
En produkt som många fler i världen kan ha.
»Det saknas ett nytt teknologiskt genombrott, och inte bara det. Ni kommer ställas inför enorma miljökrav, för gamla tvättmaskiner förbrukar för mycket vatten och det kommer inte fungera i de tätbefolkade asiatiska länderna. Därtill alla utsläpp av kemikalier, för att inte tala om all den ström som de kommer att förbruka.«
De lyssnade.
»Hur ska ni lösa det här? Kan ni göra någonting lika smart som med mobilen? Då finns det en miljardmarknad.«
Här tände de till. Direkt när jag var klar hoppade chefen upp på scenen och fortsatte min föreläsning.
»Vi ska göra de här maskinerna som Hans beskriver. Vi ska verkligen försöka utveckla dem. Det här är inget jävla Corporate Social Responsibility, det här handlar om framtida profit! Om vi inte utvecklar dessa maskiner kommer vi att förlora vår position på marknaden. Vi ska göra världens mest vattensnåla tvättmaskin och världens mest energisnåla. Och vi ska samarbeta med textilindustrin så att vi kan använda ännu snällare tvättmedel. Detta är vår stora utmaning på tvättmaskinsmarknaden.«
Jag lyssnade och tyckte att det hela var häftigt – att se ett verkligt stort bolag blicka in i framtiden.
Men snart började en diskussion.
»Men hela vår inkomst kommer ju från den europeiska och nordamerikanska marknaden. De vill ha mycket mer avancerade maskiner som kan programmeras. I Portugal till exempel är ju ström billigare på natten och då vill folk ställa in maskinen så den tvättar på natten.«
Här visade sig en motsättning inom företaget mellan de som ville fokusera på det avancerade för att behålla marknadsandelar i det gamla väst, och de som drogs åt att göra enklare maskiner som fler kan använda.
Sällan har det varit så tydligt vilken skillnad fakta kan göra.
Jag gav dem samma fakta som jag gav FN och biståndsorganisationerna. Det var ingen skillnad i vilken fakta jag visade. Det var bara hur jag berättade historien, vilken aspekt av utvecklingen jag fokuserade på. Jag skrapade på just deras version av en föråldrad världsbild. Men alltid med samma fakta.
***
När barnen flyttat hemifrån och det hade gått tre decennier sedan vi bott i Moçambique bestämde vi oss år 2011 för att åka tillbaka. Vi hyrde bil och körde in mot staden Nacala där vi jobbat och bott. På vägen passerade vi platsen där jag nästan dött i en bilolycka. Vi stannade och tittade, och platsen såg likadan ut nu som då. Gräs och lera.
Men vi märkte av den redan när vi körde in mot Nacala – förändringen. Staden började mycket tidigare, med stora industrier som omgavs av snyggt målade murar. Inom några minuter svängde en lastbil ut framför oss, överlastad med glatt färgade och mönstrade skumgummimadrasser, inlindade i genomskinlig plast. Yes, äntligen, tänkte jag. Äntligen får folk älska på någonting mjukt istället för på hårt trampade lergolv. Och äntligen modernisering. För mig blev den lastbilen en symbol för moderniseringen. Hamnstaden Nacala hade blivit den industristad vi hade hoppats att den skulle bli.
Men det verkligt stora för oss var att komma tillbaka till sjukhuset.
När vi kom fram och parkerade vid sjukhuset på sluttningen ner mot staden kände vi igen alla hus utom ett som såg ut som en liten kiosk. Den hade en dörr på sidan och flera affischer uppklistrade med bilder på en man som slog en kvinna och ett kryss över. Dörren stod på glänt och vi kikade in. Inne i kiosken bakom ett klassiskt skrivbord i mörkt trä satt en man klädd i sjukvårdskläder och fyllde i papper. Mitt emot honom satt en späd kvinna i 25-årsåldern. Hennes blick var rädd, hennes kläder enkla. På fötterna hade hon flipflopsandaler.
»Ursäkta att vi stör«, sa vi försiktigt.
