»Hans Rosling ska skriva en bok. Vill du hjälpa honom med det?«
Det var en decemberkväll 2016. Jag stod nere i tunnelbanan när Natur & Kulturs förlagschef Richard Herold ringde och ställde frågan.
Boken skulle inte främst handla om Hans arbete, som i den påbörjade boken Factfulness, utan om hans egen personliga livshistoria.
Men det var bråttom. Richard berättade om den allvarliga cancern. Hans hade kanske inte långt kvar att leva. Skrivandet måste gå fort.
Snart stod det klart att det fanns en påbörjad text om Hans liv. Han hade själv skrivit på den under de senaste månaderna, men den behövde byggas ut och arbetas om.
Ett par veckor senare stod jag och Richard med en påse bullar i handen framför Hans och Agnetas dörr i Uppsala. Ett första möte. Ett enda möte. När vi ringde på var jag nervös. Vad ska jag vänta mig? Är han sängliggande? Kommer han att orka prata?
Agneta öppnade och Hans kom ångande med ett brett leende. Jag förstod genast att pratande inte var något problem för honom.
Vi blev kvar i hallen en lång stund, för Hans började på sitt entusiastiska sätt att berätta historier om de olika föremålen i tamburen. Där fanns bland annat en enorm röd träklocka placerad i en enorm röd trävagga intill två lika röda trästolar som tog upp en stor del av rummet. Det var ett pris i form av ett konstverk som Hans tilldelats och som inte fått plats någon annanstans i hemmet än här.
På väggen hängde en karta över Agnetas släktgård i Vassunda som idag är en golfbana.
»Du vet väl var det är?« frågade han och tittade på mig.
Det var som ett litet test, och Hans verkade road. Jag erkände att jag inte hade stenkoll på Upplands geografi men det hörde han nog inte eftersom han redan hade satt av in mot vardagsrummet. På vägen berättade han att Agneta och han just firat att de varit ett par i 50 år.
»Om man är trygg i sin relation blir man rörlig i rum och tanke«, sa han.
Agneta och Hans gick i samma klass från sjuan. En dag sa läraren att några i klassrummet, rent statistiskt sett, skulle komma att gifta sig med varandra. Agneta minns hur hon hade tittat sig omkring i klassrummet och tänkt: »Inte blir det jag i alla fall«. Men några år senare hamnade Hans och hon på samma nyårsfest – en allt annat än nykter tillställning på Nykterhetsnämnden i Uppsala. Sedan dess har de hängt ihop.
Väl inne i vardagsrummet ställde Agneta fram kaffe, medan Hans delade ut sitt CV på två prydligt hophäftade sidor som han förberett.
Sjukdomen var ingenting som Hans ville prata särskilt mycket om. Han ville hellre prata om världen, och hade dragit fram matbordet som han placerat datorn på nära soffgruppen.
»Se upp för alla sladdarna här«, sa han med fjärrkontrollen i handen och rafsade lite bland kablarna.
Vid träklockan, 2015.
Med smala armar gestikulerade han framför skärmen och pekade på grafer över barnadödlighet medan det skymde över Uppsala. Och innan jag förstått hur det gått till hade graferna och siffrorna blivit till historier. Bara en stund efter att vi hade hällt upp kaffe satt jag och Richard tysta medan Hans beskrev de svåra beslut han tvingats fatta som ung läkare på sjukhuset i Mocambique på 70-talet. Han beskrev hur han hade utfört fosterstyckningar för att rädda födande mödrar, hur extrem fattigdom ställer en inför omöjliga dilemman och hur arbetet i låginkomstländer stundtals gjort honom vansinnig av frustration. Hur åren av forskning i Afrika varit hårda, och hur arbetsbördan blandats med familjens personliga tragedier. Hur han sett många mödrar mista sina barn och hur han vet hur den smärtan känns då han och Agneta själva förlorat en dotter.
Agneta fyllde i berättelsen då och då. Det hade hunnit bli mörkt ute när orden kom alltmer långsamt och Hans röst plötsligt brast. Tårarna började rinna. Också Agneta grät där hon satt tätt intill honom i soffan. Försiktigt och lågmält.
»Det var länge sedan vi pratade om allt det här«, sa Hans.
Redan samma kväll fick jag Hans första mejl. Han beskrev den nytändning han kände trots sin sjukdom. Från den stunden hördes vi i stort sett dagligen, på mejl och telefon.
Det hände att jag var på resande fot. Då hade jag med bandspelaren som jag alltid bandade våra samtal med.
