Rädslan för ebola slog mig hårt en kväll i september 2014. Men den kom inte till mig genom medias tragiska bilder av människor som dog på gatorna i Liberias huvudstad utan genom någonting helt annat.
Twitter hade samma eftermiddag gjort mig uppmärksam på publiceringen av en artikel om ebola som skrivits av WHO:s Chris Dye och hans forskningslag i The New England Journal of Medicine, USA:s främsta publikation för medicinforskning.
Det var en graf i forskningsrapporten om ebola som gjorde mig stel av rädsla. Grafen visade ett snabbt stigande antal nya ebolafall per vecka den senaste månaden, och ett uppskattat antal nya fall kommande veckor såvida ingenting drastiskt gjordes mot det otäcka utbrottet. Jag minns att jag läste delar av texten högt.
Kvällen före hade jag kommit tillbaka från en presentation i Portugal och följande morgon skulle jag resa till en annan föreläsning i Schweiz. Trots det stannade jag uppe länge, helt absorberad av denna banbrytande studie. Jag hade noterat ebolautbrottet sedan de första nyheterna kom i februari samma år, och jag hade varit seriöst orolig över epidemin i Västafrika sedan augusti. Men det var hela tiden en professionell oro, ingenting jag skulle kalla rädsla.
Chris Dyes forskarlag hade använt all eboladata från början av epidemin till den 14 september för att räkna fram en uppskattning av antal fall per dag i början av november. Det som var så otäckt var att den epidemiska trendlinjen gick brantare och brantare uppåt. Antal nya fall per dag hade dubblerats var tredje vecka fram till mitten av september och analysen visade att det skulle fortsätta så om svaret på utbrottet inte skedde snabbt. Redan i början av september dog människor på gatan i huvudstaden Monrovia, något som inte hade hänt i modern tid förutom under krig eller naturkatastrofer. Så många blev så sjuka, så snabbt. De försökte gå eller bars fram, kollapsade på vägen eller lämnades. Många fick på grund av sängbrist aldrig plats på tältsjukhusen som sattes upp för att behandla patienterna.
Grafen visade vad en fortsatt fördubbling av antalet nya fall var tredje vecka skulle betyda. Nio veckor senare, i början av november, skulle det inte finnas dubbelt så många eller fyra gånger så många utan åtta gånger så många nya patienter per dag.
En fortsatt dubblering av antalet nya fall av en dödlig smittsam sjukdom på bara tre veckor skulle på två månader skapa en tio gånger mer desperat situation i Monrovia, som förväntades vara det värst drabbade stället. Detta är vad som kallas exponentiell tillväxt, eller om du vill: explosiv tillväxt. Bakom detta står det enkla faktum att en patient i snitt infekterar två andra, och att var och en av dem inom några veckor blir sjuk och smittar två andra.
Jag kunde lätt förstå på vilket läskigt sätt antalet smittade i ebola ökade.
Men det var inte siffrorna i sig som skapade min enorma rädsla, utan att jag inte ens kunde föreställa mig hur situationen i Monrovia skulle vara i november om antalet fortsatte att fördubblas var tredje vecka. Siffrorna skapade bilder inom mig av hur Liberia föll ner i värre kaos än under det nyligen avslutade inbördeskriget. Många skulle lämna landet i alla riktningar. En sådan katastrof skulle sprida sjukdomen internationellt på ett mycket oförutsägbart sätt.
Det var uppenbart att spridningen av ebola måste stoppas inom några få veckor.
Min rädsla ändrade våra prioriteringar på Gapminder. Hur kunde vi bidra? Vi producerade informationsvideor som förklarade ebolahotet. Vi fokuserade på att förklara vad det betydde att antalet nya fall fördubblades var tredje vecka. Våra korta videor fick miljoner tittare bara på några dagar.
Ebolautbrottet var nästan helt begränsat till tre små länder i Västafrika: Guinea, Sierra Leone och Liberia. Varför var rädslan för ebola så stor 2014 i Europa och Nordamerika? Ebola kan flyga över en ocean i människokroppen och när den flygplanspassageraren sedan blir sjuk i ett rikt land kan andra i samma land smittas. Rädslan för ebola förstärktes naturligtvis också av att det inte fanns något effektivt botemedel.
I slutet av mars 2014 meddelade WHO att ebola hade spridits från Guinea till Liberia. Jag minns att jag hastigt noterade nyheten. Men jag var helt ovetande om att jag ett halvår senare skulle ha mitt eget skrivbord på Liberias hälsoministerium där jag skulle jobba som »Vicechef för ebolaövervakning« i landets huvudstad. Om någon dessutom i början av hösten 2014 hade sagt att jag för första gången på 50 år inte skulle fira jul och nyår med min fru på grund av ebola skulle jag ha skrattat. I slutändan skulle jag komma att fira en oförglömlig jul med Luke Bawo, min rumskompis och chef i Liberia.
Innan jag lämnade Liberia blev jag utnämnd till traditionell hövding, »Chief Tanue«, en ära i Liberia. Men det var först sent under hösten 2014 som jag förstod att jag var tvungen att ställa in alla andra engagemang och göra mig själv tillgänglig för kampen mot ebola.
De flesta experter borde ha förstått tidigare, också jag. Men vi förstod inte i tid, och därför förstod heller inte världen i tid. De få experter som förstod, färre än en handfull personer på WHO, hade inte budget stor nog att göra det som behövdes.
Varför förstod vi inte i tid? Vi hade sett flera ebolautbrott de senaste åren i avlägsna afrikanska länder och de nådde aldrig huvudstäderna. Med andra ord, ebola hade aldrig kommit nära regeringsbyggnader eller en internationell flygplats.
Under senare delen av 2013 och våren 2014 vandrade viruset från Guineas avlägsna rurala högland över gränsen till lika avlägsna delar av Liberia och Sierra Leone. Världen kunde inte bry sig mindre då. Men snart upptäcktes ebolafall i Guineas huvudstad Conakry och Liberias Monrovia.
Världen borde naturligtvis ha reagerat starkare när ebola upptäcktes i stora städer med utbredd slum. Eller låt mig bli personlig: jag borde ha reagerat starkare. Jag är inte vilken professor i global hälsa som helst. Min forskning hade under decennier fokuserat på epidemier i avlägsna rurala områden i fattiga afrikanska länder. Som de flesta forskare hade jag åsikten att ebola bara kunde bli en stor fara om en epidemi nådde en huvudstad med stor befolkning i fattig slum och en internationell flygplats. Nu hade det skett.
