Vakten vid muren märkte aldrig den mörka, skugglika figuren som gled fram genom natten utanför kung Duncans slott.

De vajande träden och långsamt framseglande molnen bildade ett spräckligt mönster av ljus och mörker i halvmånens svaga sken. Inkräktaren hade anpassat sig till nattens rytm och smälte perfekt in i dunklet.

Vakten stod vid den yttre murkransen, utanför det jättelika slottets murar och i närheten av det sydöstra tornet. Vallgravens vatten kluckade lågt bakom honom. Stjärnorna speglades på ytan och när den krusades i vinden gnistrade det från tusentals små ljuspunkter. Framför honom låg den jättelika parkanläggningen som omgärdade slottet. Det var ett välskött område med perfekt klippta gräsmattor och små dungar med lummiga fruktträd.

Alldeles utanför slottet sluttade marken mjukt nedåt. Där fanns det gott om träd och skuggiga dalsänkor där par eller enskilda personer ofta satte sig för att ha picknick eller bara koppla av i lugn och ro. Träden var förstås ganska små och utspridda och ytorna mellan dem var stora och öppna. Det skulle vara omöjligt för en invasionsstyrka att dra nytta av gömställena. Trädgården var en välgenomtänkt kompromiss. Den gav möjlighet till ostördhet samtidigt som den uppfyllde säkerhetskraven i en tidsålder när ett angrepp kunde komma nästan när som helst.

Trettio meter till vänster om vaktposten stod ett picknickbord som gjorts av ett gammalt vagnshjul som fästs på stubben där ett stort träd en gång hade stått. Flera grovhuggna bänkar stod runt bordet och bredvid det fanns ett lite mindre träd som hade planterats för att ge skugga när solen stod som högst på himlen. Det var ett favorittillhåll för riddarna och deras damer. Från bordet hade man strålande utsikt över det grönskande, trivsamma parkområdet som sänkte sig nedåt mot en mörkgrön linje i fjärran. Där borta tog skogen vid. Bordet låg så att solen skulle skina på det året om – förutsatt att det var en solig dag, förstås.

Inkräktaren var på väg rakt mot bordet.

Den mörka gestalten gled in i skuggorna bredvid en liten lund ungefär fyrtio meter från bordet och lade sig sedan på mage. Den tycktes se sig omkring en sista gång för att orientera sig och ålade sedan ut ur skuggorna mot bordet med nedböjt ansikte.

Det gick långsamt. Inkräktaren var erfaren och visste att slottets vakter skulle uppfatta hastiga rörelser i ögonvrån. Den dunkla skepnaden utnyttjade molnens rörelser och passade på att röra sig med dem. Figuren såg ut att försvinna i skuggorna där den diskret rörde sig över det kortklippta gräset. De mörkgröna kläderna gjorde det lättare att gömma sig. Svarta kläder skulle ha varit för mörka och skapat en för tydlig kontrast. Mörkgrön färg smälte däremot perfekt in mot gräset.

Det tog tio minuter för gestalten att ta sig fram till bordet. När den bara hade någon meter kvar stannade figuren till när vakten plötsligt stelnade till. Hade han sett eller hört något? Eller kände han bara på sig att något inte stod rätt till? Mannen vände sig om och spanade i bordets riktning, men lade inte märke till den mörka, orörliga skepnaden några meter längre bort.

När vaktposten till sist försäkrat sig om att läget var under kontroll skakade han på huvudet, stampade med foten, marscherade några steg till höger och vände sedan om igen. Han flyttade över sitt spjut till vänster hand och gnuggade sina trötta ögon med sin lediga hand. Han var trött och uttråkad. Han visste att det var lätt att inbilla sig saker då.

Mannen gäspade och lät axlarna sjunka ned en bit. Han omfördelade sin tyngd mellan fötterna och fnös bittert. Om han hade tjänstgjort i dagsljus hade hans avslappnade hållning aldrig accepterats. Men nu var det efter midnatt och det var knappast troligt att vaktkaptenen skulle komma och kontrollera honom inom den närmsta timmen.

När vaktposten slappnade av igen gled den mörka gestalten fram de sista metrarna till bordets skugga. Inkräktaren satte sig på huk och såg sig omkring. Efter att ha trampat omkring och spanat ut i mörkret hade vaktposten rört sig bort från bordet igen. Det fanns ingen anledning att oroa sig.

Inkräktaren hade en lång läderrem runt midjan. När figuren lossat den såg man att det var en slunga med en mjuk läderpåse i mitten. Figuren placerade en slät, rund sten i påsen, reste sig lite och började med en knappt märkbar handrörelse att svinga det enkla vapnet i vida cirklar. Slungan snurrade fortare och fortare.

Vaktposten hörde ett främmande ljud i natten. Det började som ett dovt, knappt hörbart surrande som sedan sakta steg i tonhöjd. Förändringen skedde så långsamt att han inte kunde sätta fingret på exakt när han blev medveten om den. Det lät som någon sorts insekt, tänkte han … som en jättelik geting. Det var svårt att avgöra varifrån ljudet kom. Sedan kom vakten plötsligt att tänka på något. En av de andra vakterna hade hört ett liknande ljud för några dagar sedan! Han hade sagt att det var …

KLING!

En så gott som osynlig projektil for rakt in i mannens spjutspets. Vapnet slets ur handen på honom och for snurrande genom luften. Mannen förde reflexmässigt handen till sitt svärd och hade hunnit dra det till hälften när en smal gestalt reste sig bakom bordet längre bort.

Mannen öppnade munnen, men hans nödrop fastnade i halsen när inkräktaren drog bak sin mörka huva och blottade sitt blonda hår.

”Ta det lugnt!” sa hon muntert. ”Det är bara jag!”

Trots att det var mörkt och vaktposten stod hela trettio meter bort så kände han igen den glada rösten och det blonda håret. Han visste vem inkräktaren var.

Det var Cassandra, Araluens kronprinsessa.