»Nej, nej, det är ingen fara«, sa sjukvårdaren, men vände sig till kvinnan och frågade om det var okej att han tog hand om oss en stund.
Vi presenterade oss och berättade att vi hade jobbat på sjukhuset för 30 år sedan. Mannen, som själv inte ens hade fyllt 30 år men som hade hört att utländska läkare hade jobbat här, berättade att han jobbade med kvinnors rättigheter.
»Jag hjälper kvinnor att lagföra brott som begåtts mot dem. Jag tar också hand om arvsrätten och förbereder ärenden åt polisen«, sa han.
Vi tappade hakan. Våldet mot kvinnor hade varit groteskt när vi jobbade i Nacala, som det ofta är i extrem fattigdom, och insatser mot det hade vi inte varit i närheten av att se på den tiden. Men nu när man hade tagit hand om den basala sjukvården kunde man attackera könsbaserat våld och sträva efter rättigheter. Mannen var så självsäker i sin roll och hade ett yrkesmässigt sätt att vara. I handen höll han en liten informationsbroschyr. Jag fick hjärtklappning och blev varm om kinderna. Det här var så rätt. Agneta och jag tog varandra i handen utan att säga någonting. Detta var bra. Detta var lovande.
Öppenvården låg i en byggnad som hade en tre meter bred arkad med pelare framtill, vilket var bra eftersom det gav skugga. På andra sidan byggnaden låg en tandläkarmottagning som expanderade. I det distrikt där jag var den enda läkaren 1980 fanns nu 16 läkare. Den mest erfarna var en mycket kvalificerad och kompetent moçambikisk gynekolog.
När vi gick in mot receptionen hörde jag pampig Bachmusik inom mig. Det var ett högtidligt ögonblick i mitt liv och en oerhört lycklig upplevelse att få komma tillbaka.
Väl inne träffade vi en sköterska och berättade att vi hade jobbat här. Vi visade ett gruppfoto på personalen från 70-talet och snart hade vi en klunga personer som hängde över oss för att få titta. De var förtjusta och skrattade, de kände igen personer och kommenterade vilka som dött och vem som varit snygg som ung.
En sköterska visade oss mödravården och barnhälsovården. Det tjugotal kvinnor som satt i väntsalen var snyggt klädda. Så är det i Afrika – man är stolt över att vara gravid och det är en social händelse att gå till mödravårdscentralen.
Det som förut varit akutrum var nu en mottagning för hiv- och aidspatienter. Där fanns nu tre personer, en läkare och två sköterskor. Läkaren satt bakom ett skrivbord med glasskiva och hade snygg rock. Vi kramade om varandra när vi insåg att han hade samma jobb som jag haft för 30 år sedan. Han hade nu hand om primärvården i staden och berättade om sjukdomspanoramat. När jag lyssnade slog det mig att det var som att han höll en av mina föreläsningar. Jag var helt tyst. Efteråt sa Agneta att det var länge sedan jag hade varit tyst en hel halvtimme. Läkaren hade fullständig inblick i hur sjukdomarna såg ut – han berättade att de fortfarande hade problem med barnens infektioner, att det fanns malaria trots myggnäten, lunginflammation och diarré, liksom trafikolyckor, många små och medelstora skador.
»Jag antar att det är samma sak som när du var här«, sa han.
Agneta frågade om barnpsykiatrin och hur det stod till med ADHD.
»Ja, det är tragiskt. Man ser dem som kirurgpatienter här«, sa läkaren med en suck.
Han berättade att man inte har råd med de nya medicinerna mot ADHD och att psykologerna inte kan erbjuda hjälp till barnen, som därför lämnas med sin diagnos och hamnar i trubbel – de klänger på hus och ramlar och slår sig, eller får stryk av andra så att de behöver sys.
