Föreställ er. Den 65-årige europeiske manlige professorn i global hälsa hade ägnat 20 år av sin karriär åt att studera småskaliga kvinnliga jordbrukare i Afrika. Denna dag hade han bjudits in att dela med sig av resultatet av sina två decenniers arbete med de 500 främsta ledarna på kontinenten.
Det var mitt livs föreläsning. Jag hade bjudits in att tala inför hundratals kvinnliga ledare från hela Afrika i Afrikanska unionens plenisal i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.
Den officiella inbjudan hade kommit från Dr Nkosazana Dlamini-Zuma några veckor tidigare. Jag förstod omedelbart hur unikt och ärofullt ett sådant här uppdrag var för en person som jag. Jag hade träffat Nkosazana en månad tidigare i Stockholm. Vi var båda talare på invigningen av Jens Assurs fotoutställning »Africa is a Great Country« på Liljevalchs konsthall. Hans fantastiska bilder visade det framväxande moderna Afrika från nya och överraskande vinklar. Efter invigningen var det middag och Nkosazana hade bett om att få sitta bredvid mig. Vi pratade i timmar. Jag minns att jag frågade vad den största skillnaden var mellan att sitta i regeringen i Sydafrika och att leda Afrikanska unionen.
»I Sydafrika har vi pengar, men i AU har vi nästan inga pengar«, svarade hon.
Hon förklarade att de flesta afrikanska länder fortfarande ligger på en mycket låg ekonomisk nivå. Hon betonade om och om igen behovet i Afrika av enorma utländska investeringar. Tveklöst var jag den som lärde mig mest av vår konversation, men eftersom hon skickade en inbjudan till mig följande vecka måste hon ha dragit slutsatsen att jag kunde bidra med någonting på hennes stora konferens för afrikanska kvinnliga ledare.
Temat för konferensen var »The African Renaissance and Agenda for 2063«. Det var en i en serie AU-konferenser som hölls 50 år efter den våg av nationell självständighet som svept över kontinenten. Syftet med dessa konferenser var att ge möjlighet för de afrikanska ledarna att diskutera och konkretisera vad de kunde göra för att utvecklas bättre och snabbare under de kommande 50 åren.
Jag tackade omgående ja till inbjudan och hade förberett mig väl innan jag reste till Etiopien. Trots det anlände jag nervös dagen före konferensen och tillbringade eftermiddagen och kvällen med att repetera på mitt rum. Alla mina till synes spontana föreläsningar är i själva verket mycket välrepeterade. Men denna gång i Addis Abeba förblev jag nervös, för jag skulle tala inför en typ av publik som jag aldrig tidigare talat inför. Och en bra föreläsning handlar helt om att anpassa innehåll och form till publiken. Jag kände inte min publik, men snart skulle jag lära känna den.
När jag kom ner till frukosten på hotellet nästa morgon var restaurangen full av kvinnor, bara kvinnor, självsäkra och vackert klädda kvinnor. Alla var engagerade i konversationer runt borden. Mitt humör gick från nervös till blyg.
»Ja, alla är här för konferensen idag, men många deltagare bor på andra hotell«, bekräftade en kypare.
Det vänliga pratandet runt borden avbröts bara när gamla vänner kryssade mellan borden för att med glädje hälsa på varandra. Jag kände inte en enda person, medan de alla verkade känna varandra ganska väl. Min blygsel kom sig inte bara av att jag inte kände någon av deltagarna. Jag blev främst blyg för att jag var den enda mannen i restaurangen. Min tråkiga grå kostym, ljusblå skjorta och mörka slips skiljde sig starkt från de många olika färgglada klänningarna.
Jag sjönk ner på en stol vid ett tomt bord bredvid dörren och åt snabbt upp min frukost. Ingen la märke till mig. Jag hämtade sedan min väska på rummet och gick ner till receptionen i god tid innan bussen skulle ta deltagarna till AU:s högkvarter. När jag kom till bussen var den nästan full av de vackert klädda och glatt samtalande afrikanska kvinnorna. Vid den punkten skämdes jag för hur blyg jag blev över att vara annorlunda. I normala fall har jag ett stabilt självförtroende, men i denna situation fick jag nästan panik. Jag fick tvinga mig själv att gå på bussen.