Den 8 augusti 2014 deklarerade WHO att ebolaepidemin utgjorde en internationell akut hälsorisk för allmänheten. Nu drabbades världen av rädsla och utländska investeringar upphörde, först genom kontraproduktiva åtgärder som att ställa in flyg och försöka isolera de drabbade länderna. Gradvis började man sedan att ställa resurser till förfogande för att kontrollera spridningen i Västafrika.
Den internationella rädslan för ebola vid den tiden var inte överdriven, men den kom för sent. Det enda som fanns att göra var att försöka hinna ikapp.
***
Eugene Bushayija såg mig i ögonen. Hans min var bekymrad.
»Ingen förstår längre vad som händer med det fruktansvärda ebolautbrottet i Monrovia«, sa han.
Jag och Eugene, som var verksam inom Läkare utan gränser, hade just avslutat ett informellt möte med de statliga tjänstemän och akademiker i Sverige som hade störst insikt i vad som kunde göras från svenskt håll för att stoppa ebolautbrottet. Nu var det bara vi två kvar i mötesrummet efteråt, och vi var helt eniga om att ingen verkade veta exakt vad som hände i Västafrika.
Eugene fortsatte:
»Läkare utan gränsers tältsjukhus får fortfarande dagligen in så många sjuka de kan ta emot på sina behandlingsenheter och de flesta av dem har ett positivt labbtest, det vill säga bekräftad ebola. Men nu finns det allt fler behandlingsenheter och vår organisation arbetar ju inte ihop med regeringen, så vi har tappat överblicken. Bara på vår behandlingsenhet i Monrovia konstaterar vi många fler bekräftade fall sista veckan än vad som finns redovisat i WHO:s veckorapport.«
Jag visste att det hårda arbetet i skyddsdräkt i tältsjukhusen inte var något för personer i min ålder. Ändå trodde jag att det fanns något jag kunde hjälpa till med:
»Eugene, jag tror jag kan bidra till att reda ut vad som händer. Det är ju vad jag har gjort under 20 års forskning om epidemier i fattiga länder i främst Afrika. Frågan är hur jag ska ställa mig till förfogande.«
Eugene log.
»När skulle du kunna åka?«
Tio dagar efter mötet i Stockholm stod jag – utrustad med en resväska packad med dator, skrivare, projektor, minnen och allt annat praktiskt som skulle kunna behövas, inte minst lämplig klädsel – på plats i Monrovia.
Förberedelserna inför resan hade varit intensiva och snabba. FN fixade mitt visum och formaliteter, och Karolinska Institutet återanställde mig. Jag hade gått i pension, men behövde tillhöra en akademisk institution. Wallenbergstiftelserna meddelade att de skulle stödja mig med bidrag.
Agneta hade först varit tveksam till resan. Var det verkligen nödvändigt att åka dit? Ville jag inte bara göra det för att visa inför mig själv och andra att jag var modig? Men vi pratade om det, Agneta funderade och kom sedan fram till att jag förmodligen visst kunde göra skillnad där nere. Jag hade hennes stöd.
Flygningen hade gått åt till att läsa på om ebola, och före landningen började jag förbereda mig inför att jag strax skulle kunna utsättas för ebolasmitta. Hur skulle flygplatsen fungera? Jag borde ha haft desinfektionsservetter med för att torka ren min resväska, tänkte jag, och huvudet fylldes med möjliga och omöjliga smittillfällen.
Innan jag lämnade flygplanet rafsade jag ihop så många tidningar jag fick tag på. De kan bli bra att sitta på i bilen från flygplatsen, tänkte jag. Av de allvarliga minerna att döma verkade de andra passagerarna lika oroliga när vi sakta men ordnat tog oss igenom passkontroll, bagagehämtning och tull med artig liberiansk personal som inte krånglade på minsta sätt.
En vänlig kvinna från svenska ambassaden hämtade mig på flygplatsen och körde mig till Grand Hotel där ambassaden bokat ett rum till mig. Innan jag fick gå in i hotellet måste jag tvätta händerna i klorvatten som fanns upphällt utanför dörren i en hink med en liten kran nertill. Hinken stod på en stol och bredvid fanns en plastbalja med klorvatten på botten. Jag instruerades att kliva i baljan med bägge skorna innan jag steg in i den påkostade entrén med högt i tak. Hotellet var uppenbarligen ganska nytt, med höga mörkröda stenpelare och ljusgula fräscha väggar i lobbyn. En bankomat och två små affärer skymtade till höger, och jag gick fram till den leende receptionisten och fick mitt rum på tredje våningen.
Aldrig har jag varit så nöjd med den höga kvaliteten på ett hotellrum. En kaklad toalett med dusch, stort klädskåp som faktiskt var minutiöst rent, även i hörnen. Jag såg mig runt i rummet. Precis som i vilket fint hotell i världen som helst. Men jag var förändrad. Hemma skulle det ha kallats bacillskräck. Jag duschade och tvättade mig så noga jag någonsin gjort, torkade de rena hyllorna med servetter indränkta i medförd klorhexidinsprit och travade tvångsmässigt mina kläder på hyllorna så att de inte stötte emot väggarna. Jag torkade rent skrivbordet och utsidan på mina väskor. Till slut kom jag i säng och sov en orolig sömn med drömmar om att jag fått feber.
Bacillskräcken gick inte över under månaderna som jag bodde i Monrovia, men redan efter någon vecka blev den till en daglig rutin och jag märkte den knappt längre.
Under min första dag i Monrovia lotsades jag runt av kollegor på de olika arbetsplatserna för ebolaresponsen för att bilda mig en uppfattning om läget, men utan att veta var jag skulle arbeta någonstans.
Överallt var det febril aktivitet. Experter satt inträngda i små kontorsrum med Liberias karta på väggarna. Jag gick in och ut ur höghus med obligatorisk tvätt av händer och fötter i klorvatten framför ingångarna. På den amerikanska smittskyddsmyndigheten gick min introduktion lätt, amerikanerna kände igen mig från mina TED-föreläsningar. De blev enormt nyfikna på vad jag skulle göra i Liberia och var förvånade över att jag som oberoende professor kommit för att arbeta i flera månader.
Också Liberias vice hälsominister, Tolbert Nyenswah, kände igen mig när vi träffades i en av alla de korridorer som jag gick igenom den dagen.