Sedan berättade den insiktsfulle läkaren att han inte jobbade jour på sjukhuset, så som jag hade gjort, och att en annan läkare hade hand om distriktet – någonting som på 70-talet också hade ingått i mitt jobb. Han gjorde idag en tredjedel av det jobb jag hade gjort, men det var fortfarande en stor arbetsbörda. Han berättade också att han hade tänkt köpa ett hus vid kusten, men att han kommit för sent – markpriserna hade redan gått upp så mycket att han inte kunde få havsutsikt.
Denna typ av utveckling kan man inte se på siffror. Jag kände djup respekt och beundran när vi lämnade vår gamla arbetsplats.
En bit bort låg det nya sjukhuset, som byggts högre upp i staden på en rymlig plats med utrymme för att kunna expandera. Sjukhus ska helst ha potential att växa, det är det viktigaste när man väljer tomtmarken. Också här var standarden högre. Vid ingången fanns en ambulansuppfart. Morgonrutinerna var som på ett svenskt sjukhus, med röntgenrond och möte i en sal med u-format konferensbord. På grund av infektionsrisken fick man inte ställa ner ryggsäcken på golvet utan bara på stolar. På förlossningsavdelningen fanns ordentligt stengolv som gick att tvätta rent. Personalen hade inneskor och undvek därmed att dra in smuts.
Nu satte man dropp på barnen i Nacala, så som min vän barnläkaren velat göra.
Det var ett annat Moçambique än det land vi levt i. Det betydde inte att allt var toppen, långt därifrån. Men allt hade flyttats fram ett steg, precis som det borde. Fortfarande fanns det extremt fattiga områden bara strax norr om Nacala där två AT-läkare jobbade ensamma med en stor befolkning. Det blev tydligt när vi hörde om den 13-åriga flickan vars livmoder spruckit. Hon hade transporterats norrifrån, från en del av landet som det på min tid över huvud taget inte kom några patienter ifrån alls. Den unga flickan hade blivit med barn och sedan blivit mycket dålig under förlossningen. De hade skickat henne mot Nacala, men under resan sprack livmodern eftersom hon var för trång i bäckenet. Hon förlorade barnet, fick livmodern borttagen och skulle aldrig kunna få barn. Jag och Agneta visste precis vad det innebar, när en 13-åring ligger hemma och föder tills livmodern spricker. Bilden var tydlig: i vissa delar av landet var det fortfarande lika fattigt som på vår tid, men just här hade det blivit bättre.
Personalen var enormt vetgirig och ivrig att få prata med mig. De ville helst att jag skulle stanna kvar där och var medvetna om sina brister och hindren för fortsatt utveckling som berodde på avsaknaden av specialisering. Jag kände att jag hade behövts, men om jag som 30-åring var den läkare som försökte assistera sjuksköterskorna hade jag som 60-åring behövts för att utbilda specialister. De hade fått sin medicinutbildning i huvudstaden, men saknade de färdigheter man får under en riktig AT-tjänst.
Under mina två år i Nacala i slutet av 70-talet hade jag aldrig diagnosticerat en Typ 1-diabetes – alla dog innan de hann söka sjukvård. Nu höll man på att erövra nya sjukdomar, bland annat denna, vilket vi bevittnade genom en 21-årig kvinna vi mötte när vi gick runt med läkarna på avdelningen.
Hon var mycket mager så som allvarligt diabetessjuka blir. Hela hennes uttryck var förskräckt. Det var som att hon väntade på att vi skulle säga att hon skulle dö när vi kom in ett antal läkare och diskuterade sinsemellan. Hennes blick var nollställd och hon följde våra rörelser men sa ingenting och försökte aldrig bryta in i samtalet. Samtidigt var hon helt närvarande. När hon reste sig från bädden märkte jag hur avmagrad hon var. Med diabetes börjar man kissa mycket, magrar, andas djupt och blir medvetslös. Därefter dör man, om man inte får insulin. Processen kan vara snabb, allt mellan en och tre veckor.
Sjukhuset i Nacala, 1980 respektive 2011.
Kvinnan var artig och lugn, men livrädd. Jag försökte säga någonting överslätande, så som man gör vid fotändan av en sjukhussäng. Till vänster och höger stod de moçambikiska läkarna som jag undervisade på samma sätt som jag en gång blivit undervisad av mer erfarna läkare på sjukhuset i Hudiksvall 1975 när jag lärde mig om diabetes.