När jag dök upp längst fram i bussen upphörde genast alla konversationer och alla tittade på den vite mannen i grå kostym. I den tystnaden hörde jag mitt hjärta slå. 40 ögonpar såg överraskat på mig. Jag insåg att de måste tro att jag var på fel buss. Jag harklade mig och började stamma fram ord.
»Jag har bjudits in av Nkosazana Dlamini-Zuma att tala på er konferens.«
Detta hade en omedelbar effekt. Leende ansikten såg nu på mig, och ett snällt skratt fyllde bussen.
»Var inte så förskräckligt rädd, så farliga är vi inte«, sa en kvinna.
Detta gjorde skratten i bussen ännu snällare.
»Kom och sätt dig bredvid mig, det finns en ledig plats här«, sa någon.
När jag gick bakåt i bussen möttes jag av en ström av frågor. Var kommer du ifrån? Från Sverige, svarade jag. Svenska män kan vara helt okej, hörde jag någon kommentera. Skratten blev åter till vanliga konversationer och endast de som satt runt omkring mig fortsatte att intressera sig för mig. De var mycket trevliga och de fick mig snabbt att känna mig som en i gruppen. När bussen avgick mot AU hade jag redan börjat lära mig om deras bakgrunder och de frågade nyfiket om var, när och med vad jag hade arbetat i Afrika. När det gällde min blygsel förklarade de att var och en av dem många gånger hade haft samma känsla.
»För dig verkar det ha varit första gången, men vi har alla så många gånger varit den enda som sticker ut i en grupp«, förklarade en kvinna bredvid mig.
Hon hade varit den första kvinnan i sitt lands parlament. En annan hade varit den första afrikanska kvinnan på ett universitet på en annan kontinent. En tredje hade varit den enda svarta personen och den enda kvinnan i styrelsen för en internationell organisation. Många av dem hade varit den enda afrikanska kvinnan på internationella konferenser. De hade rätt – för mig var den där morgonen den första och hittills den enda stunden i mitt liv när jag var den ende mannen i en stor grupp kvinnor som alla hade en annan hudfärg.
Platserna i den storartade föreläsningssalen fylldes av kvinnorna. Min presentation låg i början. Programmet innehöll fler än 20 talare och paneldeltagare, varav endast tre var män. En av dessa tre var från Europa, och det var jag.
AU:s ordförande Nkosazana Dlamini-Zuma var på plats och bar en fotsid klänning med färgglatt mönster, ett gnistrande guldhalsband och en turban som elegant lutade lite åt sidan. Hennes hållning och det sätt hon rörde sig på uttryckte både värdigt ledarskap och vänlig omtanke på samma gång.
Jag hade under starten av mötet hunnit bli djupt imponerad av hennes sätt att leda och inte minst av hennes eget mycket visionära tal om Afrikas framtid.
Under hela min föreläsning satt Nkosazana Dlamini-Zuma i sin höga fåtölj på salens podium. Fåtöljen var vänd mot den enorma skärmen och jag noterade att hon lyssnade mycket noggrant till allt jag sa. Jag levererade föreläsningen så som jag hade planerat – i min typiska stil med animerad grafik och lite humor blandat med de seriösa uppgifterna om hur länder på olika kontinenter hade utvecklats under de senaste decennierna. Dlamini-Zuma tittade alternerande på mig och på grafiken. Resten av publiken gjorde samma sak och jag upplevde att de var intresserade.
Fokus låg på hur kombinerade ansträngningar skulle kunna få slut på den extrema fattigdomen på Afrikas landsbygd på mindre än 15 år. Jag tyckte att det gick bra och jag avslutade artigt med att uttrycka min förhoppning att mina barnbarn en dag skulle komma som turister på den nya snabbtågsjärnvägen som Nkosazana i sitt inledningstal hade förklarat att AU planerade bygga.
Jag fick en lång applåd och Nkosazana tackade mig. Mitt svar på hennes tack var att gå fram till henne med ett leende på läpparna, gott självförtroende och fråga om hon hade gillat min presentation.