Jag steg fram till honom, harklade mig och sa:
»Dr Tolbert Nysva.«
Tyvärr uttalade jag hans efternamn fel, men det tycktes han vara van vid och log. Så la jag handen på bröstet och medan jag sa mitt namn och varför jag kommit hann hans leende bli ännu bredare.
»Jag vet vem du är, jag har sett många av dina föreläsningar och jag lyssnade på dig i Washington i maj när du talade på mötet om de nya utvecklingsmålen för hälsa. Men vad ska du göra här i Liberia?«
Han öppnade dörren till en liten balkong på fjärde våningen där vi kunde prata i lugn och ro. Vi steg ut i det bländande dagsljuset. Lyckligtvis låg balkongen på skuggsidan, men solen stod ännu så högt att vi måste stå intill väggen för att täckas av skuggan.
»Jag tänkte få bidra till att stoppa epidemin«, sa jag och log.
Men Tolbert blev allvarlig av mitt svar.
»Hur länge då?« var hans snabba motfråga.
»Tills epidemin är slut«, drog jag överlägset till med.
Men jag rättade mig:
»Jag har bokat av alla uppdrag de närmaste tre månaderna.«
Jag gav honom mitt visitkort från Karolinska Institutet, och berättade om hur jag hade studerat epidemier i fattiga afrikanska länder under nära 20 år, och arbetat som distriktsläkarchef i Moçambique inom den offentliga vården.
»Så jag begriper mig på resursknapphet«, sa jag.
Han nickade med både förvånande och gillande min. Vad jag hade gjort innan jag blev en berömd föreläsare hade han inte haft någon aning om. Jag böjde mig ner och fiskade upp ett brev ur min väska.
»Här har jag med ett brev till er president Ellen Johnson Sirleaf från Kungliga Vetenskapsakademien. Kan jag lämna det via er?«
Det var snyggt utskrivet på Akademiens tjocka brevpapper. Staffan Normark, vars officiella titel är ständig sekreterare, framförde från Akademien och såsom representant för hela det internationella vetenskapssamhällets vägnar en ursäkt till presidenten för att inte mer forskning gjorts på ebola. Också jag var besvärad av detta. Vi internationella folkhälsoexperter hade tidigare sammanställt en lista till läkemedelsföretagen med 17 sjukdomar som det borde forskas mer på. Ebola var inte med på den listan. Då forskning saknades, saknades också enkla test, vaccin och specifika mediciner.
Tolbert läste med allvarlig min igenom det korta brevet, suckade lätt och lyfte blicken och kisade på mig och sa efter en stunds tystnad:
»Tack, sådana formuleringar har vi inte hört förut. Presidenten kommer att uppskatta denna ursäkt.«
Sedan återgick han kvickt till att vara en supereffektiv chef.
»Kom på samordningsmötet på bottenvåningen på onsdag morgon klockan 9 så ska jag presentera dig för de inhemska och utländska ledarna för responsen.«
Sedan log han åter stort.
»Och ett stort tack för att du kommit hit. Du är mycket välkommen.«
Min beundran och respekt för Tolbert Nyenswahs eminenta ledaregenskaper, och för det lugna och kloka men samtidigt bestämda sätt han ledde hela den stora responsen mot ebolautbrottet, skulle bara fortsätta att växa under de månader jag hade förmånen att arbeta för honom.
***
Rummet var svalt luftkonditionerat och det gjorde att jag kände mig ännu mer besmittad i mina lite svettiga kläder när jag kom tillbaka till hotellet. Jag började med att torka av min väska med pappersservetter indränkta i handsprit. Jag klädde av mig naken och la alla kläder i tvättkorgen i badrummet. Jag torkade till och med av mitt bälte med handsprit och vidtog därefter en dryg halvtimmes dusch och tvättning med särskilt noggrann petning under alla 20 naglarna.
På med rena kalsonger och av med överkastet, lakan och filt från sängen. Jag la mig ner på det rena underlakanet och tittade i taket. Första dagen avklarad. Allt hade gått över all förväntan. Men jag kände tvivel. Skulle jag klara av det jag åtagit mig? Jag skämdes över min enormt intensiva tvättning, men samtidigt blev det en lugnande ritual som jag skulle komma att behålla under hela tiden i Monrovia. Efter en stunds vila var jag redo att ta mobiltelefonen och ringa hem till Agneta för att tacka för allt stöd hon gett mig före avfärden och berätta att det var lugnare och mer ordnat i Monrovia än jag kunnat föreställa mig.
»Hur bor du?« frågade hon, och på det kunde jag ge det allra mest lugnande besked.
Men jag berättade inte hur länge jag hade tvättat mig – det skulle inte ha lugnat Agneta som är psykiatriker.
Efter ytterligare en stunds vila gick jag upp till restaurangen på högsta våningen, åt en god buffémiddag och avslutade med en Coca-Cola under en gnistrande svart stjärnhimmel. Kvällen ute på takterrassen bredvid restaurangen var ljum och tropisk. Bidraget från Wallenbergstiftelserna möjliggjorde för mig att bo på allra bästa sätt i Monrovia. Jag tryckte snabbt tillbaka det dåliga samvetet som dök upp och sa tyst till mig själv: Du får kompensera den här bekvämligheten med att jobba hårt.
Sedan gick jag ner till mitt rum och somnade snabbt, men vaknade av en mardröm om att jag insjuknat i feber och diarré.
***
»Varför rapporterar WHO att antalet verifierade nya fall av ebola i Monrovia är nästan noll när detta uppenbarligen inte alls är sant?«
Jag gick rakt på sak under morgonmötet med den amerikanska smittskyddsmyndigheten.
Frank Mahoney, en av världens bästa och mest erfarna infektionsepidemiologer, som var allra argast över detta faktum, började systematiskt berätta vad han ansåg var orsaken. Sedan följde en utläggning från kollegan Joel Montgomery, en lika erfaren infektionsepidemiolog som talade aningen lugnare än Frank.
Bådas förklaringar mynnade ut i att problemet låg hos den som var chef på hälsoministeriet för den epidemiska övervakningen av ebolautbrottet. Det var en liberian vid namn Luke Bawo. De tyckte att jag borde satsa på att förmå honom att inte byta till den databas som han nu höll på att gå över till, men jag begrep aldrig riktigt vilket slags fel Luke Bawo hade gjort.
Mina frågor och funderingar om detta avbröts av Terry Lo, en annan amerikansk epidemiolog som hittills suttit tyst.