Den veckan tillbringade vi i Nacala och dess omgivningar. Det var rörande att återse människor vi dagligen hade arbetat med under två av våra livs mest intensiva arbetsår. Vi såg ekonomiska förbättringar och samtidigt enorma utmaningar som kvarstod.
En av dem som fanns kvar i livet bland våra gamla medarbetare var Rosa, som varit sjukvårdsbiträde på förlossningsavdelningen. Hon ordnade lunch vid ett långbord med havsutsikt. Papa Enrique som en gång fått mina reservglasögon var nu nästan blind och fick matas. Han hade blivit skjutsad dit bak på sonsonens motorcykel. Det var oklart om han mindes någonting av sitt liv, och det var svårt att prata med honom. Vi hade fullt sjå med att försöka förklara vilka vi var.
Att få se våra kollegor igen var gripande. Jag var på gränsen till tårar. Och äntligen fick jag tillfälle att be om ursäkt till Ahmed.
Ahmed hade varit vår städare på sjukhuset. Jag brukade gå rond i alla sjukhusets rum, till och med på toaletterna. Om de inte var städade blev jag förbannad. Det skulle vara rent överallt.
En morgon hände det att toaletterna var skitiga. Det var inte spolat ordentligt och jag blev tokig.
»Var är Ahmed?« skrek jag.
»Han har inte kommit än«, svarade någon.
»Har han inte kommit än? Klockan är ju kvart i nio!«
»Vi vet inte vad som har hänt, men han dök inte upp i morse.«
»Kan någon gå hem och hämta honom?«
»Men kan vi inte vänta …«
Jag avbröt och höjde rösten.
»Kan någon gå hem och hämta honom?«
En timme senare när jag kom ut i korridoren stod Ahmed där, darrande.
»Senhor Doktor, jag är ledsen att jag är sen.«
»Varför kommer du sent då?«
»Mitt barn dog inatt.«
Jag rörde inte en min.
»Jaha. Vad dog han i då?«
»Mässlingen.«
»Varför hade du inte vaccinerat honom?«
Ahmeds förstfödde son hade dött. Hemma hos honom var det vaka vid liket och jag blev arg över att han kom för sent och dessutom inte hade vaccinerat sitt barn. Det var en fruktansvärd stund, och en fingervisning om till vilken nivå jag pressade mig och de andra anställda på sjukhuset i Nacala de där åren.
Under åren har jag tänkt på Ahmed, men mest har jag tänkt på hur hårt jag var tvungen att jobba. I en miljö som den på Nacalas sjukhus går det inte att arbeta utan rena toaletter, så är det bara. Det går inte att driva ett sjukhus utan rena toaletter. Men priset för att upprätthålla disciplin och sjukvård gick ut över personalen. Jag var tvungen att pressa ut så mycket produktion som möjligt.
Ahmed ville inte prata om det som hänt utan slätade över det hela och samtalet återgick till vardagligheter och andra gamla historier. Jag fick veta att Luciano som varit chef för apoteket på min tid hade åkt i fängelse. Han hade lånat ut pengar för hög ränta till hela sjukhuspersonalen, men alla fick ett års respit på skulderna när han försvann, vilket var uppskattat. Saker som dessa hade under åren i Nacala helt gått mig förbi. Det var nog många av fattigdomens grymma realiteter som gick mig förbi.
Vi åkte förbi vårt gamla hus. Vi blev varma inombords när vi såg vad som fortfarande satt fast på ytterdörren. Under åren vi bodde där hade vi inbrott och tjuvarna slog sönder fönstret på köksdörren. Som lagning satte jag dit locket på trälådan med mat som vår familj skickat från Sverige. På locket stod det »Till Doktor Hans Rosling, Nacala« och texten syntes fortfarande där på köksdörren nu 30 år senare.
I huset bodde nu en pensionerad sjukvårdare som vi hälsade på.