»Jo, grafiken var fin«, sa hon, men tillade med låg mjuk röst: »men när det gäller Afrikas framtid saknar du ju en vision.«
Jag var chockad. Häpen. Förolämpad, rent av. Jag hade förväntat mig att hon skulle hylla mig. Hennes vänliga ton gjorde hennes budskap mycket kraftfullt.
»Vad? Saknar jag en vision för Afrika? Visade inte jag på ett övertygande sätt att Afrika kan ha kommit ur extrem fattigdom inom 20 år? Är inte det en stark vision för framtiden?« protesterade jag.
Nkosazana fortsatte lugnt utan känslomässiga uttryck och gester.
»Jo, vi hörde att du sa det. Men du stannade där. Du hade inga visioner bortom det, trots att detta möte handlar om de kommande 50 åren. Du fick det att låta som om de flesta afrikaner 20 år från nu kommer att leva lyckliga i normal fattigdom, eller som det kallas, relativ fattigdom.«
Nkosazana märkte att jag lyssnade. Hennes skarpa och ärliga kommentar började sjunka in i mig. Jag måste ha sett förvirrad och generad ut för hon la försiktigt sin hand på min arm för att trösta mig. Hon såg på mig utan ilska, men också utan leende. I hennes ansikte såg jag en vilja att få mig att förstå mina tillkortakommanden.
»Vi vet att vi måste få slut på extrem fattigdom. Och vi vet att det är både brådskande och svårt. Vi vet hur mycket vi behöver utvecklingshjälp från rika länder för att komma framåt under de kommande 15 åren.«
Här gjorde hon en paus, såg djupare in i mina ögon och tog ett fastare grepp om min arm.
»Men att få slut på extrem fattigdom är bara ett första steg, även om det är absolut nödvändigt för vidare framsteg. Det är bara ett av många mål som vi har satt upp för de kommande 50 åren. Vi kan inte bara fokusera på att få slut på extrem fattigdom. Vi måste redan idag agera för långsiktiga förändringar som borde ske vid sidan av och bortom den extrema fattigdomens slut. Jag vill att de afrikanska länderna ska gå hela vägen och komma upp jämsides med resten av världen.«
Hon tog sig tid till att repetera det hon sa för att verkligen få mig att förstå och ignorerade en assistent som kom fram till henne för att lämna ett brev.
»För att komma upp jämsides med resten av världen måste vi göra många saker samtidigt. Vi måste få slut på extrem fattigdom samtidigt som vi planerar och investerar idag för att kunna nå dit vi vill om 50 år, och bortom det. Vi kommer att dra till oss utländskt kapital för att bygga infrastruktur, järnvägar, hållbar energi, städer, industrier och vetenskapliga institutioner. Steg för steg kommer vi smälta samman med den moderna världen.«
Hon släppte min arm, läste snabbt brevet som assistenten hade lämnat, skrev några ord längst ner, lämnade tillbaka det till assistenten och gav henne en kort instruktion. Under den stunden fick jag en flashback från dagen på stranden med min vän Niheriwa 32 år tidigare, när jag hade klagat på att det var för mycket folk på stranden och han hade chockats av min trångsynthet. Han ville se alla barn på stranden på helgen.
Nkosazana vände sig mot mig igen och fortsatte på samma lugna sätt och med samma allvarliga uppsyn.
»Du avslutade ditt tal med att säga att du hoppas att dina barnbarn en dag kommer som turister på den räls för höghastighetståg som vi planerar att bygga. Det är samma gamla vanliga europeiska synsätt.«
Hon förde sitt ansikte närmare mitt och såg mig rätt i ögonen, som för att för alltid gravera in i mitt sinne det hon skulle komma att säga.
»Jag vill att mina barnbarn ska åka norrut på era järnvägar för höghastighetståg och välkomnas som turister i Europa. Jag vill att de ska åka till Sveriges allra nordligaste punkt och bo en natt på det där spännande Ishotellet som ni har där uppe. Det är vad jag kallar en vision.«
Nu bröt hennes allvarliga min upp i ett leende, och hennes röst blev avslappnad.
»Men grafiken var verkligen fin och tack så mycket för att du kom hit. Vi lärde oss mycket.«
Hon tog min hand.
»Låt oss gå och dricka kaffe med de andra innan rasten är slut.«