»Jag tycker att du först ska åka och prata direkt med honom. Han är mycket lätt att prata med, jag jobbar med hans grupp på hälsoministeriet och ska åka dit efter det här mötet, du kan följa med.«
Det var förmiddag och solen flödade över Monrovia. En kvarts körning senare kom vi fram till hälsoministeriets gulnade trevåningsbyggnad i betong, omgärdad av en lika gulnad mur och parkeringsplatser som till stor del var fyllda med vita jeepar med ministeriets logga.
Vakter vid ingången bevakade oss noggrant medan vi tvättade händerna i klorvatten innan vi fick komma in i byggnaden och in i de långa korridorerna.
Terry Los rum var proppfullt av arbetande personer, med hela fyra inklämda skrivbord.
»Jag övervakar HISP-databasen«, sa en medelålders irländare från WHO.
»Vad är HISP?« frågade jag.
Alla tittade märkligt på mig när de insåg att jag inte kände till akronymen.
»The Health Information System Data«, svarade han.
Jag skulle just börja ställa frågor om datasystemet när dörren flög upp. En svart man i kort hår och glasögon steg snabbt in i rummet. Jag förvånades över hur snabbt han lyckades röra sig trots att han hade ett handikappat ben som han fick ta hjälp av armen för att föra framåt. Men ingen verkade fästa någon betydelse vid det. Han måste ha haft handikappet länge eftersom han var så skicklig i sina rörelser. Terry sträckte ut sin arm mot mannen och sa:
»Professor Rosling, låt mig presentera vår chef, Luke Bawo.«
Luke var andfådd, han hade sannolikt fått höra att jag dykt upp och skyndat sig från var han nu hade varit i huset för att träffa mig. Han talade en bred liberiansk engelska och jag måste anstränga mig för att förstå allt, men konversationen gick snabbt framåt för han talade rakt på sak och var ivrig att förstå varför jag hade kommit. Jag berättade att jag ville bidra till att stoppa epidemin och att jag kom som finansierad oberoende professor.
»Men här ser det ju knappt ut att finnas något bord för ytterligare en person«, avslutade jag.
Men det gjorde det. Kvickt visade Luke in mig till rummet intill, gjorde en välkomnande gest med armen mot en luftkonditioneringsapparat, ett litet kylskåp och två skrivbord av gråmålad plåt med brunspräckliga plastskivor som bordsytor. Det större bordet var fullt av högar med papper, lådor och en skrivare. Det mindre bordet var tomt, och Luke pekade på det.
»Det här är ditt skrivbord«, sa han.
»Tack«, svarade jag både glad och förvånad.
»Men vem sitter där borta?« sa jag och pekade på det stora skrivbordet.
»Det gör jag. Du får lov att dela rum med mig och blir vice chef för den epidemiologiska ebolaövervakningen, det blir lätt för oss att dela på uppgifterna när vi sitter i samma rum. Du ska få en egen nyckel till rummet, jag har en dubblett. Ställ väskan här«, sa han och pekade in bakom mitt skrivbord.
Han var inte påstridig utan talade lugnt och vänligt, som om det han sa var en självklarhet. Men så blev hans röst och ansikte allvarligare.
»Vi behöver dig verkligen här, om det är okej för dig?« sa han.
Han tittade mig djupt i ögonen och jag var onekligen omtumlad, men jag gillade hans rättframma och tydliga sätt. Det var mindre än 20 minuter sedan jag gått in genom dörren på hälsoministeriet och nu hade jag erbjudande om konkret jobb, och ett schysst skrivbord som jag genast kunde sätta mig vid. I en flashback insåg jag hur allt hade gått som på räls sedan jag inom 24 timmar fick svar från FN:s samordnare, hunnit förbereda mig i Sverige, hamnat på bästa möjliga hotell och fått det allra bästa intryck av den liberianska chefen för kampen mot ebolan.
Efteråt har jag funderat över att jag faktiskt fattade beslutet på en sekund.
»Ja, det blir bra. Men är det så här enkelt? Behöver vi inte skriva en överenskommelse och signera?« sa jag.
Det behövdes inte, menade Luke.
»Då tycker jag att vi gör så här, trots att det är ebolaepidemi. Ta ett foto på det här«, sa jag och gav Terry som stod i dörren min mobiltelefon.
Jag tog tag i Lukes högra hand med ett rejält handslag och vi tittade bägge rakt in i kameran när Terry tog fotot. Sedan skrattade vi högt och torkade av händerna med handsprit som Luke hade stående, och jag torkade till och med av mobiltelefonen med hjälp av en pappersnäsduk som jag hade i fickan. Så var det klart.
Luke skulle infria alla förhoppningar om en bra chef, vi blev mycket nära vänner och jag kom att fira julen tillsammans med honom och hans familj.
Inom några dagar fick jag hälsoministeriets visitkort med Liberias statsvapen och några dagar senare fick jag flera vackra färgglada västafrikanska skjortor.
»Du får inte ha de där ljusblå skjortorna längre. Det ska synas att du är en av oss«, sa Luke.
Anledningen var att de flesta av den utländska personalen som jobbade mot ebolaepidemin var utrustade med T-shirts, västar och kepsar med märken eller förkortningar för deras organisation. Jag var nu offentligt anställd av Liberias regering och det skulle synas. Jag skulle komma att bli mycket bekväm i den rollen, och ännu viktigare – jag skulle komma att bli imponerad av hela det ledande arbetslaget av liberianska experter som klarade denna prövning och visade på en beundransvärd seriositet i en så svår period.
Jag blev direkt helt involverad i sammanställningen av den dagliga rapporten. Jag sammanställde de tio sidorna med Lukes team, han godkände och publicerade.
Det blev snabbt pinsamt tydligt vad som var problemet med rapporteringen. Databasen som användes kom från den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC. Rutinerna hade fungerat bra vid tidigare ebolautbrott. Men antalet insjuknade per dag var mycket högre den här gången.
Redan första dagen upptäckte jag att inte alla 13 län i landet rapporterade alla dagar. Orsaken visade sig vara oregelbundna kontakter via mejl och telefoner. Därvid hade ett klassiskt fel uppstått i de tidigare dagliga rapporterna som sändes till WHO. Rapport om noll nya fall markerades med en nolla och avsaknad av rapport markerades också med en nolla. Mitt första bidrag var att införa »svart ruta« istället för noll i de celler i tabellen där rapportering uteblivit.