»Jaså, ni jobbade som läkare här! Jo, men jag minns dig, du åkte på motorcykel hit och dit«, sa mannen.
»Nej, det måste varit någon annan, det var inte jag«, sa jag.
Mängder av utländska läkare hade jobbat i Nacala genom åren. Vi hade inte lämnat några spår efter oss förutom hos dem vi jobbat med. Det var nästan komiskt för mig, eftersom jag redan var världskänd. Jag var en detalj i detta samhälles liv som varit med om mycket omtumlande och föränderligt sedan dess. Det var slående hur stora de där åren varit i våra liv, men i det långa loppet så små i Nacalas. Vi lämnade Nacala chockade över den till synes hopplösa stagnationen i de mest avlägsna byarna, där mycket lite eller ingenting hade förändrats. Samtidigt kände vi inspiration, på grund av den kvalitet vi såg i de unga professionella moçambikierna vi träffat.
En eftermiddag under vår sista dag av återbesöket i Moçambique åkte vi hem och drack te hos en 76-årig dam. Hon var född i USA, men var sedan länge moçambikisk medborgare. Hon delade med sig av sin mycket realistiska syn på sitt lands utveckling. Hennes faktabaserade syn kom från en djup förståelse för nationsbyggande i Moçambique. Hennes namn var Janet Mondlane.
Agneta och jag hade träffat henne i Sverige när hon besökt vår hemstad Uppsala hösten 1968. Hon var faktiskt en av våra första middagsgäster i vår studentlägenhet som vi flyttat in i som sambos en månad tidigare.
Janet föddes i 30-talets Illinois. När hon var 17 år gick hon till kyrkan i Geneva, Wisconsin, där hon lyssnade på Eduardo Mondlane från Moçambique när han talade om Afrikas framtid. Eduardo var född och uppvuxen på landsbygden i Moçambique och hade just börjat på universitetet i USA när Janet och han träffades. Ett par år senare gifte de sig och fick tre barn innan de flyttade till Dar es-Salaam i Tanzania. Eduardo blev ledare för den moçambikiska befrielserörelsen FRELIMO och satte upp högkvarteret för den i grannlandet Tanzania. Till skillnad från andra europeiska kolonialmakter hade inte fascisterna i Portugal någon avsikt att ge upp sina afrikanska kolonier.
I Tanzania blev Janet Mondlane ansvarig för ett utbildningscenter för moçambikier i exil. Det var för att söka pengar till detta som hon besökt Sverige. Jag minns hur hon fick mig och Agneta att häpna under vår informella middag den där kvällen 1968. Hon pratade som om hon var moçambikier, trots att hon aldrig varit i landet. Det som imponerade på oss var att hon, precis som sin man som jag hade träffat något år tidigare, tänkte så långt in i framtiden, bortom självständigheten. Hon organiserade utbildning för lärare som skulle undervisa framtida lärare i det någon gång självständiga Moçambique. Hon tänkte generationer framåt.
Bara ett år senare dödades hennes man. När Moçambique blev självständigt 1975 flyttade Janet Mondlane dit som änka till landets förste ledare. Under åren vi bodde där träffade vi henne aldrig, men när vi återvände 30 år senare bjöds vi alltså på te hos henne i huvudstaden Maputo. Vår gemensamma vän Julie Cliff, epidemiologi-professor i Maputo, hade ordnat så att vi fick ses igen – efter 43 år.
Janet bodde på en av huvudstadens vackraste platser, på toppen av en kulle i den centrala delen av staden. Från hennes fönster såg man inloppet till hamnen. Men hennes lägenhet på första våningen var anspråkslös. Och Janet var sig lik. Hon hade samma charmerande leende som vi minns från nära ett halvt sekel sedan.
»Välkomna. Äntligen får jag bjuda igen«, sa hon.
Hon visade oss hastigt runt i lägenheten och när vi satte oss i hennes soffa var jag tvungen att fråga:
»Minns du verkligen att du åt middag med oss i vår lilla studentlägenhet i Uppsala 1968?«
Hon skrattade varmt och slog handflatorna mot sina ben.