En eftermiddag skickade han ett foto av sig själv på längdskidor ute i spåret med texten »bra posering för att se pigg ut«. Och Hans var pigg under våra samtal, som blev en rutin och ofta varade i flera timmar. Det hände att vi hördes på förmiddagen, hade paus mitt på dagen och sedan pratade på eftermiddagen igen. Han plockade alltid upp luren med samma ivriga tonläge.
Jag hade bestämt mig för att lyssna till historien om hans liv från början, vilket han gillade.
»Vi tar det från början«, upprepade han ofta när han kom på sig själv med att virvla iväg i resonemang som inte hade med ämnet att göra.
Parallellt med att Hans producerade vissa nya textavsnitt arbetade jag med den befintliga texten. Jag identifierade delar som jag ville skriva om eller fördjupa och ställde sedan frågor om dessa.
Samtidigt som Hans var mån om att jag skulle förstå honom och hans bakgrund ville han också berätta för mig om världen.
»Du får dig liksom en snabbkurs i världens utveckling nu, Fanny«, brukade han säga och jag hörde hur han log nöjt i luren när jag ställde följdfrågor om vaccintillgång eller kopplingen mellan yttrandefrihet och ekonomisk utveckling.
Vi hade många långa diskussioner om bokens riktning. Hans fokuserade ofta på slutsatserna och resonerade som den pedagog han var. Vad får läsaren lära sig av varje kapitel? Jag sökte istället hela tiden efter Hans personliga erfarenheter, och hur han för egen del påverkats av olika skeenden. Det var inte alltid lätt att få honom att stanna upp på den punkten. Men när han väl visade sig var det med hela sig själv, förbehållslöst. På samma sätt som han hade gråtit den där dagen i soffan i Uppsala blev han ofta känslosam när han mindes episoder och personer ur sitt liv.
Hans var orolig att hans eget liv och bakgrund inte var tillräckligt intressant att skriva om. Och han var orolig att tiden inte skulle räcka till.
»Jag har så mycket jag vill berätta«, brukade han säga.
När det gällde den första oron försökte jag förgäves få honom att tänka annorlunda. Den andra oron delade jag.
Vi hann inte klart. »Jag hör av mig när jag blir i skick att prata igen« stod det i hans sista sms till mig. Tre dagar senare var han död.
Boken har färdigställts med hjälp av de bandade intervjutimmar jag fick med Hans under januari och februari 2017. Jag har också tagit del av andra texter som Hans har skrivit, intervjuer som han gett och föreläsningar som han hållit. Jag har även gjort kompletterande intervjuer med personer i Hans privata och professionella närhet för att stämma av detaljer från situationer som Hans själv beskrivit.
Särskilt har jag pratat med Agneta, som också har visat mig bilder från deras liv, resor och jobb, men också från vardagslivet. Hans som pappa och make. Det är en sida av honom som jag inte hann lära känna medan han levde men som framträtt genom Agnetas och barnens berättelser.
***
Under ett par dagar i Skåne sommaren 2017 sitter Agneta och jag på stranden, i stark vind och varm sand. Vi är insvepta i randiga badrockar i frotté, samma som hängt i hallen uppe i det vitputsade huset som Agneta tagit över efter sina föräldrar. Familjen har i generationer haft den här ursprungsbebyggelsen som sommarboende.
Det är en sval skånsk sommar, men Agneta går ändå den lilla stigen ner till vattnet för att bada varje morgon. Bara det är mer än 13 grader.
Hit brukade hon komma med Hans, och de pratade de sista åren om att flytta hit på heltid. Hans trivdes på stranden och vid havet, även om han sällan var lika badsugen som hon och oftast fullt påklädd med skjorta, långbyxor och strumpor i sandaler. Istället »strandvandrade« han gärna, vadandes i vattenbrynet.
»Men jag fick med honom på att simma till bryggan där borta«, säger Agneta och pekar mot en badbrygga några hundra meter bort.
På stranden har ån bildat meandrar där några barn plaskar. Varje sommar brukade Hans dämma ån. Det var ett projekt som han kunde se fram emot och som inte hade något annat syfte än att vara roande. Målet var att byta riktning på ån, genom att bygga en fördämning av stora stenar och skotta sand i högt tempo. För att bära sten involverade han familjen och okända strandbesökare. Han planerade det nya utloppet och blev glad när vinden hjälpte till. De dagar då vinden slog om så att ån började flytta sig naturligt var de bästa.
Under Hans sista sommar fick han cellgiftsbehandling, men mådde under omständigheterna bra. Han blev mer andfådd än vanligt, men hängde ändå med på simturer. Agneta och han satsade på att leva så normalt som möjligt, med dagliga promenader och med ostmackor till frukost i den vildvuxna trädgården.