Vidare framkom att kontakterna med länens rapporteringsavdelningar för ebola försvårades av att teamet på hälsoministeriet var hänvisade till att använda sina egna telefoner och telefonkort för att samtala med sina kollegor runtom i landet. Ministeriets budget hade inga marginaler för att betala dessa telefonkort, och de internationella organisationer som kommit med gigantiska ekonomiska resurser hade avstått från att förse nyckelpersonal med gratis telefonkort, sannolikt »för att undvika korruption«.
Jag upprättade kvickt en särskild fond genom en överenskommelse mellan stiftelsen Gapminder och hälsoministeriet, som försåg alla som behövde med gratis telefonkort. Regeln för dessa kort var att de inte enbart skulle användas för tjänstesamtal utan att de anställda varje kväll skulle ringa till vänner och bekanta runt om i landet för att samla in rykten om nya ebolafall. Däremot meddelades med allvar och kraft att den som visade sig sälja »air-time« från korten skulle råka i stor och skambelagd onåd. Denna fond finansierades av en handfull mindre donationer från svensk filantropi till stiftelsen Gapminders medverkan i att stoppa ebola. Så tack vare insatser från The World We Want Foundation, Jocknick Foundation och Anders Walls stiftelse kunde min position på hälsoministeriet möjliggöra denna snabba och mycket kostnadseffektiva åtgärd.
***
I augusti och september 2014 genomled slummen i Monrovia världens dittills största ebolautbrott i ett tätbefolkat område. Den amerikanska smittskyddsmyndighetens databassystem byggde på separat input först från undersökning i hemmet, sedan från när patienten kom till behandlingsenheten och slutligen när resultatet kom från laboratorieundersökningar. Detta system hade kollapsat under andra halvan av september.
Databassystemet havererade för att det krävde input i tre steg, som förutsatte att patienten kunde identifieras med ett ID. Först skulle en person skriva in resultaten från undersökning i hemmet, senare skulle den som tog emot patienten på behandlingsenheten rapportera att detta skett, och sist men inte minst: När blodprovet analyserats på labbet skulle resultatet för patienten läggas till.
Eftersom ingen hade personnummer kunde små variationer i stavning av namn, angiven ålder eller uppgifter om bostadsområde få hela datahanteringen att braka ihop. Samma individ kunde därför under utredningen räknas tre gånger. Och ingen litade på dessa siffror. Istället skrev alla labb upp sina blodprov i olika Excelfiler, filer som ingen hade kombinerat.
De inblandade var mer eller mindre medvetna om problemet, men ingen i rådgivande eller beslutande funktion hade accepterat en drastiskt förenklad rapportering så att ledningen kunde bibehålla en överblick över epidemins utveckling. Istället arbetades det intensivt sedan mitten av september med att introducera en ny databas (som inte kom i funktion förrän två månader senare).
Efter två dagar föreslog jag följande fyra förenklingar för att komma ifatt med rapporteringen inom några dagar:
På uppdrag i Liberia, 2014.
1.Vi struntar helt i WHO:s rapporteringsformat som kräver att vi matchar information från lokalsamhällen, behandlingsenheter och laboratorier.
2.Vi struntar tills vidare i databaser och sköter alla siffror i Excel.
3.Vi fokuserar på att sammanställa resultaten av laboratorietesterna, då kommer vi att komma ifatt med rapporteringen inom något dygn.
4.Det tycks inte finnas någon i Monrovia som är supersnabb på att sammanställa data från massor med Excelark från laboratorierna, så vi ber om hjälp utomlands med att sammanställa labbdata under den del av året som gått. Vårt team på hälsoministeriet fokuserar på att skapa rutiner så att vi kan följa framåt vad som händer dag för dag.
Luke kom och satte sig på mitt skrivbord för att gå igenom punkterna.
»Men vad kommer WHO att säga om vi inte följer deras format«, sa han med orolig min.
»De får anpassa sig. Jag ringer till Chris Dye så att han är förberedd. Jo, förresten«, fortsatte jag lite osäkert, »är det okej att jag har egna kontakter internationellt eller vill du att de ska skötas av dig?«
Nu höjde Luke rösten, det var ovanligt.
»Hans, du får ha vilka kontakter du vill och så berättar du efteråt för mig vad resultaten blir. De kommer att lyssna mycket mer på dig, om jag ringer börjar de bara säga åt mig vad jag ska göra.«
Vi brast ut i ett gemensamt skratt.
»Okej, då är jag vice chef och utrikesminister i vårt team«, sa jag.
Luke bekräftade glatt och gick vidare på min lista.
Jag betonade att vi var tvungna att få ordning på siffrorna inom några dagar och att vi befann oss i total kris.
Luke Bawo gillade min idé med Excel och fokus på labbresultat. Men vem utomlands kunde jag få att sammanställa alla de tidigare labbresultaten? undrade han.
»Jag kan be min chef i Stockholm, Ola Rosling, dessutom min son. Han är mycket snabb på att sammanställa Exceldata.«
Luke sken upp över detta förslag. Inom några timmar hade Ola fått Excelfilerna från alla labb. Han satt uppe till tidig morgon och sammanställde data för 6 582 blodprov. Nästa morgon när jag vaknade hade jag i min inbox den första tillförlitliga linjegrafen som visade antalet bekräftade ebolafall baserat på faktiska blodprov, inte baserat på misstänkt ebola. Kurvan som visade nya bekräftade fall per dag hade redan börjat sjunka.
***
»Jag tror jag har kommit på en bra lösning«, sa Moses Massaquoi.
Han hade kortsnaggat hår, godmodigt humör och en mycket skarp hjärna. Moses var en av de sex ledande liberierna i kampen mot ebola och chef för alla behandlingsenheter. Det var i början av december som han kom på lösningen på ett oväntat och ganska pinsamt problem. Vi var några liberier och jag som satt kvar vid bordet efter morgonens samordningsmöte. Jag hade just visat att antalet nya fall av ebola i Monrovia fortsatte att sjunka och nu var klart under 10 per dag. Moses hade visat att de fem fungerande behandlingsenheterna i huvudstaden nästan var tomma. Det fanns 600 tomma sängar. Det pinsamma var att flera internationella organisationer hade varit senfärdiga med att bygga ytterligare utlovade enheter. Och nu behövdes de inte längre.
»Det hade väl gått an om de accepterat faktum och avstått från att färdigställa dem«, sa Moses med en djup suck. Han vände sig till Tolbert och berättade att oavsett vad vi sa till deras chefer här på samordningsmötena, så gick deras ambassadörer bakom ryggen på oss till presidenten och krävde att få starta sina enheter. Det var tydligen enormt viktigt för dem att få TV-bilder hemsända på öppningsceremonin.