»O ja, det gör jag! Jag minns att ni serverade middagen i köket, men jag minns inte vad vi åt«, sa hon.
Agneta och jag såg på varandra och tänkte samma sak. På den tiden åt vi alltid i köket även om vardagsrummet hade haft plats för ett mer formellt matbord. Denna kulturella anomali hade noterats och kommits ihåg av vår gäst, men Janet läste snabbt våra tankar och tog våra händer.
»Och jag minns att jag kände mig mycket ung och mycket hemma med er, och ni var så intresserade av vår kamp för självständighet«, sa hon. »Men berätta nu, hur tycker ni att Moçambique har förändrats sedan ni arbetade hos oss för 30 år sedan?«
Hon nickade instämmande när jag berättade om ett ökat antal läkare i Nacala, och hon blev ännu mer entusiastisk när Agneta nämnde att de flesta förorter och byar nu verkade ha förskolor, och att platser som tidigare bara hade lågstadieskola nu tre decennier senare hade högstadium. Vi berättade om hur lyckliga och imponerade vi var när vi såg tonåringar, flickor och pojkar, gå till nybyggda och vackert målade skolor.
Men när vi gick in på den förtvivlan vi kände över att se hur den extrema fattigdomen levde kvar i det som verkade vara stagnerade byar förändrades konversationen. Vi frågade Janet om politik, styrande och pengar. Användes biståndspengar och den ekonomiska tillväxten på bästa sätt? Hur korrupta var egentligen ledarna? Och sedan, den fråga som Janet ofta fick: om din man hade levat, hade korruptionen då varit mindre utbredd?
Hon svarade mycket lugnt och allvarligt, likt en vän som delade med sig av någonting viktigt.
»Det är extremt svårt att vara statschef i ett av Afrikas fattigaste länder. Det är förmodligen det tuffaste och mest utmanande jobbet i världen. Det finns så många behov som du förväntas uppfylla – hos dem som lever i extrem fattigdom lika väl som hos dina egna familjemedlemmar. Så många personer är beroende av dig, i din hemby och längs med vägen genom livet. Du har blivit hjälpt på vägen och nu behöver de själva hjälp.«
»Jag vet ärligt talat inte hur min man hade presterat som president. Han hade kanske inte varit bättre eller sämre än de presidenter vi hittills har haft. Jag tycker vår nuvarande president, Armando Guebuza, klarar sig bra.«
Janet fortsatte att förklara hur hon hade sett och fortsatte se den moçambikiska nationen byggas upp. Den vision hon och hennes man haft när de flyttat tillbaka till Afrika för ett halvt sekel sedan hade blivit verklighet. En tidigare koloni var nu ett ganska stabilt självständigt land med valda presidenter som avlöste varandra enligt lagen. En befolkning med en otroligt låg utbildningsnivå reste sig långsamt och universitetet i huvudstaden som hade döpts efter Janets man utbildade inte bara lärare och experter utan gick också mot att utveckla självständig forskning.
»Det tar tid. När man ser det från utsidan ser man mest våra tillkortakommanden. Och de är fortfarande så många och så stora att de skymmer hur mycket vi har rört oss framåt.«
Hon fortsatte.
»Det jag hör er berätta från Nacala stämmer in med mina observationer – så mycket har blivit bättre och så mycket finns kvar att göra.«
Sedan blev hon mycket allvarlig. Hon ställde ner sin tekopp och la ner sin bakelse för att frigöra sina händer som hon sedan rörde upp och ner för att betona sitt budskap.
»Med tanke på var Moçambique kommer ifrån, och vart vi vill komma med landet, är 30 år ingen lång tid.«
Utveckling måste man låta ta tid. Andra saker får inte ta tid. Som bekämpandet av ett dödligt virus som färdas över oceaner. Med ebolaepidemins utbrott i Västafrika 2014 påbörjade jag det läskigaste och mest krävande jobbet i mitt liv.