Huset är utrustat med skrivbord i varje rum, där Hans kunde slå sig ner. Men för det mesta skrev han på övervåningen, med utsikt över äppelträden.
»Han insåg att det var tid att summera. Han började sitta ner och fokusera det som varit och inte det som fanns framåt.«
Det var någonting som han aldrig tidigare haft tid till. Summeringen slukade honom, men Agneta såg till att han kom bort från skrivbordet då och då, för att äta och röra på sig. Utan hennes påtvingade avbrott gjorde han varken det ena eller andra.
På stranden i Skåne, 1978.
»Han var inte alltid så lättcoachad«, säger Agneta med ett leende.
Och coachat har hon gjort, men också drivit på.
»Jag gick aldrig med på att bara följa med Hans på resor. Kravet var att jag också skulle kunna delta i jobbet.«
De drevs av samma idéer och delade värderingar. Många undrade hur Agneta orkade med Hans intensitet. Men i grund och botten var de lika varandra.
Under den sista sommaren i Skåne pratade de mycket om tacksamhet.
»Vi kunde inte klaga. Vi förstod att vi hade levt ett mycket rikt liv, och fått se världen ihop.«
Och även om Hans blev svagare med sjukdomen avtog inte förmågan eller viljan att prata.
»Från det att han slog upp ögonen på morgonen började han prata. Man hann aldrig komma först med någonting. Det tjänade ingenting till att försöka tysta honom. Då fortsatte han bara, från en annan vinkel«, säger Agneta och ler ut mot vattnet.
Han kunde gå in i föreläsningsläge vid familjens middagsbord och fastna uppslukad av sitt eget prat mitt i en buffékö så att ingen kom åt maten.
Under tiden när barnen bott hemma hade familjen ett schema som preciserade vilka dagar Hans ansvarade för hushållsarbete.
I familjen Roslings hem var diskbänken sällan helt ren och det var okej. Agneta förväntade sig aldrig att de skulle sköta saker på exakt samma sätt.
Det gällde också hans pappaledighet. När han var hemma med äldsta dottern Anna läste han den ryske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Eftersom Anna gillade kex och att krypa höll Hans henne sysselsatt genom att kasta kexen genom rummet. Medan hon kröp iväg och åt upp dem passade han på att läsa några rader. Yngste sonen Magnus, däremot, gillade innehållet i papperskorgen. Hans tömde papperskorgen på golvet och lät barnet roa sig med de hopknycklade pappren medan han jobbade på sin avhandling.
Agneta rycker på axlarna när hon minns episoden.
»Det fungerade hur som helst bra för både barnen och honom.«
Det var under den tiden som Hans etablerade havregrynsgröt som huvuddiet. Varje dag vid 17-tiden insåg han att barnen behövde mat, och då var havregrynsgröt lätt att fixa. Han kallade gröten »havresufflé« för att få det hela att låta festligt. Gröten blev ibland bränd och ibland blev den inte saltad, men så länge det inte var båda tyckte Hans och barnen att det var okej.
Kläder försvann med en väldig fart. Hans tappade bort sina ytterplagg flera gånger per år. Agneta köpte kontinuerligt storpack vantar och mössor i en och samma modell som hela familjen kunde ta av. Ett år hade han sina vinterkängor hos Säpo. De blev omhändertagna efter ett möte på Harpsund, där Hans åkte hem i innerskorna och glömde kängorna. Det tog ett år innan han hade tid att åka och hämta dem.
Även när han fanns där som pappa kunde han vara frånvarande. Det var under sådana stunder som alla glassar tog slut i familjen Roslings frys. En gång kom Ola och Anna hem från lågstadiet och bad stillsamt om en glass. »Mmm« svarade Hans, hukad över arbete. En stund senare dök barnen upp igen med samma fråga och fick samma »Mmm« till svar. En glass till gick åt, och ännu en, tills Hans förvånad insåg att alla var slut.
Själv blev han aldrig hungrig, men kunde skopa i sig strösocker direkt från paketet för att få snabb energi till att läsa.
Den självcentrerade sidan var framträdande hos Hans, men det var också hans starka förmåga att se vad som var bäst för andra. Han behövde inte skyddas, för han blev inte sårad av andras tankar. Aldrig gick han runt och undrade om någon var irriterad på honom. Som när Anna skulle flytta till USA med familjen efter sommaren under Hans sista år. Han var redan dålig och Anna våndades. Åka eller inte åka? Att bestämma sig för att ändå flytta var ett jobbigt beslut. Så hon satte sig ner och pratade med sin pappa om det, listade för- och nackdelar med båda alternativen.