»Ja, presidenten är pressad. Vad är det för en bra lösning du har kommit på?« undrade Tolbert.
»Jag tycker att vi låter dem få ha en högtidlig invigning, med militärmusikkåren och någon av oss får tacka ambassadören framför ingången där deras personal står med skyddsutrustning på. Det blir bra TV. Men vi låter dem endast inviga, de får inte öppna enheterna förrän vi kommer överens om annan bredare användning även för andra än ebolasjuka«, sa Moses och sken upp.
Ett ganska rått skratt följde på Moses geniala förslag.
»Det kan fungera, jag ska tala med dem«, skrattade Tolbert.
Förstå mig rätt: de allra flesta internationella organisationer gjorde värdefulla insatser, men när det kom till att få beskriva sitt arbete för hemmapubliken kunde de flesta av dem göra sig skyldiga till de allra grövsta övertramp. Jag antar att det berodde på att de av egoistiska skäl behövde säkra sina inkomster, vare sig det var bidrag från regeringar eller insamlade pengar från allmänheten, eller kanske var det enskilda chefers karriär som skulle säkras. Vackert var det hur som helst inte att se det från det liberianska perspektivet.
Under november månad föll antalet nya ebolafall i Liberia snabbt. Man fick successivt kontroll över de olika utbrotten på landsbygden och i början av december återstod nästan enbart utbrottet i huvudstaden Monrovia. Mot slutet av november gjorde epidemikurvan intryck av att det hela skulle vara över före jul.
För att undvika illusionen om ett snabbt slut visade jag istället förloppet på en graf med logaritmisk axel. Då såg man att ebola skulle sluta som det började – långsamt, med färre och färre fall men med plötsliga utbrott. En stor del av framgången i att bekämpa ebola var att hela Liberias befolkning fattade vad det rörde sig om. Alla små affärer, till exempel, fick med tiden ett litet ställe där man tvättade händerna. Barnen gick inte längre i skolan.
I december fanns det en mycket påtaglig trötthetens psykologi i åtgärderna och för de flesta gick arbetet på rutin. Det var mycket viktigt att ställa om tankemönstren. Patienterna togs väl omhand på de nästan tomma vårdenheterna, men kontaktspårningen var fortfarande långt ifrån perfekt. De numeriska presentationerna var inte tillräckliga. Konceptet att vi bytte fas blev då vägledande för omprioritering. Nu var brandkårsfasen över när vi räknade fallen i siffror, och det som vidtog var detektivfasen – när vi registrerade med namn istället för med siffror. Kontaktspårningen måste bli perfekt om det någonsin skulle ta slut.
I mitten av december flyttade jag därför halva min verksamhet från ministeriets centrala grupp för epidemiövervakning till huvudstadens grupp för kontaktspårning. Där upprättade jag ett »war room« som både utnyttjades till dagliga morgonrapporter för kontaktspårarnas samordnare och var arbetsplats för epidemiologer från alla internationella organisationer som arbetade i olika sektorer. Det viktiga var att placera ut alla fall på en detaljerad karta av hela staden, samt att rita ut var alla de människor bodde som de drabbade rapporterade att de hade nuddat. På så vis fick vi en överblick av epidemin.
När vi fick reda på att någon dött i ebola försökte vi få fram en lista på alla de fysiska kontakter som denna person haft. De allra första dagarna smittar nämligen inte viruset. Då gäller det att få fatt på folk och isolera dem direkt när de börjar få symptom. Det är på det viset man får slut på virusets spridning.
Vi följde listorna och gjorde dagligen hembesök hos dem som hade haft ebolakontakt. Och så plötsligt en dag saknades en pojke från en av familjerna. Mamman sa att hon inte visste vad som hänt, men i själva verket ville hon inte berätta. Det var då som Mosoka Fallah fick rycka in, en liberiansk doktorerad epidemiolog med stort hjärta och skarp hjärna.
Han åkte ut till kvinnan som var ensamstående efter att mannen lämnat henne. Hon berättade att pappan hade tagit pojken, som han gjorde ibland utan att hon kunde säga nej. Sådan är kvinnornas lott i fattiga samhällen – där finns ingen polis eller jourtelefon att ringa.
Mosoka Fallah försökte försiktigt övertyga henne att hämta hem pojken. Men hon hade inga pengar att åka tvärs över staden för, så Mosoka erbjöd henne pengar. Hon gick med på att åka följande dag.
Men när hon fick sedlarna i handen vände och vred hon på dem.
»Det här är ju nya ovikta pengar, och jag kan inte bara knyckla till dem – han kommer se att de är nya. Jag måste få gamla sedlar.«
Pappan skulle förstå att hon fått stålar av en rik person, för i slummen har alla sedlar gått runt hundra gånger och ser eländiga ut. Inget fick avslöja henne.
Så Mosoka Fallah fixade fram gamla sedlar, och nästa dag kom kvinnan tillbaka med pojken. Hon blev som en agent för kontaktspårning, för hon hade fått förtroende för Mosoka Fallah. Han hade förstått – man måste ha Excel i ena handen och människokärlek i den andra för att bekämpa en sådan här epidemi.
Sällan har det varit så viktigt att både kunna göra sifferarbete och förstå människors behov. En av våra svåraste uppgifter var att identifiera var antalet ebolafall ökade, och var de minskade. Här skapade begravningarna problem. Vi kunde inte förstå varför det skulle vara så nödvändigt att transportera kroppen och begrava den döde hemma i byn under dessa extrema omständigheter.
Jag minns särskilt väl en familj där mormorn blev så dålig i ebola att hon dog. Hennes sista vilja hade varit att bli begraven intill sin redan avlidne man och fick familjen att lova henne detta.
De höll sitt löfte till mormorn. De tvättade henne och drog på henne en snygg klänning, satte henne i en sunkig taxi, hoppade in vid hennes sida och körde den döda till byn. Chauffören var med på det hela och fick lite extra pengar för risktagandet.
Sedan begravdes mormor och ebola spreds. Man försökte vara försiktig, men förgäves.
Detta är svårt att förstå. Hur kan folk vara så dumma, kan man tänka. Men de är inte dumma. Det handlar om kärleken till en mamma eller mormor, hjältinnan som hjälpt dem genom livet och kanske genom inbördeskriget. Löftet till henne eller till myndigheterna, vilket är viktigast? Det är inte så lätt att avgöra som människa.
För oss gällde det att erbjuda viss begravningshjälp, någonting vi lyckades med mot slutet av epidemin. Folk fick bestämma var de skulle begrava sin närstående, men de fick hjälp av Röda Korset med en så kallad svepning, när man låter ansiktet vara synligt men resten täckt. Ceremonierna försågs med en sorts begravningsentreprenörer som var klädda i skyddsdräkt när de la ner liket i jorden. Detta gick bra, så länge dessa inte bara var tekniskt inriktade utan också medmänskliga.
***
»Kan jag stiga in?«
Direkt efter en försiktig knackning stack en kvinna in huvudet i mitt och Lukes rum. Hon hade vackra smala svarta flätor som rann ner över hennes axlar och ramade in hennes ansikte. Jag kände genast igen henne. Miatta Gbanya var vice chef för hela ebolaresponsen och samtidigt finanschef för hälsoministeriet. Jag bjöd in henne och sa att hon alltid var välkommen.
»Det var egentligen Luke jag behövde prata med, vet du var han är?«
Det visste jag inte, men snart skulle han dyka upp för vi skulle gå igenom dagens rapport.
Detta var i slutet av november och antalet nya ebolafall var klart på väg neråt, arbetsdagarna hade blivit lite mindre hektiska.
»Sitt ner, du kan behöva vila några minuter«, sa jag och drog fram en stol.
Vi hade haft många konkreta arbetsdiskussioner, men det var ett privilegium att få några minuter med en av de mest upptagna i kampen mot ebola. Jag visste att Miatta Gbanya växt upp under inbördeskriget och utbildat sig till sjuksköterska, sedan arbetat med humanitära hjälporganisationer i Kongo och Sydsudan samt läst in en magisterexamen i folkhälsa på det bästa universitetet i Bangladesh. Jag beundrade henne mycket, och ville fråga henne om något som jag hittills inte vågat ta upp.
Men hon var uppenbarligen på gott humör och detta kändes som rätt tillfälle att stilla min nyfikenhet.
»Jag har ju nu förstått att den värsta tiden för er var månaden innan jag kom i slutet av oktober. Hur var det då? Vad var det värsta ögonblicket du var med om?«
Hon fick ett eftertänksamt uttryck i ansiktet. Det hade varit många svåra händelser.
»Värst var nog i början av oktober när jag satt och övertygade USA om ett mycket stort extra bidrag för arbetet mot ebola, som de höll på att skicka till fel åtgärder. Jag hade min jobbmobil i vänster hand …«
Hon visade genom att hålla upp handen mot vänster öra.
»Då ringde det i min privata mobil, jag såg att det var min kusin och jag bad förhandlarna i USA om att få en halvminut att svara. De svarade att jag kunde ta det andra samtalet, men om några minuter skulle de fatta sitt beslut. Jag hade inte lyckats övertyga dem.«
Hon lyfte sin högra hand mot det andra örat.
»Min kusin grät och berättade att hon just fört sin mamma till en ebolaklinik för att hon plötsligt fått feber och diarré. Men de tar inte emot henne, det är kö, kan du hjälpa oss? Där satt jag och hade ansvaret för nationen i ena örat och ansvaret för min kära moster i det andra örat«, sa Miatta.
Sedan blev hon tyst och tittade förbi mig. Hon höll kvar händerna mot bägge öronen.
Det var tyst en stund innan jag viskade:
»Vad valde du, nationen eller familjen?«
Miatta riktade åter blicken direkt i mina ögon.
»Jag valde nationen, som vi alla i ledningen gjorde hela tiden under hösten. Och så gjorde vi här på hälsoministeriet varje dag, vi slutade aldrig att fungera, varenda dag var vi här. Vi arbetade på dagarna och grät på nätterna över vänner, kollegor och släktingar som dött. Och sakta fick vi det stöd vi behövde och började vinna över ebolan.«
Jag ställde den sista frågan som måste ställas.
»Hur gick det för din moster?«
»Hon dog i ebola«, svarade Miatta, som om det var en självklarhet.
Det blev tyst en lång stund. Till slut fortsatte jag:
»Jag är så imponerad över ert arbete, jag måste säga att inte ens jag hade förstått hur avgörande ni ledande liberier varit för att vända epidemin. Innan jag kom verkade det i TV och tidningar i Europa som om allt var kaos innan de internationella epidemiologerna kom.«
»Ja, vi har fattat att det är så de framställer oss. De är så sugna på att göra reklam för sina egna organisationer. Några av dem är bra, mycket bra människor har kommit hit för att hjälpa. Men så vill de också få så mycket av berömmet som möjligt.«
Hon skrattade, ganska cyniskt, när dörren öppnades och Luke kom in.
»Skrattar ni åt mig medan jag är borta?« sa han skämtsamt.
»Åh nej, vi sitter och skrattar åt hajarna som vill ha beröm«, sa Miatta glatt.
Jag hade redan noterat det interna slangordet för de internationella organisationerna bland de ledande liberierna, när de blev irriterade och uttröttade: hajarna.
***
I början av 2015 rapporterades för första gången sedan i juni föregående år färre än 100 nya fall under en vecka i Liberia, Guinea och Sierra Leone.
Vid denna tid återupptog jag mina engagemang som stått på paus under arbetet mot ebola, och åkte i januari 2015 med Agneta åter till Davos World Economic Forum.
Med mig hade jag en enorm svart resväska som jag hade svårighet att få in på tågets bagagehylla.
Jag skulle tala inför tusen personer i den stora kongresshallen. Min och paret Gates presentation låg först under fredagskvällens huvudsession. Titeln var »Hållbar utveckling« och upplägget var enkelt. Bill och Melinda Gates skulle under 30 minuter samtala med CNN:s nyhetsankare Fareed Zakaria om »A Vision for the Future«. Men innan dess skulle jag ha 15 minuter på egen hand, under titeln »Demystifying the Facts«, det vill säga »avmystifiera faktan«.
Det var här den svarta väskan kom in i bilden.
Den var full av mentometerknappar, en sorts elektroniska svarsdosor för varje deltagare. Vår plan var att kolla om världseliten kunde grundläggande fakta om världen idag. Arrangörerna var stormförtjusta i vår plan och i god tid innan dörrarna öppnades la vi ut svarsdosorna på stolarna. Gapminder hade tidigare använt dessa dosor för att undersöka vad olika grupper kunde om världen. Resultaten hade varit förvånansvärt dåliga i flera olika sektorer – finansvärlden, politiker, media och aktivister i olika internationella organisationer. De flesta i publiken som jag hade föreläst för verkade ha en världsbild som motsvarade verkligheten för 30 år sedan.