Hans första impuls hade varit att be henne att stanna hemma. Men han förklarade att han kvävt impulsen, tänkt över saken och sagt att de såklart skulle åka. De kunde inte sitta hemma i Sverige och vänta på att han skulle dö.
»Hans har alltid varit ganska försiktig. Kanske verkar det som att han var en våghalsig typ, men det var han inte. Han tog reda på hur saker låg till och gjorde sedan en bedömning«, säger Agneta medan hon petar med ett järndon bland vedträn i öppna spisen.
Det enda Hans var rädd för var att det skulle hända barnen eller barnbarnen någonting. »Om du någonsin får idén att sätta dig på en motorcykel för att ta dig till en annan plats så betalar jag gärna mellanskillnaden för att åka taxi«, sa han till Magnus som pluggade ett år i Peking efter gymnasiet. Att åka motorcykel var förbjudet. »Och man får inte vara full på stan, då blir man rånad«, kunde han säga.
De få förmaningar som han framförde kom i klartext. Att linda in saker var inte Hans grej. Som när dottern Anna i tidiga tonåren skulle övernatta på en ungdomsgård. Han ville prata med henne i enrum på »kontoret«, en garderob på ett par kvadratmeter i källaren som egentligen var tänkt att bli bastu. Där fanns ett skrivbord och en stol som Hans hade tagit bort armstöden på för att kunna åla sig in på sitsen. Här fick Anna sig en föreläsning om säkert sex. Hans tillade helt obesvärat att om hon skulle bli med barn skulle han och Agneta naturligtvis ta hand om barnet så att hon kunde gå ut skolan. Barn var inte problemet, utan risken att smittas av aids. Anna förklarade generat att de skulle se på Monty Python-filmer och äta varmkorv.
När barnen var i tonåren hade Hans en deal med dem: De kunde ringa vid vilken tidpunkt som helst och be att bli hämtade om de behövde skjuts hem. Bara de ringde. I utbyte måste barnen lova att hälsa på Hans på långvården.
Under Annas högstadie- och gymnasietid var Hans chaufför åt henne och hennes kompisar nästan varje fredag och lördag eftersom han alltid var nykter, vaken och redo. Hans var inte bekväm av sig. Ofta satt han och jobbade eller spelade flygsimulator. Dessutom tyckte han att det var roligt att knöka in Anna och hennes tjejkompisar på sätena och i bakluckan på den vita Volvon. Som chaufför satt han sedan tyst och låtsades inte vara där medan han i själva verket tyckte om att höra flickorna prata om sin kväll och vädra sina tonårstankar.
Efter en av Magnus alltför vilda gymnasienätter plockade Hans upp honom utan fördömanden, men med en termos kaffe.
Roslings hem var öppet och ofta fullt. Barnens vänner kom och åt, sov eller både och. Alla fick många frågor runt bordet. Hans vetgirighet gällde inte bara arbetet utan var högst närvarande i vardagen. Barnens vänner intresserade honom, han ville veta vart de kom från och vilka åsikter de hade. Och på jular, födelsedagar och studentmottagningar dök ofta någon av Hans afrikanska doktorander upp. De var med som en naturlig del av högtiderna. Det kunde vara roligt för dem att se hur det går till i ett svenskt hem, tyckte Hans.
I gengäld hälsade han gärna på sina doktorander när de sedan arbetade på andra orter i Europa, ibland under sommaren när Hans och familjen var iväg på den årliga campingsemestern. Med barnen drog han och Agneta runt nere på kontinenten i en fullpackad vit Volvo med takbox. Hans hade alltid med sig minst en resväska med akademisk litteratur att läsa, men fastnade oftast för en kioskvältare. På resorna tältade de och bytte plats varje dag. Sexmannatältet var grönt, köpt på annons och »Östeuropas fulaste, ett sådant som alla hade slutat använda«.
Han samlade på länder. När alla större länder var tagna kom turen till de små eller avlägsna – Andorra, Monaco och så vidare. Kriteriet för att »få« ett land var att man skulle äta någonting där. I bilen fanns ett trangiakök, men måltider var aldrig en stor sak i familjen Rosling. Man fick i sig någonting, inte minst bröd, så man höll sig stående. Agneta tog sig sina koppar pulverkaffe med hett vatten i bakluckan.
Ett år glömde Hans köket och råkade ta med en bärbar fax istället.
»Han tänkte mer på sina papper än vår packning«, säger Agneta.