Men den här gången trodde jag verkligen att det skulle bli annorlunda. Publiken var ändå världsledande på sina respektive områden.
När jag kom ut på scenen såg jag på främsta raden FN:s generalsekreterare Kofi Annan och hans fru.
Jag var riktigt nervös när jag inledde.
»Jag tänker börja med att ställa tre frågor.«
På skärmen visade jag den första frågan: »Under de senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom…«
Där visades också svarsalternativen: A. Nästan dubblerats, B. Förblivit ungefär densamma eller C. Nästan halverats.
Jag såg Kofi Annan snabbt trycka på knappen.
Det var dags för andra frågan.
»Hur många av världens ettåringar är vaccinerade mot mässlingen?«
A. Två av tio, B. Fem av tio eller C. Åtta av tio. Ute i salen såg jag rynkade pannor och på skärmen såg jag svaren komma in snabbt. Teknologin fungerade och jag hoppade snabbt till min sista fråga som handlade om antalet barn i världen. Till denna fråga hade jag en graf som visade att det fanns färre än en miljard barn i världen år 1950 och en stadig ökning till två miljarder i början av detta århundrade. Därifrån fanns tre alternativ. En streckad linje döpt till A visade en ökning som gav fyra miljarder barn i världen år 2100. Linje B visade en något långsammare ökning, med tre miljarder barn år 2100, och linje C visade ingen ökning utan en värld där antalet barn fortfarande var två miljarder i slutet av detta århundrade.
Denna fråga gällde den mest grundläggande kunskapen om global demografi.
Nu såg publiken osäker ut. Jag tittade på Kofi Annan som lutade sig mot sin fru för att rådgöra. Svaren kom in långsammare än tidigare men till slut hade alla svarat.
Sedan var det dags för resultaten. På frågan om andelen människor som lever i extrem fattigdom svarade 61 procent av publiken i Davos rätt – att den har halverats på 20 år. Detta resultat var mycket bättre än de webbaserade undersökningar vi gjort med Novus för att mäta den svenska allmänheten, där 23 procent svarade rätt när vi frågade år 2013. I USA svarade bara 5 procent rätt.
Därefter gick jag vidare till mässlingsfrågan, som var högst aktuell. I Davos ligger stort fokus på vaccinering, eftersom politikers hälsoexperter och läkemedelsföretag är där. Dessutom, efter mig skulle Bill och Melinda Gates tala. Deras stiftelse är en av de främsta finansiärerna av vaccin till de fattigaste barnen i världen. Så jag hade all anledning att tro att de flesta i salen visste att mer än 80 procent av världens barn blir vaccinerade mot mässlingen innan de fyllt ett år. Men bara chockerande 23 procent svarade rätt på denna fråga.
Slutligen var det dags för den grundläggande frågan om världens demografi. Det rätta svaret är att antalet barn inte förväntas öka nämnvärt. Antalet födslar per år har stabiliserats till 140 miljoner, eftersom 80 procent av världens par idag använder preventivmedel och att de flesta kvinnor har tillgång till abort.
Så hur många svarade rätt? 26 procent. Det var bättre än den svenska och amerikanska allmänheten, där 11 respektive 7 procent hade rätt. Men jag kunde ändå inte låta bli att reta publiken och jämföra dem med schimpanser på zoo. När de erbjuds bananer markerade med A, B eller C är chansen att de väljer rätt 33 procent. Med andra ord, om en grupp personer som inte vet någonting om dessa frågor ska välja ett alternativ kommer cirka 33 procent slumpmässigt att välja det rätta alternativet.
Men världsledare som hade köat för att gå på seminariet om socioekonomisk och hållbar utveckling fick sämre resultat än aporna på två av tre frågor.
Att stå på scenen i Davos och se dessa fruktansvärt dåliga resultat bland världens ledare gällande tre grundläggande frågor om läget i världen var ett avgörande ögonblick under en lång resa för mig. Den hade börjat 15 år tidigare med de toppresterande läkarstudenterna i Sverige som svarade sämre än schimpanserna på nyckelfrågor om global hälsa. Min son Ola övertygade mig om att inleda med dessa dåliga resultat i min allra första TED-presentation 2006. Den videon har numera setts av över tio miljoner människor och testet blev känt som schimpanstestet.
Vi har haft förvånansvärd framgång med Gapminders lättförståeliga data. Med tio TED-presentationer, två BBC-dokumentärer, gratis videos och visualiseringsverktyg gör vi data begripliga för drygt sex miljoner människor världen över varje år. Och trots denna spridning tycks vi ha haft en otroligt liten effekt på världsbilden hos dem som förväntas veta mest. För de tre frågorna är inte en simpel frågesport, utan handlar om de mest grundläggande mönstren i världens förändringar som många helt har missat.
Andelen människor som lever i extrem fattigdom, ökar den kraftigt, ligger den kvar på samma nivå eller sjunker den snabbt? Dessa är mycket olika alternativ och kan jämföras med det man lär sig under sin första körlektion: Får man köra när trafikljuset visar grönt, gult eller rött?
Att fråga om andelen barn som får mässlingsvaccin är att fråga om hur stor andel barn som idag har tillgång till grundläggande hälsa och sjukvård. Om man svarar någonting mindre än 80 procent ligger man 30 år eller mer efter sin tid. Om man inte vet att de flesta par har tillgång till preventivmedel och att det totala antalet barn i världen har slutat öka har man inte grundläggande kunskap om världens demografi.
När jag kom hem till Stockholm och berättade för Ola och Anna att inte ens världsledarna i Davos hade en faktabaserad världssyn började vi tänka om. Min slutsats var att vi måste producera bättre undervisningsmaterial. Nej, sa Ola och Anna. Anna poängterade att vårt undervisningsmaterial redan är bra. Det är någonting annat. Allmänheten, experter och ledare inom den »gamla västvärlden« måste ha psykologiska blockeringar som hindrar dem från att förstå och komma ihåg hur världen ser ut. Vi måste göra publiken uppmärksam på vad det är som gör dem okunniga om världen. Strax därefter kom Ola och Anna på konceptet »factfulness«. Vi började genast formulera våra tankar i boken med samma namn.