***
Gräset är fuktigt från regnet, men soffgruppen har hållit sig torr. Vi sitter i »pensionärskuvösen«, som Agneta kallar lusthuset av glas och trä. Hon ställer ut färgglada tekoppar och en burk digestivekex på bordet. I taket hänger papperslyktor i olika färger, det står en skev lampa i hörnet, inlindad i sin sladd och med kontakten på svaj.
På skidor, januari 2017.
Hon tar på sig glasögonen och öppnar datorn som är full av bilder från resor.
»Här måste vi ha haft strömavbrott i Nacala, för jag ser att vi försöker göra upp eld ute i regnet«, säger hon och funderar över ett svartvitt foto.
Under hösten 2016 hade Hans fullt upp trots alla inställda föreläsningar, inte minst med boken Factfulness som han skrev på tillsammans med sonen Ola och hans fru Anna. Tid gick också åt till att sortera bland alla sina papper och att titta på gamla foton. Han jobbade heltid under de perioder han mådde tillräckligt bra, skrev och försökte komma ihåg namn och platser. Stundtals blev han nostalgisk men aldrig på ett destruktivt sätt. Ibland fastnade han uppe på vinden rotandes i gamla lådor med brev och anteckningar. Han hade sparat allt, och diskuterade med familjen hur svårt det var att minnas i vilken ordning man gjort saker i livet.
Och han läste konstant om cancern, för att sedan berätta för Agneta om det han läst. Hans gick som vanligt upp totalt i sin inläsning. Han kunde ofta sitt ämne bättre än läkarna som han träffade.
Hans och Agneta bestämde sig för att inte ge upp. De levde som om det fanns en lösning och Agneta fokuserade på att få i honom mat och att ha lite roligt, trots allt.
Lika lite som han brydde sig om mat brydde han sig om vila under sitt liv. Aldrig ville han bara ligga på soffan, men det var någonting han tvingades lära sig under sitt sista år. Han hade koll på mobiltelefonens stegmätare in i det sista. »Nu måste jag köra några laps«, sa han och tuffade runt i hallen och köket.
Den kvällen tar vi bilen till hamnkrogen i den lilla fiskebyn Abbekås. Det går gäss på havet och molnen är mörka medan vi susar längs med de skånska åkrarna.
På hamnkrogen är det nästan fullsatt, och två män spelar gitarr och sjunger visor. Här brukade Agneta och Hans äta middag, vid ett litet bord med diskret placering vid väggen. Hans satt med ryggen åt lokalen för att inte bli igenkänd, och han lät bli att fråga ut serveringspersonalen om deras liv. Just här dämpade han sin nyfikenhet för att få vara ifred.
Annars skulle Hans ständigt diskutera med folk, oavsett om det var med strandbesökare i Svarte, världsledarna i Davos eller med sjukhuspersonalen i Nacala. Han ville förstå människor och hur saker förhöll sig, och gav sig inte förrän han kände att han förstod. Efter förståelsen kom viljan att förändra. Han gjorde det till sin uppgift.
Agneta berättar om en händelse under tiden i Mocambique, när apotekaren i Nacala startade sin egen svarta marknad för p-piller. En kväll kom grannarna och knackade på. De bodde längre ner på gatan i ett enkelt skjul, tre väggar och tak, där frun nyligen fött ett barn. Efter förlossningen hade de pratat med Hans och Agneta, som därefter hållit kontakten med grannfrun och rekommenderat henne att börja med p-piller, som var gratis.
Nu kom paret för att berätta att de inte hade råd att köpa p-piller, att de inte alls var gratis som doktorn sagt. Apotekaren tog betalt, sa de. Genast började Hans nysta i saken och fråga runt. Det visade sig att flera i personalen på sjukhuset hade hört samma sak – att apotekaren stoppade pengarna i egen ficka.
Hans, som hade trott gott om apotekaren, var besviken och satte igång en lång process. Få saker gjorde honom så arg som när någon satte hinder för folkhälsan. Agneta minns att Hans en kväll när han kom hem svor över »den där skurken«, och hur han skulle få honom i fängelse. Polisen kopplades in, och till slut fick apotekaren avtjäna en tid i fängelset.
I efterhand kunde Agneta och Hans skratta åt eländet, och det hände att Hans suckade uppgivet. Men på djupet kände han inte uppgivenhet.
När arbetet var tungt manade han på omgivningen med att plötsligt ropa: »Framåt i natten!«
Och när det verkade hopplöst kunde han säga med ett leende:
»Det är aldrig för sent att ge upp, så det kan vi lika gärna göra någon annan gång.«